9789100126759

Nora Roberts

Den lyckligaste dagen Översättning av Tove Janson Borglund

albert bonnier s för l ag

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 3

2013-01-14 09.09

www.albertbonniersforlag.se

978-91-0-012675-9 Andra tryckningen Amerikanska originalets titel: Happy Ever After Copyright Š 2010 by Nora Roberts By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Tryck: ScandBook, Falun 2013 i sbn

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 4

2013-01-14 09.09

Till mina killar, Bruce, Dan, Jason och Logan

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 5

2013-01-14 09.09

Ljuv vunnen kärlek är, men skänkt är bättre William Shakespeare

Ur ordning kommer skönhet William King

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 6

2013-01-14 09.09

Prolog Sorgen kom i vågor, hårda och ojämna vågor som knuffade till hennes hjärta, krossade det. Andra dagar var vågorna loja, sugande, hotade att dränka själen.

Folk – snälla, medlidsamma människor – hävdade att det blev bättre med tiden. Parker hoppades att de hade rätt, men då hon stod på terrassen utanför sovrummet i sensommarsolen, flera månader efter chockbeskedet att hennes föräldrar oväntat gått bort, rullade de nyckfulla vågorna fortfarande in.

Hon hade ju så mycket, påminde hon sig. Hennes bror – och hon visste inte om hon överlevt sorgen utan Del – hade varit en stadig klippa att klamra sig fast vid mitt i sorgens och chockens stora, vilda hav. Vännerna Mac, Emma och Laurel var en del av hennes liv, en del av henne, ända sedan barndomsåren. Tack vare dem hade hon kunnat foga samman alla skärvor livet krossats i. Hon hade det ständiga och orubbliga stödet i familjens hushållerska mrs Grady, alltid till hands för att trösta.

Hon hade sitt hem. Familjen Browns egendom ägde en skönhet som kändes intensivare, snudd på smärtsam nu när hon visste att hon aldrig mer skulle få se föräldrarna strosa runt i trädgården. Aldrig mer skulle hon rusa nerför trapporna och hitta modern skrattande i köket med mrs G., eller höra sin far ro hem en affär via telefonen i arbetsrummet.

I stället för att bemästra vågorna kände hon hur de drog henne allt längre ner i mörkret.

7

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 7

2013-01-14 09.09

Den tiden måste användas, tämjas, formas, bestämde hon sig för.

Hon trodde – hoppades – att hon funnit en väg att göra det, inte bara att använda tiden utan att ge ett erkännande åt det föräldrarna skänkt henne, knyta samman gåvorna med familj och vänner.

Att vara produktiv, grubblade hon och uppfångade den första aningen av kryddig höstdoft i luften. Var man en Brown arbetade man. Man byggde upp, producerade, tillät sig aldrig att slött vila på lagrarna.

Att hon agerade likadant som hennes föregångare gjort var självklart, något hennes föräldrar skulle ha tagit för givet.

Vännerna kanske skulle tro att hon blivit tokig, men hon hade undersökt, räknat, skissat på en rimlig affärsplan, en hållbar modell.

Och, med Dels hjälp, ett sjyst och rimligt affärskontrakt.

Dags att börja simma, intalade hon sig.

Hon vägrade att sjunka.

Hon gick in i sovrummet igen, tog upp de fyra tjocka pappersbuntarna hon lagt på byrån. En till var och en av dem under mötet – fast hon hade inte sagt till sina vänner att det var ett möte de skulle ha.

Hon hejdade sig, gav sig tid att sätta upp det blanka, bruna håret i hästsvans, stirrade sig själv i ögonen som för att tända gnistan i de mörkblå brunnarna.

Det här skulle hon få att fungera. Nej nej, de skulle få det att fungera. Hon måste bara övertala dem först.

En trappa ner såg hon hur mrs Grady lade sista handen vid maten.

Den robusta kvinnan vände sig från spisen och gav henne en blinkning. ”Är du redo?” ”Förberedd i alla fall. Och nervös. Är det fånigt att vara nervös? De är mina allra närmsta vänner.” ”Det är ett stort steg du vill ta, som du ska be dem att ta. Vore du inte lite nervös hade du varit bra dum.” Hon steg närmare, kupade händerna runt Parkers kinder. ”Jag håller på dig. Gå härifrån nu. Jag har gjort mig till lite, så det blir hors d’oeuvres och vin på terrassen.

Mina flickor är vuxna nu.”

8

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 8

2013-01-14 09.09

Nog ville hon vara vuxen, men det fanns ett litet barn där inne som längtade efter mamma och pappa, efter tröst, kärlek, trygghet.

Väl ute lade hon ifrån sig pappersbuntarna på ett bord, gick bort till vinkylaren, tog flaskan och hällde upp ett glas.

Så blev hon stående, med glaset i hand, och blickade ut i det mjuka kvällsljuset över trädgården, mot den vackra lilla dammen i vars yta pilträden speglade sig. ”Gud! Gissa om jag är sugen på det där!”

Laurel kom utrusande, med det solblonda håret brutalt kortklippt – en frisyrförändring väninnan redan ångrade. Hon hade inte bytt om från kockkläderna hon bar som dessertkock på den lokala, stiliga restaurangen.

Hon himlade med de klarblå ögonen medan hon försåg sig med ett glas vin. ”När jag bytte schema för att kunna vara med på vår tjejkväll hade vi ingen aning om att vi skulle få en sen lunchbokning för tjugo personer. Köket har varit rena dårhuset hela eftermiddagen. Mrs G:s kök däremot …” Stönande sjönk hon ner på en stol efter många timmar vid arbetsbänken. ”Rena oasen, och så doftar det himmelskt.

Vad blir det till middag?” ”Jag frågade inte.” ”Strunt samma.” Laurel viftade undan frågan. ”Men om Emma och Mac är sena tänker jag börja utan dem.” Hon fick syn på pappersbuntarna. ”Vad är det där?” ”Något vi inte kan börja med innan de kommer. Vill du tillbaka till New York, Laurel?”

Laurel bligade på henne ovanför glaskanten. ”Sparkar du ut mig, eller?” ”Jag vill väl bara veta vad det är du egentligen vill. Om du är nöjd med hur du har det nu. Du flyttade in här för min skull, efter olyckan, och –” ”Jag tar en dag i sänder och antar att framtidsplanerna löser sig.

För tillfället känns det okej utan planer. Duger det?” ”Nja …”

9

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 9

2013-01-14 09.09

Hon avbröt sig när Mac och Emma skrattande kom ut.

Emma, tänkte hon, så vacker med sitt lockiga hårsvall, de exotiskt mörka ögonen som sken av glädje. Mac, med illrött hår i korta testar och humor i den glittrigt gröna blicken, smärt och lång i jeans och svart blus. ”Vad är det som är så kul?” ville Laurel veta. ”Karlar.” Mac ställde ner fatet med brie en croute och spenattarteletter mrs Grady satt i händerna på henne då hon gått genom köket. ”De där två som trodde att de kunde bryta arm om Emma.” ”Men det var lite sött”, framhöll Emma. ”De var bröder, och kom in i blomsterhandeln för att köpa en bukett till sin mammas födelsedag.

Det ena ledde till det andra.” ”Det kommer in killar i fotoateljén hela tiden.” Mac tog en sockrad blå druva ur skålen som redan stod på bordet och ploppade in den i munnen. ”Men inte är de några som gett sig på att bryta arm med varandra för att få gå ut med mig.” ”Vissa saker ändrar sig aldrig”, sa Laurel och höjde glaset i en skål mot Emma. ”Men andra gör”, sa Parker. Hon måste komma igång, måste göra det. ”Det var därför jag bad er komma hit i kväll allihop.”

Emma sträckte sig efter osten. ”Är det något på tok?” ”Nej. Men jag ville prata med er allihop på en gång.” Parker hällde upp vin till Mac och Emma. ”Vi tar och sätter oss.” ”Oj, se upp”, sa Mac varnande. ”Nej då, det är ingen fara”, försäkrade Parker. ”Först vill jag säga hur mycket jag älskar er allihop, hur mycket jag alltid kommer att älska er. Vi har gått igenom så mycket ihop, både bra och dåliga saker.

Och när det var som allra värst, då visste jag att jag hade er.” ”Vi finns alltid till för varandra.” Emma lutade sig fram och klap­ pade Parker på handen. ”Det är det vänner är till för.” ”Ja, så är det. Jag vill att ni ska veta hur mycket ni betyder för mig, och att om det är någon av er som inte vill ge sig in i det jag tänker föreslå, oavsett anledning, så förblir allt som förr mellan oss.”

10

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 10

2013-01-14 09.09

Hon satte upp en avvärjande hand innan någon hann börja prata. ”Låt mig börja så här. Emma, en dag vill du väl öppna eget som florist, eller hur?” ”Det har jag alltid drömt om. Visst är jag glad åt jobbet i blomsterhandeln, och chefen ger mig ganska fria händer, men någon gång i framtiden vill jag gärna öppna eget. Fast –” ”Inga invändningar ännu. Mac, du är alldeles för duktig och kreativ för att tillbringa dagarna åt att ta passbilder och barnporträtt.” ”Min talang har inga gränser”, sa Mac avspänt, ”men man måste ju äta.” ”Men du hade hellre haft en egen fotostudio?” ”Oddsen är ungefär lika höga som att få se Justin Timberlake och Ashton Kutcher bryta arm om mig.” ”Och Laurel, du har utbildat dig i New York och Paris för att bli konditor.” ”För att bli världskänd konditor.” ”Men du nöjer dig med att jobba på Willows.”

Laurel var nära att sätta spenatpajen i halsen. ”Men hallå –” ”Delvis var det för att kunna vara nära mig när mamma och pappa gick bort. Själv pluggade jag”, fortsatte Parker, ”för att en dag kunna dra igång en egen verksamhet. Jag har hela tiden haft en idé om vad det skulle handla om, fast det kändes som rena önskedrömmen.

Något jag aldrig berättat för er om. Men de senaste månaderna har den börjat kännas mer realistisk, mer rätt.” ”För fan Parker, kläm fram det nu”, sa Laurel. ”Jag vill att vi ska starta eget ihop. Alla fyra, var och en med ett eget dotterbolag – inriktat på det vi är bäst på, men under ett och samma paraply, så att säga.” ”Starta eget?” ekade Emma. ”Ni minns väl hur vi brukade leka Bröllopsdag? Hur vi turades om i de olika rollerna, klädde ut oss, planerade olika teman?” ”Bäst var det när jag fick gifta mig med Harold.” Mac log åt minnet 11

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 11

2013-01-14 09.09

av familjen Browns hund, död sedan många år. ”Han var så stilig och trofast.” ”Vi kan göra det på riktigt, att hålla Bröllopsdag kan bli vårt yrke.” ”Att leta fram kläder, baka cupcakes och ordna tålmodiga hundar åt småflickor?” undrade Laurel. ”Nej, att bistå med ett unikt och helt enastående koncept – det här huset och omgivningarna, fantastiska tårtor och andra bakverk, osannolikt vackra buketter och blomsterarrangemang samt kreativa fotografier. Och jag blir den som ser till att fixa alla detaljer som krävs för att ett bröllop, eller vilken annan stor händelse som helst, ska bli ett minne för livet för våra kunder.”

Hon drog ett snabbt andetag och fortsatte direkt. ”Jag har redan massor av kontakter tack vare mina föräldrar. Cateringfirmor, vinhandlare, limousineservice, skönhetssalonger – allt. Och det jag inte har ser jag till att skaffa. En agentur med komplett service för bröllop och andra fester, vi fyra som likvärdiga delägare.” ”En bröllopsagentur.” Emma fick något drömskt i blicken. ”Det låter underbart, men hur ska vi kunna –” ”Jag har en affärsplan. Jag har siffror och diagram och svar på juridiska frågor om ni har sådana. Del har hjälpt mig att ta fram det hela.” ”Tycker han att det är okej?” undrade Laurel. ”Delaney har ingenting emot att du omvandlar egendomen, hela ert hem, till ett företag?” ”Han stöttar mig helhjärtat i detta. Och hans kompis Jack ställer upp och ritar om poolhuset till en fotoateljé, med bostad på övervåningen, och gäststugan till en blomsterhandel med lägenhet i.

Grovköket här kan byggas om till arbetsplats åt dig, Laurel.” ”Skulle vi bo här, på egendomen?” ”Ni skulle kunna välja det, ja”, sa Parker till Mac. ”Det blir mycket arbete och om vi finns på plats blir det effektivare. Jag ska visa er siffrorna, affärsplanen och diagrammen, hela rubbet. Men det är inte lönt om ni inte köper själva grundidén. Och gör ni inte det, ja då får jag väl försöka övertala er”, sa Parker och tillade med ett skratt: ”Avskyr ni fortfarande tanken då, så släpper jag den.”

12

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 12

2013-01-14 09.09

”Så fan heller.” Laurel körde handen genom sin korta kalufs. ”Hur länge har du filat på det här?” ”Seriöst? På heltid? Ungefär tre månader. Jag var tvungen att prata med Del, och med mrs G., för utan deras stöd hade det aldrig gått.

Men jag ville samla ihop trådarna innan jag presenterade allt för er.

Det här handlar om ett företag”, sa Parker, ”vårt företag, så det måste vara välbyggt från grunden.” ”Vårt företag”, ekade Emma. ”Bröllop. Finns det något gladare än bröllop?” ”Eller galnare?” insköt Laurel. ”Galenskap är en enkel match för oss fyra. Du Parks?” Macs smilgropar djupnade när hon sträckte fram handen. ”Jag är på.” ”Du kan inte hoppa på innan du sett planen och siffrorna.” ”Det kan jag visst”, invände Mac. ”Det här vill jag göra.” ”Jag också.” Emma lade sin hand ovanpå deras.

Laurel drog ett djupt andetag, höll andan. Släppte ut luften. ”Då ser det ut att bli enhälligt.” Och så sträckte hon fram handen. ”Nu jäklar blir det bröllop av.”

13

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 13

2013-01-14 09.09

kapitel ett

G

alna bruden ringde klockan nollfem tjugoåtta. ”Jag hade en dröm”, tillkännagav hon för Parker som tryckte sin BlackBerry mot örat i mörkret. ”En dröm?” ”En underlig dröm. Så verklig och intensiv, så full av färg och liv!

Jag är säker på att den betyder någonting. Jag ska ringa min terapeut, men jag ville prata igenom det med dig först.” ”Okej.” Parker var så erfaren att hon utan problem plockade fram ett vänligt, intresserat tonfall medan hon sträckte sig efter sänglampan, tände och dimmade ner ljuset. ”Vad handlade drömmen om, Sabina?” frågade hon och drog till sig blocket och pennan som låg bredvid lampan. ”Alice i Underlandet.” ”Drömde du om Alice i Underlandet?” ”Om hattmakarens tebjudning, mer exakt.” ”Disneys eller Tim Burtons?” ”Va?” ”Det var ingenting.” Parker strök håret bakåt och skrev ner stödord. ”Fortsätt.” ”Jo alltså, det var musik och en buffé med massor av mat. Jag var Alice, men jag hade min bröllopsklänning, och Chase var alldeles underbar i sin jackett. Blommorna, å blommorna var helt underbara.

Och de sjöng och dansade. Alla var så glada, skålade för oss och klap­ 14

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 14

2013-01-14 09.09

pade händer. Angelica var klädd som Hjärter Dam och spelade flöjt.”

Parker antecknade, skrev HT för Angelica, hederstärnan, och fortsatte med de andra deltagarna i bröllopsföljet. Best man var den vita kaninen, brudgummens mor Cheshirekatten, brudens far påskharen.

Hon undrade vad Sabina ätit, druckit eller rökt innan hon kröp i säng. ”Visst är det fascinerande, Parker?” ”Absolut.” Precis som spådomen i tebladen som bestämt Sabinas brudfärger, tarotkorten som berättat vart bröllopsresan skulle gå och numerologin som pekat ut det enda möjliga bröllopsdatumet. ”Kanske är det mitt undermedvetna och ödet som säger mig att jag borde ha Alicetema på bröllopet. Med dräkter.”

Parker blundade. Även om hon förvisso instämde i att hattmakarens galna tebjudning var ett tema som passade Sabina perfekt, var det mindre än två veckor kvar till festen. Dekor, blommor, tårta och efterrätter, menyn – hela rubbet var spikat sedan länge. ”Hmm”, sa Parker för att vinna lite tid. ”En intressant idé.” ”Drömmen –” ”I mina öron”, avbröt Parker, ”låter det som om du verkligen träffat mitt i prick när du valde ditt festliga, magiska sagotema.” ”Säger du?” ”Absolut rätt. Detta säger mig att du är upprymd och lycklig, att du knappt kan bärga dig. Tänk på att hattmakaren hade tebjudning varje dag. Detta betyder att varenda dag i ditt liv med Chase blir som en fest.” ”Å! Ja, naturligtvis!” ”Och Sabina, när du står där framför spegeln i brudsviten på din bröllopsdag kommer du att se en brud med Alices unga, äventyrliga och lyckliga hjärta.”

Fan vad bra jag är, tänkte Parker när Galna bruden suckade. ”Du har så rätt, så rätt. Helt rätt. Vad glad jag är att jag ringde dig.

Jag visste att du skulle veta.”

15

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 15

2013-01-14 09.09

”Det är det vi är till för. Det blir ett vackert bröllop, Sabina. Din fulländade dag.”

När hon lagt på sjönk hon ner mot kudden igen, men när hon blundade flimrade scener ur hattmakarens tebjudning – Disneyvarianten – envist förbi i huvudet.

Resignerad steg hon upp, gick bort till glasdörrarna ut mot terrassen i rummet som en gång varit hennes föräldrars. Hon slog upp dem mot morgonluften, andades in gryningen just som solen började kika upp över horisonten.

De sista stjärnorna blinkade till i en värld som var alldeles ljuvligt stilla – som om någon höll andan.

Fördelen med galna brudar och sådana typer var att man fick vakna strax före gryningen, när det kändes som om ingenting eller ingen annan än hon var i rörelse, som om stunden när natten lämnade över stafetten till dagen var hennes, bara hennes, när det silvriga ljuset övergick i pärlemoskimmer och så – när andetaget släpptes ut igen – i blekt gyllene nyanser.

Hon lät dörrarna stå öppna när hon gick in i sovrummet igen. Ur silverskrinet på byrån fiskade hon upp en snodd och satte upp håret i svans. Hon bytte nattlinnet mot avklippta yogabyxor och träningslinne, valde ett par joggingskor från fritidshyllan i den pedantiskt välorganiserade klädkammaren.

Hon fäste sin BlackBerry i byxlinningen, stoppade in hörsnäckorna och gick ut ur rummet i riktning mot hemmagymmet.

Hon tände lamporna, satte på nyheterna på platt-teven och lyssnade med ett halvt öra medan hon stretchade lite för att värma upp.

Så knappade hon in det sedvanliga femkilometersprogram på trappmaskinen.

Efter första kilometern kom leendet.

Gud vad hon älskade sitt jobb. Älskade de galna brudarna, de sentimentala brudarna, de pedantiska brudarna, ja till och med monsterbrudarna.

Hon älskade alla detaljer och krav, förväntningarna och dröm16

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 16

2013-01-14 09.09

marna, all den kärlek och alla löften hon hade förmånen att lotsa fram hos paren som gifte sig.

Ingen gjorde detta bättre än I Nöd och Lust, tänkte hon.

Det som hon, Emma, Mac och Laurel kastat sig in i den där sensommarkvällen var nu allt de kunnat önska sig, och mer därtill.

Och nu, tänkte hon med ett allt bredare leende, planerade de bröllop för Mac i december, Emma i april och Laurel i juni.

Nu var det hennes väninnor som skulle stå brud, och hon kunde knappt bärga sig tills hon fick börja med detaljplaneringen.

Mac och Carter – traditionellt med konstnärlig touche. Emma och Jack – romantik, romantik och åter romantik. Laurel och Del (herregud, hennes bror skulle gifta sig med hennes bästa väninna) – elegant och skräddarsytt.

Idéer led hon ingen brist på.

Hon hade avverkat tre kilometer när Laurel kom in. ”Ljusgirlander. Kilometervis med ljusgirlander, pyttesmå lampor i hela trädgården, i pilarna, i bersåerna och pergolan.”

Laurel blinkade och gäspade. ”Va?” ”Ditt bröllop. Romantiskt, elegant, överdådig utan att vara tillgjort.” ”Gud.” Laurel steg upp på maskinen närmast Parkers, det långa blonda håret var uppsatt med en klämma. ”Jag som försöker vänja mig vid att vara förlovad.” ”Jag vet vad du vill ha. Jag har skissat på en grundidé.” ”Det är klart att du har.” Men Laurel log. ”Hur långt har du hunnit?” Hon sträckte på halsen och kikade på ställningen på Parkers maskin. ”Men hoppsan. Vem ringde, och när?” ”Galna bruden. Strax före halv sex. Hon hade drömt.” ”Om du säger att hon drömt ihop en ny bröllopstårta så ska jag –” ”Oroa dig inte. Jag fixade det.” ”Hur kunde jag någonsin tvivla?” Hon tog sig igenom uppvärmningen och satte igång på allvar. ”Del tänker lägga ut sitt hus till försäljning.” ”Va? När då?”

17

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 17

2013-01-14 09.09

”Tja, när han har pratat med dig om det, men eftersom vi två är här nu passar jag på att ta upp det först. Vi diskuterade det i går kväll.

Han kommer hem från Chicago i kväll, förresten. Så han tänker alltså flytta hit igen, om du inte har något emot det.” ”För det första är det lika mycket hans hus som mitt. För det andra betyder det att du stannar kvar.” Ögonen glänste, och det sved lite i dem. ”Du stannar”, sa Parker igen. ”Jag ville inte tjata, och jag vet ju att Del har ett fint hus, men – gud, Laurel, jag ville verkligen inte att du skulle flytta härifrån. Och nu ska du inte det.” ”Jag älskar honom så mycket att jag säkert blir nästa Galna brud, men jag ville inte heller flytta härifrån. Min flygel är mer än tillräcklig, den är nästan som ett hus. Och han älskar ju det här stället lika mycket som du, lika mycket som vi alla gör.” ”Del flyttar hem”, mumlade Parker.

Hennes familj, dem hon älskade och värnade om, skulle snart vara samlad, tänkte hon. Och det var det som betydde att vara hemma, så mycket visste hon.

Klockan åtta och femtionio var Parker färdigklädd, i elegant skräddad dräkt i auberginelila, med en antydan till volang på den kritvita blusen. Hon tillbringade exakt femtiofem minuter med att besvara mejl, sms och telefonsamtal, uppdatera anteckningar i ett antal kundmappar, kontrollera och bekräfta beställningar hos underleverantörer inför kommande tillställningar.

När klockan slog tio gick hon ner från kontoret på andra våningen för att ta emot dagens första kundbesök i huset.

Hon hade redan hört sig för om den eventuellt blivande kunden.

Bruden, Deeanne Hagar, var en konstnär från trakten vars drömska fantasimotiv reproducerats på affischer och vykort. Brudgummen, Wyatt Culpepper, var landskapsarkitekt. Bägge kom från gediget förmögna familjer – bankväsen respektive fastighetsaffärer – och bägge var yngsta barnet till föräldrar som skilt sig två gånger.

Det hade inte varit svårt att ta reda på att de nyförlovade träffats på en miljöfestival, gillade bluegrass bägge två och älskade att resa.

18

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 18

2013-01-14 09.09

Hon hade plockat upp andra guldkorn på webbsidor, Facebook, ur skvallertidningar och intervjuer i dagspressen och från kompisars kompisars kompisar, så hon hade redan bestämt hur det generella upplägget på rundvisningen skulle bli, en rundvisning parets mödrar också skulle delta i.

Hon såg sig granskande omkring på nedervåningen, blev förtjust över Emmas romantiska blomsterarrangemang.

När hon tittade in i familjeköket fann hon som förväntat mrs Grady i färd med att lägga sista handen vid kaffebrickan, isteet som Parker beställt och ett fat med färsk frukt varvad med Parkers lövtunna smörkex. ”Det ser helt perfekt ut, mrs G.” ”Allt är klart, säg bara till.” ”Då bär vi in och dukar upp i stora salongen. Vill de börja med rundturen direkt kan vi kanske flytta ut det. Vädret är fint.”

Parker gick fram för att hjälpa till, men mrs Grady viftade undan henne. ”Jag tar det. Jag vill bara passa på att säga att jag känner brudens första styvmor.” ”Jaså?” ”Hon blev kortvarig, minsann.” Mrs Grady flyttade raskt över brickorna på en tevagn. ”Höll inte ens till bröllopsdag nummer två, om jag minns rätt. Söt kvinna, och ganska trevlig. Dum som ett spån, men godhjärtad.” Mrs Grady slätade ut förklädet över höfterna. ”Hon gifte om sig – med någon spanjor – och flyttade till Barcelona.” ”Jag fattar inte varför jag letar på nätet när jag kan koppla upp mig på dig i stället.” ”Om du gjort det hade jag berättat att Macs mamma hade en romans med brudens pappa mellan fru nummer två och tre.” ”Linda? Tja, knappast överraskande.” ”Vi kan bara vara glada över att det inte höll. Jag gillar flickans tavlor”, sa hon medan de rullade tevagnen mot salongen. ”Så du har sett dem?” ”Du är inte den enda som vet hur man använder internet. Nu 19

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 19

2013-01-14 09.09

ringer de på. Iväg med dig. Fixa en ny kund åt oss.” ”Absolut.”

Parkers första tanke var att bruden såg ut som en Hollywoodversion av en fantasykonstnär, med midjelångt kopparrött, lockigt hår och mandelformade gröna ögon. Andra tanken var vilken vacker brud Deeanne skulle bli, tätt följt av önskan att få vara med om det. ”God morgon. Välkomna till I Nöd och Lust. Parker heter jag.” ”Brown, inte sant?” Wyatt sträckte fram handen. ”Jag måste bara få säga att vem det än är som ritat er trädgård, så måste det vara ett geni. Om det ändå varit jag.” ”Tack så mycket. Stig på.” ”Det här är min mamma, Patricia Ferrell, och Deeannes mamma, Karen Bliss.” ”Så trevligt att träffas.” Parker läste genast av situationen. Wyatt tog befälet, på ett behagligt vis – och de tre kvinnorna var nöjda med det. ”Vi kan väl sätta oss i salongen några minuter och lära känna varandra lite.”

Men Deeanne hade redan börjat strosa runt i den stora entréhallen och kastade blickar upp mot den eleganta trappan. ”Jag trodde att det skulle vara gammalmodigt. Att det skulle kännas mossigt.”

Hon snurrade runt och vände sig mot dem, den söta sommarkjolen böljade kring benen. ”Jag har tittat på er hemsida. Allt såg perfekt ut, och vackert. Men nej, tänkte jag, det är för perfekt. Om det är för perfekt vet jag inte ännu, men mossigt är det inte. Inte det minsta.” ”Vad min dotter kunde ha uttryckt på ett annat vis var att ni har ett mycket vackert hem, mrs Brown.” ”Säg Parker”, sa hon, ”och tack för det, mrs Bliss. Önskas kaffe?” frågade hon, ”eller kanske iste?” ”Kan vi inte se oss omkring först?” frågade Deeanne. ”Framför allt utomhus, eftersom Wyatt och jag vill ha ett utomhusbröllop.” ”Då börjar vi där ute och tar insidan sist. Det är nästa september vi talar om”, fortsatte Parker medan hon gick fram mot dörrarna ut mot sidoterrassen.

20

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 20

2013-01-14 09.09

”Om ett år. Det är därför vi vill se oss omkring nu, så att vi får en uppfattning om hur omgivningarna, trädgården och ljuset känns.” ”Vi har flera lämpliga platser för en utomhusvigsel. Mest populär, speciellt för större tillställningar, är västra terrassen och pergolan.

Men …” ”Men vad?” frågade Wyatt medan de gick i sakta mak runt huset. ”… när jag ser er två associerar jag genast till något lite annorlunda.

Något vi prövat ett par gånger. Dammen”, sa hon när de rundade huset mot baksidan. ”Pilarna, de böljande grässlänterna. Jag ser framför mig en blomsterprydd berså med vita band som slingrar sig mellan stolsraderna – vita stolar, med blomsterdekorationer. Allt speglar sig i dammen. Blommor överallt – men inga stela arrangemang, det ska vara naturnära. Ängsblommor, skirt, i stora mängder. Min kollega Emma, som ansvarar för blommorna, är verkligen konstnärlig.”

Deeannes ögon glänste. ”Det jag såg av hennes jobb på hemsidan var underbart.” ”Ni kan prata med henne direkt om ni bestämmer er för att gifta er här, eller om ni överväger det. Jag ser också mängder av ljusgirlander och fladdrande ljus. I harmoni med naturen, ekologiskt – men överdådigt och glittrande. Som Titanias lövsal. Du bär något böljande”, sa hon till Deeanne. ”Något älvalikt, med utsläppt hår. Ingen slöja, men med blommor i håret.” ”Ja. Du är verkligen skicklig.” ”Det här är det vi sysslar med. Skräddarsyr dagen så att den blir precis som ni vill ha den, så att den speglar er, som individer och som par. Ni vill inte ha något stelt, det ska vara innerligt och drömskt.

Varken modernt eller gammaldags. Ni vill ha ert eget bröllop, med en bluegrass-trio som spelar när ni går fram längs mittgången.” ”’Never Ending Love’”, sa Wyatt med ett brett leende. ”Den har vi redan bestämt oss för. Kommer er konstnär till florist att jobba med allting, inte bara med trädgården utan med buketten och allt sånt?” ”Med varenda detalj. Allt handlar om er, om att skapa den perfekta, den helt superperfekta dagen åt er”, sa hon och log mot Deeanne.

21

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 21

2013-01-14 09.09

”Jag bara älskar dammen”, mumlade Deeanne där de stod på terrassen och såg ut över trädgården. ”Och jag bara älskar bilden du målat upp för mig.” ”För du är bilden, sötnos.” Karen Bliss tog dottern i handen. ”Det är verkligen du.” ”Dans ute på gräsmattan?” Wyatts mamma blickade ut över det gröna. ”Jag har också tittat på webbsidan, och vet att ni har en underbar balsal. Men de kanske kan ha dansen här ute?” ”Absolut. Eller både och, precis som ni vill ha det. Är ni intresserade kan vi boka in en konsultation med mina kolleger, diskutera vidare i de här frågorna och gå in mer i detalj.” ”Vad säger du om att titta på resten nu?” sa Wyatt och kysste Deeanne i pannan.

Klockan halv fem satt Parker vid skrivbordet igen, filade på kalkyler, diagram och tidsplaner. Eftersom hon haft kundbesök även på eftermiddagen hängde dräktjackan över stolsryggen och skorna låg avsparkade under skrivbordet.

Hon räknade med ännu en timmes pappersarbete, och kände att det var en ljuvligt lindrig arbetsdag. Resten av veckan såg ut att bli alldeles galet stressig, men med lite tur skulle hon kunna byta till bekvämare kläder vid sex, unna sig ett glas vin och faktiskt hinna sitta ner vid matbordet för att äta middag. ”Mmm?” sa hon när det knackade på dörrposten. ”Har du tid en minut?” undrade Mac. ”Flera, faktiskt. Så ta för dig.” Parker svängde runt i stolen och Mac kånkade in två shoppingkassar. ”Jag saknade dig i gymmet i morse, men du har jobbat bra med vikterna, ser jag.”

Mac log brett och spände armmusklerna. ”Ganska bra, va?” ”Sjyst rippad, Elliot. Du kommer att ha världens snyggaste armar på din bröllopsdag.” ”Jag måste ju göra rättvisa åt klänningen du hittade åt mig. Hör 22

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 22

2013-01-14 09.09

du, jag har ju svurit på att inte bli en Galen brud eller Lipande brud eller någon annan variant av Jobbig brud, men det börjar dra ihop sig, och jag skulle behöva lite stöd från alla bröllopsplanerares drottning.” ”Det kommer att bli perfekt, helt rätt.” ”Jag har ändrat mig igen angående första dansen.” ”Det gör ingenting. Du kan ändra dig ända fram tills nedräkningen börjar.” ”Men det är symptomatiskt, Parks. Jag kan inte ens hålla fast vid något så banalt som en jäkla låt.” ”Det är en viktig låt.” ”Tar Carter danslektioner?”

Parker spärrade upp ögonen. ”Och varför frågar du mig det?” ”Jag visste det! Gud, så sött. Du fick Carter att ta danslektioner så att han inte ska trampa mig på fötterna under första dansen.” ”Carter bad mig ordna det – som en överraskning. Sabba inte det nu.” ”Jag blir alldeles sentimental.” Axlarna höjdes och sänktes i en stor, lycklig suck. ”Det är kanske därför jag inte kan hålla fast vid det jag bestämt, för att jag blir sentimental. Hur som helst hade jag ett externjobb i dag, förlovningsbilder.” ”Hur gick det?” ”Toppenbra. De är så himla söta att jag hade kunnat gifta mig med dem bägge två. Men så gjorde jag något korkat på vägen hem. Jag stannade till vid Nordstroms skoavdelning.” ”Klipsk som jag är har jag redan fattat det, med tanke på påsarna.” ”Jag köpte tio par. Jag ska lämna tillbaka de flesta av dem, men –” ”Varför det?”

Macs ögon smalnade till springor. ”Uppmuntra inte galenskapen.

Det är samma sak här, jag har börjat vela. Jag har ju redan köpt bröllopsskor, och var vi inte överens om att de är perfekta?” ”Ursnygga och perfekta.” ”Just det. Varför köpte jag då fyra andra alternativ?” ”Jag tyckte att du sa tio?”

23

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 23

2013-01-14 09.09

”De andra sex är till bröllopsresan – eller fyra, för jag behöver faktiskt nya jobbskor och de var så söta att jag tog ett par kopparfärgade och ett par illgröna. Men det är mindre viktigt.” ”Får jag se på dem.” ”Bröllopsskorna först, och säg ingenting innan jag radat upp allihop.” Mac satte upp bägge händerna. ”Pokerfejs, tack. Inga miner, inga ljud.” ”Jag vänder mig och tittar på min kalkyl.” ”Tur att jag slipper det”, mumlade Mac och satte igång.

Parker ignorerade allt prasslande och suckande tills Mac sa att det var fritt fram.

Hon vände sig om, betraktade skorna som stod uppradade på en arbetsbänk. Reste sig, gick fram till dem, tittade igen. Hon rörde inte en min, sa inte ett ljud medan hon lyfte det ena paret efter det andra för att granska dem närmare. ”Du knäcker mig”, sa Mac. ”Tyst.” Hon gick bort och hämtade en mapp, drog fram bilden på Mac i bröllopsklänningen. Bar bort den till skoraden, nickade. ”Ja. Definitivt.” Hon lyfte ett av paren. ”Du vore tokig om du inte valde dessa.” ”Nähä?” Mac klappade händer. ”Nähä! För det var precis dem jag ville ha. De. Enda. Skorna. Fast så velade jag fram och tillbaka och mittemellan. Åååå, se på dem bara. Klackarna är alldeles glittriga och vristremmarna så sexiga – fast inte för sexiga. Eller hur?” ”Den perfekta balansen mellan glittrigt, sexigt och sofistikerat. Jag åker och lämnar tillbaka de andra.” ”Men –” ”Jag lämnar tillbaka dem, för du har hittat den perfekta bröllopsskon och måste hålla dig till den. Alla andra skor ska bort ur din åsyn, och du får hålla dig borta från skoavdelningen tills du har gift dig.” ”Du är så klok.”

Parker bugade lätt. ”Visst är jag. Och just därför tror jag att det här 24

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 24

2013-01-14 09.09

paret faktiskt kan vara Emmas bröllopssko. Jag byter dem till hennes storlek, så får vi se.” ”Oj oj, väldigt klokt igen.” Mac lyfte skoparet som Parker pekat på. ”Mer romantiska, prinsesslika. Detta är toppen. Jag är helt slut.” ”Lämna bröllopsskorna – allihop – hos mig. Ta med de andra. Och visst ja, ta och kolla din kalender när du kommer hem. Jag har lagt in några konsultationer.” ”Hur många?” ”Av de fem rundvandringarna jag hade i dag blev det tre konsultationer, och en som måste fråga sin pappa först – det är han som betalar – och en som fortfarande inte bestämt sig.” ”Tre av fem?” Mac höjde näven i luften. ”Tjoho.” ”Jag tror att det blir fyra av fem, för pappas flicka vill ha oss och ingen annan. I det femte fallet är bruden inte redo att fatta några beslut ännu. Hennes mamma vill ha oss, och jag känner på mig att det kan göra att vi tappar det. Vi får se.” ”Jag är helt stum. Tre bokningar, och jag har hittat de perfekta bröllopsskorna. Jag ska hem och ge min kille en stor smällkyss, utan att han vet att det är för danslektionernas skull. Tack, Parks. Vi ses senare.”

Parker blev sittande och tittade på skorna på bänken. Hon tänkte på Mac som rusade hem till Carter. Tänkte på Laurel som skulle ta emot Del efter en två dagar lång konferensresa i Chicago. Och på Emma som kanske satt på sin lilla uteplats och drack ett glas vin med Jack och drömde om sin egen brudbukett.

Hon snurrade runt i stolen, stirrade på kalkylen på skärmen. Hon hade sitt arbete, påminde hon sig. Arbetet som hon älskade. Det var det som var viktigast just nu.

BlackBerryn pep till, displayen visade att det var ännu en brud som behövde prata. ”Jag har ju alltid dig”, mumlade hon innan hon svarade. ”Hej Brenna. Vad kan jag hjälpa dig med?”

25

I_Nora Roberts_Den lyckligaste dagen_CS5.indd 25

2013-01-14 09.09