9789113028125

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Anders Tengner och Norstedts, Stockholm Formgivning: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Miroslav Šokčić Foton: Författarens egna med bidrag från Michael Johansson, Ulf Magnusson, Göran Lindsjöö och Heikki Harju.

Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-302812-5

Den h채r boken 채r till채gnad min dotter Wilja Engla Eleonora.

Pappa 채lskar dig!

Innehållsförteckning Foreword

by Alice Cooper 9

10

Förord 11

11

1

The Runaways 17

2

Heavy Load 35

3

Kiss 51

4

Judas Priest 121

5

Iron Maiden 129

6

MÖTLEY CRÜE 145

7

Ozzy OsboUrne & Black Sabbath 153

Scorpions 283 W.A.S.P. 301

12

Alice Cooper 321

13

AC/DC 347

14

Bon Jovi 355

15

Metallica 385

16

Europe 395

17

Guns N’ Roses 415 Efterord 445

8

Band jag har intervjuat 447

9

MITT INNERLIGA OCH VARMA TACK TILL FÖLJANDE PERSONER 451

Dio 187 Deep Purple, Whitesnake, Rainbow, Gillan & Glenn Hughes 201

BildtextER 455

in kompis Heikki M .

80 19 g or eb öt G Kiss i i en Kisstävling. re a Första mötet medge nn vi r ä ga ri öv på knä till hö r,

Ace privata visitkort.

50

Brevet från Peter Criss.

� 3 �

≤ Kiss ≥

I

nget annat band skulle komma att betyda mer för mig, min utveckling och mitt karriärsval än Kiss. Jag tillhörde den stora skara ungdomar, de flesta av oss sextiotalister, som fullkomligen dyrkade de sminkade hårdrockarna från New York. På många sätt tror jag att Kiss – ja, själva hårdrocken – bidrog till att stärka mitt självförtroende, som under uppväxten inte varit det bästa. Jag var blyg som barn, tystast i klassen och rejält mobbad i hela låg- och mellanstadiet. Det handlade aldrig om våld, däremot om en mentalt nedbrytande mobbing. Utfrysning. En känsla av att vara persona non grata. Jag hade inte en enda kompis i någon av klasserna från ettan till sexan. Jag avskydde att gå till skolan, bytte till och med skola en gång i sexan strax innan jag flyttade. Tjejer vågade jag knappt titta på. Mötte jag en söt tjejs blick rodnade jag, och att rodna var det jag var mest rädd för av allt. Pojkar rodnade inte.

Vad utfrysningen berodde på kan man förstås analysera sönder. Jag gjorde inget väsen av mig. Jag utmanade ingen, tog inte plats. Jag höll mig på min kant. Kanske var det för att jag avskydde idrott i alla former, inte brydde mig ett skvatt om att spela fotboll med killarna i klassen, trakassera tjejerna eller ansluta mig till gängen som samlades på skolgården och hittade på sattyg. Jag var en tönt som läste serietidningar på rasterna och gick hem och byggde plastmodeller. Om jag inte byggde modeller ägnade jag mig lika hängivet åt att samla serietidningar. Min serietidningssamling nådde som mest tusentalet tidningar, många i mint-condition och flera hela sviter från första till sista numret. Jag saknade dock Kalle Anka nummer ett 1948, men jag hittade nummer två. Fantomen nummer ett 1950 51

hade jag och gick med i Fantomen-klubben. Tolv år gammal fick jag min bild publicerad i tidningen till min omåttliga stolthet.

När jag inte läste serietidningar slukade jag westernböcker i pocket.

Just på 12-årsdagen fick jag en skrivmaskin, och det första blad jag satte in blev första sidan i min första bok. En western.

Redan i de tidiga tonåren fascinerades jag av gamla prylar, ett intresse som aldrig avtagit. Gammalt är helt enkelt bättre än nytt. Jag omger mig uteslutande av antikviteter i min villa från 1910 och på torpet från 1840.

Jag har flera veteranbilar. En Volvo Amazon Sport från 1963, en Duett från 1966 och en Volvo 142:a från 1974, alla i nyskick. I dag är jag, bland mycket annat, krönikör på tidningen Antikvärlden.

Just 1974 separerade mamma och pappa. Jag och brorsan flyttade med mamma från Vällingby till Hjulsta, en av de fula förorterna från miljonprogrammets arkitektfiasko, där jag kom att tillbringa mina tonår. Mamma och pappa var aldrig ovänner, de ville bara inte leva med varandra längre. Vi hade lantstället gemensamt, vi kändes ändå som en familj. Jag gick i sexan och var kuvad, blyg och tystlåten. Att komma till en helt ny klass var fasansfullt, men erbjöd samtidigt en möjlighet till förändring.

Jag avskydde min gamla klass och alla som gick i den. Flytten till en ny skola kunde egentligen bara vara av godo. Naturligtvis blev jag testad. Jag såg väl ut som en hackkyckling. Redan de första dagarna utmanade klassens tuffing mig, men jag hade fått nog. Jag tänkte att här känner ingen mig. Ingen vet att jag varit mobbad och utfryst. Jag kan lika gärna vara klassens värsting. Så när jag blev utmanad gav jag igen. För första gången.

Det var inget handgemäng, mer vapenskrammel och uppblåsta fjädrar, men jag fräste ifrån och han ryggade tillbaka. Efter det var allt lugnt. Jag var accepterad. I klassen träffade jag Keke Savefjord. Han blev min allra bästa vän och är det fortfarande, över 30 år senare.

Jag upptäckte Kiss någonstans i början av 1975. Keke kom förbi en dag och visade bilder på Kiss han hittat i en utländsk tidning. Vi häpnade!

Hur lät de? De bara måste låta bra så coola som de såg ut. De var ju häftigare än Alice! Keke hann först och köpte Alive!, bandets fjärde album skulle det visa sig, men det definitiva genombrottet. Det var ett hisnande ögonblick när vi satte oss hemma hos Keke och skrålet från publiken i 52

Cobo Hall tonade ut ur högtalarna och en röst påkallade publikens uppmärksamhet: ”You wanted the best and you’ve got it. The hardest band in the land – Kiss!” Det är och förblir den grymmaste presentationen någonsin. Så slet sig Deuce lös och anföll från två flanker. ”Get up, and get your grandma outta here.” Gene Simmons lät precis så hård och elak som vi föreställt oss. Riffen förtrollade, bilderna på konvolutet nästan hypnotiserade. Det här var det bästa jag någonsin hört!

Paul Stanley har sagt om Alive! att ”det här är en platta man kan sträcka fram till någon och säga – det här är rock ’n’ roll”. Så rätt han hade. Ganska snart stod debutalbumet Kiss, uppföljaren Hotter Than Hell och den fantastiska Dressed to Kill i skivhyllan hos oss bägge och Kissfebern bröt ut på allvar. Jag skaffade mig brevvänner i USA som skickade tidningsurklipp och Kissprylar som köptes eller byttes mot dito på ABBA. Brevbäraren hade stundom med sig en egen liten säck åt mig, så mycket post vällde in. När vi fick veta att Kiss var inbokade för en konsert på Gröna Lund den 28 maj 1976 kändes det nästan overkligt. Det här var en värld utan MTV, utan kommersiell radio, utan internet. Vi var hänvisade till två monopolkanaler i tv som aldrig visade någon rockmusik och en kanal i radio, P3, som på sin höjd spelade rock någon gång i veckan. Bevakningen i tidningar inskränkte sig till Poster, Tiffany eller importtidningar från Tyskland, England och USA. Jag hade aldrig sett Kiss röra sig en enda gång innan de stod på scenen på Gröna Lund.

I mars 1976 kom Destroyer, Kiss bästa album, med ett fantastiskt omslag som satte igång fantasin. Samtidigt publicerades bilder från genrepet av deras nya show som såg ut att vara något i hästväg. Nya, riktigt fräna dräkter där Genes rustning med reptilfjäll på benen och monsterkäftar på dojorna stod ut mest. Och de var på väg till Sverige.

I annonser uppmanades fansen att klä ut sig till Kiss när de gick på konserten den 28 maj, vilket många gjorde. Dock inte jag, Keke och lillbrorsan Mats. Vi gick dit utan smink och ångrade oss lite när var och varannan grabb dök upp som Gene, Paul, Ace eller Peter. Entrén på 15 kronor kändes rimlig. Jag köpte en Kisshalsduk och ett turnéprogram av en nasare vid entrén. 1976 stod fortfarande den gamla scenen kvar på Grönan. Den var rätt liten med ett lågt regntak och gav inte plats åt hela ljusriggen eller ljusskylten med den coola loggan. I maj var det dessutom 53

ljust långt in på kvällen, så 20.00 kämpade ljusriggen rätt förgäves med att bygga upp någon form av stämning. Ljusriggen bestod för övrigt av några vita spotlights i framkant. Något färgat bakljus gick inte att rigga upp på Grönans trånga scen.

I statsradion debatterades Kiss album- och låttitlar och Hotter Than Hell, Dressed to Kill och Destroyer fördömdes. Ingen fattade att allt Kiss sjöng om var sex. Det var tjejen som var hetare än helvetet. Att vara ”dressed to kill” är ett uttryck för att vara snitsig, klädd för att charma. Dubbelmeningarna i Kiss texter var oftast fantastiska. Men det var det bara fansen som förstod.

Det var fullt på Gröna Lund. Riktigt trångt. Jag hade varit där tre veckor tidigare och sett Sweet, men då hade det inte varit närmelsevis så mycket folk. Jag hörde siffran 15 000 nämnas. Vi armbågade oss fram till en plats nånstans i mitten och brorsan Mats, som var en rätt kort trettonåring, hittade både en hundralapp på marken och en parksoffa vi kunde stå på. På utsatt tid hördes presentationen, precis som från live-plattan. ”Stockholm, you wanted the best …” Hjärtat började slå snabbare. Det här var en adrenalinkick! Så stod de där, i ett moln av rök inramade av två bomber som briserade precis i introt till Deuce. Genes tunga fladdrade, Paul struttade omkring och Ace svajade i sin egen värld på högra sidan medan Peter plågade skinnen på sitt Pearl-set. Och där stod jag, med bultande hjärta och sjöng med i varenda textrad. Jag var kanske 15 meter från bandet och anade inte då att jag några år senare skulle komma dem betydligt närmare.

Såhär i efterhand kan man gott vara kritisk mot showen. Ljudet var anskrämligt, ljuset obefintligt. Kiss dök upp i sina gamla Alive-dräkter trots att de presenterat sina senaste på Destroyer och spektakulära bilder på den nya showen hade läckt ut. För mig kvittade det där och då. Kiss hade kunnat komma ut i pyjamas och vinkat och lämnat scenen igen och jag hade ändå varit lycklig. Vi fick ändå se allt som räknades. Gene dreglade blod i 100 000 Years och blåste eld i Firehouse. Ace lät gitarren ryka i solot i She och bomberna smällde oavbrutet i Black Diamond. Sista låten blev extranumret Detroit Rock City. Det var en underbar kväll.

Jag hade bara en sketen Instamatic-kamera med mig, men lyckades ta några riktigt bra bilder. Det blev inget möte med Kiss den gången, men det skulle bli desto fler under det kommande decenniet.

54

Kiss hade en fenomenal fingertoppskänsla när det gällde att få med sig fansen. Att döpa sin fanklubb till Kiss Army var naturligtvis genialt.

Logotypen påminde om ett militärmärke och vi kände oss alla som soldater i Kiss tjänst. Jag gick med i den amerikanska klubben och fick medlemspaketet efter nästan ett halvårs väntan. Men det var värt att vänta på. Medlemskort, diplom, idolbilder och en nyhetstidning. Tidningen Poster blev bibeln. Det var en högtidsstund en gång i månaden och det var närmast en garanti att någon ny, frän Kissposter fanns med. Ännu hade jag ingen tanke på att bli musikjournalist. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli. Väggutrymmet i mitt rum krympte betänkligt. Album efter album med tidningsurklipp fyllde bokhyllan.

Jag var inte den ende femtonåringen som drömde om att vara med i Kiss. Många tog chansen och började spela gitarr eller trummor men inte jag. Är det något jag ångrar i dag är det att jag aldrig lärde mig spela ett instrument, speciellt som jag skulle komma att tillbringa hela mitt yrkesliv i musikvärlden. Mitt tålamod tröt. Gitarrackorden tycktes ointagliga, det var alldeles för många tangenter på ett piano och trummor … Ja, trummor hade jag nog kunnat lära mig spela, men då var man ju förpassad till bakdelen av scenen. Jag ville bada i rampljuset såklart. Jag provade att spela bas, den hade ju bara fyra strängar, men jag blev inte världens bästa basist på en vecka, så jag tröttnade. Däremot uppträdde jag med kompisarna i ett Kissband i skolans aula. Playback. Om inget annat gott kom ur trä- och syslöjden, så lärde jag mig åtminstone att sy Kisskostymer och bygga gitarrer. Riktigt bra blev de också. Jag var Gene och gjorde platådojor av ett par gamla träskor, men de såg helt okej ut. Vi valde Alive-kläderna, de var tuffast och inte lika krångliga som Destroyer-kostymerna. Jag lärde mig blåsa eld med cigaretttändargas och dregla blod. Tungträningen fick jag stor glädje av med tiden. Det är riktigt synd att ingen filmade våra framträdanden i aulan i Hjulstaskolan. Inte ens en bild finns bevarad.

Det skulle dröja ända till 1980 innan Kiss återvände till svensk mark.

Det är en evighet i en tonårings liv, och under åren hade jag lyckats få fotfäste i musikbranschen genom fanklubben för Runaways och uppdrag som reporter för tidningen Poster. Flera turnéer med Heavy Load hade gett rutin i en annan sfär av musikvärlden och jag sände hårdrock i när55

radion. Kissmanin hade dock inte svalnat än. Det hade kittlat rejält när uppföljaren till den fantastiska Destroyer – Rock and Roll Over – var på ingång i november 1976. Butiken Wolfies på Vasagatan i Stockholm var snabba på att ta in importskivor och från och med att plattan släppts i USA var jag där varje dag och frågade om den kommit. Dagarna gick, beskedet var alltid lika nedslående. ”Nix, inte i dag heller.” Så kom den förstås. Biträdet kom bärande på en hel bunt plattor och jag knep den översta, betalade 42 spänn och satte mig på tunnelbanan hem. Det kliade i fingrarna. Omslaget var fränt. Inuti låg klistermärken. Hur lät den? Resan hem kändes extra lång.

Det är svårt att beskriva känslan av förväntan, ja eufori ta mig fan, som pulserade inför ett sådant här ögonblick. I dag är all musik tillgänglig överallt, när som helst, var som helst på laptops, i mobiler och MP3-spelare. När jag var 15 år var favoritmusiken förbehållen hemmet eller möjligen någon fest. Det gick att jämföra med fjärilarna i magen på julaftonsmorgonen att sitta på tricken och hålla i en LP jag inte kunde lyssna till förrän en timme senare.

Doften från ny vinyl retade i näsan. Jag tog nog inte ens av mig ytterkläderna innan jag kastade mig över stereon och la pickupen på skivan och höll andan. En akustisk gitarr öppnade I Want You. Så märkligt lugnt. En ballad? Nej, snart nog smällde det till och riffet i låten drog igång. Varenda låt var bra.

När jag samma år lyckades få tag i ett exemplar av The Originals, de tre första albumen återpackade i nytt konvolut med lite extra godis, hos skivaffären Heavy Sound var lyckan gjord. Den gjordes i en begränsad upplaga som tog slut på nolltid och är en eftertraktad raritet i dag. Love Gun, året därpå, togs också emot väl, liksom dubbelplattan Alive II med fem nya studiolåtar. Sedan började Kiss balla ur lite. 1978 kom soloplattorna. De var efterlängtade, men bara Ace och Pauls plattor levde egentligen upp till Kisskvalitén, även om jag gillade en del spår på Peters jazziga och lugna album.

Speciellt You Matter to Me var bra, men jag var nykär när den kom så det kan ha påverkat mig. Genes platta var förvånande nog en total besvikelse.

Jag märkte ganska tydligt hur min självbild förändrades åren efter att Alice Cooper och Kiss gjort entré i mitt liv. Jag gick från att vara en blyg kille till att bli högljudd, pratsam och självsäker. Jag fick nya kompisar. Jag 56

träffade en tjej. Tjejer hade jag drömt om att få hångla med sedan jag var tolv år och smugglade ut upphittade porrtidningar som Piff och Raff till landet, men jag vågade aldrig flirta. Alltså var jag i det närmaste okysst när jag träffade Agneta på Posten i Vällingby där jag sommarjobbade. Det var hon som flirtade först, eller i varje fall tog initiativet till en träff. Hennes mamma var bortrest och hon hade lägenheten för sig själv och bjöd hem mig och Keke och en tjejkompis. Gissningsvis hade tjejerna gaddat ihop sig, för Keke var avsedd som bete åt kompisen, och mig tänkte Agneta slå klorna i alldeles själv. Agneta var ett år yngre än jag, men något sa mig att hon åtminstone kysst en kille förut. Mina läppar hade inte varit i närheten av en tjej. Jag hade inte klämt på några bröst. Jag hade inte gjort nånting. Den kvällen gjorde jag allting.

Tjejerna bjöd på middag och sedan spelade vi poker. Vattenpoker, vilket innebar att vi drack kopiösa mängder vatten och ideligen fick kila på muggen. Någon alkohol hade vi inte. Ingen av oss rökte. Vi var präktiga som prästbarn. När de levande ljusen åkte fram föreslog någon av tjejerna att vi skulle spela kysspoker istället. Jag hör själv hur fånigt det låter, men där och då kändes det så spännande att jag höll på att få hjärtstillestånd. Kyssa en tjej. Snart var det dags. Det kvittade vem som vann, en puss eller kyss blev det ju ändå, och efter några givar övergav vi korten och satt i ljusskenet och kysstes. För första gången. Jag älskade känslan av hennes tunga som lekte lite med min, hennes mjuka läppar som kändes så följsamma. Smaken av hennes saliv. En tanke for genom huvudet.

Ikväll skulle jag ligga. Jag vet inte varför jag trodde det, egentligen. Hon kanske bara ville hångla lite, men jag hade väntat tillräckligt länge på det här ögonblicket. Jag skulle ligga. Keke och hans brud hamnade på soffan i vardagsrummet och Agneta och jag i hennes säng. Jag la handen runt hennes små, toppiga bröst och kände hur de fyllde upp min hand, hur hennes bröstvårta styvnade vid min beröring. Hon stönade lätt och lirkade sig loss från min famn. Så satte hon på en LP med Suzy Quatro, drog ned rullgardinen, släckte alla lampor och kastade en nästan orolig blick mot klockradion vars urtavla lyste ytterst svagt. Hon vände ned den mot bordet. Rummet blev becksvart. Tillbaka i sängen smekte jag av henne tröjan och la för första gången min hand på ett bröst, hud mot hud. Tänk vad lent ett bröst var. Hon knäppte upp sina byxor och ålade 57

sig ur dem. Jag var redan på väg att komma i mina. Jag la handen mellan hennes ben och blev förvånad. Så blöt trodde jag aldrig en tjej skulle vara.

Där, i ett totalt mörker och till tonerna av Devil Gate Drive och Can the Can, gick jag från pojke till man på tre minuter.

Samma år fick jag en lillebror. Jag var sjutton år och det kändes jättekonstigt när mamma, som i och för sig dejtade en ny man, berättade att hon var gravid. Pippade hon? Hon var ju 47 år. När Jonas föddes i augusti var pappan ute ur bilden. Så ute att han inte ens tillerkänndes faderskap.

Mamma var ensam med tre söner och jag introducerades till en värld av välling, blöjbyten och kolik. Jag svor på att aldrig skaffa egna barn, men det gjorde jag förstås.

På sidan 19 i Expressen daterad 26 januari 1978 publicerades en intervju med mig, komplett med en bild där jag sitter i mitt pojkrum omgiven av Kiss- och Runawaysposters. Jag hade stött på Maria-Pia Boëthius uppe på Expressen när jag var där för att köpa Kissbilder ur deras arkiv. Hon tyckte att jag såg cool ut i svart läder och nitar och valde mig som symbol för en ungdomsgeneration som älskade hårdrock. Det var första gången jag var med i mediasammanhang. Det var riktigt spännande att få besök av Expressen och mamma var omåttligt stolt över att sonens besynnerliga samlarmani faktiskt hade väckt pressens intresse. Jag blev fotograferad på min säng, omgiven av ett gytter av posters. ”Anders har Kiss på väggarna och Runaways i taket”, löd rubriken. Jag var 16 år och malligast i hela stan.

Nu var jag verkligen någon.

I intervjun förklarade jag varför jag älskade Kiss. ”Kiss lever upp till det ungdomar känner inom sig. De spelar ut effekter och man skulle själv vilja vara där uppe på scenen med dem. Kiss tar all min fritid. De kostar mig 25 kronor i veckan. Jag köper affischer och utländska tidningar. Bara att titta på en Kissbild är en show. De har avhållit mig från att röka, dricka och knarka.”

Och det stämde ju. Fast ett år senare började jag dumt nog röka, en ovana som satt i fram till 1997. Numera är det snus som gäller.

Om mitt inköp av senaste plattan Love Gun berättade jag: ”Kan du tänka dig känslan av en ny Kissplatta? En morgon fick jag syn på den i 58

skyltfönstret. Jag stod där en timme innan de öppnade och bara glodde.

Sen fattades det två spänn, men jag fick pruta.”

När Dynasty kom 1979 presenterade bandet ännu en uppsättning nya kostymer, men de var förskräckliga. De tidigare så konsekvent svart-silvriga dräkterna fick färgglada inslag och var på tok för överdesignade. Coolheten hos Kiss fick sig en törn. Att de spelade disco var ännu svårare att smälta, låt gå för att I Was Made for Loving You var en bra discolåt, bara det inte hade varit Kiss.

Titeln Unmasked gjorde att en hel värld trodde att Kiss skulle ta av sig sminket året därpå, men det var en bluff. De var lika sminkade som alltid på omslaget. Plattan, som kom 1980, var den poppigaste de gjort, men jag gillade verkligen Is That You? och Shandi. 70-talet hade tagit slut. Nya tider väntade.

Så slutade Peter Criss officiellt i maj 1980, men han hade spelat sitt sista gig med Kiss redan i december året innan. Det var trist. Jag blev uppriktigt ledsen. Familjen var splittrad. Senare framkom det att Peters roll i Kiss hade decimerats flera år tidigare. Han spelade bara trummor på ett spår på Dynasty, Dirty Livin’, och sannolikt inte alls på Unmasked. Han ägnade sig mer åt sitt andra soloalbum Out of Control som blev en flopp.

Peters allra sista framträdande med Kiss var i videon till singeln Shandi.

Där playbackar han alltså till Anton Figs trummor. Tittar man noga ser man att han inte riktigt kan låten.

Ny i bandet blev Eric Carr som fick en sminkning som en räv. Det var med honom bakom trummorna som bandet återvände till Sverige i oktober 1980.

Poster hade redan gjort en Kiss-special, men nu var det dags igen. Runt besöket i Sverige ansågs det vara lämpligt att göra ännu en, och jag fick efter enträgen övertalning uppdraget att följa med Kiss på hela Skandinavienturnén. Någon budget fanns inte, eller rättare sagt efterfrågades inte.

Jag var ju en lyckans ost som skulle på turné med Kiss, kosta vad det kosta ville. Jag tog nog inte ens betalt för artikeln. Det kändes nästan pinsamt att be om pengar när jag levde min dröm.

Bernt Månsson, som så nesligt startat Kiss Army Sweden innan jag kommit på tanken, hade under åren som gått blivit en god vän, och när 59

jag lagt Runaways fanklubb på hyllan började jag istället hjälpa Bernt med Kissklubben. Vi jobbade också ihop på Heavy Metal Heaven där han skötte filmbevakningen. Vi gjorde en hyfsat ambitiös klubbtidning och erbjöd en, för tiden, unik service: söndagstelefonsvararen, en telefonsvarare med nyheter och skvaller. Det här var när telefontekniken alltjämt låg i sin linda och en svarare var något exklusivt man hyrde hos Televerket. Banden var specialdesignade och fanns i 15, 30 och 90 sekunder – och fem minuter. Ville man ha en inspelning av den som ringde behövde man koppla en egen bandare till svararen, men vi använde den enbart för uppspelning. Inspelningen skedde via en liten, sunkig plastmikrofon. En person åt gången kunde ringa. Krockade samtalen blev det upptaget.

Vi uppdaterade vår fem minuter långa nyhetssändning en gång i veckan. Där berättade vi det senaste eller spelade svårfunna bootlegs och lottade ut Kissprylar. Bland annat användes svaren till en exklusiv ”Träffa Kiss-tävling” som vi ordnade i både Stockholm och Göteborg.

Kiss hade anlänt från Tyskland några dagar innan giget och valde att ha sina lediga dagar i Stockholm. Vi fick reda på att bandet var på plats och Bernt inledde ett ”mission: impossible” som han faktiskt rodde iland.

Vinn en idolträff med Kiss! Bernt fick uppdraget att kontakta någon manager på hotellet och ringde runt. Dagen innan konserten fick han napp.

Hans extas gick knappast att ta miste på när vi möttes på eftermiddagen och han berättade en osannolik historia. ”Jag ringde upp till flera rum och frågade efter nån som kunde ta beslut”, berättade han. ”Till slut blev jag kopplad till en amerikan som checkat in under namnet Van Helsing och förklarade att jag kom från fanklubben och gärna ville få till en idolträff för medlemmarna. Snubben lät lite knepig, men gav till slut med sig. Fem medlemmar skulle få träffa Kiss i Stockholm och Göteborg. Jag frågade vem jag pratade med och han svarade – Gene Simmons. Yeah right, sa jag.

Det kunde ju vilken amerikan som helst säga. Jag sa att jag inte trodde honom, men han insisterade på att han var Gene. Då började jag ställa frågor som jag gissade att bara Gene hade spontana svar på. Var föddes han?

Vad hette hans mamma? Han svarade rätt på allt. Det var Gene jag satt i luren med.” Skräckfilmsfans vet att Van Helsing var vampyrjägaren som var besatt av att döda Dracula. Ett rätt självklart incheckningsnamn för skräckintresserade Gene. Bernt gjorde inte kopplingen.

60

Avundsjukan visste inga gränser. Bernt hade snackat med Gene. Men Gene hade ställt upp för klubben. Vi åkte genast till hotellet. Det fanns ju en hårfin chans att vi skulle stöta på någon av medlemmarna. Det gjorde vi. Paul dök upp och det var första gången jag såg någon av medlemmarna utan smink. Det kändes nästan lite förbjudet att titta på honom. Vi växlade bara några ord innan han försvann upp på rummet. I foajén mötte vi istället managern Bill Aucoin och en turnéledare som hette Jack Tessler. Vi fick löfte om att få backstagepass till de konserter vi ville se och avtalade tid för att träffa Kiss senare på eftermiddagen. Jag minns inte varför, men vi kom för sent. Det måste ha utbrutit världskrig eller så hade Stockholm utplånats av aliens. Någon annan förklaring till att komma för sent till ett första möte med Kiss kan inte finnas. När vi kom fram hade i alla fall Kiss stuckit iväg för att spela in låten Talk to Me playback för tv-programmet Casablanca.

Min kompis Heikki Harju hade lyckats nästla sig in på inspelningsplatsen och fått provspela Pauls gitarr, men Bernt och jag stod snopna kvar. Vi hade missat tåget.

I lobbyn fick vi höra att Kiss skulle gå till nattklubben Atlantic och vi lyckades lirka oss in, trots att de hade 23-års gräns. Om det var backstagepassen vi fått eller min stora käft som undanröjde alla hinder i dörren är oklart. Vakten i dörren måste ha trott att jag var en viktigpetter som var där med Kiss, för när jag gick fick jag ett VIP-kort – mitt första.

Atlantic blev stamhaket. Vi var där tidigt, Heikki och jag, och med en öl i ena handen och en San Francisco i den andra stod jag mest och spanade in tjejer i väntan på Kiss som inte dök upp förrän strax före midnatt. Men de kom, och vi stod och tokglodde på hur de uppvaktades av Stockholms snyggaste tjejer. Två tjejer drog upp Paul och Gene på dansgolvet, och det var märkligt att se sina stora hårdrockidoler släppa loss i disco på dansgolvet. Paul gjorde några riktiga John Travolta-moves.

Eric kom fram och pratade lite och jag sa att jag skulle följa med på hela Skandinavienturnén. ”Vad kul, då får vi tillfälle att snacka mer”, sa han.

Så skulle det bli.

Medan jag hängde över bardisken och försökte få kontakt med bartendern för att beställa ännu en San Francisco dök Bill Aucoin upp och presenterade en kraftigt berusad Ace. Han stod och gungade och upprepade hela tiden att ”the next album will be heavy metal, man”. Vi kallpratade 61

en stund innan Ace föll ihop i en soffa och såg ut att somna. Ryktet om Ace alkoholintag tycktes stämma.

Bernt anslöt, lika nördig och helt felklädd som vi, och ungefär samtidigt kom Paul och Gene fram och började fråga om klubben. Det kändes lite skönt på något sätt att de sökte upp oss.

Kiss blev inte långvariga på Atlantic, men vi hade ingen lust att sluta festa. Nästa anhalt blev Alexandra där förbandet Iron Maiden höll hov.

Att de med tiden skulle bli världens största hårdrockband gick inte att föreställa sig då, men jag kom bra överens med Steve Harris. Vi kom att hänga rätt mycket med Maiden under de kommande dagarna.

Den 9 oktober låg spänningen i luften. För första gången sedan 1976 skulle jag se Kiss live. Heikki hade redan sett dem en gång till, i USA året innan. Jag hade inte haft råd att hänga med och att han faktiskt varit både i USA och sett Kiss grämde mig rejält. Han hade helt sonika besökt managementet i New York och berättat att han var ett stort Kissfans från Sverige. De hade ordnat fribiljetter åt honom till ett gig några dagar senare i South Carolina.

Vi började dagen med den pressträff Kiss höll på Operakällaren. Heikki hade varit fräck och ringt till EMA Telstar i förväg och utgett sig för att vara reporter på en närradiostation. ”Jag har redan snackat med Paul och Gene i USA”, ljög han. ”Det skulle vara kul att snacka med nykomlingen Eric.”

Det funkade. Ingen annan hade efterfrågat en intervju med Eric, så Heikki fick grönt kort. Vi gick dit tillsammans och slog oss ned vid ett bord med Eric. Han visade sig snabbt vara mycket sympatisk. Under intervjuns gång släntrade resten av Kiss in. De såg oss sitta och prata med Eric och slog sig ned. Plötsligt satt vi med hela Kiss runt oss. Life was good. De verkade uppskatta en riktigt seriös intervju från två initierade fans.

Merparten av tiden var en allmän presskonferens där dagspressens reportrar gick loss med korkade frågor. Kiss såg rätt blasé ut. Det var business as usual, de räknade nog aldrig med någon positiv feedback från media. På presskonferenserna var vi alltför blyga för att ställa några egna frågor, utan satt mest och suckade över de professionella journalisternas idiotiska spörsmål. Det här är ett fenomen som pågår än i dag. Är det presskonferens tycks reportrar plocka fram de uslaste frågorna, eller använda tiden till att plocka billiga poäng på artisternas bekostnad. Jag in62

såg tidigt att presskonferenser inte var något för mig. Skulle jag intervjua någon skulle det vara öga mot öga.

Det var något alldeles extra att som utsänd Poster-reporter anlända till Eriksdalshallen på Ringvägen i Stockholm dit Kisskonserten flyttats eftersom den långt mer lämpliga Isstadion var under renovering. Lokalen lämnade rätt mycket i övrigt att önska. Den var med sina drygt 3 000 platser ganska liten, alldeles för liten för Kiss, och att få till ett drägligt ljud var stört omöjligt.

Det var jag, Bernt och Heikki som i samlad trupp marscherade in, samtliga klädda i Kissjackor av satin. Backstagepass hade vi också. Vi var uppe i smöret.

Mitt första möte med bandet i smink och scenkläder skedde i ett av omklädningsrummen där vi skulle bli fotograferade tillsammans med vinnarna i klubbtävlingen. Klockan 20.00, strax innan Iron Maiden slutade spela, anlände Kiss, fullsminkade och i scenkläder och det ilade längs ryggraden när jag sträckte mig fram och tryckte Gene Simmons hand.

Han var jättestor! Vi småpratade lite och ställde upp oss för fotografering. En tjej från Vällingby som vunnit tävlingen var näst intill hysterisk och hade gråtit ända sedan vi mött henne. Hon klängde sig fast på Paul och vägrade nästan släppa taget. Eric Carr skämtade och spexade. Ace såg mest förvirrad och bakfull ut. Kiss kändes nästan overkliga, som hämtade ur en film eller serietidning. De var verkligen ”larger than life”.

Konserten med Kiss imponerade inte som första gången. Det var svårt att förlika sig med Dynasty-kostymerna, Kiss såg helt enkelt inte lika balla ut längre. Showen bjöd på många effekter men ljudet i Eriksdalshallen var burkigt, ettrigt och alldeles för högt. Men det var Kiss, det var en dröm som gått i uppfyllelse att få hänga med dem på turné. Jag kunde dock inte riktigt bli kvitt tanken att detta skulle hänt två år tidigare. Då hade det varit riktigt häftigt.

Jag stod längst fram och hoppade. Lite motvilligt faktiskt, för jag hade allt oftare valt att sitta på läktaren, främst på Isstadion, och verkligen ta in konserterna utan att ha en massa stökiga, brölande grabbar omkring mig. Där kunde jag sitta och röka och njuta av Thin Lizzy, 10 CC, Boston, Rainbow, ELO och allt vad de hette som jag sett under åren som gått. Jag ville inte trängas längst fram, men när nu Kiss äntligen kom till63

baka kände jag det nästan som en plikt att stå i frontledet. Visst var det rätt häftigt att ha Kiss så nära, och eftersom jag plåtade också behövde jag stå nära scenen. Ragne från Heavy Load hade smugit in sin 8mm-ljudkamera och filmade drygt 20 minuter valda delar av setet. Setlistan var okej, vi fick höra de låtar vi ville och showen var långt snyggare än den på Gröna Lund.

Dagen efter åkte jag och Heikki ned till Göteborg. Vi hade bokat in oss på billiga Savoy Hotel vid Järntorget och Bernt hade informerat alla medlemmar i klubben att de var välkomna dit. Det var ett beslut han skulle ångra. Våra pass gjorde att vi kom in på Scandinavium utan problem och backstage började vi småprata lite med crewet, bland annat Kiss skräckinjagande store säkerhetschef John Harte. Bill Aucoin slog sig ned vid vårt bord i cateringen där också Elisabeth Räst och Peo Berghagen från Phonogram satt. Vi drack läsk och lyssnade till några turnéhistorier innan det blev dags för vår andra idolträff med Kiss och vinnarna från klubben. Den här gången nickade alla igenkännande när vi radade upp oss i logen. Eric kramade till och med om oss. Han blev allt mer den av medlemmarna i Kiss som tog oss till sig.

I Scandinavium kom showen bättre till sin rätt. Gene kunde flyga i God of Thunder, ljudet var mycket bättre och vi var riktigt nöjda när vi drog oss tillbaka till hotellet efter showen.

Där kom vi knappt fram till rummet. Medlemmar från fanklubben hade slutit upp mangrant och fyllde först hela lobbyn, sedan Bernts rum.

Vi hyllades unisont som länken mellan fansen och Kiss. Det var en rätt skön känsla.

Göteborgstidningarnas dom dagen efter var inte nådig. GT:s löp löd: ”Våld, blod, sex och urin!” Urin? Var det namnet Kiss de syftade på? Vi skrattade åt eländet. Kvällspressen hade aldrig haft ett gott ord att säga om Kiss, men det hade knappast påverkat bandets framgångar. Kanske hade sågningarna i själva verket omvänd effekt?

Att vi kom att hamna på samma flight som Kiss till Köpenhamn var en slump. När vi anlände till Landvetter och satte oss i väntsalen ramlade Kiss in en efter en. Planet var rejält försenat och inte oss emot. Vi kunde tänka oss värre situationer än att sitta fast med Kiss på en flygplats. Ganska snart hängde vi med Eric som slog sig ned hos oss. Han och 64

Heikki fann varandra och började umgås rätt flitigt. Ace vinglade runt i en gulgrå overall som var delad på diagonalen i tvåfärg. Han däckade i en soffa och satt kvar. Så kom Gene fram och ville bläddra igenom våra fanklubbstidningar. ”Det här är en av de bästa klubbtidningar jag sett”, berömde han. ”Vi har massor av illegala klubbar – bara Kiss Army är ju officiell – och det mesta är skit, men ni gör ett proffsigt jobb.” Han vände sig till mig och frågade: ”Vill du köra en omgång flipper?” Så stod vi där på Landvetter, Gene och jag, och flipprade febrilt i väntan på planet.

Ombord skildes vi åt. Kiss satt i business class, vi trängdes i godsfinkan. De 350 kronor flygbiljetten kostade hade grävt tillräckligt djupa hål i plånboken. Mitt i flygningen dök Eric upp, på väg till toaletten, och skämtade när han passerade oss. ”Åh, kan jag få er autograf ?” På vägen tillbaka slog han sig ned och vi småsnackade hela vägen till Köpenhamn. ”Grabbar, det här är en dröm. Det känns som om jag har lirat med Kiss längre än jag gjort. Jag är med i en supergrupp, vad kan jag klaga på? Det finns tusentals trummisar som är avundsjuka på mig nu.” I det ögonblicket insåg vi att det fanns tusentals fans som var hyfsat avundsjuka på oss två just då. ”Vi ses backstage”, hälsade Eric när vi sa hej vid bagageutlämningen. Kiss åkte flotta limousiner, vi tog flygbussen.

Hotellet som Bernt bokat visade sig vara värsta lopphålet. Låt gå för att det var billigt och att vi inte hade några större krav, men rummet stank av kloak. ”Här kan vi inte sova”, sa jag. ”Jodå, det funkar”, menade Bernt som redan betalat för rummet. ”Inte en chans, det stinker helvete här.” Jag stormade ned till receptionen och krävde ett nytt rum. Lika illa där. Stanken av förruttnelse vilade över hela hotellet. Jag krävde pengarna tillbaka, men den fete dansken bakom receptionsdisken vägrade. En salva svenska svordomar senare fick vi pengarna tillbaka. På Centralen tipsade de om ett annat hotell i vår prisklass. Hotell Regina nere på porrstråket Istedgade blev vårt hem för natten.

Kiss spelade på Bröndbyhallen där även presskonferensen skulle hållas. Vi slog på stort och tog taxi dit. Den här gången kom Kiss in i smink och scenkläder så fotografering var tillåten. Bandet satt på ett pingsbord i ett stort omklädningsrum, omgivna av den danska pressen som undrade samma sak som den svenska. ”Varför är ni nazister? Varför gillar ni våld? Varför har ni smink?” En journalist gick ut hårt och kallade Kiss 65

våldsförhärligande. Gene lackade ur och gav igen med sin vältalighet och arrogans: ”Jag kom inte hit för att höra din åsikt om oss. Jag skiter i din åsikt. Det är lönlöst för mig att förklara något för dig, du kommer inte att fatta ändå. Det finns mer våld i din kvällstidning än på vår scen.

Jag är säker på att det finns andra här inne med intelligenta frågor.”

Nja, men det fanns de som åtminstone försökte. ”Det är många föräldrar som förbjuder sina barn att se er”, påpekade ett snille. Paul replikerade snabbt: ”Föräldrar glömmer ofta bort att de var unga en gång i tiden. Det är sorgligt. Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort hur det var att vara ung.” Ace brände av sitt välkända skratt: ”För oss är det bara bra att föräldrarna inte gillar oss, det gör att deras barn gillar oss desto mer.”

Inget nytt under solen. Eric fick plötsligt syn på Heikki och började vinka. Med vilda gester uppmanade han oss att knäppa kort och vi lydde.

Inne i hallen kom John Harte fram och frågade om vi ville se giget från mixerbordet. Det lät som en förträfflig idé att ha perfekt utsikt över scenen. Det var mycket riktigt en fullträff att se Kiss rakt framifrån, utan störningar. Ljusshowen kom till sin rätt, ljudet lät som det skulle. Köpenhamnkonserten var den bästa dittills trots att trumpodiet inte höjdes och Ace fick problem med raketerna från sin gitarr. Publiken drack öl inne på arenan i Danmark. Det tyckte vi var märkligt, vana som vi var vid svenska regler.

På vägen hem slank vi in hos Iron Maiden som bodde på ett hotell invid Centralen. Vi bälgade öl i den trevliga baren med bandet till de stängde. Innan vi gick och la oss smet vi in i en porraffär och smygkikade lite i tidningar. Nu återstod bara ett gig på skandinavienturnén. I Oslo, eller rättare sagt i Drammen en bra bit utanför Oslo. Jag och Bernt åkte tåg dit. Nu var det ebb i kassan och vi hade beslutat oss för att inte boka något hotell. Efter giget räknade vi iskallt med att hänga med Kiss ut och sedan kunde vi ju ta ett morgontåg tillbaka till Stockholm. Efter sju timmar anlände vi till Oslo Central och rusade till Grand Hotel där det hölls en ny presskonferens som föregicks av silverskiveutdelning. ”Vi skickar en guldplatta snart”, sa skivbolagets representant. Denna gång var Kiss osminkade och fotografer bannlysta. Det föranledde den första frågan från en norsk reporter: ”Varför är det så viktigt att vi inte får fotografera er utan smink?”

66

Paul spände ögonen i reportern och svarade: ”Varför är det så viktigt att ni får?” Gene, tydligt irriterad över frågan, plockade upp tråden: ”Du vet redan svaret, den enda anledningen till att du frågar är att du fiskar efter något smaskigt att trycka. Vi kanske värnar om vårt privatliv.”

Paul spann vidare på ämnet. ”Fansen vill inte se oss utan smink, de älskar mystiken vi byggt upp. Varför skulle vi låta er förstöra den?”

Nazistfrågan dök upp som ett paket på posten. Pauls försvar var oantastligt. ”Du, vi är två judar i bandet – tror du verkligen att vi är nazister? Tror du inte vi kan historien? Vi har en logo, som Ace designade, där ’S:en’ ser ut som blixtar. Där slutar likheterna. Vi är helt opolitiska. We don’t belong to any party. Well, yes, the rock ’n’ roll party!”

En tjej från någon norsk tidning undrade hur lång tid det tog att lägga make-upen. Ace uppskattade att det tog en dryg timme. ”Jag får nog hålla på en stund till”, skrattade Eric. ”Jag har inte fått in samma snits som de andra än.”

En brännande het fråga var förstås varför de döpte albumet till Unmasked när de ändå inte visade sig osminkade på omslaget. Paul hade en förklaring: ”De flestas tolkning av ’omaskerad’ är ’osminkad’, men vi gör en bredare tolkning. Det finns många aspekter. Man kan släppa fram nya sidor av sin musiksmak, visa sidor av sin personlighet som tidigare varit okända. Idén till omslaget kom från alla reportrar som jagat oss för att få en bild på oss osminkade. Vi ville visa att det inte finns något smink, egentligen. Vi är de vi är. Make up och kostymer gör oss inte till de vi är, vår personlighet kommer inifrån men sminket och kostymerna förstärker de vi är. Jag skulle inte kunna bära Erics smink eller kläder, det är inte jag. Dessutom är hans kostym för liten för mig, ha ha. Vi kanske säger: Du kanske inte ser ut som oss, men det finns inget som hindrar dig från att känna dig som oss.”

Paul kommenterade uppföljaren till Unmasked, och precis som Ace stått och mumlat att den ska bli ”heavy metal, man” i Stockholm, påstod han att den skulle ta Kiss tillbaka till rötterna och bli riktigt hård.

Så började en kavajknutte prata pengar, han anklagade Kiss för att vara ett stort företag som bara var ute efter att tjäna pengar. De sålde T-shirts och turnéböcker, hade fanklubb som kostade att gå med i. Hur förklarade de att de var så kommersiella?

67