9789100180256

nor a roberts

Förövarna Spänningsroman Översättning av Camilla Jacobsson

Albert Bonniers förlag

Citat s. 141, ur T. S. Eliots Fyra kvartetter, övers. Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist s. 297, ur Walt Whitmans Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding s. 409, ur William Shakespeares Hamlet, övers. Britt G. Hallqvist

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018025-6 ORIGINALETS TITEL Under Currents COPYRIGHT © 2019 by Nora Roberts By arrangement with Writers House, New York, and Ia Atterholm Agency, Sweden översättning Camilla Jacobsson OMSLAG Maria Sundberg TRYCK ScandBook, EU 2020

Till Greenbrierflickorna JoAnne, träningskamrat Kat, min rara ljuvliga Baby Mama Laura, som fixar allt Mary, shoppingpartner Sarah, andemagnet

DEL I Lögnens grymhet

Grymhet och fruktan går hand i hand. honoré de balzac

Barnmisshandel kastar en skugga lika lång som livet självt. herbert ward

ET T Från utsidan såg huset i Lakeview Terrace perfekt ut. Den ståtliga trevåningsvillan i sandfärgat tegel pryddes av stora glasytor som släppte in utsikten över Reflection Lake och bergskedjan Blue Ridge Mountains. De två dekorativa koppartornen gav huset ett slags europeisk charm och viskade diskret om välstånd.

Gräsmattan, som låg som en gnistrande grön ram kring huset, sluttade mjukt ner mot tre trappsteg och mot den breda vita verandan kantad av azalea som blommade rubinröd om våren.

På baksidan utgjorde den generösa pation under tak ett extrarum om sommaren, med sitt utekök och den där fantastiska sjöutsikten. Den omsorgsfullt skötta rosenträdgården spred en söt och sofistikerad doft. Under seglingssäsongen guppade en fyrtiotvåfots segelbåt rofyllt vid den privata bryggan.

Klätterrosor mjukade upp intrycket av det höga staketet med stående plankor som omgärdade huset.

I det intilliggande garaget stod två Mercedes, en suv och en sedan, två terrängcyklar och skidutrustning – allt i oklanderlig ordning.

Inne i huset var takhöjden svindlande. Både det mer formella sällskapsrummet och det stora vardagsrummet hade en öppen spis inramad av samma sandfärgade tegel som utsidan av huset. Den smakfulla inredningen var en perfekt spegling ·9·

av ägarparet – även om vissa skulle kalla den utstuderad.

Lugna färger, koordinerade textilier, modernt utan att bli för avskalat.

Dr Graham Bigelow köpte tomten i det projekterade bostadsområdet Lakeview Terrace när hans son var fem och hans dotter tre. Han valde den planlösning han tyckte passade honom och hans familj, gjorde alla nödvändiga ändringar och tillägg, valde ytskikt och inredning, golv, kakel, marksten, och anlitade en inredare.

Hans hustru, Eliza, hade inget emot att överlåta merparten av valen och besluten åt sin make. Hans smak var oklanderlig, som hon såg det.

Om hon någon gång kom med en idé eller ett förslag lyssnade han. Även om han för det mesta förklarade varför dessa idéer eller förslag inte skulle passa in hände det – då och då – att han faktiskt tog hänsyn till hennes åsikter.

Liksom Graham ville Eliza ha det nya, den status som den lilla, exklusiva bebyggelsen intill sjön i North Carolinas högland erbjöd. Hon var uppvuxen med status – men den gamla sortens, den hon såg som förlegad och trist. Precis som huset hon vuxit upp i på andra sidan sjön.

Hon hade gladeligen sålt sin del av det gamla huset till sin syster och låtit pengarna gå till att möblera – bara nytt! – huset i Lakeview Terrace. Utan att blinka hade hon överlämnat checken till Graham, eftersom det var han som skötte saker.

Hon hade aldrig ångrat sig.

De hade levt lyckliga där i snart nio år, uppfostrat två klipska och vackra barn, haft middagsbjudningar, cocktailpartyn, trädgårdsfester. Som hustru till chefskirurgen på Mercy Hospital i den närliggande staden Asheville var det Elizas jobb att vara vacker och elegant, se till att barnen var väluppfostrade och huset välskött, hålla i bjudningar och leda kommittéer. · 10 ·

Eftersom hon hade en kombinerad hushållerska och kock tre dagar i veckan, en trädgårdsmästare en dag i veckan och en syster som mer än gärna tog hand om barnen om Eliza och Graham behövde en kväll för sig själva eller en liten semester hade hon gott om tid att fokusera på sitt utseende och sin garderob.

Hon engagerade sig i alla barnens skolaktiviteter och hade även varit ordförande i föräldraföreningen de senaste två åren.

Hon gick på skolpjäser, tillsammans med Graham om inte arbetet hindrade honom från att följa med. Hon arbetade flitigt med att samla in pengar, såväl till skolan som till sjukhuset. Ända sedan Britts fyraårsdag hade hon suttit längst fram på hennes balettuppvisningar.

Hon genomled även de flesta av sonen Zanes basebollmatcher. Och skulle hon råka missa någon av dem tyckte hon att det var ursäktligt, vilket alla som har uthärdat mer än en händelselös juniorbasebollmatch skulle förstå. Även om Eliza aldrig skulle erkänna det favoriserade hon sin dotter. Men Britt var en så söt, rar och lydig liten flicka. De behövde aldrig påminna henne om att göra läxan eller städa sitt rum, eller be henne tänka på sitt uppförande. I Zane däremot såg Eliza sin syster Emily. Benägenheten att opponera sig eller tjura, att dra sig undan.

Men han såg till att hålla betygen uppe. Om pojken ville spela baseboll var han tvungen att placera sig i toppskiktet.

Naturligtvis var hans ambition att spela professionellt inget annat än en tonårsdröm. Han skulle, naturligtvis, studera medicin som sin pappa.

Men för tillfället fungerade basebollen som en morot, så att de alla kunde undvika käppen.

Om Graham ibland tvingades ta till käppen och straffa pojken var det för hans eget bästa. Det byggde karaktär, lärde honom vikten av gränser och att visa respekt. · 11 ·

Barnet är mannens fader, som Graham brukade säga, så därför måste barnet lära sig att följa reglerna.

Två dagar före jul körde Eliza hemåt längs Lakeviews plogade gator. Hon hade avnjutit en underbar jullunch med vänner – kanske bara lite mer champagne än vad som var lämpligt, men det hade hon bränt bort under shoppingrundan. På annandag jul skulle familjen åka i väg på sin årliga skidsemester. Eller, Graham och barnen skulle åka skidor medan hon njöt av hotellets spa. Nu hade hon ett par läckra nya vinterstövlar att packa ner, tillsammans med lite nya underkläder som nog skulle få Graham att tina upp snabbt efter en dag i skidbacken.

Hon lät blicken svepa över de andra husen, över juldekorationerna. Underbart, tänkte hon: inga smaklösa uppblåsbara jultomtar tillåtna i Lakeview Terrace – det stod i samfällighets­ föreningens stadgar.

Men hon tänkte inte förneka det: deras egen villa överglänste alla andra. Graham gav henne fria händer med juldekorationerna och hon använde kreditkortet klokt och väl.

Den vita belysningen skulle gnistra när skymningen lade sig, tänkte hon. Framhäva husets perfekta former, slingra sig runt granarna som planterats i krukor på den främre verandan.

Glittra inuti de två kransarna med slingrande röda och silverfärgade band som prydde pardörrarna.

Och, inte att förglömma, julgranen i sällskapsrummet – tre och en halv meter hög – med belysning i vitt och dekorationer i silver och rött. Granen i vardagsrummet, i samma färgskala fast med änglar. Spiselkransarna förstås, och det eleganta matbordet, allt lika smakfullt och perfekt.

Och nytt varje år. Varför besvära sig med att packa ner allt i lådor och stuva undan när man kunde se till att uthyrningsfirman kom och svepte undan allt när det var överstökat. · 12 ·

Hon hade aldrig förstått sina föräldrars och Emilys förtjusning över att gräva fram uråldriga glaskulor eller smaklösa trätomtar. Allt det där kunde de pyssla med under sitt besök hos Emily i det gamla huset. Själva juldagsmiddagen skulle hållas hos Eliza, förstås. Därefter skulle föräldrarna, tack och lov, återvända till Savannah och sitt pensionärsliv.

Emily var deras favoritdotter, tänkte hon medan hon tryckte på fjärrkontrollen till garagedörren. Utan tvekan.

Hon ryckte till när hon såg att Grahams bil redan stod i garaget och kastade en blick på sitt armbandsur. Andades lättat ut. Hon var inte sen; det var han som var hemma tidigt.

Med ett nöjt leende – det var inte hennes tur att hämta barnen från skolan i dag – parkerade hon bilen bredvid sin mans och samlade ihop sina shoppingkassar.

Hon gick in genom grovingången, hängde av sig kappan, vek ihop halsduken och drog av sig stövlarna innan hon gled i de svarta ballerinaskor från Prada som hon alltid bar inomhus.

När hon kom in i köket såg hon Graham, fortfarande klädd i kostym och slips, stå vid köksön. ”Du är hemma tidigt!” Efter att hon satt ifrån sig kassarna på köksbänken gick hon fram till honom och gav honom en lätt kyss.

Han doftade lätt, som kyssen, av Eau Sauvage – hennes favorit. ”Var har du varit?” ”Åh, jag var på den där jullunchen med Miranda och Jody, du vet?”

Hon gjorde en svävande gest bort mot familjekalendern. ”Vi avrundade lunchen med lite shopping.”

Medan hon pratade gick hon fram till kylen och plockade ut en flaska Perrier. ”Det är helt otroligt hur många som fortfarande är ute och handlar julklappar. Inklusive Jody”, sa hon och fyllde på is från ismaskinen innan hon hällde det kolsyrade · 13 ·

vattnet i glaset. ”Jag ska säga dig, Graham, att jag fattar inte hur hon …” ”Tror du att jag bryr mig det minsta om Jody?”

Hans röst, lugn och mjuk, nästan vänlig, fick henne att stelna till. ”Så klart inte, älskling. Jag pratar för mycket.” Hon log fortfarande, men blicken var vaksam nu. ”Ska du inte sätta dig och koppla av lite? Jag fyller på ditt glas och så kan vi …”

Han kastade glaset så att kristallen splittrades kring fötterna på henne. En skärva skar upp ett ytligt jack vid ankeln och whiskyn som stänkte över det fick såret att svida ännu mer.

Baccaratglaset, tänkte hon och kände hur det hettade till i nacken. ”Fyll på det där!” Det lugna och mjuka var som bortblåst och rösten var inte i närheten av vänlig när orden träffade henne. ”Jag tillbringar mina dagar med händerna inuti levande människor, räddar liv, och ska behöva komma hem till ett tomt hus?” ”Jag är ledsen. Jag …” ”Ledsen?” Han grep tag i hennes arm och vred runt den när han slängde henne mot köksbänken. ”Du är ledsen att du inte orkade bemöda dig om att vara hemma? Ledsen att du slösade bort dagen, och mina pengar, på att äta lunch, shoppa och skvallra med de där korkade kärringarna medan jag står och opererar i sex timmar?”

Hennes andetag kom stötvis nu och hjärtat dunkade. ”Jag visste inte att du skulle vara hemma tidigt. Hade du bara ringt skulle jag ha kommit hem med en gång.” ”Så nu måste jag avlägga rapport till dig?”

Hon hörde knappt resten av orden som haglade över henne.

Otacksam, respekt, plikt. Men hon kände igen ansiktsuttrycket, bilden av den hämnande ängeln. Det mörkblonda håret som låg i perfekta vågor, det släta, stiliga ansiktet där ilskna · 14 ·

fläckar nu spred sig. Det iskalla raseriet i de klarblå ögonen.

Vågen av hetta pulserade fram i elektriska stötar. ”Det stod i kalendern!” Rösten gick upp i falsett. ”Jag berättade om det i morse.” ”Tror du jag har tid att hålla koll på din löjliga kalender?

Du ska vara hemma när jag kliver in genom dörren. Förstår du vad jag säger?” Han dunkade henne mot köksbänken igen och smärtan i ryggraden fick henne att rycka till. ”Det är jag som står för allt du har. Det här huset, kläderna du har på dig, maten du äter. Jag betalar någon för att laga mat och städa så att du kan vara tillgänglig när jag vill att du ska vara det!

När som helst. Så du ska fanimej se till att vara hemma när jag öppnar dörren. Du ska fanimej se till att sära på benen när jag vill knulla dig.”

För att ge orden tyngd stötte han sin stenhårda erektion mot henne.

Hon gav honom en örfil. Även om hon visste vad det skulle leda till – kanske för att hon visste vad det skulle leda till – gav hon honom en örfil.

Och det där raseriet gick från iskallt till glödhett. Läpparna drogs tillbaka och blottade tänderna.

Knytnäven landade i hennes mellangärde.

Han slog henne aldrig i ansiktet.

Den fjortonårige Zane Bigelows liv kretsade kring baseboll.

Han gillade tjejer. Han gillade att kolla på nakna tjejer, när hans kompis Micah väl hade visat honom hur man tog sig förbi spärrarna hans föräldrar installerat på hans dator. Men baseboll kom fortfarande på första plats.

Numero uno.

Eftersom han var lång för sin ålder, lång och gänglig, längtade han efter att bli klar med skolan och bli upptäckt av en · 15 ·

talangscout för Baltimore Orioles – han skulle nöja sig med vilket lag som helst i proffsligan American League, men Orioles var hans förstahandsval.

Definitivt numero uno.

Han skulle spela shortstop – den formidable Cal Ripken skulle ha gått i pension vid det laget. Dessutom var Iron Man Ripken tredjebasman.

Det här var Zanes mål i livet. Det och att faktiskt se en – livs levande – naken tjej.

Ingen kunde ha varit lyckligare än Zane Bigelow när mrs Carter – Micahs mamma – körde dem hem från skolan i sin suv, en Lexus RX. Trots att hon spelade Chers ”Believe” på högsta volym.

Han hade ingen djupare passion för bilar – än – bara en ung pojkes medfödda kunskap. Och han föredrog rap (inte för att han kunde spela det hemma).

Men trots Chers sång, hans systers och de två andra tjejernas lyckliga tjatter om julen och att Micah var djupt försjunken i Donkey Kong på sin Game Boy (högst upp på Micahs julklappslista stod den nya Game Boy Color) var Zane lyckligare än någonsin.

Ingen skola på hela tio dagar! Inte ens tanken på att tvingas åka skidor – inte Zanes favoritsport, särskilt med tanke på att hans pappa tvunget skulle påpeka att hans lillasyster åkte så mycket bättre – kunde dämpa hans glada humör.

Ingen matte, inte på tio dagar. Han hatade matte lika mycket som han hatade spenat, vilket sa en hel del.

Mrs Carter stannade till för att släppa av Cecile Marlboro.

Därefter följde det vanliga kaoset i baksätet, ryggsäckar som flyttades hit och dit och tjejernas uppspelta gälla tjut.

De var förstås tvungna att kramas allihop, för att det var jul.

Ibland var de tvungna att kramas för att det var tisdag eller · 16 ·

vad som helst. Han skulle aldrig förstå sig på det där.

Alla ropade ”God jul” till varandra – de hade ropat Glad helg när de släppte av Pete Greene, eftersom han var jude.

Nästan hemma, tänkte Zane när han såg husen passera förbi.

Han skulle fixa något enkelt att äta och sedan – ingen förbannad matteläxa – stänga in sig på sitt rum för en timmes Triple Play på sin Playstation.

Han visste att Lois – som skulle vara ledig fram till efter skidsemestern, typ – tänkte laga lasagne innan hon försvann i väg för att fira jul med sin egen familj. Och Lois lasagne var gudomlig.

Mamma skulle bli tvungen att faktiskt slå på ugnen för att värma den, men så mycket klarade hon av.

Och i morgon skulle mormor och morfar komma från Savannah! Han önskade att de kunde ha bott hemma hos dem i stället för hos moster Emily, men han tänkte ta cykeln över till det gamla huset på andra sidan sjön i morgon eftermiddag och hänga lite med dem. Han skulle kunna övertala Emily att baka cookies – det skulle antagligen inte ens krävas särskilt mycket övertalning.

Och de skulle komma hem till dem på juldagsmiddagen. Då skulle mamma inte ens behöva slå på ugnen. Cateringfirman fixade allt.

Efter middagen skulle Britt spela piano – han själv var värdelös på det, vilket hans pappa aldrig heller missade att påpeka – och så skulle de sjunga tillsammans.

Supertöntigt, men han tyckte faktiskt att det var kul. Dessutom var han ganska bra på att sjunga så där slapp han pikarna.

När bilen stannade till utanför deras hus stötte Zane och Micah knytnävarna mot varandra. ”God jul och sånt.” ”Detsamma, kompis”, sa Micah. ”Ta det lugnt.”

Medan Britt och Chloe kramades som om de inte skulle ses · 17 ·

på ett helt år gled Zane ut ur baksätet. ”God jul, Chloe. God jul, mrs Carter, och tack för skjutsen.” ”God jul, Zane, och du vet att du är välkommen när som helst.” Hon log mot honom och tittade honom i ögonen. Hon var väldigt söt för att vara mamma. ”Tack, mrs Carter, och god jul!” nästan sjöng Britt. ”Jag ringer dig, Chloe!”

Zane slängde ryggsäcken över axeln medan Britt klättrade ut ur bilen. ”Varför ska du ringa henne? Hur kan ni ha något kvar att prata om? Ni pladdrade ju nonstop hela vägen hem.” ”Vi har massor att prata om.”

Britt var mer än huvudet kortare än han men hade samma färger. Samma mörka hår – Britts räckte nästan till midjan och var prytt med hårspännen i form av renar – och samma klargröna ögon. Hennes ansikte var fortfarande runt och lite barnsligt medan hans hade blivit kantigt. Eftersom han höll på att bli vuxen, sa Em. Inte för att han var redo att börja raka sig eller något, även om han kollade noggrant varje dag.

Eftersom hon var hans syster kände han att det var hans plikt att tracka henne. ”Men ni säger ju ingenting. Det enda jag hör är: Oooh, Justin Timberlake.” Han följde upp kommentaren med högljudda pussljud, som fick henne att rodna.

Han visste att Timberlake var hennes inte-särskilt-hemliga tonårsförälskelse. ”Lägg av! Bara håll tyst.” ”Du kan hålla tyst.” ”Nä, du kan hålla tyst.”

De fortsatte så där tills de kom fram till verandan – där de övergick till förintande blickar, eftersom de visste att det skulle leda till en oändlig uppläxning om de fortsatte inomhus och deras mamma hörde det. · 18 ·

Zane grävde fram nyckeln ur ryggsäcken, eftersom deras pappa krävde att huset alltid skulle vara låst oavsett om någon var hemma eller ej. I samma sekund som dörren öppnades hörde han det.

Det retsamma uttrycket i Britts blick försvann. Ögonen vidgades och fylldes med rädsla och tårar. Hon slog händerna för öronen. ”Gå upp på ditt rum”, sa Zane till henne. ”Gå direkt upp.

Och stanna där.” ”Han slår henne igen. Han slår henne.”

I stället för att rusa upp på sitt rum sprang Britt in i huset, mot det stora vardagsrummet, och ställde sig i dörröppningen med händerna över öronen. ”Sluta!” skrek hon. ”Sluta, sluta, sluta!”

Zane såg det utsmetade blodet på golvet, där hans mamma hade försökt kravla sig undan. Hennes tröja var söndersliten och en av skorna saknades. ”Gå till era rum!” vrålade Graham samtidigt som han ryckte upp Eliza i håret. ”Ni har inget med det här att göra.”

Britt bara fortsatte att skrika och skrika, till och med när Zane försökte dra henne därifrån.

Han såg sin pappas hatfyllda ögon glida över dem och stanna på hans syster. Och en ny rädsla flammade upp inom honom, brände genom något.

Han tänkte inte, visste inte vad hans nästa steg skulle bli.

Han knuffade undan sin syster, ställde sig mellan henne och deras pappa – en ranglig tonåring som ännu inte hade vuxit i sin nya kropp. Och med hettan som rusade igenom honom gick han till anfall. ”Låt henne vara, din jävel!”

Han störtade rakt mot Graham. Det var snarare överraskningen än själva styrkan i attacken som fick Graham att vackla bakåt. ”Låt henne vara, för helvete.” · 19 ·

Zane hann inte uppfatta slaget. Han var fjorton, och de enda slagsmål han hade varit inblandad i hade bestått av taffliga knuffar och förolämpningar. Han hade fått känna på sin pappas knytnävar – ett slag i magen, ibland mot njurarna.

Ställen där det inte syntes.

Den här gången träffade knytnäven honom i ansiktet, och någonting bakom ögonen exploderade, fick honom att se suddigt. Han kände två slag till innan han föll ihop, kände den våldsamma smärtan överrösta både rädslan och ilskan.

Världen blev grå, och genom det grå såg han ljuset flamma upp och blixtra till.

Med blodsmak i munnen och sin systers skrik i öronen förlorade han medvetandet.

När han vaknade till insåg han att han hängde över sin pappas axel, blev buren uppför trappan. Det ringde i öronen, men han hörde fortfarande Britt gråta, hörde deras mamma säga till henne att sluta.

Hans pappa lade honom inte på sängen utan slängde honom ifrån sig så att han studsade ner på madrassen. Varje centimeter av kroppen skrek av den nya smärtan. ”Vågar du gå emot mig igen kommer jag göra mer än att knäcka näsan på dig och ge dig en blåtira. Du är inget, fattar du det? Du är inget förrän jag säger att du är det. Allt du har, inklusive luften du andas, har du mig att tacka för.”

Han lutade sig närmare, pratade i den där mjuka, lugna tonen. Zane såg en dubbel uppsättning av honom och klarade inte ens av att nicka. Hela han skakade nu, skakade så att tänderna skallrade, av chocken. ”Du lämnar inte det här rummet förrän jag ger dig tillåtelse att lämna det. Du kommer inte att prata med någon. Om du berättar för någon om den här familjens privata angelä­ genheter kommer straffet som jag tvingades utdela i dag att · 20 ·

kännas som en smekning. Ingen skulle tro dig. Du är inget.

Jag är allt. Jag skulle kunna döda dig när du sover, och ingen skulle ens märka det. Tänk på det nästa gång du får för dig att spela hjälte.”

Han gick ut ur rummet och stängde dörren bakom sig.

Zane kände hur han gled i väg igen. Det var lättare än att tänka på smärtan, att tänka på orden hans pappa hade sagt: ord som hade träffat lika hårt som fler knytnävar.

När han kom upp till ytan igen hade ljuset förändrats. Det var inte mörkt, men nästan.

Han kunde inte andas genom näsan. Den kändes täppt, som om han hade en rejäl förkylning. Den typen av förkylning som fick huvudet att dunka och ögonen att bulta av smärta.

Det gjorde fruktansvärt ont i magen.

När han försökte sätta sig upp snurrade rummet, och han blev rädd att han skulle kräkas.

När han hörde låset klicka till började han skaka igen. Han gjorde sig beredd att tigga, vädja, förödmjuka sig, vad som helst som skulle hindra de där knytnävarna från att träffa honom igen.

Hans mamma öppnade dörren och tände lampan i samma ögonblick som hon kom in. Ljuset fick smärtan att explodera igen, så han slöt ögonen. ”Pappa säger att du ska snygga till dig, och sedan lägga den här påsen med is mot ansiktet.”

Orden, och den kalla oberörda rösten, gjorde nästan lika ont som hans pappas ord. ”Mamma …” ”Pappa säger att du ska hålla huvudet i högläge. Du får lov att lämna sängen för att gå på toaletten. Som du ser har pappa plockat bort din dator, din Playstation och din teve – saker som han så generöst har gett dig. Du kommer inte att träffa någon · 21 ·

eller prata med någon förutom pappa eller mig. Du kommer inte att vara med på julafton eller på juldagen.” ”Men …” ”Du har fått influensa.”

Han försökte hitta något slags tecken på medlidande eller tacksamhet i hennes ansikte. En känsla. ”Jag försökte hindra honom från att göra dig illa. Jag trodde att han skulle göra Britt illa. Jag trodde …” ”Jag varken bad om eller behövde din hjälp.” De bryska orden och den kalla rösten fick hans bröstkorg att värka. ”Det som händer mellan mig och din pappa rör bara mig och din pappa. Du kan använda de två kommande dagarna till att fundera på din plats i den här familjen, och på hur du ska vinna tillbaka eventuella förmåner.”

Hon vände sig mot dörren. ”Gör nu som du är tillsagd.”

När hon hade stängt dörren bakom sig och lämnat honom ensam tvingade han sig att sätta sig upp – han var tvungen att blunda för att få rummet att sluta snurra och bara andas.

På skakiga ben reste han sig upp, snubblade in i badrummet, kräktes och var nära att svimma igen.

När han hade lyckats återfå balansen stirrade han på ansiktet i spegeln ovanför handfatet.

Det såg inte ut som hans ansikte, tänkte han med en märklig likgiltighet. Munnen var svullen och underläppen sprucken.

Herregud, näsan såg ut som en röd ballong. Båda ögonen var blåsvullna och det ena helt igenmurat. Det var torkat blod överallt.

När han lyfte ena handen och försiktigt rörde vid näsan sköljde smärtan över honom. Eftersom han inte vågade duscha – han var fortfarande yr – använde han en tvättlapp för att försöka tvätta bort en del av blodet. Han var tvungen att bita ihop och stödja sig mot handfatet med andra handen · 22 ·

för att hålla sig upprätt, men rädslan för att inte göra som han blivit tillsagd övervann smärtan.

Han grät, och skämdes inte för det. Det var ändå ingen som såg det. Ingen som brydde sig om det.

Han hasade tillbaka till sängen, andades stötvis när han böjde sig ner för att ta av sig skorna och jeansen. Då och då var han tvungen att ta en paus, ta några ordentliga andetag och vänta på att yrseln skulle gå över.

I boxershorts och collegetröja kröp han ner under täcket, tog ispåsen som hans mamma hade lämnat kvar och tryckte den så försiktigt han kunde mot näsan.

Det gjorde för ont, alldeles för ont, så han flyttade den till ögat. Det gav faktiskt lite lindring.

Han låg där, i det nu alldeles mörka rummet, och planerade, planerade. Han skulle rymma hemifrån. Så snart han kunde skulle han packa ner lite kläder i sin ryggsäck. Han hade inte så mycket pengar eftersom hans pappa såg till att allt sattes in på ett bankkonto. Men han hade lite gömt i ett par strumpor.

Pengar han sparat för att köpa videospel.

Han skulle skaffa sig ett jobb. Det vore inte omöjligt. Ingen mer skola, tänkte han medan han gled bort igen. Det var åtminstone något.

Han vaknade till, hörde dörren öppnas igen och låtsades sova. Men det var inte hans pappas steg, och inte hans mammas heller. Han öppnade ögonen när Britt riktade en liten rosa ficklampa mot hans ansikte. ”Sluta.” ”Sch”, viskade hon varnande. ”Jag kan inte tända ljuset ifall de vaknar och ser det.” Hon satte sig på sängkanten och strök honom över armen. ”Jag tog med en smörgås med jordnötssmör och sylt. Jag kunde inte ta lasagne, för då skulle de se att det saknades en bit i formen. Du måste äta.” · 23 ·

”Magen känns inte så bra, Britt.” ”Bara lite. Ta en tugga.” ”Du måste gå. Om de hittar dig här inne …” ”De sover. Jag kollade noga. Jag tänker stanna hos dig. Jag stannar kvar tills du kan äta något. Jag är så ledsen, Zane.” ”Gråt inte.” ”Du gråter ju.”

Han lät tårarna komma. Han kunde helt enkelt inte hålla emot.

Britt snörvlade till, torkade bort sina egna tårar och strök sedan med handen över hans arm. ”Jag tog med mjölk också.

De märker inte om det saknas ett glas mjölk. Jag plockade undan allt, och när du ätit klart diskar jag glaset.”

De viskade till varandra – de var vana vid det – men nu fick hon knappt fram orden. ”Han slog dig så hårt, Zane. Han bara slog och slog, och när du låg på golvet sparkade han dig i magen. Jag trodde att du var död.”

Hon lutade huvudet mot hans bröstkorg med skakande axlar. Han strök henne över håret. ”Gjorde han dig illa?” ”Nej. Han vred om min arm och skakade mig, skrek åt mig att hålla käften. Så det gjorde jag. Jag vågade inget annat.” ”Det är bra. Du gjorde helt rätt.” ”Det var du som gjorde rätt.” Hennes viskning var tjock av tårar. ”Du försökte göra det rätta. Hon försökte inte hindra honom från att göra dig illa. Hon sa inget. Och när han var klar sa han åt henne att torka upp blodet på golvet. Det låg krossat glas på köksgolvet, hon skulle städa upp det, snygga till sig själv och se till att middagen stod på bordet klockan sex.”

Hon satte sig upp, höll fram ena halvan av smörgåsen som · 24 ·

hon skurit i prydliga trekanter. I den stunden älskade han henne så mycket att det gjorde ont i hjärtat.

Han tog emot den, provade att svälja en tugga och märkte att den inte hotade med att komma upp igen. ”Vi måste säga till Emily och mormor och morfar att du är sjuk. Du har influensa och smittar. Du måste vila och pappa tar hand om dig. Han kommer inte låta dem komma upp och träffa dig. Sedan måste vi säga till alla på resorten att du ramlade av cykeln. Han berättade allt det här under middagen. Jag var tvungen att äta annars skulle han bli arg igen. Sedan gick jag upp och kräktes.”

Han tog en tugga till, trevade efter hennes hand i mörkret. ”Det vet jag hur det känns.” ”Och när vi kommer tillbaka måste vi säga att du ramlade när du åkte skidor. Att pappa tog hand om dig.” ”Jo.” Det korta ordet var fullt av bitterhet. ”Det gjorde han verkligen.” ”Han kommer att göra dig illa igen om vi inte gör som han säger. Kanske ännu värre. Jag vill inte att han ska göra dig illa igen, Zane. Du försökte hindra honom från att slå mamma.

Du skyddade mig också. Du trodde att han skulle slå mig. Det gjorde jag med.”

Han kände hur hon rörde på sig, såg i det svaga ljuset från ficklampan som hon hade lagt på sängen hur hon vände sig mot fönstret och stirrade ut. ”En dag kommer han att göra det, antar jag.” ”Nej, nej, det kommer han inte.” Innanför smärtan steg ilskan. ”Du kommer inte ge honom någon anledning att göra det. Och jag kommer inte låta honom göra det.” ”Han behöver ingen anledning. Det behöver man inte vara vuxen för att förstå.” Även om hon lät vuxen på rösten rann tårarna igen. ”Jag tror inte att de älskar oss. Han skulle inte · 25 ·

kunna älska oss och göra oss illa, tvinga oss att ljuga. Och hon skulle inte kunna älska oss och låta det hända. Jag tror inte att de älskar oss.”

Han visste att de inte älskade dem – hade blivit övertygad när hans mamma kommit in på hans rum och tittat på honom med den där tomma blicken. ”Vi har varandra.”

Medan hon satt hos honom och såg till att han åt, insåg han att han inte kunde rymma hemifrån och lämna Britt ensam.

Han var tvungen att stanna. Han var tvungen att bli starkare.

Han måste bli så stark att han kunde slå tillbaka.

Inte för att skydda sin mamma, men sin syster.

· 26 ·