Av Tana French har tidigare utgivits: Till skogs 2008 Okänt offer 2009 Brottsplats: Faithful Place 2011 Otrygg hamn 2014 En hemlig plats 2016
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017329-6 Irländska originalets titel: The Trespasser © Tana French 2016 Översättning: Christian Ekvall Formgivning: Kerstin Hanson Omslagsbild: Jayson Photography / Whitemay / Istockphoto Tryckt hos ScandBook, EU 2018
Till Oonagh
PROLOG Mamma berättade alltid historier för mig om pappa. I den första jag minns var han en egyptisk prins som ville gifta sig med henne och stanna i Irland för all framtid, men hans familj tvingade honom att åka hem och gifta sig med en arabisk prinsessa. Hon var bra på att berätta historier, min mamma. Berättade om ametistringarna på hans långa fingrar, att han och hon hade dansat under de snurrande lamporna och att han doftade kryddor och tall. Där låg jag utsträckt under lakanet och badade i svett. Det var vinter men kommunen beslutade om värmen för hela hyreshuset och fönstren på de övre våningarna gick inte att öppna. Jag stuvade den där historien så djupt inom mig jag kunde och höll kvar den där. Jag var bara ett barn. Historien gjorde mig stolt i flera år, tills jag var åtta och berättade den för min bästa vän Lisa, som brast ut i ett gapskratt. En eftermiddag några månader senare, när smärtan hade lagt sig, marscherade jag in i köket med händerna i sidorna och begärde att få veta sanningen. Mamma tvekade inte en sekund, bara sprutade diskmedel i vasken och sa att han var en läkarstuderande från Saudiarabien. Hon hade träffat honom när hon studerade till sjuksköterska, många fina detaljer där om långa skift och trötta skratt och om att de hade räddat livet på en unge som blivit påkörd av en bil. När hon väl fick veta att hon var gravid med mig var han redan försvunnen, tillbaka i Saudiarabien, och hade inte lämnat någon adress. Då hoppade hon av utbildningen och födde mig. 7
Den historien levde jag gott på ännu ett tag. Jag gillade den. Jag smidde till och med en hemlig plan om att bli den första från min skola som utbildade sig till läkare, nu när jag förstod att jag hade det i blodet och allt. Det varade tills jag var tolv och fick kvarsittning för någonting och mamma levererade en svada om att hon inte tänkte låta mig sluta som hon, utan avgångsbetyg och utan hopp om att göra något annat än att städa för minimilön resten av livet. Jag hade hört allt det där tusen gånger förr, men den dagen slog det mig att man måste ha avgångsbetyg för att kunna studera till sjuksköterska. På min trettonårsdag satt jag med tårtan mellan henne och mig och sa att nu fick det vara nog, nu ville jag veta. Hon suckade och sa att jag hade blivit tillräckligt gammal för att få veta sanningen och berättade att han var en brasiliansk gitarrist som hon hade träffat i några månader tills han spöade skiten ur henne en kväll i sin lägenhet. När han somnade stal hon hans bilnycklar och körde hemåt fort som fan på mörka, ödsliga, regniga vägar med ögonen pulserande i takt med vindrutetorkarna. När han ringde och snyftande bad om ursäkt hade hon kunnat ta honom tillbaka – hon var tjugo – om det inte varit för att hon visste att hon väntade mig. Hon slängde på luren. Den dagen bestämde jag mig för att jag skulle bli polis när jag gick ut skolan. Inte för att jag ville ge mig på kvinnomisshandlare som någon Catwoman, utan för att mamma inte kan köra bil. Jag visste att polishögskolan låg någonstans söderut i landet. Det var det snabbaste sättet jag kunde komma på att ta mig bort från mammas lägenhet utan att ta det där dödsdömda städjobbet. På min födelseattest står det fader okänd, men det finns alltid sätt att få veta. Gamla vänner och databaser med uppgifter om dna. Och jag hade kunnat pressa mamma längre, skruvat upp trycket för varje gång tills jag fick ur henne någonting som låg tillräckligt nära sanningen för att jag skulle kunna ta reda på mer. 8
Jag frågade aldrig igen. När jag var tretton var det för att jag avskydde henne som pesten, på grund av all den tid jag hade ödslat bort på att forma mitt liv efter hennes rövarhistorier. När jag blev äldre och hade kommit in på polishögskolan var det för att jag anade vad hon hade sysslat med och förstod att hon hade haft rätt.
1 Fallet kommer in, eller kommer åtminstone till oss, en iskall gryning i den sortens eländiga januarimånad som får en att undra om solen ska orka släpa sig över horisonten igen. Jag och min partner ska just avsluta ännu ett nattskift av ett slag jag förr i tiden inte trodde existerade på mordroteln: en stor skopa långtråkighet, en ännu större skopa dumhet och som grädde på moset ett berg av pappersarbete. Två idioter bestämde sig för att runda av lördagskvällen med att använda en tredje idiots huvud som dansmatta, av skäl som är lika dunkla för dem själva som för alla andra. Vi förhörde sex vittnen som alla var dödfulla, som alla gav vitt skilda vittnesmål och som var och en tyckte att vi skulle strunta i mordet och istället utreda varför han själv hade blivit utslängd från puben/pålurad dåligt gräs/ dumpad av sin flickvän. När vittne nummer sex beordrade mig att ta reda på varför han inte längre fick a-kassa var jag på väg att säga att han var för korkad för att juridiskt definieras som människa och sedan tänkte jag sparka ut allihop på gatan, men min partner är mer tålmodig än jag och det är ett av skälen till att jag behåller honom vid min sida. Till slut lyckades vi få fyra av vittnesmålen att stämma överens inte bara med varandra utan också med bevismaterialet, vilket innebär att vi nu kan anhålla en av idioterna för mord och en annan för misshandel, vilket antagligen betyder att vi har minskat ondskan i världen på något sätt som jag inte orkar fundera över. Nu har vi lämnat över idioterna till rättsväsendet och är i färd 10
med att skriva ut våra rapporter, så att de ska ligga prydligt på chefens skrivbord när han kommer in. Steve sitter mittemot mig och visslar, något som få andra människor kan göra utan att jag får lust att skada dem, men han gör det på rätt sätt: någon gammal folkvisa som jag vagt känner igen från allsången när jag var liten, levererad med låg, tankspridd och förnöjd stämma. Han stannar upp när han behöver koncentrera sig och återupptar sitt lättsamma drillande så fort rapporteringen flyter på igen. Hans visslande, det låga surret från datorerna och vinden som ilar i vintern utanför fönstren är allt jag hör. I övrigt är det tyst. Mordroteln har sitt kontor på Dublin Castles ägor, mitt i stan, men på bekvämt avstånd från de tjusiga turistattraktionerna, och våra väggar är tjocka: inte ens rusningstrafiken ute på Dame Street tränger igenom mer än som ett svagt och fullt tolerabelt brus. Travarna med dokument, bilder och slarviga anteckningar som lämnats kvar på kollegornas skrivbord ser ut som om de gjorde sig redo inför något, som om de sprätte i sin iver inför vad som komma skall. Utanför de höga skjutfönstren övergår nattmörkret i ett kyligt grådis. Det luktar kaffe och värmeelement i rummet. Den här tiden på dygnet hade jag kunnat älska det här kontoret, om jag bara kunde bortse från nattskiftets alla tråkiga sidor. Jag och Steve känner till alla offentliga skäl till att man prackar på oss nattskiften. Vi är båda singlar, så ingen av oss har någon partner eller några barn väntande på oss där hemma. Vi är också yngst på mordroteln, så vi hanterar utmattningen bättre än de som närmar sig pensionsåldern. Vi är gröna – också jag, efter två år – och förväntas gilla läget. Så det gör vi. Det här är inte ordningspolisen, där man kan be att bli förflyttad till en annan avdelning om man får en elak jävel till chef. Det finns ingen annan mordrotel att förflyttas till. Det här är den enda som existerar. Vill man tillhöra den, och det vill vi båda, får man ta allt som slängs framför fötterna på en. Det finns faktiskt de på mordroteln som gör det jag en gång 11
hoppades få göra: ägna hela dagen åt att spela livsfarliga spel med genialiska psykopater, medveten om att en blinkning i fel ögonblick kan vara skillnaden mellan framgång och ännu ett dödsoffer. Jag och Steve kastar nyfikna blickar efter de listiga psykopaterna när de andra grabbarna leder dem förbi förhörsrummet där vi stångas med ännu en »årets äkta hälft« anklagad för mord på sin partner, en typ av fall som chefen ideligen slänger till oss bara för att reta upp mig. Idioterna på puben som dansade sönder någons huvud bjöd i alla fall på lite omväxling. Steve trycker på skriv ut och maskinen i hörnet sätter igång sitt högljudda skrän. »Är du klar?« frågar han. »Snart.« Jag synar min rapport, letar efter stavfel, försäkrar mig om att chefen inte ska hitta någon ursäkt för att jävlas med mig. Han flätar samman fingrarna över huvudet och sträcker bak armarna så att det knakar i stolen. »En öl? De öppnar snart på några ställen.« »Du skämtar?« »För att fira.« Till råga på allt är Steve mer positiv än jag. Jag ger honom en blick som borde kväva idén i sin linda. »Vad har vi att fira?« Han flinar. Steve är trettiotre, ett år äldre än jag, men ser yngre ut: kanske för att han är skapt som en skolpojke med gängliga ben och taniga axlar, kanske för att hans röda hår sticker upp på fel ställen, eller kanske på grund av hans obevekliga, förbannade goda humör. »Vi satte dit dem, har du inte märkt det?« »De där båda hade din gamla mormor kunnat sätta dit.« »Förmodligen. Och efteråt hade hon tagit sig en öl.« »Var hon alkis, eller?« »En riktig fyllskalle. Jag försöker bara hålla familjetraditionen vid liv.« Han går bort till skrivaren och börjar sortera papper. »Kom igen nu.« »Nej. En annan gång.« Jag pallar inte. Jag vill bara åka hem, 12
ta en joggingtur, stoppa något i mikron, bombardera min hjärna med skräpteve och sedan få lite sömn innan jag måste göra om alltsammans. Dörren far upp med en smäll och poliskommissarie O’Kelly sticker in huvudet, som vanligt tidigt på plats för att se om han kan komma på någon med att sitta och sova. Oftast dyker han upp rosenkindad och strålande pigg, doftar duschtvål och frukost och har vartenda hårstrå perfekt kammat över flinten. Jag kan inte bevisa att det är för att håna de trötta jävlar som stinker nattskift och gamla unkna wienerbröd, men det vore helt och hållet hans stil om han tänkte så. Den här morgonen ser han i alla fall lite sliten ut – påsar under ögonen, en tefläck på tröjan – vilket jag antar betyder att jag redan har fått min lilla behållning för dagen. »Moran, Conway«, säger han och tittar misstänksamt på oss. »Har ni fått in nåt bra?« »Gatuslagsmål«, säger jag. »Ett offer.« Att det sociala umgänget blir lidande är inte det värsta. Det verkliga skälet till att alla avskyr nattskiftet är att ingenting intressant händer. De riktigt intressanta morden med intrikata bakgrunder och fascinerande motiv kan ibland inträffa nattetid, men det är inte förrän på morgonen de upptäcks. De enda mord som upptäcks nattetid är sådana som utförs av fulla skitstövlar med det enda motivet att de är fulla skitstövlar. »Vi är snart klara med rapporterna.« »Ni har haft fullt upp i alla fall. Fick ni ordning på det?« »Något sånär. Vi reder ut de sista frågetecknen ikväll.« »Bra«, säger O’Kelly. »Då kan ni sätta igång med det här nu.« Han håller upp ett papper. För ett ögonblick blir jag korkat nog hoppfull. Om ett fall kommer in via chefen, istället för att gå från receptionisten direkt ut till enheten, måste det vara något speciellt. Något så prestigefyllt, komplicerat eller känsligt att det inte bara kan gå till nästa person på tjänstgöringslistan, utan kräver den bästa. När något 13
kommer direkt från chefen går det ett sus genom salen, grabbarna sätter sig spikrakt i stolen och spetsar öronen. Skulle jag och Steve få något sådant, betyder det att vi äntligen har arbetat oss bort från töntarnas hörn i lekparken, att vi är insläppta. Jag måste knyta näven för att hindra min hand från att rycka åt sig papperet. »Vad är det för nåt?« O’Kelly fnyser. »Bli inte så förbaskat ivrig. Jag plockade upp det på vägen för att bespara Bernadette lite arbete. Uniformerna på plats säger att det garanterat är ett partnermord.« Han slänger rapporten på mitt skrivbord. »Jag sa att jag skulle låta dig titta på det. Tack ska du ha. Man vet aldrig, kanske har du tur. Kanske är det en seriemördare.« Bespara receptionisten lite arbete? Så fan heller. O’Kelly bar in fallet bara för att få njuta av min besvikna min. Jag låter det ligga kvar på bordet. »Dagskiftet kommer in när som helst.« »Och själva är ni redan här. Om nån av er har en het dejt inbokad är det bäst att ni skyndar på och får det här överstökat.« »Vi håller på med rapporterna.« »Herregud. De behöver för fan inte vara i klass med James Joyce. Ge mig vad ni har bara. Sätt fart. Det var i Stoneybatter det hände och där gräver man upp kajerna igen.« Efter en stund trycker jag på skriv ut. Steve, den lille rövslickaren, har redan börjat ta på sig halsduken. Chefen har knatat bort till skrivtavlan och står och kisar mot tjänstgöringslistan. Han säger: »Ni kommer att behöva hjälp.« Jag känner Steves blick som betyder att jag ska hålla huvudet kallt. »Ett enkelt partnermord klarar vi på egen hand«, säger jag. »Såna fall har vi hanterat förr.« »Och nån med lite mer erfarenhet kan lära er att hantera dem på rätt sätt. Hur lång tid behövde ni med den där unga rumänskan? Fem veckor? Trots att två vittnen såg hennes kille hugga henne med kniv och pressen och jämlikhetsivrarna skrek rasism och sa att om hon varit irländska hade vi anhållit honom direkt …« »Vittnena vägrade prata med oss.« Steves blick säger Håll 14
käften, Antoinette, men det är för sent. Jag har svalt betet, precis som O’Kelly visste att jag skulle göra. »Precis. Och om vittnena vägrar prata med er idag också vill jag att ni har nån i närheten som är gammal i gamet och kan få dem på andra tankar.« O’Kelly knackar på vita tavlan. »Breslin kommer in snart. Ta honom. Han är bra på att hantera vittnen.« Jag säger: »Breslin har mycket att göra. Jag vill påstå att han har viktigare saker för sig än att hålla oss i handen.« »Ja, det har han, men nu får han stå ut med er. Så det är nog bäst att ni inte slösar med hans dyrbara tid.« Steve nickar ihärdigt, tänker så högt han kan: Håll käften nu, det kunde vara mycket värre! Och det har han rätt i. Jag sväljer mitt nästa argument. »Jag ringer honom på vägen«, säger jag, tar upp rapporten och kör ner den i fickan på kavajen. »Han kan möta oss på brottsplatsen.« »Bra. Bernadette ringer teknikerna och rättsläkaren och jag ska be henne hitta några inhoppare åt er. Det här behöver ni inte all hjälp i världen med.« O’Kelly börjar gå mot dörren och plockar upp de utskrivna papperen på vägen. »Och om ni vill undvika att Breslin gör narr av er, så se till att få i er lite kaffe. Ni ser förbannat slitna ut.« På Dublin Castles ägor lyser fortfarande gatlyktorna, men stan är på väg att ljusna till något som med lite god vilja kan kallas för morgon. Det regnar inte – det är bra, för någonstans längs floden kan det finnas skoavtryck eller cigarettfimpar med dna – men det är kallt och fuktigt, en tunn dimma bildar glorior runt lyktorna, den sortens fukt som sugs upp och sätter sig tills det känns som om benen i kroppen var äldre än luften omkring en. De första kaféerna har öppnat. Det luktar stekt korv och avgaser från bussarna. »Behöver du stanna och köpa kaffe?« frågar jag Steve. Han knyter halsduken hårdare om halsen. »Nej, för fan. Ju fortare vi kommer dit …« 15
Han avslutar inte meningen, och det behövs inte heller. Ju fortare vi kommer på plats, desto mer tid har vi på oss innan lärarens gullgosse kommer och visar oss stackars klåpare hur jobbet ska skötas. Jag vet inte ens varför jag bryr mig längre, men det skapar ändå någon sorts trygghet att även Steve gör det. Vi har båda långa ben, går fort och koncentrerar oss helt och hållet på att gå. Vi är på väg mot bilpoolen. Det skulle gå fortare att ta min eller Steves bil, men det gör man aldrig. I en del kvarter gillar man inte snuten, och den som blockerar min Audi TT blir av med en arm eller ett ben. Och det finns fall – man vet aldrig i förväg vilka, inte helt säkert – då att dyka upp i sin egen bil är detsamma som att ge ett gäng galningar sin hemadress. Rätt vad det är har någon bundit fast ens katt vid en tegelsten, satt eld på den och kastat in den genom fönstret. Det är oftast jag som kör. Jag är en bättre förare än Steve och en betydligt sämre passagerare. Om jag kör är vi båda på mycket bättre humör när vi kommer fram. Framme vid bilpoolen tar jag nycklarna till en repig Opel Kadett. Stoneybatter ligger i det gamla Dublin, med arbetarklass och aldrig-arbetat-klass, uppblandat med en och annan yuppie eller konstnär som köpte bostad där under högkonjunkturen för att det var så underbart autentiskt där, det vill säga för att de inte hade råd med någonting tjusigare. Ibland vill man ha en bil som folk vänder sig om för att titta på. Inte den här gången. »Fan också«, säger jag medan jag svänger ut ur parkeringshuset och vrider upp värmen i bilen. »Jag kan inte ringa Breslin nu. Jag har fullt upp med att köra.« Steve ler. »Ja, förbaskat också. Och själv måste jag läsa rapporten. Vi kan ju inte gärna dyka upp på brottsplatsen helt oinsatta.« Jag bränner förbi ett gult trafikljus, sliter upp rapporten ur fickan och kastar den i hans knä. »Sätt igång. Få höra de goda nyheterna.« 16
Han läser. »Samtal inkom till Stoneybatters polisstation sex minuter över fem. Den som ringde var en man som inte ville uppge sitt namn. Privat nummer.« Det vill säga en amatör, om han trodde att det skulle skydda honom. Stationen kommer att ha fixat numret åt oss inom ett par timmar. »Han sa att det låg en skadad kvinna på Viking Gardens 26. Vakthavande frågade på vilket sätt hon var skadad, mannen sa att hon hade ramlat och slagit i huvudet. Vakthavande frågade om hon andades, han sa att han inte visste men att det såg illa ut. Vakthavande bad honom kontrollera andning och puls, men då sa han bara: ’Få hit en ambulans, snabbt’, och så la han på luren.« »Honom ser jag fram emot att träffa«, sa jag. »Jag gissar att han stack innan nån hunnit dit?« »Japp. När ambulansen kom dit var dörren låst och ingen kom och öppnade. Uniformerna slog in dörren, hittade en kvinna i vardagsrummet. Skallskador. Hon förklarades död av sjukvårdarna. Ingen annan hemma, inga tecken på hemfridsbrott eller inbrott.« »Om han ville få dit en ambulans, varför ringde han då till Stoneybatters polisstation? Varför ringde han inte 112 istället?« »Han kanske tänkte att alarmeringscentralen skulle kunna spåra samtalet, men att en vanlig polisstation skulle sakna utrustning för det.« »Då är han alltså en jävla imbecill«, säger jag. »Toppen.« O’Kelly hade rätt i fråga om kajerna. Myndigheterna för uppgrävningar av precis-vad-fan-som-helst går loss på ena körfältet med en tryckluftsborr och fältet intill har förvandlats till ett enda brummande som får mig att önska att jag hade en strål pistol. »Sätt på blåljusen.« Steve drar fram lampan under sätet, lutar sig ut genom fönstret och sätter den på taket. Jag sätter igång sirenen. Det händer inte mycket. Folk flyttar sig hjälpsamt tre eller fyra centimeter, längre kommer de inte. »Herregud«, säger jag. Jag är inte på humör för det här. »Var17
för tror uniformerna att hon mördats av sin partner? Bor det nån annan i huset? En make eller sambo?« Steve letar på papperet. »Det står det inget om.« Han sneglar hoppfullt på mig. »De kanske tog fel? Det kanske är nånting intressant, trots allt.« »Nej, knappast. Det är ännu ett jävla partnermord, eller också är det inte ens ett mord, kanske dog hon av ett fall precis som inringaren sa, för om det fanns skuggan av en chans att det var nåt intressant hade O’Kelly väntat till morgonskiftet och gett det till Breslin och McCann eller några andra sliskiga … Herregud!« Jag drämmer till biltutan. »Ska jag behöva gå ut och gripa nån?« Till slut upptäcker en idiot längst fram i stockningen att han befinner sig i en bil och börjar röra på sig. De andra lämnar plats åt mig och jag stampar på gaspedalen och tar bron över till norra sidan av Liffey. Det plötsliga halvlugnet, på avstånd från kajerna och vägarbetarna, gör en oerhörd skillnad. De långa raderna av röda tegelbyggnader och butiksskyltar krymper och delar upp sig i husklungor, ger utrymme åt ljuset att breda ut sig över himlen och färga det låga molntäcket grått och ljusgult. Jag stänger av sirenen. Steve sträcker ut armen genom fönstret och tar in lampan igen. Han håller den i handen, skrapar bort lite smuts från glaset, vinklar den för att försäkra sig om att den är ren. Struntar i att läsa mer. Jag och Steve har känt varandra i åtta månader och varit partners i fyra. Vi träffades i samband med en annan utredning, när han jobbade i cold case-gruppen. I början gillade jag honom inte – det gjorde alla andra, jag litar inte på folk som alla gillar och dessutom log han alldeles för ofta – men jag ändrade mig snart. När fallet väl var löst gillade jag honom så pass mycket att jag använde de fem minuter O’Kelly var villig att lyssna på mig till att lägga in ett gott ord för Steve. Det var precis rätt tidpunkt – jag skulle inte självmant ha bett om en partner, för jag gillade att jobba på egen hand, men O’Kelly hade tjatat 18