Page 1

Helge jobbar på bank och tänker bara på karriären. Han är chefernas favorit. Men banken utsätts för miljonstöld och Helge blir huvudmisstänkt. På flykt undan polisen tvingas han ta hjälp av en vedervärdig sopråtta, försvara sig mot en livsfarlig uteliggarhund och delta i riggade snussväljartävlingar. Men kanske blomstrar vänskapen mitt i allt elände? Kanske finner Helge sin tvillingsjäl på stadens soptipp … Med omslag och illustrationer av P IJA L INDENBAUM. F RIDA N ILSSON skriver om de stora frågorna – livet, döden och kärleken – med hejdlös humor och stort allvar. I press jämförs hon med Barbro Lindgren och Roald Dahl. Hennes debutbok, Kråkans otroliga liftarsemester, belönades med BMF-plaketten och år 2006 blev hon augustnominerad för boken Hedvig och Max-Olov.

ISBN 978-91-27-11613-9

9 789127 116139

Frida Nilsson

En historia om brott, lögner och livsfarlig dynamit!


Kära du som håller den här boken i din hand. Nu ska du få höra hur det gick till när jag lärde känna råttan Dante. Det är en historia om brott, lögner och livsfarlig dynamit. Allt är sant och berättat utan onödiga krusiduller. Förbered dig på ett äventyr som får ditt skinn att knottra sig.

Helge


Presenten Nu för tiden går jag barfota. Mitt gråa hår är trassligt och räcker ner till axlarna. Mina byxor har gått sönder på tolv ställen. Min skjorta, som en gång var vit, liknar mest en kräkmönstrad trasa. Ingen som ser mig nu kan tro att jag hade ett tjusigt jobb på bank en gång i tiden. Men det hade jag. Jag var populärast dessutom. Chefernas favorit. Kunde allt om räntor och såna där fiffiga saker som lurar pengar av fattiga låntagare. Visste precis hur man förvandlar arma krakars sparpengar till MILJONER åt banken. Jag var en riktig guldgruva, som ofta fick följa med cheferna och spela minigolf. Mina chefer var tre stycken. Crona, Münt och Lusidor gick alltid med näsan i vädret och överläppen förnämt skrynklig. I sina högernävar bar de precis likadana portföljer. Åh, de där portföljerna! De var i polerat svart läder, hade blanka handtag av ebenholts och kodlås i äkta guld. Crona, Münt och Lusidor 


svängde alltid lite på sina portföljer när de kom till jobbet om morgonen. Det fick dem att se så härligt rika ut på nåt vis. Alla på banken var väldigt avundsjuka på de där portföljerna. En dag i maj blev jag kallad till chefernas kontor. Jag stramade till min fluga och kilade uppför trappan. På övervåningen passerade jag den stora valvdörren. Det var bakom den som alla feta sedelbuntar ruvade i travar. Jag brukade alltid rysa lite när jag gick




förbi valvet. Det var nåt högtidligt över alla de där pengarna, nåt som fick en att känna sig liten och grå på nåt vis. På kontoret satt cheferna bakom sitt stora skrivbord. Crona med sina yviga mustascher och buskiga ögonbryn såg ut som en gammal golvmopp. Münt med sin feta mage och blanka huvudknopp påminde om ett vaxat päron – medan Lusidor var lång och smal som en blyertspenna. Han hade en sån där uppåtnäsa som det stack ut hårtofsar ur. Ibland fick jag lust att rycka lite i de där tofsarna, bara för att se om de satt fast ordentligt. ”Gomorron, Helge”, sa Crona. ”Fint att du kunde titta in. Vi har nåt viktigt att berätta.” Jag blev så nervös av den allvarliga stämningen att jag stramade till flugan sju gånger på längden och tvären. ”Är det nånting som har hänt?” frågade jag. Crona nöp sig i mustaschen. ”Jo, det skulle man ju kunna säga.” ”Nånting har sannerligen hänt, om man säger så”, sa Münt. 


”Just”, sa Crona. Han spände blicken i mig en lång stund. ”Lusidor fyller sextifem.” ”Nämen!” tjöt jag. ”Och jag som inte har nån present!” Lusidor fnös, som för att säga: Dina små larviga presenter kan jag nog vara utan. ”Inget du behöver oroa dig över, Helge”, svarade Crona. ”Vi har redan firat Lusidor.” Först då la jag märke till att det stod en halväten tårta på skrivbordet, och att cheferna hade grisiga assietter framför sig. ”Vilken tur”, svarade jag och hörde hur det knorrade i magen. Den skära marsipantårtan såg ovanligt god ut. ”Nä, du är hitkallad av en annan anledning, förstår du”, sa Crona. ”En helt annan orsak”, nickade Münt. ”Just”, sa Crona. ”Vet du vad man blir när man fyller sextifem?” ”Öum … gammal?” Crona och Münt skrattade lite så där hum-humhum. ”Man blir pensionerad”, sa Crona. ”Man behöver inte jobba mer. Lusidor ska sluta.” Han drog pekfing


ret över sin assiett och slickade på det. ”Och nu behöver vi nån som tar hans plats.” Münt reste sig upp, i händerna höll han ett paket. Det var stort och fyrkantigt och i ena hörnet satt en rosett. Men i stället för att lämna paketet till födelsedagsbarnet, klev Münt fram och la det i min famn. I två sekunder stod jag flat som en pannkakstallrik och bara stirrade på paketet. Sen blev det fart på mig, jag rev loss alla tejpbitarna och slet av pappret. När jag såg vad det var, blev jag så glad att jag nästan svimmade. Det var en precis likadan portfölj som Lusidor, Münt och Crona hade. Ebenholts och läder och guldlås och allt! Ögonen blev blanka och hjärtat dansade innanför revbenen. Men när jag skulle tacka hade stämbanden gått och gömt sig. ”Ja-ja-jag … jag vet inte vad jag ska …” ”Ingen orsak”, sa Crona. Münt knycklade ihop det glansiga pappret som hade hamnat på golvet. Först ville jag stoppa honom så att jag kunde få med mig den tjusiga rosetten hem, men sen tänkte jag att det kanske hade varit lite billigt så där. ”Portföljen är vårt sätt att säga välkommen i gänget”, sa Crona. ”Från och med nu heter den här ban


kens chefer Crona, Münt och Helge!” Münt satte igång att klappa händerna och skrika grattis. Men Lusidor satt med armarna i kors och log lömskt. Nu fick jag ta så mycket jag ville av tårtan och när jag hade ätit sju bitar, visade Crona mig runt. Han visade var pennvässaren fanns, var gemen låg och sist men inte minst – var den stora nyckeln till pengavalvet hängde. (Den hängde bakom skurtrasan i städskåpet, men det var absolut hemligt och jag fick inte berätta det för nån i hela världen.) Det var den bästa dan i mitt liv. Jag visste att allt skulle kännas annorlunda från och med nu. Tillvaron skulle skimra i rosa i stället för att vara jämngrå. Om morgnarna skulle jag vakna och tycka att jag var viktig – och om kvällarna skulle jag sitta med fötterna högt och äta marängsviss och tänka att det kunde jag kosta på mig, för jag hade åstadkommit nåt i livet! Inuti min sprillans nya portfölj låg en lapp från tillverkaren: Grattis till inköpet av en DELUX extra ointaglig portfölj. Din kod är 4-4-4. 4-4-4, tänkte jag och stoppade lappen långt ner i byxfickan. Det är mitt lyckonummer, det. 10


Nattligt möte Klockan fem tog jag sällskap med Crona, Münt och Lusidor ut från kontoret. Nere i bankhallen höll alla på att avsluta dagens jobb. När de fick se mig med den lyxiga portföljen i handen, brast de ut i en applåd. ”Grattis, Helge!” ropade de så att det skallade. Händer dunkade mig i ryggen och fjäskiga ord kröp in i mina öron lika lena som sammet. ”Jag visste att det skulle gå bra för dig!” sa Gunnar, som alltid hade haft skrivbordet jämte mitt. Han undrade om han fick känna litegranna på portföljen. ”Javisst”, sa jag och stramade till flugan medan Gunnar prövade att svänga portföljen i sin högernäve, så där som cheferna brukade göra. Vi blev så fulla i skratt att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. ”Du glömmer väl inte en gammal kompis nu när du har kommit upp dig?” frågade Gunnar. ”Såklart inte”, svarade jag. ”Du kan säkert följa med mig och Münt och Crona på minigolf när som helst. Jag ska lära dig hur man slår.” 11


Gunnar såg glad ut när han lämnade banken. Så småningom började det bli tomt i den stora hallen. Lusidor försvann hem till sin pension. Snart var det bara jag, Münt och Crona kvar. ”Jahapp, tack för idag”, sa Münt och knäppte rocken om sin runda mage. ”Hur känns det att vara en i gänget, Helge?” ”Bra så in i baljan!” svarade jag. ”Men kommer ni inte att sakna Lusidor det minsta lilla nu när han är borta?” Crona nöp sig i mustaschen. ”Käre gamle Lusidor har varit en hejare på att dra in pengar till den här banken. Det är klart att det blir tomt efter honom. Men …” Han boxade mig snällt på axeln. ”Nu har vi ju dig i stället! Vi litar på dig, Helge. Du tar och låser, va?” ”Jajamän”, svarade jag. ”Vi ses i morrn.” ”Vi ses”, sa Münt och Crona, och strax slog den stora dörren igen efter dem. Så stod jag ensam kvar i tystnaden. En ilning av lycka for genom magen. Mungiporna åkte långt upp på kinderna. ”Jodå”, sa jag. ”Nu har du nått toppen, Helge. Toppen.” 12


En gäspning slank ur mig. Kroppen värkte av trötthet och huvet bultade av stora nyheter. Jag satte mig på min portfölj för att samla krafter inför promenaden hem. Bara en liten stund, tänkte jag. En liten, liten stund ska jag sitta. Vila en smula innan jag … Och utan att förstå vad som hände, somnade jag. Jag vet inte hur länge jag hade suttit där, när jag vaknade igen med ett ryck. Det var mörkt i bankhallen. En kall strimma månljus strilade in genom fönstret och fick skuggorna att se ut som långa, svarta spöken. Jag sträckte på mig och huttrade till. Vad var det som hade väckt mig? Knappt hade jag börjat fundera, förrän det hördes igen. Ett gnisslande skar genom luften och hasande fotsteg gick att ana uppifrån övervåningen! Tänk om det var en skurk. En livsfarlig skurk med kofot och blodtörstiga planer! Skräcken nöp tag i mitt skinn. Jag sprang bort och gömde mig under mitt gamla skrivbord. Stegen kom nerför trappan. De närmade sig … jag gjorde mig så liten och osynlig jag bara kunde … Då ljöd ett brak genom bankhallen! Nån skrek som en gris, oväsendet ekade mot stenväggarna, blodet frös till is i mina ådror. 13


I nästa sekund insåg jag vad som måste ha hänt. Portföljen! Jag hade glömt den kvar på golvet, och Den Fasansfulla Skurken måste ha snubblat över den i mörkret. Jag kastade mig upp. Min portfölj tänkte jag skydda till varje pris. När jag hade hittat lysknappen på väggen … … rann skräcken av mig som en spann vatten. ”Är det du?” sa jag. På golvet, huller om buller med sin egen och min portfölj, låg gamle Lusidor och fräste. Han kom snabbt på fötter och borstade av sin flotta kostym. ”Vad är det för sabla sätt att ställa portföljen så man snubblar på den?” ”Förlåt”, sa jag. ”Ja-ja-jag fick bara så bråttom när jag hörde steg … Jag tänkte att det kanske var en skurk.” Lusidor fick nåt stirrigt i blicken. ”Skurk? Jag har aldrig hört nåt dummare. Jag hade bara glömt min … mitt suddigum.” Han svalde. ”Men vad gör du här? Gick inte du hem med de ­andra?” ”Äsch, jag råkade somna”, svarade jag och tyckte att det lät rätt dumt. ”Det har ju varit en stor dag, om man säger.” 14


Lusidor bet sig i underläppen, granskade mig några ögonblick innan han strök en svettig hårtest ur pannan och nickade. ”Hm”, grymtade han. ”Det förstås. Om du ursäktar så har jag lite bråttom.” Men nu blev jag plötsligt så där pratglad som man kan bli när livet känns toppen. Jag satte mig i trappan och slängde benet över knät. ”Åh, Lusidor, den här banken är mitt liv! Det måste vara förfärligt att sluta jobba. Vad finns det egentligen att göra när man är pensionär?” Lusidor log. Blicken började glimra som guld och han slog sig ner på sin beniga bak. ”Tja … jag för min del har alltid tänkt att en pensionär är en sån där person i noppig kofta som går ner till ån och matar änderna med smulor varje dag. En sån där som klipper kuponger ur tidningen för att få råd med vakuumförpackad sylta, en sån där som åker på rabattbiljett i bussen och som diskar plastpåsar för att slippa lägga ut pengar på nya.” Jag nickade. ”Ja, ungefär så är det väl att vara pensionär.” ”Men alldeles i morse”, fortsatte Lusidor, ” när jag knöt på mig slipsen för att gå till min sista dag på job15


bet, tänkte jag: Det måste inte vara så. En pensionär kan vara nåt helt annat. En sån där brunbränd festlig typ i brokiga shorts. En sån där som äter caviar till middag och flyger jetplan till jordens alla hörn bara för att känna efter var badvattnet är som bäst. En sån där som har en sovrumslampa som slocknar när man klappar händerna och som då och då strosar ner till ån för att bjuda änderna på bakelser och champagne.” ”Oj”, sa jag. ”Kan en pensionär verkligen vara sån?” ”Japp”, svarade Lusidor och reste sig upp. ”Och nu har jag ett plan till Söderhavet att passa så jag måste kila. Ha det bra, lilla Helge.” Han fick resolut fatt i sin portfölj, tågade mot dörren och försvann. Jag satt ett tag och funderade på allt han hade sagt. Brokiga shorts för all del. Men själv skulle jag inte byta mitt jobb mot alla shorts i världen! Nöjd och belåten lämnade jag banken. Ute var det svalt, nästan kyligt. Ett par tunna moln gled sakta över himlen. Jag låste efter mig och började traska iväg längs den tomma gatan. Jag måste verkligen hem och sova ordentligt, tänk16


te jag och skyndade på stegen. Jag hade nämligen blivit så trött i kroppen att min portfölj plötsligt kändes mycket tyngre än förut …

17


Helge jobbar på bank och tänker bara på karriären. Han är chefernas favorit. Men banken utsätts för miljonstöld och Helge blir huvudmisstänkt. På flykt undan polisen tvingas han ta hjälp av en vedervärdig sopråtta, försvara sig mot en livsfarlig uteliggarhund och delta i riggade snussväljartävlingar. Men kanske blomstrar vänskapen mitt i allt elände? Kanske finner Helge sin tvillingsjäl på stadens soptipp … Med omslag och illustrationer av P IJA L INDENBAUM. F RIDA N ILSSON skriver om de stora frågorna – livet, döden och kärleken – med hejdlös humor och stort allvar. I press jämförs hon med Barbro Lindgren och Roald Dahl. Hennes debutbok, Kråkans otroliga liftarsemester, belönades med BMF-plaketten och år 2006 blev hon augustnominerad för boken Hedvig och Max-Olov.

ISBN 978-91-27-11613-9

9 789127 116139

Frida Nilsson

En historia om brott, lögner och livsfarlig dynamit!

9789127116139  

Kära du som håller den här boken i din hand. Nu ska du få höra hur det gick till när jag lärde känna råttan Dante. Det är en historia om bro...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you