9789100123505

Till Doris Kaplan

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 5

10-02-08 14.53.47

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 6

10-02-08 14.53.47

Dagen är lång och världen gammal, och därför kan många människor stå på samma ställe, den ena efter den andra.

Marie i WOYZECK av Georg Büchner

… , lovar ni mig, ni min ungdoms skogar, när jag kommer tillbaka, få frid i sinnet?

Friedrich Hölderlin

När huset är färdigt kommer döden.

Arabiskt ordspråk

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 7

10-02-08 14.53.47

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 8

10-02-08 14.53.47

PROLOG

Till bergsmassivet, som nu syns bara som en mjuk kulle ovanför huset, sköt isen fram för ungefär 24 000 år sedan. Genom det enorma tryck som isen utövade hade ekarnas, alarnas och tallarnas frusna stammar knäckts och krossats, delar av bergsmassivet sprängts, splittrats, smulats sönder, lejon, gepard och sabeltandad tiger fördrivits till sydligare nejder. Förbi bergsmassivet trängde isen inte. Sedan stillnade allt undan för undan, och isen började sitt arbete, sömnen.

Medan den i årtusenden sträckte på eller makade sin väldiga kalla kropp några centimeter hit och dit rundslipade den långsamt stenarna under sig. Varmare år, årtionden, århundraden smälte vattnet lite på isblockets yta och gled in under den tunga kolossen på ställen där sanden under isen lätt kunde spolas bort. Där en upphöjning hindrade isens framkomst anträdde den så sitt återtåg genom att som vatten underminera sig själv och rinna utför. Kallare år bara fanns isen där, låg och var tung. Och där den under varmare år hade smält och grävt rännor under sig i marken, där tryckte den under de kallare åren, årtiondena, århundradena av alla krafter åter in sin is för att sluta dem.

När inlandsisen började smälta för ungefär 18 000 år sedan, först tungorna och sedan, medan jorden långsamt värmdes upp, alla dess sydligare delar, lämnade den bara få panter kvar djupast i rännorna, öar av is, övergiven is, dödis kallades den senare.

9

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 9

10-02-08 14.53.48

Avskuren från den kropp som den en gång tillhört och inspärrad i rännorna töade denna is först långt senare, omkring 13 000 år före kristen tideräkning blev den åter vatten, sipprade ner i jorden, avdunstade i luften och regnade ner igen, som vatten började den kretsa mellan himmel och jord. Där vattnet inte kunde tränga djupare eftersom jorden redan var mättad, samlades det ovanpå den blå leran och steg, skar med sin spegel tvärsigenom den mörka jorden och blev endast i rännan åter synligt som klar sjö. Sanden som vattnet självt när det ännu var is hade rivit av berget gled nu här och där från sidorna ner i denna sjö och sjönk till dess botten, så bildades på somliga ställen undervattensberg, på andra ställen förblev vattnet lika djupt som rännan ursprungligen hade varit. För en tid skulle sjön nu mitt ibland Mark Brandenburgs kullar hålla upp sin spegel mot himlen, ligga där blank mellan ekar, alar och tallar som nu åter växte, mycket senare skulle den, vid en tid när det fanns människor, till och med av dessa människor få ett namn: Märkisches Meer, men en dag skulle den åter försvinna, ty liksom varje sjö var också denna bara något tillfälligt, liksom varje hålighet var också denna ränna bara till för att förr eller senare åter fyllas igen helt och hållet. Även i Sahara har det en gång funnits vatten. Först i nyare tid vidtog där det som inom vetenskapen betecknas som desertifikation och vanligen kallas ökenspridning.

10

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 10

10-02-08 14.53.48

TRÄDGÅRDSMÄSTAREN

Var han kommer ifrån är det ingen i byn som vet. Kanske har han funnits där jämt. Han hjälper bönderna med förädlingen av deras fruktträd på våren, okulerar vildskott med drivande öga kring midsommar eller med sovande öga vid andra savningen, lägger eller skarvar ihop kvist och stam, alltefter tjocklek, bereder den nödvändiga blandningen av harts, vax och terpentin och förbinder sedan såret med papper eller bast, alla i byn vet att de träd som ympats av honom under sitt fortsatta växande uppvisar de mest regelbundna kronorna. På sommaren lejer bönderna honom som slåtterkarl och för att resa hässjorna. Även för torrläggningen av den mörka marken på skiftena längs sjökanten frågar man honom gärna till råds, han vet hur man snor ihop flätorna av grönt granris och sticker ner dem lagom djupt i borrhålen för att avleda vattnet. Han hjälper byborna med att reparera plogarna och harvarna, på vintern är han med dem och fäller timmer och sågar upp stockarna. Själv äger han ingen jord- och ingen skogsbit heller, ensam bor han i en övergiven jaktstuga i skogsbrynet, har bott där jämt, alla i byn känner honom och ändå kallas han av alla, unga och gamla, bara för trädgårdsmästaren, som om han inte hade något namn.

11

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 11

10-02-08 14.53.48

STORBONDEN OCH HANS FYRA DÖTTRAR

När en flicka gifter sig får hon inte själv sy sig sin brudklänning. Inte heller får brudklänningen sys i hennes eget hem.

Utom hemmet ska den sömmas, och under sömmandet får ingen nål gå av. Tyget till en brudklänning får inte rivas, det måste klippas. Har något blivit fel vid tillskärningen får det tygstycket inte användas, man måste köpa till en ny längd av samma tyg. Skorna till bröllopet får bruden inte ta emot som gåva av brudgummen utan dem måste hon köpa sig själv, närmare bestämt av de slantar hon sparat under lång tid innan. Bröllopet får inte äga rum under den varmaste tiden, alltså inte i rötmånaden, men inte heller i april då vädret är så lynnigt, lysningstiden får inte infalla under påskveckan, och vid själva bröllopet ska det vara fullmåne eller åtminstone ny, den bästa månaden för bröllop är maj. Några veckor före datum för bröllopet tar man ut lysning och kungör den på anslagstavlan. Brudens väninnor flätar blomstergirlanger och bekransar tavlan med dem. Är flickan omtyckt i byn blir det tre eller fler rankor. En vecka före bröllopsdagen börjar man slakta och baka, men bruden får absolut inte se eld flamma i spisen. Dagen före bröllopet är det polterabend, bullerafton.

Då kommer barnen i byn på eftermiddagen och bullrar, de kastar porslin i portgången så att det går sönder, men inget 12

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 12

10-02-08 14.53.48

glas, och blir bjudna på kakor av brudens mor. På kvällen kommer de vuxna med sina presenter, de läser upp dikter och deltar i polterabendkalaset. När det är polterabend får ljusen inte fladdra, det bringar olycka. Skärvorna i portgången sopar bruden ihop morgonen därpå och slänger i en grop som brudgummen har grävt. Efter det blir bruden av sina väninnor smyckad till bröllopet, hon bär myrtenkrans och slöja. Träder brudparet ut ur huset håller två flickor en blomstergirlang som de sänker så att brudparet får kliva över den.

Sedan följer färden till kyrkan. Hästarna har på remtygets utsida två band, ett rött för kärleken och ett grönt för hoppet.

Piskorna uppvisar likadana band. Brudskjutsen är smyckad med en ranka av buxbom, eller ibland av enris. Brudskjutsen åker sist efter gästernas vagnar, den får inte stanna och inte heller vända. Brudföljet måste, om det på något vis är möjligt, undvika att passera kyrkogården. Brudfolket får inte se sig om under färden. Regna får det, men snöa bör det inte göra under färden. Ju flera flingor snö, / dess mera ack och ve. Inte heller får bruden tappa sin näsduk framför altaret, för då blir det många tårar i äktenskapet. På hemvägen kör brudskjutsen före de andra, den måste köra fort, annars går äktenskapet kräftgång. Stiger brudparet över tröskeln till bröllopsgården måste de kliva över järn, alltså över en yxa eller en hästsko. Vid bröllopsmåltiden sitter brudparet i ett hörn, brudvrån, som de inte får lämna. Brudparets stolar är prydda med murgrönsrankor. Efter måltiden smyger en gosse under bordet och drar av bruden ena skon, som det blir auktion på och som till sist måste ropas in av brudgummen. Det han betalar tillfaller kokfruarna. Klockan tolv på natten river 13

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 13

10-02-08 14.53.48

man under sång sönder slöjan, och varje gäst får med sig en bit av den som minne. Efter bröllopet flyttar de unga tu in i det nya hemmet. Där har goda vänner lagt ett litet paket med bröd, salt och lite pengar på spisen, för att det aldrig ska saknas mat och pengar. Paketet måste ligga kvar där orört ett helt år. De två ord som är viktigast vid ett bröllop lyder: får och måste, och får, och måste, och får, och måste. Unga fruns första göra i det nya hemmet är att hämta vatten.

Byfogden har fyra döttrar: Grete, Hedwig, Emma och Klara.

När han på söndagen åker med sina döttrar i vagn genom byn drar han på hästarna vita strumpor. Byfogdens far var byfogde, och hans far var byfogde, och hans far var byfogde, och så vidare tillbaka till 1650. Kungen själv utnämnde fadern till fadern till fadern till fadern till byfogden till byfogde, och därför drar byfogden på hästarna vita strumpor när han på söndagen åker genom byn i sin med döttrar fullastade vagn.

Grete, Hedwig, Emma och Klara sitter uppe i vagnen som deras far själv kör, hästarna går i lätt trav, och om marken fortfarande är fuktig kommer de inte ens så långt som till slaktarns förrän hästarnas vita strumpor är nerstänkta.

Söndag efter söndag efter gudstjänsten kör fadern sina fyra döttrar från kyrkvägen ner på huvudvägen, förbi slaktarbod och skola, förbi tegelbruket, efter tegelbruket svänger han åt vänster från huvudvägen in på strandvägen, följer strandvägen i nordlig riktning fram till skiftet halvvägs upp på Schäferberg, det som alla i byn kallar för Klaras skog, eftersom det är hennes arvslott. Där vänder fadern vagnen, och på sommaren hoppar flickorna av som hastigast för att plocka lite hallon på höger 14

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 14

10-02-08 14.53.48

sida om vägen, men Wurrach, som fadern till de fyra döttrarna kallas i byn, klatschar med piskan så snart han vänt, liksom han brukar göra även i vardagslag när han jagar fram genom byn med vagnen tom, för att kalla sina drängar och pigor till arbetet, och så snart fadern, Wurrach, har klatschat med piskan hoppar de fyra systrarna tillbaka upp på sina platser, nu bär det av hemåt, förbi tegelbruk, skola och slaktarbod, ända till andra änden av byn, bort till Klotthofstelle, som fadern ärvt av sin far och han av sin, och han av sin och så vidare, till Klotthofstelle, som kungen omkring 1650 gav i förläning åt Wurrachs urfader, jämte några åkrar.

Vill en ungmö veta om hon snart ska få gifta sig måste hon på nyårsnatten knacka på hönshuset. Är den första som svarar en höna blir det ingenting av med det, svarar tuppen går hennes önskan i uppfyllelse. På nyårsnatten kan hon tvinga sin tillkommande att visa sig. Vill flickan gifta sig med en skeppare sätter hon sig på en kärra, då kommer den efterlängtade snart att visa sig. För att bli gift med en murare slår flickan sig ner på en huggkubbe. Griper hon sedan tråg och murslev så kommer han snart fram. Vill hon ha en lantbrukare tar hon lie och spade i handen. Modern till en giftasvuxen dotter strävar efter att locka friare till huset.

Detta sker genom att hon avsiktligt låter spindelvävarna hänga i stugan. Tar man bort dem tar man bort friarna.

Modern till de fyra flickorna dog när Klara föddes. Byfogden har ingen son. Backstusittare och daglönare finns det i byn, två torpare och några bönder, men bara en byfogde.

15

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 15

10-02-08 14.53.48

Grete blir inte gift, eftersom bonden Sandkes äldste son, som hon förlovat sig med, den ende av de sex sönerna Sandke som har gått på lantbruksskola eftersom han ska ärva Sandkes gård, strax före bröllopet, till sin egen och även till sin fars överraskning, inte blir utsedd till arvinge av godsherren.

Bröllopet blir då uppskjutet, och Gretes fästman går, efter det att en svåger i september faktiskt tagit över gården, i Bremerhaven ombord på en ångare och far för 280 mark över Antwerpen, Southampton, Gibraltar sund, Genua, Port Said, Suezkanalen, Röda havet, Aden, Colombo och Adelaide till Melbourne/Australien, dit han efter sex veckors resa anländer den 16 november 1892 med en återstående förmögenhet på 8 mark och ett fickur av guld, som han pantsätter för 20 mark.

Detta skriver han från Melbourne i ett brev till sin fästmö, efter det hör Grete ingenting mer ifrån honom, och de till den Wurrachska egendomen gränsande Sandkeska åkrarna är för alltid förlorade för byfogdens familj.

Hedwig ger sig ilag med en kroppsarbetare som tröskar säd på Klotthofstelle på sommaren. När fadern genom en granne får reda på det rusar han mitt på dagen in i ladan, sliter slagan ur handen på arbetaren och jagar honom från gården med orden: Ja hämtar yxan, ja slår ihjäl dig!, ända till skogsbrynet rusar han efter honom, och i hela byn hör man hans röst, som blivit mycket stor av allt befallande, nästan utnött och därför låter som rösten hos en berusad: Ja hämtar yxan, ja slår ihjäl dig! När han kommer tillbaka till gården stänger han in Hedwig några dagar i rökkammarn på vinden, där hon mister sitt barn, som vid den tiden ännu inte är mer än en liten blodig klump.

16

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 16

10-02-08 14.53.48

Emma, byfogdens näst näst äldsta dotter, skulle säkert ha dugt till byfogde om hon hade kommit till världen som man.

Hon går fadern till handa i allt, beslutar när han är borta om bybornas kontributioner, städslar drängar och pigor, håller ett öga på avverkningar, åkrar och kreatur. Om att Emma skulle gifta sig har det aldrig spillts ett ord av någon, varken i familjen eller i byn.

Klara så, byfogdens yngsta dotter, henne tillkommer som arvslott skogen på Schäferberg. Skogen gränsar längst ner till sjön, längst upp till ängen med hallonbuskarna, som hör till godset, på höger sida till gamle Warnacks ägor och slutligen på vänster sida till en torpares äng, en torpare som sedan åratal ligger i fejd med Klaras far på grund av orättmätigt hävdande av denna äng som Wurrach gör anspråk på för egen del.

Under dessa omständigheter betraktas Klaras skog av fadern som en ö, inte mark som det passar att genom giftermål slå ihop med andra arealer.

När fiskaren lägger till vid hennes strand vet Klara inte vad hon ska säga. Fiskargossen säger ingenting han heller, han kastar bara åt henne tampen, hon tar emot den och binder den runt en al. Det är en tillfällighet att hon är i sin skog just idag. Sedan Hedwig råkade i olycka har fadern aldrig mer bjudit sina döttrar på åktur. Idag har Klara kommit hit ensam och till fots, hon har plockat hallon uppe på ängen och sedan promenerat mellan buskarna och träden som tillhör henne: ekar, alar och tallar, nerför sluttningen för att se på vattnets glitter, ty från Klotthofstelle ser man inte sjön ens på vintern när träden är utan löv.

17

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 17

10-02-08 14.53.48

Den okände fiskaren räcker henne handen, hon hjälper honom att stiga ur den vickande båten och släpper sedan taget. Först när han räcker henne handen en andra gång förstår hon att han vill bli ledd vidare. Halvvägs upp i sluttningen, där jorden inte är fullt så svart och gräset torrare ska det väl finnas ett ställe för henne och fiskaren vars hår är så blött att vattnet droppar ner på axlarna och rinner nerför armarna på honom ända dit där hans fingrar flätar ihop sig med hennes. Först nu, medan hon letar efter ett ställe där hon kan slå sig ner med honom, blir hon varse hur mycket folk det är omkring dem på denna skogsbit, överallt där det skulle vara ett fint ställe att ta igen sig på sitter eller står det redan någon, somliga ligger i skuggan och sover, andra äter matsäck, åter andra lutar sig mot ett träd, röker och blåser ut ringar i luften. Det är väl för att alla de där människorna är så tysta och stilla som hon inte lagt märke till dem förut.

På en solfläck under den stora eken växer sådant gräs som hon tycker om, torrt, högt gräs, tuva invid tuva, och när hon faller på knä där och drar ner fiskaren till sig rör sig de andra äntligen, lägger tillbaka sina smörgåsar, äpplen och hårdkokta ägg i korgarna, viker ihop filtarna och reser sig helt lugnt, medan de som står lutade mot trädstammarna nu kastar sina cigarretter på marken och trampar på fimparna.

Undan för undan vänder sig alla uppåt sluttningen för att gå och lämnar platsen utan att säga ett ord till eller hälsa på Klara och hennes fiskare. Fiskaren lägger sitt huvud i knät på henne, byfogdens yngsta och hittills ogifta dotter, och hon börjar gnugga hans blöta hår torrt med sin kjol. Bakom eken, alldeles i ryggen på henne, reser sig nu också två sista stumma 18

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 18

10-02-08 14.53.48

besökare på skogsbiten, två som hon inte märkt förut, och går även de därifrån.

Röd vid födseln, / grön i livet, / vit i döden.

Jag vet ett litet djur, / ett konstigt kreatur / med bena utanpå och köttet inuti.

I våran källare ligger en karl, / som hundra rockar på sig har.

På våran vind, där vandrar nåt, / som låter varken tripp eller trapp.

Vitt slängs det upp på taket, / och gult kommer det ner.

I våran trädgård står en skimmel / och håller svansen rakt mot himlen.

En drottning satt vid tesupén. / Då sam tre rådjur över sjön. / Vad hette drottningen?

Jag stackars knekt måste skiltvakt stå, / har inga ben men måste gå, / har inga händer men måste slå / och säga alla vad som står på.

Hål vid hål. / Och håller ändå.

I början lägger systrarna inte märke till mer än att Klara nu ibland hälsar särskilt artigt på dem på morgonen och frågar hur det står till, som vore de främlingar eller som hade hon inte träffat dem på länge. Andra dagar vänder hon istället bort huvudet när systrarna säger godmorgon. Det andra som systrarna och även folk i byn lägger märke till är att Klara ofta går bort från gården med grismatshinken istället för att tömma den i svinstian. Med hinken i handen går hon tvärsigenom byn, förbi slaktarbod och skola och svänger efter tegelbruket 19

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 19

10-02-08 14.53.48

åt vänster in på strandvägen. Gamle Warnack, vars mark på höger hand gränsar till Klaras skog, rapporterar för Wurrach att Klara alltid tömmer sin hink först där, någonstans i buskaget, och sedan sätter sig i gräset, med ryggen lutad mot eken, fötterna upplagda på den uppochnervända hinken, och talar med luften eller bara tiger. När fadern förbjuder henne att lämna gården börjar hon gömma sig på Klotthofstelle.

Hon hukar sig ner bakom trädgårdens buskar och träd, eller under bräder som står lutade någonstans, kliver också ner i tunnor och kistor. Överallt på gården och tomten får systrarna och tjänstefolket vara beredda på att stöta på Klara.

Nu hör man henne ofta gråta och gräla i något gömsle, men drar man fram henne därifrån är hon alltid tyst och snäll.

En gång när Grete öppnar dörren till städskrubben för att ta en kvast står Klara i den trånga smatten och ler lugnt emot henne som hade hon väntat på systern där i mörkret. En annan gång sticker hon vid matbordet handen i skålen och stryker i allas närvaro den heta gröten kring munnen på sig, som ville hon med avsikt inte hitta ingången, men också då ler hon och är tillfreds. För ett ögonblick blir det mycket tyst vid byfogdens bord. Ett tag vill nu knappast längre någon dräng eller piga ta tjänst hos den mäktige Wurrach, för det är ingen liten sak att väpna sig mot ett möjligt angrepp från en som har lämnat den värld där man är som folk. Systrarna lägger alla vassa knivar i en låda som kan låsas, drängarna sina yxor ovanpå skåpet i portgången, dit en kvinna inte når upp utan stege, och i Klaras rum skruvar fadern bort fönstervreden och dörrklinkan på insidan, under nätterna låser han egenhändigt dörren utifrån. Under nätterna vänder 20

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 20

10-02-08 14.53.48

Klara, byfogdens sista dotter, ibland pottan uppochner och börjar trumma på den.

Det här är trädgårdsnyckelen, / tre är de flickor som väntar på den. / Den första hette Binka. / Den andra hette Bibeldebinka. / Den tredje hette Sicksettsack Nobel de Bobel de Bibel de Binka. / Då tog Binka en sten / och kasta på Bibeldebinkas ben / så hon började linka. / När hon bar sig så åt / brast Sick, Sett, Sack / Nobel de Bobel de Bibel de Binka / i bitter gråt.

Och sedan händer ingenting mer än att Grete och Hedwig och Emma och även Klara blir äldre, och deras far gammal.

Händer ingenting mer än att en gren går av på den gamla eken i Klaras skog, blir liggande i gräset och multnar. Är alla bybor sedan länge vana vid att Gammel-Klara, som Klara vid det här laget kallas av byborna, ibland haltar genom byn. Med två omaka skor på fötterna eller rentav i bara strumpfötterna går hon så långt som till slaktarns, så långt som till skolan, så långt som till tegelbruket, men aldrig längre, och när man frågar henne: Varthän? svarar hon: Ja vet int.

Förra handsken / tappade jag min höst. / Tre dagar måste jag hitta / innan jag letade den. / Då kom jag förbi en trädgård, / där stod det en herre. / Vid herrn satt tre bord. / Då tog jag av mig min dag / och sa: God hatt, mina herrar. / Då skrattade herrarna att börja så / att sprickan magade.

21

Erpenbeck_Hemsokelse_.indd 21

10-02-08 14.53.48