9789147114610

Lars-Magnus Engstrรถm

Smak fรถr

motion Fysisk aktivitet som livsstil och social markรถr

ISBN 978-91-47-11461-0 ©2010 Lars-Magnus Engström och Stockholms universitets förlag (1:a upplagan) ©2013 Lars-Magnus Engström och Liber AB (2:a upplagan) Grafisk form: Eva Spångberg Omslag: Jesper Engström och Eva Spångberg Omslagsfoto Andrzej Gdula/stock.xchng Foto: för nyare bilder se vid respektive bild.

De äldre bilderna på s 20, 21, 22 och 36 har ställts till förfogande av Gymnastik- och Idrottshögskolans (GIH) bibliotek och på s 26 och 27 av Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF) Andra upplagan 1 Tryck: Kroatien 2013

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden.

BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet.

Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 kundservice.liber@liber.se

Innehåll

Förord 5 Upptakt 7 Kapitel 1. Kroppsövningskulturernas framväxt – en kortfattad historisk tillbakablick 19 Linggymnastiken 19 Den anglosaxiska sporten – tävlingsidrotten 24 Utveckling av motionsutövning, friluftsliv och dans 32 Skolans idrottsundervisning 36

Kapitel 2. Teoretiska utgångspunkter 41 Habitusbegreppet 42

Kapitel 3. Kroppsövningskulturens logiker 49 Utgångspunkter 49 Praktikens logiker 52 Praktik i relation till logik 73

Kapitel 4. Vem motionerar och med vad? 78 Undersökningsgrupp 78 Motionsvanor 79 Social position och motion 85 Motionsutövning i relation till kroppsövningslogiker 94 Motionsutövning i förhållande till omgivningsfaktorer 98 Motionsutövning i förhållande till hälsotillstånd 102

Betydelsen av erfarenheter av idrott under ungdomsåren 104 Bakgrundens betydelse 110

Kapitel 5. Kroppsövningskultur och social position 112 Ungdomstidens idrottsutövning och motionsvanor i medelåldern 113 Kroppsövningskulturen – en karta över den sociala strukturen 117 De som bryter mönstret 120 Pedagogiska och samhälleliga konsekvenser 121

Referenser 126 Bilagor 133 1. Rapporter 133 2. Frågeformulär 136 3–9. Tabeller 137–152

5

Förord

Den bok du nu håller i din hand är en helt omarbetad version av ”Idrott som social markör”, som kom ut 1999. Det finns flera skäl till denna omarbetning. Det första är att väsentliga delar av innehållet helt enkelt har blivit inaktuella. Ett annat skäl är att jag har vidareutvecklat min analys av vilka meningsbärande principer för handlingar och värderingar som finns inom kroppsövningskulturen och för nu ett resonemang om ett tiotal skilda logiker sorterade under tre centrala logiker; prestation, träning och upplevelse. Jag hoppas att denna förändring ska uppfattas som nydanande och väcka intresse och debatt.

Ett viktigt skäl är också att jag har genomfört en ny datainsamling och resultatbearbetning av den uppföljningsstudie, som jag påbörjade 1968 av ca 2000 15-åringar. Vid den senaste datainsamlingen 2006/2007 var dessa kvinnor och män i 53-årsåldern. Även om jag genomfört många andra undersökningar parallellt med denna studie så är denna uppföljningsstudie utan tvekan mitt riktigt stora projekt, och som jag kontinuerligt har ägnat mig åt under hela min yrkeskarriär. Studien har därmed pågått i nästan 40 år och merparten av resultaten och analyserna i föreliggande bok har inte tidigare publicerats. Den som till äventyrs har kvar den förra boken kan därför lägga undan den och istället läsa den föreliggande, som fullt ut ersätter den tidigare. Vissa textpartier av det som jag tidigare publicerat kommer den uppmärksamme läsaren att upptäcka i föreliggande bok, men nu är dessa textrader insatta i ett nytt sammanhang.

Jag har vid olika tillfällen diskuterat delar av innehållet i boken i seminarieform inom forskningsgruppen för Pedagogik, idrott och fritidskultur, PIF-gruppen kallad, som nu leds av professor Håkan Larsson vid GIH. Många givande synpunkter har vid dessa tillfällen fått mig att tänka om. Det har varit jobbigt, men behövligt.

6

Flera inom forskningsgruppen har också välvilligt ställt upp och läst manuskriptet och lämnat ovärderliga synpunkter. Ett varmt tack för denna oegennyttiga insats riktar jag särskilt till Birgitta Fagrell, Bengt Larsson, Håkan Larsson, Suzanne Lundvall och Karin Redelius. Även personer utanför denna krets har också generöst bidragit med synpunkter på olika delar av texten. Ett stort tack riktar jag till Erik Bennerhult, Yngve Carlsten, Jesper Engström, Karin Engström, Susanna Hedenborg och Mie Nyberg för denna hjälp. Jag vill här också tacka Christina Lenz och Eva Spångberg på Stockholms universitets förlag för deras kvalificerade insatser för att få mitt manuskript att bli en bok. Till detta ska också läggas att flera har välvilligt bidragit med fotografier, som förhoppningsvis lättar upp läsningen.

Fotografens namn finns angivet vid respektive bild. Jag vill också här nämna att projektet huvudsakligen finansierats av Centrum för Idrottsforskning.

Jag har således fått mycket hjälp på vägen med denna bok och de synpunkter som framförts har tveklöst höjt textens kvalitet. Trots dessa insatser finns det naturligtvis brister. Dem ansvarar jag själv för.

Ekerö i augusti 2010 Lars-Magnus Engström

7

Upptakt

Under de senaste decennierna har jag i flera studier haft möjlighet att undersöka människors engagemang i olika former av kroppsövningskulturer, t.ex. barns och ungdomars idrottsutövning och vuxnas frivilligt valda fysiska aktivitet, och vad som händer med detta engagemang med stigande ålder. En ständigt återkommande fråga som jag fått – mestadels från dem som själva är regelbundet aktiva – är hur det kan komma sig att vuxna människor inte rör på sig mer trots att de vet att det är nyttigt. Vad är det som hindrar dem?

I föreliggande skrift har jag vänt på frågan, vilket i mina ögon gör den mer intressant. Hur kan det komma sig att vuxna medelålders kvinnor och män ägnar sig åt fysisk aktivitet på sin fritid och vilka är det som gör det? Mer precist är det två frågor som söker sina svar i den följande texten: 1. Kan människors smak för fysisk aktivitet under fritid, liksom deras smak för olika fysiska aktiviteter/motionsformer ses som markörer för social position?

2. Vilken betydelse har erfarenheter från ungdomsåren för senare intresse för, eller avståndstagande från, att ägna sig åt någon form av fysisk aktivitet under sin fritid?

Boken består av fem kapitel där det första innehåller en historisk tillbakablick på kroppsövningskulturens utveckling i Sverige under de senaste 200 åren. Det andra kapitlet innehåller en teoretisk utgångspunkt för en analys av hur olika livsstilar, och då särskilt de som innefattar fysisk aktivitet, utformas. Det tredje kapitlet omfattar en analys av kroppsövningskulturens olika innebörder. Jag har här vidareutvecklat mitt tidigare resonemang om idrottsliga prak1 tiker till att nu istället omfatta olika logiker inom kroppsövnings1. Engström, 1999.

8

kulturen. Det fjärde kapitlet är en redovisning av en longitudinell studie av motionsvanor bland kvinnor och män från 15 till 53 års ålder med hjälp av de ”verktyg” som redovisats i de tidigare kapitlen.

I det avslutande kapitlet diskuterar jag bland annat de pedagogiska konsekvenserna av erhållna resultat.

Det finns en stor spännvidd inom området för de frivilligt valda fysiska aktiviteter som jag vill diskutera i de inledande delarna denna skrift. Här ingår bland annat elitidrott, motionsidrott, dans, lekar och aktivt friluftsliv men också olika trendsporter som t.ex. inlines.

Att hitta en samlande beteckning för denna mångfald av fysiska aktiviteter är inte helt lätt. Idrott känns inte som en heltäckande benämning, och trots försök från många håll att lansera denna term som ett paraplybegrepp så har begreppet ändå en slagsida åt tävlings- och prestationshållet. Jag har därför valt att använda termen kroppsövningskultur, den ålderdomliga klangen till trots. Härigenom känner jag mig mer fri att diskutera olika kulturformer inom kroppsövningsområdet utan att behöva snegla på om det kan definieras som idrott eller ej.

Man kanske ändå kan tycka att idrott kunde ges samma vidsträckta innebörd som kroppsövning, då idrottsrörelsen har valt en bred de2 finition och skolämnet fått benämning idrott och hälsa. Trots detta så ingår knappast vare sig promenader, yoga, folkdans eller klassisk balett, för att ge några exempel, i människors föreställningar om 3 vad som är idrott. Dessa aktivitetsformer ingår dock utan tvekan 2. I RF:s stadgar, reviderade på RF-stämman 2005, står: ”idrott är fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera mera. Idrott består av träning och lek, tävling och uppvisning”.

3. Begreppet idrott lånades från isländskan på 1600-talet. Ordets ursprungliga betydelse var verksamhet, sysselsättning. Se t.ex. Allhems sportlexikon, 1949, s. 311, och Nordisk Familjeboks Sportlexikon. Uppslagsverk för sport, gymnastik och friluftsliv IV, 1941, s. 212 f f. I dess moderna innebörd kom det i officiella sammanhang att användas i slutet av 1700-talet, men under 1800-talet kom det engelska begreppet ”sport” alltmer i svang. Genom en av idrottsrörelsens förgrundsgestalter, Viktor Balck, lanserades dock på nytt denna benämning som en sammanfattande benämning på kroppsövningar som ej tillhörde gymnastiken. I takt med idrottsrörelsens framväxt, med tävlingsverksamhet som hjärtpunkten, kom tävlingen att förknippas med idrottsbegreppet. Se vidare i Engström, 1989, s. 14 ff.

9

i kroppsövningskulturen. Kroppsövningskultur ser jag som en socialt formad verksamhet, en särskilt arrangerad fysisk aktivitet, som inte ingår i förvärvsarbete eller i dagliga göromål i övrigt. Formerna är föränderliga och har inte ett för alla tider givet innehåll eller fast struktur, utan växlar i utformning och innebörd liksom andra kulturyttringar.

I fokus för mitt intresse står kroppsövningskulturernas menings­ erbjudanden – dvs. vilka handlingar och värderingar som erbjuds som meningsbärande – vilka individer som attraheras av de skilda formerna och på vilket sätt dessa kan tänkas påverka utövarna. Det sistnämnda innebär att jag vill sätta in kroppsövningskulturen i ett pedagogiskt sammanhang.

Den traditionella indelningen av de aktiviteter som ingår i denna kultur görs ofta i delkulturerna tävlingsidrott, motion, friluftsliv, äventyrssport och idrott som undervisningsämne. Hit fogas också sällskapsdans och dans som konstform. Dessa olika former av kroppsövning har sin egen historia och reproducerar också skilda värderingar om vad som bör vara det ”riktiga” innehållet i verksamheten, vad som är det förtjänstfulla beteendet etc., men utgör en ganska förenklad kategorisering av de olika kroppsövningsformerna, 4 där innehållet inom varje kategori kan variera avsevärt. Jag kommer att utveckla denna tankegång längre fram i denna bok.

I kroppsövningskulturen framstår tävlingsidrotten som den största och med växande betydelse – ekonomiskt, underhållningsmässigt, socialt och som fritidssysselsättning. Dess ekonomiska betydelse är gigantisk. Här finns inte bara de stora tävlingsarrangemangen, som OS och VM och de stora internationella och nationella proffsligorna, med omfattande sponsoravtal och affärsintressen, TV-sändningar etc. Tävlingsidrotten försörjer också ett stort antal tränare, ledare, läkare, sjukgymnaster, sportjournalister etc. Till detta kan läggas den växande försäljningen av sportutrustning och kläder, som även når utanför de idrottsintresserades skara. Tävlingsidrott utgör dessutom det centrala innehållet i den verksamhet som den svenska idrottsrörelsen bedriver. Det gäller inte minst barn- och ungdomsidrotten.

4. För en närmare beskrivning och analys av de olika idrottskulturernas framväxt se Lindroth, 1974; Dunning & Sheard, 1979; Sandblad, 1985.

10

Idrott i form av föreningsidrott har också, inte minst i Sverige, ett grundmurat samhälleligt förtroende som uppfostrare av barn och ungdom. Detta manifesteras bland annat av statens stöd till idrotten, som uppgår till flera miljarder kronor årligen. Trots den ansenliga 5 summan är den politiska styrningen inte särskilt märkbar. Rege­ ringen litar uppenbarligen på att idrottsrörelsen gör det den åtagit sig. Idrottsrörelsens autonomi är med andra ord stark. Idrott utgör också en mycket populär fritidssysselsättning. Nära två tredjedelar av alla barn i 10–12 års ålder är aktiva medlemmar i idrottsföre­ ningar. Här lär man sig inte bara idrottsliga färdigheter utan också normer och värderingar med betydelse för vuxenblivandet. Härmed framstår idrottsrörelsen som en av våra viktigaste offentliga barnuppfostringsmiljöer.

Barns och ungdomars möjligheter till utelek och annan fysisk aktivitet – utanför föreningslivet – tycks bli alltmer begränsade i det moderna samhället. Trafikmiljön lägger hinder i vägen och förbättrade kommunikationer har inneburit att inte bara vuxna utan också barn och ungdomar inte förflyttar sig ”för egen maskin” i samma utsträckning som tidigare. Föräldrarna skjutsar gärna sina barn till skolan och andra aktiviteter. Så kallade skärmbundna aktiviteter, som är knutna till TV, datorer och dataspel, lockar många barn och unga, men ställer oftast inga krav på fysisk ansträngning. De inter­ aktiva rörelsespelen utgör dock undantag. Utvecklingen har inneburit att barns och ungdomars fysiska aktivitet alltmer kommit att äga rum i organiserade sammanhang och då främst i en idrottsförening. Idrottsutövning bland barn och ungdom har således blivit allt mer institutionaliserad. Samtidigt finns dock tydliga tecken på att aktiviteter utanför förening ökar i popularitet, som träning på gym, skateboard, inlines, olika äventyrsidrotter m.fl. Även om ungdomars idrottsvanor inte är liktydigt med deras fysiska aktivitet, vilken även kan ske på många andra sätt, utgör idrottsutövning ändå en god indikator på omfattningen av fysisk aktivitet. En allt tidigare debut för barn i organiserad idrottsverksamhet – för många redan i 5–7 års 5. SOU 2008:59, ”Föreningsfostran och tävlingsfostran: en utvärdering av statens stöd till idrotten”.

11

ålder – kräver större föräldramedverkan, med bl.a. bilskjuts, vilket kräver vissa sociala och ekonomiska förutsättningar. En viss social snedrekrytering blir därmed följden och särskilt tydligt blir det om 6 barn i familjer med olika ekonomiska förutsättningar jämförs.

Olikheterna i barns och ungdomars idrottsliga engagemang och fysiska aktivitet är slående även om flertalet tycks få en acceptabel fysisk träning. Det finns de som är synnerligen aktiva men det finns också många barn som är påfallande fysiskt inaktiva. Till denna kategori hör de som står utanför idrottsrörelsen. Dessvärre tycks inte de fysiskt inaktiva barnen heller få ut särskilt mycket av ämnet idrott 7 och hälsa i skolan. Denna grupp riskerar också att förbli fysiskt inaktiva upp i vuxenåldern och därmed hamna i en hälsomässig riskgrupp. Då spontan lek och idrott av flera orsaker har minskat i omfattning framstår i nuläget medlemskap i idrottsförening som en viktig väg till fysisk aktivitet. Valet att ägna sig åt idrott i barnaåren tycks ha mycket litet med idrottslig talang att göra utan är mer knutet till föräldrarnas engagemang, utbildningsnivå och ekonomi, till kompisarnas intressen samt till uppväxtvillkor och andra miljö8 faktorer.

För många barn är skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa deras första och, för vissa, kanske enda erfarenhet av regelbunden fysisk träning. Särskilt för dessa barn blir detta ämne av stor betydelse för inställningen till kroppsövningar av olika slag samt för det aktuella och det framtida hälsotillståndet och välbefinnandet. Ämnet idrott och hälsa ger också kunskaper om hur man ska sköta och träna sin kropp på bästa sätt, samt möjligheter till inlärning av olika idrotter och friluftsaktiviteter, som långt ifrån alla barn får på annat sätt. Idrottsundervisningen är också av central betydelse för individens fysiska självkänsla och lust att delta i lek, idrotts- och motionsaktiviteter under fritid, både som barn och vuxen.

Kroppsövning har också tillmätts en allt större hälsomässig betydelse. I takt med teknologiska landvinningar har vi inte använd6. Blomdahl & Elofsson, 2007.

7. Larsson & Redelius, 2004.

8. Larsson, B. 2008; Patriksson, 2005.

12

ning av kroppsrörelse och kroppskrafter i samma utsträckning som i tidigare generationer. Särskilt gäller detta inom kommunikationsområdet. Med teknikutveckling, förbättrade kommunikationer och ökad datorisering har våra liv blivit allt mindre fysiskt krävande. Den nya tekniken har gjort det möjligt att undvika fysisk ansträngning.

Detta gäller inte minst i arbetslivet där maskiner och robotar utför det arbete som för bara någon generation sedan krävde stor muskelkraft. Det förväntas också av oss att vi ska välja det fysiskt sett minst ansträngande alternativet. I offentliga byggnader kan det t.o.m. vara svårt att finna trapporna, ofta kallade nödutgångar, och de centralt placerade hissarna och rulltrapporna framstår som det självklara och bekväma alternativet för förflyttning mellan våningsplanen. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser när det gäller att utveckla och utnyttja en teknologi som innebär en minskad insats av muskelkraft, en utveckling som naturligtvis har varit positiv för många männi­skor som har nedsatt rörelseförmåga. Till detta kan läggas den ökade användningen av Internet och rader av skärmbundna aktivteter, som gör sitt intåg både i arbetsliv och under fritid. Det är uppenbart att flertalet individer i den moderna västvärlden för ett mer stilla­ sittande liv än tidigare generationer.

En sådan livsföring är dock inte utan problem. Människokroppen behöver rörelse för att fungera optimalt. Att under en längre tid undvika kroppsrörelse och fysisk ansträngning får till följd att den fysiska funktionsförmågan, kapaciteten i muskler, leder och skelett, försämras. Kroppens styrka, kondition och rörlighet är direkt relaterad till omfattningen och inriktningen av den fysiska och motoriska aktiviteten. För den växande individen, liksom för äldre, är detta förhållande av särskild betydelse. Det råder också vetenskaplig konsensus om den fysiska aktivitetens betydelse för hälsotillståndet. Flera vanligt förekommande sjukdomar är relaterade till fysisk inaktivitet.

Hjärt- och kärlsjukdomar, icke insulinberoende diabetes, högt blodtryck, fetma, benskörhet, led- och ryggbesvär, tjocktarmscancer m.fl.

9 hör till dessa.

9. Andersen et al., 2006; Haskell et al., 2007.

13

Det har således uppstått en egendomlig paradox; i takt med säkrare kunskaper om den fysiska aktivitetens hälsomässiga betydelse så minskar de fysiska ansträngningarna såväl i hemmet som under arbete. Det är i detta ljus som det ökade intresset för och behovet av motion ska ses.

Då kroppsrörelse för det stora flertalet i västvärlden inte längre ingår som en naturlig del av det dagliga livet är individen hänvisad till att ta särskilda initiativ, som ligger utanför det som vardagen kräver, för att upprätthålla en god fysisk funktionsförmåga. Det måste således till någon form av extra ansträngning, det man i dagligt tal kallar för motion, för att nå detta tillstånd. Resonemanget leder tankarna till att den vuxne individen i den stillasittande vardagen, skulle uppleva ett starkt behov av kroppsövning och att motionsutövning skulle kunna förstås som ett biologiskt fenomen, som en naturlig kroppslig reaktion på en ”påtvingad” fysisk inaktivitet. Som kommer att visas längre fram är det långt ifrån alla som ägnar sig åt motionsverksamhet och behovet av rörelse tycks inte finnas gene10 tiskt inprogrammerat hos den vuxna människan. Snarare tycks vi vara inställda på att spara energi om det ges möjlighet, en strategi som säkert är nödvändig för överlevnad under fysiskt mer krävande 11 livsbetingelser än de som normalt råder i västvärlden. Det bör dock tilläggas att en vuxen individ, genom långvarig och regelbunden upprepning av ett beteende, t.ex. motionsutövning, kan skapa ett behov som kan kännas väl så tvingande att tillgodose.

Då den dagliga fysiska aktiviteten reduceras allt mer måste den medvetet iscensatta motionsutövningen ofta förläggas till särskilda arenor och lokaler, på speciellt arrangerade platser eller i naturområden, som ligger utanför de platser och verksamhetsområden där vardagslivet levs. Motionsutövningen äger också rum under den tid 10. Det växande barnet, särskilt i tidig ålder, drivs däremot av oemotståndliga impulser till kroppsrörelse.

11. Människan är biologiskt sett utrustad på samma sätt som för 10 000-tals år sedan. Våra kroppsfunktioner, sinnesorgan, muskler och vår rörelseapparat är således ursprungligen anpassade till helt andra levnadsvillkor än de som råder i dagens samhälle.

14

som individen kan disponera fritt. Härigenom uppstår och utvecklas olika kulturformer som individen måste förhålla sig till och som kräver en rad investeringar, inlärningsmässigt, socialt, ekonomiskt etc., för att deltagande ska bli möjligt. Rekreationsidrott har också stor betydelse som nöje och avkoppling, både massmedialt och i form av egna upplevelser i samband med fritidssysselsättningar som t.ex. friluftsliv. Som ett exempel på det stora intresset för rekreativa aktiviteter, där man själv är aktiv och inte bara åskådare, kan det stigande intresset för olika upplevelsesporter nämnas. Med andra ord innehåller de moderna kroppsövningsformerna olika övningar, beteenden och ritualer som man måste lära sig och lära sig att uppskatta för att ett deltagande ska vara möjligt. Hur denna kultur produceras, reproduceras och förändras och hur människor lär sig olika aktivitetsformer och lär sig värdesätta dessa är givetvis av intresse för den idrottspedagogiska forskningen.

Parallellt med att den fysiska aktiviteten har förskjutits till fritiden och ”kultiverats”, så har fritiden i sig kommit att få allt större betydelse i människors liv. Fritidssysselsättningarna utgör, på ett helt annat sätt än förr, väsentliga inslag i människors livsstil och ger nya möjligheter att uttrycka sin personlighet och visa vem man är. I dagens svenska samhälle, med snabba förändringar och uppbrutna levnadsmönster och värderingar, där man övergivit mycket av gammal pliktmoral och auktoritetstro och där individens självförverkligande sätts i centrum blir fritiden en ny och viktig arena för det individuella projektet. Här ges rika möjligheter till nya upplevelser av olika slag och till val av aktiviteter som uttrycker en personlig stil och positionering i förhållande till andra. Individerna inom den nya medelklassen, understödd av en växande grupp av ”kulturförmedlare” inom t.ex. reklam och massmedia, ägnar stort intresse åt utseendet och det personliga uttrycket. I en sådan livsstil ingår ofta ett sökande efter nya upplevelser. Livet ses som ett projekt. I den uppsjö av valmöjligheter, som åtminstone till synes står till buds inom dagens konsumtionssamhälle, blir själva hanterandet av dessa valmöjligheter ett uttryck för den personliga smaken och livsstilen.

Val av semesterort, kläd- och musiksmak samt inte minst behand-

15

lingen av och synen på kroppen, liksom val av fritidssysselsättning, däribland idrotts- och motionsvanor, blir tydliga indikatorer på, och markörer för, denna livsstil. Det invanda och traditionella utmönstras till förmån för det nya och oprövade. Fritiden måste nu planeras och tillmäts ibland lika stor eller större betydelse än studier och arbete, ett förhållande som bara för några decennier sedan knappast gick att föreställa sig.

I detta sammanhang har intresset för kroppen, dess utseende och hur den ska kunna kontrolleras och formas, för att inte säga disciplineras, blivit högst påtagligt. Massmedias massiva budskap har innebörden att man kan ”skapa” sitt eget utseende. ”Om du bestämt dig” står det i annonsen, vilket underförstått innebär att man har det utseende man förtjänar. I sin mest extrema form manifesteras denna kroppsfixeringstrend av muskelbyggarna på ”gymen”. Ett annat, och mer vardagligt exempel, är det stora intresse för kroppens utseende och för bantningskurer av olika slag, som särskilt exploateras av veckopressen och i en rad specialtidskrifter. Kroppen har blivit ett projekt. Utseendet, ytan, fokuseras som aldrig tidigare. Det är den unga vältränade, och för kvinnor i första hand den mycket smala, kroppen som exponeras och som framhålls som ett ideal. En konsekvens av detta kan bli att de som anser att de ligger långt ifrån det ideala utseendet kan känna sig oattraktiva och i värsta fall frånstötande. I ett sådant perspektiv kan också kroppsliga åldersförändringar tas som personliga nederlag. Anorexi liksom användandet av anabola steroider i muskeluppbyggande syfte måste ses i detta ljus. I västvärlden blir det också allt vanligare med kirurgiska ingrepp, plastikopera12 tioner, för att förändra utseendet efter den rådande smaken.

Ansvaret för den ”inre kroppen”, det fysiska hälsotillståndet, förläggs också till individen. Innebörden av detta budskap är att inte så få sjukdomar och kroppsliga problem har man själv ansvaret för om de uppstår eller inte. Detta kan gälla allt ifrån ryggsmärtor till 12. Featherstone, 2007. Featherstone har i sin till svenska översatta bok Kultur, kropp och konsumtion, 1994, utvecklat dessa tankegångar. Han har i sin tur inspirerats av Pierre Bourdieu, bl.a. hans bok Distinction. A social critique of the judgement of taste, 1984. Se också Larsson & Fagrell, 2010.

I takt med teknologiska landvinningar, förbättrade kommunikationer och ökad datorisering har våra liv blivit alltmer stillasittande och mindre fysiskt krävande. Samtidigt visar forskning att en sådan livsföring kan få dramatiska följder för hälsotillståndet.

Den fysiska aktiviteten har förskjutits till fritiden där olika kulturformer utvecklas som man kan ta avstånd från eller bli delaktig i. Vilka är då dessa kulturformer och vilka är deltagarna? Valet att ägna sig åt motion, liksom smaken för olika aktivitetsformer, har visat sig vara tydliga markörer för social position. Motionsutövning är uttryck för en livsstil som är tydligt relaterad till ålder, klass och kön samt till erfarenheter från ungdomsåren.

Författaren presenterar här sin nästan 40 år långa uppföljningsstudie av ca 2000 flickor och pojkar från tonåren till medelåldern, med många nya och överraskande resultat. Denna kultursociologiska studie har fått stor uppmärksamhet, inte minst internationellt.

Lars-Magnus Engström, professor emeritus vid Stockholms universitet och under senare år knuten till Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm samt till Malmö högskola, har under många år studerat idrotts- och motionsvanor hos den svenska befolkningen.

Smak för motion – fysisk aktivitet som livsstil och social markör vänder sig till alla som är intresserade av frågor som berör livsstilar, idrotts- och motionskulturer och kan med fördel användas inom lärarutbildningar och andra utbildningar vid högskolor, folkhögskolor och gymnasieskolor, som har kurser med inriktning mot livsstilsfrågor, idrott och hälsa.

Best.nr 47-11461-0 Tryck.nr 47-11461-0