9789100184278

Stina Jackson Förinta världen ikväll

Roman

albert bonniers förlag

Hon stod i dörröppningen och lyste upp natten. En vuxen kvinna med ett barns rädsla i blicken. Mamma, får jag sova hos dig?

Ewa visste att det var en dröm redan innan hon lyfte på täcket och gjorde plats i sängen, ändå kunde hon höra de lätta stegen genom rummet, de snabba andetagen. Hon virade instinktivt sina armar runt den unga mjuka kroppen, höll hårt i sin egen sovande gestalt. Mumlade tröst i barnets hår. Allt ska bli bra, viskade hon rätt ner i sin ensamma kudde, allt kommer ordna sig. Bara du kommer hem.

När hon slog upp ögonen låg ett främmande dunkel över lägenheten. Allting var tyst och stilla, bara dammet yrde, virvlade oroligt när hon rörde sig genom de bekanta rummen. De sociala medierna kom först, före både kaffet och nyheterna. Det var så hon fick igång hjärtat om morgnarna, de där hoppfulla slagen medan hon knappade sig fram till Matilda. En våldsam längtan efter hennes ansikte, efter det vuxna barnets alla gåtfulla uttryck. Men där fanns inga nya inlägg. Besvikelsen fick Ewa att vilja återvända till sängen. Hon försökte trösta sig med den senaste bilden som var över en vecka gammal: Matilda i ett hav av solrosor med armarna sträckta mot skyn, ändå var blommorna längre än hon, deras ansikten mot solen. Hon var försvinnande liten bland de höga stjälkarna. Ett vitt bländande

ljus över hela hennes varelse och Ewa kunde ana hettan som skimrade över fältet, en sådan värme som kunde göra en sjuk om man inte var försiktig. Den fräkniga leverfläckade Matildahuden tålde inte sådant solsken, hon borde ha någonting på huvudet, skydda sig bättre. Och vad åt hon egentligen längs de där vägarna där det knappast bjöds på några riktiga måltider? Matilda som inte hade något att ta av, som alltid haft en tendens att plåga sin kropp, driva den till sitt yttersta. Nu fanns det ingen som kunde säga stopp, det här går inte för sig. Du tar död på dig, unge.

Det enda som fanns var en lång skugga som sträckte sig in i bilden. Om Ewa zoomade riktigt ordentligt kunde hon ana den främmande mansgestalten som höll i kameran. De omisskännliga konturerna av ett odjur.

Nätterna

1

Tylers dagar började i skymningen och den här skymningen började med henne. Hon klev in i lobbyn med kvällsljuset i ryggen och någonting vilset i blicken som skvallrade om att hon var långt hemifrån. Hon drog en resväska intill sig, en röd skitig sak som såg ut att ha tillbringat åtskilliga nätter utomhus, i parker och gränder i alla slags väder, och hon såg inte mycket bättre ut själv, smutsig och rödbränd av alltför många timmar i solen och när hon frågade om det fanns några rum lediga ville han säga, nej, inte åt dig, inte här. Men hon var så ung och hon hade en fjäder i sitt hår, en skimrande vråkfjäder som dinglade nerför halsen som ett väldigt örhänge och han förstod att han inte kunde skicka tillbaka henne ut i natten.

– Vi har några enkelrum lediga, på första våningen.

Hon gav ifrån sig ett lättat utrop och log med hela ansiktet, stort och blixtrande. Han avskydde sådana leenden, hur svag de gjorde honom, han undvek att se på henne. Det var ofta så med de unga kvinnorna, de var svåra att titta på, de lyste för starkt, nästan så att de bländade.

– Jag ska bara hämta min pojkvän. Han väntar utanför.

Hon talade med en förunderlig brytning som han inte kunde placera och snart hade hon gått fram till dörren och vinkat till sig en medelålders man som såg nästan lika skitig och eländig ut som hon, hans ansikte var härjat, märkt av våld och hårt

leverne, ett åldrat ansikte som tedde sig nästan grymt intill flickans milda ljusa.

– Ge oss det bästa ni har, uppmanade han med en arm runt flickan, han vilade sitt ärrade ansikte mot hennes panna, fick fjädern att skälva mellan dem.

En pojkvän, alltid en pojkvän. Tyler bad om legitimation och mannen gav honom en lång blick och mumlade ska det verkligen vara nödvändigt innan han halade fram sitt körkort på disken, Joshua Grimes från Jacksonville, Florida. Han var betydligt äldre än han såg ut, betydligt äldre än den unga lysande.

– Jag vill se ditt också, sa Tyler till flickan.

Hon lösgjorde sig från mannen, grävde en bra stund i en blå ryggsäck innan hon fick fram ett pass. Det var sällan Tyler stötte på några sådana. Han bläddrade mellan de styva pärmarna och sneglade på henne ur ögonvrån, det där livsfarliga leendet och det vilda håret, och hon var verkligen långt hemifrån, längre än han vågat gissa. Han undrade hur hon hamnat här, i smutsranden av staden, i hjärtat av de mest ökända kvarteren bland nattens alla kvinnor, de förrymda och jagade, bland dansöserna och hororna som brukade klippa med sina långsamma ögonlock och skämta med honom. Han var säker på att hon inte var en av dem, i alla fall inte ännu, med den där klara modersmjölken i blicken.

Tyler såg dem i småtimmarna: rovdjuren och deras byten. Mannen talade till henne som om hon vore en lägre varelse, ett husdjur vars främsta uppgift var att lyda och vara till lags, han gav henne ett par sedlar och nickade mot godisautomaten.

– Köp oss något att dricka, baby.

Flickan tog pengarna ur hans hand, hon svajade lite. En långsamhet i hennes rörelser som Tyler inte hade lagt märke

till förut, så bländad hade han varit, men nu såg han berusningen, den bedövade hinnan över hennes ansikte. Han såg att hon rörde sig i gränslandet, fjärran från det här motellet och mannen och alla de stora känslorna, hon svävade över dem allihop, fjättrad och fri på samma gång, för bedövad för att känna hur natten trängde sig på med sin grymhet, sin hunger. Han såg mannens segervissa rörelser och han visste att det var så här det gick till, han hade bevittnat samma lek miljontals gånger förut – han visste att det fanns tusen sätt att snara ett byte och det här var ett av de grymmaste. Ge henne kanylen tabletterna spriten, ge henne vad hon tror att hon vill ha, håll hennes huvud under ytan och kalla det kärlek.

Han sköt rumsnycklarna över disken och önskade dem en god kväll. Mannen hade ett stort kors tatuerat över högerhanden, men i hans ögon fanns ingen gud. Han tog nycklarna och grep efter flickan, föste henne bryskt framför sig. De viskade och vinglade sin väg ut ur lobbyn, sammanslingrade som en enda varelse och vråkfjädern skimrade olycksbådande i det silvriga håret, men några vingar hade hon inte, inget sätt att ta sig därifrån. I dörren vände hon sig plötsligt om och gav Tyler en sökande blick, en sådan blick som får tiden att sakta ner för att sedan rusa, ett helt liv på några skälvande sekunder. Sedan var han ensam igen.

Nätterna var hans. Från skymning till gryning satt han i den snålt upplysta receptionen på Old West Inn och välkomnade nattens alla varelser. I tjugo år hade han suttit där, tjugo år av långa ensamma nätter medan de billiga rummen blev allt dyrare och staden svällde till oigenkännlighet omkring

honom. Motellet låg på stadens råaste gata, en lång skitig sträcka kantad av neon och hopplöshet – butiker med gallerförsedda fönster som sålde sprit, marijuana och sexleksaker samsades med snabbmatskedjor, fönsterlösa barer och den katolska katedralen som sträckte sina hånfulla spiror mot den väldiga Coloradohimlen, och mot den bortvände guden som inte längre lyssnade till ropen och bönerna som steg ur de stinkande gränderna, eller de kvävda skriken som sipprade ut från motellrummens låsta dörrar – åh gud! åh gud! – med en främmande hand för munnen och det var väl inte så konstigt att han inte ville lyssna. Katedralen låg bara några kvarter västerut, men det var motellet som var den verkliga fristaden, här samlades de vilsna, äventyrarna och lycksökarna och de ständiga förlorarna. Motellets församling var en brokig skara oroliga själar som inte hade någon annanstans att ta vägen. Det gick att hyra rum för en timme eller en månad och allt däremellan, vissa gäster blev kvar i flera år, andra var bara där för flyktiga möten, många var på rymmen, de gömde sig från lagen eller från sina äkta män eller kanske bara från sig själva; andra var där för att göra affärer, för att sälja sådant som inte gick att sälja någon annanstans, kärlek och smärtlindring och några timmar av total glömska. Det angick honom inte, om det var någonting det här arbetet hade lärt honom var det att vända bort blicken, precis som Gud hade gjort för längesedan, att se mellan fingrarna och aldrig lägga sig i. Hans uppenbarelse var så sammanvävd med motellet att han knappt existerade, var bara ett anonymt ansikte bakom disken, vilket som helst, blind och döv för allt som inte hade med honom att göra, han var bara ett par utsträckta händer i den namnlösa natten som bytte rumsnycklar mot sedlar, en dämpad röst som sa välkommen, hoppas du ska trivas, ha en bra kväll. Han var

ljudlösa steg genom upplysta korridorer och mörkrets alla invånare lät honom vara. För nätterna var hans och han styrde dem med sina egna lagar. –––

När Yesenia kom för att avlösa honom i gryningen med sin körsbärscola och sina långa glittrande naglar hade sömnlösheten lagt en grå slöja över staden som fick gatorna och byggnaderna att skeva som i drömmen. Hon nöp sina fingrar runt hans haka som hon gjorde varje morgon, drog honom tätt intill sig för att syna hans ögonvitor och de trötta linjerna i hans ansikte.

– Blås på mig, uppmanade hon, och Tyler öppnade munnen och gjorde henne till viljes, deras läppar så nära att de nästan kysstes medan Yesenia blundade och andades in hans andedräkt, några sekunders stillhet innan hon klappade hans kind på det hårdhänta sättet som sa att han var hennes.

– Hur har natten varit, mi hijo?

Hon kallade honom så, trots att han hade silver i håret och omöjligt kunde vara hennes barn och trots att de ibland gjorde saker som en mor och son aldrig skulle göra. Han berättade om den fulla gästen som pissat i lobbyn strax efter midnatt, om den sönderslagna kvinnan med ett barn på armen och ett i magen som inte hade haft råd att betala fullt pris för en natt, men som lovat att göra rätt för sig så fort hon fick möjlighet.

Yesenia klickade med tungan. Att du ska vara så förbannat blödig. Han berättade om pappan som kanske egentligen var en hallick och som visat bilder på en ung flicka som skulle föreställa hans försvunna dotter. Har du sett henne? hade han frågat med svett på överläppen och Tyler hade studerat fotot noga och sagt nej, henne har jag inte sett. Unga kvinnor fanns

det gott om i den här delen av staden, de flackade omkring som irrbloss i mörkret med en livsglöd som drog alla de värsta odjuren till sig och han visste bättre än att lägga dem på minnet. Det var sådant han berättade tills Yesenia fick nog och knäppte med fingrarna och sa att han kunde gå nu.

– Se till att vila lite, mi hijo, snart är det en ny natt.

Han gick de trettiotvå stegen till rummet som han gjort till sitt, ett hem så gott som något. Det var det första rummet på marknivå, med dörren mot Avenyn och fönstret mot bakgården. Ett motellrum precis som alla de andra, inrett på samma enkla opersonliga vis: en säng, en fåtölj, tunga gardiner som skydd mot solen och den tröstlösa utsikten. Han hade varit nära att dö i just det här rummet, en gång för längesedan, men Yesenia hade blåst liv i honom i sista stund, och sedan dess var han hennes hijo, hennes barn. Nu är du min, hade hon sagt, och det var så han kom att bli ett med motellet. Han hade stått öga mot öga med döden bara för att vakna upp och få ett helt nytt liv.

Han gick in i det lilla badrummet och tvättade av sig natten, noga med att undvika sitt ansikte i spegeln. Han tyckte inte om att se vad timmarna dagarna alla de långa åren i receptionen hade gjort med honom. Han satte en American Spirit i mungipan och gick ut på avsatsen för att tända den, kände Yesenias blick bränna ikapp med solen. Hennes nyfikenhet letade sig in överallt, hon var i hans rum, i hans fickor, i hans innersta tankar. Hennes röst i hans huvud så fort han lämnade motellet. Gör inget dumt, mi hijo. För då måste jag straffa dig.

Han blundade och lyssnade till den yrvakna staden, bilarna som trängdes på Avenyn, bussarnas suckande dörrar och en skateboard som rasslade genom gränden och kanske kände

han på sig att någon iakttog honom, för när han öppnade ögonen igen såg han henne i ögonvrån. Flickan med vråkfjädern stod i ett av fönstren, den tunga rumsgardinen hade hon dragit åt sidan och mannen hon reste med syntes inte till. Hon hade inga kläder på överkroppen, bara nakna axlar, nakna armar som skylde bysten och han kunde höra Yesenias röst eka i huvudet – skit inte där du äter – och han var noga med att inte stirra, trots den mjölkvita huden som pockade på honom, trots att det kanske var det hon ville. Han rökte och kisade mot himlen, men i det yttersta synfältet stod flickan och skimrade och han tyckte att hon gjorde en rörelse, ett hemligt tecken av något slag och han ville så förtvivlat gärna se på henne men han visste vad som var bäst för honom vid det här laget. Kvinnorna spriten knarket tillhörde det förgångna. Han fimpade cigaretten under skon och drog sig tillbaka till sitt rum. In i det ensliga dunklet som blivit hans värld och där det enda som väntade på honom var sömnen.

Av Stina Jackson har tidigare utgivits: Silvervägen 2018

Ödesmark 2020

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978­91­0­018427­8

© Stina Jackson 2023

Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency

Omslag Sara R. Acedo

Tryck ScandBook EU 2023