9789100146191

GEORGE SAUNDERS TIONDE DECEMBER

GEORGE

SAUNDERS

TIONDE

DEC EMBER översättning: Niclas Nilsson

NOVELLER ALBERT BONNIERS FÖRLAG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014619-1 Originalets titel: Tenth of December Copyright © 2013 by George Saunders Tryck: CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2015

innehåll Ärevarv 7 Pinnar 31 Valp 33 Flykten från Spindelhuvudet 47 Maning 83 Al Roosten 91 Semplicaflickorna 109 Hem 171 Mitt chevalereska fiasko 203 Tionde december 215

Ärevarv Tre dagar före sin femtonårsdag stannade Alison Pope till högst upp i trappan.

Säg att trappan var av marmor. Säg att hon gick ner och alla huvuden vändes. Var var {den utvalde}? Nu närmade han sig, bugade lätt och utbrast: Hur kan så mycket behag rymmas i ett enda litet paket? Hoppsan.

Hade han sagt litet paket? Och bara stått där? Med ett fullständigt menlöst uttryck i det breda prinslika ansiktet? Stackare! Ledsen, inte en chans, där föll han, han var definitivt inte {den utvalde}.

Men vad sägs om den här killen, bakom mr Litet Paket, som stod vid hemmabioanläggningen? Med bred nacke av bondsk integritet men känsliga fylliga läppar, som lade handen mot hennes ryggslut och viskade: Hemskt ledsen att du tvingades utstå den där grejen med det lilla paketet alldeles nyss. Kom så går vi ut på månen. Eller, öh, i månen. I månskenet.

Hade han sagt: Kom så går vi ut på månen? I så fall måste hon typ {ögonbryn upp}. Och, såvida ingen ironisk utsaga följde, säga typ: Öh, jag är inte riktigt klädd för att gå ut på månen, som såvitt jag förstår är superkall?

7

ärevarv

Kom igen, killar, hon kunde inte fortsätta gå behagfullt i den här marmortrappan i tankarna för evigt! Den där rara gamla vithåriga damen i tiaran började typ känna: Varför låter de här så kallade prinsarna den bedårande flickan marschera på stället till leda? Dessutom hade hon ett framträdande i kväll och måste gå och hämta trikåerna i torktumlaren.

Kors! Här stod man kvar högst upp i trappan.

Gör grejen när du, vänd uppåt, handen på räcket, skuttar nedför trappan ett steg i taget, vilket hade blivit betydligt svårare på sista tiden, beroende på att någons fötter blev längre för varje dag, kändes det som.

Pas de chat, pas de chat.

Changement, changement.

Skutta över smal metallgrunka som skiljer hallkaklet från vardagsrumsmattan.

Knixa mot dig själv i entréspegeln.

Kom igen, mamma, kom hem nu. Vi vill inte bli hudflängda av ms Callow i kulisserna igen.

Fast hon älskade faktiskt ms C. Så sträng! Älskade även de andra flickorna i gruppen. Och flickorna i skolan. Älskade dem. Alla var så snälla. Plus pojkarna i skolan. Plus lärarna på skolan. Alla gjorde sitt bästa.

Hon älskade faktiskt hela sin stad. Den där förtjusande specerihandlaren som sprejade sin sallad! Pastor Carol med sin stora bekväma bak! Den knubbige brevbäraren som gestikulerade med sina vadderade kuvert! En gång i tiden hade det varit ett brukssamhälle. Var det inte galet?

Vad var det ens för något?

Hon älskade även sitt hus. På andra sidan bäcken låg den ryska kyrkan. Så etnisk! Den där lökkupolen hade 8

ärevarv

tornat upp sig i hennes fönster sedan hon sov i Puhsparkdräkt. Älskade även Gladsong Drive. Vartenda hus på Gladsong var ett Corona del Mar. Det var otroligt!

Om man hade en vän på Gladsong visste man redan var allt fanns i hans eller hennes hem.

Jeté, jeté, rond de jambe.

Pas de bourrée.

Ett glatt infall: gör en framlängesvolt, skutta upp på fötterna, kyss bilden av mamma och pappa som togs på Penney’s en gång på stenåldern, när du var den lilla sötisen där {puss} med en hårrosett som var större än hela världen.

Ibland, när hon kände sig glad som nu, föreställde hon sig en darrande hjortunge i skogen.

Var är din mamma, lilla vän?

Jag vet inte, sa hjorten med samma röst som Heathers lillasyster Becca. Är du rädd? frågade hon. Är du hungrig? Vill du att jag ska hålla om dig?

Okej, sa hjortungen.

Här kom nu jägaren släpande på hjortens mamma i hornen. Hennes inälvor var helt utfläkta. Jösses, det var väl trevligt! Hon höll för ungens ögon och typ: Har du inget bättre att göra, kallhjärtade jägare, än att döda den här ungens mamma? Du ser ut som en hygglig karl. Är mamma död? sa ungen med Beccas röst.

Nej, nej, sa hon. Den här herrn skulle just gå.

Jägaren, som blev hänförd av hennes skönhet, vippade eller tippade på hatten, gick ner på ett knä och sa: Om jag kunde blåsa liv i denna varelse skulle jag göra det, i 9

ärevarv

hopp om att ni i er vänlighet skulle placera en varsam kyss på vår åldrade panna.

Gå, sa hon. Men som botgöring, låt bli att äta henne.

Lägg henne på ett fält av klöver, kringströdd av rosor.

Och skänk henne en kör som mjukt besjunger hennes rysliga slut.

Lägg vem? sa hjortungen.

Ingen, sa hon. Bry dig inte om det. Sluta fråga så mycket.

Pas de chat, pas de chat.

Changement, changement.

Hon hade gott hopp om att {den utvalde} skulle komma långt bortifrån. Pojkarna i trakten hade ett visst je ne sais quoi, som hon ärligt talat inte var très förtjust i, som till exempel: hittade faktiskt på namn till sina egna kulor. Hon hade råkat höra det! Och strävade efter att arbeta på CountyPower eftersom arbetsskjortorna var kanon och man fick dem gratis.

Så nix för de lokala pojkarna. Ett särskilt nix för Matt Drey, innehavare av landets största mun. Att kyssa honom i går kväll på hejarklacksträffen hade varit som att kyssa en vägtunnel. Läskigt! Att kyssa Matt var som om en ko i tröja plötsligt kastade sig över en, en ko som vägrar låta sig avvisas, och hans jättelika kohuvud översvämmas av kemikalier som dränker den lilla tanke­ förmåga som Matt trots allt hade.

Vad hon gillade var att ha kontroll över sig själv. Sin kropp, sin hjärna. Sina tankar, sin karriär, sin framtid.

Det var vad hon gillade.

Ske alltså.

Vi kanske tar ett litet mellanmål.

Un petit repas.

10

ärevarv

Var hon speciell? Betraktade hon sig själv som speciell? Åh, kära jistanes, hon visste inte. Genom världshistorien hade många varit mer speciella än hon. Helen Keller hade varit toppen; Moder Teresa var otrolig; mrs Roosevelt var rätt käck trots sin make, som var handikappad, och dessutom hade hon varit homosexuell, med de där stora gamla tänderna, långt innan det över huvud taget var tänkbart att vara homosexuell och presidenthustru.

Hon, Alison, hade inget hopp om att tävla i samma kategori som de damerna. Inte än, i alla fall!

Det fanns så mycket hon inte visste! Som hur man byter olja. Eller ens kollar oljan. Hur man öppnar huven.

Hur man bakar brownies. Det var faktiskt pinsamt, med tanke på att hon var flicka och allt. Och vad var en inteckning? Följde den med huset? När man ammade, måste man typ trycka ut mjölken?

Kors. Vem var den glåmiga gestalt som syntes genom vardagsrumsfönstret när han kom travande på Gladsong Drive? Kyle Boot, den blekaste ungen i riket? Fort­farande iförd sin besynnerliga terrängutrustning?

Stackare. Han såg ut som ett skelett med hockeyfrilla.

Kom de där terrängshortsen från typ Charlies änglars dagar eller quoi? Hur kunde han springa så bra när han bokstavligt talat verkade sakna muskler? Varje dag sprang han hem så här, barbröstad med ryggsäcken på, sedan tryckte han på fjärrkontrollen ända nere vid Fungs och kutade in i garaget utan att slå av på takten.

Man måste nästan beundra den stackars tönten.

De hade växt upp tillsammans, varit små krabater i den där gemensamma sandlådan nere vid bäcken. Hade de inte badat tillsammans som knattar eller något sådant 11

ärevarv

nonsens? Hon hoppades att det aldrig kom ut. För i fråga om vänner var Kyle ungefär på nivå med Feddy Slavko, som gick rejält bakåtlutad och alltid plockade ut grejer mellan tänderna, tillkännagav namnet på den utplockade grejen på grekiska, för att sedan äta upp den igen.

Kyles mamma och pappa lät honom inte göra någonting.

Han måste ringa hem om filmen på världskulturdagen eventuellt innehöll nakna tuttar. Varje föremål i hans matlåda var tydligt märkt.

Pas de bourrée.

Och knixa.

Häll ett antal ostbågar i gammaldags Tupperwaregrej med fack.

Tack, mamma, tack, pappa. Ert kök äger.

Skaka Tupperwaregrejen fram och tillbaka som guldvaskning, håll sedan fram den till några låtsade fattiga som samlats.

Låt väl smaka. Finns det något annat jag kan göra för er, gott folk?

Du har redan gjort tillräckligt, Alison, genom att värdigas tilltala oss.

Det stämmer inte alls! Förstår ni inte att alla män­niskor förtjänar respekt? Var och en av oss är en regnbåge. Öh, verkligen? Titta på det här stora gapande såret i min arma skrumpna sida.

Låt mig hämta lite vaselin.

Det vore oerhört uppskattat. Den här grejen blir min död.

Men den där regnbågstanken? Hon trodde på det.

Människor var otroliga. Mamma var toppen, pappa var toppen, hennes lärare arbetade så hårt och hade egna 12

ärevarv

barn, och vissa låg till och med i skilsmässa, som mrs Dees, men tog sig ändå alltid tid för sina elever. Det som hon tyckte var särskilt inspirerande med mrs Dees var att mrs Dees, trots att mr Dees bedrog mrs Dees med damen som hade bowlingbanan, ändå höll den bästa kursen någonsin i Etik, och ställde frågor som: Kan godheten vinna? Eller blir goda människor alltid blåsta, eftersom ondskan är hänsynslösare? Det där sista var nog mrs Dees försök att sätta dit tjejen med bowlingbanan. Men allvarligt talat! Är livet roligt eller läskigt? Är män­niskor goda eller onda? Å ena sidan det där filmklippet av utmärglade kroppar som blev mosade medan feta tyska damer tittade på och tuggade tuggummi. Å andra sidan var folk på landet ibland uppe sent, även om just deras bondgårdar låg på kullar, och fyllde sandsäckar.

I deras provomröstning hade hon röstat på att män­ niskor var goda och livet kul, och mrs Dees hade gett henne en medlidsam blick när hon förklarade hur hon tänkte: För att göra gott behövde man bara besluta sig för att göra gott. Man måste vara modig. Man måste stå upp för det som är rätt. Och vid det sista hade mrs Dees utstött ett slags stön. Vilket var helt okej. Mrs Dees hade mycket smärta i sitt liv, men ändå, intressant nog?

Tyckte uppenbarligen ändå att livet var roligt och människorna goda, för varför sitter man annars uppe och rättar prov så sent att man är alldeles utmattad nästa dag, med blusen bak och fram, efter att ha rört till det i morgonmörkret, rara vimmelkantiga vän?

Nu knackade det på dörren. Bakdörren. In-tres-sant.

Vem kan det vara? Fader Dmitri från andra sidan gatan?

UPS? FedEx? Med un petit check pour Papa?

13

ärevarv

Jeté, jeté, rond de jambe.

Pas de bourrée. Öppnar dörren, och – Här stod en man hon inte kände igen. En rätt stor karl i en sån där väst som mätaravläsarna har.

Något sa henne att hon borde backa in och slänga igen dörren. Men det verkade oförskämt.

I stället stelnade hon till, log, gjorde {höjning av ögonbryn} för att säga: Vad kan jag göra för er?

Kyle Boot pilade genom garaget, in i bostadsdelen, där den stora klockliknande trävisaren stod på Alla Ute. De övriga alternativen var: Mamma & Pappa Ute; Mamma Ute; Pappa Ute; Kyle Ute; Mamma & Kyle Ute; Pappa & Kyle Ute; Alla Inne.

Varför behövde de ens Alla Inne? Skulle de inte veta när Alla var Inne? Skulle han vilja fråga pappa om det?

Som, i sin förträffliga fullständigt tysta verkstad en trappa ner, hade ritat och byggt Familjestatusmätaren?

Ha. Ha ha.

På köksön låg ett Arbetsmeddelande.

Scout: Ny geod på altanen. Placera på tomten enligt bifogad ritning. Inget slarv. Räfsa först områdena, lägg ut plast som jag har visat. Lägg sedan i vit sten. DYR GEOD. V.g. bruka allvar. Ingen anledning att detta inte ska vara färdigt tills jag kommer hem. Detta = fem (5) Arbetspoäng.

14

ärevarv

Burr, pappa, känns det verkligen rättvist att jag ska tvingas slava i trädgården tills mörkret faller efter stenhård terrängträning med bland annat sexton 400-meters, åtta 800-meters, två gånger 800 på tid, en triljon Drake­ spurtar och en Indiansträcka på åtta kilometer?

Av med skorna, mister.

Yoink, för sent. Han var redan framme vid tv:n. Och hade lämnat efter sig ett komprometterande spår av mikroklumpar. Totalt verboten. Kunde mikroklumparna handplockas? Fast, problem: om han gick tillbaka för att handplocka mikroklumparna skulle han lämna efter sig ett komprometterande nytt spår av mikroklumpar.

Han tog av sig skorna och ställde sig och upprepade för sitt inre en liten föreställning som han kallade tänk om … just nu? tänk om de kom hem just nu?

Det är en lustig historia, pappa! Jag gick in utan att tänka efter! Sedan insåg jag vad jag gjort! Och när jag tänker efter, det jag är gladast för? Hur snabbt jag rättade mig! Anledningen till att jag gick in utan att tänka efter var att jag ville sätta igång att arbeta, pappa, enligt ditt meddelande!

Han spurtade i strumplästen till garaget, kastade skorna i garaget, sprang efter dammsugaren, sög upp mikroklumparna, insåg sedan, jisses amalia, att han kastat skorna i garaget i stället för att placera dem på Skoplattan enligt föreskrifterna, med tårna bort från dörren för enklast tänkbara tillgänglighet senare.

Han gick ut i garaget, placerade skorna på Skoplattan, gick in igen.

Scout, sa pappa i huvudet på honom, har någon 15

ärevarv

någonsin berättat för dig att också det prydligaste garage har olja på golvet, som nu finns på dina strumpor och sprids över den mellanbruna berbermattan? Åh burr, han var rökt.

Men nej – celebrate good times, come on – inga oljefläckar på mattan.

Han slet av sig strumporna. Det var absolut verboten för honom att vara i vardagsrummet barfota. Om mamma och pappa kom hem och fick se honom slöddra omkring som någon sorts Tarzan skulle det inte bli ett jävla dugg – Svordomar i huvudet? sa pappa i huvudet på honom.

Skärp dig, Scout, var en man. Om du vill svära, svär högt.

Jag vill inte svära högt.

Svär då inte i huvudet.

Mamma och pappa skulle bli beklämda om de kunde höra de svordomar han ibland använde i huvudet, som pissfitta skitkorv kuken-i-örat rövsmörja. Varför kunde han inte sluta med det? De hade så höga tankar om honom, skickade varje vecka skrytiga mejl till både farföräldrar och morföräldrar, till exempel: Kyle har varit superflitig och hållit uppe betygen samtidigt som han tränar terränglöpning med skollaget trots att han bara går andra året, men han lyckas också varje dag anslå tid till att tillverka kanongrejer som fittgurgel stjärtknull – Vad var det med honom? Varför kunde han inte vara tacksam för allt som mamma och pappa gjorde för honom, i stället för att – Rövpippa öronfittan.

Tokknulla det bleka rudimentet med ett juckande kukknä.

16

ärevarv

Du kan alltid rensa tankarna med ett hårt nyp i dina egna minimala kärlekshandtag.

Aj. Men hallå, i dag var det tisdag, en av dagarna för Stor Belöning. De fem (5) nya Arbetspoängen för geodplaceringen, plus hans innestående två (2) Arbetspoäng, totalt sju (7) Arbetspoäng, vilket plus hans åtta (8) upplupna Vanlig Syssla-poäng blev femton (15) Totala Belöningspoäng, vilket skulle ge honom en Stor Belöning (till exempel två nävar yoghurtrussin) plus tjugo fritt valda tv-minuter, fast programmet i fråga måste förhandlas med pappa vid inlösen.

En sak du aldrig kommer att titta på, Scout, är Amerikas mest frispråkiga motocrossförare.

Skitsamma.

Skitsamma, pappa.

Verkligen, Scout? ”Skitsamma”? Blir det ”skitsamma” när jag tar alla dina Belöningspoäng och tvingar dig att sluta i terränglaget, som jag flera gånger hotat att göra om jag inte fick se en lite muntrare lydnad?

Nej, nej, nej. Jag vill inte sluta, pappa. Snälla. Jag är bra på det. Du ska få se på första tävlingen. Till och med Matt Drey sa – Vem är Matt Drey? En grobian i fotbollslaget?

Ja. Är hans ord lag?

Nej. Vad sa han?

Den där lille skiten kan springa.

Trevligt, Scout. Grobianord. Du kanske ändå inte kommer med på första tävlingen. Ditt ego verkar sväm17

ärevarv

ma över sina bräddar. Och varför? För att du kan jogga?

Alla kan jogga. Marklevande djur kan jogga.

Jag slutar inte! Analkuk skitarsle rektumfritz! Snälla, jag bönfaller dig, det är det enda jag är någorlunda bra på! Mamma, om han tvingar mig att sluta svär jag till Gud att jag – Drama klär dig inte, Älskade Ende.

Om du vill ha privilegiet att tävla i en lagsport, Scout, så får du visa att du kan leva inom ramarna för vårt fullständigt rimliga system av direktiv, utformade för ditt eget bästa.

Hallå.

En skåpbil hade just stannat på parkeringen vid St. Mikhail.

Kyle gick på ett behärskat, gentlemannamässigt sätt fram till köksbänken. På bänken låg Kyles Trafikloggbok, som tjänade det dubbla syftet att (1) stödja pappas åsikt att fader Dmitri borde bygga en ljudisolerande mur och (2) utgöra dataunderlag för ett eventuellt projekt till vetenskapsmässan för honom, Kyle, av pappa betitlat: ”Korrelation mellan ljudstyrka från kyrkans parkering och veckodag, med sidoundersökning av söndagsljudstyrka över året.”

Angenämt leende som om han njöt av att fylla i loggboken fyllde Kyle ytterst läsligt i Trafikloggboken: Fordon: SKÅPBIL. Färg: GRÅ.

Märke: CHEVY. Årsmodell: OKÄND. 18

ärevarv

En kille klev ur skåpbilen. En av de vanliga ryssbjörnarna. ”Ryssbjörn” var tillåten slang. Liksom ”sablar också”.

Liksom ”jisses amalia”. Liksom ”rackarns”. Ryssbjörnen hade jeansjacka ovanpå en huvtröja, vilket enligt Kyles erfarenhet inte var ovanliga kyrkkläder för ryssbjörnar, som ibland kom raka vägen från Jiffy Lube i overall.

Under ”Fordonets Förare” skrev han: TROLIG FÖRSAMLINGSMEDLEM. Det sög. Stank, snarare. Eftersom killen var en främling måste han, Kyle, nu stanna inne tills främlingen lämnade kvarteret. Vilket gjorde att hans geodplacering gick helt åt helskotta. Han skulle få stå därute till midnatt. Vilket avbräck!

Killen drog på sig en reflexväst. Ah, han var mätaravläsare.

Mätaravläsaren tittade åt vänster, sedan åt höger, hoppade över bäcken, gick in på familjen Popes tomt, passerade mellan fotbollsmålet och den grävda swimmingpoolen, knackade sedan på Popes dörr.

Snyggt hopp där, Boris.

Dörren gick upp.

Alison.

Kyles hjärta sjöng. Han hade alltid trott att det bara var ett uttryck. Alison var som en nationalskatt. I ord­ boken under ”skönhet” borde det finnas en bild av henne i den där jeanskjolen. Fast på sista tiden hade hon inte verkat gilla honom något vidare.

Nu gick hon över altanen för att mätaravläsaren skulle visa henne något. Något elektriskt problem på taket?

Killen verkade angelägen om att visa henne. Faktum är att han höll henne om handleden. Och typ drog.

19