9789179995607

copyright © 2004 Tom Wright originalets titel: Mark for everyone Markusevangeliet för alla copyright © 2009 Marcus Förlag Bibeltexter ur bibel 2000 om inte annat anges bibel 2000 copyright © Svenska Bibelsällskapet, Uppsala Marcus Förlag box 22010, 702 02 örebro telefon 019-16 54 00 info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se översättning och bearbetning: Felix Larsson grafisk form: Mattias Nilsson utgiven i samarbete med Society for Promoting Christian Knowledge, London tryckt 2009 Scandbook, Falun bok nr 9560 | isbn 978-91-7999-560-7

Inledning

Inledning Första gången någon ställde sig upp och berättade offentligt om Jesus var han tydlig på en punkt: det här budskapet riktar sig till alla.

Det var en stor dag – ibland kallas den kyrkans födelsedag. Guds ande hade svept fram som en stormvind och fyllt Jesu lärjungar med ny glädje och en känsla av Guds närvaro och kraft. Deras ledare Petrus, som bara några veckor tidigare hade gråtit som ett barn för att han ljugit, förbannat och förnekat att han ens kände Jesus, stod nu plötsligt inför en folkmassa och förklarade att något hade hänt som hade förändrat världen för alltid. Det som Gud hade gjort för Petrus, började han nu göra för hela världen. Nytt liv, förlåtelse, nytt hopp och kraft slog ut som knopparna på träden efter en lång vinter. En ny tid hade börjat då den levande Guden skulle åstadkomma något nytt i världen – den började där och då bland dem som stod och lyssnade på honom. ”Ty löftet gäller för er”, sa han, ”och era barn och alla dem långt borta” (Apg 2:39). Det gällde inte bara de personer som var där. Det gällde alla.

Hans ord kom att besannas på förvånansvärt kort tid och den nya rörelsen spred sig över stora delar av den kän

Inledning

da världen. Och löftet till alla förverkligades bland annat genom de dokument som de första kristna ledarna skrev.

Dessa korta texter – till största delen brev och berättelser om Jesus – spreds vida omkring och lästes med stort intresse. De var aldrig avsedda för en religiös eller intellektuell elit. Redan från början var de avsedda för alla.

Det är lika sant nu som då. Det har ju sitt värde att vissa människor ägnar tid och omsorg åt de historiska bevisen, ordens innebörd i grundtexterna (de första kristna skrev på grekiska) och tar ställning till hur stort avseende som bör fästas vid det som olika personer har skrivit om Gud, Jesus, världen och sig själva. Den här serien grundar sig till stor del på sådana insatser. Men det avgörande är att budskapet kan nå ut till alla, särskilt till den som i vanliga fall inte läser en bok med fotnoter och grekiska ord. Det är för dig som de här böckerna är skrivna. Det är också därför det finns en ordlista längst bak med nyckelbegrepp som man inte klarar sig utan och en enkel förklaring av ordens betydelse. Varje gång du stöter på ett ord markerat med fetstil i texten kan du slå upp det och bli påmind om vad det betyder.

Den här boken är en introduktion till den kortaste och mest koncentrerade berättelsen om Jesus. De flesta menar att Markus evangelium skrev först av de fyra. Stilen är verkligen pang på, rapp och osminkad, ämnad att fängsla läsaren och rakt upp ner och säga sanningen om Jesus, om Gud och om dig själv. Varsågod, här är det: Markusevangeliet för alla!

– Tom Wright 10

Johannes döparen

Mark 1:1–8

Markus 1:1–8 Johannes döparen 1 Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.

2 Som det står skrivet hos profeten Jesaja: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.

3 En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka – 4så uppträdde Johannes döparen ute i öknen och förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.

5 Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.

6 Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung.

7 Han förkunnade: ”Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. 8Jag har döpt er med vatten, han skall döpa er med helig ande.”

Du sover gott och drömmer, när dörren plötsligt slås upp på vid gavel och dagsljuset sticker dig i ögonen. En röst tränger sig in i din drömvärld och ropar: ”Vakna! Upp med dig! Du kommer för sent!” Och utan vidare häller talaren ett glas iskallt vatten i ansiktet på dig för att visa vad han menar. Dags att sluta drömma: gör dig redo för den viktigaste dagen i ditt liv.

Så börjar Markus evangelium. Det är en passande början, för Markus vill visa oss hur det judiska folket uppfattade Johannes döparen på hans tid. Johannes förkunnelse 13

Mark 1:1–8

Johannes döparen

tog en överrumplad judisk samtid med storm. Många hade väntat sig en Messias som skulle leda folket i uppror mot Rom, men de väntade sig inte en profet som sa åt dem att omvända sig.

Den judiske lydkonungen Herodes och översteprästen Kajafas stod för en judendom som om och om igen berättade historien om frihet, men som inte hade någon idé om vad den friheten skulle bestå i. Johannes var en röst som trängde in i dessa drömmar … eller mardrömmar. Somliga menade att Johannes var vansinnig, att det var han som var drömmaren. Men där var han ändå och stänkte ner dem med kallt vatten och sa åt dem att göra sig redo för den största händelsen i judarnas historia, ja, i hela världshistorien.

Ljuset som han tände i ögonen på dem var en berättelse som alla redan kände till, fast han gav den en ny vändning. Till påsk varje år läste man berättelsen om uttåget ur Egypten, där Gud gång på gång räddar Israels folk från farao, för dem genom Röda havet och bort genom öknen till det utlovade landet. Vid sidan av skapelseberättelsen är det den viktigaste historien i hela Gamla testamentet, och Johannes åhörare var väl bekanta med den. Men istället för att bara lyssna till orden och erinra sig historien, förvandlade Johannes den till ett drama, ett skådespel och förklarade för publiken att de var skådespelarna. Det var de som skulle vandra genom vattnet mot friheten. Det var de som skulle dra ut ur ”Egypten”: den värld av synder som de levde i, en värld av uppror mot den levande Gu14

Johannes döparen

Mark 1:1–8

den. Israels folk, alltså de själva, var på väg åt fel håll. Det var hög tid att göra en helomvändning och börja gå åt rätt håll. Det är ju det ”omvändelse” betyder. Det var hög tid att sluta drömma och möta Gud i verkligheten.

Det var skärpa i Johannes ord. Någon skulle komma och det snart, och Johannes ville att folk skulle vara redo för honom. Om någon kommer dit man bor och berättar att statsministern eller kronprinsessan eller någon annan viktig person är på väg dit, då får man bråttom att snygga till. Det är ett stående skämt i England att det alltid luktar nymålat där drottningen går. Johannes var som en som kom med bud om kungligt besök och såg till att allting ställdes i ordning för ”den starkare” som skulle komma efter honom. Hela Israels folk behövde snyggas till. Var och en som tillhörde Israel behövde skärpa sig personligen.

Någon var på väg som skulle ställa till och med Johannes i skuggan.

Vem trodde Johannes att det var? Det står inte, och kanske visste han det inte ens själv. Han kan mycket väl ha trott att det var JHVH själv, Israels Gud i eget majestät.

Annars kan han ha trott att det var Messias. Eller så kan han ha tänkt sig att det på något vis skulle vara båda två.

Däremot står det vad han skulle göra när han kom, vem han nu än var: samma sak som Johannes hade gjort med vatten, det skulle han som kom göra med Anden, med helig ande.

Det löftet (det är förstås också en varning, men i första hand är det ett löfte) anspelar på ytterligare några judiska 15

Mark 1:1–8

Johannes döparen

föreställningar om befrielse hämtade ur Gamla testamentet. Markus slår an samma not med de två inledande bibelcitaten från profeterna Malaki och Jesaja. Ett av de stora löften som Israel hoppats på i sekler var att när JHVH äntligen ledde folket i det slutliga uttåget och befriade det en gång för alla, då skulle han stiga ner och själv leva ihop med sitt folk. Hur skulle det gå till? Under det första uttåget steg Gud ner till sitt folk i en pelare av moln och eld.

Nästa gång skulle det bli likadant fast annorlunda. Guds ande skulle leva hos folket, ja, i folket. Anden skulle vara luften de andades och elden som brann i deras hjärtan.

Det löftet hade styrkt dem i århundraden. Johannes förklarar att det nu kommer att gå i uppfyllelse. Men är de redo?

De var i alla fall inte beredda på vad som sedan hände; kanske var inte ens Johannes det. Markus talar om vad vi har att vänta redan i första versen: här börjar glädjebudet om Messias Jesus, Guds son. (På den tiden var ”Guds son” en äretitel för den Messias judarna väntade på.) Men för Johannes åhörare kan det inte ha varit lika klart. Det enda de hade att gå efter var rösten som ropade och vattnet de döptes i. Och nu skulle de göra sig redo för den människa som var svaret på deras böner … men vilket oväntat svar.

Det Markus först och främst vill åstadkomma i detta inledande stycke är en känsla av den chock med vilken Guds goda nyheter drabbade. Om du ligger sjuk och inte kan somna, kan natten verka ändlös. Men så, precis när du slumrat till, börjar väckarklockan plötsligt ringa: nu 16

Jesu dop

Mark 1:9–13

är det faktiskt morgon. Det är läget när Markusevangeliet börjar. Frågan gäller oss också: var i kyrkorna, i samhället, i privatlivet har vi i dag somnat in? Vad ska till för att väcka oss?

Markus 1:9–13 Jesu dop 9 Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. 10När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. 11Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

12 Anden drev honom ut i öknen, 13och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

En känd filmskapare drog sin gamle välgörare och förebild inför rätta. Den yngre mannen klarade helt enkelt inte av att ta kritik, och det hela slutade med att han tog avstånd från den som betytt och gjort så mycket för honom. När det hela var över sammanfattade en nära vän det verkliga problemet: ”Alltihop handlade egentligen om en oförstående far och en son som söker bekräftelse och kärlek”, förklarade han.

Det händer jämt och ständigt, i familjer, i affärer, överallt. Många barn här i världen har aldrig fått höra av sina fäder (vare sig i ord, blickar eller kramar): ”Du är mitt älskade barn” och ännu mindre ”Vad du gör mig glad”.

17

Mark 1:9–13

Jesu dop

I västvärlden är till och med de fäder som tänker och tycker så ofta för ovana eller hämmade för att tala om för sina barn hur mycket de älskar dem. Många gör tyvärr precis tvärtom: arga tillsägelser, bittra anklagelser, igenslagna dörrar.

Hela det kristna evangeliet kan sammanfattas på följande vis: när den levande Guden ser på oss, på varenda döpt och troende kristen, då säger han till oss vad han sa till Jesus den dagen han döptes. Han ser oss inte som vi är i oss själva utan sådana vi är i Jesus Kristus. Det kan ibland tyckas omöjligt, särskilt kan det tyckas så för dem som aldrig känt den sortens stöd av sina jordiska föräldrar, men det är lika sant för det. Gud ser på oss och säger: ”Du är mitt älskade, älskade barn. Vad du gör mig glad!” Läs den meningen sakta och inled den med ditt eget namn.

Tänk på det, att Gud faktiskt sagt detta till dig, både vid ditt dop och varje dag sedan dess.

Hur kan det vara så? För att förklara det krävs att vi berättar hela historien om Jesus, och i synnerhet historien om hans död och uppståndelse. Men det är precis detta som är det kristna budskapet.

Det är så av en enda enkel men oerhört djup anledning: Jesus är Messias, och Messias företräder sitt folk.

Det som gäller för honom gäller för hela folket. Ordet ”Messias” betyder ”den smorde”; och här berättar Markus hur Jesus smordes med Helig ande som Guds son.

Messias kallas ”Guds son” på en del ställen i Bibeln, bland andra det som rösten från himlen verkar anspela på här 18

Jesu dop

Mark 1:9–13

(Ps. 2:7). Trots att de kristna rätt snart insåg att Jesus var Guds son i en ännu djupare bemärkelse, höll de fast vid hans messiasvärdighet för brinnande livet. Det var för att Jesus var och är Messias som Gud sa till dem (liksom till oss i dag) detsamma som han sa till Jesus vid hans dop.

Och utan de orden från Gud hör vi ofta inte annat för vår inre hörsel än ljudet av dörrar som slås igen.

Markus ger historien en högtidlig prägel som genljuder av gammaltestamentliga vändningar: ”Vid den tiden”, ”han såg himlen dela sig”. Om vi går tillbaka till de bibliska rötterna ska vi begripa vad som menas med att ”himlen delar sig”. Det betyder inte att Jesus såg en liten dörr på vid gavel många mil upp i rymden. ”Himlen” syftar i Bibeln ofta på Guds verklighet bortom den verklighet vi upplever till vardags. Det är mer som om en osynlig ridå mitt framför näsan på oss plötsligt drogs undan så att man i stället för att vara omgiven av träd och blommor och hus (eller i Jesu fall floden, öknen och folkmassan) befinner sig mitt uppe i en helt annan verklighet.

Mycket av vad kristen tro innebär handlar om att lära sig leva i denna annorlunda verklighet även då man inte erfar den. Det händer vid avgörande och extrema tillfällen att vi ser, eller hör, vad som verkligen är på gång; men för det mesta vandrar vi i tro, inte i åskådning. En av de saker som Markus förklarar för oss genom sitt sätt att berätta evangelium är att det är på det här viset man ska tolka Jesu livs historia i dess helhet. Begrunda hans historia, säger han, betrakta hans liv, och lär dig att se och höra den him19

Mark 1:9-13

Jesu dop

melska synen och den himmelska rösten däri. Lär dig att höra dessa ord som riktade till dig. Låt dem förvandla dig, forma dig, göra dig till en ny människa, till den som Gud vill att du ska vara. Upptäck i denna berättelse den i vanliga fall dolda himmelska dimensionen av Guds värld.

Alla kristna i fornkyrkan som läste detta stycke trodde förstås att deras eget dop till Jesus Messias var den stund då ridån drogs undan för dem och dessa ord talades till dem. Vi måste hitta något sätt i dagens kyrka att levandegöra detta i samband med dopet och undervisningen kring det.

När vi gör det blir vi redo att, som Jesus, gå ut i öknen.

Jesus upprepar i sitt eget liv Israels uttåg ur Egypten, israeliternas vandring genom öknen till det utlovade landet.

Den väg som Jesus måste vandra, eftersom han är Guds älskade son, är vägen genom det torra och öde landet, genom frestelser och synbara misslyckanden. Så kommer det att bli även för vår del. Om vi påbörjar ökenvandringen i övertygelsen om att vår Gud är en tyrann, en arg, hotfull förälder som tar varje tillfälle i akt att skälla ut oss, slänga dörrar i ansiktet på oss eller sparka ut oss på gatan, om vi inte klarar oss tillräckligt bra på proven, då kommer vi att falla för minsta frestande viskning. Men om vi minns rösten som uttalade den mäktiga kärleksförklaring som vi hört, då kommer vi inte att gå vilse.

Markus berättar att Jesus ”levde bland de vilda djuren”.

Han säger ingenting om ifall de var hotfulla eller om detta är ett tecken på den nya skapelsen (med Jesus som den 20

De första lärjungarna

Mark 1:14-20

andre Adam i en ny Edens lustgård?) eller kanske bådadera. Men det fanns änglar där också. De kom inte för att hindra Satan från att sätta Jesus på prov, liksom de till sist inte skulle skydda honom från Golgata, utan för att försäkra honom att hans älskade Fader vakade över honom, var med honom, älskade honom, handlade genom honom och utan uppehåll utgöt sin Ande över och genom honom. Jesus gick den väg hela hans folk måste gå; och det kunde han göra tack vare att han hört kärlekens ord, som är livets ord.

Markus 1:14–20 De första lärjungarna 14 När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap 15och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

16 När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. 17Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, 18och de lämnade genast sina nät och följde honom. 19Lite längre fram fick han se Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som höll på att göra i ordning näten i sin båt. 20Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedaios och hans folk i båten och följde efter honom.

Poeten John Betjeman beskriver i sin självbiografi på vers sin fars påtryckningar för att förmå honom att ägna sig 21

Mark 1:14–20

De första lärjungarna

åt familjeföretaget. Unge John hade inte alls lust till det: han ville bli diktare. Löjliga drömmerier, sa fadern, du måste ta över familjeföretaget, inte bara för att tjäna pengar utan för familjehederns skull. Du är fjärde generationen. Du måste föra traditionen vidare. Ynglingen vägrade och följde sin egen kallelse, vilket med tiden förärade honom titeln av hovpoet och en minnesvård i Westminster Abbey.

Vi kan inte veta i hur många generationer Sebedaios familj hade varit fiskare på Galileiska sjön, men det var sannolikt avsevärt fler än fyra. I det landet och i den kulturen, liksom i många länder och kulturer än i dag, kan en liten familjerörelse gå i arv inte bara i generationer utan i sekler. Det skänker trygghet och säkerhet: folk vet vad de sysslar med. I hårda tider anser man vanligen att lösningen är att arbeta hårdare.

Men så kommer den unge profeten från Nasaret och säger åt Jakob och Johannes, liksom deras grannar Simon Petrus och Andreas, att släppa allt de har för händer och följa honom. Och det gör de! I dag råkade jag ta en kvällspromenad i en skotsk hamn, och till min förvåning stötte jag på en man i min ålder som satt utanför sin sjöbod och lagade en hummertina. Jag undrar vad han skulle gjort om jag sagt åt honom att lämna allt och följa mig … eller ens att lämna allt och följa Jesus. (Passande nog var det hamnen i St Andrews – en ort uppkallad efter aposteln Andreas.) Bara om man funderar litet på hur Petrus, Andreas, Jakob och Johannes hade levat och vilken full22

De första lärjungarna

Mark 1:14–20

ständigt okänd framtid som Jesus erbjöd dem, går det att fatta precis hur omvälvande denna lilla berättelse var och är. Lämna allt du känner till, all trygghet, din släkt (och i deras kultur hängde hela ens identitet och sociala trygghet på släkten) och följ Jesus. Det finns de, kanske någon av dem som läser dessa rader, som får den kallelsen än i dag.

Markus sätt att berätta historien erinrar läsaren om den tidigare berättelsen om Guds folk i Skriften: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem”, sa Gud till Abraham, ”och gå till det land jag ska visa dig.” Abraham gjorde, liksom Petrus och de andra, som han blev tillsagd och gick dit Gud ville ha honom. Markus antyder att det nu är dags för Guds folk att lämna familjeföretaget Israel. Gud vill höra en ny dikt, och han kallar ett nytt folk att dikta den.

Den nya sången heter ”Guds rike”. Hela Israel hade väntat på detta. Det var inte någon ny visdom, inte någon ny politik, inte någon ny spiritualitet. Det kunde kanske i slutänden leda till visa råd, till politiska dagordningar och säkerligen till böner, men i sig själv var det något mer än allt detta. Det var den goda (och ytterst farliga) nyheten om att den levande Guden var i rörelse, att han i denna stund var på väg till sitt rike. Och det krävde ett gensvar.

Det var ”Guds glädjebud”.

Lägg märke till vid vilket tillfälle Jesus väljer att framträda. Så länge Johannes förkunnade riket vid Jordan kunde Jesus bida sin tid. Men när Johannes kastas i fängelse vet han att det är dags att träda fram. Allt vi vet om 23

Mark 1:14–20

De första lärjungarna

Jesus tyder på att han måste ha bett och väntat på att hans Fader skulle ge honom visshet om när stunden var inne.

Men Gud talar genom händelser och situationer lika väl som genom den lilla rösten som viskar i hjärtat, och nu gav Gud besked om att det var dags för Jesus att följa sin egen kallelse fullt ut, om rörelsen för Guds rike skulle göra framsteg och inte drivas tillbaka. Alltså gick han runt mellan de galileiska byarna som en kringvandrande profet, inte en bofast som Johannes: han var en budbärare med ett brådskande budskap till människorna. Och hans budskap var att Guds tid var inne. Nu var det dags!

Om du skulle få för dig att gå gatan fram i ett samhälle präglat av kristendomen och ropa: ”Omvänd er och tro evangelium!” skulle folk tro att de förstod vad du menade: ”Sluta synda och bli kristen.” Givetvis ville Jesus att folk skulle sluta synda, men ”omvändelse” betydde för honom två helt andra saker dessutom. Dels innebar det att vända om från de sociala och politiska rörelser som höll på att driva Israel in i ett vansinnigt, förödande krig. Vi kan lätt tänka oss någon säga detsamma i dag i ett land där ideologierna får halva befolkningen att ta till våld. Dels innebar det ett krav på Israel att vända om till sin Gud och visa JHVH sann trohet. Vem som helst som hade minsta hum om Bibeln visste att det var vad som måste ske innan Gud slutgiltigt skulle befria Israel. Förmaningen att vända om är en del av budskapet om att tiden är inne för frihetens stora stund, att tiden är inne för Gud att rädda sitt folk.

Det är av det skälet omvändelsen kopplas samman med 24

I Kafarnaums synagoga

Mark 1:21–34

förmaningen att tro. Jesu landsmän var fulla av förtröstan på olika saker: sin härkomst, sitt land, sitt tempel, sina lagar, sin Gud – förutsatt att deras Gud gjorde vad man kunde vänta sig av honom. Nu förmanade Jesus dem att lita på glädjebudet om att deras Gud gjorde någonting helt annat. För att fatta vad som var på gång var man tvungen att lösgöra sig från andra band och lita på honom och hans budskap. Det var inte det lättaste; det är det inte i dag heller. Men det var det Petrus, Andreas, Jakob och Johannes gjorde, och det är det som alla kristna är kallade att göra i dag, i morgon och ända in i Guds framtid.

Markus 1:21–34 I Kafarnaums synagoga 21 De kom till Kafarnaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. 22Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. 23I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började skrika: 24”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige!” 25Men Jesus sade strängt åt honom: ”Tig! Far ut ur honom! 26Den orena anden ryckte och slet i mannen och gav till ett högt rop och for ut ur honom. 27Alla greps av bävan och började fråga varandra: ”Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.” 28Ryktet om honom spred sig genast över hela Galileen.

29 Från synagogan gick de hem till Simon och Andreas till-

25