9789186021832

Page 1

Fr채mlingar p책 ett t책g



Patricia Highsmith

FR ÄMLI NGAR PÅ ET T TÅG

Översättning av Hans Ullberg

Modernista stockholm


12


1 T å g e t rusade fram i en ilsken ojämn takt. Det måste stanna vid små, tätt liggande stationer där det otåligt stod och väntade ett litet tag för att därpå åter gå till anfall mot prärien. Men det märktes inte att tåget rusade fram. Prärien bredde bara ut sig allt­ mer som en stor rödbrun filt som skakas lite slarvigt. Ju fortare tåget gick dess hastigare och hånfullare böljade gräset på slätten. Guy slutade upp att se ut och lutade sig tillbaka i soffan. Miriam skulle förhala skilsmässan så mycket hon kunde, tänk­te han. Kanske det inte ens var skilsmässa hon ville ha, bara pengar. Skulle det verkligen gå att få skilsmässa från henne? Han märkte att hatet hade börjat förlama hans tankar och bilda små återvändsgränder av de vägar som logiken hade stakat ut åt honom i New York. Han började bli medveten om Miriam som han snart skulle träffa, hon var inte långt borta nu, skär i hyn och fräknig och med ett slags ohälsosam värme liksom prärien utanför fönstret. Tjurig och grym. Automatiskt grep han efter en cigarett. För tionde gången kom han ihåg att han inte fick röka i Pullmanvagnen men tog en ändå. Han slog den två gånger mot armbandsklockan och såg vad den var: 17:12. Som om det betydde något i dag. Han stack cigaretten i mungipan innan han lyfte den kupade handen med tändstickan. Cigaretten intog tändstickans plats i hans hand och han började röka med korta jämna bloss. Gång på gång gled blicken ut mot det envisa fascinerande landskapet utanför fönstret. En snibb av den mjuka skjortkragen höll på att glida åt sidan. I fönster­ glaset som skymningen hade börjat förvandla till en spegel kom snibben på den vita kragen längs kinden att påminna om förra århundradets mode, liksom det svarta håret som växte högt och var löst kammat uppe på hjässan men tätt tillbakastruket i nack­ 13


en. Det uppstående håret och den långa näsan gav honom ett fast och beslutsamt utseende och lät ana gåpåaranda samtidigt som de tunga horisontala ögonbrynen tydde på stillsam tillbaka­ dragenhet. Han hade flanellbyxor som var i behov av pressning, mörk blazer som hängde löst över den smärta kroppen och fick en svag mörkröd skiftning när den träffades av ljuset, och en omsorgsfullt knuten tomatröd ylleslips. Han trodde inte att Miriam väntade barn om hon inte själv ville det. Vilket borde betyda att hennes älskare hade för avsikt att gifta sig med henne. Men varför hade hon bett honom kom­ ma? Hans närvaro var inte nödvändig för skilsmässans skull. Och varför satt han och malde samma trista visa som för fyra dagar sedan när han fick hennes brev? De fyra eller sex raderna med den runda handstilen hade bara talat om att hon skulle få barn och ville träffa honom. Detta att hon var med barn var en borgen för att skilsmässan skulle bli av, tänkte han, men varför var han då så orolig? En misstanke att han kanske någonstans djupt inom sig var svartsjuk för att hon skulle föda en annan mans barn när hon en gång hade tagit bort hans eget plågade honom mer än allt annat. Nej, det var bara skammen som irrite­ rade honom, intalade han sig, skammen att en gång ha älskat en sådan människa som Miriam. Han dödade cigaretten på gallret vid värmeelementet. Fimpen rullade fram vid hans fötter och han sparkade den tillbaka under elementet. Det var så mycket att se fram emot nu. Skilsmässan, arbetet i Florida – det var praktiskt taget avgjort att styrelsen skulle god­ känna hans ritningar, han skulle få besked den här veckan – och så Anne. Nu kunde han och Anne börja planera. I mer än ett år hade han väntat och sett fram mot att något – detta – skulle hända så att han kunde bli fri. Han fylldes av ett plötsligt upp­ flammande lyckorus och sjönk lättad tillbaka i plyschsoffan. Faktiskt hade han under de tre sista åren gått och väntat på att detta skulle hända. Naturligtvis kunde han ha köpt sig skilsmässa men han hade aldrig kunnat spara ihop så mycket pengar. Det hade inte varit lätt att börja en karriär som arkitekt utan att ha 14


fördelen av att vara fast knuten till något företag och det var han fortfarande inte. Miriam hade aldrig frågat efter om han tjänade mycket pengar men hon pinade honom på andra sätt. I Metcalf talade hon om honom som om de fortfarande stod på god fot med varandra, som om han var i New York bara för att komma in i branschen och att hon så småningom skulle komma efter. Då och då skrev hon och bad om pengar. Småsummor visserligen, men det var irriterande. Han lät henne få dem därför att det skulle vara så lätt för henne – och så typiskt för henne – att starta en kampanj mot honom i Metcalf. Och hans mor bodde i Metcalf. En kraftig, blond ung man i rostbrun kostym sjönk ner i den tomma soffan mittemot Guy och hasade sig in i hörnet medan hans leende avspeglade en obestämd vänlighet. Guy kastade en blick på det bleka ansiktet som verkade ovanligt litet i förhållande till kroppen. Mitt i pannan hade han en stor finne. Guy tittade ut genom fönstret igen. Den unge mannen mittemot honom tycktes överväga om han skulle inleda samtal eller ta sig en tupplur. Armbågen gled längs fönsterkarmen, och så snart han slog upp sina borstiga ögonhår stirrade de grå blodsprängda ögonen på Guy och det obestämda leendet kom tillbaka. Han kunde mycket väl vara lite salongs­ berusad. Guy slog upp sin bok men efter en halv sida var tankarna på annat håll. Då raden av vita dagsljuslampor blinkade till och tändes i taket i kupén tittade han upp och lät blicken fortsätta till den otända cigarren som fortfarande gemytligt vickade i en knotig hand bakom en av soffryggarna och vidare till mono­ grammet som dallrade på en tunn guldkedja tvärsöver slipsen på den unge mannen mittemot honom. Monogrammet utgjordes av bokstäverna CAB , och slipsen var av grönt siden. Den var hand­ målad med grälla apelsinfärgade palmer. Den långa rostbruna gestalten satt försvarslöst utsträckt med huvudet tillbakakastat så att den stora finnen eller bölden i pannan förde tankarna till en vulkan efter ett utbrott. Utseendet verkade intressant fastän Guy inte kunde säga varför. Mannen såg varken ung eller gammal 15


ut, varken intelligent eller dum. Mellan den låga välvda pannan och de insjunkna kinderna verkade ansiktet utgrävt och förfal­ let, djupast i de blå hålorna som höll upp ögonlockens små skal. Munnen framstod som en tunn linje. Hyn var slät som en flickas, rentav vaxlikt klar, som om alla dess föroreningar hade sugits upp för att ge näring åt finnens utbrott. Under några korta ögonblick ägnade sig Guy på nytt åt att läsa. Orden blev meningsfulla och började lätta hans oro. Men vad kan Platon göra åt Miriam, viskade en röst inom honom. Samma fråga hade rösten ställt till honom i New York men han hade i alla fall tagit med sig boken, en gammal text från en filosofikurs i skolan. En lyx som kanske kunde vara en kompensation för den påtvungna resan hem till Miriam. Han tittade ut genom fönstret och rättade till skjortkragen när han fick syn på sin egen bild. Anne brukade alltid göra det åt honom. Plötsligt kände han sig hjälplös utan henne. Han ändrade ställning och råkade snudda vid den sovande unge mannens utsträckta fot. Guy betraktade fascinerad hur ögonhåren ryckte till och höjdes. Kanske de blodsprängda ögonen hade varit riktade mot honom hela tiden i skydd av ögonlocken? – Ursäkta, mumlade Guy. – För all del, sa den andre. Han satte sig upp och skakade häftigt på huvudet. Var är vi? – På väg in i Texas. Den ljushårige unge mannen tog fram en förgylld flaska ur innerfickan, öppnade den och överräckte den älskvärt till Guy. – Nej tack, sa Guy. Han lade märke till att damen på andra sidan gången, som inte hade tittat upp från sin stickning sedan S:t Louis, kastade en blick tvärsöver kupén just som flaskan stjälpte över ända med ett metalliskt skvalpande. – Vart ska ni? Nu var leendet en smal fuktig halvmåne. – Metcalf, sa Guy. – Jaså. Trevlig stad, Metcalf. Ska ni dit i affärer? Han blinkade nästan omärkligt med sina rödsprängda ögon. 16


– Ja. – Vad för slags affärer? Guy tittade motvilligt upp från sin bok. – Jag är arkitekt. – Jaså, sa mannen med tankfullt intresse. Bygger hus och så där? – Ja. – Jag har visst inte presenterat mig. Han reste sig till hälften. Bruno. Charles Anthony Bruno. Guy gav hans hand en kort tryckning. – Guy Haines. – Tack. Bor ni i New York? Den hesa barytonstämman lät onaturlig, som om han pratade för att vakna, – Ja. – Jag bor på Long Island. Är på väg till Santa Fe på en liten semester. Har ni varit i Santa Fe? Guy skakade på huvudet. – Prima ställe att vila på. Han log och visade en rad dåliga tänder. Det är visst mest indiansk arkitektur där. En konduktör stannade i gången och klippte biljetter. – Är det här er plats? frågade han Bruno. Med en gest som tydde på full äganderätt lutade Bruno sig bakåt i sitt hörn. – Salongsvagnen här intill. – Nummer tre? – Det var visst det. Konduktören fortsatte. – Såna människor, mumlade Bruno. Han lutade sig fram och tittade intresserat ut genom fönstret. Guy återgick till sin bok, men den andre såg demonstrativt uttråkad ut och Guy hade en känsla av att han tänkte säga något, vilket hindrade honom från att koncentrera sig. Guy funderade på att gå bort till restaurangvagnen, men av någon orsak satt han kvar. Tåget saktade åter farten. När det såg ut som om Bruno tänk­ te börja prata reste sig Guy och gick in i nästa vagn, och ­innan 17


tåget hade stannat hoppade han ner på den knastrande marken. Den rena luften verkade tung i skymningen och slog emot honom som en mjuk kudde. Det luktade dammigt solvarmt grus, olja och varm metall. Han var hungrig och höll sig nära restaurang­vagnen när han långsamt promenerade fram och till­ baka med händerna i byxfickorna. Han andades in luften med djupa tag fastän han inte tyckte om den. En konstellation av röda, gröna och vita ljus surrade fram genom rymden söderut. Kanske Anne hade kommit den här vägen i går på väg till Mexiko, tänkte han. Han skulle ha kunnat vara med. Hon ville att han skulle följa med fram till Metcalf. Han skulle ha kunnat be henne stan­ na kvar en dag och träffa hans mor, om det inte hade varit för Miriam. Eller till och med bortsett från Miriam, om han hade varit en annan sorts människa, om han bara helt enkelt hade kunnat strunta i det. Han hade berättat för Anne om Miriam, nästan alltsammans, men han kunde inte uthärda tanken att de skulle träffas. Han hade velat vara ensam på tåget för att tänka över saker och ting. Och vad hade han hittills kommit underfund med? Vad hade egentligen tankar eller logik någonsin haft för betydelse när det gällde Miriam? Guy hörde konduktörens »Tag plats« men dröjde till sista ögonblicket. Då hoppade han upp i vagnen efter restaurang­vagnen. Kyparen hade just tagit emot beställningen då den blonde unge mannen blev synlig i dörren. Han gungade ostadigt och såg lite vulgär ut där han stod med en cigarettfimp i munnen. Guy hade fullständigt glömt bort honom, och nu dök den långa rostbruna gestalten upp som ett svagt obehagligt minne. Guy såg mannen le när han fick syn på honom. – Jag trodde att ni hade missat tåget, sa Bruno muntert och drog ut en stol. – Jag hoppas att ni inte tar illa upp, mr Bruno, men jag behöver sitta ifred ett tag. Jag har en del att tänka på. Bruno fimpade cigaretten som höll på att bränna honom på fingrarna och tittade uttryckslöst på Guy. Han var mer berusad än tidigare. Ansiktet verkade uppsvällt och osunt. 18


– Vi kan sitta ifred i min kupé. Vi kan äta där. Vad säger ni om det? – Tack, men jag stannar hellre här. – Men om jag ber er? Vaktmästaren! Bruno klappade i händerna. Vill ni se till att den här herrn får sin mat serverad i salongsvagn nummer tre. Och så ge mig en fin biffstek och stekt potatis och äppelpaj. Och två whisky och soda så fort som möjligt, va? Han tittade på Guy och log det där svaga tankfulla leendet. – Nå, vad säger ni? Guy överlade med sig själv, sedan reste han sig och följde med. Vad spelade det för roll när allt kom omkring? Och var han inte fullständigt utled på sina egna bekymmer? Det var tydligen endast för glasens och isbitarnas skull som whiskybeställningen hade gjorts. De fyra whiskybuteljerna med gula etiketter som stod uppradade på en krokodilresväska var det enda som gjorde ett enhetligt intryck i det lilla utrymmet. Väskor och garderobskoffertar blockerade passagen överallt utom på en labyrintliknande plats mitt på golvet, och ovanpå väskorna och koffertarna låg sportkläder och sportgrejor utströdda, tennisrack­ etar, en bag med golfklubbor, ett par kameror, en korg med frukt och vin i cellofanpapper. En bunt färska veckotidningar, serie­ magasin och romaner låg slängda på fönsterplatsen. Det fanns också en burk karameller med ett rött sidenband över locket. – Här ser kanske lite sporthurtigt ut, sa Bruno och lät plötsligt ursäktande. – Det gör inget. Guy log stillsamt. Miljön tilltalade honom och han erfor en välkommen känsla av avskildhet. När han log slappnade det spända draget kring de mörka ögonbrynen, vilket förändrade hela hans utseende. Nu var hans ögon utåtriktade. Smidigt klev han fram i gångarna mellan väskorna och synade sakerna som en nyfiken katt. – Splitterny. Har aldrig varit i kontakt med en boll, upplyste Bruno och höll fram en tennisracket så att Guy kunde känna 19


på den. Mamma vill att jag ska släpa med mig allt det här, hon hoppas att det ska hindra mig från att springa på barer. Om inte annat är det bra att ha att stampa på om man skulle bli pank. Jag tycker om att dricka när jag reser. Det lättar alltid upp, eller vad säger ni? Groggarna kom och Bruno förstärkte dem ur en av sina flaskor. – Sitt ner. Ta av er kavajen. Men ingen av dem satte sig eller tog av kavajen. Det blev flera minuters pinsam tystnad då de inte hade något att säga varandra. Guy drack en klunk av groggen, som nästan smakade som ren whisky, och tittade ner på det belamrade golvet. Bruno hade egendomliga fötter, upptäckte Guy. Eller kanske var det skorna. Små ljusa knottriga skor med en lång slät tåhätta som hade samma form som Brunos insjunkna haka. Gammaldags fötter på något sätt. Och Bruno var inte så spinkig som Guy hade trott. De långa benen var kraftiga och kroppen ganska fyllig. – Jag hoppas att ni inte tog illa upp att jag kom in i restaurang­ vagnen, sa Bruno försiktigt. – Nej, inte alls. – Jag kände mig ensam. Ni vet hur det kan vara. Guy sa något om att det kunde bli så när man reste ensam i en salongsvagn. Så höll han på att trampa på något: remmen till en Rolleiflexkamera. Längst ner på ena sidan av läderfodralet upptäckte han en färsk ljus repa. Han var medveten om Brunos förlägna blick. Han skulle förstås bli uttråkad. Varför hade han följt med? Med ens fick han klart för sig att han ville tillbaka till restaurangvagnen. Sedan kom kyparen med en bricka och fällde upp ett bord. Lukten av halstrat kött piggade upp honom. Bruno var så envis med att vilja betala notan att Guy gav med sig. Bruno åt en stor biff med champinjoner. Guy åt en hamburgare. – Vad är det ni bygger i Metcalf ? – Inget, sa Guy. Min mor bor där. – Jaså, sa Bruno intresserat. Ska ni hälsa på henne? Är ni därifrån? – Ja. Jag är född där. 20


– Ni ser inte ut att vara från Texas. Bruno hällde tomatsås över både köttet och potatisen och fångade elegant upp lite persilja som han balanserade på gaffeln. – Hur länge är det sedan ni var hemma? – Ungefär två år. – Bor er pappa där också? – Min far är död. – Jaså. Kommer ni bra överens med er mamma? Guy sa att han gjorde det. Fastän han inte var särskilt förtjust i whisky smakade den bra eftersom den påminde honom om Anne. När hon drack något var det whisky. Den var som hon: gyllene, full av ljus och mycket utsökt. – Var bor ni på Long Island? – Great Neck. Anne bodde mycket längre ut på Long Island. – I ett hus som jag brukar kalla för Hundkojan, fortsatte Bru­ no. Det växer hundloka överallt, och alla som bor där har något hundlikt över sig. Varenda en ända ner till chauffören. Han skrattade plötsligt av oförfalskad glädje och böjde sig på nytt över maten. När Guy tittade på honom nu såg han bara hjässan på det smala tunnhåriga huvudet. Och den iögonfallande finnen. Han hade inte tänkt på finnen sedan han sett Bruno sova, men nu när han lade märke till den igen verkade den avskräckande och obehaglig, och han såg inget annat än den. – Varför då, frågade Guy. – Beror på pappa. En hycklare. Mamma trivs jag bra med, liksom ni. Mamma kommer ut till Santa Fe om ett par dar. – Det var ju trevligt. – Ja, det är det verkligen, sa Bruno, som om han sa emot Guy. Vi har en massa kul tillsammans – sitter och pratar, spelar golf. Vi brukar gå bort tillsammans också. Han skrattade och föreföll skamsen och stolt på samma gång. Han verkade plötsligt ung och osäker. – Tycker ni det låter konstigt? 21


– Nej, sa Guy. – Jag bara önskar att jag hade egna pengar. Jag skulle få börja disponera min förmögenhet i år, förstår ni, men pappa vill inte gå med på det. Han stoppar undan pengarna i sin egen kassa. Ni kanske inte tror mig men jag har inte mer pengar nu än jag hade när jag gick i skolan och inte hade några egna utgifter. Jag måste tigga mamma om en hundralapp då och då. Han log tappert. – Ni borde ha låtit mig betala notan. – Absolut inte, protesterade Bruno. Jag menar bara att det är för djävligt när man blir bestulen av sin egen far. Det är inte hans pengar ens, de kommer från min mors familj. Han väntade att Guy skulle säga något. – Har inte er mor något att säga till om? – Pappa satte sitt namn på papperna när jag var liten, utbrast Bruno hest. – Jaså. Guy undrade hur många människor Bruno hade träffat, bjudit på middag och berättat samma historia för. Varför gjorde han det? Bruno slog ut med händerna i en hopplös axelryckning. Sedan körde han ner dem i fickorna. – Jag sa att han var en hycklare, inte sant? Han stjäl från alla han kan. Nu säger han att han inte vill ge mig pengarna eftersom jag inte arbetar, men det är lögn. Han tycker att mamma och jag har det alldeles för bra som vi har det. Han hittar alltid på undanflykter. Guy kunde se Bruno och hans mor framför sig, en ungdomlig societetsdam från Long Island, hårt sminkad och liksom sonen pigg på sällskap. – Vilket universitet har ni legat vid? – Harvard. Relegerades andra året. Spel och dobbel. Han ryckte på axlarna genom att vrida på de smala skuldrorna. Annat än ni va? Ja, jag tillhör soffliggartypen, men vad ska man göra åt det? Han hällde i mera whisky åt dem båda. – Vem säger det? 22


– Pappa. Han skulle vilja ha en hygglig och beskedlig son, en sån som ni, då skulle alla ha varit belåtna. – Varför tror ni att jag är hygglig och beskedlig? – Jo, ni tar saker och ting på allvar och har skaffat er ett yrke. Arkitekt. Jag gillar inte att arbeta. Jag behöver inte arbeta, förstår ni. Jag är inte författare eller målare eller musiker. Finns det något skäl till att en människa ska jobba om han inte är tvungen? Jag får mina törnar ändå. Det ser nog pappa till. Han hoppas fortfarande att jag ska hoppa in i järnvarubranschen. Jag har sagt till honom att hans affärer, allt som har med affärer att göra, är legaliserad halshuggning. Liksom äktenskapet är legaliserad otukt. Har jag inte rätt? Guy kastade en sidoblick på honom och strödde salt på pota­ tisen som han hade på gaffeln. Han åt långsamt. Han uppskattade maten, han uppskattade till och med Bruno en smula, på samma sätt som han skulle ha uppskattat en underhållning på en scen en bit ifrån honom. För tillfället tänkte han på Anne. Ibland verkade det som om den otydliga men oupphörliga drömmen om henne var mer verklig än omvärlden som bara gjorde sig påmind med häftiga brottstycken, enstaka bilder, som revan på fodralet till Rolleiflexen, den långa cigaretten som satt långt inkörd i Brunos otäckt flottiga hand, det splittrade glaset på fotografiet av fadern som Bruno enligt den historia han nu höll på att duka upp hade slängt ut i hallen. Det hade just gått upp för Guy att han kanske kunde få tid att träffa Anne i Mexiko mellan sammanträffandet med Miriam och resan till Florida. Om han kunde komma över­ ens med Miriam tillräckligt fort skulle han kunna flyga till Mexiko och därifrån till Palm Beach. Tidigare hade han inte tänkt på det därför att han inte hade haft råd. Men om det ordnade sig med Palm Beachkontraktet skulle han kunna göra det. – Kan ni tänka er något mer förödmjukande? Att låsa garaget där min ägandes bil står? Brunos röst hade spruckit och fastnade uppe i falsetten. – Varför då, frågade Guy. – Jo, därför att han visste att jag verkligen behövde den samma 23


kväll! Till sist kom mina vänner och hämtade mig, så vad hade han för det? Guy visste inte vad han skulle säga. – Har han nycklarna? – Han tog mina nycklar! Tog dem i mitt rum! Därför att han var rädd för mig. På kvällen gick han hemifrån, så skraj var han. Bruno hade vänt sig i stolen. Han andades häftigt och bet på en nagel. Några hårtestar som var mörkbruna av svett guppade som spröt över pannan. – Mamma var inte hemma. Då skulle det naturligtvis inte ha hänt. – Naturligtvis inte, svarade Guy ofrivilligt. Den här historien var avsikten med hela samtalet, tänkte han, den här historien som han bara hade uppfattat hälften av. Bakom de blodsprängda ögonen som hade öppnats framför honom i Pullmanvagnen, bakom det tankfulla leendet, dolde sig ännu en historia om hat och orättvisa. – Ni slängde alltså ut hans fotografi i hallen, sa Guy utan någon särskild avsikt. – Jag slängde ut det ur mammas rum, sa Bruno och betonade de tre sista orden. Pappa satte in det till mamma. Hon tycker inte om chefen mer än jag gör. Chefen! Jag kallar honom inte det, må ni tro! – Men vad har han emot er? – Han gillar mig inte, och han gillar inte mamma heller. Han är olik oss och varje annan mänsklig varelse. Han tycker inte om någon. Han tycker inte om något annat än pengar. Han har halshuggit tillräckligt många för att skaffa sig en massa pengar, det är hela saken. Klart att han är skicklig! Visst! Men nu gnager säkert samvetet honom. Det är därför han vill att jag ska börja i firman, för att jag ska börja halshugga folk och känna mig lika usel som han! Bruno slöt den styva handen, därpå munnen och slutligen ögonen. 24


Guy trodde att Bruno skulle börja gråta, men de svullna ögon­ locken öppnades och leendet återvände sakta och osäkert. – Tycker ni att jag tjatar? Jag vill bara förklara varför jag reste hemifrån så hastigt, före mamma. Ni vet inte vilken hygglig prick jag egentligen är. Det är säkert! – Kan ni inte flytta hemifrån om ni vill? Bruno tycktes först inte förstå frågan. Därefter svarade han lugnt: – Jovisst. Det är bara det att jag inte vill lämna mamma. Och hans mor stannade kvar för pengarnas skull, antog Guy. – Cigarett? Bruno log och tog en. – Den kvällen han gick hemifrån var första gången på tio år, tror jag, som han gick ut, förstår ni. Jag undrar vart han tog vägen. Jag var så arg att jag skulle ha kunnat döda honom den kvällen, och det förstod han. Känner ni det inte ibland som om ni skulle kunna mörda någon? – Nej. – Det gör jag. Ibland är jag säker på att jag skulle kunna döda pappa. Han tittade ner på tallriken med ett förvirrat leende. Vet ni vad pappa har för hobby? Gissa? Guy ville inte gissa. Han kände sig plötsligt utled och önskade att han var ensam. – Han samlar kakformar! Bruno exploderade i ett gnäggande skratt. Kakformar! Jag lovar! Han har alla möjliga – från Penn­ sylvania, Holland, Bayern, England, Frankrike, en hel massa ung­ erska, överallt i sitt rum. Han har kakformar som ser ut som djur inramade ovanför skrivbordet – som man gör såna där kakor i, ni vet, som ungar brukar äta. Han skrev till direktören i bolaget och de skickade honom en hel uppsättning. I maskinåldern! Bruno skrattade och nickade. Guy tittade på honom. Bruno själv var roligare än det han sa. – Använder han dem nån gång? – Va? 25


– Bakar han kakor i dem nån gång? Bruno kiknade av skratt. Han gjorde en hastig knyck med kroppen och fick av sig kavajen som han slängde på en resväska. Ett ögonblick tycktes han alltför upprymd för att säga något, men så blev han plötsligt lugn och sa: – Mamma säger alltid åt honom att hålla sig till kakformarna. Ett tunt lager av svett täckte det degiga ansiktet. Han böjde sig ivrigt fram halvvägs över bordet. – Smakar det bra? – Mycket, sa Guy entusiastiskt. – Känner ni till Brunos Transformatorbolag på Long Island? De tillverkar grejor för likström och växelström. – Jag tror inte det. – Det är inte så konstigt. Men de gör en massa klöver. Är ni road av att tjäna pengar? – Inte så över sig. – Tar ni illa upp om jag frågar hur gammal ni är? – Tjugonio. – Verkligen? Jag skulle ha gissat på mer. Hur gammal tror ni att jag är? Guy mönstrade honom försiktigt. – Kanske tjugofyra eller tjugofem, svarade han och tänkte att det skulle smickra honom, för han såg yngre ut. – Ja, det stämmer. Tjugofem. Ni tycker att jag ser ut som tjugo­ fem med den här – den här saken mitt i pannan? Bruno bet sig i underläppen. Han fick ett försiktigt uttryck i blicken, och plötsligt lade han med en häftig och bitter skamkänsla handen skyddande över pannan. Han reste sig och gick bort till spegeln. – Jag skulle ha satt på något. Guy försökte säga något lugnande, men Bruno fortsatte att se sig i spegeln från olika håll i självplågande ångest. – Det kan inte vara en finne, sa han med nasal ton. Det är en böld. Allt som jag hatar har samlat sig i den bölden. Det är en Jobsprövning! – Ånej, sa Guy skrattande. 26


– Den började slå ut på måndagskvällen efter det där upp­ trädet. Den blir bara värre. Jag kan slå vad om att det blir ett ärr efter den. – Nej, det tror jag inte. – Jo. Just en snygg sak att komma till Santa Fe med! Han satt i fåtöljen med knutna nävar och ena benet tungt utsträckt. En pose som tydde på dystert grubbel. Guy gick bort och slog upp en av böckerna på platsen intill fönstret. Det var en detektivroman. Alla böckerna var detektiv­ romaner. När han försökte läsa några rader blev texten suddig och han slog igen boken. Han måste ha druckit en hel del, tänkte han. I kväll tyckte han inte det gjorde så mycket. – Jag vill ha allt som finns i Santa Fe. Vin, kvinnor och sång. Å! – Vad vill ni ha? – Något. Brunos mun förvreds till en otäck likgiltig grimas. Allt. Jag har den uppfattningen att en människa bör göra allt som hon har möjlighet till innan hon dör. Och hon kanske dör i ett försök att göra något som är absolut omöjligt. Det klack till i Guy. Något inom honom instämde med vad Bruno hade sagt, men den positiva känslan försvann igen efter en stund. Han frågade stillsamt: – Till exempel? – Till exempel en raketfärd till månen. Ett fartrekord med bil – med förbundna ögon. Jag har gjort det en gång. Jag slog inte rekord men kom upp i tvåhundrafemtio. – Med förbundna ögon? – Och jag har gjort ett inbrott. Bruno såg på Guy med stel blick. Ett perfekt inbrott i en våning. Ett skeptiskt leende började skymta på Guys läppar, men han trodde faktiskt på Bruno. Bruno kunde bli våldsam. Han kunde bli från sina sinnen. Eller snarare desperat, tänkte Guy. Den rikes desperata leda, som han ofta hade talat med Anne om. Den var ägnad att förstöra mer än att bygga upp. Och den kunde lika lätt som fattigdomen leda till brott. – Det var inte för att komma över något, fortsatte Bruno. Jag 27


ville inte ha det jag tog. Jag lade mig särskilt vinn om att ta sånt som jag inte brydde mig om. – Vad tog ni? Bruno ryckte på axlarna. – En cigarettändare. En sån där som står på bordet. Och en statyett på en spiselkrans. I färgat glas. Och lite annat. En axel­ ryckning igen. Ni är den ende som vet om det. Jag brukar inte prata så mycket. Men det tror ni förstås inte. Han log. Guy drog ett bloss på cigaretten. – Hur bar ni er åt? – Jag bevakade ett hyreshus i Astoria tills rätta stunden var inne. Sen var det bara att kliva in genom fönstret. Nerför brand­ stegen. Ganska enkelt. En sån där sak som jag stryker på min lista och tänker tack gode Gud. – Varför »tack gode Gud«? Bruno skrattade blygt. – Jag vet inte varför jag sa det. Han fyllde på sitt glas och sedan Guys. Guy tittade på de styva darrande händerna som hade stulit, på naglarna som var avbitna intill köttet. Händerna som var som en barnunges lekte med ett tändsticksfodral och tappade det på köttbiten som var nerstänkt med aska. Så dödfött ett brott kunde vara, tänkte Guy. Och ofta sakna varje motiv. En viss sorts människor drevs till brottsliga handlingar. Och vem kunde se på Brunos händer eller på hans salongsvagn eller på hans otäcka tankfulla ansikte att han hade stulit? Guy satte sig i stolen igen. – Berätta om er själv, sa Bruno vänligt och inbjudande. – Det finns inget att berätta. Guy tog fram en pipa ur kavajfickan, knackade ur den mot klacken, tittade på askan på mattan men brydde sig inte om den. Alkoholen rusade runt i hans kropp. Han tänkte på att om Palm Beach-kontraktet gick igenom skulle de två veckorna innan han skulle börja arbeta gå fort. En skilsmässa behövde inte ta så lång tid. Bilden av de låga vita byggnaderna på den gröna gräsplanen på hans färdiga ritning föresvävade honom som något välbekant, han kunde se den för sig i detalj och försökte inte jaga bort den. 28


Han kände sig plötsligt uppmuntrad och behagligt trygg och salig. – Vad bygger ni för sorts hus, frågade Bruno. – Tja – såna där som kallas moderna. Jag har gjort en del affärshus och ett litet kontorshus. Guy log. Han kände inget av den tillknäppthet och lätta irritation som han brukade känna när folk frågade honom om hans arbete. – Är ni gift? – Nej. Jo förresten. Men vi lever inte ihop. – Jaså. Varför då? – Vi drar inte jämnt, svarade Guy. – Hur länge har ni levt så? – Tre år. – Vill ni inte skiljas? Guy tvekade och rynkade ögonbrynen. – Bor hon också i Texas? – Ja. – Ska ni träffa henne? – Ja. Vi ska ordna med skilsmässa nu. Han bet ihop tänderna. Varför hade han talat om det? Bruno hånlog. – Vad finns det för flickor som det kan vara värt att gifta sig med därnere? – En del av dem är mycket söta. – Men för det mesta dumma va? – Ibland. Guy log för sig själv. Miriam var den sortens sydstats­ flicka som Bruno antagligen syftade på. – Hurdan är er fru? – Ganska söt, sa Guy försiktigt. Rödhårig. Lite knubbig. – Vad heter hon? – Miriam. Miriam Joyce. – Hm-m. Kvick eller trögtänkt? – Hon är inte intellektuell. Jag ville inte gifta mig med en intel­ lektuell flicka. – Och ni var alldeles nere i henne va? Hur så? Syntes det på honom? Brunos ögon var fästa på ho­ nom. Ingenting undgick dem, han blinkade inte ens, det var som 29


om tröttheten hade passerat det stadium då sömnen känns abso­ lut nödvändig. Guy hade en känsla av att dessa grå ögon hade letat efter honom i timtal. – Varför säger ni det? – Ni är en hygglig karl. Ni tar allting så allvarligt. Ni tar kvin­ norna på det där sammanbitna sättet också, eller hur? – Vad menar ni med det sammanbitna sättet, parerade han. Men han kände en våg av sympati för Bruno därför att Bruno hade sagt vad han tänkte om honom. De flesta som Guy kände sa inte vad de tänkte om honom. Bruno formade händerna till små musslor, viftade med dem och suckade. – Vad menar ni med det sammanbitna sättet, sa Guy om igen. – Startar med en massa fina förhoppningar. Och så får ni ett slag på käften, eller hur? – Inte precis. Men ett sting av självömkan irriterade honom och han reste sig och tog groggen med sig. Det fanns inte plats att röra sig i kupén. Tågets skakningar gjorde det till och med svårt att stå upprätt. Bruno fortsatte att stirra på honom och dinglade med den ena gammaldags foten. Han slog oupphörligt med fingret mot ciga­ retten som han höll över tallriken. Den kvarlämnade rödsvarta köttbiten täcktes långsamt av ett regn av aska. Guy hade en känsla av att Bruno betraktade honom mindre vänligt sedan han hade talat om att han var gift. Och mera nyfiket. – Vad hittade er fru på? Gick hon och lade sig med folk till höger och vänster? Detta irriterade honom också – Brunos närgångna frågor. – Nej. Hur som helst så är alltsammans över nu. – Men ni är fortfarande gift med henne. Har ni inte kunnat få skilsmässa förrän nu? Guy kände sig plötsligt skamsen. – Jag har inte brytt mig så mycket om att få skilsmässa. – Vad är det som står på nu då? 30


– Hon har just bestämt sig för att hon vill. Jag tror att hon ska ha barn. – Jaså. Så dags att bestämma sig då va? Hon har haft metspöt ute i tre år och till sist har hon fått napp? Det var förstås precis vad som hade hänt, och antagligen var det barnet som gjort slag i saken. Hur kunde Bruno veta det? Guy fick för sig att Bruno kände och hatade någon och applice­ rade sin kunskap om denna person på Miriam. Guy vände sig mot fönstret, men det gav honom bara bilden av honom själv. Han kände hjärtat bulta så att det skakade i kroppen på honom, starkare än tågets dunkande. Kanske hjärtat bultade för att han aldrig förr hade talat så mycket om Miriam med någon, tänkte han. Han hade inte berättat så mycket för Anne som Bruno redan visste. Bara att Miriam hade varit annorlunda förr – vänlig, lojal, ensam, hade känt ett starkt behov av honom och av att komma ifrån sin familj. Han skulle träffa Miriam i morgon, han skulle kunna sträcka ut handen och röra vid henne. Han kunde inte uthärda tanken på hennes lite för mjuka hull som han en gång hade älskat. Plötsligt överväldigades han av sitt misslyckande. – Hur gick det med ert äktenskap, frågade Bruno med vänlig röst alldeles bakom honom. Jag är verkligen mycket intresserad – som vän till er. Hur gammal var hon? – Arton. – Började hon springa med andra med detsamma? Guy vände sig instinktivt om som för att ta på sig Miriams skuld. – Det är väl inte det enda som kvinnorna kan hitta på. – Men hon gjorde det, inte sant? Guy tittade bort. Han var besvärad och fascinerad på samma gång. – Ja. Vad det lilla ordet lät obehagligt när det väste i hans öron! – Jag känner den där rödhåriga sydstatstypen, sa Bruno och petade i äppelpajen. Än en gång blev Guy medveten om en häftig och fullkomligt 31


meningslös skamkänsla. Meningslös därför att ingenting av det Miriam hade gjort eller sagt skulle kunna överväldiga eller för­ våna Bruno. Bruno verkade inte som om han skulle kunna känna förvåning, bara ett allt ivrigare intresse. Bruno tittade blygt och förnöjsamt ner på sin tallrik. Ögonen vidgades och ljusnade så mycket som var möjligt med hänsyn till att de var blodsprängda och omgavs av blå ringar. – Äktenskapet, suckade han. Ordet äktenskap dröjde kvar i Guys öron. För honom var det ett viktigt ord. Det hade den ursprungliga högtidliga klangen av helig, kärlek, synd. Det var Miriams terrakottafärgade mun som sa: »Varför ska jag behöva avstå från mina rättigheter för din skull?« och det var Annes ögon när hon strök tillbaka håret och tittade på honom på gräsmattan där hon planterade krokus. Det var Miriam som vände sig om från det höga smala fönstret i rummet i Chicago och lyfte sitt fräkniga hjärtformade ansikte upp mot hans som hon alltid gjorde innan hon ljög, och Steves långa mörka huvud och hans oförskämda leende. Minnena bör­ jade hopa sig, och han önskade att han kunde lyfta händerna och hålla dem tillbaka. Rummet i Chicago där alltsammans hade hänt… Han kunde känna lukten i rummet, Miriams parfym och värmen från de nymålade värmeelementen. Han stod fullkomligt passiv. För första gången på åratal tvingade han inte bort Miri­ ams ansikte till en blekröd suddig fläck. Vad skulle det betyda om han lät alltsammans skölja över honom igen nu? Skulle det stärka honom mot henne eller göra honom svagare? – Jag menar det, Brunos röst hördes på avstånd. Hur gick det? Ni har väl inte något emot att berätta det för mig? Det intresserar mig. Det var Steve. Guy tog sin grogg. Han såg framför sig den där kvällen i Chicago, inramad av dörren till rummet. Nu var bilden grå och svart som ett fotografi. Den kvällen han hade hittat dem i våningen, en kväll olik alla andra, med sin egen färg, sin egen smak, sina egna ljud, en egen värld, som ett fasansfullt litet konstverk. Som ett historiskt datum, en tid som för alltid var 32


passerad. Eller var det tvärtom så att den alltid följde honom? För nu hade han den ju här, lika tydlig som någonsin. Och det värsta av allt var att han var medveten om en impuls att vilja berätta alltsammans för Bruno, främlingen på tåget, som skulle lyssna, beklaga och glömma. Tanken på att berätta för Bruno började kännas tröstande. Bruno var i varje fall ingen vanlig tågfrämling. Han var själv tillräckligt grym och fördärvad för att uppskatta en historia som den om hans första kärlek. Och Steve var bara det överraskande slutet som gjorde att det övriga föreföll självklart. Steve var inte det första avslöjandet. Det var bara hans tjugosexåriga stolthet som hade exploderat i ansiktet på Steve den kvällen. Tusentals gånger hade han berättat historien för sig själv, en klassisk historia, dramatisk på grund av hans stora dumhet. Dumheten gav den en humoristisk anstrykning. – Jag väntade mig för mycket av henne, sa Guy likgiltigt. Utan att ha rätt till det. Hon råkade vara svag för uppmärksamhet. Hon kommer antagligen att flirta hela sitt liv oavsett vem hon är tillsammans med. – Jag vet, den eviga skolflickan. Bruno svängde med handen. Som inte ens kan låtsas tillhöra en enda för alltid. Guy tittade på honom. Det hade Miriam ändå gjort en gång. Plötsligt övergav han tanken på att berätta för Bruno, och han skämdes över att han hade varit nära att sätta i gång. Nu verkade Bruno faktiskt likgiltig för om han berättade det eller inte. Bruno hade sjunkit ihop och satt och ritade med en tändsticka i såsen på tallriken. I profil såg den nerdragna mungipan ut att ha sjunkit ner mellan näsan och hakan som på en gammal man. Hans mun tycktes säga att det verkligen var under hans värdighet att lyssna till Guys historier. – Kvinnor av det där slaget drar till sig karlar som sopor drar till sig flugor, mumlade Bruno.

33