9789100184285

Page 1

haralds mamma

Johanna Frid

Haralds mamma

Roman Albert Bonniers Förlag

Av Johanna Frid har tidigare utgivits pÄ annat förlag: Familieepos (med Gordana Spasic) 2017

Nora eller Brinn Oslo brinn 2018

Dikten pĂ„ sid. 5 Ă€r citerad ur Det andra könet av Simone de Beauvoir, översatt av Adam InczĂšdy-Gombos och Åsa Moberg, Norstedts, 2002. Diktraderna pĂ„ sid. 199 ur Alfabet av Inger Christensen, Gyldendal, 1981.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-018428-5

Copyright © Johanna Frid 2023

Enligt avtal med

Grand Nordic Agency AB.

Formgivning Beatrice Bohman

Tryck ScandBook EU, 2023

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Till mina syskon, förstÄs

HÀr Àr du nu, min lille Àlskare

pÄ din mammas stora sÀng

Jag kan kyssa dig, hÄlla dig, VÀga din vackra framtid;

Goddag, min lilla staty

Av blod, glÀdje och naket kött

Min lille dubbelgÄngare, min vÄnda

CĂ©cile Sauvage

1

NĂ„gon sa mitt namn, befallande – inte som nĂ€r man hĂ€lsar pĂ„ nĂ„gon, utan som nĂ€r doktorn tar emot pĂ„ onkologen. En dödsdom. Det var bara ett namn. Kvinnan som hĂ€lsat betraktade mig, mer eller mindre leende. Jag hade pĂ„ mig ett par smala, svarta byxor med pressveck och en sidenblus, ett silkigt linne med bred spetskant och ett par ljusa mockaskor med hög klack. Över axlarna hade jag draperat min kappa. Den var grĂ€ddvit, och fransk.

”NĂ€men hej”, sa jag. Hej men nej. Jag var torr i munnen; sluddrade jag lite? ”Det var inte igĂ„r.”

”Nej, det var ju inte det.”

Sist vi hade trÀffats var i oktober. Nej, september. Nu var det december och hon hade pÄ sig en enorm dunjacka, tÀckbyxor, vinterkÀngor. En yxa hade passerat obemÀrkt i hennes hand. Om behov uppstod skulle hon kunna hugga sig fram genom de norrlÀndska skogarna och slakta en björn pÄ vÀgen.

”Vi sĂ„gs i höstas”, sa jag. Jag försökte lĂ„ta sjĂ€lvsĂ€ker. Min röst var för tunn och spĂ€nd. Den skar genom mitt öra dĂ€r den bildade en sylvass nĂ„l. Jag hoppades att hon inte skulle ge mig en kram som nĂ„gon form av luddigt straff – det perfekta brottet.

”Jag vill sĂ€ga hej trots allt”, sa hon bestĂ€mt. ”Det vill jag faktiskt.” Hennes ansikte sĂ„g underligt ut ur den hĂ€r vinkeln, nĂ€stan utfrĂ€tt av det starka ljuset. Solen sken verkligen alldeles för intensivt, nĂ€stintill krĂ€vande. ”Oavsett vad man tycker om

9

varandra fĂ„r man anstrĂ€nga sig lite. Visa grundlĂ€ggande hyfs. SĂ„nt tycker jag Ă€r viktigt.”

”Jag hĂ„ller verkligen med”, ljög jag. Utan att frĂ„ga drog hon ut en stol – den var i metall, skrapandet skickade elektriska blixtar genom mitt huvud – ”Jag fĂ„r vĂ€l slĂ„ mig ner hĂ€r?” sa hon och satte sig. Livet var ett groteskt skĂ„despel. Förhoppningsvis var jag en obetydlig bisittare som nĂ€r som helst kunde lĂ€mna salongen. Amfiteatern. Vilken typ av sittplats det nu rörde sig om.

”Och nu ses vi ju faktiskt igen”, konstaterade hon.

Jag var en bisittare som inte kunde lĂ€mna salongen. Vi befann oss pĂ„ en mycket liten flygplats nĂ„gonstans i norra Sverige. Faktiskt sĂ„ lĂ„ngt upp det gick att komma utan att hamna i Norge eller Finland. En enkel sammanfattning: vi var ingenstans. Det fanns inget ansprĂ„kslöst samhĂ€lle i nĂ€rheten, lokaltrafiken var i det nĂ€rmaste obefintlig. Kanske var det inte ens en flygplats – flygfĂ€ltet delades med en militĂ€r flygbas och tekniskt sett befann vi oss i den civila del som kunde benĂ€mnas flygstation. Var det ett spĂ€nnande samtalsĂ€mne? Kunde konversationen upprĂ€tthĂ„llas dĂ€r? Byggnaden, omgivningen?

”Du kom hit nu förstĂ„r jag”, sa hon. ”Du har inte suttit hĂ€r hela natten? Har du suttit hĂ€r hela natten?”

”Jag kom tidigt i morse.” Hon verkade inte imponerad.

”SjĂ€lv tog jag bilen. VinterdĂ€ck. Jag har kört hela natten. Över hela landet.”

”FrĂ„n Smygehuk?” En golgatavandring, förhoppningsvis. ”Visst Ă€r det Sveriges sydligaste spets?”

”HĂ€r var det petigt hör jag!” Hon skrattade, sitt vanliga hjĂ€rtliga skratt. ”Jag har kört frĂ„n Linköping förstĂ„s. Jag missar ett barnbarns födelsedag för att vara hĂ€r.” Hon drog omstĂ€ndligt ner blixtlĂ„set pĂ„ sin parkas. ”Jag har ju förstĂ„s gjort en hel del helikopterutryckningar under Ă„rens lopp. En körning hit och dit Ă€r inte hela vĂ€rlden.”

”Det Ă€r ju helt otroligt.” Menade jag otroligt som i fantastiskt

10

eller osannolikt? Jag hade ingen aning. ”Och Bengt Ă€r förstĂ„s med? StĂ„r i faggorna?”

”Bengt Ă€r ute pĂ„ Ön.” En stĂ€mma av stĂ„l. ”Vi mĂ„ste börja förodla nu. Purjolöken.” Jag hade alltid tyckt att det var övermodigt att hon benĂ€mnde familjens sommarstĂ€lle i bestĂ€md form, som att det bara fanns en ö. Som huvudstaden, eller frĂ€lsaren. Eller mamma.

”Ni sĂ€tter potatisen nu förstĂ„s.” Jag ville inte veta nĂ€r man sĂ€tter potatis. PĂ„ sommaren? Jag fick en vag bild av frimodiga drĂ€ngar i randiga skjortor, som arbetade muntert och rytmiskt pĂ„ en Ă„ker. Kanske var det en minnesbild frĂ„n en chipspĂ„se.

”Inte förrĂ€n i april.” Jag kunde inte arrangera mitt ansikte i veck som tydde pĂ„ att jag brydde mig i hennes odlingsland, hennes deprimerande ”kulbo” som fick mig att önska att senildemensen skulle ta mig tidigt. Svisch. Solen sken obönhörligt och lade sig i stora rektanglar över golvet. Hon vĂ€nde ansiktet mot ljuset och visade att hon njöt. Det fanns verkligen ingenting att se dĂ€r ute. Gnistrande snövidder. Jag gjorde en ansats att resa mig, men hennes lilla meditation hade visat sig vara en fint. Hon högg direkt.

”Du tĂ€nkte ta in pĂ„ hotell hörde jag”, sa hon. ”Det har jag ju förstĂ„tt att du gillar.” Hon skrattade igen och jag sĂ„g plomberna i hennes mun.

”Ja, det ska vi.”

”Du.”

”Det Ă€r faktiskt ett spa.” Jag försökte resa mig upp för att signalera att konversationen led mot sitt slut.

”SĂ„ det ska du?”

”Du vet, ett spa?” Hon rörde inte en min. ”Pool. Bastu” –jag försökte komma pĂ„ nĂ„gon mer utmĂ€rkande och uppenbar egenskap hos spa-anlĂ€ggningar men misslyckades.

”En del tycker ju om sĂ„nt. Dyrt sĂ€ger jag. NĂ€r man kan bada hemma.”

”Vi har en duschkabin.”

11

”Ja, sĂ„ var det kanske. Det var ett tag sen jag hĂ€lsade pĂ„.” Hon nickade mot mig, huvudet hade fastnat i rörelsen som en gammaldags leksak.

Ӏr det sĂ„ lĂ€nge sen att du har hunnit glömma planlösningen”, sa jag och försökte mig pĂ„ ett eget hjĂ€rtligt skratt. Hon lyssnade inte.

”Spa, ja. DĂ„ ska nĂ„n stĂ„ för det kalaset.” Hon suckade. Skulle jag sĂ€ga att jag hade tagit ett blancolĂ„n eller horat ihop pengarna? Eller bara tĂ€ppa igen munnen pĂ„ henne med mina deklarationer?

”Ibland vill man ju unna sig. Fira lite.”

”Fira vadĂ„?” Hon hade en gammal rökares ansikte, med fina linjer runt munnen. Jag har just utfört estetisk intimkirurgi och vi ska ”inviga” hĂ€rligheten. Hon kluckade.

”Vad hade du tĂ€nkt fira sa du?” Jag önskar att jag kunde sĂ€ga att hennes blick glĂ€nste farligt, brandgult och farligt med smala pupiller, men den sĂ„g fortfarande ut som en insjö drabbad av surt regn. ”Det Ă€r synd att lĂ€gga sĂ„ mycket pengar pĂ„ sĂ„nt dĂ€r. Det kanske Ă€r en generationsfrĂ„ga. Som att alltid ha den senaste telefonmodellen.”

Hennes ansikte suddade ut omgivningen, förvandlade den till bakgrundsbrus och övriga vÀntande passagerare till ansiktslösa statister. Jag satt fortfarande pÄ stolen som jag inte lyckats resa mig frÄn, jag ville stÀlla mig upp, eller Ätminstone korsa benen, stryka en hÄrlock bakom örat men jag var pinsamt fastfrusen. Jag ville gömma ansiktet i hÀnderna. Tittut. Hon började bli varm i klÀderna. Hon fortsatte, ointresserad av min passus.

”Ja, det blir inget poolplask för vĂ„r del i alla fall. Bara raka spĂ„ret till Ön. Det Ă€r ju vĂ€ldigt vackert dĂ€r pĂ„ vintern ocksĂ„. Du kanske inte har sett det? Bengt blir vĂ€l inte stormförtjust över att vi kommer, men jag tror att han Ă„ker in till Linköping nĂ„gra dagar. Han fĂ„r lite ensamtid, och vi fĂ„r lite egentid.” Hon skrattade med vidöppen mun. Var det jag tolkade som hjĂ€rtligt i sjĂ€lva verket ett desperat, hysteriskt skratt?

12

”Vi ska bara ha det gott nĂ„gon vecka eller tvĂ„. Eller tre. Vi har det sĂ„ gott dĂ€r ute. Gott. PĂ„ sĂ€tt och vis hade vi det vĂ€ldigt bra dĂ€r i somras.” Hon vĂ€nde bort blicken. Det började dunka i mina tinningar. ”Om man tĂ€nker bort allt det andra som hĂ€nde.” Hon sĂ„g pĂ„ mig igen, och nu var tonfallet hurtigt.

”Man fĂ„r tĂ€nka framĂ„t! Ön Ă€r en vĂ€lgörande plats. SĂ„ Ă€r det. Den betyder mycket för oss. Vi har ju haft den i familjen ett tag. Ibland flyter Ă„ren nĂ€stan ihop. NĂ€r jag sitter dĂ€r efter ett sent kvĂ€llsbad medan solen gĂ„r ner, och handduken fortfarande Ă€r blöt, Ă€r det som att jag kan höra min pappa ropa pĂ„ mig. Inte för att jag Ă€r vidskeplig eller spirituell eller sĂ„â€, försĂ€krade hon mig. Det fanns ingen som helst risk för att jag skulle uppfatta henne som spirituell.

”Andra gĂ„nger kĂ€nns det precis som nĂ€r barnen var smĂ„. Min lillgubbe kunde vara ute i timmar! I alla vĂ€der! Han kĂ€nde inte av kyla. Han kunde gĂ„ i badbyxor hela dagen. Eller bara hatt. Vilken hatt som helst. Ja, du kan ju förestĂ€lla dig – eller det kan du kanske inte – Han var sĂ„ lycklig som liten. Han simmade som en sĂ€l. KlĂ€ttrade som en apa. Gick och drog sig i pillesnoppen, han var sĂ„ nyfiken. Du vet hur smĂ„ pojkar kan vara. Intresserade av allt frĂ„n atomforskning till hur barn blir till. Han var sĂ„ söt. Men en riktig tuffing ocksĂ„. Det var ju tĂ„ga i honom. En gĂ„ng lĂ„g det en död rĂ„tta pĂ„ utedasset, och han kastade sig in – kastade sig – och plockade upp den och slĂ€ngde ut den! Sen blev det begravning förstĂ„s. Han ordnade det sĂ„ fint. Nu ska jag inte bli allt för skrytsam hĂ€r, man blir lĂ€tt lite hemmablind – men han Ă€r ju musikalisk. Man kommer inte in pĂ„ en utbildning för komposition utan att ha det i sig. I det hĂ€r avseendet Ă€r jag nog rĂ€tt klarsynt, om jag tĂ€nker efter. Han tog upp vad som helst, det kunde vara en pinne eller en sten, och skapade musik.” Hon tystnade, eftertĂ€nksam, konstaterande. ”Ja, sĂ„ Ă€r det ju.”

Man ska aldrig stirra en frÀmmande hund i ögonen. DÄ bits de. Om hunden gör ett utfall och hugger tag i ens arm med sina

13

stinkande kÀftar ska man inte dra Ät sig armen och fÄ dem att bita Ànnu hÄrdare. Tryck armen i bettets riktning tills hunden slÀpper taget. Och ring polisen som kommer och avlivar den med ett enda skott.

”Men nu ska vi fixa och dona lite.” Nytert tonfall. ”Taket pĂ„ lillstugan behöver verkligen en upprustning – vi fĂ„r alltid sĂ„ mycket gjort tillsammans. Vi Ă€r ett riktigt bra team. Bengt Ă€r duktig men det Ă€r ju inte samma sak. Det kanske blir ett litet vinterdopp ocksĂ„. Men först ska vi Ă„ka ner! En jĂ€vla resa.”

Hon lade armarna i kors. Skulle hon erbjuda mig en cigarett, som man gör med krigsfÄngar innan man utdelar nackskottet? Eller en sista mÄltid. Utbudet i flygplatskiosken var inte sÀrskilt upphetsande. En Twix och en flaska Ramlösa. FarvÀl.

”SĂ„ det var ju onödigt för dig att komma Ă€nda hit. Ja, det blev en lĂ„ng utlĂ€ggning för att komma dit! Det var faktiskt bara det jag ville sĂ€ga. Och sĂ„ hej, förstĂ„s.”

Pling-plong. NÄgon harklade sig i högtalarna och sprakade:

”Ett, tvĂ„, ett – testing, testing” – konferencieren pĂ„ en bingotillstĂ€llning i helvetet.

”God dag alla kĂ€ra passagerare! Vi har trĂ„kiga nyheter, men det ska vi inte lĂ„ta förstöra den hĂ€r vackra dagen!” Den hĂ€r vackra dagen. Molnfri himmel.

”PĂ„ grund av is pĂ„ startbanan kommer flighten frĂ„n Strömme flygplats bli nĂ„got fördröjd.” Is pĂ„ startbanan? Jag befann mig nĂ€rmare Nordkalotten Ă€n vad jag gjort i hela mitt liv. Det kunde verkligen inte vara första gĂ„ngen de stötte pĂ„ fenomenet is.

”I nulĂ€get rĂ€knar vi med en och en halv timmes försening.”

Haralds mamma ropade nÄgot krÀnkt, jag kunde inte riktigt urskilja orden, men det var uppenbart att hon tog det som en personlig förolÀmpning. NÄgot sjönk genom mig, bly, nÄgot fruktansvÀrt tungt och potentiellt livshotande. Mitt flyg till Stockholm. Min livlina. Min sista lÀnk till civilisationen. Verkligheten.

”PĂ„ grund av den stora mĂ€ngden passagerare som ska vidare

14

frĂ„n Strömme till vĂ„r kĂ€ra huvudstad har vi senarelagt Ă€ven den avgĂ„ngen. Vi Ă„terkommer med ytterligare information!” Du Ă€r lobotomerad, sa jag till mig sjĂ€lv. Just nu kĂ€nner du inga kĂ€nslor. Du har rĂ€tt att tiga. Allt du sĂ€ger kan och kommer att anvĂ€ndas mot dig i en rĂ€ttegĂ„ng. Du har rĂ€tt att konsultera ditt juridiska ombud –

”Naturen kallar”, sa jag och lyckades Ă€ntligen fĂ„ upp mig sjĂ€lv i vertikal stĂ€llning och stirrade vilt omkring mig efter en toalett, den vĂ€lsignade skylten som signalerar GÖM DIG HÄR. Jag lĂ€mnade kvar min plastbricka pĂ„ bordet och noterade hastigt att den var identisk med hennes: vit kaffekopp, inplastad smörgĂ„s, rĂ„gbröd. Av nĂ„gon anledning hade hon ocksĂ„ köpt en pĂ€ronfestis med sugrör. Vilken dĂ„re gör det? Jag mĂ€rkte att mina hĂ€nder fastnat i en krampartad klostĂ€llning. Slappna av, slappna av – du har ingen hjĂ€rnverksamhet i frontalloben, vegetativt tillstĂ„nd – jag var blöt under armarna och i pannan, blusen satt slickad mot kroppen. Det finns ingen anledning till panik, som brandmĂ€n skriker nĂ€r de egentligen menar UTRYM BYGGNADEN OMGÅENDE. Ljuset var gult. Ett barn gnĂ€llde, högt och genomtrĂ€ngande. GrĂ€t jag? Av ilska? Jag drog handloven över kinden i en gest som förhoppningsvis var omĂ€rklig. Av besvikelse? Nej. Jag grĂ€t inte. Freud menar att Ă„ngest Ă€r att kĂ€nna rĂ€dsla utan att veta för vad. Det jag kan sĂ€ga Ă€r att jag kĂ€nde ospecificerad skrĂ€ck. Kanske Ă€r skrĂ€ck bara det som Ă€r oss frĂ€mmande, det ordlöst fasansfulla. Precis som skam – det hemliga och försvarslösa som blottas. Jag tror att skammen och skrĂ€cken har det ordlösa gemensamt. Vi sĂ€ger att vi ser sanningen i vitögat, och kanske Ă€r sanningen det vi vet, eller det vi antas veta, eller det vi tror att vi vet. Landskapet vi fĂ€rdas i Ă€r det okĂ€nda. Eller sĂ„ vilar det hela – skammen, det hemliga och skrĂ€cken – i det Freud kallade unheimlich. Det obehagliga i det vi kĂ€nner vĂ€l, eller det frĂ€mmande i det som Ă€r oss vĂ€lbekant.

15

En apas mĂ€nskliga blĂ€nkande ögonkast. Hon pĂ„minde mig om nĂ„got, eller nĂ„got hörde för mig samman med henne – nĂ„got gammalt, en kĂ€nsla av obehag som var Ă€ldre Ă€n min kropp, mitt blod, mina minnen. Associationskedjan var förstĂ„s min egen: kinesisk vattentortyr, galna hundar som slet sig ur repet de var fastsurrade i och bet ansiktet av smĂ„ barn. Den första kvinnan som fick en ansiktstransplantation – hon blev faktiskt rĂ€tt snygg – hade attackerats av sin papillon nĂ€r hon var redlös av sömntabletter.

Just det. Knark. NÀr man sÀger att nÄgot Àr som en drog menar man det i princip i en positiv bemÀrkelse; nÄgot som inte gÄr att motstÄ. Den hÀr kvinnan var en drog i det avseendet att hon i vissa miljöer var oundviklig och att kontakten med henne gjorde verkligheten instabil och övervÀldigande, övermannande och surrealistisk. Destabiliserande. Sa du att det hÀr var golvet? Det Àr misstÀnkt likt taket.

Jag lÄste in mig i ett toalettbÄs och tryckte pannan mot kaklet. Min röst var pedagogisk: Du Àr inte tillfÄngatagen. Du hÄlls inte som gisslan. Du befinner dig inte i helvetet. Det Àr inte djÀvulen som slagit sig ner för lite smÄprat. DjÀvulen har bockfot. DjÀvulen dricker inte pÀronfestis. Haralds mamma var en helt vanlig kvinna som ville trÀffa sin son efter att han tillbringat sex veckor pÄ ett behandlingshem i norska fjÀllen. Den stora frÄgan var varför jag var dÀr och ville trÀffa hennes son efter att han tillbringat sex veckor pÄ ett behandlingshem i norska fjÀllen.

16

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.