9789132159930

I serien Spejarens lärling har utkommit: Gorlans ruiner Det övergivna landet Krigarkungens sal Slaget om Skandia Den hemsökta skogen Macindaws fästning Fången i Arrida Clonmels kungar Sårad i ödemarken Kejsaren av Nihon-Ja

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 2

2011-09-12 12.02

John Flanagan

Översättning Ingmar Wennerberg

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 3

2011-09-12 12.02

www.wahlstroms.se Copyright © John Flanagan 2010 Cover design © www.blacksheep-uk.com First published by Random House Australia Pty Limited, Sydney, Australia. This edition published by arrangement with Random House Australia.

Svensk utgåva © 2011 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel Ranger’s Apprentice 10 – The Emperor of Nihon-Ja Omslag Evelina Thörnberg Sättning B. Wahlströms Bokförlag Tryck ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-32-15993-0

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 4

2011-09-12 12.02

Flanagan Spejarens l채rling 10 cs4.indd 5

2011-09-12 12.02

Mizu-Umi Bakudai (Stora sjĂśn)

let)

Ran-Koshi

Flodbyn

Kejsarens sommarhus

Norra Nihon-Ja

Iwanai

Till Indus och Assaranyanska kanalen

Till Ito

6

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 6

2011-09-12 12.02

Kapitel ett Toscano

A

”

vanti!”

Ordern genljöd över paradplatsens soltorkade jord när de tre kolonnerna med soldater marscherade ut tillsammans. Vid varje steg satte de ned sina järnbeslagna sandaler på marken i perfekt harmoni. Den dova rytmen som uppstod ackompanjerades av det ständiga rasslet från männens utrustning när de nuddade eller stötte till varandra. De marscherande fötterna hade redan fått ett litet dammoln att virvla upp. ”De lär synas på rätt långt håll”, muttrade Halt.

Will sneglade på honom och log. ”Det kanske är det som är tanken?”

General Sapristi, som hade organiserat dagens demonstration av toscanska militärtekniker, nickade uppskattande. ”Den unge gentlemannen har rätt”, sa han.

Halt höjde ett ögonbryn. ”Han kanske har rätt. Och visst är han ung. Men kalla honom inte gentleman!”

Sapristi tvekade lite. Trots att han hade tillbringat tio dagar 7

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 7

2011-09-12 12.02

i de här två männens sällskap så hade han inte riktigt vant sig vid den ständiga strömmen av muntra förolämpningar som flödade mellan de märkliga araluanerna. Det var svårt att veta när de var allvarliga och när de skämtade. En del av sakerna de sa till varandra skulle ha gett upphov till kaos, vrede och blodsutgjutelse bland toscanerna, som var mer kända för sin stolthet än sitt sinne för humor. Han kastade en blick på den yngre spejaren och konstaterade att han inte hade tagit illa upp. ”Ah, signor Halt”, sa han lite tveksamt. ”Nu var du lustig igen, va?” ”Nej, inte det minsta”, sa Will. ”Men han tror att han var det.”

Sapristi insåg att han skulle känna sig mindre förvirrad om han återgick till det som spejarna hade pratat om tidigare. ”Hur som helst”, sa han. ”Vi har upptäckt att dammolnet runt våra soldater ofta får fiendeskaror att skingras. Det finns ytterst få fiender som är beredda att möta våra legioner i en öppen strid.” ”De marscherar i alla fall fint”, sa Halt mjukt.

Sapristi sneglade på honom och insåg att demonstrationen än så länge inte hade gjort något större intryck på den gråskäggige araluanen. Inombords log han. Om några minuter skulle det nog bli annorlunda. ”Nu kommer Selethen”, sa Will. När de två andra männen tittade ned såg de hur den långe arridiske ledaren kom klättrande upp längs stegen för att ansluta sig till dem på plattformen.

Selethen hade kommit till Toscano som representant för arridiernas härskare, emrikiren, för att sluta ett handelsavtal 8

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 8

2011-09-12 12.02

och en militär pakt med den toscanska senaten. Under årens lopp hade toscanerna och arridierna ofta slagits. Deras länder skildes endast av det relativt smala Eviga havet. Ändå hade båda länderna tillgångar som behövdes i grannlandet. Arridierna bröt rött guld och järn i sina öknar. Toscanerna behövde det för att finansiera och utrusta sina stora arméer. De hade dessutom – vilket kanske var ännu viktigare – blivit oerhört förtjusta i kafay, det välsmakande kaffet som arridierna odlade. Ökenborna var i sin tur intresserade av textilierna som vävdes i Toscano. De fina tygerna av linne och bomull kunde rädda liv i ökenhettan. Dessutom lockades man av toscanernas förträffliga olivolja, som var vida överlägsen den som framställdes i Arrida. Det fanns också ett ständigt behov av att fylla på hjordarna av får och getter med nya avelsdjur. Dödligheten bland djur var hög i öknen.

I det förgångna hade de två länderna utkämpat flera krig om tillgångarna. Nu hade man blivit klokare och insett att en allians skulle vara mer fördelaktig för båda sidor. Eviga havet var fullt av pirater med små, snabba galärer. De gav sig ofta på handelsfartyg på väg mellan de två länderna och plundrade dem innan de sänkte dem.

Vissa i området blev nästan nostalgiska när de tänkte på tiden då skandiernas vargskepp brukade besöka de sydliga farvattnen. Skandierna hade visserligen också ägnat sig åt plundring, men aldrig i den skala som var vanlig nuförtiden.

Och skandiernas fartyg hade hållit de lokala piraterna borta.

Numera var skandierna betydligt laglydigare. Överjarl Erak hade upptäckt att det var lönsammare att hyra ut sina fartyg till länder som behövde patrullera sina farleder. Till följd av det hade skandierna kommit att fungera som ett slags sjöpoliser i 9

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 9

2011-09-12 12.02

många delar av världen. Toscanerna och arridierna, som inte hade några egna flottor värda namnet, hade bestämt sig för att som en del av sitt avtal hyra en skvadron vargskepp för att patrullera farvattnen mellan de två kustlinjerna.

Och det var skälet till att Halt och Will hade tillbringat de senaste tio dagarna i Toscano. Den långvariga osämjan mellan de två rikena innebar att båda nationerna hyste misstankar om den andra partens avsikter och man hade därför kommit överens om att anlita en opartisk tredje nation för att se över avtalet som skulle skrivas. Både arridierna och toscanerna hade förtroende för araluanerna. Dessutom hade Araluen starka band till den skandiske överjarlen och man ansåg att de skulle vara till stor hjälp i kontakten med de otämjda sjömännen från norr.

Det var fullständigt logiskt att Selethen hade önskat att Halt och Will skulle ingå i delegationen från Araluen. Han hade bett att Horace skulle komma också, men Horace hade haft andra ärenden.

Själva formuleringarna och villkoren i avtalen var inte de två spejarnas sak. De var bara här för att eskortera Araluens förhandlare – Alyss Mainwaring, som var Wills barndomsförälskelse och en av de klarast lysande nya medlemmarna i Araluens diplomatiska tjänst.

För tillfället satt hon i sammanträde med arridiska och toscanska lagmän och gick igenom avtalets alla paragrafer in i minsta detalj.

Nu sjönk Selethen tacksamt ned på en stol bredvid Will. De tre kompanierna med trettiotre toscanska legionärer vardera leddes av en befälhavare och de hundra mannarna utgjorde tillsammans en traditionell toscansk centuria. Nu gjorde de 10

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 10

2011-09-12 12.02

höger om alldeles nedanför plattformen och omgrupperade sig till en formation som var elva man bred istället för tre. Trots den bredare formationen så var leden fortfarande geometriskt perfekta – raka som svärdsklingor, tänkte Will. Han skulle precis nämna det, men sedan log han. Han kom att tänka på Selethens krökta sabel, som var allt annat än rak. ”Hur går det med förhandlingarna?” frågade Halt.

Selethen putade lite med läpparna. ”Det är väl som det alltid är med sådant. Min kammarherre har bett om en sänkning av tullavgifterna på kafay med tre fjärdedels procent.” Han såg på Sapristi. ”Era advokater går inte med på mer än fem åttondels procent. Jag var tvungen att ta lite frisk luft. Ibland känns det som om de håller på så där bara för sakens skull.”

Sapristi nickade. ”Så där är det alltid. Vi soldater riskerar våra liv i strid medan lagmännen käbblar om en bråkdels procent. Ändå ska de hela tiden se ned på oss.” ”Hur går det för Alyss?” frågade Will.

Selethen såg gillande på honom. ”Lady Alyss är som en klippa av vishet och förnuft i ett hav av dumheter! Hon har ett alldeles enormt tålamod. Ändå har jag flera gånger haft känslan av att hon helst hade velat drämma min kammarherres digra pappersbunt i huvudet på honom.” Han blickade ned mot de tre toscanska kompanierna som höll på att gruppera sig i tre led. ”A destra! Doppio di corsa!”

Det var centurians befälhavare, centurionen, som delade ut ordern. Han stod mitt på paradplatsen. Kompanierna vände sig omedelbart åt höger och omgrupperade sig i tre led innan de började marschera i tvåtakt. Trampet från sandalerna och klirret från utrustningen lät högre och mer brådskande efter 11

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 11

2011-09-12 12.02

tempoökningen. Dammolnet steg dessutom högre. ”General Sapristi”, sa Selethen och nickade mot de täta leden. ”De här precisionsövningarna är imponerande att titta på. Men har ni någon praktisk nytta av dem?” ”Absolut, bäste wakir. Våra stridsmetoder grundar sig på disciplin och sammanhållning. Männen i varje centuria kämpar som en enhet.” ”Mina män slåss på det stora hela som individer när en strid väl har börjat”, sa Selethen. Det hördes på honom att han inte såg någon större poäng med den här typen av samordnade, nästan mekaniska manövrar. ”Det är naturligtvis befälhavarens plikt att föra trupperna till en så fördelaktig position som möjligt på slagfältet. Men därefter är det nästan omöjligt att kontrollera de olika individerna. Det är bättre att låta dem slåss som de vill.” ”Det är precis därför sådana här övningar behövs”, sa Sapristi. ”Våra mannar vänjer sig vid att lyda order. Det blir som en instinkt. Vi lär dem några viktiga manövrar och övar sedan på dessa om och om igen. Det tar åratal att träna upp en skicklig krigare. Genom ständiga övningar kan vi däremot effektivt träna upp en legion så att den är redo för strid på mindre än ett år.” ”På så kort tid blir de väl inga professionella svärdskämpar?” frågade Will.

Sapristi skakade på huvudet. ”Nej, och det behöver de inte heller bli. Se och lär, spejare Will.” ”Alt!” Kommandot ekade över området och de tre kompanierna stannade med ens. ”Ett moln av damm och en rad statyer”, mumlade Will.

Några trumpetstötar hördes från paradplatsens andra sida 12

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 12

2011-09-12 12.02

och ett antal krigare dök upp bakom byggnaderna. De rörde sig snabbt och ställde sig i en lång rad. De hade inte samma stränga disciplin eller exakthet som centurian. De var beväpnade med övningssvärd av trä – långa svärd, tänkte Will – och rundsköldar. Ungefär en fjärdedel av dem hade sammansatta bågar utöver sina svärd.

På ett nytt kommando började ”fienderna” att närma sig över paradplatsen. Ledet böljade lite eftersom krigarna inte riktigt rörde sig i takt med varandra. ”Tre rige!” ropade centurionen. Halt såg frågande på Sapristi. ”Bilda tre led”, översatte generalen. ”Vi använder inte allmänna språket när vi delar ut order i fält. Det är ingen mening med att låta fienden veta vad man tänker göra.” ”Definitivt inte”, sa Halt lågt.

De tre kompanierna rörde sig mjukt och utan större brådska och grupperade sig i tre rader med trettiotre man i varje. Det var ungefär en och en halv meter mellan leden.

Fiendestyrkan avbröt sin framryckning omkring sextio meter från legionärernas raka led.

Motståndarna, som såg ut som om de kom från någon vildsint stam, svingade sina vapen och vid ett rop klev deras bågskyttar fram med pilar på strängarna. Betraktarna hörde det svaga ljudet av femtio pilar som skrapade mot bågarna när de spändes till det yttersta. Samtidigt ropade centurionen ut en ny order: ”Tartaruga! Pronto!”

Det skrapade och rasslade och sedan höjdes nittionio sköldar som var och en var lika hög som en man. ”Tartaruga betyder ’sköldpadda’”, förklarade Sapristi. ”Pronto betyder ’redo’.”

13

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 13

2011-09-12 12.02

Fiendens befälhavare ropade ut en order och sedan avfyrade bågskyttarna en ojämn skur. När den första pilen for iväg ropade toscanernas centurion: ”Azione!” ”’Agera’”, översatte Sapristi.

Och soldaterna reagerade omedelbart. De som stod i det främre ledet hukade sig något så att sköldarna dolde dem helt.

Männen i det andra och det tredje ledet kom närmare. Andra ledets soldater lyfte sina sköldar till huvudhöjd och höll dem så att de låg an mot sköldarna i ledet framför. Soldaterna i tredje ledet gjorde samma sak. De hundra männen i centurian skyddades nu av en sköldmur längst fram och hade ett tak av sköldar ovanför sina huvuden.

Några sekunder senare slog pilregnet ned över dem. Pilarna studsade bort från sköldarna utan att träffa någon. ”Precis som en sköldpadda”, konstaterade Will. ”Vilka är ’fienderna’?” ”Krigare från angränsande länder och provinser som har anslutit sig till vårt imperium”, sa Sapristi diplomatiskt.

Halt såg på honom i ett ögonblick. ”Anslöt de sig frivilligt?” frågade han. ”Eller fattade någon annan det beslutet åt dem?” ”Jag har för mig att vi hjälpte dem lite på traven med beslutsfattandet”, medgav den toscanske generalen. ”I vilket fall som helst så är de allihop skickliga och erfarna krigare och vi använder dem som hjälptrupper och spanare. De är extremt användbara vid uppvisningar av den här typen. Titta nu!”

Den anfallande styrkan hade stannat på platsen där de avfyrat sitt pilregn. Generalen pekade på ett stort antal ordonnanser som sprang ut på fältet. Var och en av dem bar på en 14

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 14

2011-09-12 12.02

grov silhuett av lätt trä som verkade föreställa en människa.

Will förmodade att de var minst hundra stycken. Han tittade nyfiket på medan männen ställde ned måltavlorna ungefär trettio meter från legionärernas främsta led. ”Som ett slags förenkling för den här uppvisningen så antar vi att fienden nu har nått denna punkt i sin framryckning”, sa Sapristi. ”Vi använder inte riktiga krigare under den här delen av uppvisningen. Det skulle vara för dyrt och vi behöver våra hjälptrupper.”

Ordonnanserna, som då och då kastade oroliga blickar på legionärernas tysta led, skyndade sig från fältet så snart de hade ställt upp måltavlorna.

Will lutade sig intresserat fram. ”Vad händer nu, general?” frågade han.

Sapristi tillät sig att småle. ”Vänta och se”, sa han hemlighetsfullt.

15

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 15

2011-09-12 12.02

Kapitel två Nihon-Ja, några månader tidigare

H

orace grimaserade lite när han tryckte upp den lätta skjutdörren. Vid det här laget hade han lärt sig att hantera de sköra konstruktionerna av trä och papper med försiktighet. Under sin första vecka i Nihon-Ja hade han förstört flera skjutdörrar. Han var van vid tunga dörrar som inte gick att få upp utan lite kraft. Hans värdar hade alltid varit snabba med att be om ursäkt och försäkra honom om att hantverket måste ha varit ovanligt dåligt, men Horace visste att alltihop berodde på hans egen klumpighet. Ibland kände han sig som en blind björn i en porslinsfabrik.

Kejsar Shigeru tittade upp på den långe, araluanske krigaren och log av oförtäckt munterhet när han såg hur försiktig den unge mannen var med dörren. ”Ah, Or’ss-san”, sa han. ”Det var vänligt av er att skona vår skrangliga dörr från förintelse.”

Horace skakade på huvudet. ”Ers kejserliga majestät är alltför snäll.” Han bugade. George, en av Horaces äldsta vänner från myndlingstiden i Redmont, hade varit hans rådgivare i 16

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 16

2011-09-12 12.02

etikettsfrågor inför den här resan och förklarat att bugningen inte var en form av självförringelse. Nihonjanerna bugade för varandra av rutin, som ett sätt att markera ömsesidig respekt.

Vanligen bugade båda personer lika djupt. Men George hade också förklarat att det var artigt att buga betydligt djupare inför kejsaren än man gjorde mot andra. Horace hade inga problem med seden. Shigeru hade varit en fascinerande och gästvänlig värd som förtjänade all respekt. På vissa sätt påminde han Horace om kung Duncan, en annan man som Horace högaktade.

Kejsaren var en kortvuxen man – betydligt kortare än Horace. Det var svårt att bedöma hans ålder. Alla nihonjaner verkade mycket yngre än de faktiskt var. Shigeru hade lite grått i håret, så Horace förmodade att han var runt femtio.

Men sin kroppsbyggnad till trots så var han i förbluffande god form och han hade ett slags seg styrka. Dessutom hade han en överraskande djup röst och när han var på gott humör, vilket han ofta var, kunde han skratta så att det dånade.

Shigeru smackade lätt med tungan för att signalera att den unge mannen inte behövde behålla sin position längre. När Horace sträckte på sig bugade kejsaren till svar. Han gillade den muskulöse unge krigaren och hade uppskattat att ha honom som gäst.

Under vapenövningar tillsammans med flera av Nihon-Jas ledande krigare hade Shigeru sett att Horace var mycket skicklig med sitt hemlands vapen – rundskölden som han använde så effektivt och svärdet, som var längre och tyngre än nihon­ janernas böjda katanasvärd. Ändå visade den unge mannen inte tillstymmelse till arrogans och hade med stort intresse studerat och berömt de nihonjanska krigarnas tekniker.

17

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 17

2011-09-12 12.02

Det var studiet av dessa tekniker som var syftet med Horaces besök. Som svärdsmästare i Araluen och ledarkandidat vid krigarskolan var det önskvärt att Horace var bekant med ett så brett spektrum av stridstekniker som möjligt. Det var det som hade fått Duncan att skicka ut honom på det här militära uppdraget. Dessutom hade kungen noterat att Horace började bli uttråkad. Efter de spännande sammandrabbningarna med Särlingarna tillsammans med Will och Halt var det lätt för den unge mannen att tappa tålamodet med det betydligt stillsammare vardagslivet vid hovet. Och det var ännu en anledning till att kungen slutligen hade skickat iväg honom på det här ärendet. Trots att prinsessan Cassandra, som hade börjat uppskatta Horaces sällskap mer och mer, inte hade varit särskilt förtjust. ”Titta på det här, Or’ss-san”, sa Shigeru och tecknade åt honom att kliva fram.

Horace log. Ingen av nihonjanerna hade hittills lyckats uttala hans namn. Han hade fått vänja sig vid att bli kallad Or’sssan. Efter några provisoriska försök att säga rätt hade Shigeru glatt övergått till den förenklade versionen. Nu höll han fram sina kupade händer mot Horace och den unge mannen kom närmare för att titta.

Kejsaren höll en alldeles perfekt gul blomma i händerna.

Shigeru lyfte blicken. ”Ser du?” sa han. ”Hösten närmar sig.

Den här blomman borde ha vissnat och dött för flera veckor sedan. Ändå hittade jag den i dag i min stenträdgård. Är inte det både förunderligt och tankeväckande?” ”Jo, verkligen”, svarade Horace. Han insåg att han hade lärt sig mycket under sin vistelse här – och allt hade inte handlat om militära frågor. Trots att Shigeru hade ansvaret för att leda 18

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 18

2011-09-12 12.02

ett stort antal mångskiftande och ofta egensinniga undersåtar, hade han tid att förundras över den enkla skönheten i naturen.

Horace insåg att det var en förmåga som gav kejsaren inre ro och bidrog till hans förmåga att hantera och lösa problem på ett lugnt och överlagt sätt.

När kejsaren hade visat blomman för sin gäst ställde han sig på knä och satte tillbaka den bland de prydligt krattade raderna av svart och vitt grus. ”Den ska stanna här”, sa han. ”På platsen som ödet valde ut åt den.”

Stenplattor bildade en väg genom trädgården, så kejsaren och hans gäst kunde undvika att störa det krattade grusets symmetri. Det var som en damm av stenar, tänkte Horace.

Han visste att kejsaren krattade gruset i ett nytt mönster varje morgon. En svagare man kanske hade låtit sina tjänare göra arbetet, men Shigeru föredrog att göra det själv. ”Om andra gör allt åt mig, hur ska jag då någonsin lära mig något?” hade han frågat Horace.

Nu reste sig kejsaren graciöst på fötter. ”Jag är rädd att din tid här hos oss börjar gå mot sitt slut”, sa han.

Horace nickade. ”Ja, ers kejserliga majestät. Jag måste återvända till Iwanai. Vårt fartyg kommer dit i slutet av veckan.” ”Vi kommer att sakna dig”, sa Shigeru. ”Jag kommer att sakna att vara här”, svarade Horace.

Kejsaren log. ”Men du ser säkerligen fram emot att komma hem igen?”

Horace log tillbaka. ”Visst gör jag det. Jag har varit borta länge nu.”

19

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 19

2011-09-12 12.02

Kejsaren tecknade åt Horace att följa med honom och de lämnade stenträdgården och gick in i en perfekt skött träddunge. Så snart de hade lämnat den stenlagda gången fanns det utrymme för dem att promenera sida vid sida. ”Jag hoppas att din resa har varit mödan värd”, sa Shigeru. ”Tycker du att du har lärt dig något här hos oss?” ”Massor, ers kejserliga majestät. Jag är inte säker på att ert system skulle passa i Araluen, men det är mycket intressant.”

I Nihon-Ja kom alla krigare från en liten överklass som ­kallades senshiklassen. De föddes i princip till att lära sig svärdets konst och fick påbörja sin träning vid tidig ålder, vilket innebar att de fick försaka alla andra former av lärdom. Till följd av det hade senshiklassen blivit som en aggressiv och krigisk sekt vars medlemmar kände sig mer värda än människorna från Nihon-Jas andra samhällsklasser.

Shigeru tillhörde senshiklassen, men han var något av ett undantag. Naturligtvis hade han blivit tränad i att använda sitt katanasvärd sedan barnsben och även om han inte var någon expert så var han en kompetent krigare. Som kejsare förväntades han behärska sådana färdigheter. Men han hade bredare intressen, som Horace precis hade konstaterat, och hans personlighet rymde både omtanke och en ständig nyfikenhet. Han kände ett genuint medlidande med människorna som ansågs tillhöra de lägre klasserna: fiskarna, bönderna och skogsarbetarna som betraktades med förakt av de flesta andra människor ur senshiklassen. ”Jag är inte säker på att vi kan behålla det särskilt länge till i det här landet heller”, sa han till Horace. ”Eller att vi ens borde det.”

Den unge krigaren sneglade på honom. Han visste att Shi20

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 20

2011-09-12 12.02

geru hade arbetat hårt med att förbättra villkoren för de lägre klasserna och ge dem större inflytande över hur landet styrdes.

Horace hade också förstått att sådana initiativ var djupt im­ popu­lära bland de flesta av senshiklassens medlemmar. ”Senshierna kommer att sätta sig emot alla former av förändring”, sa han varnande och den äldre mannen suckade. ”Ja, det kommer de. De gillar att ha makt. Det är därför det är förbjudet för vanligt folk att bära vapen och skaffa sig stridsfärdigheter. De är många fler än krigarna från senshiklassen, men det uppvägs av senshiernas träning och aggressivitet.

Det vore för mycket att be otränade fiskare, bönder och skogsarbetare att gå till kamp mot så farliga motståndare. Det har naturligtvis hänt i det förgångna, men varje gång arbetarna protesterade höggs de i bitar.” ”Jag kan föreställa mig det”, sa Horace.

Shigeru sträckte lite på sig och höll huvudet högre. ”Men senshierna måste lära sig. De måste anpassa sig. De kan inte fortsätta att behandla folket – mitt folk! – som lägre varelser.

Vi behöver våra arbetare, på samma sätt som vi behöver våra krigare. Utan arbetarna skulle senshiklassens människor inte få någon mat. De skulle inte få virke till sina hus och ingen ved att värma dem med eller elda med i smedjorna där svärden smids. De behöver inse att alla är viktiga och att samhället måste bli mer jämlikt.”

Horace pressade samman läpparna. Han svarade inte, för han kände på sig att det var en nästan omöjlig uppgift som Shigeru tagit på sig. Med undantag av kejsarens innersta krets så var de flesta krigare från senshiklassen hårda motståndare till alla sorters förändringar i det rådande systemet – i synnerhet om de lägre klassernas ställning förbättrades.

21

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 21

2011-09-12 12.02

Shigeru verkade märka hur tveksam den unge mannen var. ”Håller du inte med?” frågade han mjukt.

Horace skruvade på sig och kände sig lite illa till mods. ”Visst håller jag med”, sa han. ”Tyvärr spelar min åsikt ingen större roll. En viktigare fråga är väl om lord Arisaka håller med?”

Horace hade träffat Arisaka under sin första vecka i landet.

Han var överhuvud för klanen Shimonseki, en av de största och våldsammaste grupperna av senshikrigare. Han var en mäktig och inflytelserik man som inte stack under stol med sina åsikter om att senshierna skulle förbli den starkaste klassen i Nihon-Ja. Han var också en svärdsmästare som betraktades som en av landets farligaste krigare. Horace hade hört ryktas att Arisaka hade dräpt över tjugo män i dueller – och ännu fler i samband med de interna stridigheter som då och då blossade upp mellan landets klaner.

Shigeru log bistert när Horace nämnde den arrogante krigsherren. ”Arisaka-san kanske får lära sig att acceptera sin kejsares önskemål. Han har trots allt svurit en ed inför mig.” ”Då är jag övertygad om att han håller vad han har lovat”, sa Horace. Innerst inne tvivlade han allvarligt på den saken.

Shigeru genomskådade honom, precis som han brukade, och uppfattade den bekymrade tonen i Horaces röst. ”Nu är jag en oartig värd”, sa han. ”Din tid här är inte över än och jag vill att du njuter av din vistelse – inte oroar dig över Nihon-Jas interna politik. Vi kanske kan rida tillsammans till Iwanai? Jag måste ändå snart bege mig härifrån och återvända till Ito.” Den senaste veckan hade de ägnat åt att vila ut i kejsarens fridfulla sommarhus i utkanterna av en bergskedja. Kejsarens 22

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 22

2011-09-12 12.02

vanliga palats, som han styrde landet från, var ett imponerande fort med murar som låg i staden Ito en veckas ritt söderut.

Vistelsen i sommarhuset hade varit trivsam men, som Shigeru hade konstaterat tidigare, så var hösten på väg att erövra landet och dagarna blev allt kyligare och blåsigare. Sommarhuset var inte världens bekvämaste plats att vistas på i kallt väder. ”Det skulle jag uppskatta”, sa Horace. Han gillade tanken på att tillbringa några dagar till i Shigerus sällskap. Han funderade hastigt över den respekt och tillgivenhet han kände för kejsaren. Kanske hade den att göra med det faktum att Horace hade vuxit upp utan föräldrar. Kanske drogs han till Shigerus stillsamma styrka, lugn, vishet och ständigt goda humör. På något vis påminde kejsaren om Halt, även om hans mjuka, artiga sätt stod i stark kontrast till den ofta ganska kärve spejaren. Han nickade mot de välskötta träden runt dem. Löven blossade i gult och orange, höstens färger. ”Jag ska be George att göra förberedelser inför resan”, sa han. ”Jag lämnar ers kejserliga majestät här att begrunda träden i lugn och ro.”

Shigeru betraktade mönstren av mörka trädstammar och flammande löv runt omkring. Han älskade lugnet och friden i den här trädgården som låg så långt från huvudstadens alla maktspel och intriger. ”Deras skönhet kan inte fullt kompensera för förlusten av ditt sällskap”, sa han hastigt och Horace log brett mot honom. ”Vet ni, ers kejserliga majestät – jag önskar att jag kunde uttrycka mig så där.”

23

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 23

2011-09-12 12.02

Kapitel tre Toscano

E

n order ekade över paradplatsen och Will såg hur taket av sköldar försvann när legionärerna sänkte dem till den ursprungliga positionen.

Sedan ropades ännu ett ord ut och soldaterna i det andra och tredje ledet tog ett steg bakåt. Varje man bar ett långt kastspjut utöver kortsvärdet som han hade på höger sida. Nu bytte männen längst bak grepp, vände sig åt sidan och höjde kastspjuten som om de var redo att kasta dem. Samtliga förde tillbaka höger arm och höll spjutet balanserat över höger axel så att spetsen pekade uppåt i en vinkel på ungefär fyrtio grader. ”Azione!”

Trettiotre högerarmar sköts fram samtidigt som trettiotre högerfötter sattes ned och kastspjuten seglade iväg i en båge mot måltavlorna av trä. De var fortfarande i luften när krigarna i andra raden gjorde samma sak och skickade ytterligare trettiotre projektiler genom luften.

De siktade inte – varje man kastade helt enkelt sitt vapen mot massan av måltavlor längre bort. Will förstod att det op24

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 24

2011-09-12 12.02

timala avståndet i en riktig strid skulle avgöras av centurionen, som gav ordern.

Den första skuren dök nedåt i en båge när spjutens tunga järnspetsar övervann kraften i soldaternas kast. Det brakade till och ekade ljudligt när spjuten träffade sina mål. Ungefär hälften träffade marken utan att orsaka någon skada. Resten for in i de lätta trämåltavlorna och slog dem till marken. Några sekunder senare landade den andra skuren, med liknande resultat. Inom loppet av några få sekunder slogs nästan en tredje­ del av de hundra måltavlorna i bitar och förstördes. ”Intressant”, sa Halt lågt. Will kastade en hastig blick på honom. Halts ansikte var svårt att tyda, men Will kände speja­ ren väl och han visste att Halt var imponerad. ”Det första anfallet är ofta avgörande”, sa Sapristi. ”Krigare som aldrig tidigare har mött våra legioner brukar chockas av den plötsliga förödelsen.” ”Ja, det kan jag tro”, sa Selethen. Han tittade uppmärksamt på och Will misstänkte att han försökte föreställa sig hur det skulle vara om de dödliga kastspjuten slog in i ett galopperande lätt kavalleri. ”Men för att demonstrationen ska kunna fortsätta utgår vi i dag från att ’fienden’ i stället grips av raseri och går vidare med angreppet”, fortsatte generalen.

Medan han pratade rörde sig den vilda hopen av vad som skulle föreställa fientliga krigare fram till platsen där trä­ dockor­na hade skjutits sönder. De svingade sina svärd och störtade fram mot sköldmuren.

Det höga braket när de slog emot sköldarna hördes tydligt till plattformen. Frontlinjen buktade inåt lite efter den första smällen, men sedan rätade den ut sig igen. När Will tittade 25

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 25

2011-09-12 12.02

närmare kunde han se att soldaterna i andra ledet hade knappat in. De knuffade faktiskt sina kamrater framåt och stödde dem bakifrån mot den aggressiva framryckningen.

Fienderna svingade sina svärd i vida bågar mot de stora, fyrkantiga sköldarna. För det mesta var deras hugg verkningslösa – och dessutom gick de hela tiden i vägen för varandra.

Legionärernas korta träsvärd började stöta fram och tillbaka som ormtungor genom de smala springorna i sköldmuren och betraktarna kunde snart höra vrål av ilska och smärta från angriparna. Trots att trubbiga vapen användes under uppvisningen så var det säkerligen smärtsamt att bli träffad av dem, för legionärerna tog i med kraft. ”Hur ser de, egentligen?” frågade Will. Männen i främsta ledet hade hukat sig långt ned bakom barriären de skapat med sköldarna. ”De ser inte särskilt bra”, sa Sapristi. ”De ser enstaka ben och armar genom gliporna och då stöter de. En soldat som träffas i vaden eller armen blir trots allt lika oduglig som en man som får ett svärd genom bröstet. Våra soldater plöjer helt enkelt framåt och stöter och sticker mot allt de ser på andra sidan sköldarna.” ”Det är alltså därför de inte behöver vara specialister på svärdskonst”, sa Will.

Generalen log belåtet mot honom. ”Precis. De behöver inte lära sig några avancerade hugg, parader och riposter. De bara stöter och sticker. Det är lätt att lära sig och några centimeter av spetsarna kan orsaka lika stor skada som ett svepande hugg. Nu kan ni se hur mannarna i andra ledet hjälper sina kamrater.”

Det geometriskt perfekta främre ledet rörde sig långsamt 26

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 26

2011-09-12 12.02

framåt och tvingade fienden bakåt. Nu rusade plötsligt männen i det andra ledet framåt och bistod återigen det främre ledet med sin vikt och kraft. Stöten fick fienden att vackla bakåt när de stora sköldarna pressade mot dem och knuffade dem.

Samtidigt fortsatte kortsvärden att flacka in och ut mellan springorna. Sedan, när de hade vunnit lite extra tid, stannade formationen tvärt. Någon blåste i en visselpipa och soldaterna i det andra ledet vände sig om så att de stod rygg mot rygg med männen i första ledet. Visselpipan hördes en gång till och sedan vände sig männen längst fram åt vänster medan de som stod bakom vände sig åt höger. Varje par soldater rörde sig i en liten halvcirkel. På bara några sekunder hade främre ledet bytts ut och ersatts av de utvilade soldaterna från andra ledet.

Männen som tidigare hade stått längst fram bytte plats med männen i tredje ledet, som intog sina platser bakom den nya frontlinjen. Nu mötte angriparna helt nya fiender och männen från ledet som tidigare gått främst fick en chans att vila ut och se över sina skador. ”Genialt”, sa Will.

Sapristi nickade mot honom. ”Det handlar om övning och koordination”, sa han. ”Våra mannar behöver inte vara experter med sina svärd. För att bli mästare skulle de behöva öva hela livet. I stället drillar vi dem så att de kan arbeta som ett lag. Under sådana här omständigheter kan även en relativt otränad krigare vara väldigt effektiv. Och det tar inte lång tid att lära sig.” ”Det är alltså därför ni har en så stor armé”, sa Halt.

Sapristi vände blicken mot den äldre spejaren. ”Exakt”, svarade han. I de flesta länder bestod försvarets kärna av en liten grupp specialister. I krigstid fylldes leden ut med mindre 27

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 27

2011-09-12 12.02

rutinerade soldater. Toscanernas imperium spred sig däremot och de var tvungna att ha en stående armé som när som helst kunde rycka ut i fält.

Selethen kliade sig fundersamt på hakan. Han hade omedvetet fört sin vänsterhand närmare sabeln medan han tittade.

Sapristi kastade en blick på honom och verkade nöjd över att uppvisningen gjorde den arridiske ledaren så tankfull. Det skadade inte att Toscanos nya bundsförvanter förstod hur mäktiga de toscanska legionerna var, tänkte han. ”Låt oss nu gå och syna resultaten”, sa Sapristi. Han reste sig upp och visade vägen ned från plattformen till paradplatsen, där de två styrkorna hade dragit sig tillbaka nu när uppvisningen var över. Legionärerna stod fortfarande uppställda i sina perfekta led. Angriparna drev omkring i en oorganiserad hop. ”Vi lät doppa övningssvärden i färg för att konsekvenserna skulle bli lättare att bedöma”, sa Sapristi. Han tog täten och gick fram till fienderna. När de närmade sig kunde Halt och Will se röda fläckar på armar, ben, magar och halsar. Märkena talade sitt tydliga språk och visade hur många gånger legionärernas träsvärd hade träffat.

Angriparnas längre svärd hade varit täckta av vit färg. När araluanerna tittade kunde de bara se enstaka tecken på att dessa svärd hade träffat sina mål. Det fanns röriga mönster och enstaka större färgfläckar på sköldarna och några av legionärernas mässingshjälmar, men majoriteten av männen i centurian var oskadda. ”Väldigt effektivt”, sa Selethen till generalen. ”Verkligen.

Väldigt effektivt.” Kvicktänkt som han var funderade han redan på hur man på bästa sätt skulle bemöta ett så tungt infanteri.

28

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 28

2011-09-12 12.02

Halt hade uppenbarligen liknande tankar. ”Ni har förstås valt en optimal plats för ett tungt infanteri här”, sa han och svepte med armen över den öppnar paradplatsen. ”I trängre miljöer – skogsmarker, till exempel – vore det inte lika enkelt att manövrera så effektivt.”

Sapristi nickade instämmande. ”Det är helt sant”, sa han. ”Men vi brukar välja slagfält och låta fienderna komma till oss. Och om de inte gör det så invaderar vi helt enkelt deras territorier. Förr eller senare måste de möta oss i strid.”

Will hade avlägsnat sig från gruppen och studerade ett av kastspjuten. Han såg att det var ett väldigt enkelt vapen. Skaftet var fyrkantigt och bearbetningen ytterst grov – det var egentligen inte mycket mer än en robust trälist. Spetsen var lika funktionell. Den var av smidesjärn, ungefär en halvmeter lång, och hade hamrats tills den blivit platt längst ned och sedan vässats till en spets med hullingar. En skåra löpte utmed skaftets ena sida och spetsänden hade förts in i den och bundits på plats med mässingstråd.

Sapristi såg honom undersöka vapnet och kom fram. ”Ja, de är inte särskilt vackra”, sa han. ”Men de fungerar.

Och det går snabbt och lätt att tillverka dem. Faktum är att soldaterna till nöds kan göra dem själva. Vi kan skapa tusen­tals på en vecka. Och ni såg själva hur effektiva de kan vara.” Han nickade mot flisorna som var allt som återstod av trädockorna. ”Den har böjts”, sa Will kritiskt och kände med fingrarna på den förvridna järnspetsen. ”Den kan enkelt rätas ut och användas på nytt”, sa generalen. ”Att den böjs är faktiskt en fördel. Föreställ dig själv hur den träffar en fiendes sköld. Den går rakt igenom den och hålls på plats av hullingarna. Sedan böjs spetsen så att handtaget 29

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 29

2011-09-12 12.02

släpar mot marken. Försök att slåss ordentligt medan du har två meter järn och trä hängande från din sköld! Jag lovar dig att det inte är speciellt enkelt.”

Will skakade beundrande på huvudet. ”Alltihop verkar otroligt genomtänkt och praktiskt”, sa han. ”Det är en logisk lösning på ett av problemen med att skapa en stor och effektiv armé”, sa Sapristi. ”Om enstaka legionärer fick möta professionella krigare i närstrider, man mot man, så skulle de förmodligen förlora. Men ge mig hundra otränade män som jag kan träna i sex månader så ska du se hur livsfarliga de blir när de får möta lika många män som tränats i individuell närstrid hela livet.” ”Det är alltså själva systemet som är framgångsrikt, inte individerna?” sa Will. ”Precis”, sa Sapristi. ”Och än så länge finns det inte någon som har lyckats besegra vårt system i en öppen strid.” * ”Vad skulle du ha gjort?” frågade Halt Selethen den kvällen.

Förhandlingarna var färdiga och kontrakten hade undertecknats och bevittnats. En officiell bankett hade anordnats för att fira detta faktum och flera tal med komplimanger hade hållits från alla sidor. Nu satt Selethen och kopplade av tillsammans med delegationen från Araluen i araluanernas rum. Det var sista kvällen de tillbringade tillsammans, för wakiren skulle påbörja sin hemresa tidigt morgonen därpå. Selethen hade tagit med sig lite kafay och njöt nu av drycken tillsammans med Will och Halt. Will tyckte inte att det fanns någon i hela världen som gjorde lika gott kaffe som arridierna.

Alyss satt vid elden och log mot dem. Hon gillade kaffe, 30

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 30

2011-09-12 12.02

men för spejarna – och uppenbarligen för arridierna – verkade kaffedrickandet vara en nästan religiös upplevelse. Själv nöjde hon sig med en bägare färsk citrusdryck. ”Enkelt”, sa Selethen. ”Det gäller att inte under några omständigheter låta dem diktera villkoren. Precis som Sapristi sa så har de aldrig blivit besegrade i vad han kallar en ’öppen strid’. Man behöver möta dem på ett dynamiskt sätt. Slå till medan de rör sig i sina led. Göra snabba angrepp mot flankerna innan de hinner skapa sina defensiva formationer. Eller använda artilleri mot dem, kanske. De där täta formationerna bildar väldigt kompakta mål. Pilar från en tung krigsmaskin eller stenar från en katapult skulle slå allvarliga hål i leden.

Så snart de förlorar sammanhållningen är de inte längre så oslagbara.”

Halt nickade. ”Jag tänkte precis samma sak”, sa han. ”Man får aldrig möta dem rakt på. Om man kunde skicka fram en grupp bågskyttar bakom dem utan att de märkte dem så skulle deras sköldpaddsformering bli väldigt sårbar.

Dessutom slåss de ofta i länder de invaderar och då förlitar de sig på att fienden har gripits av raseri. Det är få arméer som har tålamod att utkämpa en lång, rörlig strid och försvaga dem över en längre tidsperiod. Ytterst få ledare skulle lyckas övertyga sina undersåtar att det är bästa sättet. De flesta kommer i stället att konfrontera dem av ren nationell stolthet och försöka tvinga dem tillbaka över gränsen.” ”Och vad som händer när man bara stormar emot dem har vi sett”, sa Will. ”De där kastspjuten var ytterst effektiva.” De två äldre männen nickade. ”De har förstås begränsad räckvidd”, sa Selethen. ”De kan knappast kastas längre än trettio eller fyrtio meter.”

31

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 31

2011-09-12 12.02

”Men på det avståndet är de dödliga”, sa Halt, som höll med Will. ”För mig verkar det som om det bästa man kan göra är att förhandla”, sa Alyss muntert. ”Förhandla med dem i stället för att slåss med dem. Använda diplomati i stället för vapen.” ”Du talar som en sann diplomat”, sa Halt och gav henne ett av sina sällsynta leenden. Han gillade Alyss och hennes band till Will gjorde honom ännu mer positivt inställd. Hon böjde ned huvudet i låtsad blygsamhet. ”Men vad gör man när diplomatin misslyckas?” frågade spejaren.

Alyss antog utmaningen utan att tveka. ”Då kan man alltid försöka med mutor”, sa hon. ”Lite guld i rätta händer kan åstadkomma mer än en hel skog av svärd.” Hennes ögon glimmade när hon sa det.

Selethen skakade på huvudet av beundran. ”De araluanska kvinnorna skulle passa bra i mitt hemland”, sa han. ”Lady Alyss har verkligen förstklassiga insikter i konsten att förhandla.” ”Jag vill minnas att du inte var riktigt lika förtjust i prinsessan Evanlyns förhandlingsfärdigheter”, sa Halt. ”Jag får medge att jag mötte min jämlike den gången”, sa han bistert. Vid sitt första möte med araluanerna hade han försökt lura Evanlyn under deras förhandlingar om lösensumman som skulle betalas för överjarl Erak. Prinsessan hade inte låtit sig luras och hade i stället överlistat Selethen på ett elegant sätt.

Alyss rynkade pannan lite när Evanlyns namn nämndes.

Hon hörde inte till prinsessans största beundrare. Men hon återfick snabbt behärskningen och log på nytt. ”Kvinnor är skickliga förhandlare”, sa hon. ”De svettiga, otrevliga striderna överlåter vi gärna åt …”

32

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 32

2011-09-12 12.02

Hon avbröts av en låg knackning på dörren. Eftersom det här var ett diplomatiskt ärende var hon den officiella ledaren för delegationen från Araluen. ”Kom in”, ropade hon och sänkte sedan rösten. ”Jag undrar vad som har hänt”, sa hon till de andra i rummet. ”Man kan tycka att det är lite sent för besökare.”

Dörren öppnades och en av hennes tjänare kom in. Mannen såg sig nervöst omkring. Han insåg att han störde ett samtal mellan uppdragets ledare, två spejare och den högste representanten från den arridiska gruppen. ”Ursäkta att jag stör, lady Alyss”, började han tveksamt.

Hon viftade lite med handen för att lugna honom. ”Det är ingen fara, Edmund. Jag förmodar att det är viktigt?”

Tjänaren svalde nervöst. ”Det kan man säga, ers nåd. Kronprinsessan Cassandra kom precis hit och hon vill träffa er alla.”

33

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 33

2011-09-12 12.02

Kapitel fyra Nihon-Ja

V

inden hade tilltagit i styrka sedan de lämnade kejsarens sommarhus dagen innan. Nu drog den tjutande in mellan de tättliggande kullarna som bildade dalens sidor medan de långsamt red längs den smala vägen som ledde ned för sänkans ena sida. Det blåste så ihållande att träden runt dem verkade ha lutat sig permanent åt sidan. Horace drog fårskinnskragen lite högre upp över öronen och var tacksam för sina varma kläder.

Han lyfte blicken. Himlen var isblå och klar, men tunga, grå moln drog fram ovanför dem och deras stora skuggor gled över landskapet nedanför som mörka band. I söder kunde han se en obruten rand av ännu hotfullare moln. Han bedömde att de skulle vara över dem tidigt under eftermiddagen och då skulle det med största sannolikhet bli regn. Han undrade om han borde föreslå att de slog läger för dagen innan vädret förvärrades. De behövde inte ha särskilt bråttom – med häst tog man sig ganska snabbt till hamnstaden Iwanai – och han gillade inte riktigt tanken på att behöva slå upp tälten mitt 34

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 34

2011-09-12 12.02

under en storm. Det var bättre att få upp dem medan alla i sällskapet fortfarande var torra och sedan kura ihop sig i dem under det värsta ovädret.

Vägen de följde planade ut och blev lite bredare under ett hundratal meter. Horace manade sin häst framåt och red upp parallellt med kejsaren, som red alldeles framför honom.

Shigeru, som satt insvept i sina tjocka pälsmantlar, kände på sig att han närmade sig och vände sig om. Han grimaserade mot molnen som seglade fram ovanför och ryckte lite på axlarna.

Horace drog ned kragen lite för att prata och kände den iskalla vinden mot ansiktet. ”Tror ni att det blir snö?” ropade han. Han fick höja rösten rejält för att höras genom den hårda vinden.

Shigeru såg än en gång mot himlen och skakade på huvudet. ”Det är lite för tidigt på året. Om ett par veckor kanske det kommer några lättare snöfall. Sedan kommer den riktiga snön om ungefär en månad. Men vid det laget kommer vi att vara långt borta. Så snart vi lämnar bergen kommer vädret att bli lite mildare.” Han blickade återigen mot den oroväckande molnbanken. ”Däremot blir det nog rikligt med regn”, konstaterade han muntert.

Horace log brett. Det var inte mycket som kunde rubba Shigerus inre lugn. Många härskare skulle ha ägnat hela förmiddagen åt att ljudligt beklaga sig över kylan och hur obekvämt de hade det – som om deras klagomål faktiskt kunde lindra plågan och som om de förväntade sig att tjänarna kunde göra någonting åt vädret. Men kejsaren var inte sådan. Han accepterade situationen och visste att ingen kunde påverka vädrets 35

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 35

2011-09-12 12.02

makter. Det var bättre att bara härda ut utan att försvåra livet för människorna runt omkring. ”Det kanske vore en god idé att slå upp lägret lite tidigare”, sa Horace.

Shigeru skulle precis svara när en av ryttarna som ridit i förväg ropade till.

Förutom några personliga tjänare – och Horace och George, förstås – reste Shigeru med en relativt liten grupp livvakter. Det var bara ett dussintal senshikrigare som hade följt med till sommarhuset. De leddes av Shukin, som var kejsarens kusin. Även det var ett tecken på kejsarens trygghet och styrka, tänkte Horace. Shigeru hade ingen anledning att oroa sig för ett anfall. Han var omtyckt bland vanligt folk.

De visste att han arbetade för att förbättra deras villkor och de älskade honom. Tidigare kejsare hade inte åtnjutit sådan respekt och det hade alltid varit nödvändigt för dem att omge sig med stora grupper beväpnade män när de rest genom landsbygden.

En av senshierna red långt före resten av gruppen. Ytter­ ligare tre red ungefär tio meter framför Horace och kejsaren.

Resten red en bit bakom dem. På den här smala vägen fanns det inte plats för ryttare på flankerna, men det skulle bli annor­ lunda när de kom ned till dalens botten.

Ryttaren som hade ropat höll upp handen och alla i sällskapet stannade till. Horace hörde smattret av hovar och ett varningsrop bakom sig. Han såg sig om och flyttade sin häst lite åt sidan så att Shukin och fyra vakter kunde komma förbi honom. Kejsaren gjorde detsamma. ”Vad står på?” frågade Shigeru när livvakternas befälhavare kom fram. Kejsaren talade allmänspråket snarare än nihonjan36

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 36

2011-09-12 12.02

ska av respekt för Horace och för att slippa översätta allt han sa. ”Jag vet inte, kusin”, svarade Shukin. ”Kaeko-san har sett något. Jag ska avlägga rapport så snart jag har pratat med honom. Var snäll och vänta här.”

Han kastade en blick över axeln för att försäkra sig om att de fyra livvakterna bakom hade kommit närmare och red sedan vidare.

Horaces vänstra hand rörde sig omedvetet till svärdsskidan och rättade till den lite så att han snabbt skulle kunna dra sitt svärd om det behövdes. Hans karaktäristiska rundsköld hängde fortfarande på ryggen. Det fanns ingen anledning att ändra på det just nu. Med en rörelse som liknade en axelryckning kunde han ha den redo på bara några sekunder.

Shigerus häst stod och trampade nervöst när vakterna red förbi. Kejsaren klappade den på halsen och talade lågt med hästen, som lugnade sig. Sedan satte sig kejsaren bekvämt tillrätta i sadeln igen och såg på Horace. ”Vi får nog alldeles strax höra vad som står på”, sa han. Det lät på honom som om han var säker på att det hela var ett falsklarm och hans vakter var överdrivet försiktiga. Han kastade en blick mot Shukin när hans kusin höll in sin häst bredvid senshikrigaren som hade ridit främst. De utväxlade några ord och sedan såg både Shigeru och Horace hur Kaeko pekade mot någonting längre bort i dalen, där vägen sicksackade runt en brant sluttande klipphäll.

Shukin red tillbaka för att rapportera. ”En ryttare närmar sig. Han kommer från er personliga stab, kusin. Och han verkar ha bråttom.”

Shigeru rynkade pannan. Om någon från den personliga staben gav sig ut för att möta honom i det här vädret måste 37

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 37

2011-09-12 12.02

någonting mycket allvarligt ha hänt.

George makade sin häst närmare Horace. George var utbildad skrivare och advokat och hade ingående studerat nihonjanernas seder och bruk. Det här var inte hans första resa till landet. Det var på grund av hans kunskaper om landets kultur som han hade valts ut för att följa med Horace. Han skulle fungera som den unge krigarens rådgivare i etikett och kulturella frågor. Samtidigt skulle han färdigställa en nihonjansk ordbok som han hade börjat skriva två år tidigare.

George kunde ibland vara lite stel och pompös, men i grund och botten var han godhjärtad och han hade gett Horace utmärkta råd under resan. Horace var verkligen glad att ha honom med sig. ”Varför stannar vi?” frågade han.

Horace pekade längs vägen med tummen. ”En ryttare är på väg. Förmodligen en budbärare. Det är bäst att vi inväntar honom här.” ”En budbärare? Vem då? Väntar lord Shigeru på ett meddelande? Vad kan det handla om?” Georges frågor strömmade fram innan Horace hade en chans att börja besvara dem.

Horace skakade på huvudet och log mot sin gamle barndomsvän. ”Jag vet inte. Jag vet inte. Och … jag vet inte.” Han såg hur spänningen i Georges axlar försvann när han själv insåg att hans frågor hade varit omöjliga att besvara. ”Men när han kommer hit får vi nog svaren.” ”Visst. Löjligt av mig”, sa George. Han verkade riktigt irri­ te­rad över att ha spräckt sin mask av professionellt lugn. ”Oroa dig inte”, sa Horace. Han kunde inte låta bli att upprepa en av Georges älsklingsfraser: ”Om man inte frågar så lär man sig inget.”

38

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 38

2011-09-12 12.02

George gillade inte riktigt när andra skämtade med honom.

Det sårade hans värdighet. Men han hade ändå vett nog att le lite. ”Det stämmer, Sir Horace.” George lade extra betoning på Horaces titel för att markera att han tyckte att krigarens fyndighet varit onödig.

Horace ryckte på axlarna. Det är bara att finna sig, George, tänkte han.

Klappret av galopperande hovar närmade sig. Ryttaren hade kommit fram till den skarpa kröken och var nu bara några hundra meter bort. Shukin ropade till och de fyra krigarna framför sällskapet gjorde plats så att nykomlingen kunde rida igenom.

Mannen red rakt fram till kejsaren och Shukin och gjorde sitt bästa för att buga från sadeln. Det var märkligt, tänkte Horace. Han hade tillbringat ganska mycket tid runt Shigeru och visste att seden bjöd att ryttaren satt av och föll på knä.

Det här måste vara ett riktigt brådskande ärende.

George hade också konstaterat att mannens beteende inte riktigt stämde. ”Det här verkar allvarligt”, sa han lågt.

Budbäraren pratade hastigt med Shigeru. Han talade tyst så att de andra i kejsarens sällskap inte skulle höra. Horace lade märke till hur kejsaren och hans kusin stelnade till i sina sadlar och såg mycket spända ut. Vad budbäraren än hade sagt så hade det kommit som en överraskning. Och det tycktes vara en obehaglig sådan. Shigeru avbröt budbärarens ordflöde, vände sig om och gjorde tecken åt de andra att komma fram.

Horace och George red fram och anslöt sig till den lilla gruppen. ”Berätta en gång till”, sa Shigeru. ”Men tala allmänna språket så att Or’ss-san här förstår.”

39

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 39

2011-09-12 12.02

Horace nickade tacksamt mot Shigeru. Sedan tog budbäraren till orda på nytt. Nu talade han långsamt och tydligt. ”Lord Shigeru, Or’ss-san och George-san”, sa han. ”En statskupp har genomförts i Ito. En revolt mot kejsaren.”

40

Flanagan Spejarens lärling 10 cs4.indd 40

2011-09-12 12.02