9789127132580

Page 1

L O V O R D F Ö R L O T TA L U N D B E R G S TIDIGARE ROMANER

FOTO: ANN-CHRISTINE JANSSON

L O T TA L U N D B E R G bor och arbetar i

Långt ute i Söderhavet ligger ön. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden. När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta veckor kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld att ställas på sin spets.

ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna föreställningen om det?

ISBN 978-91-27-13258-0

OMSLAG: SARA R. ACEDO

Lundberg_ON_ORIG_alt.indd 1

»Lundberg är inte bara en intressant utan också en betydande författare.« Dagens Nyheter »Hon är också en av den moderna tidens mest formidabla kritiker, en senare dagars Dickens som vågar spegla ondskan.« Helsingin Sanomat, Finland

ROMAN

Berlin sedan 2004. Hon debuterade 1998 med romanen Låta sig hända. Hon har sedan dess skrivit ytterligare tre romaner, samt en samling essäer. Hennes senaste roman, Skynda, kom och se (2006) hyllades av kritikerna och gav henne Albert Bonnier-stipendiet. Henns böcker finns översatta till flera språk.

»Lundberg skriver med insikt och medkänsla, hon förenar sin skarpsynta psykologi med social tematik.« Svenska Dagbladet

»Romanen [kan] läsas som en kritisk kommentar till nutidens avsaknad av tolerans. I vart fall är Lundberg rätt betraktad mer upptagen av att berätta en god och uppbygglig berättelse än att hårdhänt politisera.« Politiken, Danmark »Det är länge sedan jag läste en bok som drog upp ett så stort och så oavbrutet fascinerande avstånd mellan världen innanför pärmarna och den utanför.« Sydsvenskan » »Allt jag vill ha är inte bara Lotta Lundbergs bästa bok hittills, den är något så ovanligt som en vuxen bok om att bli vuxen.« Bonniers Litterära Magasin

9 789127 132580

2011-11-02 14.29


”Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last och Lusta, det var alla di hon har te och kämpa emot där borta Selma Lagerlöf i sitt kejsarrike.”

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 5

2011-12-08 16.06


P

å stranden glufsar grisarna. Trynena ner i nyfallen mango, den skabbiga borsten glänser i solgasset. Knorrarna rakt upp, borta för världen. Man skulle skjuta dem, tänker hon. Olivia står i skuggan under palmen och ser hur de kliver ner i vattnet. Tre stycken med resväskor och skära hårfästen. Vågorna slår mot plattbåten och han längst fram håller handen över pannan, som en indian spejar han in över ön där ungarna hänger i klasar på tullhusets tak. Han lyfter handen i en tafatt vinkning, hon drar sig tillbaka och besvarar inte gesten. Fast egentligen har hon lust att gå fram och fråga varför de inte har svartkapporna och perukerna på redan vid ankomst. Men hon står kvar, trampar i sanden som är torr men ändå klibbar mellan tårna. Solen steker och deras ansikten sväller i hettan medan de barfota vadar in mot strandkanten med skorna hängandes i snörena om nacken. Kvinnan har sina dinglande i ena handen och lyfter kjolen över knäna undan svallvågen. Herrarnas byx

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 7

2011-12-08 16.06


ben är redan mörka av salt vatten. De försöker se glada ut, som om de kom på semester med fickorna fulla av kondomer och redan hade knäckt en back öl på båten. Ett ögonblick får hon lust att klä av sig kläderna och simma ut, ge dem det välkomnande kapten Cook fick för tre hundra år sedan. Fylla munhålan med hav och spruta en liten lockande stråle. Sparka ekivokt med benen och låta brösten flyta upp ovanför ytan. Guppa där alldeles naken och vinka åt dem att komma efter genom lagunen. Det gör hon naturligtvis inte. Hon står kvar under palmen, leker med en kulspetspenna i fickan, klickar den av och på, av och på. Och ser. Hur resväskorna lastas av och datorer och trunkar och annat gods som pojkarna bär på huvudet genom vattnet upp mot stranden. Ingen möter med blomsterkransar. Alla andra avvaktar lojt uppe vid vägen. Så gott som alla. Ingenstans ser hon Taips stora hår. Kan du berätta vad det här handlar om, sa hon när beskedet kom. Skulle du vilja vara så snäll och göra det. Det hade varit i början av året och han hade inte svarat. Hans mun blev ett streck och pupillerna små och hårda och Olivia kunde inte längre möta hans blick, istället steg hon närmare och tryckte ansiktet i hans halsgrop som kunde hon gömma sig där samtidigt som hon tröstade, men det luktade bara surt och blev svårt att andas, så hon vred sig åt sidan och tryckte fingrarna i hans skuldra. Lite för hårt. Lite för mycket nagel. Han gnällde till och sköt henne så omilt ifrån sig att hon nästan snubblade. Hey Doc, vad gör du? Hon vände honom ryggen och drog in luft genom näsan, det lät som en väsning, han visste mycket väl att hon avskydde 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 8

2011-12-08 16.06


när han kallade henne Doc. Han grep tag om hennes axlar och snodde henne runt. Hon mötte hans blick. Och så stod de där och maktkampade. Det brukade finnas erotik i de ögonblicken. Vilja. Som bara kunde sluta på ett sätt. Men hon kände allt annat än lust, bara ett avslaget förakt som hon inte visste vems det var, och släppte taget om hans blick efter bara ett par sekunder och gick ut på verandan. Tog trappstegen ner mot vattnet i två kliv, en höna skvätte till i gräset, inte stanna, bara gå, gå rakt ut i vågorna tills strömmarna blir så starka att man välter och sugs iväg, gå så långt bort att man slipper se honom. Men redan i vattenbrynet där snäckorna börjar krasa stannade hon, trodde för ett ögonblick att han hade sprungit efter, att han strax skulle ta henne om midjan och välta ner henne i sanden, lägga sig ovanpå och lirka av henne skjortan, brottas och skratta intill hennes hals … ge dig Olivia, ge dig … Men han kom inte, ingen tung och lekfull Taip kom. Istället var han kvar på verandan och ropade. Hon tog ännu ett steg ut i vattnet, såg hur svallen virvlade runt fotknölarna, luckrade upp sandbotten och sög fötterna allt djupare ner och för en kort stund kände hon sig nästan orörlig, som fastgjuten, innan hon åter hörde hans röst. Mellan dyningarna trängde den fram. Och den var varken lekfull eller ens vred. Bara rädd. De har kommit iland nu, alla tre står de i sanden och ser förvirrade ut, trötta och svettiga och ur ingenstans kommer plötsligt barnen med händerna fulla av kransar i alla fall. Toby, Nick, Alexia, Caroline, Ria och Mata. Olivia förstår det inte. Hade inte byrådet beslutat att inte 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 9

2011-12-08 16.06


hälsa dem välkomna – åtminstone inte med ai? Hon ser sig omkring, ser ingen ansvarig. Barnen hänger blomstergirlangerna runt de bleka halsarna och de tre besökarna ler artigt, tackar och ser sig omkring, torkar svetten ur pannan. Inte en skymt av Taip. Var tusan håller han hus? Hon knäpper med pennan av och på, av och på och överväger en sista gång att ändå gå fram och visa sin goda vilja. Hon skiter i Taip. Han sitter väl och super någonstans eller ligger och runkar på verandan. För inte kan det väl vara så att han är hemma i sin turistbungalow och skakar myggnät och bäddar deras sängar? Det är en omöjlig tanke. Hon kan inte gissa var de ska bo. Vem som har öppnat sitt hem för dem? Nej, hon tänker inte bry sig. Hon tänker inte gå fram och delta i spektaklet, le och säga How do you do? Very very welcome. Det går inte. Över hennes döda kropp. Hon smiter. Helt överraskande. Det är inte hennes stil, Olivia smiter aldrig. Men nu gör hon det. Hastar hem till sjukstugan. Det har regnat, den röda jorden är slipprig som såpa, stora svarta fjärilar med violetta ögon leker över vägen, den håriga insektsbuken fladdrar mot överarmen, kittlar till mot huden så att håren ställer sig rakt upp. Tids nog ska hon prata med dem, tids nog ska de stå öga mot öga, tids nog, men inte nu. Var håller han hus? Hon snubblar på en ouppackad kartong på verandan, saxar och sonder och sugar som kom med förra lastbåten skramlar till där inne och hon slänger skjortan över stolskanten. Sköljer ansiktet. Glor in i spegeln, hon har aldrig varit mycket för speglar, så hon ler inte, det är hans spegel som han har hängt upp med en ståltråd över hennes tvättfat, han står där ibland när han rakar sig, infattningen är rostig, flagor av saltstänk bildar prickar över ytan, en rand raklödder längs ena 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 10

2011-12-08 16.06


kanten eller är det tandkrämsspott? Hon blinkar till, den hon ser där mellan saltfläckarna är inte ful, men medelålders, några grå slingor har fallit ur gummibandet och andra svettiga silverstrån klibbar längs pannan, runt ögonen är rynkorna många, vissa möter dem som går upp från munnen, de ser ut som parenteser, antalet tunna streck över läppen tilltar, som om hon hade rökt eller snörpt läpparna kring något annat idiotiskt, och hon upptäcker nya bruna fläckar längs med haklinjen, än så länge har hakan inte försvunnit in i halsen men det har med hållning att göra, tänker hon, det skulle aldrig falla henne in att dra in hakan. Aldrig. Över näsroten har fräknarna vuxit ihop till en enda stor brun klump som bleknat, hade hon varit i Sverige hade hon för säkerhets skull tagit ett prov för att utesluta malignt melanom, men nu är hon inte det, nu är det som det är. Taip hade varit besatt av dem, hade aldrig sett en fräken i sitt liv, hävdade han. Han kunde ligga intill henne och räkna dem nätterna igenom, räkna och räkna och räkna. Hans finger vandrade över axlarna och ryggen, ner i svanken, han hittade fräknar överallt. Han tävlade med sig själv. Jag vill inte behöva räkna mer än till tjugofem, sa han när han var riktigt ung. Jag är en gubbe den dag jag måste räkna längre än till hundra, sa han några år senare. Helst ville han inte behöva räkna alls mellan gångerna. Det är omöjligt, sa hon, män måste återhämta sig. Och han tyckte att det var orättvist. Och hon tyckte att han var obildad och barnslig. Mitt i natten kunde hon vakna och känna hur han räknade, hur fingrarna lekte över hennes nyckelben eller i hennes knäveck. Du är alltid öppen, viskade han när han drog henne intill sig. Och det var sant. Inte en enda gång hade hon avvisat honom. 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 11

2011-12-08 16.06


Varför skulle hon göra det? Men retas kunde hon. Hur många tusen fräknar behöver du nuförtiden? Han tålde det. Och det hetsade fortfarande upp dem båda två att påminna varandra om hur det hade börjat. Han hade varit en av de vackraste roddarna, med svart piratschalett knuten runt huvudet skulle han ta båten över reven. Han var svår att missa. Hon var ännu svårare. Alla de där fräknarna. Och en läkarväska. Hon hade inte haft en aning om att den här ön skulle bli hennes sista. Eftersom det inte fanns någon postgång att räkna med hade hon inte tänkt stanna längre än hon brukade. Tills pengarna tog slut och hon behövde postkontor och brevlådor. Men så blev det som det blev. För att komma iland måste de, redan ute i havet utanför de livsfarliga undervattensskären, klättra över skonarens reling och nerför en repstege och från stegen hoppa ner i en mindre båt med platt botten. Först hivade de trunkar och bagage, sedan djuren och sist var det Olivias tur. Det var hög sjö, Olivia dinglade i repstegen som slog mot babordssidan, hängde som en apa där och väntade på ropen som talade om när hon kunde hoppa, för det var inte bara att släppa taget när som helst. Det gällde att anpassa sig efter höjden på vågen, i rätt sekund var det inte värre än att ta ett stort kliv, men väntade man för länge hamnade man mitt i en dyning och det blev säkert tre meter ner till plattbåten. Karlarna skrek som vilda cowboys och Olivia hoppade i fel sekund, föll och slog sig illa. Det isade så i ankeln när hon landade att hon var övertygad om att foten var bruten. Det blir inget paradis för mig, hann hon tänka, för vem kan ta 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 12

2011-12-08 16.06


hand om det här här? Och för första gången under hela resan var hon riktigt rädd. Inte för att bli halt eller ha ont utan för att det skulle ta slut nu. Men när hon väl satt sig upp och alla sjåarna slutat bröla förstod hon att foten förmodligen bara var stukad. Så hoppades det vidare, tills sista man och get och unge satt på mjölpåsarna, och roddarna satte av mot land, slutade skrika och började sjunga. Men alldeles intill bränningen blev de tysta och det var som varenda muskel spändes i kroppen på dem. Nu väntade de på att den rätta vågen skulle ta dem över grunden. Inte på toppen av den största böljan, förstod Olivia, utan på en våg som kom därefter, som var tillräckligt kraftig för att ta dem över utan att slå runt, få dem att glida in över det sylvassa korallandskapet och vara utom fara. Skonaren var sedan länge bortom synhåll. Så stod hon där i den kokheta sanden och kände sig som en alldeles liten Putte i en stor blåbärsskog när folk kom springande ut ur djungeln för att ta emot de sina. Solen sved i ögonen. Pussar och näsgnugg över hela ansiktet, blommorna stacks och stank, sött och stickande, Olivia hade kransar upp till öronen, hon kunde knappast röra på huvudet, de skrattade åt henne, tandlöst, vänligt och skyggt, och så släpades bagaget upp på vägen där det röda dammet yrde och flakmoppar och skottkärror väntade för att köra dem vidare. Olivia ställde läkarväskan i sanden. En uråldrig sak i svart läder, som egentligen skramlade rätt tomt, den innehöll bara ett stetoskop, en perkussionshammare och en blodtrycksmätare. Hon hade länge velat göra sig av med den. Slänga den i havet. Men med tiden hade hon blivit fäst vid den, tyckte om att hålla hårt om det där skavda handtaget. 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 13

2011-12-08 16.06


Det var första båten som tagit sig över reven på flera månader, förstod hon, så det var inte så konstigt att de måste fira. Stor fest skulle det bli, sa man. Vi ska dansa på Udden, sa en av de långa, lite yngre kvinnorna och gav henne handen. Då ska du också vara med. Och innan Olivia ens hunnit fundera på var hon skulle bo, sattes hon att skära papaya. Saften rann ner mot armvecken och kliade. Bakom henne var de just på väg att slakta grisen. Den skrek så blodet isade sig. De hade kommit körande med den på moppen, den låg där på flaket med benen ihopbundna. Så trillade den av, dunsade ner på vägen, någon gav den en spark och slängde upp den på flaket igen. Den skrek oupphörligt och Olivia vände bort huvudet, böjde sig över papayan men såg i ögonvrån hur den låg där upp och ner med benen i vädret. Hon skalade en ny frukt och bet ihop. En hårlänk trillade ner över ansiktet, hon strök bort den med överarmen, fruktsaften klibbade mellan fingrarna. Grisen skrek, mörkret föll medan månen steg och färgade himlen lila. Om det inte passar kan jag ju åka tillbaka till Tahiti eller Suva, sa hon till sig själv, jag kan alltid lägga mig vid en pool och ha sex med bartendern, dricka pinacolada och skriva vykort, kanske åka guidad djungeltur med en tatuerad turistguide från San Francisco, beundra en papegoja som sitter fjättrad i en kokospalm, ta fotografier med en boaorm runt halsen, läsa Vogue i en solstol och snegla på en eller annan bulnande badbralla. Dansa på neonstänkande diskotek, som ser ut som nattöppna bensinmackar, dra med någon rastaflätad turist upp på hotellrummet, eller ännu hellre två. Jag kan välja om jag vill vakna upp med en joint i askkoppen och sand i hela sängen. Eller om jag vill lyssna på galten. 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 14

2011-12-08 16.06


Ingen spark var hård nog för att få tyst på skriken. Och skratten. De var nästan värre. Så förenade att de nästan lät hjärtliga. Apelsinvinet gick runt, grumsigt och gult rusade det i alla riktningar. Dofterna blev starkare, stekos och hibiskus brände i näsan, på huden låg svetten som daggdroppar. Så satte de pålen under grishalsen och hon såg in i den uppspärrade blicken. Hur kniven ven genom luften och ögonvitorna gnistrade till. Så blev det äntligen tyst och blodet rann ner över getstigen. Långt senare hade hon påmint sig om lastbilarna på autobahn, djuren som stod packade, hur de klättrade ovanpå varandra för att få luft, klövarna som fastnade och rev sig i gallergolvet, de skavda hudarna, såren vid öronen, bristningarna i ögonvitorna, stressen och små bubblor blod genom trynet. Skrikhalsen på moppen hade i alla fall haft ett liv fyllt av ensamma strövtåg genom djungeln. De som åkte mellan europeiska slakthus hade aldrig stått med knorren i vädret på en vit sandstrand och glufsat mango. Fisk och bananer lades till glöden. Flodkräftor, ål och hala räkor slirade omkring i spruckna oljefat. Över köttet hälldes kokosmjölk och veden fräste. Avokadon var mjuk, brödfrukten len och sotig och när himlen sänkte sig i violetta slöjor tände man facklorna och började trumma. Taip satt mittemot henne. Hon såg på honom över eldslågorna. Han var målad i ansiktet, svarta linjer över kinderna. Hans blick var fästad i hennes. Det var så förutsägbart. Det var så ohjälpligt. En av de äldre kvinnorna inledde dansen. Armarna berättade hav, berg och himmel, höfterna böljade, hennes steg var små, 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 15

2011-12-08 16.06


rörelserna lekfulla. Först. Innan de övergick i något annat, helt ogenerat. Olivia sneglade på barnen, de mindre satt med öppna munnar och stirrade lika förhäxat som hon. En del lekte förstrött med sitt kön. Olivia la armarna över bröstet, röken tårade hennes blick och trummorna virvlade. De var många som dansade nu. Taip hade också rest sig upp, det tunga och hävande kom närmare, knäna slog nedanför höftskynket och allt blod strömmade till Olivias ansikte, han dansade alldeles intill. Om hon bara sträckte ut handen så kunde hon känna honom. Där. Men det gjorde hon inte, hon irrade istället med blicken, det där flacka, lätt vansinniga blänkte i ögonvrån överallt, kropparna glänste av svett, tatueringarna bågnade, höfterna rullade och stötte. Hon vände bort ansiktet, havet var svart. Och det sved till. Olivia ville ju vara med, trumma och koka som rödbrun lava, svettas och också få ställa sig upp. Dansa. Inte släppa hans blick. Suga in den i sig. Följa händerna på trumskinnet, blodådran längs tinningen, halspulsådern. Låren som öppnade sig och stängde sig över de rasande fötterna. Och hon undrade förvirrat: Var ska vi sova sen – allihop? Så upplöstes ringen, dansarna drog sig tillbaka och där i mitten, barfota i den röda jorden – Siora, kvinnan som tagit hennes hand när hon klev av båten. Hon dansade ensam, som i trance, med böjd nacke, halsen blottad, munnen halvöppen, ögonen slutna, svävade, mjuk, trumman långsammare, men så började hon skälva, först bara riste hon, sedan skakade hon, hon slängde med överkroppen, fötterna tog spjärn, tårna krökte sig som klor i sanden och Olivia frös. Trumman ökade farten, Sioras svarta hår slog runt ansiktet, hon skakade med hela kroppen, det pågick i en evighet, någonstans där uppe seglade månen och trumman slog och 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 16

2011-12-08 16.06


slog, Taips blick som stack över kroppen, brände i hennes bröst, tryckte sig mot magen, pressade sin närvaro in i henne. Men det var Siora, det var Sioras läppar, den lätt välvande buken över bastkjolen, det var den hon ville smeka och det där vilda håret, lugna den där skakande kroppen, lägga henne ner, på rygg och ta henne. Som en man … och Olivia släppte taget och slutade andas, spände lårmusklerna … och blundade. När hon såg upp igen var allting kvar. Stjärnhimlen hängde tung och våt och Siora gungade stilla med slutna ögon, medan Taips svettiga överläpp rörde sig i en tyst fråga, hans utsträckta hand, nu alldeles intill hennes haka, het som glöden på elden och han drog henne upp. Och Olivia dansade. Över hans axel såg hon en tonårspojkes flin, vita tänder; en kvinna i hennes ålder smackade menande och hällde kokosmjölk över grisen som glänste på spettet, två små flickor med händerna för munnarna fnittrade tyst. De följde henne med blicken när de vandrade ut i mörkret, som visste de mer än hon vad som skulle hända, som fanns det inga hemligheter bara för vuxna, inget uteslutande när åtta personer sover på samma bastmatta. Hon vrider på propellerfläkten, den hostar till ett par gånger innan den drar igång, den går på maximal styrka, de lägsta hastigheterna har slutat fungera, det svajar i väggarna, men svalkan kommer, och med den små snabba skuggor som flimrar framför ögonen. Hon har slutat att tänka att en dag kommer den där fläkten ta med sig hela hustaket och virvla bort. Hon är inte orolig över sådant längre. Hon är orolig över annat. Och förbannad. Drar rastlöst med handen över bordet, men det 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 17

2011-12-08 16.06


blir aldrig damm i tropikerna, bara kladd. Och med kladdet kommer myrorna. Alltid på marsch fram mot kylskåpet eller papperskorgen eller disken. En enda kvarglömd smula och de kommer, som små soldater. Små svarta domare. Hon går efter en trasa. Börjar torka lite på måfå, så blir hon hårdhänt och drar med stora svep över bänken. Rykten. Det är inte försvarbart, inte försvarbart, inte försvarbart. Det går inte att bromsa rykten eller myror på annat sätt än att hålla rent. Man måste ordna världen rättvist. Som barn hade hon haft ett fängelse. När någon fisk i hennes akvarium hade gjort något dumt måste den naturligtvis bestraffas. Hon hade fiskat upp den med håven och hällt över den i en tekopp som hon ställde i garderoben och släckte lampan. I början gick hon upp mitt i natten och släppte ut fången i akvariet igen för att hon faktiskt tyckte synd om den, men hon härdades med tiden och kunde ibland låta dem simma omkring där i det unkna vattnet i flera dygn, tills pappa hittade fängelset och förstås hade synpunkter. Man måste ordna världen rättvist, sa han. Och hon försökte. Fiskarna fick mat varje morgon, torrt foder i tunna flarn smulade hon mellan fingrarna innan hon gick till skolan, och hela dan sedan kunde hon sitta i bänken och i smyg snusa på tummen och långfingret, när den värld som beskrevs framför katedern inte längre överensstämde med den som de levde med hemma. Som en gammaldags präst härskar hon över sin församling, skrev pappa i ett av breven till mamma, som Olivia alltid smygläste innan de postades. Hon döper sina nytillkomna fiskar i konjakskupor på matsalsbordet. När en fisk dör får den en 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 18

2011-12-08 16.06


anständig begravning, lagd i en kista i form av en tändsticksask och så gräver hon ner den intill en av björkarna på baksidan av huset med psalmbok och tårar och tårtkalas. Hon ordnar födelsedagar och konfirmation. Hon förrättar bröllop i gräddskålen. Den får även tjäna som bröllopsresa, vissa utvalda får simma en stund i skålen medan hon håller tal om kärleken och sjunger en schlager. Det gäller att ha tålamod, fortsatte han, för det är fisk i hela huset, varenda köksbytta fylls med vatten, ställs i bokhyllan och under sängarna. Jag har försökt hålla det inom rimliga gränser och visat henne hur hon kan hålla kyrkobokföring i ett litet häfte. Varje nyköp för vi in på raka rader med födelsedag och dop. När fisken dör ritar hon kors och skriver romantiska dödsrunor som hon sett i tidningen. Varje vecka bär hon hem genomskinliga plastpåsar från djuraffären i stan, försiktigt, försiktigt. I alla väderlekar överlever de den där färden från affären på Svartbäcksgatan över hela gågatan till Stora torget där hon kliver på sjuans buss. Alldeles ensam. Ja, hon kan åka buss ensam. Hela veckopengen går rakt in i den där zooaffären, det är bara fiskeriattiraljer på önskelistan. Hon har köpt slingerväxter, syrepump och sand, hon plockar stenar och lägger i vackra formationer på botten, ett sjörövarskepp i plast från flingpaketet har hon lagt i ena hörnet och i det andra samlar hon glaskulor i skimrande mönster. Hon är en riktig liten antropolog. Vår dotter har ett mycket differentierat känsloliv, man undrar vem hon brås på? avslutade han brevet. Har hon inga vänner, skrev mamma tillbaka. Men det svarade han aldrig på.



11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 19

2011-12-08 16.06


Hon rycker till, någon kommer ute på vägen. Äntligen! Där är du ju, vill hon ropa. Men det är inte Taips steg. Det är Moanas. Och ju närmare sjukstugan hon kommer, desto tydligare kan Olivia läsa hennes ansikte. Det är upprört. Var har du varit, frågar hon när hon kliver in i köket och det låter nästan som en anklagelse. Här. Olivia är lättad över att det ändå inte var Taip. Bara här. Och du? Nere vid båten. Moana försöker se oberörd ut, slänger ur sig orden som om de inte spelade någon roll, det gör de inte heller alltid, men idag är en speciell dag. Alla kommer att minnas var de befann sig när engelsmännen klev av båten. Och hur det kändes och vem som mer var där och vad man sa och kanske till och med vad man hade på sig. Som det brukar vara med mord på berömdheter i västvärlden. Men på ön minns man inte vad man gjorde när Kennedy, Lennon eller lady Diana dog. På ön kommer man istället att komma ihåg vad man gjorde den här dagen när besöket anlände. Men det säger hon inte. Olivia försöker hålla tillbaka sin oro och ser hur Moana går fram till kylskåpet och tar ut en Coca-Cola. Som om ingenting hade hänt. Burken pyser till och hon suger bort det översta skummet. Akta läpparna, säger Olivia och Moana rycker på axlarna och lirkar av ringen, hon sjunker ner på stolen intill, tar ett par stora klunkar och sträcker sedan över burken till Olivia som skakar på huvudet. Nej tack. Hon klappar lite på byxlinningen, för även om hon har bott på andra sidan jordklotet i halva sitt liv snart har hon ändå fått med sig att nuförtiden är det inte fett man ska jaga utan kolhydrater, läsksocker. Men det säger hon inte hel

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 20

2011-12-08 16.06


ler. Moana avskyr läkarrösten, som hon kallar den. Och Moana är inte fet. Kanske lite, om man jämför med dem som klev av båten, men inte om man jämför med de flesta andra på ön. Men hon borde ändå akta sig. Så du var vid båten … Olivia hör att rösten är ljusare nu, som den blir när hon inte riktigt vill avslöja hur otålig hon är. Ja, men inte du. Moana sparkar av sig badskorna och lägger upp fötterna på stolen mittemot. Jag hade lite att göra här. Hon ser ner. Undrar varför hon ljuger? Hade det spelat någon roll om Moana vetat att hon stått under palmen och tittat. Som alla de andra. Som om hon aldrig hade sett tre grisskära engelsmän i hela i sitt liv. Jaha. Moana leker med tungan i burkhålet. Gör inte så där, säger Olivia igen, du kan skära dig. Rösten är gällare nu, inte bara ljus och otålig utan tunn, som om den kunde spricka. Men den spricker inte, Olivia har ingenting som spricker, och om det skulle vara så, någon gång någonstans så ser hon alltid till att spricka ensam. Och att ha goda skäl. Det är istället Moanas röst som spricker. Jag hatar dem, säger hon plötsligt. Jag hatar dem och så sänker hon huvudet mot bröstet och det låter nästan som om ungen gråter.



11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 21

2011-12-08 16.06


U

nder flygresan hade Olivia supit sig full. Inte mellan Arlanda och Los Angeles utan först på flyget till Tahiti. Hon hamnade längst inne vid fönstret bredvid ett par från Kentucky som frågade var hon kom ifrån och vad hon skulle göra så långt bort på jordklotet alldeles ensam. Hon begick på den tiden fortfarande misstaget att artigt svara att hon läste medicin i Sverige och då fanns det ingen ände på entusiasmen. Mannen, som satt i mitten, hade psoriasis och allt möjligt intressant att berätta, och frun blev allt stelare i ansiktet och stirrade som förhäxad på parfymflaskorna i en tidskrift medan hon i ögonvrån måste ha sett hur hennes mans hand på olika sätt råkade röra vid Olivia. Först små oskyldiga klappar på överarmen för att sätta emfas på någon sjukdom han haft och som han var i färd med att berätta om, och sedan – som av misstag – på Olivias lår. Lite turbulens är inget att vara rädd för, sa han kärvänligt och lät handen ligga kvar, tung och varm, samtidigt som han 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 22

2011-12-08 16.06


sneglade lite på frun vars ögon nu var slutna där hon lutade huvudet mot kudden. Och för Olivia stod det klart: Här kunde hon inte sitta. Flygvärdinnorna som seglade fram i gången med sina tekannor och chokladvagnar såg inte åt deras håll. Tantens läppar var halvöppna och nästan allt läppstiftet avbitet. Hon sov. Men Olivia måste väcka henne. Hon böjde sig fram. Tanten tittade upp som ur en mardröm, förde blixtsnabbt en liten servett till munnen och blinkade mot ljuset. Olivia harklade sig och sa: Ursäkta, men skulle inte du kunna ta hand om din man själv, jag tänkte att det är ju faktiskt ditt jobb, eller hur? Så vände hon sig om och såg ut genom fönstret. Vilka blickar som utväxlades mellan paret från Kentucky hade hon ingen aning om, händerna försvann i alla fall omedelbart från hennes kropp och strax hörde hon frun tala lågmält med flygvärdinnan, det var något om fönsterplats och sträcka på benen och som genom ett trollslag var de försvunna ur sätena och anvisade till en plats lite längre bak i planet. Det var då hon söp sig full. För att fira och för att få tiden att gå. Sedan sov hon som en gris med benen utsträckta över de tomma sätena. När hon vaknade var det fortfarande bara hav, hav och hav nedanför flygplansvingen. I timmar. Innan hon fick syn på dem. Små platta öar i en knappt navigerbar ocean. Det var där nere de hade kämpat; hjältar och sjöbussar, eskapister och storviltfiskare, upptäckare av alla paradis och helveten på jorden: Kapten Bligh, Louis Antoine de Bougainville, Kapten Cook, Efraim Långstrump, ja långt där nere i vågorna kunde hon nästan ana hur Moby Dick fortfarande slog med sin lömska stjärt. Hon tryckte näsan mot fönstret. 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 23

2011-12-08 16.06


Där nere låg skattkammaröar med kritvita sandstränder där glada ungar badade i turkosblå laguner medan de vita delfinerna hoppade intill sjörövarskeppen. Där skymtade tatuerade kroppar fram mellan träden i regnskogar som dröp av klorofyll och över eldarna puttrade svarta grytor, där missionären snart skulle smaka fläskkotlett med rätt kryddning. I drömmarna hade hon guppat som en buteljkork i en kanot över lavendellila korall, snorklat bland fyrkantiga, klotrunda, prickiga och chokladrandiga fiskstim. Där kunde man gå iland och äta honungsmango, sätta en stor kniv runt skalpen på en hårig kokosnöt och dricka rom med någon gallsprängd sjökapten som berättade om vildarnas hemliga kärlekslekar medan svartrockar från vartenda upptänkligt Nås världen över utförde sina alldeles egna små inbördeskrig i kampen om själarna. Samma hottentotter som skuttade på stranden med håret rakt ut i Lillebrors segelfärd hoppade senare in i rutorna i hennes Kalle Anka-tidning eller dök upp bakom träden i regnskogsreportagen hon slukat mellan National Geographics gula omslag. Hela bokhyllan i Uppsala var full. Pappa hade bläddrat, en hel barndom hade hon suttit mittemot och lyssnat: släkter som saknar ett enzym, folkslag som inte ser skillnad mellan blått och grönt, inavel på Nya Guinea, förlossningskonst i Palau, upptäckten av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, Gajdusek, skuggor, fantasmer och forskning. Alla de tusentals timmar hon lagt ner på sin utbildning – anatomi och kirurgi, gynekologin och neurologin – allt bleknade, ingenting hade en chans mot Flugornas herre och Myteriet på Bounty. För där var det omöjligt att urskilja sanningen från dikten. Liksom bräckt vatten inte kan silas rent från salt. Det var verkligheter i sig.



11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 24

2011-12-08 16.06


Det är het kväll. Olivia går ut på verandan. Ser misstänksamt ut över vågorna. När ytan bubblar som i en kastrull ska man höja beredskapen. Så här års vänder vindarna på ett ögonblick, havet blir grått som bly och det kan komma kast som slänger upp en bland träden om man inte håller sig inomhus. Först märks det på djuren. När kycklingarna lämnar buskarna och börjar pipa omkring under altanbordet och geten drar i repet är det dags att sätta på radion och se sig om vad man måste binda fast, plugga för, hämta in. Men riktigt så illa är det inte nu, hon ser inga djur som vill in i huset. Ändå sätter hon på kortvågsradion. Den sprakar och så får hon in en någorlunda stadig röst: inga felflugna vindar eller konstigheter. Hon vrider ner volymen, vill inte väcka Moana, som äntligen somnat. Moana ligger kvar, hennes svett har kallnat, vinden är svalare nu och hon gnäller i lakanen. Olivia hyschar, som åt en liten unge. Olivia har inga barn. Hon har allas. Alla har allas. Inga oäktingar sätts ut i skogen. Ungarna vandrar in och ut ur husen, ibland blir de kvar. Moana sover gärna i Olivias säng när inte Taip sover där. Hon är stor nu, men hon berättar historier, ställer frågor och babblar på som vore hon ändå en liten unge. Första gången hon bara kröp ner i sängen så där schasade Olivia bort henne som om hon varit en katt. Nästa dag var hon tillbaka och stod och glodde vid dörrposten. Olivia försökte jaga hem henne hela kvällen men hon hade stått kvar och följt Olivia med blicken, varenda rörelse, vart steg hon tog när hon förberedde sig för natten. Låt henne stanna, sa Taip. Men borde inte någon komma och leta efter henne? De vet var hon är. 

11-65 N&K KatjaT, Ön 8 dec 25

2011-12-08 16.06


L O V O R D F Ö R L O T TA L U N D B E R G S TIDIGARE ROMANER

FOTO: ANN-CHRISTINE JANSSON

L O T TA L U N D B E R G bor och arbetar i

Långt ute i Söderhavet ligger ön. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden. När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta veckor kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld att ställas på sin spets.

ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna föreställningen om det?

ISBN 978-91-27-13258-0

OMSLAG: SARA R. ACEDO

Lundberg_ON_ORIG_alt.indd 1

»Lundberg är inte bara en intressant utan också en betydande författare.« Dagens Nyheter »Hon är också en av den moderna tidens mest formidabla kritiker, en senare dagars Dickens som vågar spegla ondskan.« Helsingin Sanomat, Finland

ROMAN

Berlin sedan 2004. Hon debuterade 1998 med romanen Låta sig hända. Hon har sedan dess skrivit ytterligare tre romaner, samt en samling essäer. Hennes senaste roman, Skynda, kom och se (2006) hyllades av kritikerna och gav henne Albert Bonnier-stipendiet. Henns böcker finns översatta till flera språk.

»Lundberg skriver med insikt och medkänsla, hon förenar sin skarpsynta psykologi med social tematik.« Svenska Dagbladet

»Romanen [kan] läsas som en kritisk kommentar till nutidens avsaknad av tolerans. I vart fall är Lundberg rätt betraktad mer upptagen av att berätta en god och uppbygglig berättelse än att hårdhänt politisera.« Politiken, Danmark »Det är länge sedan jag läste en bok som drog upp ett så stort och så oavbrutet fascinerande avstånd mellan världen innanför pärmarna och den utanför.« Sydsvenskan » »Allt jag vill ha är inte bara Lotta Lundbergs bästa bok hittills, den är något så ovanligt som en vuxen bok om att bli vuxen.« Bonniers Litterära Magasin

9 789127 132580

2011-11-02 14.29


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.