Pixi har dött i en olycka och kommit till himlen. Plötsligt sugs hon bort därifrån, återupplivad mot sin vilja. Hon skickas iväg till en internatskola i skogen, där det står klart att allt är väldigt annorlunda mot förut. Den nya Pixi är inte bara superstark utan även vansinnigt vacker. Vad har hänt med henne? Och vem är tjejen som hindrar henne från att ta sig tillbaka till himlalivet? Pixis bok är en fristående fortsättning på Förvandlad och Jag är Love.

”Mårten Melin tillhör de mest begåvade barn- och ungdomsförfattarna i sin generation.” Borås Tidning om Förvandlad ”En pirrig, fantasieggande skräckroman med massor av kärlek.” Aftonbladet om Jag är Love

I_Pixis bok.indd 3

2013-01-17 11.57

Läs mer om Mårten Melin på rabensjogren.se martenmelin.se Också av Mårten: Mera glass i däcken (2003) Susanne och den lilla grisen (2004) Svarta kängor med gul söm (2006) Jävla Lucia (2007) Amor anfaller! (2008) Som trolleri (2010) Förvandlad (2011) Jag är Love (2012)

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Text © Mårten Melin 2013 Omslag © Emma Adbåge 2013 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68702-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Pixis bok.indd 4

2013-01-17 11.57

I’m a leaf on a windy day Pretty soon I’ll be blown away How long will the wind blow? Until I die Brian Wilson

Nu är jag här igen och jag tänker stå kvar tills du kommer tillbaka så vi kan fortsätta som om ingenting hände, som om du aldrig gick härifrån. Mårten Melin

Jag såg inte djupet framför mej, men jag visste att det fanns där. Och jag behövde bara ta ett steg ut i mörkret, så skulle allt vara över. Det skulle gå så fort. Karl Lejon

I_Pixis bok.indd 5

2013-01-17 11.57

PärlePorten

Jag gick mellan mamma och pappa, höll de båda två i händerna. Det var länge sedan jag gjort det, men det kändes så rätt att göra det nu. Jag var barfota, marken var mjuk och varje gång jag satte ner fötterna var det som om de fick en kram. Det var varmt i luften, så där skönt varmt utan att vara för hett, och det blåste lätt på mina bara armar och ben. Jag upptäckte att jag hade min favoritklänning på mig, men jag blev inte så värst förvånad. Jag kände mig så lugn. Helt lugn. Det luktade svagt av rosor och kanel, och kanske lite som mammas favoritparfym också. Jag tittade på mamma, hon blinkade åt mig och log. Pappa log också när jag vände mig mot honom. De strålade båda två, som om de var fyllda med ljus. Jag gissade att det strålade om mig också, det kändes så, som om jag bara ville skrika rakt ut av lycka. Men lät bli eftersom jag samtidigt var totalt avslappnad. Hel. Jag kände mig hel. Vi gick framåt, allt var vitt omkring oss, marken också. 7

I_Pixis bok.indd 7

2013-01-17 11.57

Vi visste åt vilket håll vi skulle gå, trots att vi aldrig varit här förut. För hit kom man väl bara en gång? En väldig port dök upp längre fram, den var av guld med enorma pärlor runt omkring, och med ett stort kors i silver mitt på. Åt båda hållen löpte en mur så långt ögat kunde se. Framför porten stod en figur i vitt. När vi kom närmre såg jag att det var en kvinna, klädd i ärmlös klänning och med vingar på ryggen, jag la märke till hur de rörde sig lite där de satt fast bakom hennes axlar. Kvinnan stod vid ett litet men högt bord (pulpet heter det visst) och hon log mot oss, ett varmt leende. Hon vände snabbt blicken mot den bärbara datorn på pulpeten och såg på oss igen. ”Hela familjen Lindskog på en gång!” Hon skakade hand med oss alla. ”Det var ju en förfärlig olycka”, sa hon. ”Men ni är så välkomna hit. Jag heter Elja och det är mig ett nöje att hälsa er välkomna till himlen.” Hon höll min hand lite extra länge. ”Allt väl med dig också, Pixi?” Jag nickade, Elja log sitt varma leende igen och tryckte på en knapp på pulpeten. Utan ett ljud började den stora porten öppnas inåt. ”Ni har säkert tusen frågor”, sa Elja. ”Och ni ska få svar på alla. Ni blir väl emottagna. Bara fortsätt in.” 8

I_Pixis bok.indd 8

2013-01-17 11.57

”Tack”, sa mamma. Vi gick in genom porten, återigen hand i hand, och allt var bara så vackert! Där flöt en bäck en bit bort, människor och änglar pratade med varandra, en stor vit byggnad syntes i fjärran. I himlen flög fler änglar. De rörde sig så fint med sina stora, vita vingar. Jag andades djupt, drog in luften genom näsan. Åh, vad det luktade gott! Som utanför porten fast ännu starkare, godare. Allt var vitt, eller, det var det inte men husen, kläderna ... Även om vattnet var blått och gräset grönt var det ett vitt skimmer kring allt. Jag kände lycka, lugn, glädje. Och snart skulle allt tas ifrån mig. En man kom gående mot oss med ett stort leende. ”Välkomna, välkomna”, sa han och bredde ut armarna. ”Jag är Ismael och jag ska visa er var ni ska ...” Längre hann han inte. Jag såg hur hans leende försvann och hur han stirrade på mig med förfäran. Jag hörde mamma skrika till. ”Pixi!” Mamma! Pappa! Jag höll dem inte längre i handen. Trots att jag inte hade släppt taget! Jag såg ner på mina händer. De var genomskinliga, hela jag var genomskinlig och jag kände hur det sög i mig. Jag tittade förfärat upp mot pappa som försökte ta tag i min arm utan att lyckas. Jag drogs bort 9

I_Pixis bok.indd 9

2013-01-17 11.57

från allt och iväg, ut genom porten som stängts bakom oss. Jag skrek av smärta när jag åkte rakt igenom den. Det sista jag såg var Elja, hon såg förskräckt på mig. Och så var allt borta: himlen, mamma, pappa. Det enda som fanns kvar var mörker.

10

I_Pixis bok.indd 10

2013-01-17 11.57

jag är ett frö som växer jag vet inte vad jag ska bli jag tror att det är något stort färggrant med många blad men här nere i jorden är det kallt och mörkt

I_Pixis bok.indd 11

2013-01-17 11.57

skogsbingelskolan

Snön knarrade under kängan när jag satte ner foten. Jag smällde igen bildörren bakom mig. ”Inte så hårt!” Jag tittade på Ola, han såg genast ut som om han ångrade sina ord och började flacka med blicken. Han gick ändå bort till min sida och tittade på dörren. Den hade inte gått sönder. Som om jag brydde mig. Jag tittade upp mot den stora skolbyggnaden. Den var vit. Palatset jag sett i himlen blixtrade förbi i mitt huvud en halv sekund. Och försvann när jag hörde någon närma sig. Det var en kille och en tjej. Han glodde på mig. Tjejen tittade också, sedan tillbaks på killen. Och puttade till honom så han höll på att trilla omkull. ”Fan, vad du glor!” hörde jag henne säga till honom. ”Men jag bara ...” ”Tur för dig att det inte är mörkt ännu”, sa hon. Hon nickade mot mig. ”Eller, tur för henne, kanske.” De gick vidare. Mot en av två lite lägre byggnader. Ola 12

I_Pixis bok.indd 12

2013-01-17 11.57

kom fram, släppte min väska med en duns bredvid mig. ”Kan du ta den?” frågade han. ”Den är rätt tung. Här är din jacka också.” Jag lyfte väskan. Den vägde nästan ingenting. Inte i mina händer. Jackan låg slängd över den, jag brydde mig inte om att ta den på mig. ”Vi ska visst ditåt”, sa han och nickade mot det vita huset. Han gick före mig. Med snabba steg, som om han hade bråttom. Kanske för att han frös. Det rykte ur hans mun när han andades. Ja, ur min också förstås. Fast jag misstänkte att han helst av allt ville komma härifrån så fort som möjligt. Det var ganska tomt i huset. En katt satt i en fåtölj och tvättade sig. Den struntade fullständigt i oss. Två killar kom gående i korridoren. De pratade med varandra. Men slutade när de fick syn på mig. Och gapade i stället. Jag såg i ögonvrån hur de såg efter mig och höll på att trilla över fåtöljen med katten. Den jamade. ”Såg du?” hörde jag den ena killen säga. ”Skojar du?” sa den andra. Längst bort i korridoren stannade Ola framför en dörr. eva wikander, rektor stod det på en skylt. Ola knackade. Och dörren öppnades. Det var ingen där, som om dörren gått upp av sig själv. ”Kliv in”, hörde jag någon som sa. 13

I_Pixis bok.indd 13

2013-01-17 11.57

Ola gick först. Det var mörkt i rummet. Gardinerna var fördragna. Ett stort stearinljus på en jätteljusstake var tänt. Det var allt. Så stod hon plötsligt framför oss, som om hon lämnat sitt gömställe i skuggorna. Ola hoppade till. Hennes hud lyste kritvit i mörkret. Hon hade mörkt hår. ”Ola Filipsson, förstår jag.” Ola nickade. ”Och det här är alltså Pixi.” Hon höll armarna längs sidorna. ”Välkommen till Skogsbingelskolan.” Hon vände sig mot Ola. ”Du också.” Det lät inte som om hon menade det. Hon vände sig mot mig igen. ”Jag är Eva, rektor på skolan. Det ska bli trevligt att lära känna dig, Pixi.” Hennes röst var aningen varmare nu. ”Vi har ett ledigt rum i B-huset.” Eva tittade på mig igen. Länge, som om hon funderade på något. ”Egentligen skulle du kanske bo i A-huset. Men jag tror inte det skulle göra någon skillnad. Inte om det jag hört om dig stämmer.” Hon vände sig mot Ola. 14

I_Pixis bok.indd 14

2013-01-17 11.57

”Vi gör några tester i morgon. I gymnastiksalen.” Ola nickade. ”Ja, då ska jag väl bege mig hemåt”, sa han. ”Det är ju en bit att köra.” Ola höll fram handen mot Eva. Hon tittade på den i ett par sekunder innan hon tog den. Hon släppte nästan genast. ”Klarar du dig, Pixi? Jag hör av mig.” Han kramade om mig. Jag kramade inte tillbaka. Han log, lite osäkert, och gick mot dörren. Öppnade den och vände sig mot mig. Han höjde handen, som en hälsning. Han såg lättad ut. Redan innan han stängt dörren hade jag vänt mig mot Eva. Hon tittade på den stängda dörren en stund, sedan vände hon sig mot mig. Det var första gången hon log mot mig. ”Lilla vän, du måste ha varit med om mycket.” Hon höll upp handen, som om hon skulle stryka mig över kinden, men drog i stället långsamt tillbaka den. Hon gick fram till ett stort skrivbord och plockade upp något ur en låda. Ett kors i en kedja. Det blänkte till i stearinljusets sken. ”Jag vet inte om du behöver det här, men ...” Det dinglade i Evas hand. Jag tittade på det. Korset. Som på porten. Porten till himlen. Jag skakade på huvudet. ”Jag förstår”, sa hon. ”Kom.” 15

I_Pixis bok.indd 15

2013-01-17 11.57

Hon gick ut ur rummet före mig, jag följde efter. Till en matsal. Där var ingen annan. ”Vänta här”, sa hon och gick ut i köket. Hon var snabbt tillbaka. Och höll fram en vitlök. ”Plocka loss några klyftor. Lägg dem i fickan. Det kommer att skydda dig.” ”Mot vadå?” frågade jag. För ett kort ögonblick såg Eva förvånad ut. För att jag öppnat min mun? Det var förstås det första jag sagt till henne sedan jag kommit hit. ”Adam”, sa hon. ”Du kommer gå med honom. Han är vampyr. Och det är bäst att hålla honom ... lite på avstånd.” Jag hade förstått att Skogsbingelskolan inte var vilken skola som helst. Att eleverna här var speciella. Men en vampyr? Jag tittade på Eva. Hon såg inte ut att skoja. ”Han kan bita dig.” ”Jag bryr mig inte.” ”Det tror jag nog att du gör, Pixi.” Evas röst blev med ens väldigt hård. ”Du förstår, man kommer inte till himlen om en vampyr biter en.” Jag stirrade på henne. Visste hon var jag varit? Hur kunde hon veta? Jag tog emot vitlöken. Eva tittade ut genom fönstret. ”Mörkret faller. Jag ska visa dig var du ska bo någonstans.” 16

I_Pixis bok.indd 16

2013-01-17 11.57