9789100118389

Den här boken tillägnas ”oss”. Flickorna. Väninnor som hjälper varandra genom svårigheter, stora som små, år ut och år in. Ni vet vilka ni är. Tack.

Och min mamma, som ger inspiration till så många av mina romaner, i synnerhet den här.

Författarens tack Jag vill tacka: Marianne McClary, för hjälp med frågor som rör TV och radio.

Din sakkunskap har varit ovärderlig. Tack.

Jennifer Enderlin, Jill Marie Landis, Kim Fisk och Megan Chance.

Ni har alla hjälpt mig på vägen genom den här berättelsen. Tack.

Den bästa spegeln är en gammal vän.

– George Herbert

Kapitel ett De hade kallats flickorna på Firefly Lane. Det var långt tillbaka i tiden – för mer än tre decennier sedan – men just nu, medan hon låg i sängen och lyssnade till ovädret som rasade utanför i vinternatten, kändes det som om det hade varit i går.

Under den gångna veckan (avgjort de sju värsta dagarna i hennes liv) hade hon tappat förmågan att hålla distans till minnena. Den senaste tiden hade det i hennes drömmar alltför ofta varit 1974; hon var tonåring igen, växte upp i skuggan av ett förlorat krig, cyklade sida vid sida med bästa väninnan i ett mörker så kompakt att det var som att vara osynlig. Omgivningen var relevant endast som referenspunkt, men hon mindes den tydligt in i minsta detalj: ett slingrande band av asfalt, på båda sidor kantat av diken med brunt vatten och sluttningar med tovigt gräs. Innan de lärde känna varandra tycktes den där vägen inte leda någonvart; den var bara en landsväg uppkallad efter en insekt som ingen någonsin hade sett i detta oländiga blåa och gröna hörn av världen.

Sedan såg de omgivningen med varandras ögon. När de stod tillsammans på kullens krön såg de inte höga träd och leriga pölar och snötäckta berg i fjärran utan alla de platser dit de en dag skulle bege sig. På kvällarna smög de sig ut ur sina grannhus och möttes på den där vägen. Vid stranden av Pilchuck River rökte de cigarretter som de hade knyckt, grät över texten till ”Billy, Don’t Be a Hero” och berättade allt för varandra, flätade ihop sina liv till dess att ingen av dem mot slutet av sommaren visste var den ena slutade och den andra började. För alla som kände dem blev de helt enkelt TullyochKate, och i mer än trettio år hade denna vänskap varit stommen i deras liv: stark, hållfast, solid. Låtarna 11

hade kanske förändrats under årens lopp, men de löften som hade avlagts på Firefly Lane bestod.

Bästa vänner för evigt.

De hade trott att löftena skulle stå fast, att de en dag skulle sitta som gamla tanter i sina gungstolar på en knarrande veranda, prata om alla roliga upplevelser och skratta.

Fast nu visste hon bättre. I över ett år hade hon intalat sig att det inte gjorde något, att hon kunde klara sig utan en bästa väninna.

Ibland trodde hon till och med på det.

Sedan hörde hon låtarna. Deras låtar. ”Goodbye Yellow Brick Road”. ”Material Girl”. ”Bohemian Rhapsody”. ”Purple Rain”. I går, medan hon var ute och handlade, hade en dålig muzakversion av ”You’ve Got a Friend” fått henne att brista i gråt där hon stod bredvid rädisorna.

Hon lyfte täcket åt sidan och steg upp, försiktigt för att inte väcka mannen som sov bredvid henne. En stund blev hon stående och tittade ner på honom i dunklet. Till och med i sömnen såg han bekymrad ut.

Hon tog med sig telefonen och gick ut ur sovrummet, genom den tysta korridoren mot altanen. Där betraktade hon ovädret utanför och samlade mod. Medan hon tryckte det välbekanta numret undrade hon vad hon skulle säga till sin en gång bästa väninna efter alla dessa månader av tystnad, hur hon skulle börja. Det har varit en jobbig vecka mitt liv håller på att rasa samman eller helt enkelt: Jag behöver dig.

Tvärs över det svarta och stormiga sundet ringde telefonen.

Del ett

Sjuttiotalet Dancing Queen Young and sweet, Only seventeen

Kapitel två För större delen av nationen var 1970 ett år av omvälvningar och förändring, men i huset på Magnolia Drive var allting lugnt och stilla. Där inne satt tioåriga Tully Hart på ett kallt trägolv och byggde en timmerstuga av Lincoln Logs åt sina Liddle Kiddles, som låg och sov på små rosa pappersnäsdukar. Om hon hade varit i sitt rum skulle hon ha haft en ep-skiva med Jackson Five i sin resegrammofon, men i vardagsrummet fanns det inte ens någon radio.

Hennes mormor var inte särskilt förtjust i musik, och inte i TV eller sällskapsspel heller. För det mesta – som just nu – satt mormor i sin gungstol intill den öppna spisen och broderade. Hon broderade hundratals löpare, de flesta med bibelcitat. När det blev jul skänkte hon dem till kyrkan, där de såldes på välgörenhetsbasarer.

Och morfar … ja, han rådde inte för att han var tyst. Ända sedan han hade fått sitt slaganfall låg han till sängs. Ibland ringde han i en liten klocka, och det var enda gången Tully såg mormodern skynda sig. Så fort pinglandet från klockan hördes log hon och sa: ”Kära nån då”, och skyndade mot korridoren så fort hon kunde i sina tofflor.

Tully sträckte sig efter sitt gulhåriga troll. Lågt nynnande lät hon honom dansa med Calamity Kiddle till ”Daydream Believer”.

Halvvägs in i låten hördes en knackning på dörren.

Ljudet kom så oväntat att Tully hejdade sig i leken och tittade upp. Förutom på söndagar, då mr och mrs Beattle kom för att skjutsa dem till kyrkan, var det aldrig någon som kom på besök.

Mormor lade ifrån sig handarbetet i den skära plastpåsen bredvid stolen innan hon reste sig och gick tvärs genom rummet med 15

de långsamma, hasande steg som hade blivit det normala de senaste åren. När hon öppnade dörren blev det tyst en lång stund, och sedan sa hon: ”Oj då.”

Mormor lät konstig på rösten. När Tully sneglade mot dörren såg hon en högväxt kvinna med långt, rufsigt hår och ett leende som inte riktigt ville sitta på plats. Hon var en av de vackraste kvinnor Tully någonsin hade sett: mjölkvit hy, smal, spetsig näsa och höga kindben som avtecknade sig ovanför den lilla hakan, blanka bruna ögon innanför ögonlock som långsamt öppnades och slöts. ”Det var också ett sätt att hälsa på din dotter efter så lång tid.”

Kvinnan trängde sig förbi mormor, gick raka vägen fram till Tully och böjde sig fram. ”Är det här min lilla Tallulah Rose?”

Dotter? Det betydde – ”Mamma?” viskade hon vördnadsfullt, utan att våga tro det.

Hon hade väntat så länge på det här, drömt om det; att mamma skulle komma tillbaka. ”Har du saknat mig?” ”Å, ja”, sa Tully och försökte låta bli att skratta. Men hon var så lycklig.

Mormor stängde dörren. ”Du kan väl komma ut i köket och dricka en kopp kaffe?” ”Jag har inte kommit för att dricka kaffe. Jag har kommit för att hämta min dotter.” ”Du är pank”, sa mormor trött.

Mamma såg irriterad ut. ”Än sen då?” ”Tully behöver –” ”Jag tror att jag kan räkna ut vad min dotter behöver.” Hennes mamma verkade anstränga sig för att stå rakt, men det lyckades inte. Hon liksom vinglade, och hennes ögon såg konstiga ut. Hon lindade en slinga av sitt långa, vågiga hår runt fingret.

Mormor kom emot dem. ”Att fostra ett barn är ett stort ansvar, Dorothy. Om du flyttade hit hem en tid och lärde känna Tully skulle du bli redo …” Hon avbröt sig, rynkade pannan och sa lågt: ”Du är full.”

Mamma fnittrade till och blinkade åt Tully.

Tully blinkade tillbaka. Att vara full var inte så farligt. Morfar 16

hade druckit massor innan han blev sjuk. Till och med mormor tog sig ett glas vin ibland. ”Det är min födelsedag, mamma, eller hade du glömt det?” ”Din födelsedag?” Tully for upp. ”Vänta här”, sa hon och rusade sedan till sitt rum. Hennes hjärta bultade medan hon letade igenom toalettbordslådan så att innehållet spreds åt alla håll medan hon grävde efter halsbandet av makaroner och glaspärlor som hon hade gjort åt sin mamma i söndagsskolan i fjol. Mormor hade sett bister ut när hon såg det och sagt att hon inte skulle ha för höga förväntningar, men Tully hade inte kunnat låta bli. Hon hade haft höga förväntningar i åratal. Hon stoppade ner halsbandet i fickan och rusade tillbaka ut, just som mamma sa: ”Snälla mamma, jag är inte full. Jag är tillsammans med mitt barn igen för första gången på tre år. Ingenting ger en sådan kick som kärlek.” ”Sex år. Hon var fyra senast du lämpade av henne här.” ”Var det så länge sedan?” sa mamma och såg förvirrad ut. ”Flytta tillbaka hem, Dorothy. Jag kan hjälpa dig.” ”Som du gjorde förra gången? Nej, tack.”

Förra gången? Hade mamma kommit tillbaka förut?

Mormor suckade och stramade sedan upp sig. ”Hur länge ska du lägga mig det där till last?” ”Det är väl knappast något som har ett preskriptionsdatum?

Kom nu, Tallulah.” Mamma vinglade mot dörren.

Tully rynkade pannan. Det var inte så här det skulle gå till.

Mamma hade varken kramat om henne eller pussat henne eller frågat hur hon mådde. Och alla visste att man packade en väska innan man gav sig i väg någonstans. Hon pekade mot sovrumsdörren. ”Mina saker –” ”Du behöver inte den där materialistiska smörjan, Tallulah.” ”Vad?” Tully förstod inte.

Mormor gav henne en kram som doftade underbart välbekant av talkpuder och hårsprej. Dessa var de enda armar som någonsin hade kramat Tully, detta var den enda människa som någonsin hade fått henne att känna sig trygg, och plötsligt blev hon rädd. ”Mormor?” sa hon och tog ett steg tillbaka. ”Vad är det som händer?”

17

”Du ska följa med mig”, sa mamma och grep efter dörrkarmen för att ta stöd.

Mormor fattade om hennes axlar och ruskade henne lätt. ”Du kan ju vårt telefonnummer och vår adress? Ring oss om du blir rädd eller om någonting går på tok.” Hon grät; att se sin starka, lugna mormor gråta gjorde Tully både skrämd och förvirrad. Vad var det som hände? Vad hade hon gjort för fel? ”Förlåt, mormor, jag –” Mamma böjde sig fram, högg tag i hennes axel och ruskade henne hårt. ”Säg aldrig någonsin förlåt. Det får dig att verka ynklig. Kom nu.” Hon tog Tullys hand och släpade henne mot dörren.

Tully snubblade fram bakom modern, ut ur huset och nedför trappan och tvärs över gatan mot en rostig Volkswagenbuss översållad med plastdekaler som föreställde blommor och en jättestor gul fredssymbol målad på sidan.

Dörren öppnades; tjock, grå rök vällde ut. Genom rökdimmorna såg hon tre personer i bilen. En svart man med väldig afrofrisyr och rött pannband satt bakom ratten. I baksätet såg hon en kvinna i väst med fransar, randiga långbyxor och en brun sjalett över det blonda håret; bredvid henne satt en man i utställda jeans och en solkig T-tröja. En tjock, brun matta täckte golvet; på den låg några pipor utspridda, tillsammans med tomma ölflaskor, matkartonger och kassettband. ”Det här är min dotter Tallulah”, sa mamma.

Tully sa ingenting, men hon avskydde att bli kallad Tallulah.

Hon skulle säga det till mamma senare, när de blev ensamma. ”Häftigt”, sa någon. ”Det är inte klokt vad hon är lik dig, Dot.” ”Hoppa in”, sa föraren vresigt. ”Vi kommer för sent.”

Mannen i den smutsiga T-tröjan sträckte sig efter Tully, grep henne runt midjan och hivade in henne i bilen, där hon försiktigt kröp ihop på knä.

Mamma klev in och slog igen dörren. Underlig musik dunkade i bilen. Det enda hon kunde urskilja var några få ord: somethin’ happenin’ here … Röken gjorde allting suddigt och en smula ­oskarpt.

18

Tully makade sig närmare sidoväggen av metall för att lämna plats bredvid sig, men mamma satte sig bredvid kvinnan med sjaletten. De började genast prata om snutar och marscher och en man som hette Kent. Tully begrep ingenting av det, och röken gjorde henne yr i huvudet. När mannen bredvid henne tände sin pipa kunde hon inte hålla tillbaka en liten suck av besvikelse.

Mannen hörde den och vände sig om mot henne. Han blåste ut ett moln av grå rök rakt i ansiktet på henne och log. ”Slappna av och ta det som det är, flicka lilla.” ”Har ni sett hur min morsa klär henne?” sa mamma bittert. ”Som om hon var en liten docka. Hur ska hon kunna bli verklig om hon inte får smutsa ner sig?” ”Precis, Dot”, sa mannen, blåste ut rök ur munnen och lutade sig bakåt.

Mamma såg på Tully för första gången, verkligen såg på henne. ”Glöm inte det, lilla vän. Livet går inte ut på att laga mat och tvätta och föda barn. Det går ut på att vara fri. Göra det man vill.

Du kan för fan bli Förenta staternas president om du vill.” ”Vi kunde behöva en ny president, det är då ett som är sant”, sa föraren.

Kvinnan med sjaletten klappade mamma på låret. ”Så sant som det är sagt. Langa hit pipan, Tom.” Hon fnittrade till.

Tully rynkade pannan och kände en ny sorts skam djupt nere i magen. Hon tyckte att hon var fin i den här klänningen. Och hon ville inte bli president. Hon ville bli balettdansös.

Fast först och främst ville hon att mamma skulle älska henne.

Hon makade sig sidledes tills hon kom tillräckligt nära modern för att kunna röra vid henne. ”Har den äran på födelsedagen”, sa hon lågt och stack ner handen i fickan. Hon tog upp halsbandet som hon hade gjort sig sådan möda med, faktiskt våndats över, och suttit kvar och limmat glitter på långt efter det att de andra barnen hade försvunnit ut för att leka. ”Jag har gjort det här åt dig.”

Mamma nappade åt sig halsbandet och slöt handen kring det.

Tully väntade och väntade på att modern skulle säga tack och sätta på sig halsbandet, men det gjorde hon inte; hon bara satt där och gungade i takt med musiken och pratade med sina vänner.

Till slut föll Tullys ögon ihop. Röken gjorde henne sömnig. I 19

nästan hela sitt liv hade hon saknat sin mamma – inte som man saknade en leksak som man inte kunde hitta eller en kamrat som slutade komma hem till en och leka därför att man inte ville dela med sig. Hon saknade sin mamma. Det var en känsla som hon alltid bar med sig, ett tomrum som molade och värkte på dagarna och blev till en skarp smärta på nätterna. Hon hade lovat sig själv att om mamma kom tillbaka skulle hon vara snäll. Perfekt. Vad hon än hade gjort eller sagt som var fel skulle hon rätta till det eller ändra på det. Mer än något annat ville hon göra sin mamma stolt.

Men nu visste hon inte vad hon skulle ta sig till. I hennes drömmar hade de alltid givit sig i väg ensamma tillsammans, bara de båda, hand i hand. ”Då var vi framme”, sa hennes drömmamma alltid när de gick uppför backen mot sitt hus. ”Hem, ljuva hem.” Sedan brukade hon ge Tully en puss på kinden och viska: ”Jag har saknat dig så.

Jag gav mig i väg därför att …” ”Tallulah. Vakna.”

Tully vaknade med ett ryck. Det dunkade i huvudet och sved i halsen. När hon försökte säga: Var är vi? blev det bara till ett kraxande.

Alla skrattade åt det och fortsatte skratta medan de kravlade ur bilen.

På den här myllrande gatan mitt inne i Seattle var det männi– skor överallt; de ropade slagord och skrek och höll upp plakat där det stod MAKE LOVE NOT WAR och HELL NO, WE WON’T GO. Tully hade aldrig sett så många människor på ett och samma ställe.

Mamma tog hennes hand och drog henne intill sig.

Resten av dagen flöt ihop till en dimma med folk som ropade slagord och sjöng sånger. Tully var hela tiden livrädd för att tappa greppet om moderns hand och svepas bort i mängden. Hon kände sig inte tryggare när poliserna kom, eftersom de hade revolvrar i bältet, batonger i händerna och plastsköldar för att skydda sina ansikten.

Men det enda folkmassan gjorde var att tåga, och det enda poliserna gjorde var att se på.

20

När det blev mörkt var hon trött och hungrig, och hennes huvud värkte, men de bara fortsatte gå, gata upp och gata ner. Människorna var annorlunda nu; de hade lagt ifrån sig sina plakat och börjat dricka. Ibland uppfattade hon hela meningar eller brottstycken av samtal, men hon begrep ingenting. ”Såg du de där snutarna? De längtade så att de kunde dö efter att få slå oss sönder och samman, men vi körde den fredliga stilen.

De kunde inte komma åt oss. Hallå där, Dot, du får allt dela med dig av jointen.”

Alla runt omkring dem skrattade, mamma mest av alla. Tully begrep inte vad alltihop handlade om, och hon hade fruktansvärt ont i huvudet. Folkmassan omkring dem växte, och alla dansade och skrattade. Någonstans ifrån strömmade musik ut på gatan.

Och så plötsligt höll hon inte i någonting. ”Mamma!” skrek hon.

Ingen svarade eller tog någon notis om henne, trots att det fanns folk överallt. Hon trängde sig fram mellan kropparna och ropade på mamma tills rösten inte bar längre. Till slut gick hon tillbaka till stället där hon senast hade sett modern och väntade vid trottoarkanten.

Hon kommer tillbaka.

Tårarna brände i ögonen och trillade nedför kinderna medan hon satt där och väntade och försökte vara tapper.

Men hennes mamma kom aldrig tillbaka.

I åratal efteråt försökte hon dra sig till minnes vad som hade hänt därnäst, vad hon hade gjort, men alla människorna var som ett moln som fördunklade hennes minne. Det enda hon någonsin kom ihåg var att hon hade vaknat på en smutsig betongtrapp på en gata som var fullkomligt tom och fått syn på en ridande polis.

Från sin utkikspunkt högt ovanför henne tittade han ner på henne med rynkad panna och sa: ”Hallå där, lilla vän, är du alldeles ensam?” ”Ja, det är jag”, var det enda hon kunde säga utan att börja gråta.

Han skjutsade henne tillbaka till huset på Queen Anne Hill, där hennes mormor kramade om henne hårt och kysste henne på kinden och sa till henne att det inte var hennes fel.

21

Men Tully visste bättre. På ett eller annat sätt hade hon gjort någonting fel i dag, varit stygg. Nästa gång mamma kom tillbaka skulle hon anstränga sig mer. Hon skulle lova att bli president, och hon skulle aldrig någonsin säga förlåt igen.

Tully skaffade en lista över Förenta staternas presidenter och lärde sig alla namnen i kronologisk ordning. I månader efteråt sa hon till alla som frågade att hon tänkte bli den första kvinnliga presidenten; hon slutade till och med att ta balettlektioner. På sin elfte födelsedag, medan mormor tände ljusen i tårtan och sjöng en tunn, sprucken version av ”Happy Birthday”, kastade Tully gång på gång blickar mot dörren och tänkte: Nu händer det, men ingen knackade på, och telefonen ringde inte. Senare, när hon satt med de öppnade presentkartongerna omkring sig, försökte hon fortsätta le. Framför henne på soffbordet låg en tom urklippsbok. Som present betraktad var den inget vidare, men hennes mormor gav henne alltid sådana saker – projekt som skulle hålla henne tyst och sysselsatt. ”Hon ringde inte ens”, sa Tully och tittade upp.

Mormor suckade trött. ”Din mamma har … problem, Tully.

Hon är svag och vilsen. Du måste sluta låtsas att det är annorlunda. Det viktiga är att du är stark.”

Hon hade hört de där visdomsorden femtioelva gånger. ”Jag vet.”

Mormor satte sig i den slitna, blommiga soffan bredvid Tully och tog henne i knäet.

Tully älskade när mormor höll henne i famnen. Hon kröp ihop och vilade kinden mot mormors mjuka bröst. ”Jag önskar att saker och ting var annorlunda med din mamma, Tully, det svär jag vid Gud, men hon är en vilsen själ. Det har hon varit länge.” ”Är det därför hon inte älskar mig?”

Mormor tittade ner på henne. De svarta, hornbågade glasögonen förstorade hennes ljusgrå ögon. ”Hon älskar dig, på sitt sätt.

Det är därför hon alltid kommer tillbaka.” ”Det känns inte som kärlek.” ”Jag vet.”

22

”Jag tror inte ens att hon tycker om mig.” ”Det är mig hon inte tycker om. Det hände något för länge sedan, och jag gjorde inte … Nåja, det spelar ingen roll längre.” Mormors grepp om Tully hårdnade. ”En dag kommer hon att sörja att hon gick miste om de här åren med dig. Det är jag säker på.” ”Jag skulle kunna visa henne min urklippsbok.”

Mormor mötte inte hennes blick. ”Det låter trevligt.” Efter en lång tystnad sa hon: ”Har den äran på födelsedagen, Tully”, och kysste henne på pannan. ”Nu måste jag nog gå och sitta hos din morfar. Han känner sig dålig i dag.”

Sedan mormodern hade lämnat rummet satt Tully kvar och stirrade ner på den tomma förstasidan i den nya urklippsboken. Den skulle vara perfekt att ge till modern en dag, för att visa henne vad hon hade gått miste om. Men hur skulle Tully göra för att fylla den? Hon hade några fotografier av sig själv, de flesta tagna av kamraters mammor på kalas och utflykter, men inte många.

Mormor hade inte tillräckligt bra syn för sådana där små kamerasökare. Och hon hade bara ett enda foto av modern.

Hon tog en penna och skrev mycket omsorgsfullt in dagens datum i övre högra hörnet; sedan rynkade hon pannan. Mer då?

Kära mamma. I dag har jag fyllt elva år.

Efter den dagen samlade hon minnen ur sitt liv. Skolfoton, idrottsbilder, biobiljetter. I åratal skyndade hon sig hem varje gång hon hade haft en bra dag för att skriva om den och klistra in något slags kvitto eller biljett som dokumenterade var hon hade varit eller vad hon hade gjort. Någonstans på vägen började hon lägga till små utsmyckningar för att göra ett bättre intryck. De var egentligen inte lögner, bara överdrifter. Vad som helst som en dag kunde få modern att säga att hon var stolt över henne. Hon fyllde den första urklippsboken och sedan en till och ytterligare en. Varje födelsedag fick hon en splitter ny bok till dess att hon kom upp i tonåren.

Då hände någonting med henne. Hon var inte säker på vad det var, kanske var det brösten som växte snabbare än någon annans, kanske tröttnade hon bara på att fästa sitt liv på pappersark som ingen någonsin bad att få se. När hon fyllde fjorton hade hon fått nog. Hon lade sina småflicksböcker i en stor pappkartong som 23

hon körde in längst in i garderoben, och sedan sa hon åt mormor att inte köpa fler åt henne. ”Är du säker, raring?” ”Ja”, hade hon svarat. Hon brydde sig inte om sin mamma längre och försökte låta bli att tänka på henne. I skolan sa hon faktiskt till alla att hennes mamma hade dött i en båtolycka.

Lögnen befriade henne. Hon slutade köpa sina kläder på småflicksavdelningen och sökte sig till tonårssortimentet. Hon köpte åtsittande tröjor, som lämnade midjan bar och framhävde hennes nya byst, och lågt skurna, utställda byxor, som gav henne en snygg rumpa. Hon var tvungen att dölja de här kläderna för mormor, men det var en enkel match – med en pösig dunväst och en snabb vinkning kunde hon ta sig hemifrån i vilka kläder hon ville.

Om hon klädde sig med omsorg och uppträdde på ett visst sätt ville det coola gänget umgås med henne, upptäckte hon. På fredags- och lördagskvällarna sa hon till mormor att hon skulle hem till en kamrat och gav sig sedan i väg och åkte rullskridskor i Lake Hills, där ingen någonsin ställde frågor om hennes familj eller såg på henne som om hon var ”stackars Tully”. Hon lärde sig att röka cigarretter utan att hosta och att tugga tuggummi för att dölja att hon luktade rök.

I åttan hade hon blivit en av de populäraste flickorna i skolan, och att ha så många vänner hjälpte. När hon höll sig tillräckligt sysselsatt tänkte hon inte på kvinnan som inte ville ha henne.

Enstaka dagar kände hon sig fortfarande … inte direkt ensam … men någonting. På drift kanske. Som om alla människor hon umgicks med bara var bakgrundsfigurer.

I dag var en sådan dag. Hon satt på sin vanliga plats på skolbussen och hörde på sorlet runt omkring. Alla tycktes prata om sådant som rörde familjen, men hon hade ingenting att bidra med.

Hon visste ingenting om att bråka med lillebror, att få utegångsförbud därför att man hade varit uppkäftig mot föräldrarna eller om att åka till köpcentret med mamma. När bussen stannade vid hennes hållplats skyndade hon sig tacksamt att stiga av efter att högljutt skrattande och vinkande ha sagt hej då till vännerna. Allting handlade om att låtsas, det gjorde hon ofta numera.

Sedan bussen hade kört därifrån hakade hon ryggsäcken över 24

axeln och inledde den långa promenaden hem. Hon hade just svängt runt hörnet när hon såg den.

Parkerad på andra sidan gatan utanför mormors hus stod en röd gammal Volkswagenbuss. Blomdekalerna satt kvar på sidorna.

25