9789100126353

ian k e r s h aw

Slu t e t HITLERS TYSKLAND 1944–1945

Översättning av Thomas Engström

albert bonniers för l ag

Av Ian Kershaw har tidigare utgivits på svenska: Hitler 2008 Ödesdigra val 2009

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012635-3 Copyright © 2011, Ian Kershaw All rights reserved or igina lets titel: The End öv er sät tning: Thomas Engström Öv er sät tningen fackgr a nsk a d av: Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien tryck: ScandBook AB, Falun 2012

Förord 7 Inledning: Inför brinnande ridå 13 1. Systemchock 29 2. Sammanbrottet i väst 73 3. En försmak av skräck 117 4. Hoppet tänds – och släcks 159 5. Den stora katastrofen i öst 203 6. Terrorn vänder hemåt 249 7. Grundvalarna rämnar 293 8. Allt imploderar 345 9. Riket avvecklas 405 Slutsats: Självförstörelsens anatomi 449 Noter 466 Författarens tack 559 Huvudpersoner 562 Kartor 566 Bildrättigheter 567 Arkivförteckning 569 Litteraturförteckning 571 Register 596

Förord

När det katastrofala nederlaget närmade sig i början av 1945 hörde man ibland vanliga tyskar säga att de föredrog ”ett fasansfullt slut framför en fasa utan slut”. Ett fasansfullt slut fick de sannerligen uppleva, och det i en omfattning som aldrig tidigare skådats i historien. Slutet bar med sig ofantliga mängder av död och förstörelse. Mycket av detta hade kunnat undvikas om Tyskland varit berett att ge vika för de allierades krav.

Vägran att överväga en kapitulation före maj 1945 var alltså någonting rent självdestruktivt, inte bara destruktivt, för riket och nazistregimen.

Ett land som är på väg att besegras i krig försöker nästan alltid förr eller senare inleda förhandlingar. Den självförstörelse det innebär att fortsätta att kämpa in i det sista, så att landet nästan jämnas med marken och helt och hållet ockuperas av fienden, är någonting extremt sällsynt. Ändå är det precis vad tyskarna gjorde 1945. Varför? Det är frestande att ge ett enkelt svar: deras ledare Hitler vägrade konsekvent att ens överväga att kapitulera, och därför fanns inget alternativ till att fortsätta slåss. Men det ger bara upphov till ännu fler frågor. Varför fortsatte man att lyda Hitlers självdestruktiva order? Vilka maktmekanismer var det som lät honom avgöra Tysklands öde, när det var fullkomligt glasklart för alla att kriget var förlorat och att landet helt i onödan höll på att smulas sönder?

Hur långt var tyskarna beredda att gå i sitt stöd för Hitler nu när de visste att han drev landet i fördärvet? Var deras stöd i själva verket fortfarande frivilligt, eller blev de helt enkelt tvingade? Hur och varför kunde de väpnade styrkorna fortsätta att slåss och statsförvaltningen fortsätta att fungera ända till slutet? Vilka alternativ fanns det för tyska civilpersoner och soldater under krigets slutfas? Man ställer en till synes okomplicerad fråga, ger ett enkelt svar, och genast infinner sig alltså mängder av följdfrågor. Det enda sättet att tackla dem är genom att undersöka de maktstrukturer och attityder som rådde när Tyskland obönhörligen drogs ner i avgrunden 1944–1945. Och det är syftet med denna bok.

7

slutet

Anledningen till att jag började fundera på att skriva en sådan bok var att jag till min förvåning inte kunde hitta något annat verk som försökt sig på det jag hade i åtanke. Visst, det finns hela bibliotek av litteratur om krigsslutet. Det rör sig om böcker som är skrivna utifrån skilda perspektiv och som varierar kraftigt vad kvaliteten beträffar. Det finns viktiga studier av de högsta nazistledarna, och numera har det också blivit vanligare att man undersöker de regionala ståthållarna, Gauleiterna.1 Även de militära ledarna avhandlas i många biografier.2 Det finns bokstavligt talat tusentals redogörelser för händelseförloppet under Tredje rikets allra sista veckor – både för det som hände vid fronten och, upplever man ibland, för det som utspelade sig i varenda stad och by i hela Tyskland. Många lokala skildringar rymmer målande, ofta fruktansvärda beskrivningar, av de öden som drabbade olika orter när de allierades militära ångvält drog fram från väst och öst.3 Det finns mängder av memoarer där det berättas om upplevelser vid fronten eller hemmavid, om de hårda bombangreppen mot städerna, om vedermödorna under flykt och hemlöshet. Detaljerade militära skildringar med lokal prägel är också vanliga, antingen det rör sig om specifika Wehrmachtförband eller vissa större slag. Ett flertal verk har av naturliga skäl riktat in sig på slaget om Berlin.4 Den sjätte volymen i DDR:s officiella historiska skildring av kriget framställdes på 1980-talet, och är sin tydliga ideologiska vinkling till trots ett värdefullt försök till en allomfattande militärhistoria som inte inskränker sig till skeendet vid frontavsnitten.5 Och närmare vår tid erbjuder de sista volymerna i förbundsrepublikens egen officiella militärhistoria – som är alldeles enastående – utmärkta studier av Wehrmacht, och granskningarna sträcker sig ofta långt bortom det rent operationella.6 Men ändå berör dessa (liksom andra utmärkta militärhistoriska verk7) bara vissa – om än aldrig så viktiga – aspekter av det jag tyckte var nödvändigt för att besvara de frågor jag ville ge mig i kast med.

Till en början var det min avsikt att närma mig problemet genom att undersöka makt- och ledningsstrukturerna i Nazityskland under dess sista stadium. Mitt intryck var att de viktigaste studierna av Tredje rikets strukturer ebbade ut någonstans mot slutet av 1944 och sedan avhandlade regimens sista månader på ett ganska ytligt sätt.8 Detsamma gäller undersökningar av nazistpartiet och dess olika organisationer.9 Men 9 Den omfattande studien av Dietrich Orlow, The History of the Nazi Party, vol. 2: 1933–1945, Newton Abbot 1973, ägnar bara drygt 20 av 538 sidor åt tiden efter Stauffenbergs attentat och bara 8 sidor eller däromkring åt januari till maj 1945. Kurt Pätzold och Manfred Weißbecker, Geschichte der NSDAP 1920–1945, Köln 1981 – två DDR-historiker – ägnar bara ett dussin av sina 429 sidor åt den period som undersöks i min bok.

8

föror d

snart stod det klart för mig att det inte räckte med en rent strukturell analys. Min undersökning måste också omfatta den mentalitet – på skilda nivåer – som låg till grund för att regimen kunde fortsätta att verka. Det har ännu inte gjorts något försök till en genomgripande studie av tyskarnas attityder under de sista månaderna.10 Man får därför utgå ifrån olika fragment när man ska försöka återskapa dem.

Jag har försökt att få med mentaliteten hos både härskare och undersåtar, nazistledare och vanliga medborgare, generaler och fotsoldater samt skillnaderna mellan öst- och västfronten. Ansatsen är bred och penseldragen därefter. I ett försök att visa upp hela spektrumet av åsikter och attityder har jag förstås fått göra ett selektivt exempelurval. Ett av de största problemen när man ska generalisera om folks inställning är ju att nazistregimen inte bara krympte under krigets sista månader (och än mer under de sista veckorna) utan också att den splittrades. Tyskland var ett stort land. Även om krigets extrema påfrestningar givetvis påverkade alla regioner så skedde det inte samtidigt eller ens på riktigt samma sätt.

Civilbefolkningens erfarenheter i skilda delar av landet, liksom soldaternas, var självfallet olika. Jag har försökt att återge de skilda attityder som rådde och att undvika svepande generaliseringar.

Boken ägnar sig mestadels åt det vi kan kalla den tyska majoritetsbefolkningen. Det fanns dock andra, vars erfarenheter (som i sin tur inte heller går att generalisera kring) skilde sig ganska kraftigt från vanliga tyskars eftersom de vi nu talar om varken kunde eller fick tillhöra den tyska samhällsgemenskapen. Det öde som drabbade de svårt förföljda, utstötta grupper som befann sig i klorna på nazisterna ger ytterligare en viktig dimension åt berättelsen om hur nazistregimen kunde fortsätta att verka mitt under det ofantliga sammanbrottet. Hur hemskt krigets slutskede än var för vanliga tyskar så går inget att jämföra med hur det var för regimens ”rasfiender” och politiska motståndare under de sista, bloddrypande månaderna då de i allt högre grad utsattes för fasor som knappt går att föreställa sig. Nazistregimen må ha vacklat och misslyckats på samtliga övriga områden, men när det gällde att terrorisera, döda och utrota lyckades man in i det sista.

Historien om nazistregimens sista månader är en historia om sönderfall. När jag tagit mig an de frågeställningar jag ville besvara har det stora problemet varit att försöka få ihop alla de vitt skilda aspekterna av 10 Marlis Steinerts ypperliga Hitlers Krieg und die Deutschen, Düsseldorf och Wien 1970, har ännu inte överträffats som tysk social- och samhällshistoria om kriget. Den inskränker sig dock nästan uteslutande till (väldigt belysande) interna rapporter om moralen bland civilbefolkningen, inte militären. En ny, ytterst lovande studie av det tyska samhället under kriget genomförs just nu av Nicholas Stargardt vid Oxfords Magdalen College.

9

slutet

Tredje rikets fall till en enda sammanhållen historia. Jag har med andra ord ställts inför dilemmat att försöka skriva en sammanhållen historia – om ett sönderfall.

Den enda vettiga ansatsen måste som jag ser det vara den narrativa (med återkommande teman inom varje kapitel) – en berättelse om regimens sista månader. En logisk tidpunkt för berättelsens början vore förstås juni 1944, då Tysklands tvåfrontskrig tog sin början: de allierade befäste sin landstigning i Normandie och Röda armén åstadkom en förödande genombrytning i öst. Jag har dock valt att börja med efterdyningarna av attentatsförsöket mot Hitler i juli 1944, eftersom det innebar en oerhört viktig inrikes skiljepunkt för nazistregimen. I kapitlen därefter undersöker jag sedan tyskarnas reaktioner på Wehrmachts sammanbrott i väst i september, Röda arméns första inbrytning på tyskt territorium månaden därpå, det hopp som tändes och släcktes lika snabbt i och med Ardenneroffensiven i december, katastrofen i de östliga provinserna när dessa intogs av Röda armén i januari, det kraftigt skärpta förtrycket hemmavid från och med februari, regimens begynnande sönderfall i mars och sedan de sista förtvivlade försöken att stå emot – varvat med otyglat våld mot tyska medborgare och i synnerhet mot dem som betraktades som fiender till regimen – under april, och slutligen ministären Dönitz försök så sent som i början av maj att kämpa vidare för att hinna få hem så många soldater som möjligt från öst. Boken slutar med den tyska kapitulationen den 8 maj 1945 och gripandet av Dönitz regering.

Det var bara med ett narrativt tillvägagångssätt, kände jag, som dynamiken och dramatiken i regimens dödskamp kunde återges – dess ofrånkomliga sönderfall i takt med de militära nederlagen. Jag upplevde också att det vore det enda sättet för läsaren att få bevittna de allt mer desperata men icke desto mindre effektiva försöken från tyskarnas sida att skjuta upp det oundvikliga: de ständiga improvisationerna, mobiliseringen av allt som gick att uppbåda, allt det som lät systemet fortsätta verka, den eskalerande brutaliteten som i förlängningen löpte amok, den explosiva självdestruktivitet som drev nazisterna vidare. Vissa betydelsefulla inslag i berättelsen återkommer i flera kapitel. Bombningarna av tyska städer, koncentrationslägerfångarnas dödsmarscher, evakueringen av civila, stridsmoralens förtvinande, det ökade förtrycket hemmavid, de 10

föror d

allt värre propagandapåhitten – inget av detta går att stänga in i någon enskild episod. Men berättelsens röda tråd är viktig när det gäller att visa hur ödeläggelsen och fasorna faktiskt blev värre och värre under dessa månader, även om det varit illa nog från början. Därför har jag också försökt att vara noggrann med kronologin. Skeendet skildras i princip utifrån samtida källor, inklusive mängder av dagboksanteckningar och brev.

Det är viktigt att inskärpa vad boken inte är. Den är inte ett militärhistoriskt verk, så jag beskriver inte på något sätt i detalj vad som utspelade sig på slagfältet. Jag ger endast hastiga överblickar av skeendet på de olika frontavsnitten, i den mån det behövs som bakgrund till bokens centrala frågeställningar. Min bok är heller inget försök att skriva historien om de allierades krigsplanering eller de olika stadierna i de allierades seger.11 Jag har snarare, eftersom jag velat öka förståelsen för hur och varför nazistregimen kunde överleva så länge, valt att se kriget helt och hållet genom tyskarnas ögon. Slutligen förhåller sig boken inte till de viktiga frågorna om den historiska kontinuiteten mellan kapitulationen och ockupationen, eller hur den tyska befolkningen betedde sig när väl ett område blivit ockuperat före krigsslutet.12 Det är omöjligt att återskapa hur det verkligen måste ha varit under dessa ohyggliga månader, hur vanliga människor såg till att överleva under extrema, rent fasansfulla omständigheter. Jag har vid det här laget ägnat många år av mitt liv åt Tredje riket; ändå fick jag svårt att helt och fullt ta till mig omfattningen av död och lidande under krigets kulmen.

Mänskligt lidande bör aldrig, kan aldrig, reduceras till enbart förlusttal. Ändå ger blotta tanken på förlusterna (i antal döda, sårade, saknade och tillfångatagna) i tyska Wehrmacht – det vill säga bortsett från de västallierade och Röda armén – i sig en känsla för den totala slakten på alla fronter, något som vida överträffade det makabra första världskriget: cirka 350 000 man per månad. Också inom Tysklands gränser var döden allestädes närvarande. De flesta av den halva miljonen tyskar som föll offer för de allierades bombningar dog under krigets allra sista månader.

Under samma tidsperiod miste hundratusentals flyktingar livet när de försökte hinna ifrån Röda armén. Inte minst ledde de fruktansvärda dödsmarscherna av lägerfångar – merparten ägde rum mellan januari och april 1945 – och de förbrytelser som begicks i samband med dessa 11 Den i särklass bästa studien av amerikanernas strategi och framryckning i Tyskland är Klaus-Dietmar Henke, Die amerikanische Besetzung Deutschlands, München 1995. En målande beskrivning av såväl de allierades som tyskarnas upplevelser vid fronten när Tyskland krossades finns i Max Hastings, Armageddon: The Battle for Germany 1944–45, London 2004.

12 Se i detta ämne den utmärkta studien av hur tyskarnas erfarenheter under de sista krigsmånaderna kom att bidra till återhämtningen efter kapitulationen: Richard Bessel, Germany 1945: From War to Peace, London 2009.

11

slutet

till att uppskattningsvis en kvarts miljon människor dog genom köld, undernäring, utmattning och godtyckligt mördande. Under Tredje rikets sista månader förvandlades Tyskland till ett enda kolossalt slakthus. Det går knappt att föreställa sig något liknande.

När jag väl kom till slutet av arbetet med denna bok tyckte jag mig dock ha kommit närmare svaret på frågan jag ställt: hur och varför, när katastrofen bara tilltog, kunde Hitlers regim fungera – om än självfallet med minskande effektivitet – så länge? Om den som läser boken också tycker sig ha fått en bättre förståelse för detta kan jag känna mig nöjd.

12

Inledning: Inför brinnande ridå

Onsdagen den 18 april 1945. Amerikanska trupper står vid portarna till Ansbach, som är huvudort i Mittelfranken i Bayern. Nazistpartiets distriktschef har flytt under natten, större delen av de tyska trupperna har omgrupperat söderöver. Invånarna håller sedan flera dygn till nere i skyddsrummen. Varje form av rationellt tänkande borde leda till att man kapitulerade. Men stadens militäre befälhavare doktor Ernst Meyer – en femtioårig Luftwaffeöverste med doktorsgrad i fysik – är fanatisk nazist och fast besluten att slåss till det bittra slutet. En nittonårig teologistuderande som bedömts olämplig för militärtjänst, Robert Limpert, bestämmer sig då för att ingripa. Han tänker förhindra att hans hemstad ska ödeläggas i en vanvettig sista strid.

En månad tidigare har Limpert bevittnat hur de allierades bombanfall totalförstört det vackra Würzburg. På grund av detta har han tidigare i april vågat sig på att dela ut pamfletter som förespråkar att Ansbach, vars pittoreska barock- och rokokobyggnader ännu är välbehållna, ska kapitulera utan strid. Nu ger han sig på någonting ännu farligare. Vid elvatiden denna fina vårförmiddag klipper han av telefonledningen som han tror förbinder befälhavarens stab med Wehrmachtförbanden utanför staden – ett fruktlöst sabotageförsök, eftersom staben just har flyttat, vilket Limpert inte vet om. Två pojkar ur Hitlerjugend ser vad han gör. De rapporterar det inträffade och den lokala poliskåren tar sig omedelbart an ärendet. En polis skickas till Limperts bostad där han påträffar den unge mannen. Limpert har en pistol i sin ägo, liksom diverse komprometterande bevis. Han grips.

Lokalpolisen rapporterar om gripandet till det som finns kvar av det civila styret i Ansbach, och därifrån ringer man efter den militäre befälhavaren som för tillfället befinner sig på annan ort. Han blir som 13

slutet

väntat rasande, skyndar sig till polisstationen och inrättar enväldigt en tremannatribunal bestående av polischefen, dennes biträde och befälhavarens egen assistent. Efter en farsartad ”rättegång” som inte varar mer än i ett par minuter och där den tilltalade inte får yttra sig förkunnar befälhavaren att Limpert döms till döden och att domen ska verkställas med omedelbar verkan.

När snaran läggs om Limperts hals vid rådhusporten lyckas han slita sig loss och lägga benen på ryggen. Men efter knappt hundra meter hinner polisen ifatt honom. De släpar tillbaka honom efter att först ha sparkat honom och dragit honom i håret. Ingen i folkmassan gör minsta ansats att rädda honom. Tvärtom slår och sparkar somliga honom. Men inte ens nu är det slut på hans lidanden. Återigen läggs snaran om hans hals, och nu hängs han. Men repet går av och han faller till marken. Ännu en gång läggs då snaran om halsen på honom, och slutligen hissas han upp i luften och dör på rådhusplatsen. Befälhavaren ger order om att liket ska hänga kvar ”tills det stinker om det”. Kort därpå ska han vad det verkar ha beslagtagit en cykel och snabbt som ögat flytt staden. Fyra timmar senare intar amerikanerna Ansbach utan att ha behövt avfyra ett skott, och det blir de som får ta ner Robert Limperts lik från galgen.1

* Som framgår av denna ohyggliga episod så var nazistregimens terror och förtryck välfungerande in i det sista. Det var inte enbart fråga om att en rabiat nazistisk befälhavare, flygöversten doktor Meyer, hänsynslöst undanröjde en person han uppfattade som förrädare och sabotör, alltså inte bara en av regimens företrädare som drev igenom sin vilja med övermakt. Inför en sådan fanatism hade ju polistjänstemännen, väl medvetna om att amerikanerna var på väg att gå in i staden, kunnat agera på ett sådant sätt att de sluppit framtida problem med ockupationsmakten: de hade kunnat dra ut på Limperts gripande och förhör.

Men de valde istället att följa regelverket och fullgöra vad de såg som sin plikt, och det så snabbt och effektivt som möjligt. De fortsatte på sin nivå att upprätthålla en lag som just då, enligt hur de själva senare beskrev det hela, inte bestod av mer än kommendantens godtyckliga vilja.

1 INLEDNING: INFÖR BRINNANDE RIDÅ Justiz und NS-Verbrechen. Sammlung deutscher Strafurteile wegen nationalsozialistischer Tötungsverbrechen 1945–1966, red. Adelheid L. Rüter-Ehlermann och C.F. Rüter, Bd.1, Amsterdam 1968, nr. 010, 029, s. 115–129, 645–659; Elke Fröhlich, ”Ein junger Märtyrer” i Bayern in der NS-Zeit, Bd.6, red. Martin Broszat och Elke Fröhlich, München-Wien 1983, s. 228–257; Stephen G. Fritz, Endkampf. Soldiers, Civilians, and the Death of the Third Reich, Lexington, Kentucky 2004, s. 153–158; Hans Woller, Gesellschaft und Politik in der amerikanischen Besatzungszone. Die Region Ansbach und Fürth, München 1986, s. 48–55. Dr Meyer, stadens forne militäre befälhavare, dömdes i december 1946 av Ansbachs tingsrätt till tio års fängelse.

14

inledning: inför br innande r idå

Detsamma gäller chefen för stadens civila styre. Även han hade kunnat luta sig mot sina erfarenheter och sin vetskap om att striderna när som helst skulle vara över, och börjat förhala. Istället valde han att göra allt han kunde för att snabba på förfarandet och samarbeta med befälhavaren. Stadsborna som tagit sig till rådhusplatsen och såg Limperts flyktförsök kunde vid den tidpunkten ha försökt komma till hans undsättning. Istället hjälpte vissa av dem polisen att släpa tillbaka den unge mannen till avrättningsplatsen. Man kan alltså konstatera att under dessa extrema omständigheter, i dessa krigets sista ögonblick, så fortsatte makthavarna på varje nivå att tjäna regimen – och inte utan folkligt stöd.

Så förfärande incidenter som denna – då någon ur lokalbefolkningen försökte hindra meningslös förstörelse precis i slutskedet och sedan drabbades av drakoniska repressalier, samtidigt som andra var beredda att stödja det förtryck som utövades av regimens hantlangare – var ingenting ovanligt mot slutskedet av historiens värsta krig. Det finns tiotals andra fall som kan illustrera hur väl regimens terror fortsatte att fungera.

Under krigets sista månader riktade den sig inte enbart mot utländska arbetare, fångar, judar och andra som sedan länge betraktats som fiender, utan också mot de egna medborgarna.2 Det var inte bara genom fanatikers och banditers alltmer vildsinta uppvisningar i terror som regimen fortsatte in i det sista. Viktigast av allt var militärens agerande. Om Wehrmacht upphört att fungera skulle regimen ha kollapsat. Tecknen på arméns upplösning var många under krigets sluttamp, och mest tydliga var de i väst. Soldater deserterade trots hotet om grymma bestraffningar. I början av 1945 upplevde de flesta, och i synnerhet i väst, att det var meningslöst att slåss. De ville bara hem till sina familjer. Ändå fortsatte Wehrmacht kampen. Generalerna och befälhavarna ute i fält utfärdade alltjämt sina order, också när utsikterna var fullkomligt hopplösa. Och deras order åtlyddes.

Medan bomberna öste ner från skyn, mitt i ödeläggelsen av mellanstora och stora städer, i takt med att riket smulades sönder av oändligt överlägsna styrkor i öst och väst, upprätthölls ett visst mått av ”normalitet” i det tilltagande kaoset på grund av att myndigheterna slet till bristningsgränsen för att fortsätta fungera. Riket krympte nu förstås för var dag som gick, kommunikationerna var i upplösning, transportnät2 För mer om terrorn under slutfasen, se den värdefulla essäsamlingen Cord Arendes, Edgar Wolfrum och Jörg Zedler, Terror nach Innen. Verbrechen am Ende des Zweiten Weltkrieges, Göttingen 2006.

15

slutet

verket var så gott som borta, grundläggande samhällsservice i form av gas, elektricitet och vatten saknades helt i miljoner hem; myndigheterna och byråkratin stod inför mängder av praktiska problem. Men i de områden av Tyskland som ännu inte ockuperats utbröt ingen anarki.

Det civila styret förblev intakt (om än ineffektivt ställt inför alla extrema motgångar och den ofantliga oredan). Militära såväl som civila domstolar fortsatte att döma ut allt hårdare straff. I april 1945 betalades fortfarande lönerna ut.3 En ledande akademisk institution i Berlin beviljade så sent som under krigets sista veckor stipendier till utbytesstudenter, något som till och med då betraktades som en investering i fortsatt tyskt inflytande i ”det nya Europa”.4 När läget förvärrades vidmakthölls i alla fall med nöd och näppe utdelningen av de allt snålare matransonerna. Postleveranserna fortsatte i någorlunda mån, låt vara med alltmer improviserade metoder och med allt större möda. Begränsade former av underhållning fortsatte på sitt sätt att tjäna som en medveten strategi för att upprätthålla moralen och som hastigast avleda uppmärksamheten från den pågående katastrofen.

En sista konsert spelades av Berlinfilharmonikerna den 12 april, fyra dagar före inledningen av det sovjetiska angreppet på rikets huvudstad.

Självfallet ingick finalen ur Richard Wagners Götterdämmerung i programmet.5 En del biografer höll fortsatt öppet. Så sent som en vecka före Stuttgarts kapitulation den 22 april kunde invånarna hämta lite tillfällig tröst ur Mina drömmars kvinna.6 Till och med fotbollsmatcher spelades.

Krigets sista match ägde rum så sent som den 23 april 1945, då FC Bayern München (som vunnit ”Gaumeister”-titeln samma år) mötte rivalerna TSV 1860 München i ett derby och vann med 3–2.7 Dagstidningar förekom ännu, i kortat format. Den viktigaste nazistiska publikationen, Völkischer Beobachter, utgavs in i det sista i den icke-ockuperade delen av Sydtyskland. Dess sista nummer den 28 april 1945, två dagar före Hitlers självmord i bunkern i Berlin, bar rubriken: ”Fästning Bayern”.

Skälen bakom Tysklands sammanbrott är uppenbara och allom bekanta. Hur och varför Hitlers rike kunde fortsätta att fungera ända till det bittra slutet är mindre självklart. Det är förklaringen till detta som söks i denna bok.

Det faktum att regimen verkligen höll ut ända till slutet – och att kriget kunde ta slut först när Tyskland nedkämpats till underkastelse 16

inledning: inför br innande r idå

rent militärt, med ekonomin i spillror, städerna i ruiner och utländska ockupationsmakter på plats i landet – är historiskt sett extremt sällsynt.

Krig mellan stater har i modern tid normalt slutat med någon form av förhandlingslösning. Den härskande eliten i det land som stått inför ett militärt nederlag har vanligtvis bett om fredsförhandlingar. Till sist och ofta under visst tvång har man sedan godtagit motpartens territoriella krav, hur ofördelaktiga de än förefallit. Det mönstret följdes vid slutet av första världskriget. Slutet av det andra blev helt annorlunda.

Tysklands härskare var 1945 väl medvetna om att kriget förlorats och att total ödeläggelse hotade. Ändå var de beredda att fortsätta kampen till dess att deras land praktiskt taget var utplånat.

Diktatoriska regimer som står inför ett stundande nederlag i ett impopulärt krig brukar inte sitta kvar så länge vid makten att de får styra över själva katastrofen som sådan. I det förgångna har det hänt att vissa regimer störtats underifrån genom revolution, som i Ryssland 1917 och Tyskland 1918 (i det senare fallet efter att det militära toppskiktet redan vidtagit olika steg för att få slut på ett krig man visste att man förlorat).

Andra regimer – och detta är vanligare – har avskaffats genom interna kupper av en elit som inte har någon lust att dela härskarens fall utan hellre vill rädda vad som räddas kan. Fascismens stora råds undanröjande av Mussolini 1943 är ett typexempel. I Tyskland däremot kämpade regimen vidare, trots att alla – inte bara folket utan även de i styrande ställning, såväl militärer som civila – visste precis vartåt det barkade. Och detta ända tills landet var helt ödelagt och, till skillnad från 1918, hade hamnat under utländsk ockupation.8 De enda någorlunda likartade fall man kommer att tänka på är Japan 1945 (även om kapitulationen där skedde innan landet ockuperades), och så mer nyligen Saddam Husseins Irak (och då endast delvis, med tanke på krigets ytterst korta varaktighet och den ena sidans militära överlägsenhet).

Kontrasten mellan Tyskland 1918 och Tyskland 1945 föranleder frågan: Hur och varför kunde Hitlers Tyskland lyckas att slåss ända till det bittra slutet? Var detta den enda möjliga avslutningen på en så vidrig konflikt?

Och om så var fallet: Varför? ”Den verkliga gåtan”, har det träffande konstaterats, ”är hur det kommer sig att människor som ville överleva kämpade vidare och fortsatte att döda med en sådan desperation och frenesi, och det nästan ända till krigets allra sista ögonblick.”9 8 För en intressant jämförelse av möjligheterna till statskupp i Italien och Tyskland se Jerzy W. Borejsza, ”Der 25. Juli 1943 in Italien und der 20. Juli 1944 in Deutschland. Zur Technik des Staatsstreichs im totalitären System” i Jürgen Schmädeke och Peter Steinbach (red.), Der Widerstand gegen den Nationalsozialismus, München-Zürich 1986, s. 1079–1085.

9 Michael Geyer, ”Endkampf 1918 and 1945. German Nationalism, Annihilation, and Self-Destruction” i Alf Lüdtke och Bernd Weisbrod, No Man’s Land of Violence. Extreme Wars in the 20th Century, Göttingen 2006, s. 40. En närmast identisk fråga har ställt av Doris L. Bergen, ”Death Throes and Killing Frenzies: A Response to Hans Mommsen’s ’The Dissolution of the Third Reich: Crisis Management and Collapse, 1943–1945’, German Historical Institute, Washington D.C., Bulletin, 27 (2000), s. 26–27: ”Vi måste fråga oss inte bara hur det kom sig att folk tolererade [Hitlers regim], utan varför de slogs för den och dödade för den ända till det bittra slutet.”

17

slutet

Under första världskriget hade det förstås inte framförts några allierade krav på en ”villkorslös kapitulation”. Detta upplägg, som lades fram av den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt vid Casablancakonferensen i januari 1943 med stöd av den brittiske premiärministern Winston Churchill, innebar att en suverän stat för första gången genom tiderna formellt nekades varje form av villkorsförhandling och avkrävdes en fullständig kapitulation utan villkor.10 Detta framhölls sedan ofta under de första efterkrigsåren (i synnerhet av de tyska generalerna) som den enda och giltiga förklaringen till Tysklands utdragna kamp. Kravet på villkorslös kapitulation uteslöt ju, menade man, varje annat alternativ.11 Det fanns soldater som ännu långt efter krigsslutet gjorde gällande att det hade motiverat dem att fortsätta slåss.12 Det går helt klart att argumentera för att kravet var kontraproduktivt och att det enbart spelade nazipropagandan i händerna. I det avseendet bidrog det åtminstone inledningsvis till ett stärkande av kampviljan. Men det är tveksamt om inte ett skuldbeläggande av de allierades eventuella misstag i sammanhanget bara innebär vad en historiker har kallat för ”en genomskinlig förevändning”.13 Enligt general Walter Warlimont, ställföreträdande operativ chef vid Wehrmachts överkommande OKW, ”togs knappast någon notis om det där” och ”ingen utredning vidtogs av OKW:s operationsstab vad gäller dess militära konsekvenser”.14 Med andra ord gjorde kapitulationskravet varken från eller till för den strategi – eller brist på strategi – som anammades av den tyska militärledningen under krigets slutskede. Svaret på frågan om varför Tyskland kämpade vidare måste därmed sökas inte i de allierades krav (oavsett dess förtjänster eller tillkortakommanden) utan i den tyska regimens strukturer under själva undergångsfasen och i de attityder som präglade dess handlingar.

Hur kom det sig att det tyska folket nu, till skillnad från 1918, inte reste sig mot en regim som så uppenbart ledde det ner i avgrunden? Ett tyskt folk som just börjat om på nytt efter traumat som föranletts av all död och förstörelse, ett folk som inte hade någon lust att gräva ner sig i några mer djupliggande orsaker till den katastrof som drabbat dess land, fann det under de första efterkrigsåren onödigt att leta sig bortom de förklaringar som hade med nazistregimens terror och förtryck att göra. Det var bekvämt och på sätt och vis trösterikt för tyskarna att se sig som hjälplösa offer för sina brutala härskares skoningslösa förtryck, 10 Alfred Vagts, ”Unconditional Surrender – vor und nach 1943”, Vierteljahrshefte für Zeitgeschichte, 7 (1959) s. 300. Kravet på villkorslös kapitulation hade sin bakgrund i särskilt amerikanernas uppfattning att det hade varit ett dyrbart misstag att låta nöja sig med vapenstillestånd 1918 istället för tysk kapitulation. På så sätt hade man banat väg för den tyska högerpropagandans ”dolkstötslegend”, som gjorde gällande att Tyskland inte alls besegrats militärt i första världskriget. Denna gång, det var amerikanerna och britterna överens om, var det uteslutet att begå ett sådant misstag. Utrymmet för missförstånd och faktaförvrängning var noll. Tysklands villkorslösa kapitulation sågs som själva grundvalen för en framtida varaktig fred. Se Gerhard L. Weinberg, A World at Arms. A Global History of World War II, Cambridge 1994, s. 438–439.

11 Ett antal ledande tyska generaler var efter kriget obevekliga i sin hållning att de allierades krav hade varit ett misstag som förlängt kriget. – Anne Armstrong, Unconditional Surrender. The Impact of the Casablanca Policy upon World War Two, New Brunswick, New Jersey 1961, s. 137–147. General Westphal hävdade i sina memoarer att kravet på villkorslös kapitulation ”i viss utsträckning svetsas oss samman med nazistregimen” och att det hade varit en omöjlighet att lägga ner vapnen och öppna västfronten åt de allierade utan att få någon form av säkerhetsgarantier för Tyskland i utbyte. Han påstod att nyheterna om Morgenthau-planen som lagts fram i samband med Jaltakonferensen och gick ut på att stycka Tyskland i olika delar och förvandla det till ett förindustriellt samhälle ”innebar att varje tänkbart initiativ från vår sida vore fullständigt utsiktslöst” och att det därför inte fanns något alternativ till att fortsätta slåss. – Siegfried Westphal, Erinnerungen, Mainz 1975, s. 326, 341. Storamiral Dönitz adjutant Walter Lüdde-Neurath menade också han att det var detta som fällt avgörandet när det gällde villigheten att kämpa vidare till varje pris – Walter Lüdde-Neurath, Regierung Dönitz. Die letzten Tage des Dritten Reiches, femte upplagan, Leoni am Starnberger See 1981, s. 22.

12 Reiner Pommerin, ”The Wehrmacht: Eastern Front” i David Wingeate Pike (red.), The Closing of the Second World War. Twilight of a Totalitarianism, New York 2001, s. 46. Se även Klaus-Jürgen Müllers anmärkning ”The Wehrmacht: Western Front” i samma volym (s. 56) om att kravet på villkorslös kapitulation underblåste en fruktan hos flera högt uppsatta militärer för att beskyllas för ännu en ”dolkstöt i ryggen”.

13 Bodo Scheurig, Alfred Jodl. Gehorsam und Verhängnis, Berlin-Frankfurt am Main 1991, s. 286, konstaterar att vad General Jodl (och tveklöst andra militära ledare med honom) beträffar så fungerade kravet på villkorslös kapitulation som en ”genomskinlig förevändning” (”fadenscheiniger Vorwand”).

14 Walter Warlimont, Inside Hitler’s Headquarters, Presidio pb. edn., Novato, Ca., n.d. [engelska originalutgåvan London, 1964], s. 316.

18

inledning: inför br innande r idå

som fångar i en totalitär polisstat där utrymmet för egna initiativ var noll och intet. Sådana känslor var fullt förståeliga och, som framgår i senare kapitel, definitivt inte grundlösa. Sedan fanns det naturligtvis ett inslag av urskuldande i en sådan förklaringsmodell, något som kunde användas och de facto användes i efterkrigstidens Tyskland för att rentvå nästintill hela samhället från alla de förbrytelser som istället skylldes på den allsmäktige diktatorn Hitler och hans kotteri av kriminella råskinn till nazistledare. Men också forskarna la under efterkrigstiden alldeles avgörande tonvikt vid terrorn och förtrycket, ja överlag vid det teorem om ”totalitarismen” som på den tiden var så förhärskande inom mycket av historisk och statsvetenskaplig litteratur (även om detta skedde utan något direkt fokus på just krigets slutskede).15 Ett samhälle som tvingats till passivitet, som var oförmöget att göra något på grund av den allomfattande tvångsmakt som utövades av den repressiva ”totalitära staten” – detta var, tycktes det, förklaring nog.

Och visst är terrorn avgörande för att förstå hur och varför regimen kunde fortsätta att fungera ända till slutet. Som vi ska se var graden av terror och förtryck, allt det som till slut slog tillbaka mot tyskarna själva från att tidigare ha riktat sig mot de erövrade folken och det man uppfattade som ”rasfiender”, en ganska stor del av förklaringen till varför det inte blev någon revolution underifrån och till att organiserat motstånd på gräsrotsnivå inte lät sig göras. Med tanke på graden av förtryck och på den oerhörda oredan under de sista månaderna var en underifrån kommande revolt (så som skett i slutet av första världskriget) en ren omöjlighet. Men enbart terrorn räcker inte för att förklara regimens förmåga att fortsätta slåss. Det var inte terrorn som drev regimens eliter.

Terrorn förklarar inte beteendet hos regimens ”paladiner” – dels de som delade Hitlers Götterdämmerung-mentalitet, dels de långt fler som mest ville rädda sitt eget skinn. Den förklarar inte myndighetsbyråkratins fortsatta existens och funktion, på såväl central som regional och lokal nivå. Inte heller, vilket kanske är viktigare, förklarar den Wehrmachts beredvillighet – om inte annat så dess ledares beredvillighet – att fortsätta slåss. Och sist men inte minst: terrorn förklarar inte beteendet hos folk av olika rang inom regimen som var beredda att använda sig av terrorn in i det sista, till och med när den inte längre tjänade något som helst rationellt syfte.

15 Klassikerna på området var Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism, New York 1951, och Carl Joachim Friedrich och Zbigniew Brzezinski, Totalitarian Dictatorship and Autocracy, Cambridge, Massachusetts 1956.

19

slutet

Även om totalitarismbegreppet fick något av en renässans efter kalla krigets slut16 så har dess tonvikt vid terror och förtryck som det ”totala samhällets” kontrollinstrument aldrig återfått den ställning det hade i början av efterkrigstiden som tolkningsmodell för vanliga tyskars agerande i Tredje riket. Tvärtom: nutida forskning har lagt allt större vikt vid tyskarnas ivriga stöd till nazistregimen, och vid deras benägna bistånd och medverkan till en politik som resulterade i krig och folkmord.17 ”En fråga kvarstår”, har en tysk författare påpekat. ”Vad var det egentligen som fick oss att följa [Hitler] ner i avgrunden likt barnen i sagan om råttfångaren? Gåtan är inte Adolf Hitler. Det är vi som är gåtan.”18 En sådan kommentar förutsätter (om man bortser från antydan om bedräglig lockelse) en grundläggande enhet in i det sista mellan ledare och ledda.

Medan man tidigare brukade betona konflikten mellan regim och samhälle19 – i grund och botten alltså ett antagande om ett tyranni över ett i huvudsak motvilligt men underkuvat folk – så har man nu börjat se ett samhälle som tjänstvilligt uppfyller regimens målsättningar, i stort sett samstämmigt och uppmuntrande i förhållande till dess rasistiska och expansionistiska politik, i full uppslutning bakom krigsinsatsen.

Den outtröttliga nazipropagandan lyckades; den var enligt en tolkning som lades fram för många år sedan ”kriget som Hitler vann”.20 Nazisterna lyckades, hävdas det ofta nuförtiden, med att i sitt folk ingjuta en känsla av att man välkomnades in i en nationell-rasistisk ”folk­ gemenskap”. Denna gemenskap stärktes genom uteslutandet av judar och andra som ansågs underlägsna och olämpliga, och enades i behovet av att försvara nationen mot de mäktiga fiender som omgav den och hotade dess blotta existens.21 Oavsett den desillusionering och bitterhet som grep stora delar av den tyska befolkningen under de sista åren av kriget så ”förblev ’folkgemenskapen’ intakt till det bittra slutet”, har en forskare gjort gällande.22 Dessutom hade Hitlers regim köpt den tyska befolkningens lojalitet med en levnadsstandard som bibehölls genom att plundra de ockuperade territorierna.23 Även om man vanligen är överens om att denna folkgemenskap började krackelera när nederlaget närmade sig, är det varaktiga stödet för nazismen – tillsammans med vetskapen om de förskräckliga tyska brotten – något som ofta framhålls som en avgörande orsak till att Hitlerregimen lyckades hålla ut ända till 16 Se Eckhard Jesse (red.), Totalitarismus im 20. Jahrhundert, Bonn 1999, för en samling av sentida genomgångar och tillämpningar av begreppet.

17 För ett representativt exempel på denna nya forskningstrend, se Frank Bajohr och Michael Wildt (red.), Volksgemeinschaft. Neue Forschungen zur Gesellschaft des Nationalsozialismus, Frankfurt am Main 2009.

18 Heinrich Jaenecke, ”Mythos Hitler: Ein Nachruf ” i Kriegsende in Deutschland, Hamburg 2005, s. 223.

19 Det var denna föreställning som låg till grund för det banbrytande ”Bayern-projektet” under 1970-talet. Essäsamlingarna som mynnade ut ur arbetet och utgavs i serien Bayern in der NS-Zeit, (red.) Martin Broszat, Elke Fröhlich et al., München 1977–1983, har undertiteln ”Herrschaft und Gesellschaft im Konflikt” (”härskare och samhälle i konflikt”).

20 Robert Edwin Herzstein, The War that Hitler Won, London 1979.

21 Se särskilt Michael Wildt, Volksgemeinschaft als Selbstermächtigung, Hamburg 2007 (även om detta arbete enbart riktar in sig på förkrigsperioden) och Peter Fritsche, Life and Death in the Third Reich, Cambridge, Massachusetts – London 2008.

22 DRZW, 9/2 (Herf ), s. 202.

23 Götz Aly, Hitlers Volksstaat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005.

20

inledning: inför br innande r idå

slutet.24 ”Tredje rikets grundläggande legitimitet förblev intakt”, har en annan historiker hävdat, ”eftersom tyskarna inte kunde föreställa sig något önskvärt alternativ till nationalsocialismen” utan visade prov på en ”anmärkningsvärd lojalitet gentemot nationalsocialismen under kriget.”

Tyskarnas senare känsla av att ha blivit förrådda av nazismen ”kom sig av en stark identifiering med Tredje riket ända fram till övergivandets stund.”25 I det som möjligen är kulmen av detta synsätt har det föreslagits att ”den stora majoriteten tyskar blev snart hängivna Hitleranhängare och stödde honom till det bittra slutet 1945”. ”Somliga”, tillstår man i en hänvisning till en mycket liten minoritet, ”hade fått nog” – men den konsensus som från första början underbyggt diktaturen, lyder tesen, höll i sig ända till slutet.26 Kapitlen som följer bjuder på en hel del som motsäger en sådan tolkning. De ifrågasätter huruvida vare sig terrorns omfattning eller regimens folkliga stöd ger en fullgod förklaring till hur nazisterna kunde hålla ut ända tills Tyskland var slaget i spillror. Men om nu varken terrorn eller folkstödet är hela förklaringen, vad ska man då ta fasta på?

Ett antal frågeställningar infinner sig genast. Utöver vikten av de allierades krav på villkorslös kapitulation skulle man kunna fråga sig i vilken utsträckning de allierades strategiska och taktiska misstag (som definitivt förekom) dels undergrävde föresatsen att få ett snabbt slut på kriget, dels tillfälligt stärkte de tyska försvararnas moral.

Men oavsett vilken betydelse sådana faktorer kan ha haft så måste de avgörande förklaringarna till Tysklands fortsatta kamp rimligen sökas internt, alltså i det Tredje riket, snarare än externt i de allierades olika beslut. Hur stor vikt ska exempelvis läggas vid nazistledarnas känsla av att inte ha något att förlora på att fortsätta slåss, eftersom de i vilket fall som helst hade ”bränt sina skepp”? Hur viktigt var det i detta sammanhang att nazistpartiet mot slutet drastiskt utökade sina befogenheter i takt med att man sökte väcka till liv den anda som rått under ”kamp­ åren” före 1933? På vilka sätt bidrog en högkvalificerad och skicklig statlig myndighetsapparat, trots tilltagande och i slutänden överväldigande administrativ oreda, till möjligheterna att hålla stånd? Hur viktig var fruktan för Röda armén när det gällde att fortsätta kämpa in i det sista?

Hur kom det sig att tyska officerare, och särskilt då generaler på centrala frontavsnitt, var beredda att fortsätta slåss till och med när de insåg det 24 Se Fritsche, s. 266–296.

25 Citaten hämtade från Fritsche, s. 269–271.

26 Robert Gellately, Backing Hitler. Consent and Coercion in Nazi Germany, Oxford 2001, s. 1, 3, 226.

21

slutet

meningslösa i kampen och det absurda i de order de fick? Och vilken roll spelade de ledande nazisterna under Hitler – särskilt kvartetten Bormann, Himmler, Goebbels och Speer – och de regionala ståthållarna, ”die Gauleitern”, när det gällde att säkra en fortsatt krigsinsats trots stigande och till sist oövervinnerliga odds, ända tills regimen hade malt ner sig själv i det totala militära nederlaget? Hur omistlig var i synnerhet Speers insats för att övervinna de enorma hinder som låg i vägen för fortsatt rustning av Wehrmacht? Sist men långtifrån minst har vi också den roll Hitler själv spelade, i kombination med den tyska maktelitens varaktiga trohet och lydnad gentemot honom som person.

Ett enkelt men alldeles uppenbart otillräckligt svar på frågan om hur och varför Tyskland höll ut ända till det bittra slutet är ju faktiskt att Hitler benhårt och undantagslöst vägrade att överväga kapitulation, vilket innebar att det inte fanns något alternativ till att fortsätta slåss. Det räckte inte med att han nedstigit i bunkermörkret och fått allt svårare att skilja mellan fantasi och verklighet; först i och med självmordet den 30 april 1945 upphörde hans grepp om makten. En grundbult i hela hans ”karriär” hade varit att hämnd skulle utkrävas för den nationella förödmjukelsen 1918 och detta ”1918-syndrom” var djupt inpräntat i hans psyke.27 Det kunde, förkunnade han ofta och envist, aldrig bli tal om en upprepning av 1918, ingen ny variant av den ”fega” kapitulation som satt punkt för första världskriget. Ödeläggelse med äran i behåll genom att kämpa in i slutet, fasthållandet vid den smått mytiska militära hederskodexen om att slåss till sista kulan, skapandet av en tapperhetslegend för eftervärldens uppbyggelse genom nederlagets förtvivlan, och så framför allt historiens eviga bevarande av det han såg som sitt unika, hjältemodiga arv – allt detta var i hans sinnevärld oändligt mycket mer önskvärt än att förhandla fram en ”skamlig” kapitulation. Då han personligen inte hade någon framtid att se fram emot efter ett nederlag var självmordsattityden knappast svår att anamma. Men den inskränkte sig inte till det personligen destruktiva. Den innebar dessutom en dödsdom för hans folk och hans land. Det tyska folket hade, ansåg han, svikit honom och visat sig ovärdigt hans ledarskap. Folket kunde gott offras.

Utan honom, resonerade hans monstruösa ego, kunde precis allting offras. Så var det en gång för alla i hans råa, svartvita tankevärld: seger 27 För en tankeväckande analys av arvet från 1918 och dess betydelse inte bara för Hitler utan för nazistregimen i dess helhet, se Timothy W. Mason, Sozialpolitik im Dritten Reich. Arbeiterklasse und Volksgemeinschaft, Opladen 1977, kap. 1.

22

inledning: inför br innande r idå

eller ödeläggelse. Denna egna logik tvekade han aldrig att följa.

Hitlers avgörande roll för Tysklands självdestruktiva drifter i samband med rikets kollaps är uppenbar. Framför allt utgjorde hans fortsatta maktinnehav ett hinder mot varje möjlighet att hitta en förhandlingsväg bort från all den död och förstörelse som bara tilltog, en väg som hans paladiner gärna ville utforska. Men då är vi tillbaka vid den ursprungliga frågan: hur kom det sig att han kunde göra detta? Hur kunde hans befäl få fortsätta när det var tydligt för alla omkring honom att han drog dem med sig i fallet och förde sitt land mot avgrundens käftar? Givet Hitlers självdestruktivitet, hur kunde den härskande eliten strax under honom – militären, partiet, statsapparaten – låta honom blockera alla rationella utvägar? Varför gjordes efter den misslyckade kuppen i juli 1944 inga fler försök att hejda Hitlers föresatser att fortsätta kriget? Hur kunde hans underlydande nazistledare och militära befälhavare vara beredda att följa honom hela vägen till rikets totala förstörelse? Det var ju inte fråga om att de faktiskt ville följa honom in i döden för egen del.

Så fort Hitler var död gjorde de allt som stod i deras makt för att rädda sig från avgrunden. I stort sett samtliga nazistledare flydde, ivriga att inte gå samma självdestruktiva slut till mötes. De militära befälen var nu plötsligt redo att kapitulera i rask takt, och fortsatte att slåss endast när det behövdes för att kunna föra så många av sina mannar som möjligt undan Röda armén och in i de västra zonerna. Några av dem drömde om en framtid i de västallierades tjänst.

Den totala kapitulationen skedde redan en dryg vecka efter bunkerdramats slutpunkt. Genast vidtog jakten på de flyende nazisterna, som inte längre hade något kvar att kämpa för. Ockupationsmakterna inledde sitt arbete med att städa upp i förödelsen och försöka få till stånd ett nytt och annorlunda styre. Hitler var alltså tveklöst av avgörande betydelse in i det sista. Men han kunde dröja sig kvar vid makten enbart för att andra upprätthöll den åt honom. De var ovilliga eller oförmögna att utmana honom.

Frågeställningen rör sig därmed vidare, bortom Hitlers egen omedgörliga person och hans hårdnackade fasthållande vid den absurda, polariserade läran om total seger eller totalt nederlag. Frågan närmar sig Hitlerstyrets själva natur, och de strukturer och attityder som upprätthöll det – i synnerhet inom maktens elit.

23

slutet

Mest träffande är att placera Hitlerdiktaturen i facket ”karismatiskt ledarskap”.28 Strukturellt påminde den på vissa sätt om en modern variant av den absoluta monarkin. Likt en absolut monark var Hitler omgiven av lismande hovfolk (även om hans ”hov” saknade storslagenheten hos ett Versailles eller Sanssouci). Han förlitade sig på olika satraper och ståthållare ute i provinserna, individer som var honom personligen trogna och genomförde hans direktiv och implementerade hans beslut. Och han hade betrodda fältmarskalkar som skötte hans krig (och fick saftiga belöningar i form av pengar och ägor). Analogin bleknar dock snabbt när man inkluderar vissa av den moderna stats­ apparatens omistliga inslag: dels en raffinerad myndighetsbyråkrati, dels mekanismer (här huvudsakligen i händerna på ett parti med makt­ monopol) för att säkra stöd hos och kontroll av folket. En viktig del av hela statsbygget var det massiva stödet i de olika folkomröstningarna, något som åstadkoms genom en kombination av propaganda och förtryck. Detta stärkte Hitlers auktoritet i alldeles avgörande utsträckning och gav honom en oangriplig, närmast gudabenådad ställning där han tronade högt över alla nazistatens institutioner. Hur fabricerad denna image än var så råder det ingen tvekan om Hitlers äkta och oerhörda popularitet bland de tyska massorna ända fram till krigets mitt. Från och med den första krigsvintern på östfronten 1941 tyder emellertid allt på att populariteten började svikta. Och från och med den andra vintern – den med Stalingradfiaskot, för vilket han personligen hölls ansvarig – sjönk den allt kraftigare. Vad det folkliga stödet anbelangar var det alltså så att Hitlers ”karisma” oåterkalleligt undergrävdes allt eftersom krigslyckan vände och nederlagen började hopa sig.

I strukturell mening var dock hans ”karismatiska ledarskap” långtifrån över. Även i jämförelse med andra auktoritära regimer var Hitlers välde extremt beroende av en enda person, och det ända från första början 1933. Det existerade ingen politbyrå, ingen regering (sedan 1938) och inget militärt beslutande organ som hade kunnat dämpa eller hejda hans styre. Det fanns till exempel inget som kom i närheten av Fascismens stora råd, som tog initiativet till Mussolinis undanröjande 1943. Ett väsentligt kännetecken för Hitlers ”karismatiska ledarskap” var ju ända från början utarmandet och fragmentiserandet av regeringsmakten.

Vid mitten av 1944, denna boks startpunkt – i chockvågorna efter det 28 Det mest renodlade förfäktandet av den ståndpunkten återfinns i Hans-Ulrich Wehler, Der Nationalsozialismus. Bewegung, Führerherrschaft, Verbrechen, München 2009, särskilt i kapitlen 2, 7, 11 och 14, vilka är utdrag från hans monumentalverk Deutsche Gesellschaftsgeschichte, vol.4 (1914–1949), München, tredje utgåvan 2008. Begreppet ”karismatiskt ledarskap” är naturligtvis hämtat från Max Weber. Se dennes Wirtschaft und Gesellschaft. Grundriß der verstehenden Soziologie, femte reviderade upplagan, Tübingen 1980, s. 140–147, 654–687. Även om Ludolf Herbst i Hitlers Charisma. Die Erfindung eines deutschen Messias, Frankfurt am Main 2010, ställer sig kritisk till tanken att Hitler påbörjade sin karriär utrustad med några vidare inre personliga kvaliteter – vilket få seriösa historiker heller har gjort gällande – utan istället betonar den karisma han konstruerade sig med propagandistiska medel under 1920-talet (i ett argument som lägger sig nära en bild av tyskarna som offer för en sofistikerad massförförelseteknik) så verkar Herbst ändå godta att nazistremigen baserades på ett ”karismatiskt ledarskap”.

24

inledning: inför br innande r idå

misslyckade 20 juli-attentatet och under den påföljande febrila interna omorganiseringen – hade fragmentiseringsprocessen utökats och förstärkts å det kraftigaste. Det fanns inget enhetligt maktorgan som kunde utmana Hitler. Ett annat sätt att uttrycka saken är att det karismatiska ledarskapets strukturer och attityder fortsatte att gälla också efter det att Hitlers popularitet börjat kollapsa. De upprätthölls i allt väsentligt inte på grund av blind tilltro till Hitler; långt viktigare för ärkenazisterna var det faktum att de inte hade någon framtid utan honom. Detta gav upphov till ett starkt, negativt band: deras öden var oupplösligen sammanvävda. Det var en lojalitet baserad på att man bränt sina skepp tillsammans och nu saknade utväg. För många av dem som vid det här laget var kallsinniga eller rent fientligt inställda till nazismen var det ofta så gott som omöjligt att göra någon åtskillnad mellan å ena sidan stödet för Hitler och hans regim, å andra sidan en patriotisk beslutsamhet att undvika nederlag och utländsk ockupation. Hitler representerade ju när allt kom omkring rikets fanatiska försvar. Att avlägsna Hitler från makten (så som försökts i juli 1944) kunde ses, och sågs också av många, som 1918 års myt i nygammal tappning, alltså som en dolkstöt i ryggen.

Diktatorn hade dessutom alltjämt, vilket alla var väl medvetna om, en skoningslös polis- och förtrycksapparat till sitt förfogande. Fruktan (eller åtminstone yttersta försiktighet) hade en uppenbar betydelse för hur de allra flesta agerade. Också de högst uppsatta visste att de måste gå varligt fram. Oavsett folks olika motiv blev effekten i alla fall densamma: Hitlers makt bibehölls in i det sista.

När slutet började närma sig och fragmentiseringen av centralmakten var nästintill fullständig förflyttades livsviktiga beslut allt längre ner i hierarkin, till regional-, distrikts- och lokal nivå. Det gick så långt att enskilda individer som den militäre befälhavaren i Ansbach kom i åtnjutande av godtycklig och dödlig verkställande makt. Men denna gräsrotsradikalisering skulle, hur viktig den än visade sig bli för slutfasens vanvett, ha varit omöjlig utan den uppmuntran, tillåtelse och ”legitimitet” som tillhandahölls uppifrån – från ledarna för en regim som i sin dödskamp slapp ställas inför något internt motstånd.

Den kanske mest grundläggande faktorn när det gäller att få svar på frågan om hur och varför regimen höll ut ända till randen av total ödeläggelse har därför att göra med det karismatiska styrets strukturer 25

slutet

och attityder. Att koppla detta till en mer mångsidig värdering av hur vanliga tyskar reagerade på den snabbt annalkande undergången kan vara en framkomlig väg för att nå en nyanserad bedömning av varför naziststyret kunde fortsätta att fungera in i det sista.

Kapitlen som följer skildrar skeendet kronologiskt, med början i efterdyningarna av det misslyckade mordförsöket på Hitler den 20 juli 1944 – en vattendelare för Tredje rikets maktapparat och organisation – och sträcker sig till kapitulationen den 8 maj 1945. Fördelen med detta upplägg är att de övergripande maktstrukturella skeendena kan kombineras med en undersökning av förhärskande attityder, och att det tyska samhället genomlyses både uppifrån och underifrån. På så vis blir det möjligt att med stor precision skildra de dramatiska stegen i regimens sammanbrott, parallellt med dess otroliga uthållighet och trotsiga, förtvivlade fastklamrande vid något som efterhand alldeles uppenbart bara blir mer och mer hopplöst. Fokus ligger genomgående på Tyskland; vad de allierade (som ofta själva häpnade över tyskarnas fortsatta stridsvilja under så tröstlösa omständigheter) tänkte, planerade och gjorde ingår inte på något sätt i analysen. Inte för att det skulle ha varit oviktigt för krigsutvecklingen; det som skedde på slagfälten i de olika frontavsnitten blev i slutänden helt avgörande. Men detta är ingen militärhistorisk bok. De relevanta skeendena beträffande de allierades frammarsch mot och genom Tyskland, från öster och väster, sammanfattas endast i all korthet där det behövs för att tillhandahålla ett ramverk för efterföljande redogörelser och slutsatser.

Eftersom vi känner till hur historien slutar är det svårt att låta bli att fråga sig hur de som levde då kunde missa det som i efterhand är så uppenbart för oss: att kriget bevisligen var förlorat, och det allra senast under sommaren 1944 i och med att de allierade hade fått ordentligt fäste i Frankrike och Röda armén hade ryckt djupt in i Polen. Men detta var inget man insåg förrän förvånansvärt sent. Visst förstod man att segervissheten från 1941 och 1942 inte gick att få tillbaka. Men den tyska ledningen, och inte bara Hitler själv, trodde att det alltjämt fanns något att tjäna på kriget. Rå viljestyrka och drastisk mobilisering skulle, trodde de, kunna dra ut på konflikten tills nya ”mirakelvapen” dök upp. Krigsinsatsen skulle hållas igång så pass länge att de allierade, i takt med sina stigande förluster när tyskarna hejdade deras frammarsch eller rentav 26

inledning: inför br innande r idå

försatte dem på defensiven, började söka efter en förhandlingslösning.

En spricka skulle uppstå mellan öst och väst, och Tyskland skulle ges möjlighet att hålla fast vid en del av sina landerövringar. Då skulle man, efterhand med benäget bistånd från väst, åter kunna kasta sig över den gemensamma fienden: Sovjetkommunismen. Sådana förhoppningar och illusioner dröjde sig kvar nästan ända till slutet, låt vara hos en raskt krympande skara tyskar (särskilt från och med att Röda armén i slutet av januari 1945 nådde Oder). Och det var därför, till och med under det sista, fruktansvärda skedet av död och ödeläggelse och inför omöjliga odds, som kriget hölls igång; trots att den ena regionen efter den andra kollapsade, och med en alltmer irrationell men icke desto mindre livsuppehållande destruktiv energi.

Syftet med denna bok är att försöka förklara hur detta kunde hända – hur regimen, sönderpressad från alla håll som den var, kunde fortsätta att verka ända tills Röda armén stod vid rikskansliets portar.

27