9789100138127

nyponbuskar nyponbuskar h e la väg e n nyponbuskar ja n g ra dva l l

alb ert b o n n i ers fĂś rl ag

e t t h å l g e n o m k u l i s s e n 8 d e t f i n n s i n g e n ä k ta e l l e r oä k ta m u s i k 14 väg r a va r a p u p pa 22 r o b y n h e m m a h os c y p r e s s h i l l 34 c y p r e s s h i l l väg e n h i t 50 lo n d o n i n d u b 56 m j b 68 m a r y j b l i g e ta n d l ä k a r vä d e r i l i n kö p i n g 78 l a r s w i n n e r b äc k p o m p e j i 94 g i v e t v i s ä r d e t e n b a r 98 pa u l h e at o n dag e n s u n g d o m 116 d e n m a n l i g a h i s to r i e s k r i v n i n g e n 120 b o w i e i b e r l i n 126 m ag i s k t tä n k a n d e 132 j oa n d i d i o n b a r n e t & m o n s t r e t 148

140 t ec k e n 154 u n d e r h u va n 160 s e p t e m b e r b r ö d e r n a å h l u n d 168 k l a s & j o c k e å h l u n d b a s i s t e n i b l u r b l e v os t fa b r i kö r 184 a l e x j a m e s döden

&

j o u r n a l i s t i k e n 192 j t l e r oy 196

s h o w m e h e av e n 202 m a r i a m c k e e d e t m a n c h e s t e r g ö r i dag , g ö r r e s t e n av vä r l d e n i m o r g o n 224 e n r e v o l u t i o n i h u v u d e t 244 s i r g eo r g e m a r t i n 254 s i r g e o r g e m a r t i n h i m m e l o c h h e lv e t e 264 t i d n i n g s r e da k t i o n e r 286 ta k e m y h a n d a n d r e loa d 292 s e b a s t i a n i n g r o s s o ko l l e k t i v t r a f i k o c h k u lt u r 310

314 s ta m n i n g noice

320 b e då r a n d e b a r n av s i n t i d

v e r o n i c a m ag g i o 336 p o p i 4 g r i c h a r d h aw l e y 348 m i n a d r ö m m a r s s ta d

354 i h u v u d e t på e n v i n p r o va r e 368 t r ä n i n g f ö r n ä r i g h e t e n 372 n i c k e n y f i k e n va r e n j u d i s k f l i c k a ola håkansson petter mohammed ali sal a zar brothers

376 e n p o p g u r u s b e k ä n n e l s e r 394 l ä r a f ö r l i v e t 414 i vä n ta n på m o h a m m e d 418 r ö da l i n j e n 422 b r o r d u k t i g

melissa horn

426 e t t l ä n g r e s ät t at t b e r ät ta

p e t e r l e m a r c 436 z e l i g f r å n t r o l l h ät ta n

454 f ö r l äg g a r e n 462 h a n h a r l e v t m e r ä n d e f l e s ta 466 a u s t i n c a r o l a 484 f r ä m l i n g quincy jones

492 q 506 to m atj u i c e ?

refreshments

510 d e t h å r da s t a r b e ta n d e b a n d e t i s v e r i g e 516 d i s co !

abba

520 e n m otg å n g s s ag a 552 u n d e r j o r d 560 va r t to g a l l a p oj k b a n d väg e n ?

kent

570 k e n t i w o o ds to c k 594 k a p i t e l 1

s w e d i s h h o u s e m a f i a 606 u n t z u n t z u n t z

634 m i a m i

t i l l p i a o c h r oy

förord

Som så ofta annars kan även mitt liv sammanfattas med en låt.

Musiken har varit min Mållgan. Genom den inre dialogen med min bästa vän – år efter år, decennium efter decennium – har jag lärt mig att förstå mig själv.

Låten denna gång heter Teenage Spaceship och gavs ut 1900-talets allra sista skälvande år. Artisten heter Bill Callahan, eller Smog som han kallade sig på det albumet. När Bill Callahan sjunger om att vara ett tonårsrymdskepp så sjunger han också om mig.

Flying around the houses at night Flying alone A teenage spaceship I was a teenage spaceship Jag har aldrig skrivit prosa, inte ens för byrålådan. Jag har alltid varit frilansjournalist, kommer alltid att vara det, och har skrivit för en rad olika tidningar, i första hand om musik och populärkultur.

Men om jag samlar mina texter märker jag en röd tråd: hela tiden samma frågeställningar, samma djupdykningar i kultur, samma besatthet av att förstå mig själv genom att förstå andra.

Genom att samla min journalistik uppstår där ett slags alternativ självbiografi. Min berättelse inifrån tonårsrymdskeppet finns där, utspridd i artiklar.

Boktiteln Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar

5

är en textrad från en av Lars Winnerbäcks mest kända låtar, Sönder­marken. En skildring av en medelklassuppväxt i Linköping präglad av självvalt utanförskap och kampen mot konformitet i en nyplanterad historielöshet där skivaffärer var ”ett hål genom kulissen”.

Uppväxten i den mellanstora mellansvenska staden Linköping är också min egen. Temat i Söndermarken återkommer i min journalistik. Uppväxt och ursprung. Musik och kultur som identitetsskapare och räddningsplanka. Kulturell och geografisk påverkan.

Ingen skulle märka något om någon över en natt bytte ut husen i ett radhus- eller höghusområde i Linköping. Eller i Eskilstuna. I båda städerna finns samma historielösa områden med planterade nyponbuskar och elljusspår. Skolorna jag gick i byggdes för att ta emot stora barnkullar och revs eller lades ned när demografikurvan planat ut. Det fanns inget före eller efter.

Jocke Berg i Kent har sagt att Lars Winnerbäcks låt En tätort på en slätt lika gärna kunde ha handlat om hans egen uppväxt i Eskilstuna. Hur man präglas av att komma från sådana här tomma miljöer är ett av huvudspåren i den här boken. I sin debutsamling Livets hastighet från 1978 skrev den danske poeten Michael Strunge att vi är ”tomrummet mellan byggnadsställningarnas stålbalkar”.

Michael Strunge tog sitt liv 1986, 28 år gammal. Han växte upp i Köpenhamnsförorten Hvidovre, vänort till Stockholmsförorten Sollentuna. Hvidovre ligger bredvid Rødovre som är vänort till Täby. Även runt omkring Stockholm och Köpenhamn finns samma typ av historielösa bostadsområden som i Eskilstuna och Linköping.

Kulturjournalisten Per Svensson, själv uppväxt i Täby, skrev 2008 en artikel på Sydsvenskans kultursida om Michael

6

S­ trunge där han lyfte fram Strunges bakgrund som central för hans poesi. Per Svensson skriver att Täby och Hvidovre är ”platser som starkt befrämjar kreativitet just för att de rymmer så stora tomrum”.

Per Svensson: ”De är varken-eller-platser, har ingen historia och heller ingen framtid eftersom de förverkligar sin utopiska potential så snart de fått sina köpcentrum och simhallar.” Det är platser som föder en ”hämningslös längtan efter stora känslor”.

Vilken sorts stora känslor spelar egentligen mindre roll.

Bara det är något annat, från någon annanstans, något större. Återigen: tonårsrymdskeppet som glider över taken.

Landing at night I was beautiful with all my lights Loomed so large on the horizon So large people thought my windows were stars Jag skrev mina första artiklar som 16-åring. Mina första 15 år som journalist finns dokumenterade i boken Artiklar Intervjuer Essäer 1981–1994 (Koala Press, 1995). Inga texter från den boken finns med i det här urvalet.

Samtidigt är denna volym inte tänkt som någon heltäckande samling av det jag skrivit sedan dess. Jag har under 20 år skrivit mycket om tv, inga av de texterna finns till exempel med. Perspektivet för urvalet har i stället varit tonårsrymdskeppets. Det som jag såg och tänkte på när jag gled över radhusen, cykelvägarna och nyponbuskarna och sedan har berättat om i smyg i tidningsartiklar.

Jan Gradvall, våren 2014

ett hål genom kulissen

Under några år i mitten av 1990-talet skrev jag för Månadsjournalen, en institution i svensk press. Var lite starstruck över att få skriva för samma tidning som Ulrika Knutson och Nils Petter Sundgren. Att jag inom ramen för en musikkrönika i Månadsjournalen plötsligt börjar berätta om min farmor ­speglar idén med den här boken.

När jag var liten brukade min farmor ta med mig på biograf i Linköping för att se reklam- och journalfilmer. Mitt på dagen kunde pensionärer och hemmafruar gratis gå och titta på färgsprakande reklamsnuttar för kaffe, kakao och exotisk frukt.

Eftersom jag inte gick på dagis – farmor tog hand om mig när mamma och pappa jobbade – hann min hjärna förmodligen marineras ganska länge i det sena 60-talets Gevaliasponsrade technicolorfantasier. Det var med intryck därifrån, i kombination med indianböcker om Hjortfot, byggmodeller av Spitfireplan, Tintin och Jan Lindblads djurfilmer på teve, som jag skapade min första egna värld. En värld med betydligt mer färger än det rätt grådisiga Östergötland som fanns utanför bussfönstret.

Jag har inte tänkt på det förut, men när jag lyssnar på Les Baxter för första gången inser jag plötsligt att den världen också hade ett soundtrack. Det var nog ungefär så här mina barndomsfantasier lät.

Den amerikanske kompositören Les Baxter gick bort i januari, 74 år gammal. Numera är Les Baxter endast en fotnot i pophistorien, få känner ens till hans namn. Men i början av 1950-talet, tiden innan Elvis Presley förändrade allt, befann sig Les Baxter mitt i händelsernas centrum. ett hål genom kulissen

9

Att säga att musik handlar om verklighetsflykt är inte riktigt sant. Musik handlar snarare om att ersätta en befintlig verklighet med en annan. En verklighet som kanske är mer rogivande (Bach), mer glamorös (Sinatra), mer påträngande (Cobain).

Les Baxters specialitet var att leverera en verklighet som var mer exotisk. Hans kompositioner, samtliga instrumentala, bar titlar som Amazon Falls, Mombasa After Midnight och Jungle River Boat. Baxters musik var enormt populär i 50-talets USA, särskilt på grillpartyn och villafester. Med ett Baxteralbum i mono­högtalaren förvandlades gillestugan till en ö i Söderhavet.

En nyutkommen dubbel-cd, The Exotic Moods of Les Baxter, samlar ett fyrtiotal av Les Baxters gamla låtar. I ett ovanligt välskrivet förord till cd-häftet påpekar skribenten, RJ Smith, att Les Baxters storhetstid sammanföll med det kalla kriget; en period då det var frestande att drömma sig bort till en mer primitiv värld, utan kärnvapen och modern teknologi.

I samma veva gav även den berömda antropologen Margaret Mead ut boken Coming of Age in Samoa. Margaret Mead avslöjade att något sådant som celibat var otänkbart för ­Samoas ”primitiva” folk. Sida efter sida i hennes bok upptogs av detaljstudier av ”infödingarnas” sexvanor. Och antropologi fick plötsligt en masspublik.

Eller snarare exotism. Musikgenren som Les Baxter skapade kallades i efterhand inte för inte exotica.

Les Baxter blev reseledare åt en hel generation.

I en intervju har han sagt: ”Folk frågar mig varifrån jag hämtade min inspiration. Var fick du allt ifrån? Åkte du till Brasilien? Kuba? Afrika? Sanningen är att jag på den tiden aldrig åkte utanför Glendale i Kalifornien.”

Det är både egendomligt och fascinerande att i dag lyssna

10 j a n g r a d v a l l

på den här musiken. Att Les Baxter gjorde låtar som Congo Train och Voodoo Dreams innebar inte att han improviserade fram rytmer tillsammans med en liten kombo på en jazzklubb.

Tvärtom skrev han noggrant utmejslade arrangemang och spelade in musiken uppbackad av orkestrar på 60–70 personer.

Musiken låter ofta både pampig och dramatisk, men den bär samtidigt en naiv matinéprägel som gör att den låter dirigerad av Jules Verne snarare än av Herbert von Karajan. Att fiska upp Baxter-låtar från arkivet är som att upptäcka små plastleksaker i ett cornflakespaket.

Vem lyssnar på Les Baxter i dag?

Fler än man skulle kunna tro. Medan hans ursprungliga publik antagligen skäms lite för sina Samoaalbum – precis som många svenska föräldrar uppväxta i mexitegelvillor nog skäms för sina James Last-album – har Les Baxter i dag i stället anammats av otåliga rockfans som ständigt dammsuger arkiven i jakten på något annorlunda.

Jag skulle tro att medlemmarna i REM lyssnat en hel del på Les Baxter innan de gjort instrumentallåtarna till sina senaste album. Jag vet att delar av bob hund gillar honom.

Behovet att skapa egna världar tycks vara universellt. Man kan göra det med Gevalia, man kan göra det med hjälp av Les Baxter, man kan göra det bokstavligt som Pär Rådström.

Jag hade en period för kanske sju, åtta år sedan då jag läste allt jag kom över av Pär Rådström – den bok jag minns bäst, och fortfarande bläddrar i regelbundet, är Tiden väntar inte från 1952.

Huvudpersonen jobbar på Norrhammars-Posten och bor inneboende hos fru Lindström. På väggarna hängde tidigare reproduktioner, men dom har han tagit ned och i stället hängt upp sitt land, Baravia. ett hål genom kulissen

11

”Det är en stor vit pappskiva, 90 hög och 170 bred. På den har jag ritat en karta, med alla floder och alla städer, vägar, köpingar, berg, järnvägar, byar, befästningar, sjöar, allt som finns i ett riktigt land. Och det är detta lands historia jag skriver. Språket är romanskt och jag har hittat på det själv.”

Ungefär vartannat kapitel av boken utgörs sedan av utförlig historik om Baravia, den värld huvudpersonen skapat åt sig själv. ”Den store fotbollsidolen i Baravia är Lopos målvakt Remo Piso men Atleticos center Armande Nalos är också en fantastisk spelare.”

Vissa skulle nog beskriva den typen av beteende som ett sjukdomstillstånd. Men vi är några som förstår det alltför väl.

Jag misstänker för övrigt att Les Baxter hade trivts väldigt bra i Baravia.

m å nj aa n d sgj roaudrvn 12 aa l ll e n 1996

d e t fi n ns i n gen ä k ta el l er oä k ta m usi k

Uppdelningen i äkta och oäkta inom konst lever tyvärr vidare. Ett återkommande tema i mina texter har varit att punktera autenticitetsmyten.

Ingen konstform är så besatt av autenticitet som musik. I alla pågående diskussioner om musik, från tidningssidor till gatan, görs en uppdelning mellan så kallad äkta och oäkta musik. På den ena sidan artister som blöder för sin konst. På den andra dansande deodoranter.

Autenticitet har blivit rockens motsvarighet till livsmedels­ butikernas nyckelhålsmärkning. Neil Young är nyckelhålsmärkt, inte Britney Spears. Hennes sockerhalt anses för hög.

Vi vet också precis vad vi menar när vi talar om äkta blues eller riktig hiphop. Eller vet vi egentligen det?

Engelsmannen Hugh Barker och amerikanen Yuval Taylor har skrivit en förlösande bok som går till botten med hela autenticitetsbegreppet. Faking it visar hur vanskligt det är att försöka göra en uppdelning mellan äkta och oäkta. Redan ordet ”performer” komplicerar diskussionen om autenticitet.

En performer är en person som uppträder. Ordet är detsamma för både artister och aktörer. Som bokens författare skriver: ”Performing is simply what performers do.” Alla uppträdanden är därför i någon grad fejkade. Ingen artist går ut på scenen och sjunger om exakt vad de gjort och känt under dagen.

Hugh Barker och Yuval Taylor börjar sin bok med att utgå från Nirvanas sista framträdande i ”MTV Unplugged”. Kurt äk ta och oäk ta

15

Cobain tog farväl genom att avsluta sitt allra sista framträdande med ”Where did you sleep last night?” En hjärt­ skärande och oförglömlig version av en gammal sång som blivit känd genom blueslegenden Leadbelly. Kurt Cobain introducerade sången genom att säga att den var skriven av ”my favourite performer”. Musik kan knappast bli mer äkta än i det ögonblicket. Kurt Cobain citerade fem månader senare Neil Young i sitt självmordsbrev: ”It’s better to burn out than to fade away.”

Låten han tog farväl med var skriven av en artist som var så långt från den ytliga popvärlden man kan komma. Leadbelly upptäcktes 1933 när folkmusikforskarna John och Alan Lomax besökte Louisianafängelset Angola där Leadbelly avtjänade ett straff för mord. John och Alan Lomax, far och son, reste runt i amerikanska Södern och gjorde inspelningar av amerikanska folkmusiker för att arkivera i Kongressbiblioteket. För att hitta musiker som, enligt deras egen önskan, var som mest oförstörda åkte de främst runt på olika fängelser.

I samma ögonblick börjar den mytbildning som lever kvar än i dag, om den mest ursprungliga musiken som den mest äkta. Huddie ”Leadbelly” Ledbetter var i själva verket en driven musiker som kunde spela sju olika instrument. Vid sina tidiga liveframträdanden spelade han inte bara blues utan jazz­nummer och aktuella radiohits som låtar av Gene Autry, känd som den sjungande cowboyen.

Men det var inte den sidan hos Leadbelly som John och Alan Lomax ville höra och därmed inte heller spelade in. Genom sin presentation av Leadbelly som en primitiv naturkraft skapade de prototypen för vad vi i dag uppfattar som äkta blues. Leadbelly fick inte spela fiol eller dragspel på scen. Han skulle spela gitarr och enbart koncentrera sig på de enklaste blueslåtarna. I

16 j a n g r a d v a l l

stället för de fina kostymer som han själv föredrog övertalades han att bära sin gamla fängelseuniform.

John Lomax tvättade bort alla samtida influenser från Leadbelly. I en dagbok från 1932 skrev John Lomax att vad han ville uppleva genom musiken var känslan av att förflyttas till Afrika, ”as if I were listening to the tom-toms of savage blacks”.

Så lät nämligen, enligt Lomax, autentisk svart rotmusik. En uppfattning som därmed cementerades och fördes vidare genom generationer av bluespuritaner. Svarta artister som visar influenser från samtida populärmusik avfärdas sedan dess alltid som mindre äkta. Titta bara på rangordningen bland dagens rappare.

Barker & Taylor radar i Faking it upp exempel efter exempel som visar att föreställningen om äkta svart musik respektive äkta vit musik varit en chimär redan från början. All amerikansk folkmusik är i grunden hybridmusik. Även de i dag ikonförklarade bluespionjärer, som enligt legenden skapade sin musik i isolering på knarriga verandor i Mississippi, var påverkade av den tidens motsvarighet till schlager och popmusik. Influenserna från Tin Pan Alley, hitlåtar skrivna av judiska emigranter från Östeuropa, finns där även hos ­Mississippi John Hurt. Att som John Lomax och hans son åka runt på fängelser i Sydstaterna med syfte att fånga oförstörd musik påminner inte så lite om Jean-Jacques Rousseau och hans föreställning om den ädle vilden.

Om man i stället verkligen lyssnar på musik inspelad i olika afrikanska länder, vilket inte Lomax gjorde, märker man att den i själva verket är allt annat än primitiv utan tvärtom i många avseenden betydligt mer sofistikerad än europeisk musik. Det är även intressant att jämföra amerikansk blues med den musik som härstammar från de afrikanska slavar äk ta och oäk ta

17

som hamnade i andra länder än i USA. De afrikanska slavar som kom till USA berövades all sin kultur redan vid ankomsten. De slavar som däremot hamnade i Brasilien, Kuba och Västindien fick behålla mer av sitt kulturarv. Det hörs också på den mer rytmiskt komplexa musik som uppstod i dessa länder.

Det primitiva i bluesen är alltså inte afrikanskt eller ens svart. Blues var redan från starten en ”oäkta” musikform. Det enda afrikanska instrument som överlevde slavperioden i USA var – banjon. Ironiskt nog ett instrument som i dag förknippas med äkta vit country.

När vi i dag hör Leadbellys fantastiska musik tänker vi på honom som urtypen för oförstörd rotmusik. Det var också så Kurt Cobain såg på Leadbelly. Men när Leadbelly på 1930-talet åkte ut på turné – i regi av Lomax – var den svarta publiken inte intresserad. Leadbellys framträdande på Apollo Theatre i Harlem blev ett fiasko. De som gjorde en ikon av Leadbelly var i stället vita folkmusiker och skivsamlare. Alla lockades av tanken på den oförstörda folkmusikern. Eller den ädle vilden.

Det var en tidningsartikel i Herald Tribune 1935 som gjorde Leadbelly berömd. Rubriken löd: ”Singer of the swamplands here to do a few tunes between homicides.”

John Lomax presenterade i intervjuer Leadbelly som en naturkraft som när som helst kunde mörda. Vad Lomax där­ emot inte nämnde var att Leadbelly också i princip jobbade som hans tjänare. Varje morgon borstade Leadbelly hans skor och kokade hans kaffe.

En biografi om John Lomax, som citeras i Faking it, jämför Lomax framställning av Leadbelly med King Kong, en film som haft premiär två år tidigare. ”En vild varelse, primitiv och våldsam, upptäcks av vita män, fångas in, transporteras till Manhattan, och visas upp för allmänheten.”

18 j a n g r a d v a l l