9789175452647

Vad hade hänt om ‌ Åtta kontrafaktiska historier

Kristian Gerner (red.)

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media 2015 Sättning: Frederic Täckström, Stilbildarna i Mölle Omslag: Per Idborg Omslagsbilder: Josef Stalin, 1937. Svampmoln efter atombomben över Nagasaki 9 augusti 1945 (National Archives). Gustav II Adolf, porträtt av Matthaeus Merian från 1632 (Skoklosters slott).

Poliser och demonstrant under junikravallerna i Stockholm 1917 (Axel Malmström). Fredrik III, tysk kejsare och kung av Preussen.

Målning av Heinrich von Angeli, 1874.

Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-264-7

Innehåll Kristian Gerner

Inledning – den möjliga historien Per T Ohlsson

Stockholms blodbad 1917 Dick Harrison

Om Richelieu slutit fred 1636

7 13 33

Daniel Rydén

Om kronprins Fredrik hade sagt ja till Preussens krona år 1862

59

Monica Braw

Om inte Hiroshima och Nagasaki hade atombombats 81 Kristian Gerner

Lavrentij Beria och EU:s födelse – en historisk återblick Kim Salomon

Det förödande kärnvapenkriget

111 139

Staffan Skott

”Oderint dum metuant” (Må de hata blott de frukta) 165 Klas-Göran Karlsson

Att avvärja en geopolitisk katastrof

189

Om författarna

215

Kristian Gerner

Inledning – den möjliga historien Historikerna Lars M Andersson och Ulf Zander gav 1999 ut en bok som på bred front introducerade kontrafaktisk historieskrivning i Sverige. De framhöll redan i bokens titel att kontrafaktisk historieskrivning är en tankelek; boken fick titeln Tänk om. Nu, 2015, är det åter dags att ge ut en bok på samma tema. I den nya boken vill vi visa att kontrafaktisk historieskrivning inte enbart behöver vara en lek med tankar. När man återger en historisk händelse och särskilt uppehåller sig vid att det fanns alternativ kan man bidra till att ge en fördjupad förståelse av förhållandet mellan orsaker, händelser och följder.

Under den gemensamma rubriken Vad hade hänt om? berättar vi, åtta historiker och journalister, om vad som hade kunnat hända om historien tagit en annan vändning.

Genom att något vrida på perspektiven kastar vi nytt ljus över avgörande skeenden i Sveriges, Europas och hela världens historia.

I själva verket är sådana tankeexperiment som ligger till grund för kontrafaktisk historieskrivning regel snarare än undantag inom historia och samhällsvetenskap. När forskaren vill förklara vad som har hänt eller försöker förutsäga 7

vad hade hänt om …

vad som sannolikt kommer att ske vägs olika alternativ mot varandra och alternativa scenarier skisseras.

Vi kan ägna oss åt ”framåtsyftande” historieskrivning i meningen att vi inte berättar om hur det faktiskt gick utan visar hur det kunde ha gått. Termen ”framåtsyftande” (prospektivt) minne brukar användas när man talar om män­ niskors förmåga att ”minnas” vad de har planerat att göra, det vill säga ”komma ihåg” något som inte har inträffat men förväntas göra det. Att skriva framåtsyftande historia är att berätta om hur det kunde ha gått när startpunkten ligger i det förflutna. Kontrafaktisk historieskrivning är framtidsforskning från en förfluten tids utgångspunkt. År 1972 publicerade en grupp samhällsvetare en bok som när den gavs ut på svenska år 1975 bar titeln Mänskligheten vid vändpunkten: den andra Rom-rapporten om människans situation. Tänkvärt är att denna skrift med hela mänskligheten som aktör var en framtidsstudie. Författarna föreställde sig att man befann sig i en valsituation. Det fanns alternativ. I vår bok Vad hade hänt om?, som handlar om det som inte inträffade men som skulle kunna ha gjort det, är grundantagandet att historiska personer har en viss frihet att forma sina samhällen. Historien är inte förutbestämd. Vi är inte helt fångna i historiens garn. Historien är spännande!

Två mycket kända exempel där kontrafaktiska resonemang ofta har aktualiserats är de omedelbara förspelen till de två världskrigen under 1900-talet, det vill säga julikrisen 1914, med dess stora militära mobiliseringar som inte gick att återkalla när de väl hade satts igång, och Münchenkrisen 1938, med dess appeasement-politik som gav Hitler grönt ljus att ta Sudetlandet från Tjeckoslovakien. Det kontrafak8

inledning – den möjliga historien

tiska resonemanget har i båda fallen ansetts vara relevant i betydelsen att man bör lära av historien: om de europeiska stormakternas ledare hade handlat annorlunda 1914 och 1938 hade det inte behövt bli krig. Detta intalade sig både politiker och kommentatorer under kalla krigets och kärnvapenerans kritiska perioder, särskilt under Berlinkrisen 1961 och Kubakrisen 1962.

Istället för en mobilisering som automatiskt skulle eskalera till krigshandlingar, istället för förbehållslösa eftergifter respektive ultimatum som var omöjliga att acceptera, markerade både den sovjetiska och den amerikanska statsledningen under de två kriserna i Europa och Amerika 1961 och 1962 tydligt vad de kunde gå med på och vad de inte kunde acceptera.

De kontrafaktiska scenarierna fungerade. Medvetet undvek aktörerna på båda sidor att upprepa föregångarnas handlingsval 1914 och 1938. USA accepterade att den sovjettrogna kommunistregimen blev kvar i Kuba medan Sovjetunionen gick med på att inte ha raketbaser för kärnvapen där. Ingen ”mobilisering” med följande eskalering. Och USA godtog Sovjetunionens politiska och militära kontroll över staterna i Östeuropa, men gick inte med på att Västberlin skulle bli sovjetiskt. Ingen ”appeasement” med följande sovjetisk framryckning.

De olika exemplen i vår bok visar att små ”justeringar” av den faktiska historien hade kunnat få stora verkningar – eller kanske inga viktiga verkningar alls. I det senare fallet blir det kontrafaktiska resonemanget en analys som visar att vad som syntes ske ”i verkligheten” på längre sikt visade sig vara betydelselöst. Det som syntes ske var en illusion som 9

vad hade hänt om …

man i samtiden trodde på. På detta sätt ger den kontrafaktiska analysen ett djupperspektiv på den faktiska historien.

Den fäster uppmärksamheten på likaväl de ljusa som på de mörka historiska möjligheterna.

Vi har, för att citera den brittiske historikern Richard Evans rekommendation i boken Altered Pasts (2014), bara gjort ”minimala omskrivningar” som fokuserar på faktiska valsituationer. Vi rubbar inte på det aktuella politiska systemets spelregler eller lägger till information som de historiska aktörerna inte hade. Boken behandlar faktiska historiska händelseförlopp, viktiga skeden i Sveriges, Europas och hela världens historia. Artiklarna berättar om en möjlig men annorlunda svensk historia under såväl folkhemsepoken som stormaktstiden, om Tysklands möjlighet att välja en alternativ väg åren innan kejsarriket utropades 1871 och om Sovjetledarnas dramatiska valsituationer efter Josef Stalins död och under Michail Gorbatjovs sista tid som ledare. Nytt ljus kastas över kärnvapnens roll både i begynnelsen av kalla kriget – Manhattanprojektets fullbordan 1945 – och under dess mest dramatiska skeende – Kubakrisen 1962.

Vi visar vad som kunnat hända i dramatiska ögonblick när historien var öppen och utan facit: Per T Ohlsson frågar vad som hade hänt om kommissarie Anders Gustaf Kempe inte hejdat den våldsamma polisinsatsen vid hungerdemonstrationerna i Stockholm 1917.

Skulle det ha blivit revolution i Sverige?

Dick Harrison diskuterar vad som hade hänt om kardinal Richelieu hade dragit Frankrike ur trettioåriga kriget år 1636. Skulle vi ha fått ett Sverige utan Skånelandskapen men med ett större Östersjövälde?

10

inledning – den möjliga historien

Daniel Rydén frågar vad som hade hänt om Preussens kronprins Friedrich hade accepterat kung Vilhelms föreslagna abdikation år 1862 och själv övertagit kungamakten. Skulle Preussen under de följande årtiondena ha odlat vänskap med Frankrike och England och första världskriget aldrig brutit ut?

Monica Braw analyserar vad som hade hänt om USA aldrig hade atombombat Hiroshima och Nagasaki i augusti år 1945. Hade kärnvapenupprustningen under kalla kriget utmynnat i kärnvapenkrig om man inte hade haft lidandena i Hiroshima och Nagasaki som åskådligt exempel på fasorna?

Kristian Gerner undrar vad som hade hänt om Nikita Chrusjtjov förlorat maktkampen mot Lavrentij Beria i Sovjetunionen år 1953. Hade det kalla kriget kvävts i sin linda och EU blivit verklighet flera årtionden innan Maastrichtfördraget skrevs under år 1992?

Kim Salomon diskuterar vad som hade hänt om Kubakrisen år 1962 hade utmynnat i kärnvapenkrig. Skulle endast spillror av mänskligheten ha överlevt i isolerade enklaver och historien börjat om från en nollpunkt?

Klas-Göran Karlsson och Staffan Skott skisserar i olika scenarier vad som hade hänt om kuppförsöket mot president Gorbatjov hade lyckats i Sovjetunionen år 1991. Hade det sovjetiska imperiet bestått intakt och Vladimir Putin sluppit försöka återupprätta det? Hade vi fortfarande haft ett kommunistiskt parti i Sveriges riksdag?

11

vad hade hänt om …

Referenser Evans, Richard J., Altered Pasts. Counterfactuals in history. London 2014.

Gerner, Kristian, ”History as Quasi-Laboratory. Reflections of the Stanford Studies of the Crisis of 1914”, i On Making Use of History. Research and Reflections from Lund. Joseph Zitomersky (red.). Lund 1982.

Hughe, R. Gerald, The Postwar Legacy of Appeasement: British ­Foreign Policy Since 1945. London & New York 2014.

Mesarovic, Mihajlo D. och Pestel, Eduard, (red.). Mänskligheten vid vändpunkten: den andra Rom-rapporten om människans situation.

Stockholm 1975.

Rystad, Göran, Prisoners of the Past? The Munich Syndrome and Makers of American Foreign Policy in the Cold War. Lund 1982.

Zander, Ulf och Andersson, Lars M., Tänk om: nio kontrafaktiska essäer. Lund 1999.

12

Per T Ohlsson

Stockholms blodbad 1917 När kommissarie Anders Gustaf Kempe vaknade i gryningen den 21 april 1917 märkte han genast att han hade svårt att svälja. Han svettades, halsen värkte och näsborrarna var så tilltäppta att det kändes som om ett par pilsnerkorkar hade tryckts upp i dem. Den förkylning som han försökt tänka bort de senaste dagarna hade blommat ut i full och febrig prakt. Han vände sig om och lade märke till att Katarina, hans hustru, låg vaken i sängen på andra sidan nattduksbordet. Hon tittade bekymrat på honom: ”Hur mår du?”

Kempe – de flesta kallade honom bara AG – hostade och drog täcket mot hakan. Det var rått och kallt i bostadsdelen i polishuset på Kungsholmen, där familjen förfogade över en av de lägenheter som erbjöds högre befäl i Stockholms poliskår. Koks var en bristvara, liksom så mycket annat. ”Inte bra alls. Jag vet inte om jag kan gå på kommenderingen idag.” ”Självklart skall du inte göra det”, sade Katarina, som inom familjen och bland vänner gick under den kärleksfulla förkortningen Ina. ”Det är fortfarande kallt och de har lovat regn idag. Du kan ju få lunginflammation.”

13

vad hade hänt om …

Kempe bad henne ringa ner till högkvarteret och meddela att han var sjuk. Försiktigt smög Ina ut i hallen, vevade på väggtelefonen och talade med vakthavande. Sedan fyllde hon ett stort glas med vatten, blötte en handduk och återvände till sängkammaren, där AG låg och dåsade. Ina ställde ner glaset: ”Du måste dricka mycket.”

Hon strök den fuktiga tygbiten över hans feberblanka panna och satt kvar en stund på sängkanten medan hon begrundade att livet, trots allt, hade ordnat sig till det bästa.

De hade gift sig i Hedvig Eleonora kyrka 1890, han tjugofem år, hon tjugotre. Brudgummen, stram och rakryggad, hade haft polisuniform, men något överklassbröllop var det sannerligen inte. AG var född i en fattig familj vid Dalälven och hade som äventyrslysten yngling fotvandrat till Stockholm, där han tog soldatvärvning vid Svea ingeniörkår 1882. Fem år senare anställdes han vid Stockholmspolisen och blev 1907 chef för centralavdelningen, vad som idag är kriminalpolisen.

Ina var från Torsåker utanför Sandviken. Hon blev tidigt föräldralös och tillsammans med sin lillasyster togs hon om hand av en prästfamilj som flyttade till estniska Dagö, då en del av Ryssland. Där växte hon upp och begav sig sedan till Stockholm för att, som det hette, söka tjänst.

I Stockholm träffade hon en bredaxlad polisman som uppvaktade henne flitigt. Det resulterade i giftermål och fem barn. Sonen Gunnar var yngst, ett sladdbarn som kom till världen 1909. Han var anledningen till att Ina tassat fram så försiktigt till telefonen i hallen. Hon ville inte väcka Gunnar, som gott kunde få sova en stund till innan det var dags att gå till skolan.

Ina lyfte på handduken, böjde sig ner, gav AG en lätt puss 14

stockholms blodbad 1917

på pannan och tänkte att han även i detta feberångande tillstånd var en ståtlig karl och att hon skulle få fullt sjå med att hålla sin make nerbäddad ifall dagens demonstration gick över styr.

Demonstrationen, ja. Tidningarna hade berättat om den i förväg. Utan att söka tillstånd hade Socialdemokraterna uppmanat till samling utanför riksdagen.

På natten, när febern steg, hade AG muttrat något i sömnen om att han måste vara på plats för att hålla ögonen på ”den där Tamm”. Ina visste mycket väl vem ”den där Tamm” var och hon tyckte inte om honom. Stockholms polismästare Vilhelm Adolf Tamm var en högdragen adelsman som betraktade hungriga arbetare som ett opålitligt patrask som måste hållas på mattan för att det inte skulle gå i Sverige som i Ryssland. Ina kände en ilning av obehag inför dagen och gick ut i köket för att förbereda frukosten.

Familjen Kempe var lyckligt lottad i den meningen att den fick extra ransoner och att AG hade kontakter som ibland kunde trolla fram lite extra mjöl och smör och någon gång en köttbit. Det var en lyx som de flesta svenska hushåll inte ens kom i närheten av, hänvisade som de var till kålrötter och potatis. Men den här lördagsmorgonen var det ganska tomt även i Inas skafferi och flera av de ransoneringskort som hon förvarade i en glasburk på diskbänken var utgångna.

Riktigt kaffe var det svårt att komma över; oftast fick det bli surrogat som smakade alldeles förfärligt, särskilt det rävgift som tillverkades av maskrosor. Bättre skulle det inte bli så länge kriget pågick ute i Europa. Skördarna var dåliga och britterna spärrade av Sverige, rasande över den tysklutande neutralitetspolitik som fram till nyligen hade bedrivits av 15

vad hade hänt om …

en högerbetonad ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”.

Ina hällde över de sista havregrynen i en kastrull och började koka gröt. Hon funderade på att skära några bitar från den grova limpa som AG bytt till sig från en kollega, men bestämde sig för att vänta till nästa morgon: att söndagsfrukosten skulle vara lite speciell var en tradition som Kempes höll styvt på. Och visst fanns det kvar en gnutta honung och lite smör som kunde bres på skivorna.

Medan Ina rörde i kastrullen kom Gunnar in i köket i sin pyjamas. Han hade hört hur det slamrade: ”Mår pappa sämre?” ”Ja, han har feber. Han skall inte arbeta idag.”

Gunnar klängde sig upp på en av pinnstolarna i väntan på sin gröt. Ina frågade hur dags han skulle vara i skolan. ”Vi har morgonbön åtta. Jag slutar ett. Då tänker jag gå till Arne. Jag skall med på hans träning.”

Arne hette Borg i efternamn. Han var åtta år äldre, Gunnars store idol och bodde även han med sin familj i en av polishusets lägenheter. Arne var, det visste alla på Kungsholmen, en lovande simmartalang och lille Gunnar hängde efter honom så fort han fick chansen. Den här lördagen skulle han få följa med till Arnes träningspass hos Stockholms kappsimningssällskap. ”Det låter bra”, sade Ina. ”Men du vet att du måste vara hemma till middagen.” ”Blir det köttbullar?”

Ina och Gunnar tittade på varandra för ett ögonblick.

Sedan brast båda ut i skratt över frågans orimlighet denna dramatiska, farliga och hungriga vår 1917.

16

stockholms blodbad 1917

När Ina hade skickat iväg Gunnar till skolan fortsatte hon med olika bestyr och gick då och då in i sängkammaren för att titta till AG, som sov lugnt. Strax efter två skrällde telefonen. Signalen väckte honom. Efter en kort stund kom Ina tillbaka: ”Det är Karlsson från vakten. Han undrar om du orkar tala med honom.”

AG tyckte att han kände sig lite bättre. Febern hade nog dämpats. Han knöt på sig morgonrocken, satte fötterna i sina tofflor och hasade ut i hallen. Där stod han ett bra tag med den svarta luren mot ena örat. Han hummade mest, men Ina förstod att han var bekymrad. ”Det här är ju rena vansinnet”, sade han till kollegan i andra änden av linjen. ”Kan du ordna fram en bil?” Sedan ringde han av och vände sig mot Ina. ”Jag måste ta mig till Helgeandsholmen. Tamm har beord­ rat chock mot folkmassan som tränger in i riksdagshuset.

Det är ett elände utan like. Demonstranter blir nersablade ute på trappan och inne i foajén och militären är på väg.” ”Kommer icke på fråga att du går hemifrån”, svarade Ina barskt. ”Du är alldeles för dålig.”

Men Anders Gustaf Kempe var redan på väg mot klädhängaren och sin uniform. Hans ben darrade. Ina undrade om det berodde på feber eller ilska.

Vid lunchtid hade planen framför riksdagshuset börjat fyllas med folk, mest arbetare från fabriker som stängt för helgen, men också hemmafruar som fått nog av att i timmar köa till mjölkbutikerna och bagerierna. Under dessa nervösa månader, med en stor del av den manliga befolk17

vad hade hänt om …

ningen inkallad, var det ofta kvinnor som gick i bräschen för protesterna mot dyrtiden.

Fler och fler demonstranter anslöt sig och massan växte till en mäktig och svart ridå, perforerad av bleka ansikten.

De hårda ransoneringarna och en kall vinter hade tärt på både kroppar och tålamod och under ytan vibrerade den explosiva frågan om allmän och lika rösträtt.

Anledningen till demonstrationen, som planerades av tidningen Social-Demokratens andreredaktör Per Albin Hansson, var att det denna lördag hölls en interpellationsdebatt i andra kammaren. Statsminister Carl Swartz, som i mars hade efterträtt Hammarskjöld, skulle redogöra för det besvärliga livsmedelsläget och regeringens åtgärder. Genom att ta initiativ till manifestationen, som samlade omkring 10 000 deltagare, ville Socialdemokraterna, kammarens största parti, öka pressen på regeringen.

Internationalen steg ur människohavet och många ropade efter Hjalmar Branting, Socialdemokraternas partiledare.

Endast ett tjugotal nervösa poliskonstaplar var på plats utanför riksdagshuset, vars vaktmästare hade låst samtliga ingångar. Efter att ha överlagt med den moderatliberale talmannen Johan Widén steg Branting ut på riksdagshusets trappa för att försöka lugna stämningen och redogöra för vad Swartz hade sagt i debatten. Branting och Widén var överens om att inte tillåta ens en smärre deputation av demonstranter att komma in i huset; det skulle skapa ett riskabelt prejudikat.

Brantings framträdande verkade först ha viss effekt, men efter en knapp timme anlände polismästare Tamm i spetsen för väldiga förstärkningar, inbegripet ridande polis, som 18

stockholms blodbad 1917

intog ställningar bakom folkmassan. Iförd paraduniform klev Tamm upp på trappan. Han höjde ena handen där han höll sina vita handskar. Det var signalen till förstärkningarna att skingra demonstrationen. Medan sabelviftande poliser bröt in i folkmassan trängde sig ett par konstaplar fram på trappan och släpade iväg Per Albin Hansson. Det var nästan ingen som lade märke till gripandet i det kaos som utbröt.

Poliserna högg omkring sig och red omkull demonstranter. Paniken växte och tusentals människor pressades mot riksdagshusets huvudingång. En del yngre män drog fram yxor som de hade dolt under sina rockar och gav sig på de tunga dörrarna, som till sist gav vika. Demonstranter rusade in och slog sönder tavlor, statyer och annan inredning på sin väg mot andrakammarsalen. När de nådde kammaren var den nästan tom. Ledamöterna hade antingen barrikaderat sig på sina rum eller tagit sig ut genom sidodörrar. Arbetarna vände tillbaka mot foajén, men där väntade poliser med sina sablar. Golvet färgades rött av blod. Ännu värre var det på planen utanför. Två kulsprutekompanier anlände från regeringslojala landsortsregementen som av ”ordningsskäl” hade förlagts till den oroliga huvudstaden.

De öppnade eld rakt in i folkmassan. Hur många som fick sätta livet till har aldrig klarlagts, men det torde ha rört sig om dussintals offer.

Många av demonstranterna spred ut sig över centrala Stockholm, där butiker plundrades och vandaliserades.

Gatstenar ven som projektiler genom luften och mellan husväggarna ekade klappret från polishästarnas hovar. Situationen trappades upp ytterligare när flera billaster med beväpnade så kallade skyddskårister anslöt sig till militär och 19

vad hade hänt om …

polis. Det var medlemmar ur det medborgargarde som hade bildats av en skräckslagen överklass och som med regeringens goda minne hade sitt högkvarter på Krigshögskolan. När nyheten om gardets ingripande nådde värnpliktiga soldater vid Stockholms regementen gjorde de revolt, lade beslag på gevär och pistoler och gav sig ut på gatorna i en aktion som i största hemlighet hade förberetts av Föreningen Soldater och arbetare, en proletär kampgrupp som hade formerats enligt mönster från revolutionens Ryssland. Kring Östermalmstorg utkämpades regelrätta eldstrider.

Från bakre bänken i en av polisens taklösa piketbilar, en modernitet som hade introducerats 1913, bevittnade Anders Gustaf Kempe de förfärande scenerna utanför riksdagshuset. Det fanns inget han kunde göra; han hade kommit för sent. Precis som han befarat hade polismästare Tamm tappat besinningen. Kempes feber övergick i en annan känsla, ett slags vredgad sorg. Var Sverige nu dömt till revolution och inbördeskrig?

Kempe betraktade sig själv som lagens trogne tjänare och hyste inga som helst sympatier för upprorsmakare, men med sin enkla bakgrund och öppna, gemytliga attityd hade han förståelse för åtskilliga av de krav som demonstranterna framförde. Han hade dessutom svårt att tåla de nedsättande omdömen om arbetarbefolkningen som cirkulerade bland en del kollegor. Han bestämde sig för att återvända till Kungsholmen. Kanske skulle även polishuset attackeras av uppretade människor – och där fanns Ina. Och så var det lille Gunnar. Hur skulle han kunna ta sig hem i denna laglösa röra?

20