9789163844201

Vågorna

kluckade stillsamt mot skrovet

när vi styrde in

mot land. Det var tidig morgon och vattenytan doldes under ett tunt dimtäcke. Årorna knarrade rytmiskt och det plaskade smått när de mötte vattenytan. Ett par rorsmän talade lågmält, någon hostade, men i övrigt höll sig den lilla besättningen tyst. Vi hade räknat med att stiga i land i en myllrande hamnstad denna morgon.

Det som väntade oss var förkolnade ruiner.

Vi hade siktat land redan dagen innan, men då hade vi endast sett de öde stränderna på den västra sidan av den väldiga viken vi befann oss i. Viken kallades Grönfrid och hade före kriget varit den enda platsen på ön Gånghyle där man kunnat finna en riktig stad.

De flesta isöbor lever i små släktsamhällen, men de är också notoriska sjöfarare, och de ruiner vi närmade oss hade tidigare varit den hamn dit alla gånghylebor skeppade sina varor.

Vid vikens infart hade bergen varit låga. Här vid vikens ände skar topparna sönder skyn med väldiga, vassa tänder. Hamnstaden låg vid foten av en ravin som var så djup att den ilskna vinden som hade piskat oss i flera veckor ute på havet dog ut helt och hållet.

Isöarna beskrivs oftast som kala och livlösa, men Grönfrid är ett undantag. Det skyddade läget gör det möjligt för större växter än gräs och mossa att få fäste. På den östra sidan om staden såg jag till och med resterna efter en skog. Allt var emellertid bränt till grunden – av trädstammarna fanns inte mer än lemlästade, förkol13

nade stubbar kvar. Sven Svartnacke hade inte klarat av att kuva Ragnvald Järntand och hans isvargar, men han kunde fortfarande bränna och förstöra.

När vi steg av fiskebåten satte vi ner våra fötter i svartbränd sand.

Askan efter eldarna hade sköljts bort av regn och snö, men naturen hade ännu inte hunnit återhämta sig. Jag grävde upp en handfull av det svarta gruset och luktade på det. Det stack till i näsan, och jag påmindes genast om skövlingen av min hemby när jag var liten. ”Grönfrid är en helig plats för isöborna”, sade Silda, ”precis som Gudhem är för oss.” Hon gick fram till en samling bråte och petade bland några sönderbrända plankor med sin trollstav. ”Det här är ett nidingsdåd. Isöborna måste vara vansinniga.” ”Vi kan inte dröja oss kvar här”, sade Tolke. Han verkade totalt ointresserad av ruinerna. Istället blickade han ut mot vattnet och fiskebåten som redan var på väg att slukas av dimman. Det såg ut som om han ångrade att vi hade stigit av. ”Vad är det?” frågade jag. ”Är du rädd?”

Han såg på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och påbörjade klättringen uppför bergssidan. Silda fnös och skakade på huvudet, sedan skyndade hon efter honom. Ingen av dem vände sig om för att se om jag följde efter de andra.

Jag såg mig omkring en gång till. Under natten hade jag drömt om min återförening med min moders folk. Isöborna hade välkomnat mig som en kung, och Ragnvald Järntand hade svurit att bistå mig i kriget mot Vita Landet. Att stå där på den svartbrända stranden fick mig att känna mig lika olustig som om jag hade stått i en nyöppnad grav. Själva landskapet tycktes sörja förödelsen. Vinden och kylan ovanför bergskrönen var plötsligt inbjudande. En stund funderade jag på att följa kusten österut istället, sedan ruskade jag på mig och följde efter dem.

När vi hade lämnat Grönfrid bakom oss förändrades naturen. Vi befann oss i frostens land. Dagarna var uthärdliga, men nätterna var så kalla och svarta att man undrade om Uldars spjut av ljus till 14

sist hade slocknat efter att det brutits itu i gudakriget. Nordanvindarna som svepte fram över bergssluttningarna omkring oss fick det redan så ödsliga landskapet att krypa ihop och resa ragg. På de få ställen där det gick att finna lä fanns det förvisso växtlighet – mindre barrträd och hårdföra buskar slog sig till ro här – men på den vindpinade nordsidan av kullarna och sluttningarna växte det nästan ingenting alls. Allt som fanns var litet blekgult gräs, där snön ännu inte blivit ett heltäckande skal. Det finns platser i Livgård som är kallare, men ingenting kan piska en människa obarmhärtigare än nordanvindarna under hösten ute på Isöarna.

Och vi var utlämnade till dess illvilja från morgon till kväll.

En stor del av Nordlands befolkning erkände mig som rättmätig kung. Furstar var beredda att strida för mig, men det enda sällskap jag hade var en kvinna och en man som båda svurit ed till mig, och sedan stuckit förgiftade knivar i min rygg – Tolke Fager och shamankvinnan Silda. Han var min skuggväktare, hon spion och lönnmördare, och de båda var lika pålitliga som två giftormar som trängts in i ett hörn.

Vi talade knappt med varandra. Inte efter det som hänt i samband med min sons födelse. De följde mig under tystnad, lydiga som dresserade varghundar, men jag visste bättre än att tro att de inte smidde planer bakom min rygg. Jag ville dock inte veta något.

Istället pinade jag mig vidare och försökte skydda mitt ansikte mot vinden genom att dra huvan så långt ner det gick. Det var förstås ett lönlöst försök. Kunde inte bergen stoppa nordanvinden kunde knappast min pälshuva göra det.

Dessa omständigheter borde ha fått mig att vilja vara på vilken annan plats som helst förutom just där. Sanningen var den motsatta, för detta var första gången jag vandrade i mitt hemland. Detta var första gången jag satte ner fötterna på den mark som varit mitt folks hemvist så länge någon kan minnas. Min mor var isöbo, men jag hade aldrig tampats med dessa vindar tidigare. Jag hade aldrig skådat de höga bergstopparna och glaciärerna, inte pulsat över de 15

oändliga vita sluttningarna, inte hört de tusentals sälarna bröla på klippmassiven utefter kusterna. Mitt blod hade längtat efter Isöarna ända sedan jag föddes, och nu var jag äntligen hemma. Jag var mer målmedveten än vad jag någonsin varit.

Min familj och mina vänner – mina verkliga vänner – hade jag lämnat bakom mig efter att jag blivit far. Orme-Loke och Kasan Svartöga, min trolovade Vanja Ossiandotter och vår son Viljam Erikson. Jag hade lämnat allihop, och ur min synvinkel hade det varit ett enkelt val. De två giftormarna i mitt följe hade försökt mörda Viljam redan innan han var född. Jag var tvungen att skilja dem från min familj på något sätt. Att skicka iväg Tolke var omöjligt eftersom han aldrig lydde mig, och vår historia gjorde att jag inte heller förmådde att dräpa honom, även om jag många gånger ville göra det. Det enda som återstod var att lämna min familj, och då kunde jag lika väl ta med mig den förhatliga eldmakerskan Silda också.

Jag var inte stolt över att ha lämnat Vanja ensam med vår nyfödde son. Det enda försvar jag hade var att jag hade beordrat OrmeLoke att vaka över henne och barnet. Inget ont skulle hända dem så länge han var i livet. Dessutom fanns Kasan, Uve Silverskägg och hela min upprorsarmé hos henne. Dessa ord var jag tvungen att upprepa för mig själv dag ut och dag in för att inte bli galen av oro, och för att hålla tillbaka skuldkänslorna. De dagar de ändå vällde fram intalade jag mig att jag aldrig haft något val. Vanja hade förstås varit av en annan åsikt när jag lämnade henne med en nästan nyfödd Viljam i famnen.

Vi vandrade över sluttningarna i över tre veckor. Vi fann resterna efter fler skövlade byar, men det fanns aldrig några spår efter människor. Gånghyle var den största av alla Isöar, och enligt kaptenen på fiskebåten också den ö på vilken Ragnvald Järntand ryktades befinna sig. Ragnvald var den mäktigaste hövding som Isöborna haft på många år. Hans namn hade ekat över Livgård så högt att han blivit en levande legend till och med i det avlägsna Söderland.

16

När jag var slav där under min uppväxt hörde jag otaliga historier om hur han avvärjde angreppen från Vita Landet, hur han sänkte skepp efter skepp som kung Sven Svartnacke sände ut efter honom.

Det var denne hövding jag hade kommit för. Kunde jag få honom att ansluta sig till oss skulle vi ha en möjlighet att angripa Vita Landet.

Dagarna var så händelsefattiga att det inte gick att skilja dem åt, men så en eftermiddag tog Tolke oväntat till orda. Som vanligt gick han en bit framför oss andra, spejande efter tänkbara faror.

Jag hade inte hört honom tala på så länge att jag ryckte till när han väckte mig ur mitt slöa dagdrömmande. Han hade stannat upp och stod och pekade mot horisonten medan han inväntade oss. ”Det verkar som om en storm är på väg.”

Hans röst var uttryckslös. Ända sedan han svurit mig den sanna blodseden hade han varit känslokall. Likväl hade det funnits tillfällen då hans gamla jag slunkit igenom, om än bara tillfälligt, och det hade visat att han fortfarande var mänsklig. Nu hade också det försvunnit. Tolke var ett rovdjur. Ett monster som inte skulle höja på ögonbrynen om han så blev tvungen att skära halsen av barn.

Numera visste jag åtminstone var jag hade honom. Tidigare kunde det hända att jag misstog honom för att vara min vän och inte min skuggväktare, men nu skulle det aldrig hända igen. Inte efter att han sålt min ofödde son till Karl Solhand.

Värre var det med Silda. Hon var en mördarmaskin som också planerade sina handlingar. Det enda jag egentligen kunde lita på var att hon inte skulle göra mig illa fysiskt. Många nätter hade jag stått med svärdspetsen mot hennes hals, men aldrig förmått mig att trycka till. Någonting hindrade mig. Kanske berodde det på att hon en gång hade varit min mors beskyddarinna, kanske var det för att jag trodde jag behövde ha henne i livet. Bara gudarna visste säkert.

En av dessa nätter på Gånghyle när jag stod över henne hade hon plötsligt slagit upp ögonlocken i månskenet och tittat på mig.

17

Det fanns ingen trötthet i hennes blick, och jag förstod att hon varit vaken hela tiden. ”Vad är det som hindrar dig?” viskade hon, enbart för mina öron. ”Jag har väntat många nätter nu. Ska du göra det så gör det. Annars kan du gott låta mig sova.”

Jag funderade över det hon sagt och flyttade sedan svärdspetsen från hennes hals. ”När du dör, jälderska”, sade jag, ”kommer ingen att sakna dig.”

Shamankvinnan kacklade lågt och sade att om man blev saknad i döden som eldmakerska, ja, då hade man knappast skött sitt yrke väl. På det hade jag inget svar, och i fortsättningen lät jag henne sova utan en svärdsegg vid strupen. ”Hur länge?” frågade Silda och lade en hand ovanför ögonen medan hon spanade mot de blåsvarta molnen som tornade upp sig ovanför bergstopparna.

Tolke vände sig kisande mot oss. Även om solen inte var framme blev man bländad av det vita landskapet. Snön var så ljus att den gav ifrån sig ett underligt blekt skimmer till och med i dunklet. ”Vi har tid”, sade han. ”Vinden är inte lika hård idag. Jag hittar skydd åt oss innan stormen är här.”

Med de orden började han snedda nerför sluttningen framför oss med långa kliv. Det fanns en aura omkring honom som fick mig att tänka på kallt järn. Tolke ingav ett sådant kraftfullt intryck på omgivningen att jag betvivlade att en flock utsvultna vargar skulle våga ge sig på honom. Till och med när man bara såg hans ryggtavla var han skräckinjagande. Skulle jag berätta för någon utomstående att denne man en gång varit en älskad familjefar skulle denne aldrig tro mig. Familjefadern Tolke hade jag känt i endast ett fåtal veckor när jag var liten och mindes det knappt längre. Ibland tvivlade jag på om det ens var sant. Men samtidigt visste jag att min fantasi aldrig hade varit särskilt livlig, varken som vuxen eller som barn. Tolke Fager hade varit en annan människa på den tiden. ”En dag kommer du att ha honom att tacka för mycket”, sade Silda bakom min rygg, som om hon kunde läsa mina tankar. Jag 18

tyckte inte om att ha giftormen bakom mig, men hon envisades med att släntra efter, och till sist hade jag börjat strunta i det. Det skulle ju trots allt inte gagna henne att driva in ett blad i ryggen på den återfunne tronarvingen. ”Ja”, sade jag. ”Jag har er båda att tacka för mycket redan. Ni är mina bästa vänner.”

Silda fortsatte en stund i tystnad. Jag hade nästan glömt samtalet när hon tog till orda igen. ”Du driver gäck med mig”, sade hon dröjande. ”Det är inte likt dig, Erik.” ”Nå”, sade jag, ”du kanske inte känner mig så väl som du vill tro?” ”Det är möjligt. Men hur som helst så menade jag allvar med det jag sa.” ”Det vet jag att du gjorde.”

Efter det var det ingen av oss som hade något mer att säga. Alla våra samtal var likadana – korta, meningslösa och fulla av hat.

Jag vet inte varför vi överhuvudtaget pratade med varandra, men jag antar att det är oundvikligt när man är så ensamma som vi var under de här dagarna. Det fanns fiskare som påstod att de hade lärt sig tala med sjöfåglar, eftersom det var deras enda sällskap ute på havet. Själv talade jag med mina giftormar.

Vinden hade hunnit ilskna till rejält när Tolke återvände. Till min förvåning upptäckte vi honom på sluttningen ovanför oss istället för nedanför. Han måste ha rört sig med fantastisk snabbhet. Nu stod han högt uppe på en stor sten och ropade och vinkade åt oss. Först trodde jag vi hade stött på den första isöbon eftersom jag inte väntade mig honom på den sidan, men Tolkes sluddriga tal gick inte att ta miste på. Så fort han såg att vi hade upptäckt honom hoppade han ner från stenen och försvann utom synhåll igen. Det fanns gott om klippblock där uppe. Med litet tur hade han funnit en lägerplats som kunde hålla stormen ute. Jag sneglade upp mot skyn, det började bli allt mörkare vid horisonten, och skyndade sedan efter honom.

19

Skyddet var bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Ett jättelikt klippblock hade brustit mitt itu och glidit isär tillräckligt mycket för att man skulle kunna ta sig in i glipan som bildats. Dessutom hade den halva av blocket som var belägen högst upp på sluttningen vält inåt istället för utåt. Ovandelen vilade mot den andra halvan och bildade på så sätt ett tak ovanför våra huvuden. Jag hade ingen aning om vilka krafter som krävdes för att spräcka ett klippblock av den storleken på ett sådant sätt; kanske ett blixtnedslag eller någonting liknande.

På marken fann vi spår av människor. Tolke satt och grävde i gruset när vi kom in i den lilla grottan, och snart höll han upp en rostig pilspets mellan fingrarna. Längre in i glipan fann han också delar av ett människoskelett. Kläderna som benresterna låg i hade sedan länge förmultnat och försvunnit, och de flesta av benknotorna fattades. Kanske hade en snörävshona funnit skatten och burit iväg med den till sina hungriga ungar. Allt som återstod var den dödes skalle och höftben, samt några småben från händer och fötter. ”Förmodligen en sårad krigare som sökt skydd”, sade Tolke där han satt på huk över resterna. ”Men som dukade under av sina blödningar.” ”Hur vet du att han var sårad?” frågade Silda. Det lät inte alls som om hon var nyfiken. Hon bara talade ändå, utan att ens se åt Tolkes håll.

Tolke rotade med fingrarna och höll upp ännu en pilspets. ”Den här lyckades han nog aldrig dra ut.” ”Mm”, mumlade Silda och satte sig tillrätta med ryggen mot ena klippväggen. Hon grimaserade innan hon funnit en skön position och kunde slappna av. Smärtan i hennes sida berodde på den pil som Orme-Loke hade genomborrat henne med. Helst ville jag att hon skulle ha så ont att hon blev tvungen att stå upp och sova.

Det var dock bara önsketänkande. Shamankvinnan var av lika hårt virke som min skuggväktare.

20

Jag mindes alltför väl mitt första möte med Silda efter att hon förrått mig. Hon hade suttit där med pilen som naglade fast henne i stolsryggen, och jag hade inte sett ett spår av smärta i hennes ansikte. Hon hade berättat hela sanningen om vad som hade hänt för att hålla mig kvar, för att köpa den söderländske kunskaparen tillräckligt med tid för att hinna undan med Vanja och barnet. Det hade varit på håret att hon lyckats. Om följet hade hunnit in i den där tätbevuxna skogen innan jag fått syn på dem skulle jag förmodligen aldrig ha funnit dem. Och då skulle min familj ha varit död, precis som Tolkes.

Jag hade lika svårt som Silda att finna en bekväm ställning. Striden i skogen hade gett mig otaliga skär- och sticksår. Otroligt nog hade inget av dem visat sig vara speciellt allvarligt. Det värsta var två spräckta revben i min vänstra sida, som jag inte ens mindes hur jag ådragit mig. Och så det förlorade lillfingret på min vänstra hand, förstås. Ironiskt nog var det Silda som hade räddat det närliggande fingret från att falla av det också. Jag hade varit tämligen säker på att det var förlorat när jag såg det hänga livlöst åt sidan, men hon hade spjälat det och fått det att vakna till liv igen. Även om hon var en falsk shaman så var hon en skicklig helerska. För att lära sig hur man förstörde en människokropp så effektivt som möjligt var man först tvungen att lära sig allt om hur den kunde lagas. Det var Sildas egna ord.

Tolke gjorde upp en eld utanför öppningen till vårt tillhåll. Jag önskade att han skulle ha den alldeles intill oss, men jag förstod att röken skulle bli för tjock i det trånga utrymmet. Silda verkade inte ens intresserad av värmen och de köttremsor som Tolke började grilla. När hon hade satt sig tillrätta slöt hon bara ögonen och såg plötsligt kusligt likstel ut. Jag tittade äcklat på henne. De klargröna reptilögonen var äntligen dolda bakom ögonlocken, så jag vågade syna henne uppifrån och ner. Hon var fullt iklädd sin shamanskrud, med varghuvudet som huvudbonad och de hopsydda djurhudarna som mantel. Den blodfläckade trollstaven hade hon lagt tvärs över 21

knäna, som någon slags talisman. Första gången jag såg henne på mörkerleden hade jag trott att hon var en gammal, raggig käring.

Sedan hade jag sett henne på närmare håll, utan alla djurhudar och shamanattiraljer, och insett att hon faktiskt var betydligt yngre än så – något äldre än Tolke bara – och dessutom vacker. Hennes kindben var höga och kantiga, hakan spetsig. Läpparna var inte mer än två tunna streck under näsan. Hennes kropp hade jag aldrig sett mycket av, men även om hon var invirad i tjocka lager av pälsar kunde man ana att hon var benhård. Det fanns en kyla över henne som förde tankarna till en hänsynslös furstinna, men hon var också väldigt trovärdig i rollen som shamankvinna.

Efter att vi hade lämnat upprorshären för att ta oss till Isöarna hade hon antagit rollen som sierska inte mindre än tre gånger. Bland annat hade hon jäldat för fiskarkaptenen som tog oss ut till Gånghyle – det hade varit ett av hans villkor för att styra in i Grönfrid.

Han hade velat lägga en förbannelse över sin broder för att denne låg med hans hustru när han gick till havs. Jag hade studerat Silda när hon låtsades lägga förbannelsen, och jag var tvungen att medge att hon var en skicklig bedragerska. Hennes ögon hade rullat bakåt så att man endast kunde se hennes ögonvitor, och hon hade vaggat fram och tillbaka samtidigt som hon mumlat osammanhängande.

Emellanåt hade hon gnytt och jämrat sig, eller kastat våldsamt med huvudet åt sidorna som för att undkomma något. Det var nästan så att jag hade blivit skrämd av henne, fastän jag visste att det bara var ett skådespel. Efteråt hade hon sagt till den vettskrämde fiskargubben att hon samtalat med broderns vård, att hon hade övertalat den att karlen måste bli bestraffad.

Tolke sträckte sig fram mot mig och höll upp tre tjocka remsor fläsk. ”Det kommer bli en hård natt”, sade han. ”Vi blir nog tvungna att gräva oss ut imorgon.”

Jag tog emot remsorna och satte genast tänderna i det drypande köttet. Saltet i munnen gjorde mig hungrig som en varg och jag glupade i mig två hela stycken innan jag kunde förmå mig att tänka 22

klart igen. Tolke gnagde själv på en bit medan han höll fram tre till under Sildas näsa. Shamankvinnan vaknade omedelbart och började sätta i sig lika glupskt som jag. Hon rev sönder fläsket med tänder och fingrar och tittade längtansfullt bort mot elden. ”Det finns inget mer ikväll”, sade Tolke. ”Jag hade inte räknat med en storm, och alla bytesdjur sprang ner i sina hålor så fort himlen svartnade.” ”Du kanske inte är så hemma i de här trakterna trots allt?” sade jag.

Tolke såg på mig hastigt och ryckte på axlarna. Lika ointresserad och oemottaglig för klander som vanligt. Han reagerade lika oberört varje gång man kommenterade något av hans förehavanden, vare sig man gav honom komplimanger eller smädade honom.

Jag hade lust att säga åt honom att han var den sämste jägaren i hela Livgård, men visste att jag bara skulle bli irriterad när han åter­ igen ryckte på axlarna. Dessutom var det så långt ifrån sanningen som man kunde komma. Min frustration gjorde mig fruktansvärt barnslig. Det kändes som om jag hade betett mig vuxnare i Stensala som liten slavpojke.

När vi hade ätit upp kom stormen. Mullret hade vi hört länge, och det blev hela tiden starkare. Snart kändes det i själva bergsmassivet under oss när dånen ekade över sluttningarna. Enligt nordländsk tro uppkom åskan av att Sala och Den Svarte hatade varandra så mycket att blixtar slog mellan himmel och jord när de tänkte på varandra. Under klippblocket i stormens öga verkade det rimligt.

Det kändes som om världen var på väg att rämna omkring oss.

Blixtarna slog ner så ofta att det såg ut som om himlavalvet stöddes upp av de spretiga, sprakande eldpelarna. Vid ett tillfälle var ljusspelet så intensivt att landskapet lystes upp nästan som i dagsljus. Sedan kom regnet. Först ett par enstaka droppar, likt ett par spejare som utforskade terrängen, därefter ett sådant skyfall att jag trodde vi skulle drunkna därinne i sprickan. Eldplatsen sveptes undan som om man hällt en tunna vatten över 23

den. Iskallt regnvatten forsade in till oss till den grad att vi blev tvungna att ställa oss upp för att lyckas hålla oss något sånär torra på överkroppen. När skyfallet övergick i snöstorm nådde vattnet ända upp till knäna på mig. Känseln i fötterna hade jag förlorat sedan länge. Det kändes som om jag stod på ett par genomfrusna vedkubbar.

Det var i detta klimat som Sven Svartnacke hade försökt kuva Isöarna. När jag stod där med vattnet långt upp på låren var det lätt att förstå hur isvargarna hade kunnat hålla en så övermäktig fiende stången så länge. Isvargarna var betydligt färre, men de var vana vid vinden och kylan. Och så kände de till var man kunde söka skydd. ”Rör på tårna!” skrek Tolke. Jag hörde honom knappt trots att han bara stod några steg ifrån mig. Emellanåt slog åskan till så öronbedövande att det slog lock i mina öron. ”Stå inte still”, ropade han till mig. ”Gå omkring eller hoppa. Blir du genomfrusen måste vi kanske skära fötterna av dig.”

Det sista fick mig att lyda. Jag började plaska omkring så gott det gick inne i sprickan. Rörelsen fick det att sticka och värka i fötterna, men det berodde förstås på att det kom blod – och därmed känsel – ner i dem. ”Äntligen händer det något!” ropade Silda och log brett. Hon hoppade upp och ner på samma plats och såg plötsligt väldigt oskuldsfull ut. Som en flicka i ljummet vårregn. Vattnet stänkte omkring henne. ”Inget piggar upp mig som en riktig storm! Jag hade börjat bli ordentligt less på den här fördömda ön.” ”Vad är det för fel på dig?” ropade jag tillbaka. ”Jag vet inte! Man bestal mig på min barndom, antar jag!”

Jag nickade. ”Då har vi åtminstone någonting gemensamt.”

Silda fortsatte le. ”En droppe blir ibland ett hav.”

Vare sig jag ville det eller inte såg jag att hennes leende var av ett annat slag än det jag hade sett tidigare. Eldmakerskans mordiska leende hade bytts ut mot något mycket mänskligare. Jag ville få mig 24

själv att tycka att hon var ännu vidrigare på grund av detta, men misslyckades.

Precis som Tolke hade varnat för blev vi näst intill helt instängda av snön under natten. När vattnet hade runnit undan tillräckligt för att man skulle kunna sätta sig ner igen somnade jag omedelbart av ren utmattning; varken åskan eller kylan kunde hålla mig vaken.

När jag slog upp ögonen morgonen efter var det knäpptyst och helt stilla. Stormen hade dragit vidare och lämnat efter sig en strålande dag. En vägg av vit, gnistrande snö hindrade oss från att se ut från vårt lilla krypin. Snövallen var högre än en fullvuxen människa, men den räckte inte ända upp till toppen av ingången så solljuset sken rakt ner på oss genom en liten glugg vid toppen av springan. Såvitt jag kunde se var himlen helt blå. Visserligen såg jag bara ut genom en liten glipa, men det fanns inte så mycket som en strimma moln däruppe och jag fick intrycket av att hela himlavalvet såg ut på samma sätt. Det var den första dagen med bra väder vi haft sedan vi steg i land.

Silda verkade ha vaknat samtidigt som jag. Hon gäspade och sträckte på sig så att det knakade högt i hennes leder. Återigen log hon mot mig på det milda sättet, och nu blev jag misstänksam.

Att det tillfälligt skulle ha sluppit igenom mänsklighet kunde jag acceptera med tanke på omständigheterna under natten, men att det skulle hända så snart igen var otänkbart. Förmodligen var det bara en ny metod hon prövade för att försöka närma sig mig.

Tolke såg inte ut att ha sovit överhuvudtaget. Han höll på att göra i ordning en ny liten brasa och hade ryggen vänd mot oss. Varifrån han hittat virke till brasan kunde jag inte ens föreställa mig. På marken i sprickan där vi satt fanns endast grus och sten, och snödrivan som stängde in oss såg orörd ut. Inte ens en skuggväktare skulle ha kunnat ta sig över den utan att lämna spår. Åtminstone hoppades jag att han inte kunde det. ”Vad tänker du göra när vi hittar dem?” frågade Tolke utan att se på mig. Han höll ansiktet längs med marken och blåste försiktigt 25

på den lilla pyrande högen av småkvistar. Efter ett par andetag flammade en låga upp och han var kvickt där med större grenar som han hade travat upp bredvid sig. ”Vad tror du?” sade jag. ”Få dem att anfalla Vita Landet såklart.” ”Ja”, sade han, ”men hur? Ska du bara gå fram till Ragnvald och ge honom order?”

Silda gav ifrån sig ett dämpat skratt och jag blängde på henne.

Hon såg inte åt mitt håll utan verkade upptagen med att se om sin mantel. Djurhuvudena behövde tydligen ses om denna morgon. Jag kunde dock se att hennes mungipor pekade uppåt. Strunta i henne, intalade jag mig, hon vill att du ska bli irriterad. Jag vände mig åter mot Tolke. ”Inte order, kanske”, trevade jag. ”Men ungefär så, ja. Vad är det för fel med det?” ”Inget fel alls”, sade Tolke. ”Men du kanske har hört att isöborna är kända för att inte lyda utbölingar. Att de oftast hugger huvudet av dem istället.” ”Jag är ingen utböling”, sade jag. ”Det vet vi, Erik. Det vet vi. Men du har aldrig varit här tidigare.

Hur kan du veta att du är välkommen?” ”För att jag vet det. Silda, du säger ju att mor var dotter till en krigarhövding här. Har du kommit på vem det var än?”

Silda såg upp från pysslandet med manteln. Hon lade ner plagget i knäet och började frånvarande klappa ett av katthuvudena medan hon såg upp mot springan där solstrålarna letade sig in.

Ljuset fick hennes ansikte att skina upp, fick hennes ungdomliga drag att träda fram. ”Melena berättade det för mig en gång …”

Hon tystnade och tänkte efter så intensivt att hennes mun snörptes åt sidan och pannan veckades. ”Jag är ledsen, Erik, men jag minns inte. Som sagt var jag inte så intresserad av din mor. Jag var eldmakerska. Din far gav mig i uppgift att skydda henne, men jag tyckte gott att någon av de vanliga spionerna kunde göra det.”

26

”Du måste väl minnas nånting?” sade jag irriterat. ”Tyvärr inte. Melena talade om det en enda gång, och jag är rädd att jag inte lyssnade särskilt uppmärksamt. Efter det tog hon aldrig upp det igen.” ”I solens svärta”, muttrade jag. ”Hur ska jag kunna bli respekterad om jag inte ens vet vilken släkt jag tillhör!” ”Lugna dig”, sade Tolke medan han gav brasan ytterligare litet omsorg. ”Du kan lita på att de har hört namnet Krigarhjärta vid det här laget. Och att du har rötter här ser man tydligt på dig.” ”Jaså? Var det inte du som nyss ifrågasatte mina handlingar?” ”Erik, om jag inte trodde att det var nödvändigt att få Isöarna att ansluta sig till upproret, så skulle vi inte vara här. Jag frågade bara vad du har tänkt säga när vi träffar dem. Inget mer.” ”Varför är det plötsligt så viktigt? Du har inte sagt ett ord om saken på hela resan.”

Tolke började gräva i sin packning efter något och sade ointresserat: ”Därför att de väntar på oss utanför.”

27

Till

och med

Silda

reagerade

förstummat på Tolkes ovän-

tade yttrande. Det var otänkbart att han drev gäck med oss – sådant höll han sig helt enkelt inte med numera. Hon blev sittande mållös med öppen mun, precis som jag. Vi tittade på varandra, tittade på Tolke, och försökte ta till oss det han hade sagt. Efter sitt tillkännagivande ägnade han sig helt och hållet åt elden. Han hade sagt det i förbigående, som om det var helt naturligt att de isöbor vi förgäves hade letat efter i flera veckor nu befann sig alldeles utanför.

I botten av sin packning fann han de få återstående fläskremsorna han letat efter och började trä på dem på samma pinne han grillat med kvällen innan. Det dröjde inte länge förrän utrymmet fylldes till bredden med den salta doften av nygrillat kött. Även om mina tankar var upptagna med att bearbeta det Tolke hade sagt började saliven genast rinna i munnen. Jag var nästan tömd på energi efter den påfrestande natten. ”Utanför!” flämtade Silda. ”Varför säger du inget, karl!”

Tolke vände äntligen blicken från brasan och såg på henne. ”Jag sa ju det nyss.”

Silda skakade på huvudet, såg på mig och skakade på huvudet igen. Jag kunde inte låta bli att le elakt inombords. Visst hade Tolke gjort mig förstummad, men jag var ändå van vid hans korthuggna sätt att uttrycka sig och roades av att shamankvinnan inte var det. Så länge Tolke var lugn så var det förmodligen ingen fara. Jag 28

ryckte på axlarna och vände ansiktet mot solen istället. Strålarna och värmen från brasan hade redan jagat bort det sista av nattens kyla, men man kan aldrig få för mycket värme när man befinner sig på Isöarna. Den stillastående luften i sprickan började bli riktigt behaglig. Snöväggen som stängde in oss hade börjat sjunka ihop och rann på flera ställen nu. En pöl av smältvatten växte snabbt vid den plats där Tolke satt och grillade. ”När upptäckte du dem?” frågade Silda. ”Och hur?” ”De var här förut och hälsade. Jag gav dem bara våra förnamn tills vidare. Grova och svåra att begripa var de, men hövliga såvitt jag kunde förstå. Gav oss virke till en brasa också.”

Ah. Inte ens Tolke kunde trolla fram kvistar ur ett grusunderlag, eller klättra uppför snöväggar utan att lämna spår. Alla mysterier hade en förklaring om man bara grävde tillräckligt djupt, som Irna i Stensala brukade säga. Det var dock underligt att varken jag eller Silda hade vaknat när Tolke hade talat med dem. Vi måste båda ha varit helt utslagna efter ovädret. Att Tolke inte hade väckt oss lugnade mig ytterligare. Han hade inte sett dem som någon fara. ”Vad sa de?” frågade jag. ”Jag förstod inte mycket”, sade Tolke. ”Men det verkade som om de hade bestämt sig för att prata med oss innan de dräper oss. Och de skrattade hela tiden.”

Så mycket för det lugnet.

Silda fnös. ”Nog är det isöbor alltid. Så där håller de på i alla historier jag någonsin hört om dem.” ”Hur då?” frågade jag. ”De driver gäck med döden. Jag minns en isöbo som din far avrättade i Vita Landet. Han log när man skulle till att hänga honom.

När jag frågade vad det var som var så roligt svarade han att det var på tiden att man gjorde någonting åt hans kutrygg. Om det gick sig väl med hängningen skulle han åtminstone kunna gå rakryggad i Dödgård.”

Mina ögon vidgades. ”Vad hade han gjort?”

29

”Åh, det minns jag inte. Men det var väl den vanliga historien – huggit ihjäl någon stackare på ett värdshus. Isöborna super och slåss så fort de får chansen.”

Jag kliade mig i huvudet. ”Du måste berätta mer om det här senare. Jag visste inte att du kände till så mycket om dem.” ”När din far satt på tronen var de ganska vanliga i huvudstaden.

Jag minns …” ”Ni kan berätta sagor någon annan gång”, sade Tolke. ”Nu äter vi och sedan hör vi efter vad de vill oss.”

Vi gjorde som Tolke sade och åt under tystnad. Därefter packade vi ihop de få ägodelar vi bar med oss och gav oss i kast med snövallen. Vid det här laget var den så mjuk och formbar att Tolke lätt kunde trampa upp trappsteg i den. Silda och jag som kom efter behövde inte ens använda armarna för att ta oss upp till ytan. Visserligen hade solstrålarna letat sig ner i springan där vi tillbringade natten, men när vi kom upp i den gassande solen blev det så ljust att det började värka i pannan. Jag skyddade mig så gott jag kunde genom att skugga ansiktet med händerna och kisa så att ögonen blev till små springor.

Landskapet gnistrade i nysnön. Tidigare hade fläckar av grus och gräs skymtats på sina ställen, men nu låg allt dolt under ett tjockt kristallskal. Längre ner på bergssidan yrde snön förbi i virvlar – vilket tydde på att nordanvinden fortfarande härjade lika ostört – men där vi stod var det fortfarande någorlunda lä och vi kunde njuta av solen. Precis som jag hade föreställt mig fanns det inte ett moln så långt ögat kunde se. Himlen hade skiftat från dystert grå till skimrande blå under en enda natt. Som hemvändare hade jag njutit av Gånghyle även under de värsta dagarna. Nu kändes det som om jag befann mig i en lustgård. Med lätt hjärta spanade jag omkring mig efter isöborna.

Männen fanns på sluttningen ovanför oss. De satt runt en läger­ eld och ägnade oss ingen uppmärksamhet när vi kom upp till ytan.

Ingen av dem ställde sig upp för att hälsa oss välkomna. Jag upp30

skattade dem till ett tjugotal män i full stridsmundering, kanske något färre. De verkade endast intresserade av att äta. Och varför inte? Vi utgjorde knappast någon fara. Och skulle vi få för oss att fly kunde de säkerligen fånga in oss utan någon större ansträngning. ”Jaha”, sade Tolke. ”Ska vi?”

Jag nickade. ”Vi ska väl det. Inget dödande, Tolke. Jag ber dig.”

Tolke bugade sig. ”Lugn som en ko.”

Silda fnissade, drog varghuvudet över hjässan och gick iväg före oss mot isvargarna. Hon stödde sig med hjälp av trollstaven så att männen tydligt skulle se den. Manteln fladdrade smått i vinden bakom henne och fick henne att se minst sagt respektingivande ut.

Man fick intrycket av att hon skulle börja svinga staven över huvudet och kasta besvärjelser över dem vilket ögonblick som helst.

Krigarna var dock lika oberörda som tidigare. Några av dem tittade upp när Silda närmade sig, men bara hastigt, och en aning roat, fick jag för mig. En av dem brast ut i ett bullrande skratt, men om det berodde på oss eller någonting helt annat var omöjligt att säga. ”Efter dig”, sade Tolke, och så gick vi mot det första mötet med mitt folk.

Isöborna bar läderbrynjor och var klädda i vargpälsar för att hålla sig varma. Alla hade rundsköldar och de flesta var beväpnade med både yxor och spjut. De var genomgående blonda, smutsiga och storväxta. Trots att följet satt ner i en ring runt elden, såg jag tydligt att de flesta av dem var lika långa som jag, om än inte lika bredaxlade. Nästan alla var långhåriga och hade flätor i sitt gyllene hår och i sina skägg. Undantagen var en skallig man och en ung kvinna. Deras ansikten var fläckiga av sot och smuts och håret hängde i feta tovor. De såg dock varken trötta eller modfällda ut, trots att de måste ha varit ute i fält länge. Deras blickar var uppmärksamma och … muntra. De såg ut att njuta av vädret och morgonmålet.

Silda stannade bara några steg ifrån dem. Hon sade emellertid inget, utan stod bara där och försökte se så betydelsefull ut som 31

möjligt. Staven körde hon ner i snön så att hon kunde lägga handflatorna över benknotan på toppen och luta sig mot den. Hon sneglade bakåt mot mig och nickade menande mot en man som satt med benen i kors precis framför henne. Han hade ryggen vänd mot oss, men något tydde på att han var ledaren. Många samtalade lågt med varandra medan denne man helt och hållet ägnade sig åt måltiden.

Han lyfte en skinnlägel till munnen och sneglade bakåt mot mig medan han började sörpla ur munstycket. ”Besökare”, sade han med en sådan dialekt att jag nästan inte förstod honom. Det lät mer som bäsåjkare. Han talade snabbt också, utan att ge oss någon tid att försöka tyda hans ord. ”Min måen vill brånn opp er”, sade han. ”Män ja tånkt ja skull tal må er fårst.”

Det dröjde en stund innan jag lyckades tyda vad han hade sagt.

Mina män ville bränna upp er. Men jag tänkte att jag skulle tala med er först. ”Vad omtänksamt av dig”, sade jag. ”Det här är Silda Shaman.

Mannen bakom mig heter Tolke. Själv är jag Erik Krigarhjärta.”

Ledaren avbröt sitt drickande och tittade på mig igen, med munnen så full av vätska att kinderna stod ut. Plötsligt stannade alla upp och stirrade på mig. En kort stund rådde total tystnad, sedan brast alla ut i ett rungande gapskratt. Ledaren skrattade så häftigt att drycken sprutade såväl ur näsborrarna som ur munnen. Det var inte vatten som jag hade trott utan grumligt, starkt doftande öl.

Efter en stund blev han tvungen att köra ner en näve i snön bredvid sig och täppa till munnen med en stor handfull för att få tyst på sig själv. Jag såg hur skrattet ändå försökte ta sig igenom, men till slut kvävdes det och han kunde lugna ner sig. De andra försökte följa hans exempel. Alla var ordentligt berusade. ”Du är Krigarhjärta?” flämtade ledaren på sin besynnerliga dialekt. ”Det sägs så”, svarade jag. ”Jag förstår”, sade han, och jag såg hur gapskrattet var på väg igen. Han såg inte ens på mig längre. Avfärdade mig som en dåre 32

och vände mig ryggen. ”Och var har du din upprorshär?”

Isöborna var tvungna att bita sig i tungan för att inte skratta sig fördärvade. Det blev plötsligt väldigt tröttsamt att lyssna till deras hån. Jag hade inte tagit mig ända ut till Isöarna för att bli utskrattad. ”Jag är beredd att bevisa i ett envig att jag talar sanning”, sade jag. ”Kalla mig lögnare en gång till så får ni stå för det.”

Detta fick ledaren att åtminstone vända sig mot mig igen. ”Ingen har kallat dig lögnare. Men håller du inte med om att det låter lite överdrivet att du skulle vara Krigarhjärta? Kunde du inte ha låtsats vara ett sändebud eller något liknande? Det skulle ha varit mer trovärdigt.”

Plötsligt reste han sig och vände sig om. Rörelsen var smidig och oväntad och fick mig att tänka på Tolke. Den här mannen kunde röra på sig även om han var berusad, den saken var säker. Två välanvända skäggyxor var nerstuckna bredvid varandra under bältet vid hans sida. De hängde lika naturligt från honom som hans långa hår.

Han tog ett steg fram och ställde sig precis framför mig. Skratten hade dött ut bakom honom nu. ”Varför skulle Krigarhjärta befinna sig här ute?” frågade han och vandrade med blicken mot Silda och Tolke. ”Med bara två … följeslagare?” ”För att han vill träffa Ragnvald Järntand”, sade jag och försökte dölja min irritation. ”Kanske ni vill vara så hjälpsamma och visa oss vägen?” ”Och vad får dig att tro att vi skulle vara så gästvänliga mot en total främling?”

Det fanns inget skämtsamt i hans anlete längre. Denne man var något längre än jag och betydligt slankare. Det fanns snabba muskler under hans brynja, det framgick tydligt av hans rörelser. Han hade långt, nästan vitt hår tvinnat i tunna flätor som hängde från tinningarna, men till skillnad från de andra hade han inget skägg.

Hans ansikte var lent och slätt som hos ett barn, ögonen klarblå, 33

om än något dimmiga på grund av ruset, och näsan liten och spetsig. Det fanns nog ingen kvinna i hela Livgård som skulle kunna motstå att titta efter honom när han gick förbi. Han var ung också, äldre än jag men betydligt yngre än Tolke och Silda. Bytte man ut hans smutsiga harnesk och lika smutsiga pälsar mot en vitländares rustning och vapenskjorta, skulle han ha sett ut som en prins ur en hjältesaga. Jag tyckte att mycket hos honom påminde om Tolke, som han hade sett ut då jag först träffade honom. ”Jag är Krigarhjärta”, sade jag. ”Erik Krigarhjärta. Son till Ragnar Rödskägg av Vita Landet och far till Viljam Erikson. Jag tänker störta Svartnacken. Det ligger i ert intresse att hjälpa mig.”

Han fnös. ”Du tror verkligen på det där.” Återigen sneglade han mot mina följeslagare. ”Och dina vänner? Kan du förklara varför du har en söderlänning i ditt följe?” ”För det första”, sade jag, ”är de långt ifrån att vara mina vänner.

Jag tänker tala klarspråk med er från början så att det inte uppstår några missförstånd. Tolke är min skuggväktare, vilket är raka motsatsen till en vän. Shamankvinnan är med mig för att jag inte vågar ha henne i närheten av min son.” ”Jag vet vad en skuggväktare är”, sade han och slängde en blick mot Tolke. ”Tro inte att vi är okunniga bara för att vi är druckna och lortiga.” ”Jag menade …” ”Däremot”, avbröt han och höjde rösten något, ”har sanna blods­ eder inte svurits på hundratals år. Du vandrar på tunn skare, unge man. Vi tycker inte om lögner. Speciellt inte när de kommer från utbölingar.”

Jag suckade. Det var omöjligt att resonera med honom. Han hade bestämt sig för att misstro oss redan från början. ”Jag är inte någon utböling”, försökte jag och talade så långsamt och tydligt jag kunde. ”Min mor var isöbo. Du borde känna till det här om du känner till namnet Krigarhjärta.”

En lång stund synade han mig från topp till tå. Det var omöjligt 34

att utläsa i hans ansikte vad han tänkte. Också detta fick mig att tänka på Tolke. De två männen var från vitt skilda platser, men ändå hade de många gemensamma drag. Till sist tog han till orda igen: ”Nå, du ser åtminstone ut som en av oss. Så det måste ligga någonting i det du säger.” Han gnuggade sig om sin utstickande, fjunfria haka. ”Du är märklig, det måste jag säga. Kanske borde vi visa upp er för hövdingen trots allt.” ”Torvil!” utbrast en av männen bakom honom. Det lät dock mer som om han sade Tårveil. ”Ragnvald kommer att flå dig levande om du kommer dragandes med de här dårarna.” ”Ragnvald flår mig alltid levande”, påpekade ledaren ointresserat. Han talade om Ragnvald Järntand som om han kände honom väl. Vi hade blivit upphittade av precis rätt krigarfölje. ”Föreställ er istället hur han skulle reagera”, fortsatte Torvil, och vände sig nu till alla sina män med ett flin på läpparna, ”om det låg sanning i denne Eriks ord, och vi dräpte honom! Haha. Nej, jag tror bestämt att vi måste lämna över honom till far istället.”

Han sträckte fram en blek hand med långa, spretiga fingrar. ”Välkomna till Gånghyle, gäster. Jag är Torvil Ragnvaldson, son till landshövding Ragnvald Järntand. Ni får finna er i att vara våra fångar tills vidare, men om ni sköter er så kommer vi att behandla er väl.”

Jag tog hans hand och skakade den. Det kunde knappast ha blivit bättre. Upphittade av Ragnvald Järntands son! ”Erik”, sade jag, utan att lägga till några efternamn och titlar den här gången. ”Om du har svårt att tro på det jag säger så räcker det om du kallar mig det.” ”Gott”, sade han, och gick sedan och skakade hand med Tolke. ”Det är inte var dag man tar en söderlänning i hand”, tillade han. ”En gång i tiden hade vi goda handelsförbindelser med ert folk.” ”Angenämt”, sade Tolke och bugade sig. ”Mitt namn är Tolke Fager och precis som Erik säger är jag hans skuggväktare. Jag ber er att komma ihåg det innan ni ställer er i vägen för honom. Vi är här 35

för att skaffa vänner, inte fiender.”

Hövdingasonen såg allvaret i Tolkes ansikte. ”Det var åratal sedan vi hade kontakt med sandfolket. Jag ber om ursäkt ifall jag har förolämpat dig eller dina seder. Fastlandsmänniskor brukar tycka att vi är en aning oborstade.” ”Ursäkter är onödiga”, svarade Tolke. ”Är ni på Eriks sida är ni på min sida.”

Torvil nickade och gick sedan fram till Silda. ”Och så en sierska”, sade han spefullt. ”Vad tror du att du har att hämta här ute?

Vi har redan fler trollpackor än vi behöver.” ”Först och främst är jag Eriks följeslagare”, sade Silda lugnt. ”Jag erbjuder mina tjänster om ni vill det, men jag vill inte trampa någon på tårna.” ”Åh, för all del”, sade han, fortfarande med en elak underton. ”Du kommer säkert bli tvungen att jälda mer än du kan föreställa dig. Men håll dig ifrån min familj. Annars hugger jag dig och lämnar dig till Häxan.”

Jag förstod visserligen inte exakt vad det innebar att bli huggen och lämnad till Häxan, men det var förmodligen inte någon vidare angenäm upplevelse. Torvil verkade inte vara särskilt förtjust i shamankvinnor. Kanske hade vi två mer gemensamt än ursprunget.

På Torvils order började isvargarna samla ihop sin utrustning och förbereda för avfärd. De flesta av dem verkade inte längre intresserade. Några tittade klentroget på oss, som om de fortfarande betvivlade att det ens kunde ligga ett uns sanning i våra ord, men det fanns åtminstone inte längre något hån i deras blickar. Deras ledare hade bestämt att vi skulle bli omhändertagna, och då fann de sig i det utan att protestera. Även om de var ordentligt råbarkade och verkade vara ett smått kaotiskt krigsfölje var det ingen tvekan om vem som bestämde. Hövdingasonens ledarskap var en självklarhet, något som ingen någonsin ifrågasatte. Detta var ett krigarfolk ut i fingerspetsarna. Och jag älskade att känna samhörighet med dem.

36

När de var redo kom Torvil fram till oss igen. ”Jag vet att ni är goda vandrare”, sade han. ”Vi har följt efter er i åtta dagar nu. Men det kommer att bli hårdare härifrån. Om någon av er inte orkar måste ni säga till i tid. Vi kan inte låta fienden finna oss där vi inte kan försvara oss.” ”Åtta dagar!” utbrast jag. ”Vilka är fienden?” frågade Tolke och avbröt mig med sin lugna, oberörda stämma. ”Jag trodde det rådde fred på öarna.” ”Vitländarna, förstås”, sade Torvil och drog på sig en skinnhjälm över sin blonda kalufs. Till skillnad från en hjälm från fastlandet var den inte utsmyckad. Skyddet bestod av ett antal uthamrade järnbleck som var fastsydda i skinnet, över bakhuvudet och vid tinningarna. Liksom läderbrynjan var den tillverkad för att vara så smidig som möjligt att röra sig i. Den kunde kanske stöta bort ett delvis parerat svärdshugg, men inte så mycket mer. Torvils blå ögon lyste på sidorna om det tunna nässkyddet. ”Det har aldrig blivit fred efter att Svartnacken försökte kuva oss”, fortsatte han. ”Den enda gången vi har haft en lugn stund här ute var när han tågade mot Söderland. Det är bara ni fastlandsbor som tror att kriget är över. Svartnacken sänder nya skepp hit hela tiden.”

Silda snurrade sin shamanstav i händerna och körde ner den i snön igen. Jag tror det var en sorts gest för att göra omgivningen påmind om att hon fortfarande existerade. ”Så ni har krigat här i över tio år nu?” frågade hon. ”Någonting åt det hållet”, sade Torvil och tog en klunk ur sin lägel. Nu var han på bättre humör. Det verkade som om den stundande vandringen gjorde honom förväntansfull. ”Vi öbor räknar inte dagarna så noggrant. Vi har mer eller mindre varit i krig sedan tidernas begynnelse. När ingen angriper oss här hemma ger vi oss ut på havet och tar kriget till fjärran länder istället. Vi är vana.” ”Mig gör det inget”, sade en av krigarna som befann sig nära och hörde vårt samtal. Det var den skallige av dem, en äldre man med ärr i hela ansiktet. Ena ögat var blekt och följde inte riktigt med.

37

”Jag får se mina döttrar växa upp. Vi borde bjuda Svartnacken på gästabud för att han låter oss strida på vår egen mark så länge.” ”Ja, och de vitländska rustningarna gör mig penningstinn”, tillade kvinnan, varpå alla började skratta och skåla. Hon påminde en del om Torvil. Samma slanka, långa kropp och kraftfulla, vackra ansikte. ”Det där är Rosta”, sade Torvil och pekade på henne. Det uttalades som Råst, och jag tyckte inte att hon såg ut att vara en dag äldre än jag. ”Hon hugger helst bara vitländarna i benen numera, för att inte skada deras hjälmar och harnesk. Hon är min kusin. En rask och girig ung kvinna. Gamlingen heter Torkel, men alla kallar honom Skråma. Alla här är bärsärkar som valt att följa mig.” ”Skål”, sade Rosta och höjde sin lägel mot mig. ”Om du ska dö här ute så se till att göra det när jag finns i närheten. Det där svärdet du bär ser värdefullt ut.” Återigen började alla skratta och skråla. Det lät som om vi befann oss i en glädjestuga i Stensala och inte mitt ute i den frusna vildmarken. Ändå behövde man inte titta två gånger för att förstå att de var fruktade krigare. Isöarnas bärsärkar var kända för den skräck de spred hos sina fiender. Förmodligen skulle det behövas en mindre krigshär för att övermanna dem. Särskilt när de stred på sin egen mark. ”Om det verkligen är så livat här på Gånghyle”, sade Silda, ”hur kommer det sig att vi inte har sett skymten av en människa förrän nu?” ”Vitländarna håller sig tämligen lugna när vindarna börjar blåsa upp”, sade Torvil. ”Deras blankpolerade rustningar blir väl för kalla, antar jag. Ni har varit på väg mot deras huvudläger i flera dagar nu, så vi tyckte att det var dags att se efter vilka ni var. Jag antar att ni kan tacka oss för det. Ni verkar ju inte ha haft en aning om vart ni var på väg.” ”Så verkar det, ja”, sade Tolke och bytte ämne. ”Men jag är förvånad att ingen talar om det här på fastlandet. Om Svartnacken till 38

och med har ett läger här så måste det ju betyda att han har en hel armé på Gånghyle?” ”Javisst.” ”Hur många män?” ”Ingen aning”, sade Torvil. ”Men fler än att vi kan göra slut på dem åtminstone. Vi brukade bränna deras läger i början, men de kom alltid tillbaka och byggde upp det igen, så till slut lät vi dem hållas. Nu dräper vi dem bara när de sticker näsan utanför det.”

Han gjorde en grimas. ”De har skaffat sig ett litet Vita Landet här ute, befarar jag.” ”Och det finner ni er i?” frågade jag.

Torvil blängde på mig. Den upprymdhet han nyss visat försvann omedelbart. ”Förolämpa mig inte.” ”Ursäkta, jag menade inte …” ”Självklart finner vi oss inte i att de vitländska hundarna smutsar ner vår snö. Vi kommer att driva dem härifrån så snart vi kan, men för tillfället har vi inte tillräckligt med yxor för att möta dem i ett regelrätt krig. Stridsyxan har blivit slö. Just nu är uthållighet vårt bästa försvar.” ”Ursäkta mig”, sade jag. ”Det var aldrig meningen att förolämpa er. Ni är ju mitt folk.”

Torvil mumlade någonting ohörbart. Men hans spända kindmuskler slappnade i alla fall av något. ”Nå, låt gå. Du kunde ju inte veta. Nu bryter vi upp. Vi måste korsa det där bergspasset före eftermiddagen. Annars riskerar vi att bli fast i en snöstorm utan skydd.”

Han pekade upp mot ett pass mellan två höga bergstoppar väster om oss. Det såg omänskligt svårt ut att ta sig ända upp dit på så kort tid, men Torvil måste ju veta bättre än jag. Inte heller såg jag några tecken på att någon storm skulle dra in. Fortfarande fanns inte så mycket som en strimma moln i skyn.

Isöbornas flykt, som de kallade det, var inget annat än språngmarsch. Det verkade dessutom vara deras vanliga sätt att förflytta 39

sig. I ett lager av blöt snö som räckte oss ända upp på låren hade språngmarschen sugit musten ur oss innan solen ens var i närheten av att nå sin högsta punkt. Torvil beordrade regelbundna vätskepauser, under vilka isöborna drack sitt starkt luktande öl. De bjöd på vatten också, men allteftersom dagen fortskred började jag sukta efter ölet jag med. Jag var i behov av att bedöva sinnena.

Till och med Silda halsade snart i sig av den gulbruna, brännande drycken, efter att först ha tagit en munfull som smakprov.

Den smakade illa och gjorde kroppen en aning ostadig om man tog för mycket, men samtidigt skänkte den styrka till både kropp och själ. ”Eldstunga”, sade hon och flinade. Det visade sig att isöborna använde bladen av en bergsblomma för att smaksätta ölet. Silda förklarade att den hade ungefär samma effekt som gulstingsbäret, det lilla giftiga bär man i Söderland använde inom läkekonsten.

Det var isöbornas sätt att förgylla dagarna ute i vildmarken. Även om jag fick intrycket av att Torvil slog av på takten för vår skull under eftermiddagen, så gav han inget som helst sken av att vara missnöjd med oss. Tvärtom var han under en av de senare vilopauserna tvungen att erkänna att vi var betydligt hårdförare än vad han hade väntat sig. Silda klarade sig väl, trots att såret i hennes mage ännu inte hade läkt. Det var många år sedan hon hade varit aktiv eldmakerska, men tydligen hade hennes hårda träning i unga år förvandlat henne till en i det närmaste bottenlös källa av uthållighet. När vi till sist nådde toppen av passet såg hon till och med piggare ut än vad jag måste ha gjort. I och för sig vägde jag säkert dubbelt så mycket. Det var alltid något att trösta sig med där jag hängde med händerna på knäna och nästan kräktes av utmattning. Utan alla år som kånkande träl i Stensala hade jag sannolikt dukat under den dagen. Jag sände ett långväga tack till min gamla ägarinna Irna och tänkte att även de mest meningslösa sysslor en dag kunde föra någonting gott med sig.

Vi var alla ordentligt rusiga av eldstungeölet. Den ende som hade hållit sig till vatten var Tolke. Skuggväktaren svettades ymnigt från 40

panna och tinningar, men utöver det såg han lika oberörd ut som om han tillbringat dagen på Ossians veranda i Gudhem. Han höll sig nära mig hela tiden också, som för att understryka att det skulle gå illa för den som försökte något.

Torvil var vid gott mod även om också han var ordentligt tagen av den slitsamma dagen. ”Inget går upp mot en ordentlig flykt en dag som denna”, sade han. Sedan pekade han något ostadigt mot andra sidan av passet. ”Nu kan vi ta det lugnt. Det finns en lägerplats en bit ner på andra sidan, och stormen kommer inte att vara här förrän i skymningen.”

Mörka moln hade mycket riktigt börjat torna upp sig hotfullt vid horisonten. Vinden började tillta och jag förstod att vi hade ännu en slitsam natt framför oss. Det gjorde mig dock inte så mycket.

Om jag hade lyckats somna föregående natt av utmattning så skulle det sannerligen inte bli några problem att göra om bedriften även denna natt. Dessutom var mina sinnen rejält avtrubbade. I ett mer vaket tillstånd hade jag haft hundra och åter hundra frågor att ställa isvargarna, men benen kändes lika bedövade som kvällen innan då de nästan varit genomfrusna.

Tolke var emellertid piggare och började samtala med Torvil nu när vi dragit ner på takten. ”Du sa att stridsyxan har blivit slö”, sade han. ”Betyder det att isöborna är splittrade?”

Torvil drog av sig hjälmen och tog den under armen. Hans tufsiga, blonda hår kletade sig fast på hans svettiga kinder och panna.

I nacken var det så blött att det såg ut som om det hade regnat på honom. Tolkes fråga gjorde honom dyster. Ett ögonblick fick jag för mig att hans ögon var glansiga, men jag visste inte jag såg i syne för att jag var så omtöcknad. I nästa stund började han klunka mjöd igen. ”Alla var eniga om att far var starkast nog att leda oss”, sade han. ”Men sedan gick hans största bärsärk och blev tokig. Vitländarna slog oss vid Karns klippa i Grönfrid och efter det började min fars kusin Borg Tveskägg att smäda honom. Nu är vårt folk oense. Hälften följer 41

fortfarande Ragnvald, men lika många har vänt honom ryggen.” ”Dräper ni varandra?” frågade Tolke. ”Jag menar ni som följer din far och de som följer denne Tveskägg?”

Torvil vände undrande blicken mot honom. Först verkade han inte förstå vad Tolke menade, sedan klarnade det för honom. ”Inte alls”, mumlade han. ”Du missförstår mig. Det finns inte två sidor.

Hälften av isöborna följer Ragnvald, resten följer ingen förutom sig själva. Borg Tveskägg tycker inte att Ragnvald är stark nog att vara vår ledare längre, men anser inte heller sig själv vara det. Han säger att så länge ingen annan leder oss så gör vi bäst i att vara utan landshövding. Och det är många som samtycker.” ”Jag förstår”, sade Tolke. ”Och av vilken åsikt är du och ditt manskap?”

Torvil var tyst en stund. Han blickade bedrövat ut över det vita landskapet som nu höll på att läggas i dunkel nedanför oss. ”Jag är rädd att vi sällar oss till den svekfulla skaran”, sade han sedan.

Torkel Skråma, mannen med det kala huvudet och de oräkneliga ärren, lade en lugnande hand på sin unge anförares axel. ”Du har inte svikit din far”, sade han. ”Alla har rätt att gå sin egen väg. Det gäller även dig. Och nu har du bestämt dig för att överlämna dessa främlingar till honom. Kanske kan något gott komma ur detta.”

Skråma såg mig rakt i ögonen. ”Imorse var jag tveksam till ditt beslut”, sade han. Jag försökte få tankarna att klarna så att jag åtminstone skulle förstå vad det var för sorts beslut jag hade fattat.

Sedan insåg jag att Skråma fortfarande talade till Torvil fastän han tittade på mig. ”Nu inser jag att du var visare än jag. Erik kanske till och med är den han utger sig för att vara. Jag ser ingen lögn i honom, och han är stark som en isbjörn. Jag är stolt över mitt beslut att följa dig, Torvil Ragnvaldson.”

Han höjde en skål till krigarna omkring sig. ”En dag står vi enade igen, mina bröder. Och då ska vi alla dricka mjöd ur Svartnackens skalle!”

Krigarna svarade med ett högljutt vrål. Sedan drog de djupa 42

klunkar ur sina läglar och började krama om varandra med grova, yviga gester. Det var ett drucket sällskap, men deras ord och kroppsspråk talade ändå till mitt hjärta. Isöarna var ett vacklande, blödande land, men ännu pyrde glöden i dess folk. Kanske, tänkte jag drucket, kanske skulle det falla på mig att få denna låga att flamma upp igen. Flamma upp och brinna så klart att det svedde självaste Vita Landet. Jag ville detta nästan lika mycket som att återse Vanja och Viljam i livet.

43

När

jag vaknade följande morgon

mindes jag inte mycket

av vad som hade hänt mot slutet av flykten. Jag mindes bara det piskande, halvfrusna regnet, de rullande, öronbedövande dånen och blixtarna som gång på gång förvandlade natten till dag. Isöborna hade tjutit mot stormen likt en flock vargar.

På något vis kändes det nästan som om jag hade drömt det hela.

Ruset från ölet och krigarnas fladdrande konturer i ljuset från blixtarna hade försatt mig i någon sorts trans. Som om jag vore en shaman och hade fått kontakt med andevärlden. Det var så nära jälda som en enkel man som jag kunde komma.

Yrvaket tänkte jag att jag kanske borde låtsas som jag hade sett krigarnas dansande vårdar den natten. Ryktet berättade numera att jag var Uldar återfödd i människohamn. Och hade inte Uldar jäldat en gång? Jovisst hade han det, tänkte jag och log för mig själv. Sägnen sade att den högste guden hade siat om ytterligare ett krig som skulle få världen att rämna. Gudarna skulle strida sida vid sida med människorna, och de döda skulle släppas fria och tillsammans med jättarna tvingas stå på Den Svartes sida.

Vanja skulle ha varit stolt över mig om hon hade hört mina tankar. Hon gjorde allt för att framställa oss så respektingivande som möjligt. Ännu sade hon inte rakt ut att hon själv var Sala, och att vår son visst var den gud som skulle dräpa Den Svarte och fördriva mörkret, men det var nog endast en tidsfråga. Vanja kunde göra vad 44

som helst för att få sin vilja igenom. Det hade jag märkt vid flera tillfällen, och jag betvivlade inte att jag skulle få göra det igen. Om jag nu någonsin fick återse henne.

Torvil kom och satte sig på huk bredvid mig när han upptäckte att jag hade vaknat. Det fanns inte ett spår av trötthet i hans ansikte.

Tvärtom såg han pigg och nykter ut. Ögonen var inte alls dimmiga som under gårdagen utan klara som dricksvatten. Bakom honom satt de andra krigarna i en ring runt en eld likt föregående morgon, och de verkade minst lika livliga. Jag blev orolig att de betedde sig lika besinningslöst varenda natt, men viftade undan tanken. Var de så galna kunde de knappast vara så här lugna under dagarna.

Visserligen var de isvargar, men de var fortfarande människor och inte vilda bestar. Även om berättelserna om dem beskrev dem som det. ”Redo för en ny flykt?” frågade Torvil.

Jag försökte svara något men lyckades inte få fram mer än en harkling. Munnen var både torr och slemmig på samma gång och jag slängde ut en hand bredvid mig för att fånga upp en vattenlägel som jag av någon outgrundlig anledning visste fanns där. Måste ha tagit med den till min sovplats innan jag somnade. Jag drog tre djupa klunkar innan jag ens vågade mig på att försöka prata igen. ”Redo”, sade jag, men det lät som om jag hade åldrats hundra år och inte var redo för något annat än graven.

Torvil skrattade. ”Jag skojar bara. Fienden korsar aldrig det här passet numera. Vi kan ta det lugnare härifrån.”

Jag nickade. Först tänkte jag påstå att vi skulle klara av samma takt som föregående dag, men slog bort tanken lika fort som den infunnit sig. Istället frågade jag hur långt det var till hans far. ”Bara två flykter nordväst”, sade Torvil och rynkade sedan sin höga panna. ”I maklig takt skulle jag tro fyra eller fem dagar. Jag är dock lite osäker, vi rör oss aldrig i något annat än flykt. Såvida inte någon är skadad.”

Jag fortsatte att nicka för att få samtalet att fortsätta, men fann 45

inget vettigt att säga. Jag gjorde som så många gånger förr – slängde ur mig det första jag kom att tänka på. ”Där i klyftan”, sade jag. ”Där ni hittade oss. Det fanns delar av ett människoskelett där.”

Glädjen i Torvils ansikte försvann och ersattes av samma modstulna min jag sett kvällen innan. Det verkade som om jag omedvetet hade funnit en öm punkt igen. Sådan var jag. Hur många gånger hade inte Vanja påmint mig om mitt klumpiga sätt? ”Jag ber om ursäkt”, sade jag. ”Igen. Är det benknotorna från någon du känner som ligger där?”

Torvil skakade på huvudet. ”Nej, ingen av de våra. Vi lämnar aldrig våra döda. Är någon saknad söker vi tills vi antingen finner hans lik eller stupar själva. Ingen broder ska behöva stiga ner i dödsriket förrän vi har hunnit förlåta honom och ta farväl.” ”Förlåta?” undrade jag, även om jag kom bort från ämnet. ”Javisst. Vi förlåter dem för att de sällar sig till Den Svartes skaror i förtid. De krigare som stupar när de är unga och starka blir våra värsta fiender i det stora kriget.” Han tittade undrande på mig.

Efter en stund bestämde han sig för att förklara närmare. ”Vi är Toms barn, Erik. Liksom du. Vi är skapta för slagfältet och är Den Svartes största fiender, men om vi dör så välkomnar han oss med öppna armar. Har du aldrig hört hans röst i ditt hjärta?”

Jag undrade om det låg något sorts budskap i att jag redan hade tänkt på det stora kriget denna morgon. Dessutom kunde jag inte låta bli att åter tveka över isöbornas förstånd. Men när jag tänkte efter var det mer eller mindre likadant var man än befann sig. Olika människor trodde på olika saker och hade olika seder, och alla var precis lika övertygade om att just deras egen tro var den sanna. ”Jag vet inte”, försökte jag. ”Visst har jag sett mycket ondska i världen. Kanske mer än de flesta. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag har hört Den Svartes röst inom mig.”

Torvil såg först förvånad ut. Sedan nickade han belåtet. ”Det är bra, Erik. Mycket bra! Förmågan att höra kommer med åren, men jag ser det alltid som ett gott tecken när det dröjer längre än van46

ligt. Att han ännu inte har lyckats gripa tag om ditt hjärta med sina nagellösa fingrar tyder på styrka.”

Samtalet började spåra ur i sann isöfanatism. Jag kände att jag var tvungen att föra det tillbaka till verkligheten innan jag förlorade förståndet och fick för mig att han talade sanning. ”Benen var alltså inte från någon isöbo”, sade jag förvirrat. ”Varför reagerade du då som du gjorde?” ”Ah”, sade han. ”Därför att det är Häxan som har lämnat kvar benen.” ”Häxan? Är det en häxas ben?”

Han såg på mig som om jag vore trög. ”Självklart inte. Häxan är stor, Erik. Större än någon dödlig man. Jag tror inte det finns någon levande människa som ens skulle kunna såra honom. De där benen är resterna från någon vitländare han dödat.”

Jag hade lyckats byta ämne, men inte blev samtalet vettigare för det. Manlig häxa? Ingen levande människa? Vad i solens svärta talade hövdingasonen om?

Torvil märkte inte att jag tvivlade på hans ord. Han såg bara modfälld ut igen. ”Jag antar att ni inte fann mycket rester?” ”Vad?” sade jag. ”Hm … nej. Bara ett höftben och några fingrar.

Och så skallen.” ”Ja”, sade Torvil. ”Han äter aldrig huvudena.”

Isöarna är så underliga att man ibland funderar på om de ens tillhör Livgård överhuvudtaget. Kanske passerar man någon sorts osynlig gräns ute på Ishavet, så att man plötsligt befinner sig i en saga. En saga där de mest osannolika händelser är en del av vardagen, där hjältar föds och dör i samma takt som dagsländor, där trolldomen är så påtaglig att man nästan kan känna lukten av den.

I hela mitt liv hade jag känt mig som en fjädrad isvarg. Nu när jag äntligen hade hittat hem och träffade mina bröder förstod jag för första gången att jag var en son av två världar, inte en. Visst var dessa mytomspunna bärsärkar på ett sätt mina likar, men min faders blod rann lika starkt i mina ådror som min moders. Isöarna 47

var en plats som kändes både naturlig och främmande för mig på en och samma gång. När Torvil fortsatte att berätta om Häxan kändes det som om jag lämnade Livgård och slungades in i en helt annan värld.

En gång hade Häxan varit Ragnvald Järntands störste och mest skräckinjagade bärsärk. Fienden hade flytt inför blotta åsynen av hans kroppshydda. Hans härskri hade fått ärrade krigare att sjunka ner på sina bara knän i förtvivlan. Som bärsärkarhövding skördade han stora segrar i fjärran länder och senare också i kriget mot Svartnacken. Till en början kallades han av de sina för Styrbjörn Lång, men av byronierna fick han namnet Malik Han, vilket betydde galen gud. Och de mörkhyade männen bortom haven visste vad de talade om. De många krigen fick Styrbjörn att förlora vettet. Han började slicka i sig blodet som dröp från hans väldiga yxa, och snart gnagde han också i köttet från sina fallna fiender.

Ragnar Järntand blev tvungen att ta ifrån honom hans hövdingafjäder och man stötte ut honom ur hans hemby. Förtvivlad flydde den vanvettige jätten upp i de snöklädda bergen och man trodde han gick under i snön och kylan.

Historien om den galne guden hade dock bara börjat. Jag fick veta att anledningen till att vitländarna aldrig korsade detta bergspass var just den fruktansvärda, människoätande Häxan. Torvil berättade att de två bergstoppar vi nyss hade passerat hade varit Häxans hem i åratal. Tidigare kallades passet för Tvillinggrå, nu gick det under namnet Häxkitteln. Vidare förklarade Torvil att han alls inte fångade in oss enbart för att vi närmade oss vitländarnas läger, utan lika mycket för att skydda oss från Häxan. Den fruktansvärde sades äta alla som kom i närheten av hans berg, och fanns det ingen till hands gav han sig ut på jakt.

Ingen kunde ana när Häxan närmade sig. Torvil påstod att allt människoblod hade gett honom övernaturliga krafter. Han kunde uppenbara sig ur tomma intet, likt en åskknall utan moln, och klyva skallen på en man innan denne ens förstod att han var i fara.

48

Dessutom kastade Malik Han besvärjelser över omnejden från sina utkiksplatser uppe på de vindpinade topparna. Ingen kunde smyga sig på honom – han hörde och såg allt.

En av legenderna om honom förtäljde att vitländarna en gång skickade upp inte mindre än femtio soldater för att finna och dräpa honom. Bara en enda återvände, lemlästad och skräckslagen långt bortom förnuftets gränser. Efter det kunde isöborna känna sig säkra i närheten av Häxkitteln. Även om Malik Han var galen så hade han aldrig dödat någon av sina landsmän. ”Det var alltså honom du talade om igår”, sade jag när Torvil avslutat sin berättelse. ”Det är Häxan som är orsaken till att isöborna inte står enade?”

Hövdingasonen nickade. ”Styrbjörns exil skar djupa sår i vår folksjäl, även om det var vi själva som fördrev honom. Stridsyxan blev trubbig. Vitländarna började avvärja våra anfall och till sist besegrade de oss som sagt vid Karns klippa. Efter det tappade Ragnvald Järntand sitt förtroende.” ”Ni borde söka upp Häxan och dräpa honom”, sade jag. ”Även om han sätter skräck i alla vitländare. Så länge han härskar här uppe i bergen kommer ni aldrig att kunna läka era sår.” ”Lyssnar du inte på vad jag säger?” frågade Torvil en smula förolämpat. ”Att dräpa Malik Han vore den största gåva vi någonsin skulle kunna skänka Den Svarte. Han skulle bli en härförare utan dess like i mörkrets skaror.” ”Ah”, sade jag, och äntligen förstod jag vad det egentligen var fråga om. Det vemod som Torvil och hans bärsärkar visade upp var inget annat än ren och skär hopplöshet. Deras blinda tro på att alla som dör måste tjäna Den Svarte hindrade dem från att befria Häxan från hans lidande. Och det verkade heller inte särskilt troligt att vitländarna skulle försöka hjälpa dem igen. Inte efter att Häxan hade slaktat femtio av dem på egen hand. På något sätt måste Malik Han vara min chans, tänkte jag. Frigör dem från Häxans klor och de här människorna kommer att följa dig till världens ände.

49

Under den dagens vandring var jag djupt försjunken i mina tankar. Jag vände ut och in på problemet hundratals gånger, men lyckades aldrig finna någon lösning. Den fanns där någonstans, det kände jag, och en dag skulle den komma till mig. Men tiden var knapp. Samtidigt som vi vandrade över de snöklädda bergen i isvargarnas saga, förflöt tiden som vanligt i den riktiga världen.

Vanja, Kasan och Loke tågade med de fria krigarna för att belägra Vita Landet. Uve Silverskägg med sina ryttare likaså. Fursten av Islandet och den byroniske generalen hade fastslagit att jag kunde vara borta i ett år, som längst. Hade jag inte fått isöborna att följa oss innan våren var allt förlorat. Vita Landet var tvunget att stå i lågor under högsommaren. Och det var redan sen höst nu.

Detta var vår plan. Svartnacken hade förlorat vid Jarhem och var sårad. Vi var tvungna att göra slut på honom så fort vi kunde om vi skulle ha en chans att vinna kriget. Kungen skulle inte underskatta oss ytterligare en gång. Rapporterna som hade inkommit redan innan jag lämnade hären förtäljde att Svartnacken rekryterade hårdhäntare än någonsin i grannländerna. Gamla som unga blev tvungna att dra på sig vapenskjortan med den vita skölden, såvida de inte ville hängas för förräderi. Det kunde bara betyda en sak – Sven Svartnacke visste att vi var på väg. Och han tänkte krossa oss en gång för alla.

Tanken var att jag skulle anfalla Vita Landet från havssidan, om jag lyckades återvända tillsammans med isöborna. Med hjälp av deras snabbgående fartyg skulle vi segla rakt in i stadens oskyddade hjärta. Kom jag utan dem skulle jag ansluta mig till landsstyrkan, så att jag kunde försöka gjuta tillräckligt med mod i männen för att bryta ner stadsmurarna på egen hand. Det sistnämnda alternativet var dock bara en dumdristig förhoppning. Vi hade inga krigsmaskiner och Vita Landets murar var höga. Våra led skulle slå lika verkningslöst mot dem som en våg mot en klippa. Även om det var outtalat så visste alla att krigets utgång hängde på mig.

Kunde jag inte få med mig isöborna, ta över hamnen och slå upp stadsportarna inifrån var slaget redan förlorat.

50

Silda, som annars brukade släntra efter mig, gick denna förmiddag vid min sida. Tolke gick i täten, tillsammans med Torvil och Rosta. Alltid något, tänkte jag. Om Tolke inte längre såg bärsärkarna som någon fara hade jag kommit en bit på vägen. Jag betvivlade inte att han hade full kontroll över vad jag gjorde och var jag befann mig, men han höll sig längre ifrån mig än vad han hade gjort sedan vi först träffade Torvils följe. Hur han kunde konversera med dem var dock ett mysterium. Jag hade fortfarande stora svårigheter med att förstå dem, och Tolke hade till och med svårt att förstå vanlig fastlands-nordländska.

Silda knackade mig på hjässan med sin trollstav. ”Vad pågår därinne? Jag blir orolig när du tänker för mycket, Erik.”

Jag svarade inte. Istället fortsatte jag bara framåt utan att se på henne. Jag kunde dock känna hur hennes blickar granskade mig från sidan. Shamankvinnan hade en blick som skar genom kött och ben, precis som Vanja. De två hade en förmåga att ta reda på precis vad de ville om människor bara genom att se på dem. ”Jag vet att det ser hopplöst ut”, sade hon efter en stund. ”Men var inte orolig. Du kommer att finna en väg. Kunde du hålla din son i säkerhet från en eldmakerskas klor kan du få dessa barbarer att följa dig. Det är jag övertygad om.” ”Var det där ett försök till smicker?” ”Tolka det hur du vill”, sade Silda. ”Mig gör det detsamma. Men du måste tro mig när jag säger att du aldrig upphör att förvåna. En sådan … energi det sjuder omkring dig. Du kan få vem som helst att följa dig. Igår morse tänkte de här isvargarna bränna oss levande.

Nu behandlar de dig som en jämlike. Fortsätt på samma sätt så kommer de att stå på knä för dig innan vintern.”

Jag begrundade hennes underligt välvilliga ord. Sade sedan: ”Vad har hänt med dig egentligen, kvinna? Har du slagit i huvudet?”

Silda skrockade gåtfullt utan att svara. Därefter fortsatte vi vandringen under tystnad.

Gånghyle var försatt i ett dunkelt dagsljus denna förmiddag. Till 51

skillnad mot föregående dag kunde jag inte se ett enda hål i det olycksbådande molntäcket. I alla väderstreck var skyn täckt av ett mörkgrått, jämnt fördelat tak som långsamt rörde sig i sydlig riktning. Det fick landskapet att glimra i ett mystiskt, mörkt skimmer.

Ljuset såg ut att komma från snön istället för ovanifrån.

Vinden hade avtagit helt och hållet. Sista nattens storm hade efterlämnat ett lugn som nästan kändes overkligt efter så många dagars tjutande vindar. Speciellt när man såg de få träd som växte på den nordliga sidan av bergen. De var så nedbrutna av den ständiga vinden att de praktiskt taget växte längs med marken, istället för upp mot skyn. Alla grenar pekade mot söder likt hundratals vägvisare. Det verkade som om naturen försökte varna oss för att fortsätta norrut.

Det var varmare också. Snön var på väg att smälta bort igen och det plaskade om våra stövlar när vi tog oss ner från Häxkitteln. Då och då hörde vi hur stora sjok av tung snö tumlade nerför sluttningen och slog sig till ro i något flackare parti. Jag förväntade mig höra skämtsamheter om Häxan, att han var ute på jakt eller någonting liknande, men Torvil och hans bärsärkar var tystlåtna. De vandrade nerför med vaksamma blickar och stort allvar. Ingen av dem drack öl heller. Jag hade svårt att tro att deras plötsliga försiktighet berodde på att vi befann oss på Malik Hans marker; de hade ju skrattat och druckit som vettvillingar på vägen upp. Kanske var det bara det långsamma tempot som gjorde dem oroliga, eller bristen på kyla och vind.

För första gången sedan vi stigit i land på Gånghyle gick jag barhuvad. Det var en befrielse i sig att slippa ha den illaluktande isbjörnspälsen virad kring huvudet, även om den plötsliga värmen kändes en aning illavarslande. Det var långt ifrån någon uppfriskande vårvärme. Detta var en tung, kvav luft som var svår att andas och som efterlämnade en retning i halsen. Det fanns en antydan till stank som jag inte riktigt kunde placera. Jag uppfattade den bara väldigt vagt, och inte hela tiden, men det var tillräckligt för att jag skulle kunna känna igen den. ”Vad är det som luktar?” frågade jag Torkel Skråma. Han var den 52

ende i min närhet jag kunde namnet på. Förutom Silda förstås, och henne hade jag ingen större lust att samtala med. ”Det är berget som andas”, svarade den gamle krigaren. ”För många år sedan vaknade hon och förgjorde hundratals bröder och systrar med sitt brinnande blod. Sala sövde henne på nytt, men den senaste tiden har hon börjat röra på sig igen. Vi tror att det är Häxan som gör henne orolig.” Även om jag inte riktigt förstod allt Torkel sade så förstod jag varifrån jag kände igen stanken. Gudhem. Värme från underjorden, från bergens innandömen. Jag mindes att det påstods att bergstopparna ovanför Ossians dal hade kastat eld ur sitt inre en gång i tiden. Det måste vara det Torkel Skråma menade med brinnande blod. Den nordländska tron sade att bergen var sovande väsen. Lika gamla som haven, och minst lika kraftfulla. ”Häxan kanske väcker henne för att förtära era fiender”, sade jag och försökte låta uppmuntrande fastän jag inombords suckade åt hans ord. Torkel verkade på allvar tro att gudinnan hade sövt berget. De här krigarna var lika troende som Loke.

Han såg tankfull ut. ”Det är möjligt. Men hur mäktig Malik Han än är får vi aldrig glömma bort att han är galen. Att väcka en sådan fruktansvärd kraft som Häxkitteln skulle kunna förgöra oss alla.”

Malik Han. Allting handlade om den galne guden på Gånghyle.

Han hade hela ön i ett sådant grepp att man kunde kalla honom för dess härskare, trots att han hade blivit utstött. Jag undrade förstrött om Kasan Svartöga kände till namnet. Det var ju byronierna som hade gett honom det. Det var dock många år sedan Kasan lämnade sitt hemland, också han förvisad av sina egna. Styrbjörn Lång hade förmodligen inte börjat härja i Byronien vid den tidpunkten. Förvisso kunde jag inte vara säker; jag hade ingen aning om hur gammal Häxan var. Ingen idé att fråga heller, tänkte jag. Skråma skulle säkert bara svara att Häxan var gammal som haven, och det fanns en gräns för hur mycket sagor jag mäktade med under en dag. Även om vi befann oss på Isöarna.

53