9789129686500

Febern har dödat hennes familj, alla i skolan och resten av samhället.

Hedvig lämnar allt och ger sig av. Hon måste bort. På gatorna ligger döda kroppar och motorvägen är full av krockade bilar. Hon är ensam kvar i världen. Eller finns det någon annan där ute?

Sofia Nordin nominerades 2009 till Augustpriset för Natthimmel och 2010 för Det händer nu.

O_En_sekund.indd 1

SOFIA NORDIN En sekund i taget

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död.

Och förmodligen alla andra också.

En sekund i taget

2012-10-16 14.41

En sekund i taget

IN_En sekund i taget.indd 3

2012-11-12 10.02

Läs mer om Sofia Nordin på rabensjogren.se Vill du mejla till Sofia? sofianordin@gmail.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Sofia Nordin 2013 © Omslag: Jonas Lindén © Omslagsbild: Lane Erickson/Dreamstime.com Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 isbn 978-91-29-68650-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

IN_En sekund i taget.indd 4

2012-11-12 10.02

jag f ly r, s pr i ng er nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna.

Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.

Jag borde stanna i lägenheten. Jag borde ta med mig mat och vatten, men jag klarar det inte. Jag vill inte ha med mig någonting hemifrån. Ingenting som varit i samma lägenhet som min döda familj. Som om deras död har fastnat på sakerna.

Jag vill bara ta mig härifrån, och sen vill jag ta av mig alla kläder och tvätta mig och tvätta mig tills det inte finns ett enda dammkorn på hela mig som har rört vid all den där döden. Inte för att jag är rädd för smittan. Om jag är smittad så är det redan för sent. Febern går inte att tvätta bort med tvål och vatten. Ska jag dö så händer det snart, men jag kanske klarar mig. Jag känner 5

IN_En sekund i taget.indd 5

2012-11-12 10.02

mig fortfarande frisk. Ja, så frisk som det går att känna sig när ens familj ligger död och man sticker därifrån och inte har en aning om vad som ska hända.

När man inte har en aning om ifall det finns några fler människor kvar i världen, eller om man är helt ensam.

Nej, febern är jag inte rädd för, det är minnet jag vill tvätta bort.

Känslan av att det på något sätt var mitt fel.

Jag kunde inte hjälpa dem. De ropade på mig och jag sprang mellan deras sängar, fortare och fortare, men jag kunde inte hjälpa dem.

Det enda jag tar med mig är min mammas nycklar till skolan.

Hon är lärare där. Var, menar jag. Var lärare på min skola.

Hennes handväska hängde i hallen och jag stack ner handen i den och tog nycklarna, fast jag inte ville. Jag är tvungen att tänka praktiskt, även om jag helst vill rulla ihop mig någonstans och sluta andas, sluta tänka. Jag har inte tid att sluta tänka, och det går inte att sluta andas även om man försöker.

Hjärtat slår så fort, men ändå lugnt, jämnt, bestämt. Tro inte att du får gå sönder nu Hedvig, säger det. Tro inte att du slipper undan.

Om jag inte klarar av att ta med det jag behöver hemifrån, så måste jag ju ta det någon annanstans. Jag tänker ta det på skolan.

För att skolor är tomma på kvällen. Och det verkar som om folk dog på kvällen. Sakerna där kommer inte att vara fulla av död.

Korridorerna och klassrummen kommer inte att vara fulla av lik.

Hoppas jag.

6

IN_En sekund i taget.indd 6

2012-11-12 10.02

Det är fruktansvärt att tänka att jag bara lämnar dem i sina sängar, men vad skulle jag ha gjort? Jag skulle aldrig ha klarat att begrava dem. Vi bor fem trappor upp och det finns ingen elektricitet till hissen längre. Skulle jag ha släpat dem nerför trapporna? Bort längs gatan till gräsmattan bredvid lekparken och grävt ner dem där? Jag har inte ens någon spade. Hur lång tid tar det att gräva tre gravar med händerna, eller med en plastspade som något barn har glömt i sandlådan? Jag tänker att det är en gul spade. Eller en rosa. Någon alldeles för glad, plastig färg och en alldeles för liten spade.

Det hade aldrig gått. Hur skulle jag kunna bära min hundra kilos pappa? Jag är ändå bara tretton, och spinkig som en pinne.

Kanske Ludvig, honom hade jag kunnat bära. Han är knappt större än en teddybjörn, bara två och ett halvt. Men även om det inte hade varit omöjligt tungt för armarna, så hade det varit omöjligt ändå. Att se deras ansikten när jag gjorde det. Jag vill inte att det ska vara det sista jag minns av dem.

Det är klart att jag inte vill att det sista jag minns ska vara febern heller. Hur den åt upp dem. De svettades bort allt vatten ur kroppen. Jag sprang med vattenglas efter vattenglas, det tog aldrig slut.

Inte förrän det tog slut. Jag menar verkligen slut.

Jag trodde inte att sånt kunde hända, att man kunde dö av feber.

Jag har haft feber massor av gånger, det är ingenting farligt. Inte om man bor i Sverige där det finns sjukhus och läkare och mediciner, eller hur?

Jag gav dem huvudvärkstabletter. Det stod på paketet att de var febernedsättande, men deras hud fortsatte bränna mot mina fingrar när jag tog i dem. Jag bär med mig osynliga ärr på fingertopparna nu, 7

IN_En sekund i taget.indd 7

2012-11-12 10.02

minnet av deras skållheta hud. Samtidigt frös de och huttrade, och svetten rann blank i deras ansikten.

Ludvig tittade så undrande på mig, hoppades att jag skulle förklara. Hans ögon var alldeles runda och håret lockigare än någonsin av all svett. Det stod åt alla håll och han tryckte mina händer mot sina kinder. Hans pyttesmå, mjuka kinder som höll på att brinna upp. ”Skönt”, sa han. ”Kallt.” ”Jag ska bara”, sa jag och försökte komma loss. ”Nej, stanna”, sa Ludvig. ”Jag kan hämta glass till dig”, sa jag. Det går ju inte att motstå glass när man är två och ett halvt och håller på att brinna upp. Ändå sa han: ”Nej, stanna”, igen, och höll så hårt han kunde i mina händer.

Men jag kom loss förstås. Det känns inte så bra att tänka på nu, att jag slet mig loss.

Jag googlade allt jag kunde hitta om feber, men jag hittade inte ens någon jätteovanlig sjukdom som det skulle kunna vara. Möjligen om min familj hade varit i tropikerna och blivit stuckna av tropiska insekter. Men de hade ju bara varit hemma, på dagis, på jobbet, i affären, på bussen. Trygga, normala ställen.

Jag kände mig lugnare. Om det finns hemska fakta om något så går de garanterat att hitta på internet. Och ingenstans stod det att de kunde dö. Ingenting stod det om att världen höll på att gå under. Det syntes ingenstans. Alltihop gick så fort.

Kanske jag hade fattat fortare om jag hade vetat att det inte bara var hemma hos mig. Jag fick visserligen ett sms av Lydia, min bästa vän.

8

IN_En sekund i taget.indd 8

2012-11-12 10.02

Shit, jag har världens högsta feber, det känns som jag ska dööö.

Precis så stod det. Dö med tre ö. När jag läste det log jag. Lydia har alltid varit bra på att överdriva. Men nu. Nu vill jag inte titta mer på det där sms:et. Tänk att det ska vara det sista jag någonsin hörde av henne.

Till slut förstod jag att jag inte kunde ta hand om min familj själv. Det var när Ludvig slutade andas en stund. Han satte visserligen i gång igen, men då fattade jag att det inte skulle räcka med vattenglas och huvudvärkstabletter.

Jag försökte ringa 112, men det bara tutade upptaget. Jag visste inte att det kunde tuta upptaget på 112. Och sen gjorde det inte ens det. Sen var det bara tyst.

Allting tog slut, blev tyst, gick sönder. Och så mörkret, evighetsmörkret, när elen försvann.

Då lyfte jag blicken och tittade ut genom fönstret, och plötsligt förstod jag att det var något större på gång. Att det inte bara var hos oss det hände. Det syntes inte en enda människa där ute. Inte ett enda fönster där någon tänt en ficklampa eller ett stearinljus för att leta sig fram. Jag ville inte fatta vad det betydde, men jag fattade ju.

Jag har aldrig sett ett sånt mörker förut. Det var inte som någon vanlig natt. Nätter bland höghus är aldrig riktigt mörka, det är alltid ett fönster någonstans som lyser, talar om att man inte är ensam. På marken är lyktorna tända längs gator och gångvägar och cykelbanor, och vid horisonten ser himlen ljus ut där staden speglar sig i molnen.

Sen öppnade jag fönstret. Jag ska aldrig glömma det: första 9

IN_En sekund i taget.indd 9

2012-11-12 10.02

gången jag hörde hur högt en tystnad kan surra, hur spöklika ens egna andetag låter när alla andra ljud har upphört. När alla människor utom man själv har slutat andas.

Det är en tystnad så stor, så tung, att den kan tvinga till och med en sån som mig på flykt. Jag som alltid har varit mörkrädd.

Jag som alltid har haft bråttom hem om kvällarna, som längtat efter att hissen ska skynda sig upp så att jag ska kunna stänga den trygga lägenhetsdörren och andas ut och ropa: Hallå, är det någon hemma?

Nu springer jag nerför trapporna i stället, med andetagen ekande mot väggarna.

När jag kommer ut låter jag bli att se mig omkring. Jag bara låser upp min cykel med darrande händer, sätter mig på den kvällskalla sadeln och ger mig av. Jag koncentrerar mig på det – det kalla. Sadeln mot rumpan och handbromsarnas metall mot fingrarna.

Hela kroppen är konstig, svag på något sätt. Musklerna vill inte röra sig. De vill att jag ska lägga mig ner och aldrig mer resa mig.

Jag håller med, jag ber mig själv att få ge upp, få slippa fatta vad som har hänt. Men jag lyder inte.

Jag ser konturer. Det mesta göms i mörkret, men min cykellykta lyser upp saker här och där. Människor. Inte så många som jag var rädd att det skulle vara. De flesta hann väl gå inomhus, men på ett ställe är jag tvungen att väja för en vält cykel och en kropp. Huvudet vid kanten av cykelbanan, håret som sticker ut under hjälmen rör sig i vinden, rör sig likadant som gräset runt omkring. Sånt spelar ingen roll för vinden, om det är hår eller gräs.

10

IN_En sekund i taget.indd 10

2012-11-12 10.02

Hon hade hjälm och reflexer, men de hjälpte inte.

Såna saker tänker jag på. Människor cyklade här med sina cykelhjälmar och reflexer och trodde att de var trygga. Så praktiskt och välordnat och fint. Som om någonting hjälpte.

Jag trampar fortare med mina ben av gelé.

Utanför porten till ett hus i utkanten av vårt område har en man sjunkit ner med ryggen mot dörren och en soppåse i handen. Han ser så förvånad ut. Han skulle bara gå ut med soporna – han hade inte räknat med att dö.

Ute på vägen har två bilar kört in i varandra. De står där hopknycklade och tysta. Jag kan skymta konturer av människor i dem, men jag tittar inte.

Hur kan allt vara så stilla? Saker borde brinna, explodera, smälla, röster borde skrika. Katastrofer är inte tysta.

Jag har inte har hört något alls. Inga ambulanssirener, inte ens några upprörda röster. Folk måste ha lidit bakom vartenda fönster, varenda dörr, men de har hållit käften och bara accepterat det omöjliga.

Benen trampar hårdare och hårdare. Bara jag, ekar det i huvudet.

Bara, bara jag. Annars skulle jag ha sett något, hört något, men det är fullständigt mörkt och tyst.

Lekparken är tom. Gungorna hänger i sina kedjor och tiger.

I sandlådan ligger en gul hink och en röd spade, och sen vill jag inte se mer. Kanske är det Ludvig som har glömt dem där.

Av någon anledning är gungorna och hinken och spaden nästan värre än de döda människorna. De döda är lite som på låtsas.

Som på film. Kanske är de bara bleksminkade och ska resa sig 11

IN_En sekund i taget.indd 11

2012-11-12 10.02

snart och skratta och gå hem. Men den ensamma spaden är på riktigt. Inga pyttesmå, mjuka händer ska ta den och gräva i sanden. Aldrig någonsin mer.

12

IN_En sekund i taget.indd 12

2012-11-12 10.02