Issuu on Google+

Ba arden från I anbul Elif Shafak Översättning av Ing-Britt Björklund

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 3

2011-07-12 13.23


Utgiven med stöd av Turkiska kulturdepartementet, teda

www.2244.se isbn 978-91-86729-05-9 Orginaltitel: The Bastard of Istanbul Copyright © Elif Shafak, 2007 GGP Media GmbH, Tyskland 2011

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 4

2011-07-12 13.23


Till Eyup och Ăžehrazat Zelda

Shafak_Bastarden fraĚŠn Istanbul_ver2.indd 5

2011-07-12 13.23


Shafak_Bastarden fraĚŠn Istanbul_ver2.indd 6

2011-07-12 13.23


Det var en gång, det var inte en gång. Guds skapelser var talrika som sädeskorn på marken och att tala för mycket var syndigt … Inledningen på en turkisk saga … och på en armenisk

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 7

2011-07-12 13.23


Shafak_Bastarden fraĚŠn Istanbul_ver2.indd 8

2011-07-12 13.23


ETT

Kanel Du skall icke förbanna det som kommer ovanifrån. Detta innefattar även regnet. Hur kraftigt skyfallet än är eller hur mycket haglet än piskar en i ansiktet får man aldrig yttra sig gudlöst om det som himlen har i beredskap åt oss. Det vet alla, även Zeliha. Men ändå svor hon som en borstbindare den här första fredagen i juli medan hon halvsprang på en myllrande trottoar bredvid en oändlig rad med bilar som sniglade sig fram eftersom hon hade en tid att passa och redan var försenad. Hon hävde ur sig den ena svordomen efter den andra mot den trasiga stenläggningen, mot sina höga klackar, mot mannen som följde efter henne, mot varenda bilförare som tutade vilt trots att alla visste att höga ljud inte hade någon verkan på trafikstockningar, mot hela det osmanska väldet för att det en gång i tiden hade erövrat Konstantinopel och därefter hållit fast vid sitt misstag och så förstås mot regnet … det här förbaskade sommarregnet. Regnet är verkligen en riktig plåga här. I andra delar av världen är det förmodligen så att en regnskur kommer som en välsignelse för i stort sett allt och alla – det är bra för skörden, för djurriket och för växtriket och ett litet romantiskt stänk gör älskande par bara gott. Men inte i Istanbul. Nej, för oss handlar regn inte nödvändigtvis om att man blir våt eller ens om att man blir smutsig. Nej, det handlar framför allt om att man blir arg. Regn är detsamma 9

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 9

2011-07-12 13.23


som lera och kaos och ilska, som om vi inte hade nog av alla de här tre sakerna ändå. Och kämpigt är det. Alla vi tio miljoner invånare i den här staden för en hopplös och tröstlös kamp mot regnet. Men det är inte bara vi som kämpar och lider, för även själva gatorna blir drabbade när etiketter från gamla konservburkar klistrar sig fast över gatuskyltarna med sina uråldriga namn liksom travarna med sopor i nästan vartenda gathörn som väntar på att bli hämtade, de ohyggligt stora utschaktade tomterna som snart ska förvandlas till pråliga, moderna byggnader, för att inte tala om de stackars fiskmåsarna … Ja, allihop blir vi rasande när himlen öppnar sig över oss. Men när de sista dropparna har landat på marken och många balanserar ostadigt på de nu dammfria bladen och det där obevakade ögonblicket har kommit då man inte är riktigt säker på att det verkligen har slutat regna och inte heller regnet är det för den delen, ja, i just det mellanrummet blir allting helt stilla. Då känns det som om tiden stannar upp en stund och som om himlen ber om ursäkt för att hon har ställt till det så för oss. När vi står där med regnet droppande från håret, byxor som är genomvåta nedtill och stirrar uppåt med dyster blick får vi plötsligt se att himlen har fått en ljusare blå färg och är klarare än någonsin. Då kan vi inte låta bli att le tillbaka och vi förlåter henne, för det gör vi alltid. Men just nu hällregnade det fortfarande och Zeliha kände sig inte det minsta förlåtande stämd. Hon hade inget paraply eftersom hon hade lovat sig själv att om hon var så korkad att hon betalade en massa pengar till ännu en gatuförsäljare för ännu ett paraply som hon ändå skulle glömma någonstans så fort solen tittade fram igen så var det bara rätt åt henne om hon blev dyngsur. Dessutom var det för sent. Hon var redan genomvåt. Det var för övrigt det enda när det gällde regn som gick att jämföra med att vara ledsen. Man försökte undvika att bli våt, men om eller när man misslyckades med det så kom man till en punkt när man insåg att det inte längre handlade om droppar utan om en störtflod och då bestämde man 10

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 10

2011-07-12 13.23


sig för att man lika gärna kunde bli dyblöt. Regnet droppade från det mörka, lockiga håret och ner på de breda axlarna. Precis som de övriga kvinnorna i familjen Kazancı hade Zeliha fötts med korpsvart hår, men till skillnad från de andra hade hon velat behålla den färgen. Då och då förvandlades hennes jadegröna ögon, som vanligtvis var vidöppna och helskärpta, till små smala streck som uttryckte ren och skär likgiltighet, något som man annars bara brukade se hos tre sorters människor: de obotligt naiva, de obotligt inåtvända och de obotligt hoppfulla. Eftersom Zeliha inte tillhörde någon av de här kategorierna var det svårt att förstå var likgiltigheten kom ifrån även om den i och för sig brukade vara snabbt övergående. Ena stunden fanns den där och gjorde henne avtrubbad och känslokall men i nästa var den borta och hon var som vanligt igen. Den här första fredagen i juli var det som om hon inte hade någon känsel, ja, som om hon hade blivit bedövad, och för en så levnadsglad person som hon var det väldigt nedbrytande att befinna sig i ett sådant känsloläge. Var det därför hon inte orkade slåss mot staden i dag och inte mot regnet heller, för den delen? Medan den här likgiltighetskänslan kom och gick i sin alldeles egen rytm svängde hennes sinnesstämning mellan två motsatta poler, den iskalla och den glödheta. Gatuförsäljarna som sålde paraplyer, regnkappor och plasthalsdukar i lysande färger hade roligt åt Zeliha där hon rusade fram i full fart. Hon lyckades ignorera dem, precis som hon lyckades ignorera alla män som stirrade lystet på hennes kropp. Gatuförsäljarna tittade även ogillande på hennes blänkande näsring, som om de trodde att det var den som var förklaringen till att hon inte betedde sig som en vanlig, anständig flicka. Det verkade som om de såg den som en symbol för vällust. Hon var väldigt stolt över att hon hade tagit hål i näsan alldeles själv. Ont hade det gjort, men hon tänkte absolut behålla den, liksom sin stil. Trots att karlar ofta ofredade henne och andra kvinnor kritiserade hennes utse11

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 11

2011-07-12 13.23


ende, trots att det var besvärligt att gå på lösa gatstenar och hoppa ombord på färjor och trots att hennes mamma i allra högsta grad ogillade det så fanns det ingen makt i världen som kunde hindra Zeliha, som var längre än de flesta kvinnor i den här staden, från att klä sig i minikjolar i starka färger, i snäva blusar som framhävde hennes stora bröst, i blanka strumpbyxor och så förstås att gå i skor med jättehöga klackar. Nu trampade hon på en lös gatsten igen och när hon såg hur det stänkte upp från lerpölen under så att den lavendelblåa kjolen blev alldeles fläckig gav hon återigen ifrån sig en hel harang med svordomar. Hon var den enda kvinnan i hela familjen och i nästan hela Turkiet som helt ohämmat, högljutt och högst initierat använde ett så oanständigt språk och när hon väl hade börjat svära fortsatte hon som om hon ville kompensera för alla de andra. Den här gången var inget undantag. Medan hon halvsprang där på trottoaren svor hon på stadsförvaltningen, såväl den nuvarande som alla de tidigare, för ända sedan hon var liten hade det varit samma visa varenda gång det regnade, nämligen att man snubblade på lösa gatstenar. Men innan hon hade hunnit svära färdigt stannade hon plötsligt och lyfte upp hakan som om hon tyckte att någon hade ropat hennes namn, men i stället för att se sig omkring efter någon bekant tittade hon surt på den gråmulna himlen. Hon suckade irriterat och fyrade sedan av en svordom till, den här gången mot regnet. Det var verkligen att häda enligt Petite-Mas, hennes mormors, oskrivna och okränkbara regler. Det kunde förstås vara så att man inte tyckte om regn, det var man inte tvungen att göra, men man fick under inga som helst omständigheter förbanna något som kom från himlen för allt som kom därifrån kom från Allah den allsmäktige. Zeliha kände såklart till Petite-Mas oskrivna och okränkbara regler, men den här första fredagen i juli kändes allt så eländigt att hon struntade blankt i dem. Och det som var sagt kunde för övrigt inte göras osagt, precis som ingenting som hade gjorts kunde göras 12

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 12

2011-07-12 13.23


ogjort. Zeliha hade inte tid att gå omkring och ångra sig. Hon hade en tid hos gynekologen och var rejält försenad. I det ögonblicket då man inser att man inte kommer att hinna i tid till gynekologen är risken att man bestämmer sig för att strunta i att gå dit långt ifrån försumbar. En gul taxibil med dekaler över hela den bakre stänkskärmen tvärbromsade. Chauffören, en svartmuskig, råbarkad typ med Zapata-mustasch och en guldtand längst fram – han skulle mycket väl kunna vara en sådan som ofredade kvinnor när han inte arbetade – hade vevat ner alla rutorna och Madonnas ”Like a Virgin” dånade ut över gatan. Karlens ytterst traditionella utseende rimmade illa med hans högst otraditionella musiksmak. Han stack ut huvudet genom fönstret och visslade till innan han skrek till Zeliha: ”Det var inga dåliga grejor!” Sedan sade han något mer men det drunknade i Zelias svarsharang. ”Är du inte klok, din äckelpotta! Kan man inte ens få promenera i fred i den här staden, eller?” ”Men varför ska du promenera när du kan få skjuts av mig?” undrade chauffören. ”Det vore bra synd om den där sexiga lilla kroppen blev våt.” Medan Madonna sjöng ”My fear is fading fast, been saving it all for you” för full hals i bakgrunden började Zeliha svära och därmed bröt hon mot ännu en oskriven och okränkbar regel. Men den här kom inte från Petite-Ma utan den ingick i regelsamlingen ”Kvinnlig vaksamhet”. Svär aldrig åt en person som ofredar dig. Den Gyllene Vaksamhetsregeln för en kvinna från Istanbul: När man blir ofredad på gatan ska man aldrig svara, för en kvinna som svarar – för att inte tala om svär åt personen som ofredar henne – kommer bara att elda upp honom ännu mer! Zeliha kände mycket väl till den här regeln och hon brukade akta sig för att bryta mot den, men den här första fredagen i juli var allt 13

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 13

2011-07-12 13.23


uppochnervänt. Det kändes som om ett annat jag hade släppts löst inom henne, ett som var mycket sorglösare och fräckare och dessutom fullständigt ursinnigt. Det var den här andra Zeliha som tog upp det största utrymmet inom henne nu, som bestämde och som fattade beslut i bådas namn. Det måste vara därför hon svor på för allt vad hon var värd. Medan hon stod där och överröstade Madonna samlades fotgängare och paraplyförsäljare runt henne för att se vad som var i görningen. I det allmänna kaoset sjappade mannen som hade följt efter henne, för galna kvinnor aktade han sig noga för. Men taxichauffören, som varken var lika försiktig eller lika lättskrämd, flinade bara åt allt ståhejet. När Zeliha såg vilka förvånansvärt vita och felfria tänder han hade tänkte hon att det kanske var porslinskronor. Hon kände i magen att en ny adrenalinvåg långsamt började växa till sig och att pulsen ökade. Tanken slog henne att om någon av kvinnorna i hennes familj en vacker dag skulle komma att döda en man så var det hon. Som tur var för Zeliha var det precis då som föraren i en Toyota bakom taxin tappade tålamodet och började tuta. Plötsligt kom hon till besinning, ungefär som om hon just hade vaknat ur en jobbig dröm, och tyckte att hela situationen kändes väldigt obehaglig. Som vanligt blev hon rädd när hon insåg hur benägen hon var att ta till våld och skyndade sig vidare. Men i brådskan fastnade hennes högra klack under en lös gatsten. Hon drog ilsket åt sig foten men när den och skon kom loss gick klacken av. Just då kom hon att tänka på en viss regel som hon insåg att hon borde ha i ständig åtanke. Den Grundläggande Vaksamhetsregeln för en kvinna från Istanbul: När man blir ofredad på gatan ska man inte tappa behärskningen, för en kvinna som tappar behärskningen när hon blir ofredad och därför överreagerar kommer bara att förvärra situationen för sig själv! 14

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 14

2011-07-12 13.23


Taxichauffören skrattade, Toyotaföraren bakom tutade en gång till, regnet tilltog och flera fotgängare utstötte unisont små tillrättavisande ljud och skakade på huvudet, men det var svårt att avgöra vad det var de var missbelåtna med. Mitt i allt det här kaoset fick Zeliha syn på en färgskimrande dekal på taxins stötdämpare: kalla mig inte usling! även uslingar har ett hjärta i kroppen. Medan hon stod och stirrade snopet på de här orden kände hon sig plötsligt helt slut, ja, hon var så trött och förvirrad att det väl knappast kunde handla om de vardagliga problemen som man ställdes inför som Istanbulbo. Nej, det verkade snarare handla om att någon avlägsen hjärna hade tänkt ut en kryptisk kod som hon, som den dödliga varelse hon var, gick bet på att knäcka. Snart hade taxin och Toyotan åkt vidare och fotgängarna spridits åt olika håll medan Zeliha stod kvar och höll den avbrutna klacken lika ömt och förtvivlat i handen som om den hade varit en död fågel. I hennes kaotiska värld fanns det möjligtvis döda fåglar, men definitivt inte vare sig ömhet eller förtvivlan. Något sådant ville hon absolut inte veta av. Hon rätade på sig och försökte så gott det gick att ta sig fram på bara en klack. Hon haltade fram i otakt med alla människor med paraply och visade ogenerat upp sina snygga ben. Mitt bland allt brunt och grått och ännu mer brunt och grått gick hon där i sin opassande korta, lavendelblåa kjol. Trots att färgen stack ut jämnades den på något sätt ut i mängden och hon blev en del av en harmonisk helhet. Folkmassan bestod inte av hundratals kroppar som andades, svettades och led utan den utgjordes av en enda kropp som andades, svettades och led i regnet. Att gå på Istanbuls gator var detsamma som att falla in i alla de andras takt och rytm, oavsett om det regnade eller om solen sken. När Zeliha gick förbi den långa raden med väderbitna fiskare som stod helt tysta utmed den gamla Galatabron med ett paraply i den ena och ett kastspö i den andra handen avundades hon dem för att de timme ut och timme in orkade stå alldeles stilla och vänta 15

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 15

2011-07-12 13.23


på fiskar som inte fanns. Om de fanns var de så små att man ändå bara kunde använda dem som bete till fiskar som de aldrig skulle komma att dra upp. Tänk att lyckas åstadkomma så mycket genom att åstadkomma så lite, att när dagen var slut få gå hem tomhänt och samtidigt känna sig nöjd och tillfreds med sitt dagsverke! I den här världen var det så att stillhet födde lycka och lycka födde ännu större lycka, eller det var åtminstone vad Zeliha förmodade, eftersom hon aldrig hade fått smaka på en sådan sorts stillhet. För övrigt trodde hon inte heller att hon skulle komma att få göra det. I alla fall inte i dag. Nej, absolut inte i dag. Trots att hon hade så bråttom saktade hon farten lite när hon kom fram till Kapalı Çars¸ı. Det fanns ingen tid att shoppa utan hon skulle bara gå in och ta en snabb titt, lovade hon sig själv samtidigt som hon kastade en blick i skyltfönstren. Hon tände en cigarett och medan hon långsamt släppte ut röken genom munnen mådde hon plötsligt lite bättre och kände att hon började slappna av. Istanbulborna hade inte några särskilt höga tankar om kvinnor som rökte på gatan, men det struntade Zeliha i. Hade hon inte redan förklarat krig mot hela samhället, kanske? Hon började gå bort mot den gamla delen av basaren. Här fanns det försäljare som hon med tiden hade blivit bekant med, framför allt de som sålde smycken. Zeliha var svag för uppseendeväckande accessoarer av alla de slag, såsom glittriga hårspännen, broscher med glaspärlor i olika färger, skimrande örhängen, zebrarandiga scarfar, satänghandväskor, chiffongsjalar och så skor, förstås, alltid högklackade skor. Hon hade nog aldrig gått förbi den här basaren utan att titta in i både en och flera butiker. Det gällde att pruta ordentligt och det slutade alltid med att hon betalade bra mycket mindre än vad försäljarna hade begärt för saker som hon absolut inte hade tänkt köpa. Men i dag gick hon bara förbi den här typen av butiker och nöjde sig med att titta i några skyltfönster. Mer än så blev det inte. Däremot dröjde hon sig kvar en stund utanför en butik som 16

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 16

2011-07-12 13.23


var full av burkar och små krukor och flaskor med alla möjliga sorters kryddor och örter i alla upptänkliga färger. Hon kom att tänka på att en av hennes tre systrar på morgonen hade bett henne köpa med sig lite kanel hem, men hon mindes inte vilken av dem det var. Hon var den yngsta av fyra flickor som inte kunde enas om minsta lilla sak. Allihop ansåg sig alltid ha rätt och ingen upplevde att de hade något att lära av de andra, men däremot mycket att lära ut. Det var lika jobbigt som när man spelade på lotteri och hamnade en siffra ifrån det vinnande numret. Hur man än såg på saken gick det inte att bli kvitt känslan av att bli orättvist behandlad och aldrig kunna få upprättelse. Men Zeliha köpte i alla fall lite kanel, men inte malen utan hel. Försäljaren ville bjuda henne på te, en cigarett och en pratstund och hon tackade ja till alltihop. Medan hon satt där och pratade med honom lät hon blicken vandra lite förstrött över hyllorna och plötsligt stannade den på en teservis i glas. Sådana här serviser tillhörde det som hon inte kunde låta bli att köpa – teglas med förgyllda stjärnor på, tunna, fina skedar och spröda tefat med förgyllda band runt den tjockaste delen. Vid det här laget hade de säkert ett trettiotal serviser i den här stilen hemma och allihop hade hon köpt. Men eftersom de gick sönder så lätt kunde hon ju lika gärna köpa en till. ”De är så förbaskat ömtåliga”, mumlade hon tyst för sig själv. Hon var den enda i familjen som kunde bli ursinnig när ett teglas gick sönder. Sjuttiosjuåriga Petite-Ma hade däremot utvecklat ett helt annat sätt att hantera saken på. ”Då har vi fått bort det onda ögat igen!” utbrast Petite-Ma varje gång ett teglas gick i bitar. ”Hörde ni det där ondskefulla ljudet? Rena musiken i mina öron! Det måste ha varit någon elak och illvillig människas onda öga. Må Allah beskydda oss allihop!” Varje gång ett glas sprack eller en spegel gick i tusen bitar drog Petite-Ma en lättnadens suck. Eftersom det inte gick att ta bort alla ondskefulla människor från den här förryckta jordens yta så var det ju bra mycket bättre att deras onda öga kolliderade med en 17

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 17

2011-07-12 13.23


glasvägg än att det trängde in i människors oskyldiga själar och förstörde deras liv. Tjugo minuter senare, när Zeliha rusade in på en elegant mottagning i ett av stadens flottaste kvarter, hade hon en avbruten klack i ena handen och en ny teservis i glas i den andra. När hon stod innanför dörren kom hon till sin stora bestörtning på att hon hade glömt de inslagna kanelstängerna på basaren. I väntrummet satt det tre kvinnor i hemska frisyrer och en man som knappt hade något hår alls. Utifrån kvinnornas sittställning drog Zeliha genast den cyniska slutsatsen att den yngsta, som satt och bläddrade lite lojt i en damtidning men inte orkade läsa artiklarna, var den av dem som var minst orolig. Hon var antagligen här för att få ett nytt recept på p-piller. Den knubbiga blondinen – med svart utväxt som var i skriande behov av att bli färgad – bredvid fönstret såg ut att vara i trettioårsåldern. Hon rörde nervöst på fötterna hela tiden och verkade befinna sig någon helt annanstans i tankarna. Antagligen skulle hon på en årlig gynundersökning med cellprov. Den tredje kvinnan, som bar huvudduk och hade sin man med sig, var den som såg mest bekymrad ut av de tre. Mungiporna pekade nedåt och ögonbrynen var hoprynkade. Zeliha gissade att hon hade problem med att bli gravid och förmodade att en sådan sak kunde vara ett jätteproblem för vissa. Men för egen del ansåg hon att det fanns värre saker en kvinna kunde råka ut för än att vara ofruktsam. ”Hejsan!” kvittrade mottagningssköterskan och log ett fånigt, tillgjort leende som var så väl inövat att det varken såg fånigt eller tillgjort ut. ”Är det ni som är trepatienten?” Sköterskan verkade ha problem med sina r och varje gång tungan stötte emot den här olycksaliga bokstaven höjde hon rösten och log en extra gång. För att underlätta för henne nickade Zeliha ivrigt och kanske lite väl hjärtligt. ”Och vad har vår trepatient kommit hit för då?” 18

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 18

2011-07-12 13.23


Zeliha lyckades hålla masken när hon fick den här absurda frågan. Hon hade insett att det hon i allra högsta grad saknade var just den här förbehållslösa kvinnliga glättigheten. Vissa kvinnor log hela tiden utifrån någon sorts självutplånande pliktkänsla. Zeliha undrade hur det var möjligt att lära sig att göra något så onaturligt på ett så naturligt sätt. Men hon lade den här frågan, som rörde sig någonstans i tankarnas periferi, åt sidan och svarade: ”För att göra abort.” Ordet svävade omkring i luften och alla i rummet väntade bara på att det skulle singla ner på golvet. Sköterskans ögon blev först små och sedan jättestora samtidigt som leendet försvann. Zeliha kände sig faktiskt lättad. Förbehållslös kvinnlig glättighet väckte faktiskt till liv ett hämndlystet drag hos henne. ”Jag beställde tid …” sade Zeliha och strök en hårslinga bakom vardera örat och lät resten falla ner runt ansiktet och över axlarna som en tjock, svart burka. Hon lyfte upp hakan på ett sätt som framhävde hennes smala, böjda näsa och plötsligt kände hon behov av att säga det en gång till. Att hon råkade säga det lite högre än vad hon hade tänkt var kanske inte en ren slump. ”För att jag behöver göra abort.” Sköterskan stod alldeles stilla med en jättelik kalender med skinnpärmar uppslagen framför sig och verkade inte veta om hon bara skulle skriva in den nya patienten och låtsas som ingenting eller titta förebrående på henne för att hon var så frispråkig. Det gick ytterligare några sekunder innan hon till slut började skriva i kalendern. Under tiden mumlade Zeliha: ”Ursäkta att jag är lite sen.” Klockan på väggen talade om att hon i själva verket hade kommit fyrtiosex minuter för sent och sedan fortsatte hon lite tankspritt: ”Det var regnet som sinkade mig.” Nu var hon faktiskt lite orättvis mot regnet eftersom hon även borde ha skyllt förseningen på trafiken, de ojämna gatstenarna, stadsförvaltningen, mannen som hade följt efter henne och taxichauffören, för att inte tala om shoppingpausen, men hon beslu19

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 19

2011-07-12 13.23


tade sig för att inte nämna någon av de sakerna. Det var möjligt att hon hade brutit mot den Gyllene Vaksamhetssregeln för en kvinna från Istanbul och även mot den Grundläggande Vaksamhetsregeln för en kvinna från Istanbul, men den här gången åberopade hon den Tredje Vaksamhetsregeln. Den Tredje Vaksamhetsregeln för en kvinna från Istanbul: När man blir antastad på gatan är det bäst att glömma bort det så fort det är över, för om man går och tänker på det hela dagen blir man bara ännu mer arg och upprörd. Zeliha var smart nog att inse att även om hon hade berättat om den oförskämde taxichauffören så skulle de andra kvinnorna säkerligen inte ha stöttat henne utan förmodligen skyllt alltsammans på sin ofredade medsyster. Därför sade hon inget mer utan lät regnet få bära hela skulden. ”Hur gammal är ni?” undrade sköterskan. Vilken irriterande fråga och så fullständig onödig dessutom. Zeliha tittade med smala ögon på sköterskan som om hon vore någon sorts skuggvarelse som man inte kunde se tydligt om man inte ställde in skärpan. Det här med hennes ålder var ett sorgligt kapitel. I likhet med många kvinnor som levde lite vidlyftigare än vad deras ålder egentligen tillät tyckte hon att det kändes högst besvärande att hon faktiskt var så mycket yngre än vad hon hade velat vara. ”Jag är nitton”, bekände hon. Så fort de här orden hade kommit ut ur hennes mun rodnade hon som om hade ertappats med att stå spritt språngande naken inför alla de här personerna. ”Vi måste förstås ha er mans godkännande”, fortsatte sköterskan men nu var tonen inte det minsta glättig längre. Genast därefter ställde hon en följdfråga och det hördes på tonfallet att hon misstänkte vilket svar hon skulle få. ”Får jag fråga om ni är gift?” I ögonvrån såg Zeliha hur den knubbiga blondinen till höger 20

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 20

2011-07-12 13.23


om henne och kvinnan i huvudduk till vänster började skruva besvärat på sig. När hon kände att alla i rummet började stirra mer och mer undrande på henne log hon stort och glatt. Det var inte direkt så att hon njöt av situationen, men innerst inne var hon ganska likgiltig för vad andra tyckte och tänkte och nu intalade hon sig själv att alltihop skulle vara bortglömt när dagen var slut. På sistone hade hon bestämt sig för att rensa bort vissa ord ur sin vokabulär och nu när hon kom att tänka på det beslöt hon sig för att börja med ordet skämmas. Men det som alla i rummet vid det här laget var helt och fullt på det klara med vågade hon trots allt inte säga högt. Det fanns ingen man som kunde ge sitt samtycke till den här aborten. Det fanns ingen pappa, helt enkelt, utan bara ett tomrum. Som tur var för Zeliha var det en fördel rent praktiskt att det inte fanns någon man med i bilden för på det sättet behövde hon inte ha någons skriftliga godkännande. De byråkratiska reglerna var mindre angelägna om att rädda de barn som hade kommit till utom äktenskapet än dem som hade avlats av gifta par. Ett faderlöst barn i Istanbul var en oäkting, helt enkelt, och en oäkting hade ingen plats i systemet. ”Födelseort?” fortsatte sköterskan i dyster ton. ”Istanbul.” ”Istanbul?” Zeliha ryckte på axlarna som om hon undrade var i all sin dar hon annars skulle vara ifrån. Det var ju här hon hörde hemma. Syntes inte det lång väg, kanske? Zeliha betraktade sig själv som en äkta Istanbulbo. Som en tyst förebråelse mot receptionisten som inte såg något så uppenbart vände hon sig om på sin klacklösa sko och slog sig ner på stolen bredvid kvinnan i huvudduk. Det var först då hon lade märke till kvinnans man som satt blickstilla och var så generad att han såg fullkomligt lamslagen ut. En annan man kanske skulle ha sagt något förebrående till Zeliha, men den här personen verkade bara känna sig ytterst illa till mods som ensam 21

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 21

2011-07-12 13.23


man i den här helkvinnliga zonen. Zeliha tyckte nästan lite synd om honom. Först tänkte hon att hon skulle kunna fråga om han ville följa med ut på balkongen och röka eftersom hon var säker på att han rökte. Men det kunde å andra sidan missförstås. En ogift kvinna kunde inte föreslå en gift man en sådan sak och en gift man intog alltid en fientlig hållning gentemot andra kvinnor när frun var i närheten. Varför var det så svårt att bli vän med en man? Varför måste det alltid vara så? Varför kunde man inte bara ta en cigarett tillsammans på balkongen och prata lite om ditt och datt varpå båda gick åt varsitt håll? Zeliha satt tyst en stund, inte för att hon var dödstrött, vilket hon var, eller för att det stod henne upp i halsen att ha allas blickar på sig, vilket också var fallet, utan för att hon ville höra ljuden utifrån gatan genom det öppna fönstret. En gatuförsäljares skrovliga röst trängde in i rummet: ”Mandariner! Goda, färska mandariner!” ”Bra, skrik på”, mumlade Zeliha tyst för sig själv. Hon tyckte inte om när det var tyst. Nej, hon avskydde när det var tyst. Det gjorde inte så mycket att folk stirrade på henne ute på gatan, på basaren, i väntrummet hos doktorn eller var som helst när som helst. De fick gärna stå och stirra med gapande mun hur ofta och hur länge de ville för på ena eller andra sättet kunde hon alltid få dem att slå bort blicken. Det hon däremot inte kunde hantera var när folk var tysta. ”Hallå där mandarinförsäljaren, hur mycket kostar ett kilo?” ropade en kvinna från ett öppet fönster på översta våningen i ett hus på andra sidan gatan. Zeliha hade alltid förundrat sig över hur lätt folk i den här staden hittade på namn på folk utifrån vad de arbetade med. De lade helt enkelt till -försäljare eller -makare på i stort sett alla produkter som såldes på marknaden och på det sättet blev man därför kallad för ”mandarinförsäljaren”, ”vattenförsäljaren”, ”bagelförsäljaren” eller … ”abortmakaren”. Zeliha var helt säker på sin sak nu. Egentligen hade hon varit det hela tiden, men hon hade ändå gjort ett test på den nyöppnade 22

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 22

2011-07-12 13.23


kliniken i närheten av där hon bodde. Samma dag som den invigdes med pompa och ståt hade personalen ordnat en skrytig mottagning för en samling utvalda gäster och de lade ut alla blommor de fick utanför ingången så att även folk som gick förbi på gatan skulle få reda på att den här kliniken hade öppnat. När Zeliha gick dit redan dagen därpå hade nästan alla blommorna vissnat, men affischerna var lika färgglada som innan. gratis graviditetstest vid blodsockertest! stod det med stora, självlysande bokstäver. Zeliha hade ingen aning om vad det fanns för samband mellan de här båda testerna men hon hade i alla fall gått in och bett att få göra ett blodsockertest. När svaren kom visade det sig att blodsockervärdet var normalt och att hon var gravid. ”Ni kan komma in!” ropade sköterskan, som nu stod i dörröppningen in till behandlingsrummet, till henne. ”Doktorn kan ta emot er nu.” Zeliha tog kartongen med teservisen och den avbrutna klacken och reste sig upp. Hon kände att alla ögon i rummet vändes mot henne och registrerade varenda rörelse hon gjorde. I vanliga fall skulle hon ha skyndat sig, men den här gången gick hon ovanligt långsamt, ja, nästan lojt. Precis innan hon skulle gå in i behandlingrummet stannade hon och som på en given signal vände hon sig om och visste precis vem hon skulle titta på, nämligen den förgrämda kvinnan i huvudduk. Kvinnans ansikte var förvridet i en grimas, de bruna ögonen hade ett förnärmat uttryck och läpparna formade förbannelser över läkaren och den här nittonåringen som snart skulle abortera det barn som Allah borde ha skänkt henne och inte en slampa. Läkaren var en stor och kraftig man som genom sin raka hållning utstrålade kraft och styrka. Till skillnad från sköterskan hade han inget fördömande i blicken och det kom heller inga obetänksamma frågor ur hans mun. Han fick Zeliha att känna sig välkommen på alla sätt och vis. Han bad henne skriva under några papper och 23

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 23

2011-07-12 13.23


sedan ytterligare ett par stycken där han avsvor sig ansvaret ifall något skulle gå fel under eller efter ingreppet. I hans närhet kände Zeliha att hennes spända nerver slaknade och att huden slätades ut. Just nu kände hon sig lika ömtålig som ett teglas och varje gång det hände fick hon nära till tårarna och det var det hon hatade mest av allt. Ända sedan hon var liten hade hon hyst det djupaste förakt mot kvinnor som började gråta för ingenting och hon hade lovat sig själv att aldrig bli en sådan där stackare som började snyfta och jämra sig så fort det var något. Sådana hade hon dessutom redan alldeles för många av i sin närhet. Hon hade förbjudit sig själv att gråta och hittills hade hon i stort sett lyckats hålla det löftet. När och om hon fick tårar i ögonen höll hon bara andan och tänkte på sitt löfte och den här första fredagen i juli gjorde hon det som hon alltid brukade göra för att hålla tillbaka tårarna, nämligen drog ett djupt andetag och satte hakan i vädret för att visa sig själv och andra hur stark hon var. Men den här gången gick det av någon anledning helt snett och i stället för att bara andas ut igen snyftade hon till. Läkaren såg inte ett dugg förvånad ut. Han var van vid att det här hände. Kvinnorna grät alltid. ”Så ja, så ja”, sade han tröstande medan han drog på sig ett par latexhandskar. ”Var inte orolig, det kommer att gå hur bra som helst. Ni kommer bara att sova en liten stund. Ni somnar, drömmer lite och innan ni ens har drömt färdigt väcker vi er och så får ni gå hem. Och innan ni vet ordet av har ni glömt bort alltihop.” När Zeliha grät på det här viset såg man alla hennes ansiktsuttryck väldigt tydligt och kinderna sjönk in så att hennes mest uttrycksfulla drag framhävdes – näsan. Hennes påfallande smala, böjda näsa som hon och hennes syskon hade ärvt av sin pappa blev i sådana här ögonblick, till skillnad från syskonens, ännu skarpare och längre. Läkaren klappade henne på axeln, räckte henne en pappersnäsduk och gav henne sedan hela asken. Han hade alltid en extra ask 24

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 24

2011-07-12 13.23


med pappersnäsdukar till hands på skrivbordet. Läkemedelsföretagen skickade hela tiden ut sådana gratis. Tillsammans med pennor och anteckningsblock och andra prylar med företagets namn på tillhandahöll de pappersnäsdukar till kvinnliga patienter som inte kunde sluta gråta. ”Fikon! Jättegoda fikon! Fina, mogna fikon!” Var det samma försäljare eller var det en ny? Vad kallade kunderna honom för? Fikonförsäljaren, eller? tänkte Zeliha där hon låg alldeles stilla på en brits i ett skrämmande vitt och rent rum. Instrumenten skrämde henne inte alls lika mycket som att det var så bländande vitt därinne, nej, inte ens knivarna bekom henne särskilt mycket. Det var något med den vita färgen som påminde om tystnad. Båda dessa saker var på något sätt tömda på liv. I ett försök att avleda tankarna från tystnadens färg försjönk Zeliha i en svart prick i taket. Ju intensivare hon tittade på den desto mer liknade den en svart spindel. Först satt den stilla men snart började den krypa omkring. Spindeln blev större och större i takt med att det lugnande medlet började spridas i blodet. Efter bara några sekunder kände hon sig så tung i kroppen att hon inte orkade röra ett finger. När hon försökte låta bli att domna bort började hon gråta igen. ”Är ni säker på att ni vill göra det här? Ni kanske behöver fundera lite till”, sade läkaren med sammetsmjuk röst, ungefär som om Zeliha var en dammtuss och han var rädd att hon skulle blåsa bort av luftströmmen om han pratade högre. ”Om ni vill ändra er är det inte för sent.” Men det var det. Zeliha visste att det måste bli gjort nu, den här första fredagen i juli. Det var i dag eller aldrig som gällde. ”Det finns ingenting att tänka över. Det går inte att jag får henne”, hörde hon att det for ur henne. Läkaren nickade. Det var som om fredagsbönen hade väntat på just det här yttrandet för plötsligt vällde böneutroparens röst in i rummet från moskén som låg alldeles i närheten. Efter bara några 25

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 25

2011-07-12 13.23


sekunder stämde ännu en moské in, sedan en till och därefter ytterligare en. Zeliha tyckte att det kändes obehagligt och gjorde en grimas. Hon tyckte det var förfärligt att en bön som från början var avsedd att ropas ut av en äkta och oförställd människoröst i stället dånade ut över staden i form av en elektrisk röst som var framställd med hjälp av mikrofoner och högtalarlådor. Snart var ropen så öronbedövande att hon misstänkte att det var fel på högtalarsystemet i varenda moské i grannskapet. Antingen det eller också hade hennes öron blivit alldeles ohyggligt känsliga. ”Det är strax över. Oroa er inte.” Det var läkaren som sade det. Zeliha tittade undrande på honom. Syntes det så tydligt på henne hur mycket hon avskydde den här elektrifierade bönen? Inte för att hon brydde sig om vilket. Av alla kvinnorna i familjen Kazancı var hon den enda som var öppet ogudaktig. När hon var barn föreställde hon sig Allah som en av sina bästa kompisar vilket kunde ha varit gott och väl om inte hennes andra bästa kompis hade varit en pratsjuk, fräknig flicka som hade börjat röka när hon var åtta år. Den här flickan råkade vara dotter till deras städhjälp, en tjock kurdisk kvinna med kraftig hårväxt på överläppen som hon inte alltid orkade raka bort. På den tiden kom städhjälpen hem till dem två gånger i veckan och varje gång hade hon med sig sin dotter. Zeliha och den här flickan blev lekkamrater efter ett tag, ja, de skar sig till och med i pekfingret och blandade blod så att de blev blodssystrar för livet. I en hel vecka gick de båda flickorna omkring med blodiga bandage om fingrarna som bevis på sitt systerskap. Varje gång Zelia bad på den tiden tänkte hon på det här blodiga bandaget och önskade sig att Allah också kunde bli hennes blodssyster. Förlåt, sade hon genast tre gånger, för när man bad Allah om förlåtelse var man tvungen att göra det trefaldigt: Förlåt, förlåt, förlåt. Hon visste att det var fel. Allah kunde inte och skulle inte förkroppsligas och förmänskligas. Allah hade inga fingrar och inget 26

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 26

2011-07-12 13.23


blod heller, för den delen. Man fick absolut inte ge honom – eller snarare Honom – några mänskliga egenskaper vilket inte var så lätt eftersom alla hans – eller snarare Hans – nittionio namn råkade beskriva drag som även var tillämpliga på människor. Han kunde se allt men hade inga ögon, Han kunde höra allt men hade inga öron, Han kunde nå överallt men hade inga händer … Utifrån detta hade den åttaåriga Zeliha dragit slutsatsen att Allah kunde likna oss men att vi inte kunde likna honom. Eller var det tvärtom? I vilket fall som helst var man tvungen att tänka på honom – eller snarare Honom – utan att tänka på Honom som honom. Förmodligen skulle hon inte ha funderat så mycket på det här om det inte hade varit så att hon en eftermiddag hade fått se ett blodigt bandage runt sin storasyster Ferides pekfinger. Det verkade som om den kurdiska flickan hade gjort även henne till sin blodssyster. Zeliha kände sig sviken. Det var inte förrän då som det gick upp för henne att det hon i själva verket hade emot Allah inte var att han – eller snarare Han – inte hade något blod utan att han hade alldeles för många blodssystrar. Om man hade så många att bry sig om brydde man sig till slut inte om någon. Vänskapen hade tagit slut ganska snart efter det. Eftersom huset var så stort och nedgånget och mamma var så vresig och tjurskallig slutade städhjälpen efter ett tag och tog dottern med sig. När Zeliha inte längre hade någon bästa vän, även om vänskapen i och för sig hade varit en aning problematisk, kände hon sig lite arg, men hon visste inte riktigt vem hon var arg på, om det var på städhjälpen för att hon hade slutat, på sin mamma som var anledningen till att städhjälpen hade slutat, på sin bästa vän för att hon hade spelat en dubbelroll, på sin storasyster för att hon hade stulit hennes blodssyster eller på Allah. Eftersom de andra var helt utom räckhåll för henne valde hon att vara arg på Allah. Med tanke på att hon hade varit en tvivlare så tidigt i livet tyckte hon inte att det fanns någon anledning att inte fortsätta med det även som vuxen. Ännu ett böneutrop från ännu en moské stämde in i kören. 27

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 27

2011-07-12 13.23


Den ena bönen efter den andra ekade ur högtalarna ungefär som när man ritar cirklar inuti cirklar. Det hon oroade hon sig för där hon låg på britsen inne i behandlingsrummet var märkligt nog att hon skulle komma för sent till middagen. Hon undrade vad det skulle bli för mat i kväll och vilken av hennes tre systrar som hade lagat den. Var och en hade sina specialiteter så beroende på vem som hade lagat maten en viss dag önskade hon ibland att det hade blivit en annan rätt. I dag längtade hon efter fylld grön paprika, vilket var en särskilt vansklig rätt eftersom systrarna lagade den på så olika sätt. Fylld … grön … paprika. Andningen blev långsammare samtidigt som hon såg att spindeln började ta sig nedåt. Hon försökte hålla fast blicken i taket men det kändes plötsligt som om hon var på väg ner i Morfei rike. Det var alldeles för ljust härnere och skinande blankt. Långsamt och försiktigt gick hon utmed en bro där det myllrade av bilar, fotgängare och orörliga fiskare med maskar som vred sig på krokarna på metspöna. Medan hon tog sig fram i vimlet märkte hon att varenda gatsten som hon trampade på var lös och till sin förskräckelse såg hon att det bara fanns ett stort tomrum under. Snart upptäckte hon till sin förfäran att det som fanns under även fanns ovanför och att det regnade gatstenar från den blåa himlen. Varje gång en sten ramlade ner från himlen lossnade samtidigt en sten på trottoaren under henne. Ovanför himlen och under marken fanns samma sak: tomrum. När det började regna gatstenar från luften och håligheten under henne bara blev större och större fick hon panik och blev rädd att hon skulle sväljas av den glupska avgrunden. ”Sluta!” skrek hon medan stenarna rullade under hennes fötter. ”Stanna!” ropade hon beordrande till fordonen som kom åkande i full fart mot henne och sedan körde över henne. ”Sluta!” bad hon fotgängarna som stötte till henne så att hon for åt sidan. ”Snälla, sluta!” 28

Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 28

2011-07-12 13.23


9789186729059