R책dhusklockan
rp_radhusklockan.indd 1
2015-10-13 08.24
christian ek
rp_radhusklockan.indd 2
2015-10-13 08.24
Rådhusklockan – en småstadshistoria Atlantis
rp_radhusklockan.indd 3
2015-10-13 08.24
Atlantis, Stockholm © Christian Ek 2015 © Bokförlaget Atlantis AB 2015 Omslag och grafisk form: Patrik Sundström Sättning: Richard Persson Typografi: Bulmer MT, Bauer Bodoni Papper: Munken Premium Cream 100g Tryckt och inbunden hos Livonia Print, Riga, Lettland 2015 isbn 978-91-7353-815-2 www.atlantisbok.se
rp_radhusklockan.indd 4
2015-10-13 08.24
I
rp_radhusklockan.indd 5
2015-10-13 08.24
rp_radhusklockan.indd 6
2015-10-13 08.24
Han gick mitt i det skarpa ljuset, som var nytt och hårt, så nytt att träden på gamla kyrkogården var ljusgröna och spinkiga och glesa och inte kunde gömma någonting. Och det var mitt i den första riktiga värmen, som var hård och klibbig på en gång. Det var svettvärme, som ändå inte räckte till för att man skulle kunna bada i Mittsjön, och det var alldeles tomt längs hela Kyrkogatan, och det fanns ingen möjlighet att lura i sig själv eller någon annan att det skulle bli så mycket annorlunda, inte på dagar och veckor. Eller på månader, tänkte han. Det lät tungt som i en bok. Månader … Förresten fanns det ingen annan att lura i något heller. Alla var borta. Alla hade något som hette ”landet” eller ”sommarstugan” eller ”hemma” eller något löjligt namn som lantisarna, de som var inackorderade i stan, verkade skämmas för och smussla med under terminerna men som hedrades med glädjetjut under de sista majveckorna, när sommarlovet kom på tal. Svia, Plänninge, Pjattmyra, Röl – han började fnysa men kom av sig. Ett par av dem skulle till utlandet några veckor, visste han. Guldtupparna. Några hade verkat osäkra på om de skulle bort eller ej, men han hade inte velat fråga. Sånt får man veta tids nog. Småglin, förresten. Ingenting att springa och fjanta efter. Det viktigaste var att nu var de borta allihop. Han hade en brun papperskasse hopvikt under armen. Den var tom, så när som på en bok. Det angick ingen att han inte hade något särskilt för sig, när han gick tvärsöver torget, lagom fort, inte beskäftigt brådskande, så att torget skulle ta slut alldeles för fort, men inte heller släntrande som en sysslolös och överbliven. En karl kom ut ur Lundströms pappers- och tobaksaffär bredvid rådhuset. Deras vägar korsades. Han gick undan, lagom för att se flickan stänga butiksdörren inifrån. Han 7
rp_radhusklockan.indd 7
2015-10-13 08.24
r å dhusk lock a n
stannade ett ögonblick utanför det stora skyltfönstret, försökte se ut som om han läste löpsedlarna medan han betraktade flickorna på veckotidningarna. Men vem brydde sig om vad han såg på? Han kunde stanna och glo halva dagen utan att någon märkte det. Det stora döda torget hade han nu bakom ryggen, med den höga gröna tomma telefonkiosken och den långa tomma järnskenan för böndernas hästar på torgdagarna. Till vänster bakom honom kyrkogårdsmuren; till höger döda stenhus, apoteket och de båda bankerna, med markiser över bottenvåningen och vita gardiner för de sommartomma herrskapsvåningarna ovanför. ”Sadie till billigt pris”, läste han. Tidningen var till hälften dold av en annan, ett fånigt sportmagasin. Man kunde bara se det översta av vad som borde vara Sadie. Ett mörkhårigt huvud i profil, en blank naken skuldra, början till ett bröst. Han tänkte fram fortsättningen av bilden. Det glänste till i fönstret. Måste vara flickan därinne som rörde sig. Hon syntes i luckorna mellan de upphängda tidningarna. Någon såg honom stå där och glo. Han tog ett tveksamt vinglande steg. Åt höger, förbi Perssons konditori eller åt vänster, förbi rådhuset? Då skrällde rådhusklockan till, alldeles ovanför huvudet på honom. Han hade aldrig hört den så nära förr. Den kändes som en örfil, det slog lock för öronen. Rådhusklockan var berömd, det var någonting särskilt med den. Gång på gång hade han hört talas om den i skolan, alltifrån hembygdskunskapen i småskolan till historietimmarna på läroverket. Den slog morgon, middag och kväll, sex slag, tolv slag och nio slag. Längre hade eftermiddagen inte hunnit masa sig fram, tänkte han. Tolv, det var bara början. Klockan skramlade som en bleckkastrull, tänkte han. 8
rp_radhusklockan.indd 8
2015-10-13 08.24
k apitel I
Annat med klockorna i Olofskyrkan, de lät stadiga och trygga och förmögna. Den här klockan hade en ängslig fattigmansklang, den hade liksom bråttom, och ljudet var så tunt att han upptäckte att han på något vis tyckte synd om den. Han försökte komma ihåg: den var visst gjord när staden hade sina bästa dagar, när järnet skeppades från hamnen. Så hade ryssarna bränt rådhuset, klockan blev smält och omgjuten när det var som sämst med pengar och folk, och man hade gjort den så tunn och billig som möjligt. Det hade hänt något mer, någon hade fuskat med metallen när den skulle upp i nya rådhuset, efter det stora kriget. Därför lät den som den lät, som en spinkig och hes skolklocka. Här nedifrån var ljudet ändå mäktigt. Rådhuset hade han alltid tyckt om. Det var ett lugnt hus, brukade han säga sig, ett snett och vint trähus, men med en hög murad dubbeltrappa och svärtat kruserligt järnräcke. Fönstren var små och klara, tyckte han, aldrig med några markiser eller fördragna gardiner. På nedre botten stod det alltid blomkrukor på fönsterbrädena. Rådhuset var ett vänligt hus, mellan affärer och bankhus. Det var dit de hade gått och fått kuponger, mor och han och Eva, och det hade alltid sagts något vänligt över den höga grönflammiga disken i rummet där de fick sina ransoneringskort. Det var som om det låga trätornet på rådhustaket skakade nedanför sin kopparhuv under de tolv skrällande slagen. ”Något att komma hem till”, kom han plötsligt ihåg att någon hade sagt om rådhusklockan. Det måste ha varit pros ten som hade talat om det vid någon skolavslutning. Och så hade det varit fråga om sjömän från stan, långt ute i världen, om någon av dem som hade blivit skeppare och redare och rika på 1800-talet. Han kom ihåg mer: sjömannen som hade 9
rp_radhusklockan.indd 9
2015-10-13 08.24
r å dhusk lock a n
klarat sig ensam från en förlist seglare, och som hade hållit sig vid liv på en flotte i veckor någonstans ute på de stora haven. Han hade tänkt på klockan hela tiden, velat höra den åtminstone en gång till. Och när han hade yrat och drömt i sin ensamhet hade den klämtat för honom, och han hade trott att han hade kommit till paradiset. Sjömannen var konsul Hultgren, det mindes han nu, gubben på sjöfartsmuseet med vitt skägg och en stjärna i grönt band på bröstet. Farfar eller farfarsfar till Hultgren i fyrfemman, som skulle till England i sommar. Praktisera, hade han sagt. Praktisera … Pojken började fnysa men kom av sig igen. Det var den säregna klangen som gjorde klockan i rådhuset till något alldeles särskilt, hade prosten sagt. Den tunna skrälliga fattigklangen. Sen hade han brett på om hembygden i våra hjärtan och ”mitt hem är så ringa” och sånt där. Kanske inte hymleri precis, eller hyckleri. Egentligen gillade han prosten. Men det var väl så en präst måste göra vid en avslutning. Talade han i en bortkommen håla, måste han väl säga att det var något alldeles särskilt med bortkomna hålor. Att de var förmer än annat. Så folk blev nöjda. Det var väl det han hade betalt för. Det fanns andra dagar när han tog tag i dem och ruskade om dem ordentligt, men inte på en skolavslutning. Pojken hade gått och läst på våren, med de andra i klassen. Så han visste att prosten kunde dundra bra om det knep. Vad det sen gjorde för verkan … Men det låg något i det där med klockan. Det var ett alldeles särskilt ljud, när man hörde det så här nära. Pojken försökte återkalla det, komma ihåg det, men det ville inte riktigt lyckas. Ljudet såg ut på ett särskilt sätt. Man tyckte sig se klockan, tunn och blek men stark ändå, ettrig men inte 10
rp_radhusklockan.indd 10
2015-10-13 08.24
k apitel I
alltför skarp. Och särskilt måste det ha varit att komma hem med en egen skuta, en stor tremastare var det väl på gubben Hultgrens tid, lägga till i hamnen, långt uppe i åmynningen, så det bara var att gå rätt upp längs Repslagargränd och fram till rådhuset på ett par minuter. Han tänkte sig att borgmästarn, eller vem det nu var, stod och väntade på den höga trappan och hälsade välkommen hem och fäste det gröna bandet med stjärnan på hans bröst och skakade hand med honom. Och då slog klockan tolv slag, och hela skolan var samlad på torget och mor och Eva och prosten och alla lärarna … De hurrade. ”Du kan väl för faen se upp mitt på blanka dan. Det är ett torg det här och ingen barnhage.” Han hade tagit ett steg bakåt just som cykelbudet kom, handlar Perssons springgrabb. ”Finns det ett helt torg, måtte det väl räcka åt dig”, fick han ur sig, men den andre var stor och stark, hade gått tre år före honom i folkskolan, och när han svor till om djävla skolglin som skulle passa sig för vuxet folk, var det lika gott att tiga. Sommaren var lång. De skulle mötas igen, många gånger. Han hade ätit vid elvatiden, som han brukade på frukostrasterna i skolan. Något annat fanns det inte anledning att göra. Eva hade fått följa med mor till jobbet, det var han tacksam för. Inte för att han hade något emot sin syster, och ett slags sällskap var hon ju. Hon kunde säga riktigt förnuftiga saker riktigt länge, men det kunde inte hjälpas: barn var hon, och flicka var hon, och rätt som det var bar det iväg med fantasier och konstigheter. Hon fick inte hållas ensam hela dagarna, det begrep han. Två eller tre eftermiddagar eller förmiddagar i veckan skulle han hålla ett öga på henne nu på sommaren, det hade han lovat. 11
rp_radhusklockan.indd 11
2015-10-13 08.24
r å dhusk lock a n
Han hade dubbelledigt idag, tänkte han, medan han strök utanför kyrkogårdsmuren, där gräset började bli högt och mörkt, upp mot Stadsberget. Lov från plugget och ledigt från Eva. Han borde vara mer än nöjd. Högst uppe på Stadsberget brukade man få vara i fred så här tidigt på dagen. Gamlingarna och butiksfolket med smörgåspaketen satt på bänkarna längre ned, strax ovanför kyrkogården. Högre uppåt gick ett par slingrande stigar. Det var varken långt eller brant, men i värmen var det inte många som sökte sig dit. Han knäppte upp skjortan över bröstet. ”Som en höna”, klagade han för sig själv, ”vit och spinkig som en plockad tuppkyckling. Om man åtminstone …” Tidningar och kamrater hade tillhandahållit otaliga idéer och planer om hur han skulle bli stark och solbränd. Han inventerade dem långsamt, den ena efter den andra. Riktigt lockande var ingen. Felet med sommarlovet var att man inte rådde över tiden. Man kunde inte välja. Egentligen – han sökte i minnet – egentligen var det detta han helst ville. Reglera tiden. Jag är tidens herre, försökte han. Men det klang bara uppblåst och löjligt. Om man ändå kunde hejda tiden precis när det var som bäst. Släppa på med högsta fart när det var trist. Hålla den kvar. Han sökte, lät ögonblicken passera förbi, behöll dem ett tag, prövade dem, vände och vred, valde och ratade. Det tog sin tid. De sista luftiga vita molntapparna, som då och då makligt glidit förbi framför solen under morgon timmarna, försvann en och en ut över ån och havet. Himlen var varmblå, solen gassade. Han drog av sig skjortan. Nu visste han. Han visste precis när han ville att tiden 12
rp_radhusklockan.indd 12
2015-10-13 08.24
k apitel I
skulle ha låtit sig hejdas, att han skulle kunna kalla det ”Nu” och behålla det inom sig: det var minuterna, eller kanske bara sekunderna, innan rektor läste upp hans namn vid avslutningen och talade om att det var han som hade fått Nevenius’ premium det året och sade åt honom att komma fram och hämta kuvertet med hundrafemtio kronor i. Precis ögonblicket före. De skulle sjunga de sista orden på fjärde versen av ”Den blomstertid nu kommer”, han skulle luta sig fram i bänken och ana, på något sätt nästan veta … Klassföreståndaren hade sagt åt honom att putsa skorna extra till avslutningen … Han hade redan anat. Något var det. Precis den känslan och det ögonblicket. Inte en minut senare. Då var det gjort, då fanns bara det långa tomma lovet kvar, när inget skulle hända. Så noga kunde det vara med tiden; det var fråga om att stämma den rätt, som det stora dyra pianot de hade i skolan. Inte en sekund för tidigt och inte en sekund för sent. Men det kom över honom som en stor bedrövelse, och ett slags gnagande oro, att han aldrig skulle lyckas hålla fast tiden, och att om det var nödvändigt för att ha goda dagar, skulle han alltid vara missnöjd, till och med när han var dubbelledig, och då var det lika bra att leva som han brukade göra i plugget och ta dagen som den kom och varken räkna timmar eller se framåt eller bakåt. Men vad hade man då för glädje av lov egentligen?
rp_radhusklockan.indd 13
2015-10-13 08.24
rp_radhusklockan.indd 14
2015-10-13 08.24
II
rp_radhusklockan.indd 15
2015-10-13 08.24
rp_radhusklockan.indd 16
2015-10-13 08.24
Skinnet sved under den sträva skjortan, värst var det över axlarna och på ryggen. Men han hade inte vågat annat: innan han dök in under träden på kyrkogården, där den sista slingrande stigen nedför Stadsberget tog slut, hade han tvingat på sig skjortan. Att gå utan vore att erkänna … Det var väl inget att skämmas för, att man var kvar i stan på tisdagen i andra sommarlovsveckan. Skämmas eller ej, förresten, så var det nu och så skulle det förbli, den tredje, den fjärde – han räknade igen – den tionde … Men gå och visa upp sitt ungtuppsbröst, knallrött och svidande, men hönsvitt där solen inte nått fram denna eviga eftermiddag. Skjortan hade glidit på, kliande och skavande. Det hjälpte att räkna dagar. Tisdagen den 21 augusti kom han fram till. Det var den sista under lovet, den tionde tisdagen som var kvar. Han måste hitta på något. När man räknade blev tiden litet mer hanterlig, men samtidigt så väldig. Tio veckor – han lade ut dem över höstterminen, på prov. Från uppropet till allhelgonadagen, eller från de båda lediga oktoberdagarna fram till jul. Om någon skulle komma och säga honom, oväntat, som en belöning, att han skulle få ledigt mellan oktoberlovet och jul, vilken present! Och nu … Han måste hitta på något. Mor hade sagt att om hon fick behålla sina städtimmar på sjukstugan juli månad ut, som syster Stina hade trott, skulle de kunna åka till Stockholm en dag i början av augusti. En dag, och en dag med mor och Eva. Skansen förstås, och bästa kostymen i värmen. Inte så att han inte var tacksam, men ändå. Han kände skjortan dubbelt värre när han tänkte på det. Tre skubb hade han sökt, men ingen behövde springgrabbar på sommarn. Tvärtom, Janne Bergström i huset mittemot 17
rp_radhusklockan.indd 17
2015-10-13 08.24
r å dhusk lock a n
hade fått sparken i lördags, med löftet att få komma igen den första september. Lika illa på sparbanken, han hade tagit mod till sig den dag han fick Nevenius’ premium och gått in och frågat. ”Revolution” sade han plötsligt för sig själv, men så högt och skarpt att en gammal fru, som hukande rensade geranier på en grav, for upp som en skrämd fasan ur häcken strax bakom honom. Han ökade takten. Löjligt, hopplöst löjligt, tänkte han. Skrämma vettet ur gummor, det är den revolution jag duger till. I den bruna kassen hade han Somerways ”Latinamerikas historia” i svensk översättning. Torget framför honom skulle passa ganska bra, egentligen. Den skoningslösa solen. Ingen skugga, ingen vindpust. Under markiserna på bankhusen och apoteket skulle regeringstrupperna vänta, guldsmidda, övermodiga, men rädda, obotligt rädda, med de orättrådigas hopplösa isande skräck i ådrorna, de dömdas, rusiga av te-, te-, vad det nu hette, av sött vin i alla fall, med stora cigarrer, som glimmade ovan kulsprutepiporna. I stora bankhallen satt kamrer Olofsson, med uniformskragen uppknäppt i värmen, stövlarna på disken, sabeln bredvid sig, den mörka flickan i kassa A i knäet, en flaska bredvid sig, med två glas. Hon hade blank vit blus, svart kjol, skrattade hela tiden. Och därinne bakom disken stod den stora mörka dörren med ”Bankdirektör” vidöppen, och där syntes andra som hon, och guldsmidda officerare, och det skrattades och dracks och dansades. Men egentligen väntade de. I sina rädda hjärtan väntade de, och de visste … Nu gnisslade kyrkogårdsgrinden, han var ute på torget nu, i spetsen för trashankarna, barfota, med skjortorna i flikar, halmhattarna djupt nere i pannan. Han behövde inte ge några order. Alla visste. Revolutionen! 18
rp_radhusklockan.indd 18
2015-10-13 08.24
k apitel II
Därframme visste de också. Vettskrämda rop, order, och så kulspruteelden … Men trashankarna lät sig inte hejdas, de jordlösa. ”Jord eller död” var deras motto. De föll omkring honom, i hopar, men inget förmådde hejda dem. Han tog ett par språngsteg framåt, utan att tänka sig för eller se sig om. ”Faen, är du ute och raglar igen?” kom det, och bud cykelns bromsar gnisslade och gnällde. ”Har du fått för dig att det är mammas lekhage det där, din djävla kissedogg?” Det måste finnas åtminstone något annat fordon som rörde sig i denna bedrövliga skugglösa eftermiddag. Eller lurade Ture Boman på honom, låg han i försåt med sin cykel för att dyka upp och försöka ramma honom? Löjligt var vad det var. Här blev ingen revolution i hans tid, och han visste att det inte ens lönade sig att tala om det. Här regerade gubben Lundgren i folkparken sida vid sida med konsul Hultgren och kamrer Olofsson och de båda bankdirektörerna och borgmästarn och prosten och rektorn och överläkaren på sjukstugan och en massa andra gubbar, som hade sina sidor, men inte dansade de på borden med skrattande carmencitor och stal pengar från de fattiga och vräkte lantarbetarna. Stal, ja kanske, men inte mycket i så fall. Inte rektorn och prosten, och knappast borgmästarn. Inget att skjuta någon för. Revolution i alla fall, protesterade han mot sin egen uppgivenhet. Mot ledan … Mitt på torget hade de ställt ut några gröna soffor. Tomma förstås, som allt annat i solgasset. Han stannade. Knyta skoremmar kan även den ensammaste göra, det är fullkomligt naturligt, varken misstänkt eller löjligt. Det säger ingenting om vad man har gjort, vad man är på väg att 19
rp_radhusklockan.indd 19
2015-10-13 08.24
r å dhusk lock a n
göra, varifrån man kommer eller vart man är på väg. Han knöt skoremmarna på båda skorna, omständligt och länge. En annan dag och i en annan stad skulle torgets sydsida se ännu mer lockande ut; det är den nyaste: halvhöga stenhus, rikligt med grönt framför och mellan dem, luftigt, bekymmerslöst. I våras brukade han stryka förbi där på kvällarna. På två ställen brukade det komma musik ur öppna fönster, med tunna vita fläktande gardiner, riktig musik, inte som grammofonen hos grannarna vid Sjöbodgatan. Här satt någon vid ett piano, det förstod man, prövade, höll upp, tänkte efter, spelade vidare, tog sats igen. Någon som tänkte när hon spelade. Tonerna gled ut genom syrenerna, över det låga järnstaketet, ut på gatan, fria att njutas av envar. ”Hon”, det måste det vara. Folk som höll på revolutionen, som inte stal från de fattiga. Han visste inte vilka som bodde där, i de tre svala husen, men det måste vara ädla människor … Om inte annat blev de såna genom att bo där. Ett par fönster stod öppna till och med idag. Inga markiser, allt var öppet och fritt. Lugna röster därinne, vänliga och vackra, lika noga med ord och vändningar som lektor Ekberg men inte lika kitsliga. Han faller sårad, ett skott i armen, ingenting farligt men smärtan … Han lyckas krypa undan mot syrenbuskagen på sydsidan. Uslingarna i bankhuset har givit upp. Segern är vår. De jordlösa har stormat innan han föll, förstås. ”Nåd åt kvinnorna”, hinner han ropa innan det svartnar för ögonen på honom. Han vaknar i ett svalt rum, på en vit bädd, en svalkande bindel över pannan, milda röster. Framför honom två fönster med fladdrande vita gardiner, ett piano med en vas lila syrener. En flicka spelar sakta. Hon vänder sig om, 20
rp_radhusklockan.indd 20
2015-10-13 08.24
k apitel II
ler och nickar. Han måste ligga stilla, viskar hon. Hon byter bindel över hans panna. En vithårig man kommer in, trycker hans friska hand, lyckönskar till segern, ber sin dotter spela igen, går ut. Hon spelar, vänder sig emellanåt om och ler. Skoremmarna var knutna, med stadiga dubbelknutar och lika långa ändar och öglor. Det stora torget låg helt tomt. Det bor ändå tretusen sjuhundra människor i den här hålan, tänkte han. Var gömmer de sig? Åt baksidan till är inget liv att vänta. Allt är stängt. Innanför apotekets slipade fönster skymtade något vitt mot den högtidliga mörka träväggen med lådor och lärda namn. Ett mänskligt liv i alla fall. Mittemot, från gamla kyrkogården, en gammal kvinna på långsam väg ut. Bestämt hon som blev så förskräckt nyss, när revolutionen drog förbi. En till, två av de tretusen sjuhundra inräknade. Han valde att gå mot rådhussidan, med Lundströms och Perssons – nästen men platser för mänskligt liv, något att styra mot trots allt, som sjörövarskepp ändå bjuder den skeppsbrutne mer hopp än tomma havet. På andra sidan rådhuset Torssons herrekipering och hushållsmagasinet, inte ens sjörövarnästen – laguner av total likgiltighet. Blotta tanken att stanna ens ett ögonblick vid något av dessa fönster … Framför hushållsmagasinet ett stycke mänskligt liv. Men knappast en av de tretusen sjuhundra, analyserade han. En fru från landet, inne för att handla, denna illa valda dag. Svårt att säga varför han var så säker. Men något var det. Gatan var inte hennes … Oro för att bussen ska gå, mot alla löften och tidtabeller, och lämna henne här. Något var det. Längst ute på hörnet till vänster om rådhuset ligger Stadshotellet, med sin svängande glasdörr, sin jämrande järnskylt 21
rp_radhusklockan.indd 21
2015-10-13 08.24