9789100142537

De vĂĽr a. En kriminalistisk roman.

lars andersson

DE VĂ…RA En kriminalistisk roman

albert bonniers fĂśrlag

Av Lars Andersson har tidigare utkommit: Brandlyra 1974 Vi lever våra spel 1976 Gleipner 1977 Snöljus 1979 Försöksgrupp 1980 Mossbilder (tillsammans med Öivind Harsem) 1982 Bikungskupan 1982 Väderstreck 1983 Från pråmkanalen och blankeberget 1984 Begynnelsebokstäver 1984 Löv till läkedom 1986 Pestkungens legend 1988 Kattfiske och annat 1989 Jorsalafärder. Ett reportage 1984–1991 1991 Vattenorgeln 1993 Skuggbilderna 1995 Platsens ande. En bok om Tage Aurell 1995 Artemis 1995 Jag, Herulen. En värmländsk historia (tillsammans med Tomas Andersson) 1998 Kievs vår 1998 Kavita 2001 Berget 2002 Vägen till Gondwana 2004 Ljus från ingenstans 2008 De levandes land 2012 Uppenbarelser. Skriverier och porträtt 2014 Lomjansguten 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014253-7 © Lars Andersson 2015 ScandBook AB, Falun, 2015

Innehåll

Tre ingångar Dymmelonsdag 11 En förhistoria. Ostland 1941–1943 / En biltur i nordvästra Värmland, tidig juni 1944 14 April 1944. Nu börjar det 28 I. Förklädnader 37 Ankomst Karlstad 38 Högst upp 44 Tora och Bernine 49 Kafé Hollandia 57 Vandring i Klara 62 Mot gränsen 67 Tjädergubben 71 Orienterande läsning 75 Nebe 82 Mälsåker 85 Åter i Karlstad 93 Dörrknackning 98 II. Spegelskådning 107 5

Slutet på en fiskefärd 109 Pappersarbete 114 Blodiglarna 119 Alina 124 Skidspår och andra spår 132 Valborgsmässoafton 138 Kämpavisor 142 Pianot 147 Den danske dirigenten 155 Avfärd från Karlstad 161 III. Sovande huvud 171 På Institutet 176 Äppelodlarens testamente 184 Kontorsbesök 191 Astrid 197 Väninnan i Kiel 203 Postbefordran 208 Bud från Norge 215 Restaurang Regnbågen 221 De våra 227 IV. Uppstigningsförsök 237 Begravning och kyrkokonsert 240 Ugglemyren 248 17 maj 256 Stadsloppet 264 Ett vittnesmål från Riga 267 Ett dricksglas och ett flyktingläger 270 6

Kolja Rogozjin 275 Färna bruk 280 V. Nedstigning 291 Påringning från Konradsberg 294 En författare 301 Skogsaffärer 310 Officers avsked 318 Harry ringer 325 Pojken från skogen 332 Rädslan 336 Kurland 344 VI. Längst ner 359 En morkullejägares död 361 Sett i en hallspegel 368 Bilfärd med upplysningar 373 Mera om Bernine Olsen 379 Den ryska prinsessan 386 Arrestanten 391 Slutspel i ett hus 396 Epilog 401

7

Tre ingĂĽngar

Dymmelonsdag

Som på nåder glesnade granarnas grenverk och gav plats åt ett stycke öppen himmel. Sist han såg himlen hade den gått i samma gråa stickgarn som marken och träden. Nu spred sig morronen som en blekgul fuktfläck däruppe. Det artade sig inte till helt klart väder men solen skulle nog göra sig sedd.

Mot middagstid skulle luften vara varm och kelen som en gräddstinn katt.

Då ja. Han gned fingrarna mot handflatan inne i vanten.

Det låg spridda snöfläckar kvar fortfarande. För vart femte eller sjätte steg stannade han upp och stirrade forskande på marken framför sig. Han sökte den tystaste vägen.

Han skämdes för att han frös men det var inte mycket att göra åt saken. Man kunde inte i april månad gå omkring i varmare kläder än vad han hade på sig.

Nu hördes det alldeles intill. Tjädrarnas uråldriga mässa – ett klockspel med fastrostade kläppar. Han hade gått på ljudet ända från timmervägen men hade haft svårt att avgöra hur långt bortifrån det kom. Nu trädde det fram obeslöjat, dämpat bara av en gles ridå av trädstammar med smågran uppstickande emellan sig.

Han hade läst det i en bok en gång, meningen hade ältats om och blivit kvar i huvudet, den kändes som en sanning som dessutom på ett egendomligt sätt var vacker: I grådagningen, 11

just när mesarna tar över sången från rödhake och trast, lämnar de nattkvisten och fortsätter spelet på marken. Och där skymtade de nu framför honom: ett gäng skäggiga troll, mörka och oviga, med halsarna sträckta och planlöst trampande av och an.

Det tunna himmelsljuset speglades i gröndunkla fjäderbröst, röda ögonbryn glödde fram när de vred på sina huvuden.

Knäppande, kluckande, sisning. Han avancerade så som det var föreskrivet. Snart var han fåglarna så nära inpå livet att han tyckte det kunde räcka. Han var trots allt inte en av dem.

Flera minuter stod han så, bytte bara tyngdpunkt mellan fötterna och fortsatte gnugga fingrarna mot varann inne i vanten. Tjädertupparna trampade runt i små cirklar, blev stående, klev vidare. De gjorde inga ansatser till fäktning.

Det var som om de inte själva än så länge visste vad de var här för, de kom ihåg sig själva lite i taget och sjöng en strof allt eftersom den dök upp inne i deras fjäderskallar. Skogen och årstiderna hade kallat på dem och de hade infunnit sig.

Det var en uppvisning lika omedveten om sin fortsättning som snösmältning och släppande tjäle.

En tupp alldeles bredvid honom, bara fem–sex meter bort, tystnade plötsligt och stannade upp i sin vaggande kretsgång.

Han tyckte att den såg honom rakt i ögonen och han kände sig med ens som en liten pojke. Det var som om fågeln stod och övervägde om den skulle ta notis om honom, kanske schasa iväg honom. Så vände den sig makligt om och brast ut i nya hemlighetsfulla ljud.

En stund senare var det ändå nånting som skrämde dem.

De tystnade en efter en, drog sig långsamt bort, lyfte sen nästan samtidigt på tunga, fäktande vingar.

Han stod kvar. Han funderade på om det var han som 12

skulle få hönan nu. Om och när hon dök upp. Men det hela hade nog bara varit en förövning. Han kände sig tillfreds med vad han hade fått se och styrde stegen tillbaka.

Han gick en lite annan väg. Han gav sig in i en snårig trädgrupp intill en bergknalle, det blev en del knakningar och väsen men det var genaste vägen att gå. Därinne bland stammarna stötte högerfoten mot nånting tungt som ändå inte hörde till själva marken. Det var stumt och avlångt utsträckt och rullade nästan runt av sparken.

Han lutade sig framåt. Det hade blivit ytterligare lite ljusare och en del av dagsljuset letade sig ner mellan grenarna och föll på föremålet vid hans fot. Det var en människa. När han vände upp ansiktet grinade det emot honom som ett spelfält för mörka och vita fläckar, de gick ihop och isär, där fanns också några stora, stelnade sårytor som hade bakats in i jord och barr. Det var en kvinna, kanske en flicka. Hon hade långt, tufsigt ihopklibbat hår. Hon måste ha legat död i flera dagar. Ögonen saknades och det fanns andra märken efter näbbar eller gnagande tänder, han ville inte se noga efter.

Först tänkte han dra fram henne i bättre ljus men han hejdade sig. Det kunde vara troligt att kriminalpolisen ville ha henne i det skick hon legat.

Det var ordet som kom för honom: kriminalpolisen. Ett ovanligt ord, högtidligt att tänka.

Han skulle gå till närmsta gård och låna telefon. Men klockan var tjugu över fem på morronen. Det var som det var med henne som låg där, hon hade all tid att vänta. Han ville först och främst komma i närheten av ett ställe där det bodde människor.

13

En förhistoria. Ostland 1941–1943 / En biltur i nordvästra Värmland, tidig juni 1944

– Det frodas en hel del ockultism och kvasireligiöst skit i hög­re SS-kretsar, det vet du nog. Och inte frodades det mind­re i olika högerextrema nationalistpartier som tyskarna fick på köpet, eller på halsen, i alla ockuperade länder. Jepe var inriktad åt det hållet. Perkonkrusts, som han anslöt sig till som student, kom ur en nyhednisk rörelse som hette Dievturiba och som ville blåsa liv i förkristen lettisk gudavärld.

För det mesta är det väl en sorts emblem, en jargong. Några passar det in i på djupet. De tar det på allvar.

Men Arvids Jepe hade varit ute i världen också. Han var i Berlin i tjuguårsåldern, rörde sig i SA-kretsar där, slogs på gatorna och härdade sig i hjältedygder. Precis som en del norrmän som jag redan har nämnt.

Bilen tog dem genom kvällsljuset, genom skogslandskapet.

Små mörka tjärnar. Broar. Dimstråk. Röstens smatter av namn och platser började lösas upp och nå honom som från en kateder många år bak i tiden.

– Han var en fantast och en tänkande typ som du har förstått och dessutom rastlös aktivist. När Perkonkrusts var förbjudet under Ulmanis diktatur var han en ny runda utomlands, 14

i Rumänien bland annat. Fick smak för Järngardet och deras ledare Codreanu.

Han var på partidagarna i Nürnberg också, skrev reportage i nån studenttidning. Tillbaka i Riga sökte han och blev antagen till polisbefälsskola. Säkert med många planer. När Sovjets ockupation kom sommaren fyrti tog han sig ut på landsbygden, tycks ha levt gömd. Han är livländare, från trakterna av Sigulda. Hans fyra bröder deporterades. Okänt om de återkom. En tredjedel av befolkningen deporterades ju.

Ena sidorutan var vevad halvt ner och ibland slog vägdammet in, blandade sig med cigarrettröken, de syrliga dofterna utifrån, nån gång råmanden från kreatur. Han blundade nu.

Han började se det som sas, nätt och jämnt sammanhängande i motorbullret. Började bygga ut det, befolka.

– När sen tyskarna intar landet fyrtiett är han snabbt på plats igen i Riga. Polischefen Stiglics som har återvänt i tyskarnas första led rekryterar honom tillbaka, ger honom en hög befattning. All anledning att tro att han deltar ivrigt i massmorden på kommunister och judar. Han verkar inte ha haft aktiv befattning med Arajskommandot, men han var med om att organisera Schutzmannschaften, var inblandad i planeringen i både Ventspils och Liepaja … * Men för den unga norska specialutbildade maskinskriverskan är Arvids Jepe en uppenbarelse när de träffar varann. Hans erfarenheter, hans mörkt brinnande allvar, hans mörkt vidlyftiga tankevärld som hon lär känna. Och hon är väl en uppenbarelse för 15

honom också. De inleder ett passionerat förhållande. Så gott det låter sig föreställas i häxkitteln. I massmorden, rapportskrivandet, högtalarrundgången, de brinnande husen, tortyrkällarna, de mönstergilla polisförläggningarna och byråkratkontoren.

Går det att tänka sig in i den där häxkittelns bubblor av egendomliga drömvärldar? I sjuhundra år, under Tyska orden och polskt och svenskt och ryskt styre, hade bönderna regerats av tyskbaltisk adel som betraktade dem med ett enda begrepp som die Undeutsche. Ett trälfolk som trampade i sina gamla arkaiska levnadslopps cirklar. Om man nu skulle vara vapenbroder, stolt nationalist i den nya världsordningens folkinternational av fascister: german var man inte men hur hävdade man sin del i den ariska härskarrasen? Indoeuropeisk var man i alla fall så det förslog. Himmler behövde inte skicka expeditioner till Himalaya för att kunna få återse sina gamla gudar.

Arvids Jepe hade ägnat många tankar åt det där. Han hade gått klassisk som student. Läst latin. Var gott och väl halvbildad. Hade fyllt på från många håll. De sibyllinska böckerna: de förvarades under republiken och kejsartiden på gömd plats under templet på Capitolium. Togs fram och rådfrågades av utvalda män på begäran av senaten när man var nervös för att ett krigståg eller nånting annat äventyrligt kunde vara mot gudarnas vilja. Som en försäkring för att undvika katastrofala beslut. Sen brann böckerna år 83 före Kristus, men man samlade ihop varianter och påstådda parallelltexter från imperiets olika hörn, återställde vad som fick gälla som de ursprungliga orakeltexterna, böckerna flyttades av Augustus till Apollo Palatinustemplet.

Saken var ju bara, kunde modern vetenskap visa, att de där från olika håll ihopsamlade sibyllinska texterna var besmittade, framförallt hade judarna i Alexandria fablat ihop en mängd falska orakeltexter. Det hade Arvids Jepe lagt sig på minnet. Det hade 16

han talat mycket om med likasinnade i olika sammanhang. De flesta insåg väl inte vidden av detta men han släppte inte tanken.

Dessa falska sibyllespråk måste ju vara tillkomna för att störta romarriket i fördärvet: locka fram katastrofer istället för att avvärja dem! Och mycket riktigt hade ju imperiet fallit till slut.

Hitler var inte Arvids Jepes man. Precis som sina gamla SAkamrater i Berlin (i den mån de numera fanns i livet) hade han betraktat det Tyskland som vuxit fram efter 1933 som ett svek, en borgerlig parodi, en förvanskning av nationalsocialismens stora broderskapsdröm. Alla rasers och folks fria liv på sina hemländers jord! I pakt med sina öden, sina gamla stamgudar! (I en modern och högre mening.) Ändå var det nazistiska Tyskland så som det blivit ju den bundsförvant man nu hade att ty sig till i världsstriden mot bolsjevismen och judeväldet. Men egentligen ville han inte kämpa sida vid sida med industrikapitalister och småborgare och söndagsskollärare, utan med hjältar, sångare!

Vad värre var insåg han rätt omgående att det tyska krigståget, världserövringen som var att vänta, knappast skulle återställa hans land som ett fritt land bland broderraser i en högre världsordning. Renandet av landet från judar och judiskt tankegift var i princip en välgärning men själva framfarten, själva den ohyggliga blodorgien som han bevittnade, och deltog i – liksom arresteringarna av de sanna nationalisterna – hela den främmande militärdiktaturen – Perkonkrusts hade förbjudits redan efter en dryg månad – allt ingav honom den fruktansvärda tanken att Tyskland höll på att rasera denna nya världsordning redan från början.

Dra katastrofen över sig, och över dem alla. Ja, tidigt fick han en övertygelse om att det tyska världsimperiet stormade fram mot sin egen undergång. Man hade missförstått alltihop. Man hade inte lyssnat (i en högre mening) till blodet och de gamla gudarna.

Han hade sett ett imperium framför sig. Men inte detta impe17

rium: de utmärglade krokiga gubbarna. De avklädda, i snön och isblåsten skakande gamla kvinnorna, och unga kvinnorna, som slogs fram med gevärskolvar under skrik och hundskall för att ställas på rad eller packas ihop raklånga i en massgrav. Spritstanken och kroppsstankerna och kulsmattret. Det var givetvis deras egen ondskefulla uträkning som nu drabbade dem: deras falska tankar och förfalskade texter som hade förvirrat segerherrarna till att släppa lös detta vanvett som skulle få segern att vändas i katastrof.

Och i hög grad förvirrat hans egna landsmän.

Men så var det barnen. De som kvinnorna skrikande och hasande på sina knän försökte hålla fast i.

Han hade underhållit denna tanke, och lagt ut om den för sina likasinnade, även för Bernine som han älskade, norskan som han fått rakt in i sitt liv denna blodsvågssommar i Riga: Man måste på nytt samla ihop de äkta sibyllinska texterna, från jordens hörn, inte de judeförfalskade, men alla äkta hemlandsälskande folks orakelspråk. Med det menades: de sånger, lagsamlingar, visdomsskrifter där varje folk hade sina andliga urhem. Och samla dem till en (i en högre mening) det nya imperiets varnande och tyglande sanningskälla, att tillfrågas och uttydas av de yppersta, mest betrodda, statsbärande männen i imperiets mitt när ödesdigra beslut skulle tas. Bara så skulle imperiet kunna behålla sin själsliga renhet.

Det måste bli ett kommande mål, framtidens uppgift för en sann nationalistisk avgiftningskamp.

Det var väl bara nätt och jämnt över sommaren den sortens tankar levde i honom. Och i det han talade om, med Bernine, hans uniformerade älskade nordiska frontmö.

Sen hade tankarna väl släckts och förlorat sig. I det alltmer systematiskt framskapade normaltillstånd där en ny ordning rådde och höstsolen sken och de till förintelse utvalda togs omhand utan 18

att det rubbade gatubilden. Utom att han i denna nya ordning nu i hemlighet hade funnit sin fiende. I trötthet och stram förstumning funnit sin fiende, där han skötte sin uppgift som högt rankat befäl vid kriminalpolisen i Riga.

Trots gatuslagsmål i Berlin och två blodbad i sitt land hade han ett tag lyckats leva i en bubbla: där fanns de kommande ariska sibyllinska böckerna och där fanns Bernine. Men allt skavdes sönder.

Det hade varit nånting med förintandet av de judiska gamlingarna i just Liepaja som hade gått honom särskilt in på sinnet. Det var på sensommaren, redan innan ghettot i själva huvudstaden hade inrättats. Han var utsänd för att kontrollera ett kommando som skulle verkställa saken, det var en tjänsteresa, bil och chaufför, ett par dagar bara. Han skulle snart vara tillbaka på sitt kontor.

I Liepaja hade stadens kvinnofängelse gjorts till koncentrationsläger. Det fanns knappt liggplats för fångarna som var av flera kategorier. Stahlecker hade från sitt högkvarter klagat på att avskjutningen inte höll tillräckligt tempo. Jepe hade förhört sig om procedurerna med de ansvariga högsta befälen Reichert och Grauel. När han inspekterade en korridor hade han stannat upp mitt i steget och tittat ner på en gammal rynkig och erbarmlig, uppspärrat förgråten kvinna som hade fått ut en hand och slet och drog i hans ena skos snören. Han hade blivit stående en sekund, och sagt, irriterad och illa berörd: Vad vill ni då, gumma! Ja, han hade funnit sig säga det lettiska, halvt vänliga ordet: vecene. Hon hade sagt med utdragna hesa stavelser: Jag vill leva! Han hade nämnt det där ögonblicket för Bernine med stort obehag när han var tillbaka i Riga.

Han kunde inte förlika sig med att gamlingarna skulle dödas under så, som han sa, ovärdiga former. De var ju inte längre till nån raslig skada och utgjorde ingen säkerhetsrisk.

19

Och inte heller hade han alltså förlikat sig, senare, med det som gjordes med barnen.

Under den stora massakern sen på stranden i Skede norr om staden, i december, när nära tretusen hade skjutits, hade han inte varit på plats. Men då hade ju redan Rumbula ägt rum i Riga.

Tidigare i december, hade han hört, hade det på stranden nära intill Skede skjutits ett hundratal infångade zigenare.

Detta med zigenarna var en annan sak. Där han var uppvuxen, utanför Sigulda, hade zigenarna kommit och kastrerat hästar och sålt köksredskap och barnen hade uppträtt i en vägkorsning. De hade slagit sina läger på furst Kropotkins marker och spridit en äventyrskänsla omkring sig. De hade magiska gåvor som han själv hade getts prov på. Zigenarna var arier såvitt han förstod, kanske urtidernas mest sanna arier, de hade hjältesånger och orakelspråk, deras högste gud Devel var till namnet densamme som letternas gamla gudom Dievs, som en gång inte hade varit den fridsamme vitklädde vandringsman som folkvisorna fått honom till, utan en väldig krigargud.

Och en av deras gamla kvinnor hade en gång botat hans lillebror från en hjärnfeber, föräldrarna hade trott att han skulle dö. Han hade självt trott att lille Indrikis skulle dö.

Zigenarkvinnan med sina guldtänder och sina stora skinnspruckna händer hade botat honom.

Hon hade därefter gett honom, pojken, Indrikis, en amulett.

Kanske var den med honom nu i Sibirien. Uppe på jordens yta eller under jorden.

Han kunde inte förstå att zigenarna skulle skjutas på samma sätt som judarna. De var kanske ett fallet folk, de hade inte rötter i jorden de stod på, de hade inte förvaltat det öde deras gudar en gång måste ha avsett för dem. Men de hade stolthet. De hade 20

sånger. Det borde väl gå att hitta ett land, ett hörn på jorden, där de var hemma hos sig själva de också.

Det hade utfärdats ett dekret av Reichskommissar Lohse i början av december: Kringvandrande zigenarföljen på landsbygden medförde dels fara för smittämnen, i synnerhet tyfus, dels moralisk skada för den tyska saken genom att de inte underordnade sig regler och förordningar och inte utförde samhällsnyttigt arbete, de skulle därför hanteras som judar.

Han kände stort obehag också inför detta. Fast det knappast berörde hans arbete i Riga.

Han hade talat om det där en gång med Bernine: zigenarkvinnan som hade botat Indrikis från hjärnfebern. Amuletten som nu kanske fanns ovanpå eller under Sibiriens jord.

Hon hade bara fäst sig vid det senare och sagt nånting på norska, ett citat, därefter översatt det till tyska: Om en av Heimdalls söner tas till Valhall så får Heimdallshirden en ny man!

Heimdall var enligt henne en nordisk himmelsgud med nio mödrar. Han hade försökt få in samtalet, få in sig själv, återigen på de olika sibyllorna, det var ju oklart hur många de var, det hade varit nio böcker som den romerske kungen erbjöds att köpa, fast sibyllan hade bränt först tre av dem och sen tre till framför hans ögon när han inte ville betala priset, så att han till slut måste köpa bara tre till det fulla priset för alla nio.

Heimdall blåste i den norska sagovärlden i ett stort horn när gudavärlden stod inför fall.

Men allt sånt där hade på sätt och vis börjat slockna för honom.

Bli en sorts grått tomt larvskal bara.

Dock fortfarande stod kärleken, den hisnande oerhörda vilda kärleken till henne stark omkring hans liv. Det var inte helt lätt, med 21

allt som omgav dem och kringrände dem. Ett förhållande som deras var accepterat men måste hållas inom en hel del restriktioner, åtskilligt smusslande, de kunde inte uppträda i sällskap med varann på mottagningar till exempel. Han hade råd att ta henne utanför tjänsten till civila restauranger, till konserter, biografer. Dansställen krävde mera urskillning. Han kunde ta henne till enklare hotellrum. Till hans egen bostad ställde det sig mera komplicerat.

Hennes organisation, hennes överordnade, ställde sig starkt avvisande till att hon såsom utvald till viktig fronttjänst skulle gifta sig med honom och legitimera förhållandet.

Det behövde de ju inte heller. De hade varann. De hade detta drama de var del av, och delade, som älskande.

Och han var högt betrodd polisofficer i ockupationsmaktens tjänst, ingen föreskrev honom hur hans sexualliv skulle se ut eller inte se ut.

Han hade en känsla ändå av att de vakade över henne. Stenografen och maskinskriverskan från midnattssolens länder, den blonda, muskelviga tjuguårsflickan i renstruken SS-uniform.

Han var väl när det kom till kritan i deras ögon den han var: en Undeutscher.

Reichsführer-SS Himmler hade beräknat, hade han fått sig anförtrott, att hälften av letterna var värda att i framtiden germaniseras, den andra hälften skulle utgöra en tjänar- och grovarbetsbefolkning, ett trälfolk.

Himmler hade tett sig som en man i hans smak, mera än Hitler.

Men Himmler visste inte mycket om vilka åskgudar och krigargudar det var han klappade så nedlåtande på axeln!

Så är hon alltså trots deras föranstalter gravid, det är nu januari 1942.

De kastar frågan mellan sig ett otal gånger men det är som om 22

de inte kan fånga upp den och hålla den fast. Eller de sitter tysta hos varann och låter den mola.

Möjligen hade det också dessförinnan börjat slockna omkring dem: de där uppdrivna färgerna. Bländljuset inne i ljusgrottan, den som hade rört sig med dem, inneslutit dem. Kanske hade hon ändå inte förstått särskilt mycket av vad han velat få henne att se.

Det blev alltså så att hon gick och tog bort det. Gick utan att förvarna honom, till en av de medföljande militärläkarna, läkaren skrev ett papper och hon fick det borttaget.

Hon låg på ett sjukhus i ett par dagar och hade inte sagt var hon fanns. Sen kom hon tillbaka till honom.

Det blev inte lika lätt att fortsätta tro på undantagsödet. Eller oskiljaktigheten. Den hade grånat den också. Han frågade, efter att alltför länge inte ha frågat, om hon visste vad det hade varit för kön på fostret. Kön!? Nej! Det hade hon inte velat veta.

En gång frågade han om hon visste så säkert: att det var han?

Då klöste hon honom.

En bit in i februari meddelade hon honom att hon skulle återförflyttas till Berlin.

Det var lite mer än ett år senare som han tog kontakt med de illegala grupperna.

Det var ju oerhört riskabelt, alla samband var osäkra, alla parter var infiltrerade in i varann och rapporterade om varann, även Abwehr och de olika andra tyska och lettiska säkerhetstjänsterna sinsemellan. Han hade väl också ett dödsförakt i det han nu gav sig in i. Han stannade på sin tjänst i kriminalpolisen och gick på slak lina. Sensommaren 1943 måste han till slut lämna Riga och skaffa sig ny identitet.

Gruppen han gick in i höll sig kring Abavadalen och längre söderut. Det var ett blandat sällskap, en del av det de gjorde var 23

utan begriplig logik. Men i och med att gamla Perkonkrusts ledning hade börjat närma sig de allierade och det demokratiska lägret kristalliserade det ut sig en sorts sammansvetsad frikår där alla var solitt tyskfientliga, de hoppades att västmakterna skulle gå till stark slutställning. De hade radioutrustning och någorlunda beväpning. De företog långa, dolda marscher om nätterna och sköt skarpt mot allt som såg hotfullt ut.

Efter en sån nattlig marsch var det som de hade stött på den märkliga kvinnan. Hon tog sig långsamt fram på en vägren och i följe med en betydligt äldre man som hon kallade sin farbror. De var överlevande från en aktion, fick mannen först ur sig, som några, oklart vilka, hade utfört. Tydligen hade de gått långa vägar. De var bägge i chocktillstånd, kvinnan gav också intryck av att kunna vara sinnesrubbad eller efterbliven. Det gick inte att få mening i det hon sa. Gamlingen å andra sidan sa många motstridiga saker som han vägrade få att bli rimliga även när de satte en gevärspipa mot bröstet på honom.

De förstod efter ett tag att han med sina olika förklaringar bara ville förmå dem ta hand om kvinnan. Inte nödvändigtvis honom. Han kunde ta vara på sig, sa han, men så såg han inte ut till kroppskrafter och hälsa. De fick fram till slut att han hade dragit henne med sig från en anstalt för mentalt rubbade där han haft nån enkel vaktmästarsyssla. Det hade anlänt ett uniformerat kommando och han hade fått klart för sig att de avsåg att ta död på de intagna. Vårdarna hade protesterat, han hade lyckats gömma undan kvinnan och sig själv i en rörledningsskrubb. Sen hade det blivit panik och oreda när patienterna skulle ledas ut och lastas på bilar, och patrullen hade skjutit alla dårarna där på plats istället.

Han hade tagit sig därifrån efteråt med denna enda överlevande och de hade börjat gå mot trakter där han hade släkt. Hon hade 24

alltid stått hans hjärta nära på ett särskilt sätt.

Kvinnan för sin del såg mest ut i ingenting. Det yttrades ord i gruppen om att det var bäst för alla att de där bägge fick ett skott så det blev färdigt med saken. Men Arvids Jepe hade fyllts av en bävan. Han drev igenom att de skulle ta dem med sig, gömma undan dem och ge dem beskydd.

På så sätt hade kvinnan och gubben kommit att bli gruppens skyddslingar. Den gamle i stort sett för jämnan under tak hos en bondfamilj som de litade på. Han sa aldrig sitt namn, han sa ingenting om sig själv av intresse för dem. Han hade nån lungsjukdom och hans krafter hade flykten gjort slut på. Hon däremot började följa dem vart de gick. Bara hon fick titta till sin påstådde farbror med inte alltför många dagar emellan höll hon sig intill dem, ville vara i deras närhet.

Hon var sannerligen märklig. Ur chocktillståndet hade hon vaknat till ett slags milt förryckt fridfullhet, verkade det. En egendomlig sinnesfrid omgjordade henne. Hon gick leende, sjöng lågt för sig själv, och talade till sig själv men också till de andra.

Hennes små bröder som hon kallade dem. Hon talade också efterhand alltmera förståndigt, men aldrig om vad för liv hon hade bakom sig. Den gamle var det enda i hennes värld som hon var villig att tala om. Efter ett tag började hon kännas besynnerligt oumbärlig. Hon gav dem praktiska råd om allt möjligt.

Kunskapsrikt, insiktsfullt, upptäckte de. Och andra råd, av alla slag, till synes rakt ur luften: angående dem själva och faktiskt deras själar. Sa sig veta saker de tänkte på, hur de kände inuti sig. Det fanns nånting livsförhöjande, och också en vilsamhet i att höra på henne, eller bara låta henne prata, höra ljudet av hennes röst. När de av särskilda anledningar sa åt henne att hon måste vara tyst höll hon tyst. De började kalla henne vid namnet på en av de lettiska sagornas ödesgudinnor.

25