9789137137506

Jordstorm

Mons kallentoft

JORDSTORM

FORUM_KALLENTOFT_JORDSTORM_titelsida.indd 1

2014-06-04 11:09

Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild Eva Lindblad, 1001bild.se Omslagsdesign Niklas Lindblad, Mystical garden design Tryckt 2014 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13750-6

Prolog [I stumheten] Maskarna krälar omkring mig. Jag försöker röra armarna men träet tar emot. För det är väl trä?

Jag minns inte hur jag hamnade här.

Huvudet har slutat värka. Men det värkte när jag vaknade. Och det sved kring munnen och näsan.

Jag kan andas och jag kan skrika. När som helst skulle luften kunna ta slut.

Jag har varit här i många timmar nu, men hur länge? En dag? Ett dygn? Antagligen inte mer. En sekund kan vara en timme som kan vara en dag.

Jag försöker att inte vara rädd, för det här måste vara en dröm.

Det doftar av jord, av torkande fuktig jord.

Jag ligger utsträckt, något annat går inte.

Plankorna är i vägen när jag ska lyfta huvudet. Stickorna fastnar i pannan när jag rör det fram och tillbaka. Men jag är inte naken. Byxor, tröja, tyg mot min hud.

Eller är det min hud, det som jag tror är tyg?

Det svider och blodet rinner nedför mina kinder och får mitt hår att klibba fast mot botten. Jag har sår på kroppen. Var det någon som skar mig?

Jag somnar och vaknar. Anstränger mig för att inte gripas av panik.

Första gången jag vaknade gjorde jag det. Tog spjärn, slog och skrek och skrapade med naglarna tills köttet var bart på fingertopparna. Jag skrek tills jag inte längre kunde andas. Men skriken studsade tillbaka in i mig själv, och jag sträckte på benen, kände hur fötterna stötte emot en hård kant.

5

Kanterna finns på alla sidor. Och jag slår och trycker men jag kommer ingenstans. Jag vet det nu.

Jag är trött, vill sova.

Kanske är jag redan död?

Jag har att dricka, det finns en kall plastslang ovanför min mun. Om jag suger på den kommer det vatten, och jag dricker och det måste innebära att jag inte är död, för de döda dricker inte. Eller gör de det?

Ibland tycker jag mig höra fotsteg ovanifrån och jag tycker mig höra röster.

Men nu är allt svart och tyst som de dövblindas liv måste vara. Som om någon grävt ur mina ögonhålor och inneröron och fyllt dem med jord.

Jag måste ut härifrån.

Någon måste hitta mig.

För vattnet tar slut. Luften.

Hungern gör mig illamående. Får mina tankar att vittra sönder innan de tagit form.

Tickandet. Vad är det för tickande jag hör? Jag har ingen klocka.

Jag rör mig, tar spjärn igen och skriker men kommer ingen vart och jag vrålar: Rädda mig! Rädda mig!

Vem i helvete har lagt mig här, hur kom jag hit?

Blodet från min panna blandas med tårarna.

Någon måste hjälpa mig.

Jag sluter ögonen och i tanken färdas jag uppåt, upp över fälten, bort mot en stad i mörker.

6

Del 1 En l채ngtans k채rlek

1 Söndag den fjortonde, måndag den femtonde maj Malin Fors sitter vid köksbordet i lägenheten på Ågatan. Ser ut mot S:t Larskyrkans torn. Det svarta korsprydda tornet är upplyst i den annalkande natten. Marken runt kyrkan är uppgrävd och det ser ut som om hela byggnaden håller på att sakta sjunka ner i sin egen grav.

Vårens regn fick vattnet att tränga in under grunden och nu måste den dräneras.

Få människor i rörelse. Linköping stilla som alltid en söndagskväll.

Den digitala klockan ovanför det nyinköpta Ikeabordet visar 23.14.

De röda siffrorna lyser i dunklet och hon känner kvällens händelser dröja sig kvar i henne.

Hon jobbade kvällspass. Strax efter klockan sju fick de ett larm om ett lägenhetsbråk i Skäggetorp. De kom dit och möttes av en stupfull kvinna i femtioårsåldern med en kniv i handen. På golvet låg hennes man i en pöl av blod. Kvinnan var så full att hon inte visste vad hon hade gjort.

Ytterligare en A-lagare till sjukhuset med allvarliga skador, en annan till Hinseberg.

Alkoholen som förstör allt.

Och Malin kan inte släppa tanken på att det kunde ha varit hon där i lägenheten, om hon inte hittat polisyrket och de människor som försökt styra henne rätt under åren.

Hon drar händerna över ansiktet, känner den strama huden, låter fingertopparna snudda vid de allt djupare rynkorna kring ögonen.

Hon ser rynkorna i spegeln varje morgon. Hon tycker om dem, vet att det inte är någon idé att kämpa emot de streck tiden vill rista i ens ansikte.

Inga grå hår än och kroppen går att hålla i ordning.

9

Hon tränar, tränar och tränar. Springer, simmar och lyfter vikter, och så knullar hon. Mer än vad hon har gjort på många år.

Hon tänker så om det Daniel och hon gör i sängen.

De älskar inte, de knullar. Det förstnämnda vore alldeles för farligt.

Daniel.

Han som rört sig in och ut ur hennes liv.

Hon skulle vilja vara mjukare med honom, långsam och fin, men det de gör i sängen, på köksbordet, i bilen och på många andra ställen är inte att älska.

De är fysik tillsammans och i början ville Daniel ha det ömt men det fungerade inte. De blev som en tillbakahållen enhet, som om de slog till reträtt innan ett anfall ens inletts.

Så de lade allt mjukt åt sidan.

Och nu är vi som djur, tänker Malin, trots att det vi gör inte har ett dugg med fortplantning att göra. Han vet att hon inte kan få barn, och han verkar tycka att det är okej. Verkar inte vilja ha några egna, även om hon har svårt att tro det.

Hon ser Daniels ansikte framför sig, de bruna ögonen, den skarpa näsan och skrattgroparna som blivit allt tydligare.

Som om han är lycklig.

Som om vi är lyckliga. Är vi lyckliga?

Det duger för mig som det är nu, tänker hon, att ha var sin lägenhet.

Men Daniel bor här nästan jämt. Han jobbar mycket, som ikväll när han har nattskiftet på tidningen. Han sliter hårt på Östgöta Correspondentens redaktion, de har alldeles för få tjänster kvar efter år av kris och de köper in mer och mer material.

Och han dricker inte mycket heller. Även om han inte på något vis är absolutist. Det är som om han förstår när hon är i ett känsligt läge, när hon är jävligt törstig och inte pallar att se någon annan dricka, och då håller han igen.

Hon vill dricka nu.

Det finns en flaska i ett hål under soppåsen.

Dricka.

10

Och hon längtar efter honom, mer än hon egentligen vågar, längtar efter Tove som är så långt borta, och längtan räddar henne, för det finns något slags botten i den känslan.

Malin sätter sig i soffan i vardagsrummet, sträcker sig efter fjärrkontrollen på bordet och trycker igång tv:n. Zappar runt.

Kändisar. Flams och trams.

Hon tänker på Melodifestivalen. Det var final förra helgen. Varenda löpsedel toppades av en nyhet från Eurovisionen.

Och hon hatade det.

Människor på tv pratade om schlager som om det vore det viktigaste i världen och hon skämdes när hon hörde dem. Är det här vad vi gör med vår rikedom och yttrandefrihet?

Hon och Daniel satt i soffan och såg på spektaklet. ”Allmänbildning”, sa han. ”Nutidsorientering. Det här är Sverige 2014 vare sig du vill det eller inte.” ”Världen är helt jävla galen och vi ägnar oss åt att sjunga?” ”Spänn av, Malin.”

Hon ville dänga chipsskålen i huvudet på honom men hon insåg sedan att han hade rätt.

Varför bry sig?

Att kämpa emot var meningslöst.

Precis som med rynkorna.

Hon stänger av tv:n.

Tänker: Du får mig att spänna av, Daniel. Du gör mig lugnare, mindre rastlös men du gör mig också ensammare.

Hon skulle vilja ha honom hos sig. Känna hans arm om axeln, hans hand på kinden. Och så skulle de knulla. Kanske ska ömheten och sexualiteten vara separerade från varandra. Att det är så man får ett förhållande att fungera.

Han brukar lämna små meddelanden till henne. Gömda på ställen där hon kommer att hitta dem förr eller senare. Sist var det en lapp under kaffebryggaren. Det stod ”Jag älskar dig” på den.

Och hon blev glad när hon läste meddelandet, trodde på det och ville 11

ringa honom, men avstod. Viskade i hans öra på kvällen: ”Jag hittade lappen i morse.”

Inget mer.

Hon kväver en gäspning och trycker igång tv:n igen.

Sena Rapport.

Det talas om hårda strider i Damaskus där en ung svensk från Karlskoga ska ha dött martyrdöden. Killar från Linköping har också blivit dödade där, ditlockade av manipulativa människor och sin egen tristess.

Nyhetsankaret berättar om en bomb i Egypten, om tortyr av liberala människor i Libyen och succén för ett nytt svenskt krigsspel.

Det har blossat upp strider i östra Kongo-Kinshasa och hon känner magen dra sig samman.

Tove.

Som är i västra Kongo. Arbetar som volontär på ett barnhem för ungar vars föräldrar dött eller försvunnit.

Helvetet på jorden.

Så skrev du i ett av dina mejl.

Men också himmelriket.

Allt på en gång, skrev du, Tove. Djungeln, skönheten och kärleken.

Sjukdomarna, våldet och hatet.

Tove hade varit några månader i Rwanda, gått i pappa Jannes fotspår men tyckt att Rwanda varit för ”ordnat” och följt med organisationen till Kongo.

Malin protesterade men visste att det var lönlöst, Tove gjorde ändå som hon ville. Och Janne hade hejat på henne, sa till Malin i telefon: ”Hon kommer att förstå vad det innebär att vara människa när hon ser det hon kommer att få se där.” ”Hon behöver inte den insikten.”

Ville säga: Se hur den förändrade dig, Janne.

Hur förändrade perioderna i Bosnien och Rwanda hennes exman?

De gjorde honom sluten. Uppgiven. Som om han tappade tron på vad som var möjligt i den här världen.

Kvinnor som utsattes för övergrepp.

Barn som åts levande av hungriga hundar.

12

Barn som dog av enkla infektioner.

Som var stumma av skräck och ensamhet.

Och de erfarenheterna vill han att Tove ska få.

Det är hundratals mil mellan östra och västra Kongo. Ogenomträngliga djungler.

I landet våldtas kvinnor som krigsmedel. Och varför skulle Tove vara fredad bara för att hon delar ut lite medicin och mat?

Hon vill att Tove ska vara här. Vill höra henne prata, andas, se henne gå genom vardagsrummet bort till köket och göra en kopp te.

Hon vill bli störd av ljuden från Toves stökande.

Men Tove är bara tystnad nu.

Ibland tänker hon att Tove kanske aldrig kommer hem mer. Att hon blir kvar i Afrika för alltid.

Malin ligger i sin säng. Det vita bomullslakanet är kallt mot huden.

Behagligt så. Men kudden kunde vara tjockare och när Daniel är här ligger hon ofta med huvudet mot hans bröst.

Hon har dragit ner rullgardinen, stänger ute ljusen från stjärnorna på den molnspräckta himlen. Hon vill sova. Men längtan håller henne vaken.

Hon tänker att hon ska pröva att läsa, kanske sätta på radion, men det gör hon aldrig när hon ska somna och varför skulle det fungera nu. Hon blickar upp i taket som är mörkt ockrafärgat i dunklet.

Tove. Janne. Daniel.

Alla människor som kommer och går och ibland består i mitt liv.

Jag vill inte känna någonting, tänker hon.

Något rör sig ändå i Linköping denna natt, och hon vet att det kommer att påverka henne i någon riktning.

Hon låter sig själv bli längtan. Ren längtan och det är en känsla som gör henne tröttare än trött och strax efter det att klockan har blivit halv ett somnar Malin Fors.

Hon drömmer om barn som är stumma av skräck, om mänskliga kroppar som möts likt djur, om händer som varsamt smeker kinder.

Sedan upphör hennes drömmar och hon sover i ett fullständigt mörker.

13

2

Gatlyktorna blinkar ovanför den unge mannen när han rör sig Rep­ slagaregatan fram, inte långt från Correns redaktion och bara några kvarter från Malin Fors lägenhet. Gatan är öde, en av få verkliga bakgator i Linköpings centrum. Byggnaderna är uppförda i två eller tre våningar. Ett nedsläckt kontorshotell med smutsbrun fasad, ett sandfärgat hyreshus där en porslinskatt blickar ut från ett fönster.

Peder Åkerlund är trött. Släpar benen efter sig. Han har druckit för många öl men hans huvud är ändå fullt av tankar, idéer och åsikter.

Man måste vara smart. Säga det alla vill höra men göra en annan sak.

Ut med dem.

De är inte som vi.

De förstör Sverige.

Ge oss Moder Svea tillbaka och skicka packet dit där det hör hemma: Somalia, Irak, Turkiet, Bangladesh, Syrien. Sak samma: ut ska de, hur det än sker. Sky inga medel, inga allianser.

Folk tänker och tycker så. Många fler än man kan tro, funderar Peder Åkerlund där han går på väg hem. Men man får inte säga det.

Ibland måste man liera sig med djävulen, tänker han.

Han tycker sig höra steg bakom sig. Stannar upp, vänder sig om, men ingen finns där.

Han går vidare. Ölen tar mer och mer och han vinglar nu. Framför honom är en av gatlyktorna trasig och där det borde ha varit en flämtande ljuskon ser han en svart fyrkantig siluett, av formen att döma en skåpbil.

Han går framåt.

14

Har aldrig varit mörkrädd, sådana känslor är för fjollor.

Skicka ut dem också.

Pride får honom att må illa.

Något med gatan, skåpbilen och den trasiga lyktan gör ändå Peder Åkerlund orolig och han byter sida, vill inte gå för nära bilen. Kan inte sätta fingret på varför.

Några gator bort hörs två människor prata lite för högt, uppenbar­ ligen fulla. På väg hem precis som han själv.

Han går i jämnhöjd med bilen nu. Den ser handmålad ut, i matt svart färg. Han skyndar på stegen, och när han gått förbi bilen hör han hur en av dess sidodörrar öppnas, sedan hör han en röst: ”Du måste hjälpa mig.”

Ett otäckt ljud ur lungorna. ”Jag kan inte andas.”

Det låter som om mannen där inne håller på att kvävas av en osynlig kraft och Peder Åkerlund vill gå. Men också hjälpa. ”Min astmamedicin. Den ligger i väskan, i hörnet där borta. Du måste ge mig den, jag klarar det inte själv.”

Det här är ingen invandrare. Eller också har han lärt sig perfekt svenska.

Det här är någon som är illa däran. Och då hjälper man en med­ människa.

Annars beter man sig hundigt, som en bög. En muselman.

Han kliver över kroppen som ligger på lastutrymmets veckade plåtgolv, kan skönja väskan i hörnet, och han rotar runt i den, hittar en plastbehållare. Det är en inhalator, han känner det med fingrarna, och det är så mörkt att han inte kan urskilja hur det verkligen ser ut inne i bilen.

Skitigt eller rent?

Den doftar av järn.

Blod?

Nej. Jo. Och av urin. Avföring.

Och Peder Åkerlund tänker att han inte borde vara här, han borde ha fortsatt att gå när han hörde den svaga rösten, men något högg till djupt inom honom och han ville hjälpa till.

15

Bli hjälte kanske.

Som nötterna i Syrien. Killarna från Ryd som sprängde sig själva i bitar där, frivilligt. Så slapp vi dem här.

Bli som dem. Fast tvärtom. Rädda den här personen och hamna i tidningen av en anledning som alla kan enas om är god. Mamma och pappa också.

Peder Åkerlund vänder sig om. Böjer sig ner över den flämtande mannen, sträcker fram inhalatorn. ”Här. Här har du den.”

Mannen sträcker ut handen.

Tar inhalatorn och för den mot munnen.

Drar ett djupt andetag.

Ett till.

Och sedan anar Peder Åkerlund hur mannen hastigt och med oväntad smidighet och kraft vänder inhalatorn mot hans eget ansikte och fyrar av den som om den vore en brandsläckare. Ett helt nytt fräsande ljud hörs och det svider i ögonen. Munnen fylls av kvalmig luft och mot sin vilja drar han i sig luften, känner hur han knuffas hårt bakåt, hur ryggen med full kraft träffar skåpbilens bakdörrar.

Plåten ger inte vika.

Det bränner i ögonen nu. Ögonen brinner upp som om han ska bli blind för alltid.

Det sticker i lungorna och han försöker resa sig, vet att han måste resa sig, men kan inte, för mannen är över honom, trycker honom nedåt, och Peder Åkerlund skriker ljudlöst för ögonen brinner upp och så känner han något kallt och spritigt mot näsan och munnen och han försöker fäkta med armarna.

Men armarna rör sig inte.

Tankarna försvinner.

Han hör skratt och skrik.

Ser sin mammas ansikte framför sig.

Sedan en skarp smärta i ena tinningen. Och det slutar brinna i ögonen. Allting verkar sluta.

16

Hur lång tid har det gått?

Peder Åkerlund ligger på det kalla plåtgolvet, förstår var han är, känner hur bilen rör sig.

Det skumpar. Kör de i skogen, eller på en dåligt underhållen grusväg någon annanstans?

Han känner tejpen om handlederna. Över munnen.

Hur det svider snarare än brinner i ögonen, och trots mörkret vet han att han inte är blind.

Han ligger på mage och hakan dunkar i golvet, näsan slår i och det börjar blöda, järndoften är av hans eget blod nu.

Han kan inte röra benen. De måste också vara tejpade. Han försöker komma loss men det går inte.

Byxorna är blöta och kladdiga. Även de dofterna är hans nu. Hela kroppen har dragit ihop sig av rädsla, först i kramper och sedan i en geléaktig mjukhet.

Det dånar i huvudet. Är det svartingarna som har mig? Muslimfittorna? Pridepacket?

Fan ta dem.

Han blir rädd för sina tankar. Tänk om de kan höra mig tänka, om de slår mig och dunkar näsan i golvet igen så att näsbenet knäcks, och han vill skrika.

Men han kan inte skrika.

Den hårdaste tejpen sitter över munnen.

17

3

Något drivs in i Malins hjärna.

In i sömnen. Bortanför drömmen om onda varelser i en tät djungel.

Ett främmande ljud, en ton som hon känner igen och hon stryker sig över benen, över magen, och ljudet är hennes telefon och hon ser sin chans att fly. Hon sträcker sig mot nattduksbordet. Telefonen ligger där i sömn och vakenhet och hon har den i sin hand.

Sätter sig upp. Slår upp ögonen och skriker, och hon hör ringsignalen och hon svettas och telefonen ringer.

Det vita lakanet vått nu.

Det blinkar utanför fönstret. Något måste vara fel på gatlyktorna.

Hon trycker fram samtalet. Hoppas att det är Daniel. Men varför skulle han ringa nu?

Så drömmen utanför drömmen: Det är Tove som ringer. Hon har fått tag på en satellitlänk och ringer trots att det är mitt i natten. Vet att hon ska ringa när hon får möjlighet. ”Är du vaken, mamma?”

Och längtan är ljud nu. ”Tove?” ”Jag fick en länk. Bara någon minut. Hur är det?” ”Det är jag som ska fråga dig.”

Malin hör Tove ta ett djupt andetag. ”Det är varmt här. Och fuktigt.” ”Märker ni av oroligheterna?” ”Nej. Men det går rykten.” ”Vad för rykten?”

Malin kan höra bruset på linjen, men hon tycker sig också höra 18

djungeln i bakgrunden. Knäppandet från allt levande i rörelse. ”Att rebellerna har samlat ihop en styrka här.” ”Ska de föra ut er?” ”Det är bara rykten.”

Malin är klarvaken nu, vill skälla på Tove och kräva att hon tar första bästa helikopter från lägret och barnhemmet. ”Vi ska ut imorgon”, säger Tove. ”Vi ska köra medicin och mat till några byar i bergen.” ”Är det klokt?” ”Det är ingen fara. Vi är de goda, det är så de ser på oss.”

Naiv.

Du är naiv, Tove. ”Det måste göras, mamma. Det finns barn med kolera där uppe och de dör om vi inte gör något.”

Inget naivt i de orden.

Du är bättre än jag. ”Är du rädd?” ”Det är meningslöst att vara rädd.” ”Var försiktig.”

Linjen bryts och Malin vet inte om Tove hann uppfatta hennes uppmaning.

Hon ser på väckarklockan på skrivbordet bredvid datorn.

4.33.

Hon kommer aldrig att kunna somna om.

Väckarklockan står på skrivbordet för att hon ska vara tvungen att gå upp när hon stänger av den. Tills för tio månader sedan steg hon upp med lätthet, men nu har något förändrats, en första ton av ålderdom i hennes kropp.

Tove.

Tanken på henne är som ett illamående nu. Längtan ersatt av en cellgiftsliknande oro.

Hon reser sig ur sängen.

Blickar ut över bakgården. Kontorshotellets mörka fönster och blinkandet som måste komma från Repslagaregatan. Hon kan ana sig själv 19

i fönstret, tycker sig se Tove bakom ryggen. Sju år gammal sitter hon på vardagsrumsgolvet och leker med klippdockor hon hittat hemma hos morfar och mormor. Förlorar sig i leken, gör världen ofarlig och begriplig på samma gång.

Malin vänder sig om.

Tove är där. Liten och vacker prövar hon fram sin värld, gör den till sin.

Den flickan är borta nu. Hon är en annan, någon annanstans. Hon är en oro, ett illamående, en annan sorts kärlek.

Du fick springa som liten, tänker Malin. Du rör dig mot något, inte ifrån.

Det är en välsignelse.

20

4 Malin har en ny lek för att orka springa ännu fortare. För att glömma kroppens protester och fortsätta framåt.

Hon leker tänka-på-arbetskamraterna.

Hon springer längs Stångån, förbi de förvuxna villorna i Tannefors, under de gamla björkarnas täta lövverk, känner hjärtat pumpa och hur skornas sulor nuddar marken, först asfalten, sedan gruset, hastigt, och hon ser på klockan på sin arm.

06.20.

Har något hänt i staden denna natt? Får de äntligen något att göra? De har inte haft någon större utredning sedan i mars, då en homosexuell man nästan misshandlades till döds en sen kväll i Berga. Det var hans bröder som gjorde det, påhejade av pappan.

De gillade inte hans läggning, ville att han skulle hålla den för sig själv.

För att inte dra vanära över familjen. Men han ville komma ut, för det får man tack och lov göra i det här frisinnade regnbågslandet.

Det blev Sven Sjömans sista fall.

Nu har han gått i pension och så vitt Malin vet står han i denna stund hemma i källaren vid sin svarv och snidar något vackert som han kan sälja på Hemslöjden. Har ätit en knäckemacka med mager lagrad ost.

Sven tvekade länge att pensionera sig men när han väl bestämt sig verkade han tycka att det var skönt att sluta. Verkade inte det minsta rörd när de firade av honom med jordgubbstårta och Henkell Trocken.

In i det sista tjatade han på henne att hon skulle ta över, men hon vägrade. Ville inte bli chef. Han försökte antyda att hon inte vågade men nog vågar hon. Hon trivs bäst med att bara ha ansvar för sig själv. I varje fall på jobbet. Och hon trivs på fältet. Om hon hade tagit Svens tjänst skulle det ha inneburit mycket mer tid vid skrivbordet.

21

Malin känner hjärtat i bröstkorgen.

Hur det arbetar istället för att längta.

Man rekryterade utifrån. En Göran Möller.

Han började för någon månad sedan och Malin gillade omgående den rättframme, konstälskande femtiofemåringen. Men någon Sven Sjöman är han inte. Fyller inte tomrummet efter hennes förra omtänksamma och skarpsinniga chef, han som med sin djupa erfarenhet lotsade dem rätt i alla utredningar.

Göran Möller är ensamstående. Hans fru lämnade honom och barnen när de ännu var små, gifte om sig med en tysk från Berlin.

Någon vecka efter att han börjat hade Göran Möller bjudit ut henne på lunch. De hade gått på Stora Hotellet, suttit i glasverandan som vetter ut mot torget och han hade sagt att han pratat med Sven, förstått att hon, Malin, var navet i våldsroteln. Att det för hans del gärna fick förbli så. På de flesta ställen där han jobbat hade en stark och kompetent polis varit tongivande. Och det gav nästan alltid resultat. ”Men”, hade han sagt. ”Du ska veta att det är jag som är chef.”

Malin hade svalt en rejäl dos ilska och tagit en tugga av sin biff, sett in i sin nya chefs gröna ögon och frågat: ”Vad berättade Sven mer?” ”Om vadå?” ”Om strulet.” ”Jag tror att han berättade det mesta”, sa Göran Möller. ”Men du mår bättre nu, det var vad han sa.”

Göran Möller gjorde en paus. ”Och du, vad har du hört om mitt strul?” frågade han sedan.

Göran Möllers rykte föregick honom. Han hade tvingats bort från Landskrona efter några klantiga uttalanden om invandrare vid kravallerna i Malmö våren 2010. Han hade sagt att det inte var okej att sätta eld på bilar även om man hette Mustafa och hade upplevt traumatiska saker i Irak. Att man helt enkelt fick ta och skärpa sig. Sedan, när han omplacerats till Helsingborg, hade han tagit en polis i försvar som vrålat ”Blattejävlar” över polisradion när ligister kastat en molotovcocktail mot deras radiobil.

22

Efter det blev hans position omöjlig i Skåne. Man försvarade inte ostraffat kollegor som uttrycker sig rasistiskt. ”Jag skiter i ditt strul”, svarade Malin. ”Vad jag förstår är du så långt ifrån rasist man kan komma. Folk kan säga och göra vad som helst i vissa situationer utan att mena något med det. Det måste vi poliser förstå.

Oavsett om det gäller oss själva eller andra.”

Göran Möller log. ”Du borde nog ha tagit jobbet”, sa han. ”Du orkar se människor för vad de är.”

När han drog på munnen såg han yngre ut än sina femtiofem år.

Annars hängde kinderna en aning, lite som på en boxervalp, och hans näsa såg oproportionerligt lång och spetsig ut.

Göran Möller har karaktär, tänkte hon. Och man lyssnar på det han har att säga. Men hon saknade ändå något där vid bordet, utan att kunna sätta fingret på vad. ”Av mig”, sa Göran Möller till slut, ”kommer du inte att få några fler chanser. De fick du under Sven.”

Till sin förvåning blev Malin inte arg. Hans ord gjorde henne bara rädd.

Satan, tänker hon nu. Ett av skosnörena har gått upp.

Måste stanna, vill inte snubbla.

Man måste ha vissa konstanter i livet, tänker Göran Möller, och vrider upp värmen i duschen.

Han tycker om att duscha varmt. Vaknar bättre av det än av en kalldusch.

Hans konstant är konsten. Det klassiska måleriet.

Han är glad att han fick tjänsten i Linköping. Satt i karantän lång tid efter debaclet i Helsingborg, och ett tag trodde han att det skulle bli någon statistiktjänst fram till pension.

Men Sven, hans gamla bekant, hjälpte honom till slut.

Det varma vattnet rinner nedför ryggen. Smaken av morgonkaffe dröjer sig kvar i munnen, och han tänker: Jag vet att jag är en bra polis.

Jag är ingen rasist. Men ibland är det faktiskt inte lätt att veta om ens 23

tankar och känslor är rasistiska även om det inte är ens avsikt.

Bättre att vara tyst.

Lära sig knipa käft.

Göran Möller vrider åt kranen. Sveper en handduk om kroppen och ställer sig framför spegeln.

Han tycker om gänget på våldsroteln.

Börje, Waldemar, Johan, Elin, Zeke och Malin. En bättre grupp utredare har han aldrig varit chef för.

Sven varnade honom för Malin, för hennes alkoholism, men sa också: ”Bättre utredare finns inte. Ge henne stort manöverutrymme.”

Göran såg Malins talang direkt. Men också behovet av gränser. Han skulle inte vara den extrapappa för henne som Sven uppenbarligen varit.

Sven varnade honom också för Waldemar Ekenbergs våldsamhet. ”Men den kan vara bra att ha ibland.”

Våld är bra att ha då och då, tänker Göran Möller när han sätter på sig en vit skjorta. Men våld leder alltid till mer våld, och var det slutar går aldrig att förutspå.

Av Waldemar Ekenbergs våldsamhet har han inte märkt något. Dock har den gamle slitne utredaren slutat röka, använder inte ens nikotinplåster och är på ett fruktansvärt humör.

De andra i gruppen verkar inte bry sig om det. Människor säger saker, gör saker. Ibland menar de gott, men det blir ont. Ibland vice versa. Som när hans fru lämnade honom och barnen. De fick det bättre utan henne, och ungarna har blivit raka människor.

Göran Möller trivs bäst ensam. Har sett så mycket djävulskap i jobbet, och det vill han inte dela med någon.

Kämpa till det yttersta, Malin. Spräng ditt hjärta.

Hon kommer fram till slussarna borta vid Braskens Bro. Hon ökade tempot i femhundra meter och nu känner hon hur kroppen drar henne mot bänkarna på den lilla ön mitt i ån.

Men hon håller emot. Känner hur knäna krasar och hon tänker på Johan Jakobsson.

För ett halvår sedan fick hans dotter ont i kroppen. Ett knä svullnade 24

upp och hon skrek rakt ut av smärta några nätter. På Universitetssjukhuset konstaterade läkarna att hon fått en aggressiv form av barnreumatism. De pumpade i henne mängder av kortison som fick hennes kropp att svälla upp, och hon blev så deprimerad att hon inte orkade gå i skolan.

Malin kan se hur Johan lider när han pratar om sin dotter. Hur dåligt han mår över att hon mår dåligt, som om han vill göra hennes smärta till sin men vet att han aldrig kommer att lyckas med det.

Längst in i smärtan är vi ensamma.

Polischefen Karim Akbar och åklagaren Vivianne Södergran har fått en son. Karim är föräldraledig nu och för ett tag sedan var han och hälsade på. Vagnen kom från Louis Vuitton och måste ha kostat en förmögenhet men den matchade onekligen Karims kritstrecksrandiga kostym.

Malin springer tillbaka in mot centrum. Ökar farten ytterligare, känner att hon orkar, att hennes kropp kan klara vad som helst idag.

Men kroppens kraft är ändlig. Bra för Sven att han slutade i tid.

Hennes partner Zeke Martinsson är mer harmonisk än hon någonsin sett honom. Verkar trivas tillsammans med Karin och inte alls ångra sin skilsmässa.

Elin Sand har kommit in mer i gruppen, men berättade för några dagar sedan att det tagit slut med läkaren hon haft ett förhållande med. ”Vi var för olika.”

Och ni knullade kanske inte så mycket längre? tänkte Malin. Kände den cyniska tanken i hela kroppen. Hur blev jag sådan?

Elin fortsatte: ”Hon vill ha barn, och det vill inte jag. Och sexet har blivit skit.”

Malin drar in luft i lungorna, försöker tränga bort plågan från muskler fyllda av mjölksyra, och hon spränger fram nu, ser världen i en tunnel av buskar, löv, grus som blir till asfalt, himlen till hälften täckt av moln ovanför henne.

Hon försöker tänka på Börje Svärd.

Femhundra meter ska han få.

Men allt hon hinner tänka på är hans hundar. Hans två schäferhundar 25

och ryktena om hans älskarinnor. Hans snajdiga stil, med lång Marlboromanrock och bredbrättad slokhatt, ytterst sexig och elegant enligt Linköpingsdamerna.

Sedan svartnar det för ögonen.

Jag orkar inte ett steg till.

Jo, jag ska orka.

Malin springer upp vid sporthallen, vidare upp till Hamngatan och sedan rusar hon förbi McDonald’s, ner mot kyrkan och så ser hon pubens skylt, sin lägenhets fönster och hon snubblar men lyckas hålla sig upprätt.

Hon sjunker ihop utanför sin port. Känner hur magen drar sig samman, är glad att hon inte åt något innan hon gav sig ut. Ändå kan hon inte hålla emot. Magen krampar, och hon stöter upp gul galla på trottoaren. ”Du måste sluta med det där”, hörs en röst. ”Du är alldeles för vacker för att må så dåligt.”

Malin höjer huvudet.

Ser in i Daniels trötta ansikte och undrar vad det är hon känner.

26