ATT Sร KA SLUT
Att sรถka slut Anna Rodell Dahlberg
ATT SÖKA SLUT AV
ANNA RODELL DAHLBERG
Orterna Lykberga och Kathrinestad samt sjön Lyken är fiktiva platser i Södermanland. Tidigare utgivet: Fasaden som rämnade, Idus förlag, 2012
ATT SÖKA SLUT Utgiven av Idus förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anna Rodell Dahlberg © Omslagsfoto: Matilda Dahlberg Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-7577-521-0
Till Mamma
Prolog, juni 1972
H
on hade inte ens hunnit stänga dörren bakom sig förrän hon kände att något var annorlunda. Hon befann sig i den leksaksaffär som varit hennes arbetsplats i snart två år. Platsen, där alla barns drömmar tycktes bo, brukade hon tänka. Och idag fanns det mycket att göra. Det var många nya leksaker som hade levererats och som skulle packas upp. Hon hade lagt märke till den nya dockan redan igår, dockan Ella. Hon önskade att alla flickor kunde få en sådan docka att leka med. Pojkar också för all del, i den mån de nu valde att leka med en docka förstås. Andra dagar präglades hela leksaksaffären av glädje och förväntan. Idag var det tydligt att något var fel. Tystnaden och ljuset. Och ett svagt drag från ett öppet fönster. Hon kunde känna den svala morgonluften mot hennes bara ben. Hon gick ett par steg längre in i affären. Hon kunde se att gardinen fladdrade till inne i lunchrummet, annars var allt tyst och stilla. Sedan vacklade hon till. Blodet var överallt på golvet framför henne. Hon skrek när hon såg kroppen som låg alldeles stilla framför henne.
7
Mars 2007 Kapitel 1
K
lockan var exakt 06.00 då Walle Antonsson beställde in ett glas rött vin på flygplatsen i Berlin. Han hade efter mycket tankeverksamhet bestämt sig för att styra sin kosa mot Sverige. Hans vän, Carl-Rune Ossiansson, var alltså död. Han hade blivit mördad mitt under den svenska midsommarhelgen förra året och Walle hade nu känt till detta i närmare åtta månader. Första tiden hade han förträngt det. Han kunde inte förstå att Calle var borta för alltid. Han kände inte till särskilt mycket om vad som orsakat Calles död, mer än att han blivit mördad och att det fanns en koppling till en helt vanlig familj i Södermanland. Han mindes att familjen hette Ekroth i efternamn. Det hade hans vän Arne Björnö informerat honom om. Det röda vinet smakade utmärkt, och han log när han tänkte på vad Calle skulle tänkt och sagt om han kunnat se honom. Calle hade antagligen trott att han var allvarligt sjuk. Dricka rödvin. Han var väl ingen kärring? Calle hade inte varit mycket för vin i sina dagar. Det skulle vara öl eller starksprit, annars kunde han lika gärna vara utan. Och Walle hade delat hans åsikt under många år. Det var först på senare år som han hade börjat njuta av ett gott glas vin. Där hade Calle missat något, tänkte han. Det ena behövde nödvändigtvis inte utesluta det andra. Var sak på sin rätta plats och vid rätt tillfälle. 9
Han funderade vidare. När hade de träffats sista gången? Det måste ha varit minst två eller tre år sedan. Alldeles för lång tid, det insåg han nu. Och han skulle inte få träffa honom nu heller, det skulle av naturliga skäl vara svårt. Till och med omöjligt. Han log åt sitt fåniga resonemang, men faktum var att han hade oerhört svårt att förstå att Calle var död. Han hade svårt att tänka på döden överhuvudtaget. Han borde ha återvänt tidigare, om inte annat för att kolla hur Calle hade det. Han borde aldrig ha lämnat honom. Han tittade runt i flygplatshallen. Varför stressar människor? funderade han. Själv hade han gott om tid, särskilt idag, och det var medvetet. Det var en viktig dag och han måste därför utnyttja den här stunden. Han visste inte riktigt vad som väntade honom när han landat i Sverige. Det enda han visste var att han först måste skaffa tak över huvudet, troligtvis i huvudstaden. Sedan skulle han bege sig till det område i Södermanland där Calle blivit mördad. Vad var det nu det hette? Han kunde inte minnas det, och därför skulle han kontakta sin vän Arne Björnö när han landat. Det var dock ingen brådska, almanackan visade bara mars och det kanske inte var så mycket folk på sådana sommarstugeområden än? Men det är väl på våren som det finns arbete att utföra förstås, påta i jorden och liknande sysslor. Han förstod inte att människor orkade engagera sig i sådant. Priset de fick betala var ganska högt, ansåg han. Friheten. De betalade med sin frihet. Friheten att när som helst kunna sätta sig på ett plan, för att stanna någon annanstans på jorden ett tag. Nåväl, hans egen erfarenhet av att resa var väl inte enorm, han hade hållit sig inom Europa. Vistelserna brukade vara högst ett par månader i taget, vilket var tillräckligt för honom. Det viktigaste var ändå vetskapen om att han hade friheten att göra det. Han försökte föreställa sig omständigheterna kring vad som hänt honom. Calle hade förstås alltid haft en förmåga att hamna i prekära situationer. Men steget till att falla offer 10
för en mördare var trots allt stort. Vad kunde Calle haft för ärende där ute på landsbygden? Det verkade helt befängt. Hade han gått och blivit intresserad av trädgårdsodling? Det var förmodligen inte på det viset. Det måste ha varit något annat skäl som lockat honom att andas lantluft. Walle tog ytterligare en klunk av det röda vinet, och i och med det var glaset tomt. Han tittade på klockan och kunde konstatera att han gott och väl skulle hinna med ett glas till. Sagt och gjort, han beställde in ytterligare ett glas rött och han smålog ännu en gång när han tänkte på vad Calle skulle ha tänkt om han hade kunnat se honom. Han smuttade på vinet och lutade sig tillbaka. Nu återstod exakt en och en halv timme innan planet mot Sverige skulle lyfta. Han kunde alltså sitta kvar en bra stund. Hans tankar drogs tillbaka i tiden och han kunde erinra sig det sista mötet med Calle. Det måste ha varit någon gång kring jultid för drygt tre år sedan. Carl-Rune Ossiansson, hans bästa vän. De hade känt varandra sedan någon gång i tolvårsåldern, då deras vägar hade korsats, närmare bestämt på sommaren samma år som de blev tonåringar. Och tur var väl det, för de behövde varandra under den där plågsamma tonårstiden. Han mindes dessa år med en skräckblandad förtjusning. Det var år som varit laddade med mycket spänning. De hade haft roligt tillsammans, även om de inte alltid hade befunnit sig på rätt sida om lagen. Det var nyårsafton 2003 som de senast hade träffats, mindes Walle. Vad hade hänt sedan dess? Vad hade Calle ställt till med? Var det en slump att de båda hamnat på den där nyårfesten? Walle kunde inte minnas hur det förhöll sig med den saken. Hans och Calles relation hade sett ut på det sättet under de senaste tio åren. De kontrollerade inte varandra, men de visste ändå att de alltid hade varandra om någon av dem skulle behöva hjälp. Och det hade oftast varit Calle som behövt hjälp, med både det ena och det andra, när det började 11
svaja i tillvaron. Men då, på nyårsafton år 2003, hade han inte kunnat se några tecken på att Calle varit i behov av hjälp. Kanske hade han varit ouppmärksam, antingen på grund av att det inte funnits något att registrera eller notera, eller på grund av att det var precis tvärtom. Att det hade funnits tecken som han medvetet valt att inte se. Kanske hade han helt enkelt ledsnat på Calles upptåg och idéer? De var trots allt inte tonåringar längre. För tillfället fanns inte tid att fundera mer på det. Han kunde precis se att hans medpassagerare började gå ombord på den flight som skulle ta dem till Stockholm. Han reste sig upp och tog sitt handbagage, vilket tack och lov var hans enda bagage. Snart skulle han luta sig tillbaka i flygplansstolen. Hans hjärna hade fått arbeta ordentligt när han rotade i det förflutna, därför skulle det bli skönt att få vila på planet. Han såg fram emot att få uppleva en svensk vår på landsbygden.
12
Kapitel 2
D
et hade inte varit självklart att de skulle bli ägare till en sommarstuga i Lykberga. Tvärtom, det var inte mycket som hade talat för det. Trots det hade Louise inte kunnat motstå att bege sig till Lykberga fritidsområde, efter att hon sett annonsen i lokaltidningen, den där lördagsmorgonen i början av september förra året. Och detta trots det faktum att knappt en månad hade passerat sedan hon påbörjat sin välbehövliga tjänstledighet ifrån sitt arbete som kriminalinspektör i Lykberga. Hon ångrade inte att hon hade gjort det valet. Det var precis den sommarstugan som hon och Jens letade efter. Och nu, när den första våren som sommarstugeägare närmade sig, kändes det beslutet ännu bättre och det hade inte varit särskilt svårt att övertyga Jens om köpet. Han hade varit aningen tveksam till en början. Han hade tyckt att de borde ha en sommarstuga på längre avstånd från Lykberga, men efter en hel del diskussioner hade han alltså låtit sig övertalas. Det var precis så en sommarstuga skulle se ut, tyckte Louise. Inte ett torp. Inte heller ett sommarhus. Bara en enkel sommarstuga. Och ändå var den inte enkel i hennes ögon. Den var fantastisk, och tillsammans med den vackra omgivningen blev den fulländad. Det sörmländska landskapet var oerhört vackert. Hon älskade alla björkarna, som omgav den lilla sjön Lyken. Hon upplevde känslan av att äga denna sommarstuga som 13
något av en nystart i deras liv. Hon var inte övertygad om att Jens hade samma känsla av nystart, men det kvittade. Han delade i alla fall hennes glädje och entusiasm i så pass stor utsträckning att det var tillräckligt för henne. Nu såg hon fram emot en vår och sommar präglad av glädje, harmoni och lycka. Någonstans inom henne fanns förstås tankarna på familjen Ekroth. Hur såg deras liv ut nu? Hade de kvar sitt sommarparadis? Eller hade det fruktansvärda splittrat det som var kvar av familjen och därmed gett någon annan familj möjlighet till en lycka? När hon körde in på parkeringen till Lykberga fritidsområde sken solen från en klarblå himmel. Våren hade gjort entré, även om inte luften var särskilt varm ännu. Hon såg fram emot att få vara ensam en hel dag. Nu hade hon varit i tjänst i flera månader och det gällde därför att ta till vara på dessa få tillfällen av stillhet. Att få möjlighet att fundera i lugn och ro. Jens hade fått en kraftig förkylning och låg därför nerbäddad hemma i sängen. Men han hade insisterat på att hon skulle åka till stugan ändå, precis som de planerat att göra. Och nu kände hon sig både glad och förväntansfull då hon såg deras röda stuga som skymtade fram mellan de fortfarande relativt nakna björkarna. Stugan låg på relativt långt avstånd från familjen Ekroths hus. Hon behövde därför inte gå förbi det för att komma till hennes och Jens stuga. Det var bra, även om hon kände en nyfikenhet eller, bättre uttryckt, en stark dragningskraft mot det Ekrothska sommarhuset. Den känslan skrämde henne, lika mycket som den inspirerade henne. Nåväl, dessa båda motstridiga känslor var naturligtvis kopplade till hennes yrke. Om man inte kände en dragning åt det som verkade mystiskt och olöst hade man antagligen inget inom poliskåren att göra, och det var väl det som främst skiljde henne och Jens. Hans mål var antagligen att till varje pris undvika det som verkade skrämmande, medan hon själv tvingades göra det motsatta i sitt yrke. 14
Visst hade hon tvivlat på om hon ville fortsätta som kriminalinspektör. Det var denna frågeställning som hon sysselsatt sin hjärna med under sin tjänstledighet. Och även hon själv hade förväntat sig att komma fram till en annan slutsats. Men det var bara att inse faktum, hon hade längtat tillbaka till sitt arbete, till spänningen och det oförutsägbara. Jens hade blivit förvånad. Samtidigt hade det inte varit svårt att förklara för honom att hon efter stor tankeverksamhet, ändå bestämt sig för att återuppta sin tjänst inom Lykberga polisdistrikt. Hur lätt skulle det vara att byta yrke i hennes ålder? Efter detta klargörande för Jens hade diskussionen varit avslutad. Han hade bara haft ett krav på henne och det var att de skulle hålla sig på avstånd från familjen Ekroth. Han hade sedan avslutat med en kommentar om att de fick hoppas att Ekroths sommarhus var sålt. Hon hade instämt. Men nu visste hon bättre. Hon hoppades inte att huset var sålt. Hennes inställning var inte särskilt professionell, det var hon väl medveten om. Men faktum kvarstod, hon hade svårt att sudda bort familjen Ekroth och den tragedi de tvingats gå igenom. Hon var helt enkelt nyfiken på om och hur de i så fall hade orkat gå vidare i livet.
15
När Walle Antonsson sätter sig på ett flyg från Berlin till Sverige är sommarens plan att ta reda på vad som egentligen hände under förra årets midsommarhelg, då hans vän Carl-Rune Ossiansson blev mördad. Spåren leder honom till ett idylliskt sommarstugeområde. Walle är dock inte främmande för att roa sig under tiden, därför blir hans sommar betydligt bättre än han kunnat förutse. Kriminalinspektör Louise Towén är förväntansfull inför sin och makens första sommar som sommarstugeägare i Lykberga. Ledigheten får dock stå tillbaka för en intensiv mordutredning som leder henne till ännu ett mord. Ett mord som skedde i byns leksaksaffär för över trettio år sedan … Gärningen var fullbordad. Hade han kunnat förutse hur enkelt och lätt det skulle bli, hade han inte väntat så länge. Men att ha tålamod betraktades som en bra egenskap, det visste han.
Anna Rodell Dahlberg, född 1966, är uppvuxen i Flen i Södermanland. Spänningsromanen Att söka slut är en fristående uppföljare på hennes debutroman Fasaden som rämnade, utgiven 2012.
ISBN 978-91-7577-521-0
www.idusforlag.se
9 789175 775210