9789175454078

JUGOSLAVIENS ­UNDERGÅNG Krigen, freden, framtiden 1991–2017 Sanimir Resic

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2018 Översättningar: Alla översättningar från bosniska, engelska, kroatiska och serbiska är författarens om inget annat uppges.

Faktagranskning: Kristian Gerner Omslag: Miroslav Šokčić, Mono Studio Omslagsbild: En Sarajevobo riskerar livet när han korsar krypskytteområdet ”Sniper alley”. (Foto: Mark Milstein/Red Dot/Scanpix) Kartor: Lönegård & Co Sättning: Typ & Design Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-407-8

Innehåll

Inledning

9

Krigsåren 1991–1995 22 Preludium till krig 22 Serbiens väg till krig 27 Kroatiens väg till krig 33 Krig i Slovenien 40 Krig i Kroatien 44 Krig i Bosnien–Hercegovina 66 Makedonien 118 Vägen till fred sommaren 1995 121 Daytonfreden 1995 151 Fredsmäklare – diplomatins mörkaste stund 158 Krig i Kosovo och Serbien 1998–1999

167

Jugoslaviens efterföljarstater 178 Slovenien 178 Kroatien 181 Bosnien–Hercegovina 213 Serbien 246 Montenegro 298 Makedonien (FYROM) 308 Kosovo 318

Krigsförbrytelsernas efterspel 333 Förövare 334 Att minnas Operation Storm 353 Folkmordet i Srebrenica 361 Konsekvenser av de etniska rensningarna 372 Religionens återkomst 376 Katoliker 376 Ortodoxa 378 Muslimer 381 Daesh och kalifatet 386 En plats i EU 391 Från kriminalitet och korruption till geopolitik 392 Migration genom och från Balkan – Balkanrutten 396 Turkiet 404 Ett EU i kris 413 Det postjugoslaviska bokslutet

420

En världsordning i förändring

431

Noter Referenser Språkliga egenheter Kronologisk översikt 1987–2017 Viktiga personer Register

442 469 505 506 512 516

Boken tillägnas min bortgångne och saknade far Rifet för vårt förgångna, min älskade fru Catarina för vårt nu och Linnea och William för vår framtid.

Inledning

Vi lever i en tid och en värld i krig. Den nuvarande världsordningen är dessutom både osäker och nyckfull. Konflikterna under 1990-talet med Jugoslaviens kollaps har visat sig vara ett säkerhetspolitiskt före och efter. Åren mellan 1945 och 1991 var för Europa en tid av både fred och kallt krig. Samtidigt med kalla krigets slut utbröt ett krig i Jugoslavien som blev den socialistiska federationens blodiga upplösning och undergång. För den stora majoriteten européer kom detta som en överraskning. Få visste något om detta land som ofta hade beskrivits som ett socialistiskt, blandekonomiskt och mångkulturellt mönstersamhälle som till och med hade lyckats undkomma Sovjetunionens kväsande grepp. Krigen i forna Jugoslavien fick sitt slut 1999, och trots fredsuppgörelser är det flera decennier senare fortfarande för tidigt att tala om en fredlig försoning mellan de stridande folken. Det är till och med möjligt att Jugoslaviens öde 1991 upprepas i våra dagar bland flera av efterföljarstaterna.

När de sista orden i denna bok skrivs är oron i både Europa och världen påtaglig. År 1991 påbörjades det som världen snabbt kom att kalla ”balkaniseringen” av Jugoslavien, snart tre decennier senare – med brexit, Skottland, Katalonien och Visegrádländerna – är det möjligt att tala om en balkanisering av Europeiska unionen. Denna bok är ett försök att knyta ihop konflikterna i Jugoslavien med den upplösta federationens efterföljarstater i både dåtid och samtid. Detta kommer samtidigt att beskrivas i ett större europeiskt sammanhang, liksom vilka möjliga konsekvenser detta har för både samtiden och framtiden.

Den enkla förklaringen till Jugoslaviens våldsamma undergång utgjordes i samtiden av stereotypen om ett land på Balkan. Historikern

10 ·

Jugoslaviens undergång

Maria Todorova beskriver i sin inflytelserika bok Imagining the Balkans hur västeuropéer redan under slutet av 1700-talet började betrakta denna del av kontinenten som ett ”Europas folkmuseum”. Under upplysningstiden uppstod självbilden i den moderna västeuropiska kultursfären där Västeuropa kännetecknades som alltings måttstock och ideal. Vid sin grand tour till antika platser och Heliga landet ”upptäckte” allt fler västeuropéer på nytt Balkan med all dess mångfald av kulturer. Under 1800-talet utvecklade många upptäcktsresande dessutom en särskild förkärlek för någon av de olika folkgrupperna på Balkan.1 De etnografiska beskrivningarna av Balkan rönte stort intresse hos den växande läskunniga allmänheten i väst, och nådde inte sin kulmen förrän i samband med bosnienserben Gavrilo Princips mord på Österrike–Ungerns tronföljare ärkehertig Franz Ferdinand och hans gravida hustru Sophie von Chotek på öppen gata i Sarajevo den 28 juni 1914. Mordet, ”skotten i Sarajevo”, blev gnistan som startade första världskriget, och den redan etablerade bilden av folken på Balkan som ”ociviliserade” och ”förvildade” blev ett bestående stigma.

Under mycket lång tid förekom även uppfattningen i Västeuropa att Balkan inte riktigt tillhörde Europa. Europas sydöstra hörn uppfattades antingen som kontinentens bakgård eller tröskel till Asien och Mellanöstern. I bästa fall beskrevs Balkan som skiljelinjen, eller den faktiska och symboliska bron, mellan Occidenten och Orienten. Parallellt med Västeuropas explosionsartade framåtskridande under 1800-talet pekade allt fler betraktare på de ”främmande” och ”primitiva” kulturerna i Sydosteuropa. Detta förbryllade inte minst den resande, bildningstörstande och romantiska europeiska över- och medelklassen på jakt efter arvet från det antika Grekland, den västliga kulturens vagga.

Ur ett specifikt västeuropeiskt perspektiv framställdes män­niskor på Balkan som ”de andra på insidan” (outsiders within) på den egna kontinenten, vilket i sig utgör skillnaden mellan den västerländska synen på Balkan och, för att tala i termer av Edward Saids ”orientalism”, synen på Orienten som den egna kultursfärens absoluta motsats, en så kal­ lad alien other.2 I bjärt kontrast till denna syn menade Kroatiens president Kolinda Grabar-Kitarović under ett föredrag vid Lunds universitet våren 2017 att Sydosteuropa inte alls är Europas bakgård utan sna-

Inledning

· 11

rare porten till Europa.3 Detta är en tankegång som kommer få genklang i den här boken.

Som en vidareutveckling sprungen ur Saids orientalismbegrepp etablerade postkoloniala teoretiker, bland andra Maria Todorova, på 1990-talet begreppet ”balkanism”. Todorova visar tydligt genom sina studier av västerlänningars reseskildringar, diplomatiska rapporter, akademiska observationer, tidningsartiklar och korrespondens hur det under de senaste tre seklerna har konstruerats en intellektuell tradition av starka stereotyper och föreställningar om Balkan som fortfarande utgör stommen i en västerländsk föreställning om regionen. Det var med andra ord främlingars observationer och åsikter som diskursivt skapade en bild av Sydosteuropas brokiga mosaik av folkgrupper och kulturer och därmed lade grunden till uppfattningen av Balkan. Denna region, som geografiskt är en del av Europa, konstruerades alltså kulturellt som ”den andre på insidan”, och har ofta fungerat som en projektionsyta för negativa egenskaper på vilken en positiv och självbelåten bild av det sanna europeiska har kunnat speglas. Sedan början av 1900talet har begreppet ”balkanisering”, fragmentering av i princip vad som helst, representerat en dyster eller katastrofal utveckling. President Barack Obama beklagade sig under den amerikanska presidentkampanjen 2016 över ”balkaniseringen av amerikanska nyhetsmedier”.4 Vi har vidare hört om balkaniseringen av amerikanska och europeiska storstäder, den västerländska litteraturen, välfärdssamhället och nyligen den Europeiska unionen som genomgår ett sönderfall tillbaka till sina nationella alternativt provinsiella beståndsdelar.

De serbiska sociologerna Dušan Bjelić och Obrad Savić påpekar träffsäkert att balkanism, precis som orientalism, länge har använts i ett binärt och hierarkiskt motsatsförhållande där den förstnämnda enheten alltid representerar det goda i jämförelsen. Europa ställs mot Balkan, rationellt mot irrationellt, centrum mot periferi, civilisation mot barbari, demokratiskt mot auktoritärt och så vidare. Samtidigt har balkanism sin egen betydelse och är inte synonymt med orientalism. Balkanism slingrar sig på olika vis mellan orientalism och occidentalism. Begreppet ”balkanism” är dessutom inte ensidigt nedsättande, det representerar även den samlade kunskapen om eller studiet av regionen.5

12 ·

Jugoslaviens undergång

Att Balkans etniska historia är komplex är ingen överdrift, och för att förstå den krävs ett långt tidsperspektiv. Detta framgick i min förra bok, Balkans historia. Jugoslaviens uppgång och fall. Det är komplext för såväl utomstående betraktare som för dem det faktiskt berör. Med risk att låta impressionistisk är historieskrivningen om olika folkgrupper på Balkan också en studie av deras passioner, sentimentalitet, nostalgi och stolthet. När man älskar någon på Balkan gör man det helhjärtat.

När man avskyr någon gör man det gränslöst. Ett tydligt exempel är relationen till musik, eller mer exakt folkmusik. Runt om på Balkan är folkmusik och den nya och populariserade versionen ”etnopop” mycket populär bland gamla och unga människor. Dessa musikgenrer anspelar generellt på sentimentalitet och känslor och knyter ofta an till den så kallade folksjälen och nationen. Den ofta nationalistiska serbiska ”turbofolkmusiken” var en musikstil som under Slobodan Miloševićs regim på 1990-talet uppmuntrades i ett försök att stävja den brittiska och amerikanska rockkulturens stora inflytande i Belgrad.6 Kombinera detta med alkoholkonsumtion under lyssnandet på eller framförandet av musiken, och utgången kan bli explosiv. Den populäre jugoslaviske (bosniakiske) kulturpersonligheten och författaren Zuko Džumhur (1920–1989) kåserade om de olika folkgruppernas relation till musiken och undrade varför man sjöng de känslosamma sångerna.

Han konstaterade att det exempelvis för serberna var mindre viktigt varför man sjöng dessa sånger, det viktiga var att det skedde i samband med intag av alkohol.7 I slutändan mynnar dessa folkliga och känslosamma sånger, visor och danser ut i en nationalism med patos. Vi kan kalla det ”šljivovicanationalism”. Den tjeckisk-brittiske filosofen och antropologen Ernest Gellner berörde detta tema i slutet av sin långa forskarkarriär kring fenomenet nationalism. Efter decennier av forskning om nationalism uttryckte Gellner strax före sin bortgång 1995: Jag är ytterst känslig för nationalismens inflytande. Jag kan spela ungefär trettio böhmiska folkvisor (eller sånger som presenterades som sådana i min ungdom) på mitt munspel. Min äldsta vän, som är tjeck och patriot, står inte ut med att höra mig spela dem eftersom han säger att jag gör det på ett sådant schmalzy [jiddisch för ”smörigt, sentimentalt”] sätt, ”gråtande i munspelet”. Jag tror inte

Inledning

· 13

att jag kunde ha skrivit boken om nationalism som jag skrev, om jag inte var kapabel att gråta med hjälp av lite alkohol till folkvisor, som råkar vara min favoritmusik.8

När sentimentalitet, nostalgi, stolthet och heder vävs ihop med myter och nationalism är konflikter aldrig långt borta. För att återvända till Gellners exempel måste man dra slutsatsen att nationalism och känslor hör ihop. Jag vågar påstå att om man inte förstår dessa känsloyttringar bland folkgrupperna på Balkan, är det också svårt att förstå deras historia, samtid och beteenden. För många människor på Balkan är dessutom synen på den egna historien starkt kopplad till sentimentalitet.

Det är en känslomässig relation där mycket av dagsläget och nuet är länkat till bilden av det förflutna, vilket sällan är sprunget ur vetenskapligt baserad historia utan snarare bygger på myt, legend och önsketänkande. Många historiskt nationella trauman och tragedier hålls vid liv på detta vis. Detta har ofta lett till ett veritabelt gisslanförhållande i relation till det förflutna som förmedlats genom det kollektiva minnet. Vi talar här om en stark historiekultur, det vill säga historiens plats i vardagen. Tyvärr har okunnigheten om detta fenomen i Sydosteuropa ofta lett till den felaktiga slutsatsen i övriga Europa att det rör sig om irrationella beteenden bland folkgrupper som inte har utvecklat ett västerländskt förnuftstänkande. Detta i sin tur leder tillbaka till ett historiskt arv från de tre senaste seklerna med föreställningen om det vilda, primitiva och obegripliga Balkan. Det beskrivs som platsen för omfattande etnisk, kulturell och religiös mångfald som endast bringar olycka till det framgångsrika och civiliserade Europa. Sekellånga stereotyper lever därmed vidare och bekräftar en djuprotad mentalitet.

Det är min övertygelse att Balkan förblir ett mysterium för övriga Europa just för att man saknar kunskap och förståelse för den ”balkanska mentaliteten”. Den brittiske BBC -journalisten Misha Glenny, som var den mest tongivande västerländske reportern på plats i det sönderfallande Jugoslavien, talar också om en kraftigt bristande förståelse för ”Balkanmentaliteten” bland västerländska politiker och diplomater. Denna oförståelse bidrog enligt Glenny till att fördjupa konflikterna och förlänga krigen.9 Ett syfte med den här boken är just att försöka underlätta en förståelse av den balkanska mentaliteten. I denna

14 ·

Jugoslaviens undergång

mentalitet finns olika uttryck för politisk kultur, vilket särskilt i tider av konflikt kan leda både till ödesdigra missförstånd och till att situationen mellan fientligt inställda grupper eller stater förvärras. Vi kommer i denna bok bland annat att se hur okunnigheten eller oförståelsen beträffande den ”annorlunda” politiska kulturen ofta ledde till frustration, omvägar och otillfredsställande resultat i de fredsskapande och fredsbevarande uppdragen och samtalen.

Mentalitet definieras i denna bok som en uppsättning väletablerade antaganden och tankemönster som skapar ett incitament för individer eller grupper att fortsätta acceptera tidigare beteenden och erfarenheter som verktyg för att förstå och hantera omvärlden, ett slags kompass till attityder och beteenden. Ett av bokens främsta syften är att fokusera på de faktorer som är avslöjande och avgörande för att förstå attityder, skeenden och beteenden i det område av Balkan som en gång utgjorde Jugoslavien. Avsikten är att med inlevelse uppnå en djupförståelse av människorna i forna Jugoslavien. Detta är en analys av spillrorna av den krossade jugoslaviska federationen och dess efterföljarstater.

Relationen till Balkan, både som en fysisk plats och som ett begrepp, är således komplicerad och känsloladdad. Det brukar skämtsamt påpekas att för österrikarna börjar Balkan vid gränsen till Slovenien, för slovenerna börjar Balkan vid gränsen till Kroatien och för kroaterna börjar Balkan vid gränsen till Bosnien–Hercegovina (hädanefter Bosnien såvida inte Hercegovina specifikt avses) och Serbien. Jag fick under ett besök i Kroatien år 2000 snabbt uppleva den negativa värdeladdning som finns hos begreppet Balkan i den forna jugoslaviska republiken.

Syftet med besöket var att föreläsa vid Zagrebs universitet, och en kollega hade bokat rum för ett antal nätter på ett centralt beläget hotell i den kroatiska huvudstaden. På väg till hotellet blev jag ombedd att inte använda begreppet Balkan om Kroatien eftersom många kroater uppfattade detta som en förolämpning. Det hade endast gått fem år sedan landet befann sig i krig för att ta sig ur allt som Balkan stod för. Väl framme vid hotellet visade det sig att det trots en skriftlig bokningsbekräftelse inte fanns någon bokning i mitt namn. Efter en längre dispyt mellan min kroatiske kollega och hotellets ägare om rumsbokningen utbrast den senare: ”Så är det här, ni är på Balkan nu.” Slutsat-

Inledning

· 15

sen är att det som inte fungerar i det för övrigt västerländska, kristna och moderna Kroatien, ursäktas med arvet från Balkan.

Redan detta fenomen ger oss en antydan till ett av flera skäl till Jugoslaviens undergång. Under hela 1900-talet uttryckte kroaterna en känsla av överlägsenhet gentemot serberna, som de mot sin vilja tvingats att leva tillsammans med. Till många serbers förtret markerade många kroater, om än i det tysta, att de kulturellt stod över sina sydliga grannar. Serber uppfattades tillhöra den grova och primitiva balkankulturen medan den kroatiska självbilden speglades i den mer högtstående västerländska civilisationen. Under hela 1900-talet närde majoriteten av kroaterna en dröm om att slippa förknippas med serberna och Balkan, och det var inte något som gick serberna förbi.

Tvärtom var det en central faktor i att serber och kroater varit i krig med varandra tre gånger under åren 1914–1995. När den brittisk-kanadensiske historikern och liberale politikern Michael Ignatieff besökte Kroatien under brinnande krig förde han samtal med kombattanter på båda sidor. Han försökte förstå varför serber och kroater besköt varandra, och frågade en serbisk soldat varför denne tyckte att han var annorlunda än sin kroatiske fiende. Till svar fick han: De där kroaterna tror att de är bättre än oss. De vill vara gentlemän. De inbillar sig att de är eleganta européer. Jag skall berätta en sak för dig, vi är alla bara balkanskit.10

Trots denna illustrativa och träffande slutsats är det samtidigt rimligt att hävda att det ur ett nationalistiskt perspektiv är skillnaderna som accentueras. Det är med andra ord skillnaderna som definierar den egna gruppen: serben är serb för att han inte är kroat, och vice versa.

Vad är då Balkan? I Balkans historia. Jugoslaviens uppgång och fall presenteras ett längre resonemang beträffande definitionen av Balkan, och den är även giltig för den här boken. Under snart 30 år har diskussionen försvårats genom avsaknaden av en självklar definition, och flertalet existerande definitioner är omdebatterade och kontroversiella. Under Jugoslaviens upplösning blev detta mycket påtagligt. Från att begreppet Balkan knappt användes under kalla kriget skapade krigen i forna Jugoslavien ett kaotiskt läge som de facto fortfarande kvar-