9789100130022 by Smakprov Media AB

julian better

Jag var barn i Gulag

julian better

Jag var barn i Gulag Översättning David Szybek

albert bonniers förlag

Förlaget har gjort sitt yttersta för att finna omslagsbildens rättsinnehavare. Vi ber eventuella rättsinnehavare vända sig till förlaget för ett tillrättaläggande. Övriga bilder är privata.

Dikter och visor är översatta från ryska av Maria Aschenbrenner.

Författarens förord 7 Suddiga minnesbilder 13 Min släkt 16 Bielsko–Berlin–Moskva 23 Första tiden i Moskva 27 Brevet från min far 32 Sovjetisk vardag 37 Domen 41 Rättegången mot min mor 49 Butyrki 55 I Gulags farstu 58 Komi 65 Min egen berättelse börjar 74 Sangorodok 78 Laboratoriet 86 Barnkrubban 95 Vi blir kvar 104 Ensam i Syktyvkar 113 Tillbaka i Sangorodok 126 Min nya familj 131

Nya bekanta 143 Möte vid floden Oka 150 Bieruts lista 155 De första dagarna i frihet 163 Fyrverkerier 170 Ett farväl vid Wisła 183 Efterord av Ola Larsmo 189 Källor 193 Författarens tack 195

Författarens förord

När jag fick uppleva lyckan att bli farfar inträffade två oförglömliga händelser som båda berörde mig djupt. Ett nytt litet liv, ett barnbarn, gjorde entré och samtidigt, som i ett trollslag, utökades vår familj till tre generationer – ett helt vanligt tillstånd för de flesta, men inget att ta för givet för en jude i min ålder. Det var då det slog mig att min familj, mina barn och barnbarn, borde få veta mer om mitt förflutna. Jag skriver för deras skull, för min historia är även deras historia. I nära femtio år berättade jag inte för någon om mina och min familjs öden under andra världskriget. Inte om mina släktingar som gick under i Auschwitz under den nazistiska ockupationen, inte om mina föräldrars tragiska öde under Stalinterrorn och inte 7

heller om min tidiga barndom i fånglägren i republiken Komi. Under de första årtiondena efter kriget talade man i judiska familjer sällan om det förflutna. De vuxna teg och jag ställde inga frågor. Så när jag några år efter kriget besökte förintelselägret Auschwitz med skolan visste jag inte att jag trampade fram över stoftet av en stor del av min familj. Också min mors och mina egna upplevelser i Sovjetunionen förbigicks med tystnad. De mörka händelserna i det förflutna bleknade sakta i mitt barnaminne. När vi blev fria från lägren tillbringade vi ett par månader i Moskva och frossade i vitt bröd och mättande amerikanska konserver. Det gjorde att jag i flera år betraktade mitt forna hemland, Sovjet unionen, som ett himmelrike på jorden. Som ung hade jag siktet på framtiden. Jag tog examen i kemi från universitetet i Warszawa och gifte mig med min Ewa. När de antisemitiska strömningarna började tillta i Polen i slutet av 1960-talet bestämde vi oss för att utvandra till Sverige – ett beslut vi aldrig har ångrat. I juni 1969 anlände vi till Stockholm. Vi bosatte oss i Täby och inom loppet av några år föddes våra båda söner. 8

Inte förrän jag kom upp i åren började jag tänka på det förgångna, på människorna som bara finns i minnet och hjärtat. Jag har nått den punkt i mitt liv där jag är mer intresserad av varifrån jag kommer än vart jag är på väg. Lite trevande började jag berätta om mina upplevelser för en snäv krets av nära vänner. Det möttes av stort intresse och uppmaningar att få ner minnena på papper, särskilt tiden då min mor och jag irrade mellan Gulagarkipelagens öar. Det tog mig flera år att samla material. En del av uppgifterna om min far hittade jag i ett arkiv i Warszawa. En kusin i Israel kunde komplettera det jag visste om vad som hänt andra familjemedlemmar under kriget. Jag läste de dokument som min moster Truda lämnat efter sig. Av en ren slump fick jag kännedom om organisationen Memorial i Moskva. På deras hemsida hittade jag en dag min fars avrättningsdatum, en liten rad på en lista över personer som delade hans öde. Plötsligt fanns det där: den 19 december 1937. På Memorials inrådan vände jag mig till Ryska statsarkivet, GARF, som har hand om säkerhetspolisen NKVD:s arkiv. Jag åkte till Moskva och kom hem med en mängd dokument, främst rörande 9

rättegångarna mot mina föräldrar. Vid nästa besök där lyckades jag få tillgång till dokument jag tidigare inte fått se, och fick då reda på hur och var min far blev avrättad. Det finns ett hav av litteratur om den stora terrorn i Sovjetunionen, men jag slås av att det i dokumentationen från den tiden knappast finns några berättelser av och om terrorns yngsta offer, särskilt de som föddes i Gulags läger. Därför får mina minnen vara ett vittnesbörd om det brott som begicks mot tusentals barn, barn som på Stalins order berövades sin barndom och inte sällan sitt liv. Med en handfull av de barnen tillbringade jag de första åren av mitt liv. Jag skriver för att berättelsen om vårt öde ska leva vidare. De fångar i Gulaglägren som överlevde gjorde det oftast tack vare hjälp från andra. Det är dessa modiga människor jag har att tacka för min mors liv och mitt eget. För sjuttiofem år sedan föddes jag som barn till folkfiender, min far avrättades och min mor och jag, tillsammans med miljontals andra, förvisades 10

till Stalins läger. Kriget tog slut, en del av fångarna överlevde, oräkneliga andra gick under. Efter en hoppingivande period av glasnost och perestrojka i mitten av 1980-talet börjar stalinismens gamla och nya beundrare åter vädra morgonluft, medan vi som överlevde blir allt färre. Vem ska berätta, om inte jag? När, om inte nu? Täby i december 2012

Suddiga minnesbilder

Mina första minnen är egentligen ett antal bilder, mycket suddiga, liksom sedda genom en matt glasskiva. Det känns som att jag är händelsernas objekt och en iakttagare samtidigt. I ingen av dessa bilder ser jag några ansikten på dem som talar. Den första bilden: jag sitter på golvet och leker med klossar. Plötsligt kommer ett större barn och tar klossarna ifrån mig. Jag känner vanmakt, jag gråter, men ingen hjälper mig, fast jag liksom genom en dimma kan se ”de stora”, eller egentligen bara benen på en kvinna som närmar sig men går förbi. Hennes likgiltighet gör mig mer förtvivlad än förlusten av klossarna. Jag börjar gråta ännu högre. Den förbipasserande barnsköterskan pratar högt, hennes röst är skarp och sträv. Jag förstår inte vad hon säger eller vem hon talar till. Jag är en drunknande som ser en båt närma sig, räddningen är nära, men båten seglar förbi. 13

Jag känner mig övergiven av hela världen. Vem kan hjälpa mig? Min mamma? Henne tänker jag inte på. Flera år senare, på ett annat barnhem där det fanns barn i min ålder – olycksbröder i en tillvaro fylld av svält, kyla och misshandel – fick jag genomlida långt värre umbäranden. Men aldrig har jag känt mig mer värnlös och övergiven än då, när mitt första minne etsade sig fast i medvetandet. Jag vet inte varför, men i min minnesbild ser jag det hela uppifrån. Det sitter barn på golvet, de är äldre än jag, de pratar om föräldrarna, orden ”pappa” och ”mamma” nämns. Barnen bråkar lite, jag hör ett barn säga ”du ljuger” när ett annat envisas med att det har en pappa också, inte bara en mamma, det kan det första barnet inte tro på. Jag lyssnar bara, men funderar över ordet ”pappa”. De flesta barn kände bara till sin mor, som jag. Men det kan ha funnits barn i olika åldrar där, och vissa kan faktiskt ha kommit ihåg sina fäder. Nästa bild är mycket klarare och mer detaljerad. Jag ligger i min säng i ett stort rum med många sängar i två rader. Sängarna är låga, utan spjälor. Bredvid mig sitter mamma. Jag känner inte igen henne så väl, men rösten verkar bekant. Mamma pratar hela tiden, kallar mig Julik. Jag koncentrerar hela min uppmärksamhet 14

på hennes röst och ögon men inte på vad hon säger. Jag tänker: Det här måste vara min mamma. Sådana lyckliga tillfällen duggade inte tätt. Det är ljust i rummet, solen har inte gått ner utan hänger ännu över horisonten. Det är sommar. Genom fönstret ser jag en lång mörkhårig man. Han står på en kärra förspänd med hästar, det måste vara därför jag fick syn på honom. Det var tydligen långt från mammas läger till barnkrubban. Jag frågar mamma: ”Är det min pappa?” ”Nej”, svarar hon, ”men din pappa är också lång och mörkhårig.” Sedan säger mamma, och pekar mot fönstret, att hon måste gå för farbrorn väntar på henne. Jag ber mamma att inte gå. Nje uchadi, nje uchadi, ber jag tyst, men vet att hon kommer att gå. Hon blev kvar tills jag somnade – till eskortens stora missnöje, berättade hon senare. I dag tycker jag det är underligt att jag frågade om min far. Jag minns inte att mamma någonsin nämnde honom. Att min far satt fängslad, som mamma naivt trodde, fick jag höra först i Moskva. Jag minns bara att jag gärna ville att den främmande mannen utanför fönstret skulle vara min pappa på riktigt.

Min släkt

Det enda jag vet om min farfar är att han var jude och hade ett advokatkontor i Kraków. Farmor, Ewa Sierankiewicz, kom till Kraków i tjugoårsåldern och arbetade hos honom som hemhjälp. Hon inledde en romans med sin arbetsgivare och resultatet blev min far, som föddes den 14 januari 1894 i Bochnia nära Kraków. Han fick namnet Paweł Sierankiewicz. När sonen var född lämnade Ewa Kraków. Det är lätt att förstå, med tanke på hur strängt man på den tiden såg på ogifta mödrar. I Wien kunde farmor börja ett nytt liv. Något senare gifte hon sig med en herr Steinhäusel som hade en liten mekanisk verkstad där min far senare lärdes upp till finmekaniker. Far hade gått ut den sjuåriga grundskolan i Wien och därefter, fram till krigsutbrottet 1914, var han aktiv i Wiensektionen av det polska partiet ”Galiziens och Schlesiens socialdemokratiska parti”. 16

Min far, Paweล Sierankiewicz, i Krakรณw 1920.

När han mot slutet av första världskriget återvände till Kraków – så vitt jag vet utan farmor – blev han redaktör för vänstertidningen Pług (Plogen). Eftersom minoriteterna i Österrike hade rätt till undervisning på sitt modersmål, behärskade far polska språket mycket väl, trots att han hade tillbringat sina barndoms- och ungdomsår i Wien. I Polen var han med och grundade Polens kommunistiska parti, KPP, i Krakóws län och var också aktiv i metallarbetarnas fackförening, men uteslöts ur den på grund av sitt medlemskap i det illegala partiet. Han tog anställning som metallarbetare, först vid Zbrojownia (Rustkammaren), en anläggning för reparation av vapen, och sedan vid Zieleniewskis fabrik för jordbruksmaskiner. 1921 greps han för första gången för kommunistisk verksamhet. Under de följande åren trakasserades min far regelbundet av polisen. Han greps ungefär var fjärde månad, bara för att släppas efter en eller ett par veckor. Far besökte flera gånger Bielsko, min mors hemstad, och träffade min moster Truda å partiarbetets vägnar. Hon engagerade sig tidigt i kommuniströrelsen och var politiskt aktiv hela sitt liv. Under mellankrigs tiden levde hon som yrkesrevolutionär, organiserade 18

Gertruda Finder (moster Truda) i fängelset.

strejker, skrev propagandamaterial och fungerade som sambandsperson mellan de olika partidistrikten. Hon satt i fängelse med jämna mellanrum och var ständigt efterlyst av polisen. Genom Truda lärde min far känna mamma. Han var en mycket stilig man med godmodigt lynne, med en vacker sångröst och en förkärlek för glada folkvisor i krakowiak-rytm. Det bidrog säkert till att han lyckades charma min musikaliska mor. De brukade träffas i hemlighet på det judiska vandrarhemmet på Hala Boracza-fjället i bergen nära Bielsko. Eftersom polisen var min far i hälarna nästan hela tiden, men knappast intresserade av fotvandring, var fjällstugan ett av få ställen där mina föräldrar kunde känna sig trygga. 19

Hösten 1923 bröt ett arbetaruppror ut i Kraków och far greps återigen av polisen. Sammanstötningarna mellan arbetare och polis krävde flera dödsoffer. Min far hade ingenting med arbetarupproret att göra, men arresterades ändå eftersom han var en känd ledande aktivist i Krakówområdet. Som orsak till hans gripande angav myndigheterna att polisen hittat två paket med revolutionära flygblad utanför hans lägenhet. Flygbladen, på polska och jiddisch, uppmanade till revolution och införande av kommunistiskt statsskick i landet. Den 28 februari 1924 hölls en rättegång i Kraków där min far var huvudåtalad. Efter två och en halv timmes överläggning föll domen: far befanns indirekt skyldig till högförräderi. Domen blev tio års fängelse ”under hård regim”. När far greps upphörde partiets Krakówdistrikt i praktiken att existera. Farmor skrev en petition till republikens president Ignacy Mościcki där hon bad att sonen skulle benådas. Far måste ha varit mycket omtyckt bland Krakóws arbetare, för petitionen fick 10 000 underskrifter och kampanjen bedrevs i hela landet. Efter två år i fängelset fick min far tuberkulos och blev på Mościckis order villkorligt frigiven av hälsoskäl, under förutsättning att han upphörde med 20

Familjen Better. Min mor sitter lĂ¤ngst ner till hĂśger.

all politisk verksamhet. Partiet tvingades därför skicka honom till Berlin och sedan vidare till Moskva. Min mor, Henrietta, föddes den 27 januari 1902 i Biała. Hon var ett sjukligt barn, och fick som det enda av fyra syskon följa med sin mor till kurorter för att vila och få behandling mot huvudvärk och magont. Under första världskriget fick hon åka till släktingar i Berlin och Brünn, i dag Brno i Tjeckien, för att äta upp sig. Varje morgon före skolan stod mamma och hennes systrar vid ett öppet fönster, oavsett årstid, och gjorde morgongymnastik, eller ”svensk gymnastik” som denna nymodighet kallades. I skolan sjöng hon varje morgon den österrikiska nationalsången Gott erhalte, Gott beschütze unsern Kaiser, unser Land! och när kejsar Frans Josef dog fällde mamma bittra tårar. Av alla syskonen Better var min mor den mest begåvade, åtminstone tyckte moster Truda det. Hon hade fint gehör och spelade piano mycket väl. När hon bodde i Wien med sin bror 1916–1918 läste hon till sjuksköterska och gick på föreläsningar av berömdheter som Karl Kraus och Sigmund Freud. Mamma gick aldrig ut gymnasiet men hon var beläst, kunde lite franska och engelska och hade gått en utbildning i stenografi. 22