9789100126742

Nora Roberts

Ögonblick att minnas Översättning av Tove Janson Borglund

albert bonnier s för l ag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012674-2 Amerikanska originalets titel: Savor the moment Copyright Š 2010 by Nora Roberts By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Tryck: ScandBook AB, Falun 2012

Till min bror Jim, familjebagaren

Jag sjunger om bäckar, om grönska, fåglar och snår, om april, maj, juni och juli, om blommor och vår.

Jag sjunger om majbål och skördefest, om vaka om brudgum och brud, om bröllopskaka.

Robert Herrick

Jag undrar, på min ära, vad du och jag gjorde innan vi älskade.

John Donne

kapitel ett

H

elt ensam, med Norah Jones viskande i Ipoden, förvandlade Laurel ett sjok sockerpasta till en virvel av elegant, ätlig spets. Hon hörde inte musiken, använde den snarare för att fylla tomrummet än som underhållning, medan hon mödosamt fogade fast sockerspetsen vid den andra våningen av fyra på tårtan.

Hon backade ett par steg för att se hur det såg ut, gick ett varv, letade efter missar. Kunderna på I Nöd och Lust förväntade sig perfektion, och det var precis vad hon avsåg att ge dem. Hon nickade belåtet, plockade upp vattenflaskan och drack en klunk medan hon rätade på ryggen. ”Två klara, två kvar.”

Hon sneglade bort mot anslagstavlan där hon nålat upp prover på gamla spetsar samt den slutgiltiga skissen på tårtan som fredagens brud godkänt.

Hon hade tre tårtkreationer till att färdigställa: två till lördag, en till söndag. Men det var inget ovanligt. Juni var högsäsong på I Nöd och Lust, bröllopsagenturen hon drev tillsammans med väninnorna.

På bara några år hade de förvandlat en idé till en framgångsrik affärsrörelse. Lite väl framgångsrik ibland, funderade hon, vilket var skälet till att hon stod och gjorde sockerspets när klockan var nästan ett på natten.

Det var bara bra, tänkte hon. Hon älskade sitt jobb.

Alla hade de sitt brinnande intresse. Emma hade blommorna, 12

Mac fotograferingen, Parker logistiken. Och hon hade tårtorna, och kakorna. Och chokladen. Men bröllopstårtorna var kronan på verket.

Hon satte igång igen, började kavla sockerpasta till nästa våning.

Av gammal vana hade hon fäst upp sitt solblonda hår så att det inte skulle vara i vägen. Förklädet över bomullsbyxorna och T-tröjan var täckt av majsmjöl och kökstofflorna bekväma nog att stå i, timme efter timme. Nyporna, starka efter flera års knådande, rullande och lyftande, var skickliga och snabba. När hon började med nästa mönster var minen i hennes finskurna ansikte allvarlig och sammanbiten.

Perfektion var inte bara ett mål inom hennes gebit. För firman Kristyr på I Nöd och Lust var det ett måste. En bröllopstårta handlade om mer än att baka och spritsa, mer än om marsipan och fyllningar. Precis som inte heller bröllopsbilderna Mac tog bara var kort, och arrangemangen och buketterna Emma skapade var mer än blommor. Detaljerna och logistiken och alla önskningarna som Parker förenade till en helhet blev i slutänden så mycket mer än dess enskilda delar.

Tillsammans förvandlades de olika bidragen till en unik händelse i kundens liv, till ett festligt avstamp inför den resa två människor valt att göra ihop.

Romantiskt, visst, och Laurel trodde på romantik. I alla fall rent teoretiskt. Hon trodde ännu mer på symbolik och firande. Och på en riktigt häftig tårta.

Minen övergick i ett förtjust leende när hon blev klar med tredje våningen, och blicken i de blå ögonen glittrade till av värme när hon fick syn på Parker som stod och hängde i dörröppningen. ”Varför är du inte i säng?” ”Detaljer.” Parker snurrade med fingret ovanför huvudet. ”Kunde inte sova. Hur länge har du hållit på i kväll?” ”Ett tag. Jag måste bli klar så att den kan stelna över natten. Plus att jag har de två lördagstårtorna att bygga och dekorera i morgon.” ”Vill du ha sällskap?”

De kände varandra så väl att ett nej från Laurels sida inte skulle 13

tas illa upp. Och ofta blev det också ett nej när hon var mitt uppe i arbetet. ”Visst.” ”Jag gillar verkligen den här tårtskapelsen.” Parker hade precis som Laurel gått ett varv runt tårtan. ”Så skir, vitt på vitt, men spännande tack vare nivåskillnaderna – och vilka våningar sedan! Alla har verkligen olika spetsmönster. Gammaldags, vintage, precis som brudens tema. Du har prickat helt rätt.” ”Vi ska ha ljusblått band runt ställningen”, sa Laurel och påbörjade nästa våning. ”Och Emma strör vita rosenblad runt om. De blir en riktig vinnare.” ”Bruden har varit lätt att jobba med.”

Parker, i bekväm pyjamas och med det långa, bruna håret utsläppt i stället för uppsatt i knut eller hästsvans à la affärskvinna, satte på tevatten. En av fördelarna med att driva firman i barndomshemmet och att ha Laurel boende i huset – och Emma och Mac inne på egendomen – var att man kunde få sällskap mitt i natten. ”Hon vet vad hon vill”, anmärkte Laurel och valde redskap för att skåra kanten på sockerplattan. ”Men man får gärna komma med förslag, och hittills har hon varit sansad. Fortsätter hon såhär under det kommande dygnet blir hon Bra Brud-klassad på I Nöd och Lust.” ”De verkade lyckliga och avslappnade på genrepet, och det brukar båda gott.” ”Hmm-mmm.” Laurel fortsatte med mönstret, exakt samma avstånd mellan stansade hål och små kulor. ”Men jaha, varför sover du inte sa du?”

Parker suckade medan hon värmde en liten tekanna. ”Jag tror att det var något som kom över mig. Jag satt och slappnade av med ett glas vin ute på terrassen. Såg Macs hus, och Emmas. Bägge hade ljuset tänt, och jag kände doften från trädgårdarna. Det var så tyst och så vackert. Ljusen släcktes – först hos Emma, så efter en stund hos Mac. Jag tänkte på att vi planerar Macs bröllop, på att Emma just förlovat sig. Och på alla gånger vi fyra lekte Bröllopsdag när vi var 14

mindre. Nu är det på riktigt. Jag satt där i mörkret och tystnaden och önskade plötsligt att mina föräldrar kunnat vara med och uppleva detta. Se vad vi har byggt upp här, vilka vi utvecklats till. Jag fastnade i det.” Hon tystnade, skedade upp teblad. ”Fastnade mellan ledsen för att de är borta och lycklig för att jag vet att de hade varit så stolta över mig. Över oss.” ”Jag tänker mycket på dem. Det gör vi allihop.” Laurel fortsatte med sitt arbete. ”För att de var en så viktig del av vårt liv, för att det finns så många minnen av dem här. Så jag vet vad du menar med att fastna.” ”De hade tyckt att det var så häftigt med Mac och Carter, med Emma och Jack, eller hur?” ”Absolut. Och det vi åstadkommit här, Parks. Bara så ashäftigt, det hade de också tyckt.” ”Vilken tur att du var uppe och arbetade.” Parker hällde hett vatten i kannan. ”Nu känner jag mig bättre.” ”Alltid redo. Vet du vem som mer har tur? Fredagsbruden. För den här tårtan”, sa hon, blåste undan en hårtest som hängde framför ögonen och nickade belåtet, ”den här tårtan är bara så otroligt superhäftig. När jag fixat kronan kommer änglarna att gråta glädjetårar.”

Parker ställde tekannan åt sidan för att låta det dra. ”Allvarligt talat Laurel, du måste lära dig att vara mer stolt över din arbetsinsats.”

Laurel log brett. ”Strunt i teet. Nu är jag nästan klar. Häll upp ett glas vin åt mig.”

Morgonen därpå, efter sex timmars djup sömn, hann Laurel med ett kort pass i gymmet innan hon klädde sig inför arbetsdagen.

Hon skulle få stå i köket nästan hela dagen, men innan dess var det genomgång, ett möte de hade inför varje jobb.

Laurel rusade ner från lägenheten på andra våningen till bottenplanet i det stora huset, bort till familjeköket där mrs Grady höll på att färdigställa ett fruktfat. ”Morrn, mrs G.” 15

Mrs Grady höjde på ögonbrynen. ”Du ser pigg ut.” ”Känner mig pigg. Och präktig.” Laurel knöt nävarna och spände armmusklerna. ”Vill ha kaffe. Massor.” ”Parker har redan burit upp kaffet. Du kan ta frukten, och wienerbröden. Ät lite frukt. Dagen borde inte börja med wienerbröd.” ”Ja, frun. Är någon av de andra här?” ”Nej inte än, men jag såg att Jack körde iväg i lastbilen nyss, och Carter kommer väl snart med sin hundblick och tigger om en ordentlig frukost.” ”Jag ska hålla mig ur vägen.” Laurel tog faten och balanserade elegant iväg med dem, som den servitris hon så länge varit.

Hon bar upp dem till biblioteket, som nu fungerade som mötesrum på I Nöd och Lust. Parker satt vid det stora bordet, kaffet stod uppdukat på skänken. Blackberryn låg som vanligt inom räckhåll.

Håret var bakåtstruket från ansiktet i en lång hästsvans, den kritvita blusen signalerade affärskvinna lång väg där hon satt och läppjade på kaffet. Laurel visste att blicken ur de djupblå ögonen, som just nu vilade på datorskärmen, aldrig missade någonting. ”Proviant”, förkunnade Laurel. Hon ställde ner faten, lade en hårslinga som räckte henne till hakan bakom örat och gjorde mrs Grady till lags genom att ta en liten skål bär. ”Du var inte i gymmet i morse.

Hur dags steg du upp?” ”Sex, vilket var tur, eftersom lördagseftermiddagens brud ringde strax efter sju. Hennes pappa snavade på katten och har kanske brutit näsbenet.” ”Ajaj.” ”Hon är orolig för honom, men nästan lika orolig för hur han ska se ut på bröllopet och på fotona. Jag ringer sminkösen och hör vad hon kan göra.” ”Det var ju synd om BF, men får vi inte värre saker att oroa oss över den här helgen har vi sluppit lindrigt undan.”

Parker högg tag i bordsskivan. ”Ta i trä.”

Mac kom instrosande, lång och slank i jeans och svart T-tröja.

16

”Tjenare, kompisar.”

Laurel kisade upp mot väninnans loja leende och sömniga gröna ögon. ”Du har haft morgonsex.” ”Alldeles utsökt morgonsex, tackar som frågar.” Mac hällde upp kaffe och snodde åt sig en muffins. ”Och själv?” ”Bitch.”

Skrattande sjönk Mac ner på stolen och sträckte ut benen framför sig. ”Jag föredrar mitt morgonpass framför er trappmaskin och Bowflex.” ”Elaka, nedriga bitch”, sa Laurel och stoppade i sig ett hallon. ”Jag älskar sommaren när min stora kärlek inte måste upp och iväg i ottan för att dana små bildningstörstande själar.” Hon öppnade sin bärbara dator. ”Nu är jag laddad, på alla sätt och vis, för att jobba.” ”Lördagseftermiddagens BF kanske har brutit näsan”, berättade Parker. ”Vilken klant.” Mac mulnade. ”Jag kan göra mycket med Photoshop, om de vill – men det känns lite som att fuska. Det som är, det är, och så blir det ett roligt minne. Tycker jag.” ”Vi får se vad bruden tycker när han kommer hem från doktorn.”

Parker sneglade upp på Emma som kom inrusande. ”Jag är inte sen. Tjugo sekunder till godo.” De svarta lockarna studsade när hon ilade fram för att ta kaffe. ”Jag somnade om. Efteråt.” ”Å vad jag hatar er”, muttrade Laurel. ”Vi måste införa en ny regel.

Inget skryt om sex på arbetsmöten så länge hälften av oss inte får något.” ”Bifalles”, sa Parker genast. ”Åååå.” Emma skrattade och skedade upp lite frukt i en skål. ”Lördagseftermiddagens BF kanske har brutit näsan.” ”Åååå”, sa Emma igen, med genuin medkänsla över informationen från Mac. ”Vi hanterar det när vi vet mer, men vad som än händer faller det på Mac och mig. Jag berättar hur det går”, sa Parker till Mac. ”Kvällens tillställning. Alla som tillhör brudföljet och bor på annan ort, 17

släktingar och gäster har kommit. Bruden, BM och följet kommer hit vid tre för hår och smink. BGM går på egen salong och kommer med sin man vid fyra. BF kommer med dottern. Vi ser till att hålla honom sysselsatt och glad tills det är dags för de formella porträtten där han ska vara med. Mac?” ”Brudklänningen är så snygg. Romantisk vintage. Jag tänker accentuera den.”

Medan Mac gick igenom sina idéer och sitt schema reste sig Laurel för att fylla på kaffemuggen. Hon gjorde en och annan anteckning, likadant när Emma tog vid. Eftersom det mesta av Laurels arbete var klart kunde hon rycka in där det behövdes.

Det var en rutin de finslipat till perfektion i takt med att I Nöd och Lust utvecklats från koncept till verklighet. ”Laurel”, sa Parker. ”Tårtan är klar – och rena drömmen. Den är tung, så jag behöver hjälp av personalen att bära ut den till mottagningen, men å andra sidan behövs ingen slutmontering med den designen. När den står på plats får du knyta på det blå bandet och strö rosenblad, Emma – strax innan den ska presenteras. De har inte beställt någon brudgumstårta utan ett urval av små bakelser och hjärtformad chokladkonfekt. De är också klara, ska serveras på vitt porslin med spetsunderlägg som matchar tårtan. Duken till tårtan är av blekblå spets. Tårtkniv och spade har brudparet med sig. De tillhörde hennes farmor, så vi håller ögonen på dem.

Jag kommer att vara upptagen med lördagstårtorna så gott som hela dagen, men framemot fyra kanske det lättat om någon behöver hjälp. Mot slutet av kvällen fördelar personalen överbliven tårta i presentkartongerna och knyter om med blå band som vi tryckt B:s och BG:s namn på, och dagens datum. Detsamma gäller eventuella chokladbitar och bakelser. Jag behöver en bild på tårtan till mitt arkiv, Mac. Det är premiär för den.” ”Ska bli.” ”Och Emma, blommorna till söndagstårtan måste jag ha. Kan du 18

ta med dem när du kommer för att slutpynta dagens tårta?” ”Inga problem.” ”Får jag säga något personligt?” Mac räckte upp handen för att få uppmärksamhet. ”Ingen har andats om att mammas nästa bröllop är i morgon i Italien. Vilket som tur är ligger väldigt, väldigt långt från vårt lyckliga hem här i Greenwich i Connecticut. Hon ringde vid fem i morse, eftersom Linda inte fattat det där med tidszoner – förresten skulle hon ändå ha skitit blankt i att hon väckte mig.” ”Varför lät du det inte bara ringa?” frågade Laurel medan Emma sträckte sig fram och klappade Mac medlidsamt på låret. ”För hon hade bara ringt igen – och jag försöker verkligen ta tag i detta. Men på mina villkor, för en gångs skull.” Mac körde fingrarna genom sitt illröda, pojkklippta hår. ”Som väntat blev det tårar och anklagelser, eftersom hon plötsligt vill ha mig där. Till skillnad från i förra veckan, då hon inte ville det. Eftersom jag inte har minsta lilla avsikt att hoppa på ett plan för att se henne gifta sig för fjärde gången, speciellt inte eftersom jag har ett jobb i kväll, två i morgon och ett på söndag, talar hon inte med mig.” ”Om bara det kunde hålla i sig.” ”Men Laurel då”, mumlade Parker. ”Men jag menar det. Du hade i alla fall chansen att tala om för henne vad du tyckte”, påminde hon Parker. ”Sådan tur har inte jag, så jag går här och ältar.” ”Jag uppskattar det”, sa Mac. ”Verkligen. Men som ni ser mår jag ganska bra, jag vrider mig inte av samvetsförebråelser, jag är inte ens lite arg. Det finns vissa fördelar med att hitta en karl som är förnuftig, kärleksfull och riktigt rejält trygg. En fördel som nästan toppar det fantastiska morgonsexet. Ni har alla stått på min sida när jag tampats med Linda, ni har försökt stötta mig när hon varit krävande och helt tokig. Jag antar att Carter var tungan på vågen, nu klarar jag henne.

Jag ville bara säga det.” ”Jag kan tänka mig att ha morgonsex med honom själv, bara för den sakens skull.”

19

”Väck med tassarna, McBane. Fast det var rart sagt. Alltså.” Hon reste sig. ”Jag måste få lite gjort innan jag börjar fokusera på dagens fest. Jag tittar in och plåtar tårtan.” ”Vänta lite, jag ska gå nu också.” Emma kom på fötter. ”Jag kommer in med mitt arbetslag strax – och slänger in blommorna till dig, Laurel.”

När de gått satt Laurel kvar en stund. ”Hon menade det verkligen.” ”Ja, det gjorde hon.” ”Och hon har rätt.” Laurel passade på att luta sig tillbaka och njuta av kaffet. ”Carter var den som dyrkade upp låset. Jag undrar hur det känns att ha en man som klarar det, som kan hjälpa utan att forcera.

Som kan älska en på det viset. Det är jag väl i princip mycket mer avundsjuk på än sexet.”

Laurel ryckte på axlarna och reste sig. ”Dags att sätta igång.”

De nästkommande dagarna hann inte Laurel tänka på män. Hon hade varken tid eller ork att fundera över kärlek och romantik. Visst stod hon upp till halsen i bröllopsbestyr, men det handlade om jobb – och jobbade man med bröllop fordrades fokusering och precision.

Hennes tårta Antika spetsar, som tagit nästan tre dagar att fullborda, fick sin stund i strålkastarljuset – innan den skars upp och slukades. På lördag eftermiddag var det dags för hennes roliga Pastellblom, med hundratals reliefstämplade rosenblad av sockerpasta, på lördagskvällen vankades Rosenträdgården, där girlander av djärvt röda rosenblad samsades med vaniljbottnar med silkeslen smörkrämsglasyr.

Till söndagens mindre, inte fullt så formella tillställning hade bruden valt Sommarbär. Laurel hade gräddat, fyllt, satt samman och spritsat kristyrflätor. Nu, medan brud och brudgum avgav sina äktenskapslöften ute på terrassen, fullbordade Laurel omsorgsfullt sin skapelse genom att pryda tårtvåningarna med färska bär och myntablad.

20

Bakom henne pyntade den inhyrda personalen borden inför bröllopsbrunchen. Hon hade förkläde över dräkten som gick i nästan samma färg som hallonen hon valt ut.

Hon tog ett steg tillbaka, granskade linjer och balans, valde en klase champagnedruvor som fick välla ut över en av tårtvåningarna. ”Det ser smaskigt ut.”

Hon rynkade ögonbrynen medan hon placerade ut körsbär på stjälk. Hon var van vid att bli störd i arbetet – vilket inte nödvändigtvis betydde att hon uppskattade det. Dessutom var hon förvånad över att Parkers bror tittade in mitt under ett bröllop.

Fast å andra sidan, tänkte hon, han kom ju och gick som han ville.

Men när hon såg i ögonvrån hur han sträckte sig efter ett bär i en ask, daskade hon till honom rejält. ”Bort med tassarna.” ”Ett par björnbär, vad skulle det spela för roll?” ”Jag vet inte var du stoppade tassarna senast.” Hon placerade ut tre myntablad, bevärdigade honom inte – än – med en blick. ”Vad vill du? Vi jobbar.” ”Jag med. Mer eller mindre. I egenskap av jurist. Jag har lite papper med mig.”

Han skötte alla deras papper, både för firman och privat. Hon visste mycket väl att han lade ner massor av tid på detta, ofta fritid dessutom. Men om hon inte tjafsade med honom skulle hon bryta en mångårig tradition. ”Och så tajmade du det så att du kunde snylta cateringmat.” ”Det borde finnas några smulor över. Är det brunch som gäller?”

Hon gav upp, vände sig om. Fast han valt jeans och T-tröja i dag luktade han ändå snobbuniversitet – i alla fall i hennes näsa. Delaney Brown, Connecticut-Brown, tänkte hon. Lång, tilltalande gänglig, med det tjocka, bruna håret bara en aning för långt för att följa god advokatsed.

Var det medvetet? Det trodde hon nog, han var en man som sällan gjorde något oplanerat. Samma stora, mörkblå ögon som Parker, 21

men trots att hon känt honom i hela sitt liv kunde hon sällan tolka hans blick.

Han var i hennes ögon alldeles för snygg för sitt eget bästa, för smidig för alla andras bästa. Han var också orubbligt lojal, generös i all tysthet – och överbeskyddande så till den milda grad.

Nu log han mot henne, ett blixtrande, lättsamt leende som lät ana en avväpnande humor, något hon antog kunde vara ett livsfarligt vapen i rätten. Eller i sovrummet. ”Inkokt lax, munsbitar med kyckling florentine, grillade sommargrönsaker, potatiskakor, ett urval av quiches, kaviar med hela garnityret, diverse kanapéer och bröd, ost och frukt, följt av vallmokaka med apelsinmarmeladfyllning och smörkrämsglasyr smaksatt med apelsinlikör, toppad med färsk frukt.” ”Skriv upp mig på det.” ”Jag antar att du kan snacka in dig hos cateringpersonalen”, sa hon, rullade på axlarna och stretchade nacken medan hon valde nästa bär. ”Har du ont?” ”Att spritsa flätor är vidrigt för nacke och axlar.”

Han tog upp händerna ur fickorna, men körde ner dem igen. ”Är Jack och Carter i närheten?” ”Någonstans. Jag har inte sett till dem i dag.” ”Jag kanske tar och letar reda på dem.” ”Hmm-mmm.”

Men han dröjde kvar i rummet, strosade bort till fönsterpartiet och tittade ut över den blomstersmyckade terrassen, stolarna med vita överdrag och den vackra bruden som vände sig mot den leende brudgummen. ”Nu kommer ringgrejen”, ropade Del. ”Parker sa just det.” Laurel knackade fingret mot sitt headset. ”Jag är klar. Emma, din tur med tårtan.”

Hon satte pricken över i med en vinbärsklase på översta våningen. ”Femminutersvarningen”, ropade hon och började lasta resterande frukt och bär i sitt plasttråg. ”Nu får vi se till att hälla upp champagne 22

och blanda Bloody Mary och mimosadrinkar. Tänd ljusen, tack.”

Hon skulle just lyfta tråget när Del hann före. ”Jag tar det.”

Hon ryckte på axlarna och sträckte på sig för att nå kontakten som slog på bakgrundsmusiken, som skulle ljuda ända tills orkestern tog vid.

De gick ner via bakre trappan, mötte uniformerad servispersonal på väg upp med hors d’œuvres till den lilla cocktailstunden som skulle sysselsätta gästerna medan Mac tog de formella bilderna av brud och brudgum, bröllopsfölje och familj. Hon gick in i köket där cateringpersonalen jobbade för fullt. Laurel var van vid kaoset, slank förbi för att ta en liten skål som hon lade upp bär i. Hon räckte den till Del. ”Tack.” ”Se till att hålla dig ur vägen, bara. Ja, de är klara”, sa hon till Parker genom headsetet. ”Ja, trettio sekunder. På plats.” Hon sneglade på cateringpersonalen. ”Enligt schemat. Visst ja, Del är här. Ja, ja.”

Han stod lutad över köksbänken och mumsade bär, såg på henne medan hon drog av sig förklädet. ”Okej, jag är på väg.”

Del lämnade köksbänken och följde med Laurel genom grovingången, den som snart skulle byggas om till extra kylrum och förvaringsutrymme åt henne. Hon drog bort hårspännet, lade det ifrån sig och skakade håret på plats när hon steg utomhus. ”Vart är vi på väg?” ”Jag ska hjälpa till att följa gästerna in. Du ska försvinna någonstans.” ”Jag gillar att vara här.”

Nu var det hennes tur att le. ”Parker sa åt mig att bli av med dig tills det är dags att städa. Gå och leta reda på dina lekkamrater, Del. Är du en snäll pojke kanske du får mat lite senare.” ”Visst, men om jag åker på att röja upp vill jag ha en bit av den där tårtan också.”

De skildes åt, han strosade bort mot det ombyggda poolhuset som 23

nu var Macs hem och ateljé, hon gick till terrassen där brud och brudgum just kysstes för första gången som äkta makar.

Laurel såg sig över axeln en gång – bara en. Hon hade känt honom i hela sitt liv – det var väl ödet, antog hon. Men det var hennes eget fel, och hennes eget problem, att hon varit kär i honom nästan lika länge.

Hon tillät sig en suck innan hon anlade sitt glättiga, professionella leende och ryckte in för att eskortera gästerna till mottagningen.

24