9789100145026

om mรถrk er

josefine klougart

Om mörker Översättning Johanne Lykke Holm

albert bonniers för l ag

Tidigare utgivna titlar En av oss sover (2014)

Översättningen ges ut med stöd av Nordiska Ministerrådet

Citatet på s. 7 är hämtat ur Watermark: An Essay on Venice av Joseph Brodsky, i svensk översättning av Bengt Jangfeldt.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014502-6 copy r ight © Josefine Klougart & Gladiator 2013 fotogr a fier inl aga © Josefine Klougart or igina lets da nsk a titel Om mørke Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary ­A gency A/S, Copenhagen tryck CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2015

Till Nikolaj – med tack och kärlek, din Josefine Tack till Jakob och Hans Otto – för vänskapen och läsningarna min familj Tor Dagfinn

»Om man utgår från att skönhet är distribution av ljus på det sätt som är mest kongenialt med ens näthinna, är tåren en bekräftelse på näthinnans, och tårens, oförmåga att hålla skönheten kvar. Kärlek kommer med ljusets hastighet; skilsmässan med ljudets. Det är den högre hastighetens urartning i riktning mot den lägre som fuktar ögat. Eftersom man är ändlig, känns avresan från den här platsen alltid slutgiltig; att lämna den bakom sig är att lämna den för alltid. För avsked är ögats förvisning till de andra sinnenas provinser; i bästa fall till hjärnans sprickor och springor. För ögat identifierar sig inte med kroppen utan med föremålet för sin uppmärksamhet. Och för ögat är, av rent optiska skäl, avresa inte kroppen som lämnar staden utan staden som överger pupillen. På samma sätt framkallar en älskad människas försvinnande, särskilt om det sker gradvis, smärta alldeles oberoende av vem – och av vilken peripatetisk orsak – det är som faktiskt rör sig.

Som världen ser ut, är den här stan ögats älskling. Efter den är allting en besvikelse. En tår är en föraning om ögats framtid.« Joseph Brodsky, Vattenspegel

Allt det ögonen ser, det blicken faller på.

En väska som ställs på golvet och är: en väska som ställs på golvet. Sakerna förblir saker och på så sätt här. Rummet är inte sprängt, kronologin är inte sprängd – inget har någonsin varit samlat på det sättet. Precis som jag alltid har varit hon, och du alltid han; det är inte nödvändigtvis något problem med det.

En rörelse in och ut ur kropparna, ett återkommande minne som vandrar mellan oss. Eller en återkommande vrede man inte riktigt förstår. En gemensam reservoar, blodådrornas ständigt finare förgreningar; något som rör sig upp genom tiden och slår tillbaka.

Alla ljud är lika tydliga. Alla röster hörs och inga röster har egentligen något företräde.

Viskningar hörs lika tydligt som rop. Något förstärker de svaga ljuden och förlänger braken, så att vi kan höra dem. Det är ögonen som bestämmer vad de vill fästa sig vid.

Det kan vara en tröst.

Taket som ryggen på ett djur som hukar sig. Den dubbla rörelsen. Inåt och utåt; ner mot golvet och upp. En viskning som gör scenen större, vidgar rummet. Eller en viskning som gör scenen mindre, får rummet att krympa.

9

Det att inte fokusera på något ger sakerna en chans att träda tydligare fram. Hur de förbinds med varandra, med ögonen som ser och kropparna som lyssnar. Det att ögat måste skapa avstånd för att en bild ska kunna samla sig på ett nytt sätt igen.

Slätter och hud, kuster, nagelband.

Den sortens språng på alla tänkbara skalor.

Ljud och bild som fungerar oavhängigt av varandra. Något som avstånd. Vad kan avstånd ställas mot. En himmel. Ett segel vi spänt upp mellan murarna. Katedralernas valv.

Och samma sak med tiden, det förflutna som blandar sig med det som är; det förflutna som är, och allt det som ska komma: här.

Bildens vilja och ljudets vilja. Ett frisläppande av de olika nivåerna.

Till exempel: En bild av en strand. En panoramabild av det breda bältet, inga människor syns till, vi ser bara havet, stranden, himlen.

Senare hör vi två röster. En man och en kvinna som pratar med varandra. Vi hör dem tydligt, rösterna lägger sig obesvärat ovanpå ljudet av havet.

Senare går de in i bilden. Och bilden delar sig i två, de två bilderna lägger sig ovanpå varandra: stranden innan och stranden nu, innan honom och efter honom, innan henne och efter henne; allt det som hände här, kommer hända här – händer här. Döden är kanske bara en förskjutning, precis som tystnaden. Ett ögonblicks oförsiktighet och så återigen: här.

Hon öppnar ögonen och ser himlen genom trädkronan.

Han står i båten, ser askan lägga sig som en film över havet.

Havet som har lagt sig, havet som är lugnt nu när vinden har lagt sig.

Askan ligger på ytan och rörs av havets rörelser, en lugnande hand, en hinna över allt det strömmande.

Lite som hud man har bränt allvarligt.

Man kan inte längre se himlen speglas i havet; himlen som inte längre speglar sig i havet, havet som inte längre speglar sig i hans ögon, aska som lägger sig över ögon, ögonlock över haven; och hon, som hon ligger här under trädet, ser himlen marmorerad av grenar.

Himlen är ett öga.

Senare har hon visst gråtit, hennes ögon är blodsprängda.

Det att vinden lägger sig får henne att öppna ögonen, så att himlen och trädet kan spegla sig där.

Askan blir liggande, familjen får segla in igen, 13

tätt hopslingrade i båten, sammanflätade av det att redan sakna någon, knotiga fingrar, det att lösas upp och rinna samman, fylla ut ett skal.

Oförrättat ärende.

En sorg som samlar sig till en pärla i handen; musik i rummet bredvid.

Svartblå duk. Inget annat i bilden än det.

Sliten duk grånande liksom haltande där under solen.

Solens långa fingrar räknar ihop eller rör vid olika saker, pekar ut några byggnader, några områden, lyser upp något utifrån, annat inifrån.

Som vissa enskilda objekt kan göra det.

Lysa inifrån.

En rörelse vi förstår med ögonen, det att sakerna sträcker sig efter dig med ljus.

Eller ögonen förstår det på ett annat sätt än medvetandet, som är så klumpigt. Om man kan se skillnad och välja är det ögonen man ska gå på.

Tillitsfullt som sömngångaren, världen som kastar sig för ögonens fötter.

Det finns bara ett ljus i den här världen, det som är universums.

Det strålar från universum och ut genom objekten, sakerna, 14

genom ögonen, åt ena eller andra hållet, räck mig din hand, så.

Först ser man bara tyget som en rökblå yta.

Efter en stund kan man se att det finns rörelse.

En andning under tyget.

En kropp är en springa att andas genom.

Efter lång tid: ett plötsligt ryck, nu ser vi också ett område med bar hud, varken blek eller motsatsen, inte fin eller grov. Ögonen som lånar och lämnar tillbaka. Ögonen lånar kvinnan och bergen, havet, träden, allt man kan se. Huden som ger alla rörelser en riktning; mot eller en rörelse bort.

En människa är det enda som kan beröra en människa.

En brist på intresse för naturen, som den ligger därute, eller kanske som ett intresse för det mänskliga i naturen.

Naturens mänsklighet, om man kan säga så.

När allting är ett yttrande med riktning.

Vad tar man sig till med det riktningslösa.

Den riktningslösa begeistringen och känslan av att stå u ­ tanför alltid.

Det är ingen kamp, det finns inte så mycket kvar att erövra, inte i den bemärkelsen.

15

Vita flaggor.

Hon mindes att de hade pratat länge och allvarligt och att han såg uppgivet på henne och frågade vad det fanns att vinna.

Det finns ingen rörelse i bilden.

Kvinnan i bilden. Hon ligger på sidan, vi ser hennes knä uppifrån, senorna är tydliga.

Fortfarande finns meningen om naturen bara som en röst bland flera.

Eller som skrift som har kommit fram under kalken och nu bara står där, som ett öppet sår in till en annan tid än den man egentligen har lust att finnas i.

Vi ser hela hennes kropp; landskapet, oskarpt i bakgrunden, mörker.

Tygets väv, en mörk bomullstråd som ligger växelvis under och över en ljusare, det blanka nästan läderaktiga i tygets yta.

Det metalliska som havets metalliska sken en förmiddag.

Ett lugn, eftersom det inte finns några gränser i det vi ser, ingen horisont, ingenting som tar slut.

Vårt synfält drar de enda gränserna, och de är nästan omärkliga för oss.

Innanför vårt synfälts gränser, bilden, allt man har: blått tyg.

16

Vi kommer inte närmare, tvärtom, vi är på väg bort.

Rör oss baklänges, tappar porerna i kvinnans hud, vi tappar porerna, de små ljusa fjunen på överläppen som du hade upptäckt, linjerna i huden som påminde dig om en annan tid, en ungdom, paradoxalt nog, som inte riktigt gick att placera.

Ett steg i taget, baklänges över åkrarna, snubblande upp ­genom bergen, högre upp.

Mer och mer torr röd jord syns, mer och mer av jordens hud, mindre av kvinnans.

Om det går att urskilja, är det så det är. Ögat gråter för att det hela tiden förlorar något. Städer. Utsikter.

Allt det som ögat inte längre ser är förlorat.

Snabba rörelser; det att vända sig om i trappan; att flytta till andra änden av landet; fånga en pillerburk innan den träffar golvet, nicka och ta ett par förtvivlade steg bort från sömnen de sista metrarna; låta möbler stå under lakan ännu en sommar, hus, lägenheter, trädgårdar, en gatlampas ledsna ihärdighet, att läsa igenom alla dina sms innan du vaknar.

Och fortfarande: att bara det vi en gång såg är tillräckligt nära oss, så nära att vi kan röra vid det.

Vi rör vid det med saknaden eller begeistringen, skillnaden är inte nödvändigtvis så stor. En återkommande önskan om att få behålla något eller 17

bara få hålla det lite här.

Det är hela tiden det utväxlandet: det du får och det du lämnar tillbaka.

Det ögonen får och det de förlorar. En stad att lämna.

Min kropp som den var, en lägenhet, en stad.

Innan du vaknar.

Bergen eller en syltburk med en enda pärla.

Detaljerna i huden, födelsemärkena i din nacke och de fyra ljusa ärren på dina ben efter ett törne, så föreställer jag mig det.

Med avståndet träder ytorna tydligare fram.

Vi ser huden som en yta, landskapets stråk, barrträden som ett bälte under himlen, havet som ett blått band som håller himlen på plats, himlens glasaktighet på våren.

Staden som ett grått område ute på halvön. Berömda städer som omöjligt kan göra en besviken; det saknaden gör med det man saknar.

Man känner förhållandet mellan kroppen och landskapet, som vore det en sjukdom, känner man den, vad den gör med kroppen, den plats man kan förstå något utifrån.

Och hur kroppen då är ett område, en yta, hur tyget är ett annat område.

Det finns inga hierarkier, det finns plan som skjuts över och under varandra som dagen och natten. Att fläta sitt hår hårt.

18

Avstånden förändras när ögat hittar ett ställe att ta tag.

Vilken blick kan se på det sättet.

Vi ser ett ben, en bar ankel.

En brun sandal av samma sort jag hade som barn.

Ljust hår som en tappad bukett i sanden.

Hon sover och rör sig i sömnen. Sömnens tillitsfulla rörelser. Även den onaturliga sömnen, alkoholens eller medicinens sömn, har något rörande över sig.

Genom de tunna ögonlocken ser vi hennes ögon.

Fåglarnas oro.

Is som skruvar sig i bitar i viken, den rytm naturen har, sett någon annanstans ifrån pågår allting i ett mönster, det finns en rytm under allt det lilla, allt det fruktansvärda, de små håren under brynet som man plockar, under ett helt liv, för ögonen är avståndet inte avgörande, som det är för den människa som blir störd, för mig som alltid blir störd av detaljerna och årstiderna. Kompositionen och rytmen i allting är densamma i det minsta och det största, avstånd gör mönstret tydligare; avståndet till dig, i dag, när jag går genom den stad där vi träffade varandra, besöker samma kafé och på det hela taget; försöker vara närmre dig.

19