Slaveri EN VÄRLDSHISTORIA OM OFRIHET
FORNTIDEN till RENÄSSANSEN
Dick Harrison
historiska media
Slaveri_8a.indd 3
06-07-03 13.12.29
Historiska Media Box , Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
©
Historiska Media och Dick Harrison Faktagranskning: Thomas Lindkvist, Philip Halldén Sättning: Gyllene Snittet Kartor: Svante Ström Omslag: Niclas Schüler, Curt Design© Tryck: Print-It, Gargzdai, Litauen Tryckning: ISBN ----
Slaveri_9a.indd 4
06-11-30 21.16.12
Till Hagar, Patricius, Theudote och Safi, deras bröder och systrar, nu och då.
Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt när de varit i tvist med mig, vad skulle jag säga när han ställer mig till svars? Han har ju skapat oss alla i moderlivet, en och densamme formade oss i modersskötet. Job :–
Slaveri_8a.indd 5
06-07-03 13.12.30
Slaveri_8a.indd 6
06-07-03 13.12.31
Innehåll Prolog – En resa med kapten Samuel Gamble
Slaveri
I begynnelsen
Vem är slav? Slavar, rymlingar och frigivna Slaveriets värld Produktion och makt
Hur och varför? Slavarna i Mesopotamien Fria och ofria i Nilens land Gammaltestamentligt slaveri från Josef till Judit Slavhandel på forntidens Medelhav Krig, fattigdom och hushållsarbete
Antiken
Det äldsta grekiska slaveriet Athens ofria I Laurions gruvor och på Chios Skräckvisionen av romerskt slaveri Husslavar och hantverksslavar Det storskaliga jordbruksslaveriets uppkomst Vägen in i slaveri Vägen ut ur slaveri Slavarna reser sig De sicilianska slavupproren Spartacus Slaveriet under kejsartiden
Slaveri_8a.indd 7
06-07-03 13.12.31
Akveduktarbetare och byråkrater Förakt och mildhet Slaveriet och kristendomen Kontinuitet och förnyelse
Medeltiden
Islam
Bysantinare och germaner Det västeuropeiska jordbruksslaveriets undergång Problemet servus På Totos och Rauchings tid Patricius och Balthild Tidigmedeltida slavhandel Skuggor av järnålderns ofrihet Medeltida träldom Brytar och fostrar Slavräder och korståg Slaveriet överlever i söder Venedig och Genua Husslaveri i pestens tid Från tatarer till afrikaner Den medeltida paradoxen
Islamisk ofrihet Affärsmän, tjänarinnor och sexobjekt Det stora upproret ”en slav som blir kung…” Turkarna i Samarra Slavar som härskare Mamlukerna tar makten vid Nilen Slavsoldaternas samhälle Bokslut över mamlukväldet De som inte var soldater Schiltberger och hans värld
Slaveri_8a.indd 8
06-07-03 13.12.32
Afrika
Asien
Slaveriets renässans
Epilog
Bildkällor
Källor och litteratur
Register
Afrika valde slaveri Slavkaravanernas Sahara Slavjägarna vid Tchadsjön Ibn Battuta i Mali Songhai Slaveriet i Östafrika En mörk kontinent
Östasiatiskt slaveri Indiskt slaveri En marockan på Maldiverna Tempel, risfält och idel arbetsplikter En historia som återstår att skriva
Den vite mannen och den svarte Den söta kryddan Hur portugiserna upptäckte Afrika Ett slavsystem skapas Renässansslaveriet i Portugal Slaveriet i Spanien Slaveriet i Ryssland Sökes: en negerpojke
Slaveri_9a.indd 9
06-11-30 21.14.51
Kartor Västafrikas kust Mesopotamien Nildalen Grekland Mindre Asien och Svarta havet Syditalien Tidigmedeltida slavhandel i Europa Senmedeltida slavhandel i Europa Abbasidkalifatets centrala delar på -talet Pyreneiska halvön år Mamlukernas värld Wagadu (Ghana) på -talet Kanem-Bornu Mali på -talet Songhai på -talet Kina på - och -talen e.Kr. Indien Sydöstasien Portugisernas upptäckt av Västafrika
– – – –
Tabeller Tabell . Tabell . Tabell . Tabell . Tabell . Tabell .
Slaveri_8a.indd 10
Romerska krigsfångar åren – f.Kr. Slavhandel i Genua åren – Slavhandel i Florens åren – Slavhandel över Sahara åren – Krigsfångar i Kina åren – Slavar i Ryssland under tidigmodern tid
–
06-07-03 13.12.34
Prolog
– En resa med kapten Samuel Gamble Antagligen tyckte han om blommor. Jag vill tro det. Det gör honom mänsklig, och jag vill gärna se honom som en människa, en vanlig människa. Dessutom har jag skäl för min tro. Kapten Samuel Gamble var nämligen, som så många britter nu och då, en utpräglad trädgårdsmänniska. Så fort möjlighet gavs blommade hans knapphändiga prosa ut i lovprisningar av jordens fruktbarhet i den loggbok han förde, dag för dag under hela den mödosamma färden över Atlanten. På fredagen den maj lägger hans skepp, Sandown, till vid Sankt Nikolaus ö i Kap Verde-arkipelagen. Ankomsten till ön föranleder kapten Gamble att sätta av åtskilliga rader i den annars tämligen trista skriften åt en utförlig redogörelse för vad man kan få att växa. Apelsin, citron, banan, bomull, peppar, pumpa, lök, kål, ärter, potatis, morötter, bönor, blommor med mera. Guvernören på Sankt Nikolaus, som är lika intresserad av blommor och plantor som kaptenen, berättar för Gamble att allt detta skulle kunna frambringas i stora mängder om man blott visar flit i odlingen av landet, tillför det vatten på konstlad väg under den torra årstiden och dränerar det under regnperioden mellan augusti och november. I guvernörens egen trädgård finns till och med en försöksodling av kaffe, noterar Gamble fascinerat, ”och det är första gången man försöker sig på det på dessa öar”, konstaterar han i loggboken, full av beundran. Befolkningen på ön, starka men lata karlar och tämligen fula kvinnor som är följden av en korsning mellan portugiser och guineanegrer, försörjer sig emellertid främst genom att tillverka bomullskläder som de byter bort mot europeiska hantverksföremål. Den storligen intresserade Samuel Gamble noterar allt detta, fyller på sina förråd, mottar en karta över öarna som present av guvernören och seglar vidare i början av juni. Det är lätt att känna sympati för kapten Gamble. När vi bläddrar i hans loggbok, skriven för mer än två sekler sedan, möter vi en på flera sätt tämligen modern människa. Samuel Gamble är genuint intresserad av botanik,
Slaveri_8a.indd 11
06-07-03 13.12.34
·
Slaveri
jordbruk, folk och näringsliv. Han brottas med ständiga bekymmer och känner ansvar för sin besättning. Tropiska sjukdomar hotar att sluka sjömännens liv, och som om det inte räckte med naturens egna plågoris finns den nyutropade franska republikens förbannade örlogsskepp att ta med i beräkningen. Det råder nämligen krigstillstånd, och redan på morgonen dagen efter det att han lämnat hamnen på Sankt Nikolaus ö ser sig Gamble tvungen att hissa fransk flagg när ett okänt fartyg dyker upp vid Porto Inglês på ön Maio. Tack och lov är det ett vänligt sinnat fartyg, Mary of Iron Mill på väg till Boston, vars besättning informerar den lättade Gamble att de inte sett till några fransoser på länge. Kaptenen kan andas ut, för tillfället. Jag vill se honom som en människa, en trädgårdsintresserad britt som levde för bara år sedan, en människa som du och jag. Men kapten Samuel Gamble var inte som du och jag. Han var slavhandlare, och hans resa med Sandown var en uppvisning i olycka, misär och mänskligt elände. När han lämnade Englands kust hade han sjömän och två pojkar ombord. Inte många var i livet när fartyget återvände hem efter en färd längs triangelhandelns klassiska rutt. • Kapten Gamble hade varit i Afrika förr. Han hade seglat till Old Calabar vid nuvarande Nigerias västkust år , och han hade säkert varit i Guineas farvatten därefter. År var destinationen Iles de Los, en ögrupp några kilometer utanför Kap Sangara vid den nuvarande republiken Guinea, inte långt från dagens huvudstad Conakry, och floderna i det närbelägna fastlandet. Iles de Los hade i mitten av -talet blivit en ofta besökt bas för långväga sjöfart. Här fanns färskvatten, skeppsförnödenheter och framför allt möjlighet att utföra reparationer. Öarnas härskare hade år slutit en överenskommelse med Miles Barber, en representant för Liverpoolkompaniet, som tillerkändes rätten att grunda ett faktori på den ö som följaktligen fick namnet Factory Island, Faktoriön. Barber rekryterade snickare, repslagare, lotsar, tunnbindare och en mängd andra hantverkare och kunniga personer, dessutom ett stort antal grumetes, daglönare som besökande skepp kunde få hyra. Det fanns kaptener som nöjde sig med att endast lägga till vid Factory Island och handla direkt av kusthandlare som fört sina varor till
Slaveri_8a.indd 12
06-07-03 13.12.35
Prolog
·
faktoriet. Andra kaptener utnyttjade öarna som en god plats att kasta ankar och sedan själva ge sig in på de afrikanska floderna med långbåtar eller andra smärre farkoster i syfte att göra bättre affärer med de köpmän och handelsagenter som hade bosatt sig i afrikanernas land. Ett alternativ var att lägga till vid Bance Island, vid Sierra Leoneflodens mynning; även där hade Liverpoolkompaniet låtit bygga ett faktori. För den som valde att själv föra handel i Afrika väntade större vinster men också större faror än för den som blott lade till vid Factory Island eller Bance Island. Vid tiden för kapten Gambles ankomst till trakten år var flera europeiska, afrikanska och euro-afrikanska handelsmän fast etablerade längs Rio Nunez, en av de viktigaste floderna. Här fanns inte minst den driftige Dr James Walkers faktori, etablerat sedan nästan tre decennier och av grundaren döpt till Walkeria. Liksom på Factory Island kunde en besökande västerlänning här få hyra lotsar och daglönare för sysslor som afrikaner kunde utföra bättre än europeiska eller amerikanska sjömän. Walker stod på god fot med både den lokale landumahövdingen och med den närmast bosatte representanten för fulafolkets välde. Han hade valt platsen för sitt faktori med omsorg, nära gränsen mellan landuma- och nalufolkens områden och tillräckligt långt in i landet för att kunna nås av fulakaravaner. Fulaköpmännen förde med sig ris, hudar, slavar, guld och elfenben, som de bytte mot salt, gevär, krut och andra västerländska varor – nästan all handel var byteshandel. Walker gjorde sig en god profit på denna kommers och blev ännu rikare på att skeppa sina inköp till faktorierna på öarna utanför kusten för vidareförsäljning. Han kände personligen många handelsmän i Rio Pongo och i Bissau och hade lärt sig att samarbeta med dem när så var nödvändigt. En del av sina produkter sände han även till en nygrundad brittisk koloni vid namn Freetown, den fria staden, en märklig anläggning som hade grundats för att ge före detta slavar en möjlighet att skapa sig ett liv i frihet. Walker kan knappast ha hyst några högre tankar om detta projekt. För honom var slavar något man köpte och sålde och tjänade stora pengar på. Men visst, om galningarna i London ville befria dem och sända dem till Sierra Leone, så inte honom emot. Galna kolonister var likväl kolonister, och sådana kunde man sälja varor till. Det var profiten som räknades. Det fanns fler handelsmän att göra affärer med än gamle Walker. Den kapten som sökte sig längre uppför Rio Nunez kom till David J. Lawrences faktori i Kissassi. Lawrence var euro-afrikan med rötter i både den vites och
Slaveri_8a.indd 13
06-07-03 13.12.36
Slaveri_8a.indd 14
06-07-03 13.12.36
Prolog
·
den svartes värld. Han var medlem av ett handelsnätverk vars främsta baser låg längre norrut, vid Cacinefloden i södra delen av nuvarande Guinea-Bissau. Ännu längre uppför floden bodde Dr Fortune, som handlat i området i mer än år. Liksom Walker sände han ut agenter i inlandet och gjorde allt han kunde för att förmå fulakaravanerna att ta vägen över hans faktori. Dessutom fanns mindre handelsplatser under ledning av Dr Monroe, Mr Cummings, Thomas Powell och George Bolland samt euro-afrikanen John Pearce. Alla kände de varandra och kunde, om nödvändigt, bistå varandra. De hade lärt sig att samverka i en av de mest riskabla men också mest profitabla av områdets alla näringar, att samla ihop och köpa stora mängder slavar för vidareförsäljning till sjökaptener på väg till Amerika. Samuel Gamble var en av dessa kaptener. Män som Walker och Lawrence var nödvändiga mellanhänder. Utan dem skulle kaptener som Gamble inte ha kunnat uträtta någonting. Det handelssystem som ombesörjde att inlandets folk fick salt och västerländska varor medan kaptenerna fick elfenben, slavar och andra begärliga ting från Afrika var konstruerat på avtal mellan erfarna och luttrade män, herrar som kommunicerade antingen på afrikanska tungomål eller på en säregen kustblandning av lokala dialekter och europeiska språk. Den främling som bosatte sig vid en afrikansk flod erlade tribut till sina inhemska värdar mot privilegiet att få föra handel och kunna räkna med afrikanska krigares beskydd. Europén förväntades följa bygdens sedvanor och ombesörja att värden fick tillgång till gevär och krut. Kommersen och avtalen var till ömsesidig nytta för alla inblandade utom för slavarna. När en kapten anlände till kusten var han tvungen att sluta bindande avtal inte med den afrikanske producenten och ägaren av varorna – kungen, stormannen eller karavanledaren – utan med den europeiske eller euroafrikanske mellanhanden. En vanlig taktik var att kaptenen helt enkelt sökte upp en ansedd mellanhand – i regel en köpman som han redan kände och litade på, till exempel gamle Walker i Walkeria – och slöt avtal om hela den blivande lasten. Så och så många slavar, så och så mycket elfenben och så vidare. Sedan åtog sig mellanhanden att införskaffa varorna, och under tiden var det bara för kaptenen och hans besättning att vänta. Deras europeiske värd var i regel tvungen att ge dem förnödenheter under de följande månaderna. Men sjömännen kunde få vänta länge, till och med mycket länge, intensivt ansatta av tropiska sjukdomar och leda. Eftersom avtalet var bindande fick de inte fuska genom att söka upp andra mellanhänder
Slaveri_8a.indd 15
06-07-03 13.12.38
·
Slaveri
och sluta nya avtal med dem. Systemet var till sin natur bräckligt och byggde på total respekt mellan parterna. Om folk började bryta mot reglerna skulle det röra upp ont blod och leda till fejder som ingen av mellanhänderna var intresserad av. Hur mellanhanden fick tag på varorna var dennes ensak. Det var normalt att han kontaktade kolleger och konkurrenter vid floden. Ibland krävde mellanhanden att kaptenen skulle skänka honom förskott på den last han var ifärd att införskaffa, detta för att han skulle kunna köpa varor att använda i den nödvändiga byteshandeln. Just på denna punkt måste emellertid kaptenen vara försiktig. Förskottsbetalningar föll utanför avtalets huvudregler och kunde mycket väl resultera i att han blev lurad. Mellanhänderna var erfarna affärsmän som ville sko sig på alla inblandade parter. Förvisso fanns det våghalsiga kaptener som bröt mot reglerna, som ignorerade mellanhändernas monopol och själva seglade runt längs kusten, köpande och säljande här och där. Men det var farligt. Dolda rev kunde få fartyget att gå på grund. Ingen lokal härskare eller mellanhand fanns till hands att beskydda besättningen om de fick problem, till exempel om de blev skeppsbrutna. Framför allt kunde det ta en smärre evighet att fylla lastutrymmet. Våghalsarna saknade ju mellanhändernas kunskap och kontakter. Ju längre tid man förblev i afrikanska farvatten, desto fler sjömän och inhandlade slavar föll offer för sjukdomar och dog. Snålheten bedrog visheten. Dessutom inträffade de flesta slavuppror medan man ännu kunde se kusten från båten. Friheten hägrade. Kapten Samuel Gamble var ingen våghals. Han hade varit med förr och visste vad som gällde. Skeppet lämnade England i början av april och tog tre månader på sig att nå fram till Iles de Los. Eftersom krig hade brutit ut mellan Storbritannien och Frankrike hade Sandown först seglat i en större konvoj på väg mot Västindien, varefter skeppen hade delat sig i en grupp som for vidare över Atlanten och ett flertal skepp som på egen hand sökte sig ned längs Afrikas kust. Alla kaptener, även Gamble, var livrädda för franska örlogsfartyg och kapare, och faktoricheferna på Iles de Los var ännu räddare eftersom de hade större skäl att frukta överfall, permanenta och lukrativa byten som de var. De visste dessutom att varje förnuftig kapten hade en brokig uppsättning nationsflaggor i sitt skeppsförråd, så att han kunde låtsas vara fransman, amerikan eller britt allt efter behov. Det som vid första anblicken såg ut som en fredlig britt kunde vid närmare inspektion mycket väl visa sig vara en blodtörstig fransos.
Slaveri_8a.indd 16
06-07-03 13.12.39
Prolog
·
Efter att ha lagt till vid Factory Island och bevisat för faktorifolket att han verkligen var britt och ingen förklädd republikansk pirat fortsatte Gamble upp för Rio Nunez i en pinass. Till en början gick allt som planerat. Redan efter ett par dagar hade han slutit avtal med James Walker i Walkeria. Så här läser vi i loggboken: ”Slöt avtal med Mr. James Walker för slavar, vilka skall betalas nästföljande december, detta gällande för hela min last, vilket sammanlagt blir pund, shillings och pence.” Walker åtog sig alltså att införskaffa en stor mängd slavar, vilka skulle lastas på Sandown, och han skickade genast en lots ut till öarna för att leda in skeppet till faktoriet vid floden. Där var det bättre skyddat mot franska kapare. Nu tog emellertid den långa väntan sin början, och det afrikanska klimatet började kräva sin dödliga tribut. Visserligen låg Walkeria ovanför den mest ohälsosamma delen av Rio Nunez, men det var inte långt till mangroveträsk, sumpmarker och horder av myggor. Mellan juni – då Gamble anlände – och oktober inföll dessutom regnperioden, då många européer brukade insjukna. Bakterier och virus spreds genom myggor, dricksvatten och mat samt med sjömän, karavaner och handelsmän från andra faktorier. Gula febern härjade som värst längs västafrikanska kusten just vid tiden för Gambles vistelse där. Den ene efter den andre av sjömännen föll ihop, oförmögen att arbeta, och överfördes till Dr Walkers omsorger. Dödstalet steg oupphörligen. Den augusti antecknade Gamble i loggboken att skeppets besättning ej visade tecken på bättring och att han själv led av feberanfall för tredje gången sedan ankomsten. Två grumetes hade hyrts att arbeta för skeppets räkning, men inga slavar hade anlänt. Det sista var ett stort problem, och det blev allt större under de följande månaderna. Kapten Gamble blev inte gladare till sinnes av att karavanerna från inlandet stundom saknade de slavar som han hoppats på, och när slavar väl fanns till hands var besättningen i regel för sjuk för att kunna ta dem ombord. Läget var uruselt. I loggboksanteckningen för den oktober läser vi om storm och regn, att besättningen är lika sjuk som tidigare och att endast tre slavar har lastats: en pojke, en kvinna och en kvinnoflicka. Sistnämnda märkliga människobeteckning bottnade i en brittisk lag från , enligt vilken kaptenerna var tvungna att föra bok över sina slavar med utgångspunkt i deras längd. Längdkategorierna utgjordes av man, manpojke, pojke, kvinna, kvinnoflicka och flicka. Måndagen den november, när ytterligare en man, en kvinnoflicka och två pojkar fördes ombord på Sandown uppgick det samlade antalet sla-
Slaveri_8a.indd 17
06-07-03 13.12.41
·
Slaveri
En afrikansk slavkaravan på väg mot europeiska slavhandlare. Teckningen finns i den loggbok kapten Gamble förde under resan till Afrika.
var endast till . Besättningen vred sig i plågor och tunnbindaren var allvarligt sjuk, med döden lurande runt hörnet. På onsdagen den december , några dagar före jul, skriver en darrande kapten Gamble: ”Feber och frossa rasar i stor myckenhet. Börjar bli mycket orolig, eftersom jag ej ser någon möjlighet att komma iväg och eftersom alla sjömän är mycket sjuka. Medicinerna är nästan slut.” När övergick i höll situationen på att bli desperat. Skulle tillräckligt många sjömän tillfriskna för att slavhandeln skulle kunna fortsätta och Sandown anträda resan över Atlanten? Skulle karavanerna föra tillräckligt många ofria afrikaner till Dr Walkers faktori? Eller skulle – vilket Gud förbjude – de fängslade svarta resa sig och utkräva blodig hämnd för allt elände de vita handelsmännen utsatte dem för? Klockan sju på morgonen den januari , på nyårsdagen, gick Samuel Gamble iland och åt frukost med en handelsagent vid namn Jackson. Han fann att ett nytt skepp hade anlänt, briggen Pearl från New York. Den historia Gamble fick höra under förmiddagen gjorde honom sannolikt än mer illa till mods än han redan var. De slavar som tidigare hade lastats ombord på Pearl hade nämligen gjort revolt, dödat kapten Howard och erövrat skeppet. Under ett och ett halvt dygn hade slavarna styrt farkosten efter eget sinne, men tack och lov hade Nancy, ett skepp från Liverpool, anlänt
Slaveri_8a.indd 18
06-07-03 13.12.42
Prolog
·
och angripit dem. Britterna hade segrat, men till priset av en ihjälslagen och en drunknad. Samma dag, vid fyratiden på eftermiddagen, lämnade Samuel Gamble sitt eget skepp för att avlägga ett kortare besök i kolonin i Sierra Leone. Vid återkomsten den januari fann han att hans egna slavar hade gjort revolt. Sju manliga slavar och en kvinna hade drunknat. En manpojke och en man hade rymt. I lasten återstod slavar. I ett hastigt försök att fylla på lagret for kapten Gamble till Iles de Los för att köpa slavar som han hade blivit lovad, men kapten Pearson på Jimmy från Liverpool hann före och tog hand om slavarna i det egna lastutrymmet. Gamble gav inte upp. Han fortsatte sitt sökande och köpte nu slavar i stora partier. Detta gick tvärt emot uppdragsgivarens önskemål – Gambles chef hade beordrat honom att köpa noggrant utvalda slavar i små partier – men kaptenen vågade inte riskera ett längre uppehåll vid Rio Nunez. Den mars hade han genom sin köpoffensiv kommit upp i slavar, och i mitten av månaden gjorde han sina första allvarliga försök att ge sig av på färden över Atlanten. Återigen hindrades han. Walker dröjde länge med att ge honom en lots, och utan en sådan var avresan otänkbar. Dessutom var alla rädda för franska kapare, eftersom kriget fortsatte som tidigare. Stämningen präglades av fruktan. I slutet av mars lättade Sandown ankar och påbörjade den fruktade middle passage, slavresan över Atlanten. Målet var Jamaica, juvelen bland kolonierna i brittiska Västindien och – sedan slavarna något år tidigare gjort uppror i den ännu rikare franska kolonin Saint-Domingue – den kanske viktigaste sockerproducenten i hela världen. Det blev en synnerligen obehaglig resa för alla, såväl sjömän som slavar, en oändlig mardröm med Döden som lots och havet som glupsk kyrkogård. Den mars noterar Gamble att slavarna är ”mycket sjösjuka”, men det var inget mot vad som komma skulle. Torsdagen den april skriver han att hajar har omringat Sandown och att skeppsläkaren amputerade en slavs finger. Orsaken var att en annan slav hade bitit honom och förruttnelse hade angripit fingret. Operationen misslyckades emellertid och slaven dog. ”Nummer ”, antecknar Gamble. Tre dagar senare, vid fyratiden på eftermiddagen, hittade sjömännen en manlig slav som gömt sig i en vrå av lastrummet där han uppenbarligen hoppades kunna undgå upptäckt, okunnig som han var om hur lång tid av resan som återstod. Kaptenen gav order om att slaven skulle förses med bättre och stabilare bojor och kedjor än han ti-
Slaveri_8a.indd 19
06-07-03 13.12.48
·
Slaveri
digare haft, och även kedjorna på övriga slavar kontrollerades och justerades för att liknande incidenter skulle undvikas. Under de dagar som följde började allt fler slavar klaga över hur kallt det var. Afrikanerna var ovana vid kylan och vindarna på havet. Den ena ofria kroppen efter den andra dukade under för påfrestningarna: köld, sjukdomar, trängsel och den psykiska terror som hela resan innebar. Den april tvingades Gamble begrava en kvinnoslav och en flickslav. Den trettonde slaven som dog, en pojke, begravdes den april, ”nummer ”, en manlig slav, den april. Vid tiotiden på förmiddagen två dagar senare summerade kaptenen läget. Allt som allt hade han en gång haft slavar. hade dött i upproret och av sjukdomar. Av de slavar i lasten som ännu levde var män, manpojkar, pojkar, kvinnor, kvinnoflickor och flickor. Men resan var långt ifrån över. Färden över Atlanten artade sig till rena Gehenna. Allt fler dödsfall, både bland besättningen och bland slavarna, noterades i loggboken. Det blev svårt att sköta fartyget, och därtill kom att vattentunnorna läckte. Besättningens ransoner minskades till tre fjärdedelar av vad som var brukligt. Kapten Gamble bestämde sig därför för att ta en stor risk: han ändrade färdriktning och lade till i den första av de brittiska kolonier man passerade i Västindien, Barbados. Han visste att många av de ännu levande besättningsmedlemmarna med all sannolikhet skulle utnyttja detta till att hoppa överbord och rymma, men Gamble hade inget val. Slavarna var sjuka, rentav döende, och förnödenheterna var snart slut. Besättningen stod på randen till myteri. Sandown nådde fram till Barbados på tisdagen den april . Genast rymde elva sjömän utan vare sig tillåtelse eller lön. Ytterligare fem rymde en tid senare, likt råttor som överger en sjunkande likkista till fartyg. Trots krisen lättade kapten Gamble ankar och satte segel mot Jamaica i början av maj. Kvar av besättningen fanns endast sex man, men Gamble satsade allt på ett kort och bad till Gud att ingen ytterligare olycka skulle drabba hans katastrofala resa. Den maj anlände fartyget äntligen till Jamaica, och dagen därpå kastade man ankar i Kingstons hamn. Här väntade nästa motgång. Gula febern hade slagit till mot ön med full kraft med följd att mängder av skepp låg kvar i hamnen. Samuel Gamble kände genast igen Nancy från Liverpool, som hade anlänt från Angola med slavar, och Hornet från Bristol, som hade varit i Bonny och medfört . Eftersom utbudet var stort var
Slaveri_8a.indd 20
06-07-03 13.12.49
Prolog
·
priset på ofri arbetskraft för lågt för att ge god profit, och risken för sjukdom var snarast ännu större än den varit på resan över Atlanten. Den maj såg sig Gamble tvungen att begrava sin :e döda slav, en flicka. Fem dagar senare kom hans uppdragsgivare, representanter för familjen Kennedy, ombord för att bese lasten – de ville antagligen förvissa sig om att gula febern inte fanns bland de överlevande slavarna. Samma dag begravdes slav nummer , en kvinna. Samuel Gamble var en trött, sliten och bruten man. Den maj ordnade han äntligen sina papper och släpade sig utmattad till sjuklägret. Där förblev han till den juni, svårt plågad av gikt, kramp och reumatism. Men han hade lyckats. Helvetet var över för hans del, om än inte för slavarnas, och han kunde vila sina giktbrutna ben med gott samvete. Det hade kunnat gå mycket värre, något kapten Pearson på ovannämnda Jimmy kunde intyga när han anlöpte Kingstons hamn ett par dagar senare med en last av slavar. Jimmy från Liverpool hade haft en svår resa med ett slavuppror som lett till fyra människors död och till åtskilliga sårade slavar och sjömän. För att inte tala om vilket elände fransoserna hade råkat ut för. Gamble förvånades över hur många franska emigranter som vistades i Kingston, inte bara förnuftigt folk som flytt från giljotinens hemland utan också kolonister från Martinique, Guadeloupe och framför allt Saint-Domingue på Hispaniola, där slavarna hade rest sig i ett blodigt krig mot sina herrar. Plantagerna stod i lågor. Fransmännens närvaro hade medfört att priset på livsmedel stigit och till att Jamaica blivit en dyr ö att leva på. För slavhandlare var detta dåliga nyheter. De brittiska plantageägarna klagade över att de inte kunde köpa de negrer de önskade eftersom de inte hade råd att försörja dem med mat. Många Guiney Men, svarta afrikaner från Guinea, gick följaktligen inte att sälja. De låg kvar i skeppen, sjuka eller döende. Kapten Gamble skrev ned en lista över de sammanlagt skeppen, kaptenerna och antalet slavar i Kingston. Det är en förfärlig lista över människohandel som får Gambles egen bedrift – att lyckas frakta levande slavar till Jamaica – att i all sin vedervärdiga omänsklighet hamna i skuggan av det samlade helvetesberget. Här fanns Union från London, under kapten Thompson, med slavar lastade i Annamabou, och Elizabeth Anderson, också från London, under kapten Bowie, med slavar direkt från Sierra Leone. Kapten Proudfoot på Golden Grove (London) förfogade över slavar från Annamabou och Hoskins på Countes Galvez (London) hade från samma köpställe. Kapten Willson på skeppet Spy (London) hade en
Slaveri_8a.indd 21
06-07-03 13.12.50
·
Slaveri
last på slavar från Angola. Det minsta antalet slavar, , fanns ombord på Robust (Liverpool) under kapten Shaw, som hade färdats med lasten från Old Calabar. När han räknade ihop alla slavlaster fick kapten Gamble en sammanlagd summa av ofria svarta som väntade på att säljas. • Kapten Samuel Gambles resa ägde rum när den mest ökända kommersen i världshistorien, den transatlantiska slavhandeln mellan Afrika och Amerika, nådde sin kulmen. Under andra hälften av -talet forslades fler slavar över Atlanten än vid någon annan tidpunkt i världshistorien, varken tidigare eller senare. Samtidigt expanderade slavhandeln kraftigt på Indiska oceanen, från Moçambique i väster till Suluarkipelagen i öster. Överallt hördes kedjor som skavde mot kedjor, dödsrosslingar, hostattacker, förbannelser och desperata böner till gudar som inte hörde, som inte brydde sig eller som inte fanns. Kapten Gamble var en av tusentals och åter tusentals människor som profiterade på handeln med människor. Han var ingen mäktig man, ingen vital länk i kedjan. Han var blott ett av flera små kugghjul i ett inhumant maskineri vars ingenjörer och arbetsledare satt i städer som London och Nantes och blev kolossalt förmögna på att det fanns erfarna sjöbjörnar som Gamble och fattiga sjömän i hamnstädernas slum som var villiga att ombesörja transporter av ofria människor över världshaven. Sjömännen var lika mycket offer som slavarna. Lönen var låg och dödligheten skrämmande hög. För sjömännen på Sandown var det betydligt mer sannolikt att de dog i gula febern än att de blev rika på sina vedermödor. Så var också många sjömän ofrivilliga – shanghajade eller grundlurade – eller drivna av armodets piska att ta de enda jobb som fanns på kajerna i Bristol, Liverpool eller London. När Sandown, Nancy, Hornet och Jimmy trängdes i Kingstons hamn upplevde den västindiska slavhandeln sin sista blomstring. För en man som Samuel Gamble lär detta ha varit svårt att förstå. Han levde förmodligen i tron att det var tvärtom, att hans erbarmliga färd till den överfulla slavhamnen hade ägt rum i en tillfällig konjunktursvacka, att det snart skulle bli bättre och bättre och bättre. Men det skulle det inte. Orosmolnen på slavhandlarnas blodiga himmel hade redan börjat skockas. Gamble hade själv kunnat observera ett av dem
Slaveri_8a.indd 22
06-07-03 13.12.51
Prolog
·
i detalj, den brittiska kolonin Freetown i Sierra Leone, som hade grundats för att ta emot frigivna slavar. Männen bakom Freetown var så kallade abolitionister, ”avskaffare”, benämnda så eftersom deras högsta mål i livet var att avskaffa slavhandel och slaveri. I Storbritannien blev de allt fler på - och -talen – män som Granville Sharp och William Wilberforce – och bara något decennium senare, , skulle de triumferande åse hur brittiska parlamentet införde totalförbud mot slavhandel. Det krävdes mycken tid och möda att genomföra förbudet och med krigsskeppens hjälp tvinga övriga europeiska stater att följa efter. Både på -talet och talet exporterades fler slavar över Atlanten än i något annat decennium med undantag för det fruktansvärda -talet. Men hjulen hade börjat snurra och skulle under -talet snurra än snabbare, samtidigt som slaveriet som ekonomiskt system utvecklade sin egen dödliga dynamik på de fält där varje ärlig abolitionist var persona non grata. Den verkligt stora expansionen för slaveriet i Afrikas inland låg således ännu i framtiden på Samuel Gambles tid. Det krävdes blod och järn, inte parlamentsbeslut, för att kapa ofrihetens kedjor. • Den här boken är den första volymen av tre i ett verk om slaveriets världshistoria, från begynnelsen till nutiden. Jag har valt att börja den långa, sorgliga historien med kapten Gamble dels eftersom han är en god representant för det slaveri flertalet av oss instinktivt associerar till när vi tänker på ofrihet, det transatlantiska, dels för att han kronologiskt sett befann sig mitt i eländet, med ena benet i den gamla hårda tid då ofrihet var något självklart och med andra benet i den moderna epok då nya tankar och nya produktionsformer totalt förändrade slaveriets förutsättningar. Kapten Gamble kunde blicka tillbaka på millennier av piskor, kedjor, bojor, halsjärn och lika total som självklar förnedring av mänskliga individer. Framför honom låg ett grundligt ifrågasättande av hela systemet, men också en intensiv brutalisering som fick det blodiga -talet att framstå som ett jämförelsevis humant sekel. Det finns emellertid också ett annat skäl till att betänka Samuel Gambles öde. Hans slitna gamla loggbok avslöjar inte bara en kallhamrad, cynisk slavhandlare utan också en mänsklig individ som vi utan större ansträngning kan komma in på livet. Gamble lever och andas i sin knapphän-
Slaveri_8a.indd 23
06-07-03 13.12.52
·
Slaveri
diga -talsprosa. Vi känner hans feberfrossa, hör svordomarna över allt djävulskap som tillvaron vräker över honom, förstår paniken när sjömännen dör och slavarna uteblir, delar lättnaden när allt är över i Kingston och sympatiserar med honom när han går omkring på Sankt Nikolaus ö och botaniserar i Kap Verdefloran. Förmodligen tyckte han om blommor. Precis som vi. Kapten Samuel Gamble var en människa, en enskild individ som är påfallande lätt att lära känna. Alla slavhandlare och alla slavar var enskilda individer, och det är som sådana vi måste närma oss dem. Inte som kollektiv. Vi kommer aldrig att förstå slaveriet och dess bisarra logik om vi nonchalerar den enskilda människan och sätter massorna i högsätet. Ty i slaveriets innersta kärna finner vi den mänskliga rovdjursnaturen och den banala ondska som vi alltför lätt väjer för att analysera. Slaveriets historia handlar ytterst inte om kapitalets krav på profit, om kulturell sedvana, om religiösa dogmer och om notariers kalkyler i handelshus och på plantager. Slaveriets historia är berättelsen om hur enskilda människor utövar makt över andra människor, hur de tar sig rätten att behandla sina medmänniskor som ting, verktyg, saker, djur. Slaveriets historia är historien om hur otaliga mänskliga individer genom tiderna har tagit sig rätten att frånkänna andra individer deras rättighet som människor. Denna historia får inte bortförklaras med teoretiska modeller och hänvisningar till abstrakta principer. Historien måste ses i vitögat, och då kommer vi inte runt individerna. Kapten Gamble är en av otaliga individer som har skrivit in sin egen berättelse i slaveriets långa världshistoria. I denna bok kommer vi att finna många sådana människor – slavar, slavägare, slavhandlare och slavobservatörer. De flesta av dem är okända för flertalet nutidsmänniskor. De har, liksom Gamble, för länge sedan drunknat i historiens hav, utraderats från historieböckerna eftersom deras berättelser bedömts som alltför ointressanta eller alltför kusligt avslöjande om oss själva för att tillåtas bli ihågkomna. Vi människor har mycket lätt för att blunda när det förflutna blir oss alltför obekvämt. Ett huvudsyfte med detta arbete har varit att låta människor som Samuel Gamble komma upp till ytan. Dessa människor utgör slaveriets rätta ansikte. De bör ses, höras och läsas, få en möjlighet att berätta sin glömda historia. Det är inte alltid deras röster är de mest representativa eller de mest vältaliga, men de är äkta. Onkel Tom är en romanfigur och Kunta Kinte är fiktionaliserad, men Gamble och hans slavar har existerat. Vi
Slaveri_8a.indd 24
06-07-03 13.12.53
Prolog
·
behöver inte göra om dem till tv-figurer eller romanelement. Verkligheten är nog så vidrig som den redan är. • I denna första volym i trilogin berättas slaveriets historia från de allra tidigaste kända slavarna och slavägarna i forntidens Mesopotamien fram till dess att grunderna har lagts för den transatlantiska slavhandel som kapten Gamble skulle delta i ett par sekler senare. Vi rör oss längs en tidsaxel från -talet f.Kr. till -talet e.Kr., och vi befinner oss i Gamla världen – i Europa, Afrika och Asien. Här och där finner vi märkliga skillnader länderna emellan, kulturella besynnerligheter i stil med slavsoldater, människooffer och institutionaliserat tvångsarbete för fria, men det mest remarkabla är inte skillnaderna utan likheterna. Samtliga av oss kända samhällen har de grundläggande dragen gemensamma. Ingen av Gamla världens kända civilisationer sade nej till slaveri. Alla accepterade ofriheten som princip. Alla utvecklade samma hårda, närmast fascistiska förakt för svaghet. Alla såg system födas i vilka det blev legitimt att försätta offren för krig och fattigdom i ofrihet och frånkänna dem rätten till människovärde. I volym II kommer vi att skärskåda Samuel Gambles egen epok, perioden från -talet till -talet, den transatlantiska slavhandelns och de nordafrikanska korsarernas tid, då dystra slavfort byggdes i Afrika och oräkneliga svarta slet ihjäl sig på de västindiska plantagerna. I den avslutande tredje volymen möter vi - och -talens slaveri – den brutala stegring av systemets grymheter som alltför få är medvetna om, men också den blodiga och envetna kamp mot ofriheten som ingen tidigare epok i världshistorien har bevittnat. Eugene Genovese, en av de största av alla -talets slaverihistoriker, har rätt när han kallt konstaterar att man inte kan skriva slavarnas historia om man inte också skriver slavägarnas. Detta gäller i synnerhet i föreliggande volym eftersom slavarnas röster blir allt färre ju längre tillbaka i historien vi söker oss. Men det dröjer inte länge förrän även de ofria börjar göra sig gällande i källorna. Thrakern Spartacus skrev förvisso aldrig någon självbiografi, men några sekler senare berättade britanniern Patricius självutlämnande om sitt liv i ofrihet, fjärran från hembygden. När slavar har fått chansen har de talat. Att vi sällan känner till detta beror på att vi inte har velat lyssna.
Slaveri_8a.indd 25
06-07-03 13.12.54