erik larson
I odjurets trädgård En amerikansk familj i Hitlers Berlin
Översättning Margareta Eklöf
albert bonniers förlag
Tidigare utgivning av Erik Larson, på annat förlag: Djävulen i Den vita staden 2004
Citatet på s. 9 är ur Den gudomliga komedin av Dante Alighieri, översättning Ingvar Björkeson (Natur och Kultur 2006). Citatet på s. 505 är ur Där nere på besök av Christopher Isherwood, översättning Siv Arb (Bonnier 1963).
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012113-6 copy r igh t © Erik Larson 2011 or igina lets t it el In the Garden of Beasts. Love, Terror and an American Family in Hitler’s Berlin Published by agreement with David Black Literary Agency t ryck Scandbook, Falun 2013
Till flickorna och nästa tjugofem (och till minne av Molly, en snäll hund)
Das Vorspiel 11 Mannen bakom skynket 15 del i In i skogen 19 del ii Bostadsjakt i Tredje riket 69 del iii Lucifer i trädgården 111 del iv Det värker i skelettet 181 del v Oro 237 del vi Berlin i skymningen 295 del vii Allt förändras 337 epilog Den egendomliga fågeln i landsflykt 397 koda ”Bordssamtal” 407 Källor och författarens tack 409 Noter 421 Arkivförteckning 479 Litteraturförteckning 481 Bildrättigheter 495 Personregister 497
Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Dante Alighieri Den gudomliga komedin, sång 1
Das Vorspiel förspel, preludium, uvertyr, teat. förpjäs En gång, i en mycket mörk tids begynnelse, fann sig en amerikansk far och hans dotter plötsligt förda från sitt ombonade hem i Chicago till hjärtat av Hitlers Berlin. De stannade där i fyra och ett halvt år, men det är deras första år som är ämnet för den berättelse som följer, för det sammanföll med Hitlers vandring uppåt från rikskansler till enväldig tyrann, då allt hängde på en tråd och ingenting var säkert. Detta första år bildade ett slags prolog, där alla teman i det större epos om krig och mord som snart skulle komma befästes. Jag har alltid undrat hur det kändes för en utomstående att med egna ögon bevittna mörkret som tätnade kring Hitlers välde. Hur såg staden ut, vilka ljud hördes, vilka lukter svävade i luften och hur tolkade diplomater och andra besökare det som pågick omkring dem? En tillbakablick visar oss att historiens förlopp lätt kunde ha tagit en annan riktning under denna osäkra period. Varför var det då ingen som ändrade det? Varför tog det så lång tid att inse vilken reell fara som Hitler och hans regim utgjorde? Liksom de flesta andra fick jag min första känsla av epoken från böcker och fotografier som gav intryck av att dåtidens värld saknade färg och bara hade nyanser av grått och svart. Mina två huvudpersoner mötte däremot verkligheten av kött och blod, samtidigt som de också fullgjorde vardagslivets rutinartade förpliktelser. Varje morgon rörde de sig genom en stad behängd med jättelika 11
fanor i vitt, rött och svart, de satt på samma utomhuskaféer som medlemmarna av Hitlers SS, smärta och seniga i svarta uniformer, och då och då fick de en skymt av Hitler själv, en ganska kortväxt man i en stor öppen Mercedes. Men de gick också varje dag förbi villor med balkonger där röda pelargoner trängdes, de handlade i stadens stora varuhus, gav tebjudningar och andades i djupa drag in vårdofterna i Tiergarten, Berlins stora park. De träffade Goebbels och Göring, åt middag, dansade och skrattade med dem – tills en händelse inträffade just när deras första år var slut som på ett mycket betydelsefullt sätt avslöjade Hitlers verkliga natur och lade hörnstenen till det kommande årtiondet. Allt förändrades för både far och dotter. Allt i denna bok är belagt. Som alltid är allt material inom citationstecken hämtat ur ett brev, en dagbok, en minnesanteckning eller andra historiska dokument. Jag har inte gjort något försök att skriva ännu en grandios historia över denna epok. Mitt syfte är mer intimt: att avslöja denna förgångna värld genom mina två huvudpersoners upplevelser och iakttagelser, far och dotter som när de kom till Berlin togs med på en resa som innebar kunskap, insikt och till sist den djupaste bedrövelse. Här finns inga hjältar, i varje fall inte av den variant vi mötte i boken Schindlers lista, men det finns glimtar av hjältemod och människor som uppträder med oväntad stil. Det finns hela tiden nyanser, om än ibland av oroande karaktär. Det är just problemet med fakta. Man måste lägga åt sidan det vi alla vet – nu – och i stället försöka följa dessa två oskuldsfulla amerikaner genom världen sådan de upplevde den. Två komplicerade människor rörde sig genom en komplicerad tid, innan odjuren blottade sin sanna natur. Erik Larson Seattle
1933
Mannen bakom skynket
Amerikaner bosatta i Berlin besökte ibland det amerikanska konsulatet där, men inte i samma tillstånd som den man som kom dit torsdagen den 29 juni 1933. Han hette Joseph Schachno och var trettioett år, en läkare från New York som till nyligen hade haft en praktik i en förort till Berlin. Nu stod han naken i ett av de avskärmade undersökningsrummen en trappa upp i konsulatet, där en statsanställd läkare brukade undersöka personer som ville ha tillstånd att invandra till USA. Huden var flängd från stora delar av Schachnos kropp. Två konsulatstjänstemän gick uppför trappan och in i undersökningsrummet. Den ene var George S. Messersmith, amerikansk generalkonsul i Tyskland sedan 1930 (inte släkt med den tyske flygplanskonstruktören Wilhelm ”Willy” Messerschmitt). Som utrikesdepartementets för tillfället främste representant i Berlin hade Messersmith överinseendet över de amerikanska konsulaten i tio större tyska städer. Bredvid honom stod vicekonsul Raymond Geist. Geist brukade vara distanserad och orubbligt lugn, en idealisk närmaste man, men Messersmith lade märke till att han nu var blek och verkade djupt skakad. Båda blev förskräckta när de såg Schachnos tillstånd. ”Från nacken ner till hälarna var kroppen en enda blodig massa”, konstaterade Messersmith. ”Han hade blivit pryglad med piskor och på alla andra tänkbara sätt tills muskulaturen var bokstavligt talat 15
blottad och blödande. Jag kastade en enda blick och tog mig så fort jag kunde till ett handfat där [läkaren] brukade tvätta händerna.” Messersmith upplystes om att misshandeln hade ägt rum nio dagar tidigare, men såren hade ingalunda börjat läka. ”Från skulderbladen till knäna syntes fortfarande efter nio dagar strimmor som visade att han hade pryglats från båda hållen. På bakdelen saknade stora ytor alltjämt hud. Musklerna var söndertrasade på sina ställen.” Detta var ju nio dagar efteråt. Hur hade skadorna sett ut just efter prygeln? Han fick en redogörelse för händelseförloppet. På kvällen den 21 juni hade en patrull uniformerade män bultat på hemma hos Schachno efter det att en anonym angivare hade påstått att han kunde vara en statens fiende. De sökte igenom bostaden, hittade ingenting men förde honom ändå till sitt högkvarter. Schachno fick order att klä av sig och utsattes omedelbart för grov och långvarig misshandel av två män med piska. Sedan fick han gå. På något sätt tog han sig hem och flydde med sin hustru till hennes mor som bodde mitt i Berlin. Han låg till sängs en vecka. Så fort han orkade gick han till konsulatet. Messersmith såg till att han fördes till sjukhus och samma dag utfärdade han ett nytt amerikanskt pass åt honom. Kort därpå flydde paret till Sverige och vidare till Amerika. Ända sedan Hitler utnämndes till rikskansler i januari hade amerikanska medborgare misshandlats och gripits, men ingen incident hade varit så allvarlig som denna. (Tusentals tyskar hade samtidigt genomlidit lika hårdhänt behandling och ofta långt värre.) I Messersmiths ögon var det ännu ett tecken på hur det verkligen var att leva under Hitler. Han insåg att allt detta våld var mer än ett utslag av ett tillfälligt utbrott av grymhet. Något fundamentalt hade förändrats i Tyskland. Han förstod det, men han visste att de allra flesta i USA inte gjorde det. Det oroade honom alltmer att det var så svårt att över16
tyga världen om att Hitler utgjorde ett stort och genuint hot. För honom stod det alldeles klart att Hitler i själva verket i hemlighet och aggressivt rustade Tyskland för ett erövringskrig. ”Jag önskar att det vore möjligt att få vårt folk därhemma att förstå”, skrev han i en depesch i juni 1933 till utrikesdepartementet i Washington, ”för jag anser att de måste få veta hur tydligt denna krigiska anda växer fram i Tyskland. Om denna regering sitter kvar vid makten i ännu ett år och fortsätter i samma takt i denna riktning, kommer den att hinna göra Tyskland till en fara för världsfreden för många år framåt. På ett par undantag när har de män som sitter inne med makten i denna regering ett sinnelag som ni och jag inte kan föreställa oss. Några är psykopater och skulle i vanliga fall få behandling någonstans.” Men USA hade ännu ingen ambassadör på plats i Tyskland. Den föregående, Frederic M. Sackett, hade rest hem i mars sedan Franklin D. Roosevelt installerats som Amerikas nye president. (Vid denna tid ägde installationen alltjämt rum den 4 mars.) Posten hade varit vakant i närmare fyra månader, och Sacketts efterträdare väntades först om tre veckor. Messersmith kände honom inte personligen, så det enda han visste om honom var det han hade hört från sina många kontakter i departementet. Vad han däremot visste var att det nya sändebudet skulle hamna i en häxkittel av brutalitet, korruption och fanatism och att han måste besitta en så kraftfull karaktär att han kunde företräda USA:s intressen och makt, för makt var det enda Hitler och hans anhang förstod. Och ändå sades den nye vara en anspråkslös person som hade lovat att föra en anspråkslös tillvaro i Berlin som en gest åt sina landsmän som blivit utblottade i depressionen. Till allas häpnad skeppade den nye ambassadören till och med sin egen bil till Berlin – en skamfilad gammal Chevrolet – för att markera sin puritanism. Detta i en stad där Hitlers folk körde omkring i enorma svarta limousiner nästan lika stora som bussarna. 17
del 1
In i skogen
Familjen Dodd anländer till Hamburg
k a pit el 1
Flyktmöjligheter
Det telefonsamtal som för alltid förändrade familjen Dodds liv kom klockan 12 torsdagen den 8 juni 1933 medan William E. Dodd satt vid skrivbordet i sitt rum på University of Chicago. Vid denna tid var Dodd prefekt på historiska institutionen men han hade varit professor vid universitetet sedan 1909, erkänd över hela landet för sina studier av den amerikanska södern och för en biografi över Woodrow Wilson. Han var sextiofyra år, spänstig, 1,75 lång med blågrå ögon och ljusbrunt hår. När ansiktet var i vila såg det strängt ut, men i själva verket hade han en livlig, torr och lättantänd humor. Hans hustru hette Martha men alla kallade henne Mattie, och de hade två barn. Dottern, som också hette Martha, var tjugofyra år, sonen William Jr. – Bill – var tjugoåtta. Enligt alla uppgifter var det en lycklig och tätt sammanhållen familj. Inte rik men välbärgad, trots den ekonomiska depression som då höll nationen i ett järngrepp. De bodde i en stor villa på Blackstone Avenue 5757 i stadsdelen Hyde Park, några kvarter från universitetet. Dodd ägde också ett litet jordbruk i Round Hill i Virginia, som han skötte varje sommar och som mätte ”mer eller mindre” 215 hektar, och det var där som Dodd, i varje tum demokrat av Jeffersons slag, kände sig mest hemma medan han rörde sig bland sina tjugoen guernseykvigor, sina fyra valacker Bill, Coley, Mandy och Prince, sin traktor av märket Farmall och sina hästdragna Syracuseplogar. Han kokade kaffe i en Maxwell 21
House-burk på den gamla vedspisen. Hans hustru var inte lika förtjust i stället och lät honom mer än gärna vara där ensam medan hon och barnen stannade kvar i Chicago. Dodd kallade gården för Stoneleigh, inspirerad av alla stenar som låg strödda över hela arealen, och talade om den i samma ordalag som andra män talade om sin första kärlek. ”Frukten är utsökt, nästan felfri, röd och smakrik, och träden böjer sig fortfarande under dess tyngd”, skrev han en vacker kväll under äppelskörden. ”Alltsammans tilltalar mig.” Dodd hemföll sällan åt klyschor, men telefonsamtalet kom ”som en blixt från klar himmel”. Det var ändå en överdrift. De senaste månaderna hade det pratats bland hans vänner om att en signal som denna kunde ljuda en dag. Det som överraskade Dodd, och oroade honom, var den exakta ordalydelsen. Sedan en tid tillbaka vantrivdes Dodd med sin befattning vid universitetet. Han hade stort nöje av att undervisa i historia men att skriva var ännu roligare, och han hade arbetat i åratal på vad han tänkte sig som den definitiva redogörelsen för sydstaternas äldsta historia, en serie i fyra band med titeln The Rise and Fall of the Old South, men blev gång på gång avbruten i arbetet av rutinärenden. Bara det första bandet var så gott som klart, och han var så gammal att han fruktade att han skulle begravas tillsammans med det som återstod. Han hade förhandlat sig till ett reducerat arbetsschema med institutionsledningen, men som så ofta är fallet med sådana framtvingade uppgörelser fungerade den inte så som han hade hoppats. Med personalminskningar och ekonomiska åtstramningar inom universitetet orsakade av depressionen måste han vara lika flitig som någonsin, underhandla med universitetsförvaltningen, förbereda föreläsningar och ägna tid åt doktorandernas allt uppslukande mödor. I ett brev till universitetets fastighetsförvaltning daterat den 31 oktober 1932 vädjade han om att få sitt rum uppvärmt på söndagarna så att han åtminstone 22
fick en dag att skriva utan avbrott. Till en vän sade han att hans position var ”besvärande”. Han blev inte gladare vid tanken på att han borde ha kommit längre i sin karriär. Att han inte avancerat i snabbare takt berodde på att han inte hade vuxit upp i en privilegierad miljö, klagade han för Mattie, utan i stället fått slita hårt för allt han hade presterat, till skillnad från andra på hans område som hade kommit fortare fram. Och han hade verkligen fått kämpa i uppförslut för att nå sin position. Han var född den 21 oktober 1869 i hemmet i den lilla staden Clayton i North Carolina. Dodd tillhörde bottenskiktet i det vita sydstatssamhället, som fortfarande höll strikt på klasskonventionerna från tiden före inbördeskriget. Hans far, John D. Dodd, var nätt och jämnt skrivkunnig, hans mor Evelyn Creech tillhörde en släkt i ett högre samhällslager i North Carolina och ansågs ha gift ner sig. Paret odlade bomull på mark som Evelyns far hade gett dem och som gav en mycket knapp bärgning. Under åren efter inbördeskriget ökade bomullsproduktionen snabbt och priserna sjönk, och familjen stod ständigt i skuld till stadens handelsbod som ägdes av en släkting till Evelyn. Han var den ene av Claytons tre välbärgade män – ”hårdhudade”, sade Dodd, ”… handlare och aristokratiska herrar över alla som var beroende av dem!” Dodd hade sex syskon och arbetade på gården hela sin ungdom. Han ansåg arbetet hedervärt men ville inte ägna resten av sitt liv åt jordbruk och hade klart för sig att det enda sättet för en person med hans enkla bakgrund att undvika det ödet var att skaffa sig en utbildning. Han kämpade sig uppåt och gick tidvis in för studierna så intensivt att kamraterna kallade honom ”munken”. I februari 1891 skrev han in sig vid Virginia Agricultural and Mechanical College (längre fram Virginia Technical College). Även där gjorde han sig känd som allvarlig och målmedveten. Andra studenter ägnade sig åt pojkstreck som att måla rektorns ko och iscensätta falska dueller för att inbilla nykomlingarna att de hade dödat 23
sina fiender. Dodd gjorde ingenting annat än att studera. Han tog kandidatexamen 1895 och magisterexamen 1897, då han var tjugoåtta år. En vördad professor uppmuntrade honom och med ett lån från en välvillig äldre släkting reste Dodd i juni 1897 till Tyskland och Leipzigs universitet för att arbeta på sin doktorsavhandling. Han köpte en cykel. Avhandlingen skulle handla om Thomas Jefferson, trots att det naturligtvis var svårt att få fram amerikanska 1700-talsdokument i Tyskland. Dodd gick på de obligatoriska föreläsningarna och hittade arkiv med intressant material i London och Berlin. Han såg sig grundligt omkring, ofta på cykel, och slogs ideligen av den militarism som genomsyrade Tyskland. Vid ett tillfälle ledde en av de professorer han uppskattade mest en diskussion om hur hjälplöst USA skulle vara om det invaderades av en stark tysk armé. All denna preussiska krigiskhet berörde Dodd illa. ”Det var för mycket krigsanda överallt.” På senhösten 1899 reste han hem till North Carolina, och efter att ha letat i månader fick han till slut en lärartjänst på RandolphMacon College i Ashland, Virginia. Han återupptog också kontakten med en ung kvinna vid namn Martha Johns, dotter till en förmögen godsägare som bodde i närheten av Dodds hemstad. Vänskapen blommade upp i förälskelse och på julafton 1901 gifte de sig. På Randolph-Macon hamnade Dodd genast i hetluften. År 1902 publicerade han en artikel i tidskriften Nation där han kritiserade en framgångsrik kampanj av en organisation av sydstatsveteraner från inbördeskriget vars mål var att i delstaten Virginias skolor förbjuda en lärobok i historia som veteranerna ansåg kränka sydstaternas heder. Dodd protesterade: enligt veteranerna var de enda acceptabla läroböckerna de som hävdade att sydstatskonfederationen ”gjorde fullkomligt rätt som utträdde ur Unionen”. Motanfallet kom omedelbart. En jurist på en framträdande post i veteranrörelsen drog i gång en ny kampanj, nu för att få Dodd 24
avskedad från Randolph-Macon. Skolan stödde Dodd helt och fullt. Ett år senare angrep han veteranerna på nytt, den här gången i ett tal inför American Historical Society där han kritiserade deras försök att ”få bort alla böcker ur skolorna som inte når upp till deras egen nivå av lokalpatriotism”. ”Att sitta tyst är uteslutet för en övertygad och hederlig människa”, dundrade han. Dodds anseende som historiker växte och det gjorde också hans familj. Sonen föddes 1905, dottern 1908. En högre lön hade varit välkommen men trycket från fienderna i sydstaterna skulle säkert inte lätta, så därför sökte han en tjänst vid University of Chicago. Han fick den, och den kalla januari 1909, då han var trettionio år, tog han med sig familjen till Chicago där han skulle bli kvar i ett kvartssekel framåt. I oktober 1912 hörde han hemlandstonerna och ville också etablera sin egen trovärdighet som äkta Jefferson demokrat, och så kom det sig att han köpte gården. Det slitsamma kroppsarbete som hade tärt på honom under pojkåren blev nu både en förströelse som närde hans själ och en romantisk återgång till Amerikas förflutna. Dodd bar också på ett bestående intresse för politik, som tände till på allvar i augusti 1916 då han plötsligt stod i Ovala rummet i Vita huset och fick träffa president Woodrow Wilson. Mötet ”förändrade hans liv på djupet”, skriver en levnadstecknare. Han hade blivit mycket oroad över tecken på att Amerika gled mot ett ingripande i det världskrig som utkämpades i Europa. Efter sina erfarenheter i Leipzig var han övertygad om att Tyskland ensamt bar ansvaret för krigsutbrottet, för att tillfredsställa önskemålen hos Tysklands industriledare och aristokrater, junkerklassen, som han liknade vid sydstatsaristokratin före inbördeskriget. Nu såg han en liknande hybris växa fram i Amerikas egna industriella och militära eliter. När en armégeneral försökte dra med universitetet i Chicago i en nationell kampanj för att förbereda nationen på krig, spjärnade Dodd emot och klagade direkt hos överbefälhavaren, det vill säga presidenten. 25
Dodd hade bara bett om tio minuter av Wilsons tid men fick många fler och blev lika fullständigt betagen som om han hade fått en trolldryck i en saga. Han var förvissad om att Wilson gjorde rätt när han förordade en amerikansk intervention i kriget. I Dodds ögon framstod Wilson som Jefferson i modern gestalt. Under de sju år som följde blev han och Wilson nära vänner. Dodd skrev Wilsons biografi. När presidenten avled den 3 februari 1924 sörjde Dodd djupt. Med tiden kom han att se Franklin Roosevelt som Wilsons like, ställde sig helhjärtat bakom den blivande presidentens valkampanj 1932 och talade och skrev i hans favör så fort han fick tillfälle. Om han hade hoppats komma med i Roosevelts inre krets blev han emellertid snart besviken och fick ägna sig åt de allt tråkigare och mer betungande plikterna som följde med en professur. Nu var han sextiofyra år och skulle sätta sitt avtryck på världen med sin historia om den gamla södern, det projekt som också var det alla krafter i universum föreföll inriktade på att omintetgöra, inklusive universitetets linje att inte värma upp sina byggnader på söndagarna. Han funderade alltmer på att lämna universitetet och skaffa sig någon befattning där han fick tid att skriva, ”innan det är för sent”. Det föll honom in att ett idealiskt arbete kunde vara en föga krävande post i utrikestjänsten, till exempel som ambassadör i Bryssel eller Haag. Han ansåg sig vara tillräckligt prominent för att komma i åtanke för en sådan ställning, även om han gärna trodde att han var vida mer inflytelserik i nationella angelägenheter än han egentligen var. Han hade många gånger skrivit till Roosevelt och gett honom goda råd i ekonomiska och politiska angelägenheter, både före och genast efter Roosevelts valseger. Det måste ha förnärmat honom mycket att kort efter valet få ett stramt meddelande om att presidenten visserligen ville att alla brev till Vita huset skulle besvaras utan dröjsmål men att han själv inte 26
hade möjlighet att svara på alla så snabbt han önskade och därför hade bett sin sekreterare göra det i hans ställe. Dodd hade dock flera goda vänner som tillhörde Roosevelts inre krets, bland dem den nye handelsministern Daniel Roper. För Roper var Bill och Martha som syskonbarn, så Dodd drog sig inte för att låta Bill agera mellanhand och fråga Roper om den nya administrationen eventuellt kunde tänka sig att utnämna Dodd till minister i Belgien eller Nederländerna. ”Det finns poster där regeringen måste ha någon men där arbetet är tämligen lindrigt”, sade han till Bill. Han drevs främst av att han absolut måste fullfölja verket om den gamla södern. ”Jag är inte särskilt ivrig att få en befattning av Roosevelt, men däremot är jag mycket angelägen om att få möjlighet att uppnå ett mål jag har haft hela livet.” Kort sagt ville han ha en sinekur, ett arbete som inte var alltför krävande men som skulle förse honom med status och en hygglig lön och framför allt gott om tid att skriva – detta trots att han själv erkände att han inte passade som diplomat. ”Vad toppdiplomatin (London, Paris, Berlin) angår är jag inte skickad för den”, skrev han till Mattie i början av 1933. ”För din skull är jag mycket ledsen att det förhåller sig så. Jag är helt enkelt inte den falska, förslagna typ som man måste vara för att ’ljuga utomlands för hemlandets skull’. Vore jag det skulle jag resa till Berlin och böja knä för Hitler – och friska upp min tyska. Men varför ödsla tid på att skriva om något sådant? Vem skulle ha lust att bo i Berlin i fyra år framåt?” Om det nu berodde på Bills samtal med Roper eller på att andra krafter spelade in hördes Dodds namn snart allt oftare. Den 15 mars 1933, då han vistades på sin gård i Virginia, for han upp till Washington och träffade Roosevelts nye utrikesminister Cordell Hull, som han hade mött vid flera tidigare tillfällen. Hull var lång och silverhårig och hade en energisk haka med en skåra i. Utåt tedde han sig som det fysiska förkroppsligandet av allt en utrikes minister borde vara, men de som kände honom bättre visste att han hade en benägenhet, som inte alls anstod en statsman, att 27
släppa loss floder av kötteder när han blev indignerad och att han hade ett talfel som gjorde att han inte kunde säga r. Det blev v i stället, och bakom ryggen härmade Roosevelt honom ibland. Sin vana trogen hade Hull några röda blyertspennor i skjortfickan, det maktinstrument han helst använde. Han antydde att Dodd kunde tänkas få ambassadörsposten i Nederländerna eller Belgien, precis det som han hade hoppats på. Men nu när Dodd plötsligt måste föreställa sig hur ett sådant liv skulle gestalta sig dag för dag tvekade han. ”Efter att noggrant ha övervägt situationen gav jag Hull besked om att jag inte kunde acceptera en sådan position”, skrev han i sin lilla fickdagbok. Men hans namn fanns kvar i utnämningssvängen. Och nu, denna torsdag i juni, började telefonen ringa. När han satte luren till örat hörde han en röst som han ögonblickligen kände igen.
28
k a pit el 2
Vakansen i Berlin
Ingen ville ha befattningen. Det som hade sett ut som en av de minst betungande uppgifter Franklin D. Roosevelt hade framför sig som nyvald president hade i juni 1933 blivit en av de besvärligaste. I raden av ambassadörsposter borde Berlin ha varit mycket eftersökt – det var förstås inte London eller Paris men ändå en av Europas stora huvudstäder, mitt i ett land som genomgick en revolutionerande förändring under ledning av den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler. Beroende på vars och ens uppfattning upplevde Tyskland en storartad renässans eller ett tätnande, ondskefullt mörker. Efter Hitlers maktövertagande hade landet genomgått ett brutalt utbrott av våld med statens goda minne. Nazistpartiets paramilitära armé, Sturmabteilung eller SA i sina bruna skjortor, hade kastat alla hämningar över bord och gripit, misshandlat och i en del fall mördat kommunister, socialister och judar. SA upprättade improviserade fängelser och tortyrkammare i källarvåningar, skjul och andra lokaler. Enbart Berlin hade femtio sådana så kallade bunkrar. Tiotusentals människor greps och sattes i ”skyddsförvar”, Schutzhaft, en bedräglig eufemism. Mellan femhundra och sjuhundra fångar dog i förvar, andra fick uthärda ”skendränkningar och skenhängningar” enligt en beedigad polisrapport. Ett fängelse nära flygplatsen Tempelhof blev särskilt ökänt, nämligen Columbiahaus, inte att förväxla med en ny byggnad i stramt modern stil, Columbushaus, uppförd i hjärtat 29
av Berlin. Omvälvningen föranledde en judisk ledare, rabbinen Stephen S. Wise i New York, att säga till en vän att ”civilisationens gränser har överskridits”. Roosevelt gjorde sitt första försök att fylla vakansen i Berlin den 9 mars 1933, mindre än en vecka efter att ha tillträtt sitt ämbete och just när våldet i Tyskland kulminerade. Han erbjöd den åt James M. Cox, som hade kandiderat i presidentvalet 1920 med Roosevelt som sin tilltänkte vicepresident. I ett brev laddat med smicker skrev Roosevelt: ”Det är inte endast på grund av min tillgivenhet för dig utan även därför att jag anser dig enastående lämpad för denna nyckelbefattning, som jag ivrigt önskar underställa senaten ditt namn som amerikansk ambassadör i Tyskland. Jag hoppas innerligt att du kommer att acceptera efter att ha talat igenom saken med din förtjusande hust ru, som för övrigt vore perfekt som ambassadörens maka. Jag ber dig, telegrafera ett ja till mig.” Cox sade nej. Hans affärsintressen, däribland flera dagstidningar, ställde så stora krav att han måste avböja. Om det våld som förhärjade Tyskland nämnde han ingenting. Roosevelt lade ärendet åt sidan för att ta itu med den allt värre ekonomiska krisen, den stora depressionen, som den våren hade berövat en tredjedel av nationens arbetskraft utanför jordbruket dess sysselsättning och halverat bruttonationalprodukten. Han tog inte upp det igen förrän drygt en månad senare, då han lät erbjudandet gå till Newton Baker, som hade varit krigsminister under Woodrow Wilson och nu var delägare i en advokatbyrå i Cleveland. Baker avböjde också, liksom den framstående affärsmannen Owen D. Young. Därpå vände sig Roosevelt till Edward J. Flynn, en nyckelperson i det demokratiska partiet och en av hans stora supportrar. Flynn resonerade igenom frågan med sin hustru ”och vi enades om att en sådan befattning vore omöjlig på grund av att våra barn är små”. Vid ett tillfälle skämtade Roosevelt med en medlem av familjen 30
Warburg: ”Vet du vad, Jimmy, det vore rätt åt den där Hitler om jag skickade en jude som min ambassadör i Berlin. Skulle du vilja ha jobbet?” Nu när juni var inne gick tidsfristen snart ut. Roosevelt var upptagen av en allt uppslukande strid för att få igenom sin lag om nationell industriell återhämtning, en mycket viktig punkt i hans New Deal, mot glödande motstånd av en kärngrupp bestående av mäktiga republikaner. I början av månaden, några dagar innan kongressen tog sommarledigt, såg det ut som om lagen skulle gå igenom, men den anfölls fortfarande av republikaner och några demokrater, som avlossade salvor med tilläggs- och ändringsförslag och tvingade senaten till maratonsammanträden. Roosevelt befarade att lagen skulle röstas ner eller allvarligt försvagas ju längre slaget drog ut på tiden, delvis därför att alla förlängningar av kongressens arbetstid riskerade att väcka medlemmarnas indignation, de som till varje pris ville lämna Washington och ta ut sin sommarledighet. Alla var på dåligt humör. En värmebölja sent på våren hade pressat upp temperaturen till rekordnivåer i hela landet och mer än hundra personer hade dött. Washington ångade, människor stank. En rubrik som täckte tre spalter på första sidan i New York Times lydde: ”Roosevelt trimmar lagtext för att påskynda terminsslutet, ser åtgärder hotade.” I detta låg en konflikt. Kongressen måste godkänna och ställa anslag till förfogande för nya ambassadörer. Ju förr kongressen tog sommarledigt, desto hårdare blev trycket på Roosevelt att välja ut en ny man till Berlin. Nu stod han där och måste hitta kandidater utanför de vanliga cirklarna av anhängare som väntade sig favörer, bland dem rektorerna för minst tre college och den glödande pacifisten Harry Emerson Fosdick, som var präst vid baptisternas Riverside Church på Manhattan. Men ingen verkade idealisk och ingen blev tillfrågad. Onsdagen den 7 juni, bara ett par dagar innan kongressen skulle slå igen för arbetsåret, hade Roosevelt ett möte med flera nära 31
rådgivare och talade om hur frustrerande det var att inte kunna få fram en ny ambassadör. En av de närvarande var handelsminister Roper, som Roosevelt ibland kallade ”farbror Dan”. Roper tänkte efter ett ögonblick och framkastade ett nytt namn, som tillhörde en gammal vän: ”Vad sägs om William E. Dodd?” ”Ingen dålig idé”, svarade Roosevelt, även om det ingalunda var klart om han verkligen tyckte det just då. Den alltid jovialiske Roosevelt hade en benägenhet att lova men inte alltid hålla sina löften. ”Jag ska fundera på saken”, sade presidenten. Dodd var på intet sätt den typiske kandidaten till en diplomatisk post. Han var inte förmögen. Han hade inget politiskt inflytande. Han tillhörde inte Roosevelts vänkrets. Men han talade tyska och sades känna till landet väl. En potentiell hake var att han hade varit en lojal anhängare till Woodrow Wilson, vars övertygelse om att andra nationer måste engageras på världsscenen var ett rött skynke för de alltfler amerikaner som hävdade att USA borde undvika att trassla in sig i främmande länders angelägenheter. Dessa ”isolationister”, anförda av William Borah från Idaho och Hiram Johnson från Kalifornien, hade blivit allt påstridigare och mäktigare. Opinionsmätningarna visade att 95 procent av landets befolkning ville att USA skulle undvika att låta sig dras in i något krig utanför landets gränser. Roosevelt själv ville se ett internationellt engagemang men han höll sina åsikter i ämnet dolda för att de inte skulle lägga hinder i vägen för hans inrikespolitiska strävanden. Det var dock föga troligt att Dodd skulle väcka protester bland isolationisterna. Han var en nykter och sansad historiker, och att han hade vistats i Tyskland och var insatt i landets förhållanden var självfallet värdefullt. Dessutom var Berlin ännu inte den hårt laddade utpost som det skulle bli innan året var till ända. Vid denna tidpunkt var den allmänna uppfattningen att Hitlers regering omöjligt kunde bli varaktig. Tysklands militära makt var begränsad – dess armé, 32
Reichswehr, hade bara 100 000 man, en munsbit för grannlandet Frankrike, för att inte tala om Frankrikes, Storbritanniens, Polens och Sovjetunionens kombinerade styrkor. Och Hitler själv tedde sig nu som en mer moderat aktör än man skulle ha trott med tanke på det våld som hade svept över Tyskland tidigare under året. Den 10 maj 1933 brände nazistpartiet misshagliga böcker – Einstein, Freud, bröderna Mann och många andra – på stora bål i hela landet, men sju dagar senare bedyrade Hitler att han eftersträvade fred och gick så långt som till att utlova total avrustning, om andra länder följde efter. Världen svimmade nästan av lättnad. Mot bakgrund av de svårigheter som Roosevelt stod inför – världsomfattande depression, ännu ett år av förödande torka – tedde sig Tyskland mer som ett irritationsämne än något annat. Det Roosevelt och utrikesminister Hull ansåg vara det mest överhängande tyska problemet var de 1,2 miljarder dollar som Tyskland var skyldigt amerikanska långivare, en skuld som Hitlers regim verkade allt mindre villig att betala tillbaka. Ingen ägnade någon större eftertanke åt vilken typ av personlighet som var nödvändig för att förbindelserna med Hitlers regering skulle skötas effektivt. Roper trodde ”att Dodd skulle uträtta diplomatiska plikter skickligt och gjuta olja på vågorna genom att citera Jefferson när förhandlingarna hettade till”. Roosevelt tog verkligen Ropers förslag på allvar. Tiden var på väg att rinna ut och presidenten hade långt mer angelägna frågor att lösa efter hand som nationen oavlåtligt sjönk allt djupare ner i ekonomisk desperation. Dagen därpå, den 8 juni, beställde Roosevelt ett interurbansamtal till Chicago. Han ödslade ingen tid: ”Jag vill veta om ni är villig att göra staten en alldeles särskild tjänst. Jag vill att ni ska bli ambassadör i Tyskland.” Han tillade: ”Jag vill ha en amerikansk liberal i Tyskland som ett stående föredöme.” 33
Det var varmt i Ovala rummet, varmt i Dodds tjänsterum. Temperaturen i Chicago närmade sig 35 grader. Dodd ville ha betänketid och tid att tala med sin hustru. Roosevelt gav honom två timmar. Först talade Dodd med universitetsledningen, som uppmanade honom att acceptera. Sedan gick han raskt hem i den alltmer tryckande hettan. Han hade onda aningar. Hans stora verk om den gamla södern kom i främsta rummet. Som ambassadör i Hitlers Tyskland skulle han inte få mer tid att skriva, antagligen mycket mindre, än hans plikter vid universitetet tillät. Hans hustru Mattie förstod, men hon visste att han ville ha erkännande och att han själv tyckte att han vid den här tiden i livet borde ha åstadkommit mer än han hade gjort. Dodd för sin del tyckte sig stå i skuld till henne. Hon hade stött honom alla dessa år och fått föga lön för det. ”Min typ av personlighet passar ingenstans, och det beklagar jag mycket för din och barnens skull”, hade han skrivit till henne tidigare samma år från gården. ”Jag vet att det måste vara tungt för en så trogen och hängiven hustru att ha en så tafatt make i ett kritiskt ögonblick i historien som han så länge har förutsett, en som inte kan anpassa sig till en hög ställning och på så sätt skörda någon vinst av ett liv av mödosamma studier. Det råkar vara ditt olycksöde.” Efter en snabb diskussion och en smula äktenskaplig självrannsakan enades paret om att han skulle acceptera Roosevelts erbjudande. Beslutet underlättades av att Roosevelt hade gått med på att Dodd skulle få komma tillbaka till Chicago inom ett år om universitetsledningen ”insisterade”. Men för ögonblicket behövde han Dodd i Berlin, sade presidenten. Klockan 14.30, en halvtimme för sent och med de onda aningarna tillfälligt undanskuffade, ringde Dodd till Vita huset och meddelade Roosevelts sekreterare att han åtog sig befattningen. 34
Två dagar senare lade Roosevelt fram utnämningsförslaget för senaten, som samma dag godkände Dodd. Ingen senator krävde att han själv skulle visa upp sig och ingen ställde heller de oändliga frågor som en dag skulle bli regel i viktiga utnämningar. Tidningarna var inte särskilt intresserade. New York Times hade en kort notis på sidan 12 i sitt söndagsnummer den 11 juni. Cordell Hull var på väg till en viktig ekonomisk konferens i London men måste också ha ett ord med i laget. Han hade varit närvarande när Dodds namn först nämndes, men han hade troligen inte kunnat ge sin mening till känna eftersom ett allt starkare kännetecken på Roosevelts härskarstil var att presidenten själv utnämnde befattningshavare i olika departement och myndigheter utan att tala med respektive chefer, en egenhet som retade Hull till vansinne. Längre fram sade han emellertid att han inte hade haft några invändningar mot Dodd, så när som på dennes fallenhet för att ”gå över alla gränser i sin överdrivna entusiasm och impulsivitet och titt som tätt göra utvikningar från ämnet, liksom vår vän William Jennings Bryan. Av den anledningen hade jag vissa reservationer inför att skicka en god vän, om än kompetent och intelligent, till ett känsligt ställe som jag visste att Berlin var och skulle fortsätta att vara.” Edward Flynn, en av dem som hade tackat nej till ambassadörsposten, påstod lögnaktigt att Roosevelt hade tagit miste när han ringde till Dodd, att han i stället hade tänkt fråga en professor i juridik vid namn Walter F. Dodd som tidigare tjänstgjort vid Yale. Ryktet om misstaget gav upphov till öknamnet ”Fel nummerDodd”. I nästa steg talade Dodd med sina båda vuxna barn Martha och Bill och utlovade dem deras livs stora upplevelse. I detta äventyr såg han också en chans att ha familjen samlad en sista gång. Hans historia om den gamla södern var viktig för honom men familj och hem var vad han verkligen älskade och behövde. En kall decem35
berkväll när han var ensam på sin gård och julen närmade sig, med hustru och dotter i Paris där Martha studerade ett år, och Bill också på annat håll, skrev han ett brev till Martha. Han var vid dystert lynne. Att han nu hade två vuxna barn var svårt att fatta. Han visste att de snart skulle lämna boet och banden till honom och hans hustru skulle ofrånkomligen bli svagare. Han betraktade sitt eget liv som så gott som fullbordat, men hans stora historiska arbete var allt annat än fullbordat. ”Mitt kära barn”, skrev han, ”om du inte tar illa upp att jag kallar dig för barn. Du är så dyrbar för mig. Din lycka i detta svåra liv ligger mig så varmt om hjärtat att jag aldrig upphör att tänka på dig som ett livligt, växande barn. Ändå vet jag hur gammal du är och beundrar din tankeförmåga och mognad. Jag har inte längre något barn.” Han begrundade ”vägarna framför oss. Din börjar just, min har hunnit så långt att jag börjar räkna skuggorna som faller runt omkring mig, vännerna som har farit sin väg, andra vänner som inte alls är säkra på hur länge de får behålla sin tjänst! Det är maj och nästan december.” Hemmet ”har varit mitt livs glädje”. Men nu var alla skingrade för vindarna. ”Jag uthärdar inte tanken på att alla våra liv går åt olika håll – och att så få år återstår.” Med Roosevelts erbjudande hade ett tillfälle uppstått som kunde föra dem alla samman igen, om så bara för en tid.
36
k a pit el 3
Valet
Med nationens ekonomiska kris måste barnen tänka sig noga för innan de antog sin fars inbjudan. Martha och Bill hade tur som inte var arbetslösa. Martha var biträdande litteraturredaktör på Chicago Tribune, Bill var lärare i historia och höll på med sin forskarutbildning, men än så länge hade han inte lagt manken till och det oroade och irriterade Dodd. I en rad brev till Mattie i april 1933 öste han ur sig sina bekymmer över Bill. ”William är en utmärkt lärare men han håller sig undan flitigt arbete av alla slag.” Han blev alltför lätt distraherad, särskilt om det fanns en bil i närheten. ”Vi skulle aldrig kunna ha bil i Chicago om han ska få fart på sina studier”, skrev Dodd. ”En vagn med hjul är en alltför stark frestelse.” Martha skötte sitt arbete mycket bättre, till Dodds förtjusning, men han oroade sig för hennes vidlyftiga privatliv. Han älskade sina båda barn högt och rent men Martha var hans stora stolthet. (Enligt familjearkivet var ”daddy” hennes allra första ord.) Hon var 1,60 lång, blond och blåögd och med ett glatt leende. Hon var romantisk till sinnelaget och flirtig till sättet, och de egenskaperna hade tänt ömma lågor hos många män, både unga och inte så unga. I april 1930, då hon bara var tjuguett år, förlovade hon sig med en professor i engelska vid Ohio State University som hette Royall Henderson Snow. I juni var förlovningen bruten. Hon hade ett kort förhållande med författaren W. L. River, vars roman Death 37
of a Young Man hade kommit ut flera år tidigare. Han kallade henne Motsie och svor henne evig kärlek i brev med orimligt långa meningar, i ett fall sjuttiofyra maskinskrivna rader med enkelt radavstånd. På den tiden ansågs sådant vara experimentell prosa: ”Jag vill inte ha något annat av livet än dig”, skrev han. ”Jag vill vara tillsammans med dig för alltid, arbeta och skriva för dig, bo där du vill bo, inte älska något eller någon annan än dig, älska dig med jordisk passion men också med de överjordiska bestånds delarna i en evigare, andlig kärlek …” Men han fick inte sin vilja fram. Martha blev förälskad i en man av ett helt annat slag, en Chicagobo som hette James Burnham och skrev om ”kyssar så mjuka och lätta som ett blomblads beröring”. De förlovade sig. Den här gången verkade Martha redo att ta steget fullt ut, men så en kväll förändrades totalt alla föreställningar hon hade gjort sig om sitt instundande bröllop. Hennes föräldrar hade en bjudning för ett antal personer hemma på Blackstone Avenue, bland andra George Bassett Roberts, som hade kämpat i världskriget och nu var vice vd i en bank i New York. Hans vänner k allade honom för Bassett rätt och slätt. Han bodde hemma hos sina föräldrar i förorten Larchmont norr om staden. Han var lång, hade fylliga läppar och såg bra ut. En beundrande tidningskolumnist som skrev om hans befordran observerade: ”Han är slätrakad. Rösten är mjuk. Han talar lite långsamt. … Det finns ingenting hos honom som för tanken till den gammalmodige hårdföre bankmannen eller den knastertorre sifferkarlen.” Där han rörde sig bland de andra gästerna tyckte Martha först att han inte var särskilt betagande, men senare på kvällen stötte hon på honom där han stod lite för sig och ensam. Hon blev ”drabbad”, skrev hon. ”Det var smärtsamt och ljuvt som en pil i flykt när jag såg dig på nytt och på avstånd från de andra, i hallen därhemma. Det låter fånigt men det var verkligen så, den enda gång jag har upplevt kärlek vid första ögonkastet.” Bassett kände på samma sätt och de inledde en romans på avstånd 38
som var full av energi och lidelse. I ett brev den 19 september 1931 skrev han: ”Så roligt vi hade i bassängen den eftermiddagen, och så rar du var mot mig när jag hade tagit av mig baddräkten!” Och några rader senare: ”Gudar, vilken kvinna, vilken kvinna!” Som Martha uttryckte det ”deflorerade” han henne. Han kallade henne för ”gullunge” och ”gullunga mia”. Men hon visste inte var hon hade honom. Han uppträdde inte på det sätt hon hade kommit att vänta sig av män. ”Aldrig förr eller senare har jag älskat och blivit älskad så mycket utan att få något frieri inom kort!” skrev hon till honom många år senare. ”Så jag blev djupt sårad och jag tror att malört förgiftade mitt kärleksträd!” Hon var den som ville gifta sig, men han tvekade. Hon manövrerade. Hon bröt inte förlovningen med Burnham, och Bassett blev naturligtvis svartsjuk. ”Antingen älskar du mig eller också älskar du mig inte, och om du gör det och är vid dina sinnens fulla bruk kan du inte gifta dig med någon annan”, skrev han från Larchmont. Till sist nötte de ner varandra och gifte sig i mars 1932, men att de beslöt att hålla det hemligt till och med för sina vänner tyder på en kvardröjande osäkerhet. ”Jag älskade dig desperat och försökte länge ’få’ dig, men efteråt dämpades kärleken själv, kanske därför att mödan hade varit utmattande”, skrev Martha. Dagen efter vigseln begick Bassett ett ödesdigert misstag. Det var illa nog att han var tvungen att resa till New York och sitt arbete på banken, än värre var att han inte skickade blommor till henne samma dag – ett ”trivialt” misstag, tyckte hon senare, men symboliskt för något djupare. Kort därpå reste Bassett till Genève där han skulle vara med på en internationell konferens om guld, och han begick ett nytt misstag av liknande slag genom att inte ringa till henne innan han for. Hon tolkade det som en antydan om ”en viss nervositet rörande vårt äktenskap och inför en överhängande geografisk skilsmässa”. Det första året som gifta bodde de åtskilda, med periodiska möten i New York och Chicago, men denna fysiska separation 39
frestade allt hårdare på relationen. Hon erkände längre fram att hon borde ha flyttat till honom i New York och förvandlat Genèveresan till en smekmånad, som Bassett hade velat. Men också då hade Bassett verkat osäker. I ett telefonsamtal undrade han öppet om det kanske varit ett misstag att de gift sig. ”Då fick jag nog”, skriver Martha. Vid det laget hade hon börjat ”flirta”, som hon själv sade, med andra män och inlett ett förhållande med Carl Sandburg, som länge hade varit god vän med hennes föräldrar och som hon hade känt sedan hon var femton år. Han skickade henne utkast till dikter på små tunna papperslappar avrivna på måfå och två lockar av sitt blonda hår, omknutna med svart sytråd. I ett sådant utkast utropade han: ”Jag älskar dig bortom alla ord jag älskar dig med Shenandoahs dån och viskningar av stilla blå regn.” Martha kom med precis så många antydningar att Bassett plågades. ”Jag var fullt upptagen med att läka mina sår och göra dig illa med Sandburg och andra”, skrev hon många år senare. Alla dessa krafter flöt ihop en dag på gräsmattan till Dodds hus på Blackstone Avenue. ”Vet du varför vårt äktenskap inte fungerade?” skrev hon. ”Därför att jag var för ung och omogen, ännu vid tjugotre år, för att vilja bryta upp från familjen. Mitt hjärta brast när pappa sade till mig medan han sysslade med något på gräsmattan framför huset, kort efter vårt bröllop: ’Så min kära lilla flicka vill lämna sin gamla pappa.’” Och nu, mitt i all denna privata röra, kom hennes far och frågade om hon ville följa med till Berlin och plötsligt måste hon välja: Bassett och banken och till sist, ofrånkomligen, en villa i Larchmont, barn, en gräsmatta – eller pappa och Berlin och vem visste vad mer? Pappas inbjudan var oemotståndlig. ”Jag var tvungen att välja mellan honom och ’äventyret’ å ena sidan och dig å den andra. Jag kunde inte låta bli att välja som jag gjorde.”
40