Vandringen 2000
ringlar framåt, en hackande remsa av civila fordon, jeepar, militärambulanser, stridsvagnar och väldiga schaktmaskiner på dragbilarnas släp. Hennes taxichaufför är tystlåten och bister. Hans hand vilar på Mercedesens växelspak och hans kraftiga nacke är orörlig. En lång stund har han varken sett på henne eller Ofer. Så snart Ofer tog plats i taxin gav han ifrån sig ett ilsket frustande och fyrade av en blick som meddelade: Inte världens smartaste idé, mamma, att beställa just den här chauffören till den här körningen. Först då insåg hon vad hon gjort. Vid sjutiden samma morgon hade hon ringt Sami och bett honom komma och hämta henne för en långresa upp till Gilboaregionen. Nu minns hon att hon av någon anledning inte upplyste honom närmare om syftet med körningen som hon brukade. Sami hade frågat hur dags hon behövde honom och hon tvekade och sade sedan: »Kom vid tre.« Han hade svarat: »Ora, då är det som värst på vägarna så vi kanske borde åka tidigare.« Det var hans enda antydan om dagens vansinne men inte ens då fattade hon utan sade bara att hon omöjligt kunde resa före tre. Hon ville tillbringa tiden fram till dess med Ofer och även om Ofer gick med på det märkte hon att det kostade på. Sju, åtta timmar var allt som återstod av den veckolånga utfärd hon planerat för dem båda, och nu inser hon att hon inte ens sagt till Sami i telefon att Ofer skulle följa med. Hade hon sagt det skulle han kanske ha bett att för en gångs skull få slippa köra i konvojen
61