9789173518390

Av Kåre Halldén har tidigare utgivits Champagneführern

Hallden Cavakungen.indd 2

2012-08-30 11.03

Hallden Cavakungen.indd 3

2012-08-30 11.03

Till minne av Efigenia Padrón Roque 1909 – 2009

Hallden Cavakungen.indd 5

2012-08-30 11.03

It’s not too bad when the sun’s out, but the sun only comes out when it feels like coming out.

Räddaren i nöden J.D. Salinger

Hallden Cavakungen.indd 7

2012-08-30 11.03

Hallden Cavakungen.indd 8

2012-08-30 11.03

Prolog Den femte väktaren

Hon hade kämpat i timtal. Genom att uppbåda sina sista krafter hade hon stått emot stormen som rasat hela den långa natten. Men nu, strax före gryningen, när de allt kraftigare vindarna tagit ett vräkande regn till sin hjälp, förstod hon att hon inte skulle orka särskilt länge till. Hennes omfångsrika lövprydda krona, tjugosex meter bred och tjugo ton tung, pressades allt hårdare mot marken. Hon insåg att hon snart skulle förlora striden.

I över fem hundra år hade hon stått på den här platsen, cavarikets mittpunkt. Och lika länge hade hon fullföljt sin uppgift att vaka över familjen Canals och deras bördiga, kalkrika jordar.

Förvisso var hon gammal, kanske till och med den äldsta av sin sort. Men det kändes ändå orättvist att hon skulle falla redan nu. Hennes uppdrag var långtifrån fullbordat. Och dessutom, jämfört med de fyra andra väktarna var hon ännu bara barnet.

Ett par mil bakom henne bredde den äldsta av väktarna ut sig och svepte in rikets södra gräns med sin blå mantel – Medelhavet. Det stora vattnet med sina skummande vågor, förde svalkande vindar i hennes riktning när solen var som mest obarm­härtig. Åt det motsatta hållet, rakt framför henne, reste sig Katalo9

Hallden Cavakungen.indd 9

2012-08-30 11.03

niens heliga berg, cavarikets nordligaste gränsvakt. Så länge någon kunde minnas hade Montserrat, detta märkligt sågtandade bergmassiv, skyddat Anoiadalen från de kyliga nordanvindarna.

Flera mil västerut, i byn Roda de Barà, stod rikets västra väktare, den romerska Triumfbågen. Uppförd för snart tvåtusen år sedan, samtidigt som romarna planterade sina första vinrankor på den iberiska halvön, hälsade den vänligt sinnade besökare välkomna.

Och slutligen, en knapp mil österut, i höjd med byn Martorell, låg cavarikets östra väktare – bron över Llobregat. Den ofärdiga bron som enligt sägnen hade byggts av Djävulen och som hindrade obehöriga från att korsa floden.

Stormen fortsatte att riva och slita i korkekens väldiga krona.

Hon försökte luta sig i bergets riktning i ett sista försök att förstå varför Montserrat denna gång inte kunde skydda henne. Men det heliga berget erbjöd inga svar.

Till slut gav korkekens grova och fårade stam vika för trädkronans tyngd. Braket från fallet överröstades av åskan, vars dova muller rullade in över dalen samtidigt som rötterna slets upp ur den regndränkta jorden.

Det var långfredagens morgon och med en prasslande suck gjorde sig den femte väktaren redo att dö.

10

Hallden Cavakungen.indd 10

2012-08-30 11.03

Jaume Canals i Mata 1821 – 1885

Miquel Canals i Falch 1859 – 1936

Hallden Cavakungen.indd 11

2012-08-30 11.03

Hallden Cavakungen.indd 12

2012-08-30 11.03

Kapitel 1 Juni 1879 ”Fyrtiotvå meter, don Jaume”, sa den förste av bodegans arbetare som kom uppför trapporna från underjorden.

Han log brett mot Jaume Canals som stod ute på den soliga gårdsplanen och väntade, noga med att personligen tacka var och en av det dussin arbetare som under flera månader slitit med att gräva ut källaren. Idag hade de äntligen nått målet, tagit det sista spadtaget. Resultatet var en drygt fyrtio meter lång jordkällare, en smal tunnel tio meter under markytan, rakt under den nuvarande bodegans golv.

En efter en kom de upp, svettiga män med smutsiga ansikten. Utrustade med spadar, hackor och släggor. ”Gratulerar, don Jaume.” ”Äntligen, patrón.” ”Vilken fantastisk dag, don Jaume.” ”Jag hoppas att vi inte alla ska bli gruvarbetare nu, patrón”, skämtade en av dem. ”Jag skulle sakna solen för mycket.”

Jaume skakade samtligas händer, skrattade och uttryckte sin djupa tacksamhet för deras hårda slit.

Den siste att kliva ut på gårdsplanen med hacka i hand var Miquel. Själv hade Jaume gärna deltagit i det fysiskt krävande arbetet, men han visste att hans kropp inte skulle ha orkat med 13

Hallden Cavakungen.indd 13

2012-08-30 11.03

kåre halldén det. Däremot hade hans förstfödde varit med från det första spadtaget till det sista.

Miquel, självfallet döpt efter Jaumes far, hade nyss fyllt nitton. Och trots hans ungdom var Jaume redan nu säker på sin sak. Äldste sonen besatt alla de egenskaper som krävdes för att förvalta familjen Canals arv den dagen hans egen tid skulle vara förbi. Sonen var inte bara intelligent och hårt arbetande.

Han var dessutom ovanligt initiativrik och full av nya idéer och uppslag. Och, framför allt, arbetarna såg redan nu upp till honom, trots hans ringa ålder.

Ja, tänkte Jaume med stolthet, Miquel kommer att bli en utmärkt hereu.

Medan männen stillade sin törst med vatten från brunnen vände Jaume blicken mot andra sidan vägen. Där borta, på kullen i korkekens skugga, hade han suttit, ensam och olycklig, den där obarmhärtigt varma augustidagen för drygt tjugo år sedan. Minnena hade etsat sig fast så djupt att det lika gärna kunde ha varit igår.

Han kunde fortfarande minnas ljudet av moderns och systrarnas gråt, en svag klagosång i den i övrigt bedövande tystnaden. Ljudet hade färdats från boningshuset, genom de öppna fönstren och uppför kullen och fram till platsen där han suttit och sörjt sin fars hastiga och oväntade bortgång.

Jaume hade låtit tårarna rinna, medan han försökte fästa blicken längst bort i horisonten, på Montserrat och dess sågtandade bergstoppar. Han hade vetat att detta var det enda tillfället då han kunde gråta, då han kunde visa sig svag, även om det bara var inför sig själv, med endast släktens gamla korkek och Gud som vittnen. För från och med den stunden vilade det tunga ansvaret för släkten Canals framtid på hans axlar. Och med det ansvaret följde stora förpliktelser.

Med ryggen mot korkekens fårade stam hade han suttit och 14

Hallden Cavakungen.indd 14

2012-08-30 11.03

cavakungen blickat ut över hektar efter hektar av Anoiadalens vidsträckta druvodlingar, utrullade likt en enorm brungrön matta nedanför hans fötter. Allt han kunnat se, så långt ögat nådde, tillhörde nu honom. Detsamma gällde familjeresidenset, de tre intilliggande byggnaderna som tillsammans utgjorde bodegan, samt fastigheterna i Barcelona.

Han kom ihåg hur han bannat sig själv så fort han tänkt tanken och undrat om han verkligen var mogen uppgiften, om han innerst inne förstått dess fulla innebörd. Marken och fastigheterna skulle förvisso komma att stå i hans namn, men de skulle egentligen aldrig tillhöra honom. Hans roll var att förvalta och att efter bästa förmåga öka egendomarnas värde, för att sedan lämna över dem till nästa generation Canals. Detta var hans livsuppgift, det åtagande han från den dagen övertagit från sin far och som kom tillsammans med titeln han ärvt, hereu.

Som äldste sonen i en skara av sammanlagt sex syskon hade Jaume förstås vetat om att den där dagen förr eller senare skulle infinna sig. Den urgamla katalanska seden bland jordägarna, att låta samtliga egendomar tillfalla den förstfödde arvingen av manligt kön, hade följts av släkten alltsedan de första vinrankorna planterades på ägorna i slutet av 1400-talet. Och bland Kataloniens vinproducenter fanns det ingen som kunde mäta sig med dem. Familjen Canals utgjorde den främsta och äldsta vinadeln, och som dess hereu hade Jaume från det ögonblicket blivit det närmaste en vinkung man kunde komma.

Hans första uppgift skulle vara att sätta sig ner och sammanställa värdet av allt lösöre. Därefter skulle han dela summan i fem lika stora delar och betala ut motsvarigheten i pengar till sina systrar och två yngre bröder. Detta var det minsta av de åtaganden han hade gentemot sina syskon. Viktigare var att han som hereu skulle vara tvungen att sörja för dem. Även om de gifte sig och flyttade ut hade de för alltid kvar rätten att 15

Hallden Cavakungen.indd 15

2012-08-30 11.03

kåre halldén återvända till fädernehemmet. Dörren skulle alltid stå öppen.

Jaume mindes hur han oroat sig över hur han någonsin skulle kunna komma i närheten av sin fars bedrifter och företagsamhet. Fadern hade varit den mest tongivande personligheten inom jordbruksnäringen i Katalonien. Han hade lyckats övertyga nästan alla andra jordägare i regionen om det kloka i att plantera om sina jordar, att överge säd och spannmål till förmån för vinrankor. Många var de jordägare som hade hans far att tacka för sina stora intäkter och sin nyvunna rikedom, först genom den lukrativa exporten av druvdestillat till de amerikanska kolonierna. Senare kunde de snabbt dra nytta av fransmännens olycka när mjöldaggen invaderat och förstört odlingarna för grannarna i norr, något som ledde till att fransmännen under 1800-talets mitt formligen stod i kö för att få köpa katalanskt vin.

När Jaume nu betraktade männen på gårdsplanen som drack vatten, skämtade och skrattade, uppenbart lättade över att äntligen ha nått målet efter så många månaders grävande, tänkte han på hur långt han kommit sedan den där sorgtyngda dagen.

Och på hur tacksam han var över att ha lyckats förverkliga den dröm som första gången slagit rot under en studieresa till Frankrike tio år tidigare, och som avslutats med en vecka i champagnens huvudstad Épernay.

Under Frankrikevistelsen hade Jaume fått en aha-upplevelse av nästan religiös karaktär. Han hade insett vilken enorm dragningskraft champagnen hade; inom loppet av några få år hade samtliga europeiska hov, inklusive det spanska, tagit till sig denna dryck som den yppersta symbolen för lyx och flärd.

Jaumes slutsats hade varit entydig: om han lyckades utmana fransmännen genom att själv skapa champagne skulle Bodegas Canals också kunna dra nytta av stjärnglansen. Och detta gällde för övrigt inte bara Canals, utan även alla andra producenter 16

Hallden Cavakungen.indd 16

2012-08-30 11.03

cavakungen i regionen, liksom alla jordbrukare. Alla var tvungna att vara med på båten om detta långsiktiga projekt skulle kunna lyckas.

Det var när han formulerat dessa tankar som han också insåg att han funnit den vision han så länge letat efter, det arv han ville lämna efter sig till kommande generationer Canals.

Så fort han kom hem från Frankrike hade han börjat experimentera. Att skapa bubblor genom att jäsa vin inuti en glasflaska hade ganska snabbt visat sig vara svårare än han trodde. Men så, efter otaliga misslyckade försök, hade han kommit i kontakt med den franske vetenskapsmannen Louis Pasteur och dennes banbrytande forskning. Och nästan på dagen för sju år sedan hade Jaume äntligen lyckats. Han hade skapat champagne.

Och även om stilla vin fortfarande dominerade produktionen idag, var Jaume mer än någonsin övertygad om att champagne var framtidens melodi. Och han visste att hans mousserande vin inte hade något att skämmas för i jämförelse med förebilden från Frankrike. Det slutliga beviset för detta hade han fått när han bara tre år tidigare presenterade sin champagne för kung Alfons xii, som genom sin statskupp en gång för alla verkade ha satt stopp för det där nymodiga tramset om att införa en spansk republik.

Kungen hade blivit så förtjust i Jaumes champagne att han på stående fot bannlyst franska bubblor från slottet i Madrid och omedelbart utnämnt Bodegas Canals till hovleverantör.

Framgången vid det spanska hovet hade gett Jaume blodad tand, och han hade omedelbart bestämt att produktionen vid bodegan sakta men säkert skulle styras över mot mousserande viner. För även om världen i stort inte hört talas om spansk champagne, såg Jaume framtiden an med stor tillförsikt. Han hade förstått att den sjukdom som upptäckts på en stor mängd franska vingårdar – en parasit som kallades filoxera – skulle kunna spela honom väl i händerna. Om parasiten skulle visa 17

Hallden Cavakungen.indd 17

2012-08-30 11.03

sig vara ens tillnärmelsevis lika förödande som mjöldaggen hade varit för ett tjugotal år sedan, skulle det inte dröja länge förrän också odlingarna i det nordligt belägna franska Champagne drabbades. Och om fransmännen inte kunde erbjuda mousserande vin, vart skulle kunderna då vända sig? Till honom, förstås. Utgrävningen av den fuktiga och svala källargången som nu äntligen var klar var det första steget, grundförutsättningen för att kunna lagra stora mängder champagneflaskor utan att vinet förstördes.

Risken var självklart överhängande att även Spanien skulle komma att drabbas av filoxeran, det förstod Jaume. Han hade mottagit oroväckande rapporter om att parasiten redan nu fått fäste i Rioja. Men han hade en plan för hur vinbönderna i Anoia­dalen skulle kunna komma undan ett angrepp. För att lyckas med sin vågade plan var han först tvungen att få med sig övriga medlemmar i byns styrande råd, men det såg han inte som någon större utmaning. Vid det här laget hade en handfull andra producenter i regionen också börjat tillverka champagne i mindre skala och kollegorna i rådet – som från början avfärdat hans idéer om att skapa spansk champagne som galenskap – hade numera övertygats om riktigheten i Jaumes visioner om framtiden så till den grad att han skulle kunna sälja in vilken till synes idiotisk idé som helst till dem. Vilket förvisso också var vad han planerade att göra. ”Är det dags nu, don Jaume?” Det var förmannen, Antoní Blanc, som närmat sig och med hammare i hand ställt frågan.

Jaume log och svarade: ”Ja, Antoní, nu är det dags.”

Antoní nickade till bekräftelse och vinkade åt två av arbetarna att följa med honom. De övriga, som fortfarande stod kring brunnen och skrattade i den allmänt uppsluppna stämningen, tystnade. Med allvarliga miner följde de männen med blicken 18

Hallden Cavakungen.indd 18

2012-08-30 11.03

cavakungen när de närmade sig den stora skylten som markerade entrén till Bodegas Canals.

De två arbetarna klättrade upp på varsin stege, och några minuter senare hade de lyft ner den gamla skylten och spikat upp den nya. Antoní som översåg arbetet beordrade plötsligt en av de hamrande männen att hejda sig. Sedan ropade han till sin chef: ”Don Jaume, vill ni göra oss den äran att slå i den sista spiken?”

Jaume tänkte efter. Sedan skakade han på huvudet och pekade istället på sin son. ”Miquel, gör det du.”

Det var sonen, inte han, som skulle ta åt sig äran för att ha kläckt idén till det nya firmanamnet. ”Far”, hade Miquel sagt, till en början skämtsamt, ”om vi nu gräver källargångar, cavas, då kommer vi ju i framtiden inte längre att driva en bodega, utan just en källare.”

Jaume släntrade över gårdsplanen och ut genom entréns öppna grindar. Han slängde en öm blick bort mot korkeken uppe på kullen innan han vände sig om och beskådade den nya skylten. Miquel, som fortfarande stod på stegen med hammaren i hand, tittade ner och log mot honom. Jaume nickade belåtet tillbaka och drog sedan djupt efter andan.

Bodegas Canals fanns inte mer. Framtiden tillhörde Cavas Canals.

19

Hallden Cavakungen.indd 19

2012-08-30 11.03

Kapitel 2 Huset Cal Calixtus, Sant Sadurní d’Anoia Nutid Harald Poppe vaknade av skriket. Sömndrucket satte han sig upp i sängen samtidigt som han kastade en blick mot sin fru.

Isabelles djupa andetag avslöjade att hon inte hade tagit någon som helst notis om ljudet. Han drog åt sig armbandsuret från nattygsbordet.

Kvart över sex. Alldeles för tidigt.

Med en trött suck klev han upp, gick ut i korridoren och in i Julias sovrum. Dottern satt i spjälsängen, rödgråten och bedrövad. Mjukdjurstigern hade hamnat på golvet, precis utom räckhåll för hennes ivriga händer. Harald skyndade sig att plocka upp den innan han lyfte upp Julia i famnen och bar in henne till sitt och Isabelles sovrum. Hon somnade snabbt om, tätt hopkrupen mot Isabelles rygg och med tigern i ett fast grepp i ena handen.

Han satt kvar på sängkanten en liten stund och betraktade hennes rofyllda sovande ansikte. Hon hade ärvt Isabelles flammande röda hårfärg, det fanns inte ett spår av hans egen mörkbruna kalufs hos henne. Däremot hade Julia fått hans gröna ögon, och han tyckte sig också kunna se en antydan till sin egen spetsiga näsa i dotterns ansikte.

Harald smekte henne försiktigt över kinden och tänkte på 20

Hallden Cavakungen.indd 20

2012-08-30 11.03

cavakungen hur mycket som hänt sedan den där dagen då Isabelle rusat in på polisstationen i franska Épernay, utom sig av sorg över beskedet att hennes morfar hade dött – mördats skulle det senare visa sig – på sin arbetsplats i det anrika champagnehuset Cloët-Décleaux. Slumpen hade gjort att det var Harald som funnit morfadern på en guidad turisttur under en vinresa till Champagne, och att han råkat befinna sig på polisstationen för att avlägga vittnesmål i samma stund som Isabelle dök upp.

Om någon då hade berättat för honom att de knappt tre år senare skulle vara gifta, ha en underbar dotter tillsammans och vara bosatta i den lilla byn Sant Sadurní d’Anoia, den spanska cavans huvudsäte strax utanför Barcelona, ja, då hade han förstås avfärdat det hela som galna fantasier. I synnerhet som han vid den tidpunkten fortfarande plågades svårt av sorgen efter att några år tidigare ha förlorat sin första fru och sitt barn i en bilolycka.

Harald rättade försiktigt till täcket över Julia, satte på sig morgonrocken och smög sedan ner till bottenvåningen. Han kvävde ett par gäspningar medan han försiktigt tog ett trappsteg i taget för att inte snubbla i halvmörkret. När han nu ändå var uppe kunde han lika gärna dricka sitt morgonkaffe och sedan packa för badutflykten till Sitges.

Tanken på utflykten väckte irritationen till liv igen. Isabelle hade kommit hem igår eftermiddag och dragit en lång harang om att bästa väninnan Dolores och hon var tvungna att uträtta ett viktigt ärende i Barcelona. ”Och det kan inte vänta till måndag?” hade han frågat henne. ”Måste ni verkligen åka just imorgon?”

Isabelle hade svarat att det tyvärr inte kunde vänta, i varje fall inte enligt Dolores. Harald hade inte ansträngt sig för att dölja sin besvikelse och Isabelle hade försökt släta över det hela genom att utlova en romantisk middag som kompensation.

21

Hallden Cavakungen.indd 21

2012-08-30 11.03

kåre halldén Trots det hade Harald inte kunnat låta bli att surna till. Dels på Isabelle, som ju visste hur mycket han hade sett fram emot årets första lördag på stranden tillsammans med familjen, dels på Dolores som hela tiden skulle rycka i hans fru. Till råga på allt kunde Isabelle inte ens redogöra för exakt vad det var hon och bästa väninnan egentligen skulle göra i Barcelona. ”Och då kan det väl knappast vara så otroligt viktigt heller”, muttrade Harald halvhögt för sig själv medan han fingrade efter strömbrytaren på köksväggen och vred om den.

Taklampan blixtrade till under bråkdelen av en sekund och sedan small den.

Han svor tyst. Typiskt.

Med växande irritation trevade han sig fram i dunklet mot de neddragna fönsterjalusierna på andra sidan köket och tryckte på reglaget. Med ett lågmält surrande satte motorn igång, åtföljt av det klickande ljudet när jalusierna började röra sig uppåt.

Han stod kvar framför fönstret medan det knappa gryningsljuset långsamt sipprade in i rummet och konturerna av trädgårdens buskar och träd så sakteliga trädde fram. Husfasadens framsida hade den udda egenskapen att det inte fanns någon ytterdörr som ledde direkt ut på huvudgatan, Carrer de la Diputació. Istället vette deras entré mot den stora trädgården på husets baksida, som i sin tur skyddades av en hög mur som löpte längs med en trång återvändsgränd.

Harald böjde sig fram över diskbänken och kikade upp mot himlen. Det skulle dröja nästan en timme innan det blev helt ljust, men redan nu kunde han konstatera att de kunde se fram emot en molnfri dag. Perfekt strandväder. Han och Julia skulle ha riktigt roligt. Tanken fick honom genast på bättre humör.

Han tog ett djupt andetag och bestämde sig för att sluta sura över att Isabelle skulle tillbringa dagen med Dolores istället för med familjen. Det var trots allt en petitess. Han hade fått 22

Hallden Cavakungen.indd 22

2012-08-30 11.03

cavakungen en andra chans, en ny möjlighet att leva ett vanligt, lyckligt familjeliv med allt vad det förde med sig. Att överhuvudtaget få känna irritation över vardagliga småsaker var en ren lyx.

Vanligt och vanligt, förresten. Harald var medveten om att en utomstående betraktare knappast skulle kalla hans och Isabelles tillvaro för ett medelsvenssonliv. Isabelles förmögenhet gav dem ekonomiska förutsättningar som var få förunnade. När de flyttade hit – Harald från Sverige och Isabelle från Frankrike – hade de kunnat köpa huset Cal Calixtus, en av byns få men ytterst vackra modernistiska byggnader. Med köpet av huset hade också följt en liten bodega, Cavas Calixtus, belägen på bekvämt promenadavstånd från hemmet. Förmiddagarna tillbringade Isabelle oftast på bodegan, och nu höll hon snart på att bli färdig med sin första spanska champagne.

Harald rättade sig snabbt. Cava. I Spanien heter det cava, i Frankrike champagne. Inte för att han själv tyckte att det var någon större skillnad i smak, men han var å andra sidan bara en amatör när det gällde viner. Isabelle, som varit champagneproducent under hela sitt vuxna liv, och Dolores, som tillverkade biodynamisk cava, brukade däremot alltsom oftast munhuggas i frågan. Det skedde nästan alltid vänskapligt och med glimten i ögat, utom när Harald någon enstaka gång la sig i diskussionen och framförde sin enkla syn på saken. Då vände de sig genast mot honom och började överösa honom med sina respektive argument för att det ena bubblet var att föredra framför det andra. Så kunde de hålla på en hel kväll tills Harald kände att öronen höll på att trilla av, vilket också var förklaringen till att han numera behöll sin åsikt för sig själv. Dolores kom nämligen över på middag minst ett par gånger i veckan.

Men det enda som i sammanhanget var viktigt för Harald var att Isabelle hade möjlighet att fortsätta att arbeta med det som intresserade henne mest av allt – att tillverka mousserande 23

Hallden Cavakungen.indd 23

2012-08-30 11.03

kåre halldén vin. Det var hennes livsluft, och när hon tvingades överge sin vingård i Champagne var det spanska cavadistriktet den mest naturliga platsen att flytta till. Och för Haralds del hade det passat bra. För många år sedan, i ett tidigare liv kändes det som, hade han varit en framgångsrik it-chef på ett mellanstort börsbolag i Stockholm. När han blev änkling hade han sagt upp sig, lämnat ekorrhjulet och egentligen inte gjort särskilt mycket fram tills han övertalades att följa med på den där vinresan till Champagne och träffade Isabelle. Men dessförinnan, under sin näringslivskarriär, hade han haft flera utlandsstationeringar, bland annat i Sydamerika, så spanskan hade han med sig. Dessutom hade han besökt Barcelona många gånger genom åren och alltid gillat det han sett av Katalonien.

Nu, efter att ha varit hemma med Julia under de snart två år som gått sedan hon föddes, kände han ett sug efter att börja arbeta igen. Deras plan var att Isabelle skulle framställa den bästa kvalitetscava som gick att tillverka medan han själv ansvarade för att bygga upp en vinbutik på nätet och sälja cavan till vinkännare runt om i världen. Men för att han skulle kunna sätta tänderna i sin del av deras gemensamma projekt krävdes först att Isabelle ansåg att deras cava var tillräckligt bra för att börja säljas. Vilket hon ännu inte tyckte.

Harald kastade en sista blick genom köksfönstret, vände sig om och började mixtra med kaffemaskinen. Medan apparaten fräste ur sig en stor latte drog han upp en av skåpsluckorna, sträckte sig efter sockerskålen och lyfte på porslinslocket.

Den var tom.

Han stegade bort till skafferiet och plockade fram sockerpaketet. Kartongen vägde nästan ingenting. Han skakade den, lyfte på fliken och kikade ner. Även den var tom.

Med en besviken suck gick han tillbaka och drog åt sig kaffekoppen, innan han åter ställde sig framför köksfönstret och 24

Hallden Cavakungen.indd 24

2012-08-30 11.03

cavakungen tittade ut över trädgården. Skumrasket hade nu börjat ge vika för morgonrodnaden.

Han tog en klunk och grimaserade illa. Kaffe utan socker var i det närmaste odrickbart. Och det hade aldrig tidigare inträffat att Ena glömt att fylla på skafferiet när något tagit slut. Deras hushållerska – eller rättare sagt deras oumbärliga allt-i-allo när det gällde allt från barnpassning till skötseln av det stora huset – höll annars en militärisk ordning på varenda detalj. I synnerhet när det gällde köket och allt som hade med mat att göra.

Vid närmare eftertanke insåg han att hon varit lite distraherad de senaste dagarna.

Nej, förresten, det var fel ord.

Nervös, var nog en mer träffande beskrivning. Faktiskt ända sedan hans födelsedagskalas förra veckan. Och Harald kunde gissa varför.

Det handlar förstås om den där urgamla korkeken som föll under stormen, tänkte han.

De skrockfulla byborna såg trädet som ett slags väktare som bringade lycka och välstånd till traktens cavaproducenter. Att den sedan råkat blåsa omkull samtidigt som påskveckan, la semana santa, gått mot sitt crescendo hade troligen bara eldat på folks vidskeplighet. Han hade svårt för alla dessa underliga katolska riter och processioner, men han hade förstått så pass mycket som att den allmänna religiösa domedagsstämningen hade förstärkt bybornas olustkänslor inför det som hänt. Och som om detta inte vore nog hade en känd företagsledare begått självmord i samma veva, något som deras hushållerska tagit som bevis på att korkekens fall bevisligen förde olycka med sig, särskilt som mannen valt att hänga sig i det som var kvar av trädet.

Harald skakade på huvudet och kunde inte låta bli att ge ifrån sig en liten fnysning. Han hade aldrig haft något till övers 25

Hallden Cavakungen.indd 25

2012-08-30 11.03

kåre halldén för vidskepelse och liknande trams. Det var förstås hemskt att en man tagit livet av sig. Men det hade ju självklart ingenting med korkekens olycka att göra, vilket han utan större framgång försökt övertyga Ena om.

Han kastade en sista blick ut genom fönstret, vände sig bort och hade precis ställt ifrån sig kaffekoppen när han stelnade till. Det var någonting som inte stämde. Någonting han hade registrerat i ögonvrån.

Snabbt tittade han ut genom fönstret igen. Böjde sig framåt och kisade.

Där. Precis där borta. På gräset, mittemellan en av de stora bokarna och ett palmträd, i andra änden av trädgården. Vid den sandstensfärgade betongmuren, ett tjugotal meter bort.

Vad var det där? Det såg ut som en stor klädhög. Konstigt.

Harald lämnade köket, stoppade fötterna i ett par flipflop-­ sandaler och klev ut. Han kastade en hastig blick över axeln, mot träd­gårds­grinden. Den var låst, precis som han lämnat den igår kväll.

Han började gå i riktning mot klädhögen, långsamt till en början. Daggen i gräset blötte snabbt ner fötterna. Den kalla vätan fick honom att ofrivilligt rysa till.

Harald skyndade på stegen och fäste blicken på kläderna.

Knappt tio meter från muren stelnade han till. Men vad tusan?

Det såg ju ut som en människa.

Plötsligt började hjärtat rusa. Under ett par sekunder stod han helt stilla, som förstenad.

Sedan började han springa. Nästan framme slog foten emot någonting i gräset. Han snubblade till, föll handlöst framåt och landade med en duns, raklång på marken.

Med ett tungt stön reste han sig upp på alla fyra och hann tänka att han borde ha tänt utebelysningen, innan han tittade upp. Det han såg fick honom att sluta andas.

26

Hallden Cavakungen.indd 26

2012-08-30 11.03

cavakungen Lutad mot murväggen satt Dolores, orörlig, och stirrade stor­ögt på honom. Ögonen höll på att tränga ut ur sina hålor och ansiktet var i det närmaste blått.

Harald kippade efter andan och försökte forma läpparna till att ge ifrån sig ett ljud, vilket som helst.

Till sist lyckades han dra ner tillräckligt med luft i lungorna för att skrika.

27

Hallden Cavakungen.indd 27

2012-08-30 11.03

Kapitel 3 Huset Cal Calixtus, Sant Sadurní d’Anoia Åtta dagar tidigare Klockan närmade sig midnatt. De tre personerna runt middagsbordet på den inglasade balkongen satt i spänd förväntan.

Ljuset från de två takkronorna hade dragits ner till den lägsta nivån, vilket fick uterummet att bada i ett dovt grönblått sken som en följd av skuggorna från de praktfulla blomstermotiven på glasväggarna. Inifrån det nedsläckta huset kunde de uppfatta hasande steg. I takt med att ljudet närmade sig gav mörkret vika för fladdrande skuggor från tända stearinljus. Några sekunder senare dök Ena äntligen upp i dörröppningen. ”Har den äran på födelsedagen, señor Harald”, sa hon och visade stolt upp gräddtårtan. Det kaloristinna bakverket, dekorerat med bär och frukter i regnbågens alla färger, pryddes av två sifferformade stearinljus, en fyra och en nolla.

Harald ställde sig upp och blåste ut ljusen. Med en lätt generad min tackade han sedan för applåderna från den lilla skaran festdeltagare. Att han fyllt fyrtio – den klassiska tidpunkten för en medelålderskris – bekom honom inte det minsta. Tvärtom kände han att livet knappast kunde bli bättre än det var just nu. ”En extra stor portion till födelsedagsbarnet”, deklarerade Ena glatt och skar upp en väl tilltagen bit. ”Gracias”, svarade Harald med ett leende och studerade se28

Hallden Cavakungen.indd 28

2012-08-30 11.03

cavakungen dan den enorma tårtbiten med lätt plågad min. Han var redan proppmätt efter Enas fyrarättersmiddag, men han visste samtidigt att deras hushållerska skulle banna honom om han inte åt upp. Hon tyckte att han behövde lägga på sig några kilon, som hon brukade uttrycka det, vilket fått konsekvensen att Harald utvecklat en kulmage under de två år som Ena varit anställd hos honom och Isabelle.

Ena fortsatte att skära upp tårtbitar. Hon var en rundlagd dam strax över sextio, med håret samlat i en stor grå knut mitt på huvudet. Kvällen till ära hade hon klätt upp sig i storblommig sidenklänning och dubbelradigt pärlhalsband. Hon hade blivit genuint rörd när Harald bjöd in henne till födelsedags­ firandet med motiveringen att hon numera var en del av familjen. Haralds tanke att de skulle ordna med catering för det lilla sällskapet hade däremot inte fallit i god jord, vilket också var anledningen till att Ena tillbringat i stort sett hela dagen i köket med att förbereda kvällens festmåltid.

En gaffel som balanserade en rejäl bit tårta dök plötsligt upp framför hans mun. ”Ät nu ordentligt, älskling, så du blir stor och stark”, sa Isabelle och gav honom samtidigt en kärleksfull blinkning.

Harald skrattade till och tittade djupt in i Isabelles blå ögon. Ända sedan han träffade henne för första gången hade han tyckt att hon såg ut som en ängel, med sitt bleka småfräkniga ansikte, inramat av det långa, lockiga röda hårsvallet.

En högljudd harkling fick dem att vända sig om. Middagens fjärde deltagare, Dolores Puig, lyfte sitt glas mot värdparet. ”Tack för att jag fick komma och dela den här stunden med er. Skål för en fantastisk middag”, Dolores log mot Ena, ”och skål för världens bästa mousserande vin, cava”, avslutade hon med en menande blinkning åt Isabelle.

Kommentaren fick förstås avsedd effekt, och Isabelle och 29

Hallden Cavakungen.indd 29

2012-08-30 11.03

kåre halldén Dolores kom omedelbart igång med ännu ett av sina vänskapliga käbbel. ”Intressant att du vågår påstå det”, sa Isabelle. Trots den tydliga franska brytningen hade hennes spanska blivit så pass bra sedan de flyttat hit att det inte gick att ta miste på den ironiska undertonen. ”Särskilt med tanke på att ni cavaproducenter inte drar er för att renommésnylta på namnet champagne.” ”Det där är inte sant”, svarade Dolores med hetta. ”Redan på 1970-talet bytte vi namn på vårt vin från champagne till cava.

Och detta av den enkla anledningen att cava har en alldeles egen karaktär. Den är lite bättre, helt enkelt.”

Medan Isabelle och Dolores fortsatte munhuggas ursäktade sig Ena med att hon skulle hämta kaffet. Harald slog dövörat till och koncentrerade sig istället på innehållet i glaset.

Cavan de hade avnjutit till middagen var Dolores skapelse.

Hon var regionens, och därmed Spaniens, enda tillverkare av biodynamisk cava. Harald hade inte riktigt fått kläm på vad detta egentligen betydde, men han tolkade det som en avancerad variant av ekologisk produktion som omgärdades av en mängd regler som för den oinvigde lät som hokuspokus. Det handlade om saker som att följa den kosmiska kalendern, att ta hänsyn till månfaserna och att öka jordens fertilitet genom att gräva ner horn från nötkreatur bland odlingarna.

Det fick vara hur det ville med den saken, tänkte Harald, men han kunde i alla fall konstatera att Dolores cava var riktigt god. Och enligt Isabelle höll Dolores druvor den i särklass bästa kvaliteten som gick att hitta. Det var för övrigt så de hade lärt känna henne för drygt ett år sedan.

Efter att Isabelle börjat rusta upp den lilla bodegan som hade ingått i köpeskillingen för huset – och eftersom de inte ägde några egna odlingar – hade Isabelle gett sig ut på jakt efter lämpliga druvor att köpa för att kunna tillverka sin egen cava.

30

Hallden Cavakungen.indd 30

2012-08-30 11.03

cavakungen Hon kom i kontakt med Dolores och de två kvinnorna hade snabbt blivit goda vänner. Vänskapsbandet växte sig allt starkare och Isabelle – som förutom Harald och dottern inte hade kvar några nära släktingar i livet – hade kommit att betrakta den några år yngre Dolores som nästan en lillasyster.

Ena återvände till balkongen med en bricka med fyra rykande koppar espresso. Harald gav henne ett tacksamt leende när hon vänligt men bestämt satte punkt för den livliga diskussionen. ”Señoras, det ser ut som om födelsedagsbarnet inte är så road av samtalsämnet”, sa hon och serverade kaffet innan hon satte sig ner. ”Ska vi inte hellre prata om dagens viktigaste händelse? Bortsett från señor Haralds födelsedag, förstås”, la hon snabbt till. ”Ni tänker på familjen Canals korkek, antar jag”, sa Dolores. ”Ja”, svarade Ena och nickade. ”Vad säger ni om saken, señorita Dolores?”

Harald kunde inte låta bli att lägga märke till den oro som drog över hushållerskans ansikte samtidigt som hon ställde frågan. Även om Ena inte var född i Katalonien hade hon bott i Sant Sadurní d’Anoia i över fyrtio års tid, sedan hon gift sig med en man från byn. Maken och deras tre vuxna barn arbetade alla inom cavaindustrin och det var därför lätt att förstå att hon var färgad av den vidskeplighet som verkade råda i trakten i största allmänhet.

Dolores sörplade eftertänksamt på kaffet och plirade med sina stora bruna ögon. ”Tja”, sa hon till slut, ”det finns väl egentligen inte så mycket att säga. Alla vet ju vad korkeken symboliserar. Den har vakat över nitton generationer vinmakare i familjen Canals och betraktas i det närmaste som ett av Kataloniens nationalmonument.” Dolores hejdade sig ett par sekunder och drog handen genom sitt pageklippta, cendréfärgade hår innan hon fortsatte: ”Många menar att korkeken är sammanlänkad med inte bara 31

Hallden Cavakungen.indd 31

2012-08-30 11.03

kåre halldén Cavas Canals lycka och framgång, utan även med hela cava­ industrins framtid. Och nu när den har fallit så …”

Hon avslutade inte meningen utan lät orden hänga i luften.

Istället böjde hon sig fram och spärrade upp ögonen. ”Brrrr”, sa hon till slut och rös i hela kroppen. Hon höll sig allvarlig under några sekunder, men sedan sprack ansiktet upp i ett leende innan hon började skratta så häftigt att hon nästan vek sig dubbel.

Harald och Isabelle skrattade med henne. Ena verkade däremot inte särskilt road. ”Det är ingenting att skämta om, señorita Dolores”, sa hon förebrående. ”Min make var verkligen skärrad. Och jag måste erkänna att jag själv tycker att det känns ganska olustigt.”

Dolores hämtade sig långsamt från skrattattacken. Till slut lutade hon sig bakåt i stolen och anlade en allvarlig min. ”Förlåt, doña Ena, det var förstås inte meningen att vara respektlös. Visst förstår jag att folk är oroliga. Förrförra årets torka innebar ju ett stort ekonomiskt bakslag för många. Men jag blir bara så trött på att människor i den här byn alltid ska försöka hitta förklaringar till att det går dåligt genom att vända sig till skrock och skrönor.”

Hon slog uppgivet ut med händerna. ”Och om inte annat har min egen släkt visat att det går alldeles utmärkt att bygga upp ett världsledande företag genom att använda sig av modern teknologi utan en gammal korkek som maskot. Och dessutom utan att ta minsta hänsyn till konsekvenserna för vår jord.”

Dolores levererade slutklämmen i en tydlig sarkastisk ton.

Harald visste förstås vid det här laget att Dolores inte ville arbeta i familjeföretaget. Det hade dock dröjt ett tag efter det att de lärt känna henne innan de förstått att Dolores var född in i den kända vindynastin Blanc.

32

Hallden Cavakungen.indd 32

2012-08-30 11.03

cavakungen Cavas Blanc var inte bara den största cavafirman i Spanien, utan även världens största producent av mousserande viner. Den spanska cavaindustrin dominerades av två familjeägda jättar, Cavas Blanc och Cavas Canals. Hela åtta av tio flaskor cava som såldes i världen härstammade från någon av dessa två bodegor, belägna i varsin ände av byn. Rivaliteten dem emellan var notorisk, och om Harald förstått det hela rätt hade Cavas Blanc på senare år övertagit ledartröjan i den ständigt pågående tvekampen.

Bakgrunden till att Dolores valt att starta en egen småskalig biodynamisk bodega hade Harald fått höra många gånger.

Enligt Dolores drevs hennes släktingar uteslutande av vinstintresse, med målet att sälja så många flaskor som möjligt på kortast möjliga tid. Resultatet, hävdade hon, var att de många jordbrukare vars skördar Cavas Blanc köpte upp för att göra sin cava, tvingades krama ur varje uns av odlingarna, och inte sällan med ett kortsiktigt perspektiv på konsekvenserna för marken. Inte för att huvudkonkurrenten Cavas Canals var så mycket bättre, brukade Dolores understryka. Hon var biolog i grunden och propagerade ivrigt för vikten av att leva i symbios med naturen, och enligt hennes syn på saken var de två rivaliserande bodegorna minst lika goda kålsupare. ”Pappa och mamma.”

Samtliga runt middagsbordet vände sig om. I dörröppningen stod Julia och kramade sömndrucket den luggslitna mjukdjurs­ tigern. Hon hade alldeles nyligen börjat bilda meningar och blandade glatt svenska, franska och spanska. Ibland smög det sig till och med in ett katalanskt ord, något som Harald antog att hon snappat upp på lekplatsen. Varken han eller Isabelle förstod det regionala språket men alla katalaner talade tack och lov spanska, även om många, i synnerhet i den lite äldre generationen, ibland gjorde det med viss motvilja.

33

Hallden Cavakungen.indd 33

2012-08-30 11.03

kåre halldén ”Men lilla gumman, har du vaknat”, sa Harald och tog upp Julia i famnen.

Ena och Dolores tog den lillas entré som tecken på att det var dags att bryta upp, och strax därpå följde Harald och Isabelle sina gäster ner till bottenvåningen.

Harald slog på strömbrytaren till utebelysningen. Det kompakta nattmörkret förvandlades som genom ett trollslag till ett mäktigt ljusskådespel när skuggorna från trädgårdens höga och vildvuxna bokträd uppenbarade sig på fasaden. Ena och Dolores tog avsked och följde stigen av stenplattor genom gräset bort mot gallergrinden. ”När ska du få tummen ur handen och plocka fram mursleven, Harald”, ropade Dolores skämtsamt och pekade mot ett gapande hål i mitten av betongmuren. ”Mañana, Dolores, alltid mañana”, ropade han tillbaka.

Harald och Isabelle stod kvar i dörröppningen, så länge de kunde uppfatta Enas och Dolores muntra röster när de sakta avlägsnade sig på den i övrigt tysta och folktomma gatan. ”Hon har somnat”, viskade Isabelle och smekte dottern över håret. Julia låg med kinden mot Haralds axel och andades tungt i hans vänstra öra. Tigern höll hon i ett krampaktigt grepp tätt intill kroppen.

Harald bar upp henne och la försiktigt ner henne i sängen.

Sedan smög han sig ut ur rummet, lämnade dörren på glänt och gick in till sovrummet på andra sidan korridoren.

Isabelle låg redan i sängen och väntade på honom. ”Hoppas att du orkar vara vaken ett litet tag till”, sa hon medan han klädde av sig. Hon hade övergått till franska, det språk de talade sinsemellan. Sedan gav hon honom ett förföriskt leende innan hon fortsatte: ”För man vet ju aldrig hur det är med er lite äldre människor.” ”Retas lagom”, sa han småskrattande och kröp ner i sängen.

34

Hallden Cavakungen.indd 34

2012-08-30 11.03

cavakungen ”Nästa år är det din tur att fylla fyrtio.” ”Påminn mig inte”, sa Isabelle med spelat missnöjd min. ”Till skillnad från dig har jag värsta ångesten.” Sedan lyste hon snabbt upp igen. ”Fast redan om två månader är det dags för Julias tvåårskalas. Det blir roligt, däremot. Det börjar bli hög tid att fundera över presenter. Och apropå det …”

Isabelle avbröt sig, sträckte sig över sängen och drog fram något ur lådan i nattygsbordet. ”Lite försenat, men det är ju tanken som räknas, eller hur?” sa hon skämtsamt. ”Har den äran på födelsedagen, älskling.”

Harald tog emot presenten, förvånansvärt tung med tanke på dess ringa storlek. Det guldfärgade omslagspapperet glänste i skenet från sänglampan. Han började försiktigt knyta upp sidenbandet runt paketet. ”Det där kan vänta en stund”, sa Isabelle, makade sig närmare och började smeka Harald över bröstkorgen. ”Jag tänkte att vi skulle passa på att fira lite grann på egen hand.”

Harald la ifrån sig den ännu oöppnade presenten, och för andra gången samma kväll kunde han inte låta bli att tänka att livet knappast kunde vara bättre än det var just nu.

35

Hallden Cavakungen.indd 35

2012-08-30 11.03

Kapitel 4 Sant Sadurní d’Anoia

Carles Canals avslutade det han kommit för att berätta och väntade på en reaktion.

Han hade vankat av och an i rummet medan han talade, en oavbruten monolog som varat i nästan tio minuter, och nu krävde hans trötta ben vila. Med en tung utandning sjönk han ner i närmaste fåtölj. Det patinerade bruna lädret gav ifrån sig ett hemtrevligt knirrande ljud. Han pustade ut och kände hur spänningarna släppte.

Carles hade förberett sig länge inför kvällens möte. Han hade samlat allt mod han kunnat uppbåda och ältat argumenten för sig själv fram och tillbaka i huvudet. Till och med memorerat de formuleringar han ville använda sig av.

På vägen till mötet hade han tvingats uppamma alla sina krafter för att släcka de gnistor av tvivel som demonerna försökt tända i hans hjärna i ett sista försök att få honom att ändra uppfattning. Men Carles hade kämpat emot och nu, efter att han äntligen framfört sitt ärende, kände han sig fri. Han hade fattat sitt drygt sextioåriga livs svåraste beslut och han tänkte löpa linan ut, oavsett konsekvenserna.

Det var tydligt att mannen som satt mittemot honom på en pinnstol, djupt framåtlutad med armbågarna stödda mot knäna 36

Hallden Cavakungen.indd 36

2012-08-30 11.03

cavakungen och fingertopparna hårt pressade mot varandra, tänkte febrilt.

Han hade lagt pannan i djupa, allvarsamma veck och inte sagt ett ord sedan Carles slutade tala.

Medan han väntade på att den andre skulle säga någonting vände Carles blicken mot fönsterväggen.

Där ute låg aprilmörkret kompakt. Det enda han kunde se tydligt var den egna spegelbilden, upplyst av rummets enda ljuskälla, en klotrund bordslampa som stod på ett avlastningsbord mitt emellan de bägge männen.

När han betraktade sig själv såg han en gammal man. Den senaste tiden – de senaste arton månaderna för att vara exakt – hade han åldrats avsevärt. Det var knappt att han kände igen det fårade och härjade ansiktet som stirrade tillbaka på honom från fönstret.

Han ryckte till när den andre plötsligt ställde sig upp. Carles följde honom med blicken när han eftertänksamt släntrade bort mot fönsterväggen. Väl framme började han dra i en kulkedja.

Några rasslande tag senare hade Carles reflektion försvunnit och ersatts av en gräddvit lamellgardin.

Mannen stod stilla med ryggen mot honom. Efter ett tag vände han sig om och betraktade Carles med uppgiven min. ”Varför kommer ni med det här just nu?” frågade han till slut. ”Är det på grund av korkeken? Jag trodde inte att ni var vidskeplig.”

Carles skakade tyst på huvudet. Fast om han skulle vara helt ärlig hade morgonens omskakande upptäckt – att den urgamla korkeken fallit – givit honom kraften att våga fatta det definitiva beslutet, den hade knuffat honom i rätt riktning. Korkekens öde under föregående natts storm var ett oroväckande omen, på något annat sätt kunde han inte tolka det. ”Nej, det har ingenting alls med det där gamla trädet att göra”, ljög han. ”Jag har förklarat för dig varför jag måste göra det här. Varför vi måste göra det här.”

37

Hallden Cavakungen.indd 37

2012-08-30 11.03

kåre halldén Den andre blängde på honom, tydligt irriterad. Sedan drog han ett djupt andetag, som för att ta sats, gick tillbaka till pinnstolen och satte sig. ”Men jag trodde att vi hade rett ut den här saken en gång för alla. Vi var ju överens”, sa han, nu med tydlig vädjan i rösten. ”Jag är ledsen”, svarade Carles. ”Men som du vet var det ingen av oss som insåg omfattningen när vi ingick vår överenskommelse. Jag gjorde helt enkelt ett misstag. Och nu tänker jag rätta till det.”

Han fångade den andres blick och ansträngde sig för att hålla fast den. Det var viktigt att visa att han hade bestämt sig, att han inte skulle kunna övertalas att ändra uppfattning.

Till slut vek mannen undan med blicken och ställde sig upp igen. ”Ni inser konsekvenserna, eller hur?” ”Ja”, svarade Carles, ”men som jag förklarade handlar det ytterst om att det endast är Gud som har rätt att bestämma över liv och död. Inte du. Och inte jag. Vi har redan åsamkat tillräckligt stor skada.”

Mannen såg ut att tänka efter. Till Carles belåtenhet verkade det som om hans argumentation hade tagit skruv. ”Okej”, sa den andre. ”Vi behöver diskutera detaljerna. Jag ska bara hämta nåt att dricka. Vad vill ni ha? Ett glas cava? Kaffe?” ”Bara lite vatten, tack.”

Mannen nickade och lämnade sedan hastigt rummet. Bakom sig hörde Carles ljudet av skjutdörren som öppnades och strax därpå drogs igen.

Han satt kvar i fåtöljen. Tärningen var kastad. Även om han svarat att han förstod konsekvenserna av vad som komma skulle, var det inte sant. Konsekvenserna gick helt enkelt inte att överblicka. Förutom den yttersta av dem, att han skulle brinna i helvetet för all evig tid. Ett straff som han redan, om än motvilligt, hade accepterat.

38

Hallden Cavakungen.indd 38

2012-08-30 11.03

cavakungen Medan han väntade på att den andre skulle återvända kände Carles utmattningen komma krypande. Den mentala urladdning som kvällens konfrontation hade inneburit började ta ut sin rätt. Från den öppna spisen, några meter bort, spred en sprakande brasa en behaglig värme i rummet. Han slöt ögonen, kände hur han började dåsa till.

Hade Carles haft alla sinnen på helspänn hade han kanske uppfattat att skjutdörren nästan ljudlöst öppnades och de smygande stegen som sakta närmade sig fåtöljen.

Nu märkte Carles ingenting av detta. Han reagerade inte över­huvudtaget förrän repet placerats runt hans hals med en snabb rörelse, och starka händer drog åt så hårt de bara kunde.

Men vid det laget var det redan för sent.

39

Hallden Cavakungen.indd 39

2012-08-30 11.03

Hallden Cavakungen.indd 40

2012-08-30 11.03