anckarstroĚˆm_inlaga.indd 2
10-08-23 13.48.02
--- en period Som låg med ljus och dunkelhet emellan Den nittonde augustis morgonsol Och nattens blixt ur Anckarströms pistol carl snoilsky
anckarström_inlaga.indd 5
10-08-23 13.48.02
Del I Wörda mitt stoft 1762–1767: Ätten och mönstergården 1767–1774: Nummerkarl 38 1774–1777: Faderns död och pappa Gjörwell 1777–1778: Vidrigheter efter Lindö 1778–1779: Pagen på Norra Smedjegatan 1779–1783: Kaptens avsked 1783–1788: Mällösa, Thorsåker, brytning med Gjörwell
13 27 34 55 62 84 101
Del II Örnen kastad i myrstacken 1788–1789: Teaterkriget, enväldet 1789: Riksdagen 1789, mars, april: Anjalafångarna, kungens pöbel 1789, hösten: Mördaren lämnar åkern, offret drar i krig 1790, vinter och vår: Kungsholmsbrogatan, af Stenhoff 1790, juli: Den störste av konungar 1790, sensommar: Gotländska saken 1790, tidig höst: Exekutionen av Hästesko 1790–1791: Dödsstraffet, flykten 1791, hösten: Husarrest
anckarström_inlaga.indd 6
121 142 163 173 181 195 201 213 225 239
10-08-23 13.48.02
Del III Jag gör´t 1791–1792, vintern: Den militanta kärnan 1792, januari: De tre första mordförsöken 21 januari–24 februari: Mordförsök i Gävle 24 februari–15 mars: Mordplaner på Huvudsta 16 mars: Attentatet 17 mars: Natten efter skottet 17 mars, tidig morgon: Demaskering
253 262 285 319 345 380 398
Del IV Döden gör mig intet häpen 17 mars, morgon och eftermiddag: Häktningen, första förhöret 18–19 mars: Husrannsakan, Horn och Ribbing grips 19–20 mars: Anckarström sätts på bekännelse Sent i mars: Massarresteringar, Bielke tar förgift 28–29 mars: Kungens död April, tidigt: Härvan klipps av, den skriftliga bekännelsen 4–7 april: Rannsakningen, domen Påskdagarna: Lit de parade med trovärdiga benådningar 13–16 april: Bisättning, straffskärpning, bouppteckning 19–22 april: Spöslitning 23–27 april: Smutskastning, dödsberedelse, uppstyckning Litteratur och källor Efterord
anckarström_inlaga.indd 7
413 433 451 463 478 493 510 522 533 542 557 576 587
10-08-23 15.31.49
anckarstroĚˆm_inlaga.indd 8
10-08-23 13.48.04
den pojke som i maj 1762 kom till världen på Lindö
skulle 30 år senare föras på rackarkärra genom stadens huvudgator till Skansbacken och halshuggas. Skarprättaren hette Jonas Bergman och bodde i bödelshuset i kvarteret Helvetet. Huvudet skilde han från kroppen med första hugget. När bilan redan fallit förblev hjärtat ännu levande en stund som brukligt är. I en kropp utan huvud kan ett hjärta slå ett tiotal slag. När det stillnat och han tagit sin frukost stötte och bröt han med bladet och skar det ur bröstet. Det kapade huvudet höll han fastklämt med ansiktet uppåt mellan stövlarna, sedan slog han med hjärtat mot huvudet, riktade slagen mot den dödes läppar och slog tills det tömts. Bålen styckades därefter i fyra klumpar och sattes på steglar. Genom höger öga, som vid födseln varit blått, slogs en lång stark dragspik. Huvudet med spiken genom ögat och med hjärtrester i det långa smutsiga skägget bars uppför en stege och fästes slutligen med många hammarslag i en påle. Överst på samma påle sattes en tavla med inskriften »Anckarström kungamördare«. Innan huvudet togs ned och tillsammans med kroppsstyckena slängdes i Årstaskogen satt det många veckor fastspikat invid stora landsvägen mot Stockholm och såg fruktansvärt ut.
) 9 (
anckarström_inlaga.indd 9
10-08-23 13.48.04
Hela händelsen såsom den rullades upp och ändade med avrättningen var gränslöst upprörande. Anckarström själv ansåg sig ha räddat fäderneslandet. Han hade undanröjt en tyrann. Jakobinerna som befriade Frankrike genom att föra Ludvig XVI under bilan, ville röva bort hans huvud för balsamering. De ville ställa ut hans kvarlevor som helgonreliker i ett skrin. Han var den svenske Brutus. Reuterholm som efter Gustav III:s död fick ett oinskränkt välde över förmyndarstyrelsen, som blev landets egentlige ledare, ägnade sig i brev till mystikern Lavater åt karaktärsanalyser av mördaren. Kort tid efter uppstyckningen ville Lavater höra mer: »Säg mig något om Anckarström! En person, som säger sig ha känt honom personligen och intimt, har nyligen försäkrat mig, att han ända intill det förfärliga ögonblicket var un homme très-doux, très-honnête et même très-dévot, osv. (en mycket kärvänlig, uppriktig, hängiven människa). Jag är frestad att skriva en ’mot de consolation’ (ett tröstens ord) till hans änka.« I Stockholm bland de kungatrogna som hållit sig kvar vid makten var tonen en annan. Anckarströms missgärning var ett i alla avseenden så högst gudlöst, vederstyggligt, grymt och grovt brott att hovrätten skärpte straffet från det högs ta av alla möjliga till ett ännu högre, som lagen ännu inte kände. Stadsfolket följde den dömde i horder till schavotten. De hårdaste ord skreks efter honom. Han var ett stinkande djur.
anckarström_inlaga.indd 10
10-08-23 13.48.04
del
1
WĂśrda mitt stoft
anckarstroĚˆm_inlaga.indd 11
10-08-23 13.48.04
anckarstroĚˆm_inlaga.indd 12
10-08-23 13.48.05
1762–1767
Ätten och mönstergården
lindö herrgård
där han föddes låg i Vallentuna någon timmes resa norrut med häst och vagn från huvudstaden. Den var byggd på en moränbacke och omgavs av lättbrukad lerjord. Lindö by hade sex gårdar, alla välskötta men inte som huvudbyggnaden uppförd i sten med särskilt påkostat uthus. Ladugården var enastående med väggar av huggen granit. Av trädgårdskonsten och fasaden anlagd åt åkervidderna kunde man se att arkitekten varit Hårleman. Då Lindö uppfördes hade Hårleman kallats hem från Venedig för att med Tessin ha uppsikt över bygget av Kungliga slottet. Anckarström växte upp i en värld ordnad av denne kungens ceremonimästare. Genast från början blir historien svår att följa. Hur han hade det vid unga år kan inte sägas, och skulle man sammanfatta hans tankar om det man vet från Lindötiden så skulle föga ges som gjorde fortsättningen begriplig. Hans mor var Hedvig Drufwa, en naturlig skönhet som ännu ung äktat det åldriga kanslirådet Baltzar Kemna. Efter att ha legat alldeles stilla på rygg några dagar och talat viskande dog Kemna i blodstörtning. Året därpå, 1759, lät änkan Drufwa sig förföras av mördarens far, kaptenen Jacob Johan Anckarström. Kaptenen
) 13 (
anckarström_inlaga.indd 13
10-08-23 13.48.06
var 30 år gammal, hon själv 37. Kärleken var en naturmakt. Hon lärdes att leva efter naturens fordringar. Drufwas far, som i arv lämnat henne Lindö, var landshövdingen Peter Drufwa. Denna kapten Anckarströms hustru medförde texter i brudkistan skrivna av skalden Georg Stiernhielm som var släkt. I ett bokskåp hemma hos Anckarströms fanns Then fångne Cupido tryckt i folio. Brorsonen Peter Ture Drufwa omnämns för sin tapperhet vid Oravais i Fänrik Ståls sägner. Anckarströms pappa var liksom den äldre tidens humanister en fullkomlig polyhistor. Han var kemist, matematiker, filosof, krigare, filolog, alkemist. Hela ätten var märkvärdigt lärd. Ätten Anckarström var som svenska encyklopedister ur vars pennor de snillrikaste tankar om mänskligt vetande flöt. Flera arbeten vilar fortfarande i manuskript. För att bli bergmästare måste man studera platonikerna. För att bli assessor i Bergskollegium skulle man hylla renässans filosoferna, läsa Ficino och Pico della Mirandola. Natur vetenskaperna måste ges en mystisk anstrykning. Kungamördarens farfar Claes Depken var bruksägare. En kvinna i släkten hette Gyllenknoster, en annan Crumbygel. De gick många år i trapphallar, stod vid golvur klädda i spetsmössa och fårbogsärmar. Händerna smalnade och blev som skapade för handkyss. På mödernet stod han nära de förmögnaste bergsmanssläkterna. Själv bildade Claes Depken ett av sin samtids mäktigaste köpmanshus. Bekräftelsen på bergsfrälset gavs av Gustav II Adolf. Mycket arbete lades på den tekniska sidan, längder, cirkel ytor, klotrymder, men för att grundlägga bruksrörelsen vid nedre Dalälven behövdes översikter av moralfilosofin, musiken, litteraturhistorien, versbehandlingen, metriken, kemin.
) 14 (
anckarström_inlaga.indd 14
10-08-23 13.48.06
Allt anfäderna till kungamördaren företog sig tog form och vandrade framåt genom seklerna likt planen för ett vidlyftigt vetenskapligt projekt. Farfar Claes Depken anlade Harnäs bruk. Under Karl XI:s krig satte han igång tillverkningen av ankaren för flottans behov. Han uppfann landets första vattenhammare och fick privilegium för ett mäktigt ankarbruk vid Söderforsen. Nu introducerades han i Riddarhuset under adelsnamnet Anckarström. Harnäs bruk ägdes ännu av släkten Anckarström vid tiden för mordet. Bruket låg nära landsvägen 1 ¼ mil från Gävle dit kungen färdats för riksdagen. Han var vid det laget hysteriskt rädd för ett tillslag och lade piketvakten, 20 man ur Hälsinge infanteri, vid infarten till Harnäs ovetandes om att Anckarström kände bruket väl, att det fanns en väg förbi vakten genom järnverket, över sjön Torskens is.
farfar depkens första hustru Beata Leijoncrona gifte barnlös om sig med överste Fabre. I Depkens andra äktenskap med Brita Insenstierna kom som femte barn Anckarströms pappa till världen, men det var överste Fabre som kom att ta sig an honom och fostra honom, som det sades, på ett strängt sätt. Anckarströms pappa togs alltså från föräldrarna vid Söderfors bruk och sattes i helpension hos Fabre på Styngsberg i Tierp. Det är obekant varför. Över ste Fabre var alkemist. Han gav styvsonen ofullkomlig underbyggnad i studier, utom i konsten att förvandla sjuka metaller till drickbart guld. 15 år gammal började Anckarströms far sin krigarbana. Han blev hantlangare vid artilleriet. 1745, då han var fyllda 16, följde han och brodern David en trupp unga adelsmän som under överstelöjtnant Leslie avgick från Göteborg för att träda i fransk tjänst. Ankom-
) 15 (
anckarström_inlaga.indd 15
10-08-23 13.48.06
men till Metz anställdes han som fänrik vid regementet Royal Suédois. Vid Spens regemente avancerade samtidigt hans äldre bror till stabskapten. Uniformen var snäv. I stället för strumpor bar han knäppta damasker. Krage och ärmuppslag fick regementsfärger med guld- och silverbroderier. Hatten var trekantig. Två år senare hade han avancerat till löjtnant. Sedan följde belägringen av den flamländska huvudstaden Namur. Staden hade ett citadell i vinkeln mellan två floder. Det hade i många hundra år intagits, förgäves beskjutits, erövrats och återgivits. Vid belägringen 1747 utmärkte sig kungamördarens pappa. Löjtnant Anckarström från Styngsberg i Tierp var orädd och tapper. Inte långt efter freden, då citadellet i Namur återlämnades bara för att en kort tid senare fullständigt raseras av Josef II, steg han till häst och vände tillbaka till fäderneslandet.
president broman från Bergby i Uppland hade redan som ung varit Fredrik I:s glade umgängesbroder, även tjänstvillig medhjälpare i kungens kärleksaffärer. Han blev Fredriks hovmarskalk. Denne president Broman var den hemvändande löjtnant Anckarströms nära släkting. Med sin särskilda nåd hos kungen hade Broman börjat utpressa mutor av tjänstesökande. Till och med ämbetsverk bjöd honom pengar för att få dem utnämnda. Känd i hovkretsar för slöseri och affärsvinglerier var det ingen svårighet för honom att få den nära släktingen, hemkommen från krigen, befordrad till kapten vid Nylands regemente. Samtidigt pryddes han själv, för sin nitfulla kärlek till regenten, med Serafimerordens riddarvärdighet.
) 16 (
anckarström_inlaga.indd 16
10-08-23 13.48.06
Hovmarskalk Broman var inte bara nära släkt med Anckarström utan även, som det visade sig, inrullad som en mördarens trojanska häst i slottsgemaken. Han fanns kvar där när Adolf Fredrik tog över kronan 1751. Han rörde sig ännu obehindrat i sviten av smickrare och hovmän vid den tid då offret, prins Gustav, kommit i brytningsåren och börjat visa några första prov på sin brådmogna intelligens, sin grandeur, sin teatraliska pomp. Genom Bromans försorg kunde den äldre Anckarström lämna Sverige som kapten. Helsingfors skulle göras till »Place d’armes och rendez-vous« för armén. Han tog tjänst vid fästningsarbetet på Sveaborg. 1757 följde han Nylands regemente till Pommern och bevistade fälttågen. Utan krigsförklaring hade en här på 20 000 svenskar brutit in i preussiska Pommern. Sjuåriga kriget inleddes. Vid svenska truppernas första övergång av floden Peene besatte han kretsstaden Dennim. Anckarström gjorde sig till kommendant av orten, befäste den, drog sig med garnisonen tillbaka till Stralsund, förlades en andra gång till Dennim i oktober 1758, höll stånd mot den överlägsna preussiska hären, svävade i största livsfara och måste med en besättning som krossats och sönderbråkats av värjor och kulor slutligen ge sig fången. Inlåst i fästningens logement fick han ett brev från Frankfurt an der Oder. Apotekardottern som han träffat i Stralsund hade nedkommit med en son, Johan Vilhelm. Han mottog också besked om faderns död. Närmare sommaren 1759, då Svenska Pommern befriats genom ryssarnas framryckning, fick han fiendens tillstånd att återvända till bruket vid Dalälven och ombesörja arvet.
) 17 (
anckarström_inlaga.indd 17
10-08-23 13.48.06
under hela denna tid som krigare hade han levt med de enklaste vanor, med torftig föda. Han, mördarens far, hade levt med en stränghet i seder som för en adelsman var lika ovanliga som berömliga. De gånger krigaren Anckarström fördes på tal var det den allvarsamma återhållsamheten som omnämndes, men också böjelsen för granna kläder och tvister som löstes med våldsamma handgemäng. Som ung var han hetsig, men lynnet i allt det här skulle snabbt ändras. Från fästet Dennim medtog han böcker hem. Rousseaus Discours sur les Sciences et les Arts hade han läst på franska. Han lade bort värja och silkesstrumpor och återkom till Sverige med håret samlat i en pung av siden sluten med en stor svart rosett i nacken. Utan akademisk underbyggnad hade han gjort stora framsteg inom vetenskaperna, främst kemin. Han hade under tiden lärt sig notskrift och fördjupat sina musikstudier. På godset Säby i Vallentuna bodde hans yngre syster Barbro. Den nyblivna änkan Hedvig Drufwa på herresätet Lindö ett åkerfält västerut beskrevs som vacker, intelligent och god. Den hemkomne krigaren uppträdde som förälskad och ville föra ett dygdigt och allvarligt liv. Arvet efter fadern var betydande, men genom giftet hade han blivit en förmögen man. Han kunde låna ut pengar. Magnus Lohe, en rik niding, satte sitt namn under en första skuldsedel (600 Rd kopparmynt). Planer på ett kalcinerverk uppstod. Han fann sten med sikterkvarts på ägorna och ville öppna ett glasbruk. Tämligen nygift och vid den tid då hans hustru Hedvig gick välsignad med kungamördaren, ledde ett kemiskt experiment till upptäckten av att själva guldet upplöstes i Acido Vitrioli.
) 18 (
anckarström_inlaga.indd 18
10-08-23 13.48.06
Han dubbades »som ett vedermäle av hjältemod samt lång och nyttig tjänst«, till riddare av Svärdsorden. Det var denna orden på faderns bröst, det vita i guld innefattade, emaljerade Andreaskorset med åtta uddar, som strålade över den nyfödde då fadern böjde sig över vaggan och kysste sin son.
några storbyar som i Falbygden hade aldrig funnits i Vallentuna. Lindö by hade sex gårdar. De hade lagts med de lättare lerorna i närheten och de styvare längre bort. Under Anckarströms barndom lade pappan mindre granngårdar under säteriet för att öka arealen. Stor arbetskraft behövdes men var lätt att få eftersom anställning på säteri gav befrielse från krigstjänst. Gårdarna organiserades i rotar och varje rote ansvarade för försörjningen av en soldat. Man sörjde för att bygga och underhålla hans tjänstebostad, soldattorpet. På Lindö byggdes nya torp med gårdens råvaror som var sten, lera och långhalm. Många torpare fanns där med skyldighet till täta dagsverken i herrgården. Jordägaren Anckarström hade sina främsta inkomster från de underlydandes dagsverken. Det fanns en handelsbod med poststation. På slänten ned mot Garnsviken var det marknad. Väldiga lass med varor kördes fram, stånd sattes upp. Det såldes kopparbunkar och kaffeserviser. Saltad strömming byttes mot spannmål. Lindös hästar inköptes där. Man hade arbetshästar, infödda halvblod och ardennerhingstar. Stallet var stort. Man hade gott stomaterial och ägnade sig åt avel för eget bruk. Anckarström satt till häst innan han reste sig och tog sitt första steg. Mjölkkor fanns. Om besättningen finns inga uppgifter, men ladugården hade många foderkrubbor och en rymlig höskulle. På Lindö herrgård kändes ständigt en lukt av gödsel.
) 19 (
anckarström_inlaga.indd 19
10-08-23 13.48.06
Den kändes i entréhallens trappa med sitt dubbla lopp, i praktvåningen med marmorgolv, längs de pilasterprydda väggarna ända in i porslinsköket.
nästan inget har sagts om Anckarströms mor. Hon gavs en vårdad uppfostran och behandlade pigorna som en hovbetjäning. Hon omgav sig med böcker och deklamerade väl. Möjligen fann hon sin make, den unge kavaljeren Anckarström, på Stockholms stadshus vintern 1760. Det var dansens tidevarv. På stadshusets baler syntes 600 masker. Mest omtyckt var den franska kontradansen och menuetten. Det var hur som helst det här året som den hemkomne kaptenen började uppteckna musiken till de dansmelodier han hörde. Av namnen framgår att ursprunget varit franskt, tyskt, engelskt, holländskt, italienskt, svenskt, samtliga med paginanummer och hänvisning till obekanta förlagor. Han nedskrev dessa melodier under stilla stunder i hemmet då han just lärt känna Hedvig Drufwa: Tourer af De Contra Danser som 1760 om wintren på Stadshuset Brukades. Efterhand lät han binda dem till en bok i oktavformat, ett rikt sirat praktband av grön marokäng, med namnet Jacob Anckarström inpräntat i guld och omlindat med ett grönt sidenband. Koreografin beskrev han med små tecknade rörelsescheman till melodi och ord. Registret omfattar 215 danser som beskrivs i detalj. På Lindö fanns ett praktfullt förmak med dubbeldörrar ut mot trädgårdsterrassen. Kanske prövade han några glidande steg, gjorde reverenser, bugade sig konstmässigt, grep efter Hedvig Drufwas hand med siratlig finhet och räknade turer just där på förmaksgolvet?
) 20 (
anckarström_inlaga.indd 20
10-08-23 13.48.06
den förstfödde Jacob Johan Anckarström var liten till växten och hade tänder vitare än gårdshundens. Munnen var fint tecknad, fötterna små (stövlarna vid bouppteckningen hade storlek 36), håret tätt och svart och ögonen hade blånaden hos kärnan av en eld. Till sättet var han återhållen, ofta förlägen, osäker i sitt uppträdande, än överdrivet artig, än brutal och orädd men aldrig utan en gnista av humor eller kvickhet som han svårligen fann ord till. Han var helt en känslomänniska men viljestark, i hög grad sensuell men kontrollerad, utsvävande men berömmande sig av sin asketism, sin höga moral. Senare, då han fördes på bödelskärra till schavotten, skrek pöbeln hårda ord efter honom. Det mesta, nästan allt, som skulle sägas om Anckarström sades efter skottet på maskeradbalen, och det mesta är oriktigt eller i varje fall obestyrkt. Det sades att barndomen var glädjelös. Han fick två yngre bröder, Carl och Gustav. Alla levde de samma glädjelösa barndom. De uppfostrades mycket strängt »à la Rousseau« och »à la vieux gothique« av den häftige och despotiske fadern. De blev skräckslagna av faderns prygel, tvingades ligga i dennes rum på golvet med enkla lakan på halmsäckar. Maten var torr fisk utan sås. Allt detta sades om dem. Det utspreds efter skottet av Anckarströms sammansvurna och av propagandan från regeringen närstående agenter. Familjens vän Gjörwell, som efter faderns död blev sönernas förmyndare, menade i brev före mordet att de var synnerligen välartade, »bland de bäst artade barn, jag känner – hederliga tänkesätt, goda hjärtan«. Särskilt kungamördaren stod Gjörwell nära. Han sände honom många långa brev med goda levnadsregler nedskrivna och Gjörwell väntade sig av honom en »förståndig lantbrukare«. Vad Gjörwell sagt om Anckarströms karaktär har man
) 21 (
anckarström_inlaga.indd 21
10-08-23 13.48.06
länge fäst största avseende vid. Ingen samtida har ju fått ett så gynnsamt eftermäle som han själv, den svenska vitterhetens »père noble«, den blide bokvännen och publicisten. Gjörwell visste ju vad han talade om, stod familjen nära, omfattades av förtroenden. Mycket fint hann han säga om pojken Anckarström. Före konungamordet. Genast efteråt var tongången en annan. Som barn på Lindö, hette det nu, hade han varit en mycket brutal person. Fadern hade uppfostrat honom »på sitt eget sätt, med stor stränghet och tarvlighet«. Pojken med den vackra kroppshållningen och de väl proportionerade lemmarna, med ett ansikte upplyst av ädla drag, hade tidigt visat en hårdhet i sinnet och en kärlekslöshet för allt lidande. Anckarström hade den känslofattigaste läggning, det obändigaste sinne och upplevde pervers lust i att se hur skolbarn pryglades, hur bönder plågades. Andra såg illamående bort, men han gladdes av prygling och avstraffning. Han fångade in råttor och flådde dem levande. Han gladdes också av att se sin fem år gamla syster Sofia innebrännas. När kung Gustav låg döende av skottskadorna informerade Gjörwell hertiginnan Charlotta, senare Sveriges drottning, att åttaåringen försummat rädda systern ur lågorna, att han »mördat henne, för arvets skull«. Anckarström var som pappan hänförd av Rousseau. Han hade Vallentunaskogen som studerkammare och trodde som Rousseau att människan var god av naturen, men att samhällsinstitutionerna, om de missbrukades, gjorde henne ond. Själv beskrevs han som ond av samma natur. Hans hämndbegär ansågs medfött. Till och med som undanröjd var Anckarström en inhemsk fiende. Spärrar hade byggts in i tryckfrihetsförord-
) 22 (
anckarström_inlaga.indd 22
10-08-23 13.48.06
ningen för att skydda kungahuset. Bara en åsikt fick gälla. Gjörwell var ekonomiskt beroende av hovet. Han var ämbetsman inom slottets centrala förvaltning, en noblesse de robe, som strävade efter allt högre poster. Vad gällde kungamördaren tog han upp propaganda av agitationen. Den unge Anckarström behärskade franska språket utmärkt. Fadern hade i en vetenskaplig text förklarat hur koksalt förvandlades till salpeter. Av sjukdom försvagad ville han få sina »tryckta tankar« sända till »fransyske wetenskaps academien« och gav sonen i uppgift att översätta dem. Efter dådet hittade Gjörwell i stället på att den vackre pojken var obeskrivligt dum, kunde inte tänka, saknade all kunskap. Han sade efter halshuggningen och uppstyckningen: »Den olyckliga människan kunde knappt mer än sitt modersmål, och det kunde han en gång icke skriva.« Anckarström var under sitt trettioåriga liv aldrig utomlands men nu hade han setts i Paris där han upplärts i tyrannmordets konst. Vid akademien i Uppsala spred han skräck. Som tidsfördriv gav han sig på sina studiekamrater med knytnävarna, vanställde ansikten med avbrutna knivsuddar fastklämda mellan knogarna. Intensivast hatades han dock inom sitt regemente. I strödda historiska handlingar berättas om hur illa omtyckt han varit. Han var »snål och av råa seder« och hade hatats av alla. Det var rent frånstötande hur han hatats. I en anonym biografi nämns på nytt hans stora snålhet. Hovrättsrådet Oxenstierna omtalar för assessor Juslén, som efter mordet skriver till professor Porthan, att Anckarström hade varit så »obeskrivligen snål att han gått utan strumpor och blott med schavader i stövlorna eller pjäxorna«. Till smutskastningen fogades också en historia om en häst som kostat Anckarström 100 Rd. Under en ritt hade
) 23 (
anckarström_inlaga.indd 23
10-08-23 13.48.06
hästen blivit så bångstyrig att Anckarström sprungit av, hämtat en kniv på ett värdshus och börjat hacka hästen till döds. Exekutionen besågs av folk på gatan och pågick »mer än en timme«. Slutligen nidvisorna. De stadsbor som följde honom till schavotten sjöng om hans grymhet, hur den såg ut under barndomen, hur den förvärrades under ungdomsåren och nu, vid tidpunkten för kungamordet, hade gjort honom till ett vilddjur.
att anckarström tillbragte tid med pappan är väl bestyrkt. Han var äldste sonen och skulle bli ättens huvudman, dess caput. Allt på sätesgården skulle lämnas honom i arv, jordbesittningarna, godsen, privilegierna, den höga sociala rangen som blivit ännu högre av faderns tapperhet i krig och trohet till kronan. Efter många år i det tungt bepansrade rytteriet hade han återvänt till fäderneslandet. Han hade mottagit Svärdsriddarorden och inom ståndet avsnörts till ett övre skikt – milites. Denne välmente reslige fader, krigaren med det ädla utseendet och det vackra tycket, gjorde umgänget med sonen till en adelsdygd. Lindö lät han bygga ut och fullborda som jordbruksgods. Han anlade två kemiska laboratorier. Alkemin låg honom närmast. Om de fyra elementen, återställda till sin ursprungliga renhet, sammansattes med »den vises sten«, skulle ämnet som utvanns innehålla själva livsprincipen för alla varelser och alla ting i den skapade världen. Denna livsprincip var i sin tur mäktig nog att förvandla alla omogna eller sjuka metaller till frisk metall, som var guld. Det var detta han jobbade med. Samtidens store kemist Johan Wallerius hade blivit hans
) 24 (
anckarström_inlaga.indd 24
10-08-23 13.48.06
vän. I laboratoriet fanns dennes Åkerbrukets kemiska grunder på latin. Wallerius prisade Anckarströms »arbetsamma huvud«. Allt fick han »i drifvande verkställighet, älskade vidsträckta planer«. Han omnämns i Systema Mineralog. T. H. där Wallerius erkänner Anckarströms ovanliga skicklighet att rena och kristallisera salter. Rönet att guld upplöses i vitriolsyra var epokgörande. Mönstergården Lindö under den äldre Anckarström lämnade allt rikare skördar. Han väckte uppseende med skriften Afhandlingar om åkerjordens bästa tillredande och om Guldfärgning (tryckt 1766 i Hushålls Journalen) Han berättar där om en typ av plog som fanns när han kom dit genom giftermål och hur de styva lerorna måste bearbetas: Vid denna min gård, såsom en herrgård, skulle äntligen då jag kom dit, för skams skull finnas en plog bland inventarierna. Jag lät pröva den, men ingen fanns som kunde köra den. Sedan jag rättat till felen med billen, risten, vändbrädet, stålningen mm. blev den bra och jag kunde utmana vem som det vara må att med andra slags plogar överträffa denna plog. Jag skall också vid provkörningen av de nya inrättade plogarna, taga en av mina gamla Närkesplogar och köra lika bra med den. Uppfinnaren måste ha varit ett snille i mekanik och plogen är rätt ställd. Jag har med denna ringaktade Närkesplog, i närvaro av några av de kunnigaste lanthushållare och ledamöter av Kungliga Vetenskaps Akademien, kört upp en lindvall av en halv alns tjocklek. De gav plogen högsta beröm och många lovord. Det finns således åtskilligt att ändra, rikta och ställa med våra gamla redskap.
det fanns en sed att placera runstenar utefter färdvägar, där de kunde väcka förundran hos dem som passerade. Gullbron anlades av släkten på Lindö. Brobanan lades
) 25 (
anckarström_inlaga.indd 25
10-08-23 13.48.06
med många jämnstora stenar och gick i ett rakt stråk mellan landsvägen nedanför Lindönäs och Gullbrokrogen. Vid vartdera fästet restes runstenar. Runstenarna vid bron var sammanlagt tre. Stenen vid norra dikeskanten bar inskriften: »Ulvs arvingar i Lindö har låtit resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg.« Korna som varit på bete drevs över bron till mjölkning. Vid ladugården anlade denne Anckarströms far ett nytt fähus för slaktoxar. Kreaturen hade vantrivts och blivit smutsiga på den gamla sura och orena båsbottnen som timrats på vanligt sätt med krubbor, balkar och gödselränna på underslag som snart ruttnade. På det nya kunde ingen urin förfaras. Fähuset satte han på 1 ½ till 2 alnar höga grundstenar, varpå syllarna knäpptes. Dörren på gaveln gjordes så vid att man kunde köra hela vägen in utan att behöva backa tillbaka. Plintgrunden fyllde han på med torv som vid kontakt med urinen alstrade salpeter. Ovanpå torven lade han kluvna plankor som gödseln föll igenom. Han band samman vidjor till ett bås där köttdjuren låg torrt och rent med sin värme och utdunstning som även den befordrade jordförändringen. Anckarströms pappa gjorde det här för att slaktarna var måna om djurens snygghet. Många år senare, när kungamördaren låg fjättrad med stångbult och armkätting i Wrangelska palatsets källarcell, tänkte han tillbaka på faderns omsorg om oxarna som bereddes till slakt, att man beredde honom surt och orent medan köttdjuren på Lindö gått till uppstyckning i rena och luftiga bås.
) 26 (
anckarström_inlaga.indd 26
10-08-23 13.48.06