9789186629434

AZORNO INGER CHRISTENSEN

ÖVERSÄTTNING

MARIE SILKEBERG

Modernista stockholm

J ag h a r fåt t höra att jag är den kvinna som han möter redan på sidan åtta.

Det var Azorno som berättade det för mig. Jag har förresten aldrig vågat fråga honom varför han heter Azorno.

Vi skulle träffas precis till höger om huvudingången, under de stora träden, där man inte står i vägen för någon när man väntar. Jag hade en vit hatt på mig, och när jag kom in genom spärren blev det alldeles tyst.

Mannen som väntade på mig var inte Azorno.

Mitt blod, mina tankar, nerver och sinnen fördes på mindre än en sekund tio år tillbaka i tiden och jag tror att jag kände mig som en dykare som det ena ögonblicket befinner sig på havets botten och i nästa på den hårda klippan, där han inte kan höra om de andra säger att han är levande eller död, i en sådan tystnad är han innesluten, som om han hade fört havet med sig upp och det nu stod kring honom som en väldig klocka, som ingen kunde tränga in i utan att själv drunkna.

Det som hände sedan blev mycket pinsamt, eller rättare sagt kände jag det som en pina. Jag ville undvika ett möte med det förflutna, vände hastigt om och försökte komma ut samma väg som jag hade kommit in, genom spärren, men den svänger som bekant bara inåt och det gjorde den just nu. Azorno kom virvlande in, omfamnade mig i farten 7

och snurrade mig leende runt. Så gick vi in i trädgården med varandra under armen.

Och jag såg att det inte längre stod någon under de stora träden, vars skuggor gled lugnt över oss, bort, medan Azorno berättade för mig om vissa målares bildvärldar, om vatten och näckrosor, parasoller och vita moln och material, en mängd av just sådana lysande konkreta saker som kan förmedla det ogripbara, och nu plötsligt hade samlat sig på en alldeles särskild punkt i världen, där de vilade som en klocka kring mig, sa Azorno, en tystnad.

Vi hade kommit till de breda tulpanrabatterna. Känner du över huvud taget Azorno ? Jag kan inte minnas att jag har sett er tillsammans, men ni kan självklart ha träffats på ställen som jag aldrig går till.

Alla tulpanrabatter hade samma blekt gröna färg, medan de fläckvis uppvisade tendenser till ännu en färg, och jag förstod att de skulle slå ut i ett visst mönster i överensstämmelse med trädgårdsmästarens vision, den han måste ha haft en kall vinterdag när Tivoli låg täckt av snö.

Medan jag gick och småpratade om blommorna, vädret och den långa vintern hade Azorno utan att jag märkt det börjat berätta för mig om Sampels nya roman. Jag talade lugnt vidare om tulpanrabatterna för ingen, inte ens Azorno, kan dölja att romanreferat låter som skvaller om andra människors liv. Men boken ska visst vara rätt bra. Har du någonsin läst Sampel ?

Jag tror jag hade kommit så långt som till att berätta om en bukett brokiga tulpaner jag en gång fick av Katarina, när vi plötsligt tystnade båda två och fortsatte ner förbi sjön och runt den, tills vi kom tillbaka till tulpanrabatten där vi satte oss vid ett bord och beställde två dubonnet.

8

Jag tyckte det var lite tråkigt att vi inte alls hade pratat om sjön. Den hade överallt samma blekt gröna färg som tulpanerna, men det var inte träden som speglade sig, de hade inte slagit ut än, och det var inte heller himlen, för den var så klart blå.

Azorno hade börjat prata om Sampels roman igen och jag fick så småningom klart för mig att han menade allvar, för han hade tagit min hand, och medan han satt och lekte lite tafatt, kanske en aning utstuderat tafatt, med den avslöjade han långsamt att han hade velat träffa mig här för att berätta att han för ett par dagar sedan fått reda på att jag var den kvinna som huvudpersonen i Sampels roman möter redan på sidan åtta.

* När jag hade läst dessa två maskinskrivna sidor, var jag tvungen att snabbt låta dem glida tillbaka mellan de många papper som låg spridda över bordsskivan och som alla, vare sig de var fullklottrade eller inte, låg vända med den oskrivna sidan uppåt. Jag hörde steg från det långa stengolvsbelagda galleriet, hörde Randi småskälla på hunden på tyska, och hörde allt tydligare de knarrande hjulen under det tunga tebordet, som var så tungt att man alltid borde vara två om att skjuta det från köket och genom galleriet till de olika salongerna. Ändå använde Randi det varje dag.

Jag öppnade dörren och hunden började genast gnaga på den höga tröskeln.

Randi gav hunden, som hette Goethe, en kaka och då sprang den genast in och satte sig i den höga blå fåtöljen.

Jag förstod att det var ett nummer de båda fann glädje i och log.

9

Det här var alltså solrummet som jag hade hört talas så mycket om.

Här drack Randi alltså te varje eftermiddag tillsammans med Goethe, eller tillsammans med Goethe och andra, som i dag till exempel tillsammans med Goethe och mig, eller som förra eller förförra året kanske tillsammans med Goethe och Azorno.

Hela vägen ner genom Tyskland hade jag längtat efter solrummet som jag hade hört talas så mycket om.

Det motsvarade på ett egendomligt sätt mina förväntningar: Det fanns mycket riktigt sju mycket höga fönster, den sydliga väggen som sträckte sig längs hela husets bredd hade tre, för övrigt med Züricher See nedsänkt i landskapet djupt under sig, två låg mot väst med utsikt över lägre liggande hus med parker, trädgårdar, lundar och små sjöar eller bassänger, och ett mot öst, varifrån man obehindrat kunde betrakta en rad svävande blå berg.

Jag var nu fast besluten att ta reda på sanningen om det brev eller den del av ett brev jag nyss hade läst och som vi nu vände ryggen åt medan vi drack te.

Slutligen fanns det ett norrfönster, för huset var lite bredare här i hörnet mellan galleriet och solrummet. Solrummet som jag, först och främst på grund av just detta norrfönster, hade hört talas så mycket om.

Rummet, konstruerat på detta sätt, kunde nämligen fånga in solljuset från tidig morgon till sen kväll även under den längsta och ljusaste sommardagen.

Hela vägen ner genom Tyskland hade det regnat och det regnade fortfarande. Fönstren mot norr och väster var nästan svarta av regn och fönstren mot söder och öster blev allt gråare av regn.

10

Ändå lyste solrummet med en sådan glans att all min längtan kom till ro.

Jag måste genast berätta att det mörkaste i rummet var den blå fåtöljen och Goethe, men det var också allt som hade mörk färg. Resten var alltihop mycket bländande och om det hade någon färg så var den av samma karaktär som tulpanrabatter har innan de slår ut, en blekt grön karaktär.

För övrigt tror jag att möblerna var av elfenben. Men det är så klart inte omöjligt att de var vitmålade.

Dessa iakttagelser kan förefalla ytliga, som ett slags parenteser i den ovan nämnda fullkomliga ron, som det fortfarande måste ha sett ut som om jag befann mig i, men samtidigt kan de kanske också uppfattas som ett djupt och irriterande djävulskap, ett slags klåda, vars orsak var just rons fullkomlighet.

När jag såg på Goethe var jag tvungen att hålla med om att han log.

Och som den hunden kunde le !

Saken var den att det kanske inte alls var solrummet som hade en så stark inverkan.

Den starka inverkan var något vi båda hade upplevt förr och på helt andra ställen. Och således kunde denna hund i den blå fåtöljen helt fräckt sitta och dela med sig av sitt nervösa vetande, att en fullständig ro alltid är en pinsam tystnad.

– Solrummet har alltid gjort ett starkt intryck på alla människor, sa Randi; hunden skällde, jag tog en kaka och fick sagt att jag hade läst brevet.

– Som vi alltid gjorde förr, lade jag till med ett leende medan regnet susade kring öronen på mig.

– Vilket brev ?

11

– Ja, det var precis det jag tänkte fråga. Vem är brevet från, eller är det du som håller på och skriver det ?

Randi hade rest sig.

– Det handlar om Azorno, sa jag.

Randi stod och bläddrade bland pappren på bordsskivan.

– Det är i alla fall inget jag har skrivit, sa hon då.

– Jag känner Azorno väl, sa jag.

– Säkert på samma sätt som jag känner Sampel, sa Randi.

Goethe skällde, Randi gav honom en kaka och han hoppade upp i mitt knä och lade sin nos över mina lår. Jag satte mig till rätta under den och såg tillmötesgående ut.

Egentligen var det ju likgiltigt vem av oss som kände Azorno och vem som kände Sampel. Men självklart skulle det vara ytterst intressant om brevet var från författaren själv, eftersom det hela ju i så fall skulle handla om en författares nära förhållande till sina två huvudpersoner.

– Det är från Xenia. Randi lät brevet glida tillbaka mellan pappren som låg utspridda över bordsskivan.

– Henne känner jag visst inte, sa jag.

Och så berättade Randi allt om Xenia för mig.

Det blev en mycket lång och faktiskt också mycket sorglig historia, som jag är fullständigt oförmögen att återge; framför allt för att jag måste ta avstånd från Randis sätt att berätta. Hon talade inte om Xenia utan om Xenias väsen.

Solnedgången klarades av någonstans långt bakom regnet och bergen, och solrummet verkade alltmer självlysande. För övrigt tror jag inte att Randi gjorde några som helst försök att närma sig sanningen, om jag nu för ett ögonblick uppfattar sanningen som de faktiska förhållandena.

Hela denna historia slutade emellertid med förskräckelse, för det var precis denna historia som skulle uppfattas 12

som den direkta anledningen till att jag blivit ombedd att köra så fort som möjligt ner genom Tyskland, för att Randi på grund av hela denna historia osv. behövde mig osv. osv.

– Hur då ? frågade jag.

– Jo, sa Randi, jag måste be dig rädda Xenia.

– Hur då ? frågade jag, ännu mer fånigt.

– Jo, sa Randi, du måste hjälpa henne att förstå att hon är fången i en dröm.

– Hur då ? sa jag hjälplöst.

– Jo, sa Randi, du måste förklara allt för henne, berätta för henne att jag var tillsammans med Sampel nyss och då berättade han för mig att jag är den kvinna som huvudpersonen i hans roman möter redan på sidan åtta.

Hur då, höll jag på att säga men hejdade mig.

– Och vet du vem huvudpersonen, mannen, är, fortsatte Randi, det är Azorno, och Sampel vill introducera mig för Azorno nu den första söndagen i maj; hon log, Goethe skällde och sprang oroligt fram och tillbaka framför dörren mot galleriet.

– Men hur då, sa jag, vad är det du vill att jag ska göra ?

– Någonting bara, berätta något för henne, var tillsammans med henne, underhåll henne, något, vad som helst… följer du med mig ner med hunden ?

Jag reste mig och gick bort till Randi, hon lade armen kring mina axlar, och vi gick genom galleriet.

– Du förstår mig, det vet jag, sa hon, jag menar bara att du ska hålla henne borta från Sampel och Azorno, åtminstone tills jag har träffat Azorno och fått möjlighet att bedöma vilket intryck han gör på mig.

Vi gick nerför den breda stentrappan mitt i huset, jag kunde höra Goethe skrapa mot någon dörr därnere; det 13

visade sig vara en dörr som förde från en sluten gård ut i trädgården. Randi öppnade dörren, regnet slog in ett ögonblick, och vi satte oss på en stenbänk i pelargången. En fontän plaskade i en annan ton än regnets ute på gården.

– Hon har alltid haft så lätt för att ljuga, sa Randi.

Goethe kom nu farande in med ett köttben, skakade av sig regnet och började gnaga. Jag satt och rörde lite vid en gammal sandstensskulptur, en lite grönaktig mansfigur med allt för stora öron och vågor ner över bröstet som på en tvättbräda, det skulle föreställa krusigt hår.

– Xenia har alltid haft så lätt för att ljuga, sa Randi.

Jag lovade att försöka göra vad jag kunde, mest för att jag inte stod ut med tanken på hur meningslöst det annars skulle ha varit med hela resan ner genom Tyskland, under vilken jag längtade så starkt efter solrummet, som jag ju hade hört talas så mycket om, medan det hela tiden regnade.

Jag lovade alltså att göra vad jag kunde. Vi gick upp igen och hon visade mig, milt frånvarande, de många utsirade träkistorna längs väggarna i galleriet. Hon öppnade dem inte, och vi gick inte heller tillbaka till solrummet.

Jag frågade henne inte om något särskilt. Hon sa att hon hade köpt de stora blomsterbuketterna dagen innan.

Jag tittade lite på några av de många fotografier och målningar som hängde på väggen.

Randi sa att de alla hade en historia.

Vi tog sedan en snabb rundvandring genom några av de många utsökt möblerade rummen, som alla var omöjliga att använda för att de hade en kvalmig, död lukt.

I köket stannade vi plötsligt till, som om Randi kom på var vi var, och jag kom att sitta vid ett mycket stort bord med rödrutig duk.

14

Randi tog fram en sallad som hade stått från dagen innan. Det gröna hade blivit brunt i kanterna och hade gula fläckar och veck och tomaterna var ovanligt bleka.

Hon öppnade en burk sparris och en burk räkor, hällde ifrån vattnet och blandade ner dem i salladen.

Så stod hon och vände och rörde om som om hon höll på att somna.

Jag letade efter samtalsämnen.

Goethe skramlade med sin plåttallrik och en tärning rågbröd trillade över golvet och lade sig vid min sko.

Randi hackade en lök, några tomater och ett par hårdkokta ägg, som hade blivit blå eller violetta eller nästan svarta i vitorna. Hon slängde ner det i salladsskålen.

– Ja, sa hon.

Den ursprungliga salladen var nu nästan dold. Hon rörde om lite i den, slog sedan ut med armarna och log.

En hel situation kan lätt kännas konstlad när man för allt i världen försöker att inte verka som främlingar inför varandra.

Hon tog nu fram en annan och större skål; den var av lera med glasyr i två bruna nyanser som flöt in i varandra i ett spräckligt mönster. Hon hällde rikligt med olja i den, stänkte ner kraftigt med vinäger, strödde salt och peppar och krossade några vitlöksklyftor.

Så tog hon skålen i famnen, rörde runt och fortsatte sedan rörelsen själv som i en dans ut över det stora golvet.

– Jag är så glad att du kom hit, sa hon.

– Lycklig, sa hon, satte skålen ifrån sig och kysste mig på pannan.

Hon klippte ett salladshuvud i strimlor och lät dem falla ner i dressingen.

15

– Det var dumt att jag inte slängde bort den gamla salladsresten, sa hon.

– Det gör väl inget, sa jag, nu kan man ju nästan inte se de bruna fläckarna.

– Den borde egentligen stå och dra, sa Randi, men det går inte i dag.

Jag måste ha sett förvånad ut, för hon skyndade sig att tillägga: – Jag menar när du ska i väg så fort. Hon log. Och träffa Xenia.

– Jag önskar att jag kände Xenia, sa jag.

– Du ska få hennes brev med dig, sa Randi och lade upp sallad på min tallrik.

Hon gick in och hämtade det med en gång. Jag satt och tuggade på en hård brödbit. Det tog lång tid. Det var alltså meningen att jag skulle köra så snart vi hade ätit.

Så blev det också och när jag satt ute i bilen, sa Randi: – Jag hoppas vi ses snart igen.

Goethe skällde och jag startade bilen och ropade: – Jag ska göra vad jag kan.

Jag körde långsamt ner genom de alltmer bebodda kvarteren på Uetliberg, där regnet hade upphört och träden skimrade under lyktorna, hann komma ut på allt bredare och längre vägar, där regnet hade upphört och asfalten skimrade under lyktorna, och kunde till sist bli förd av strömmen in mot staden, där regnet… där ljusen var tända.

När jag var nästan inne i centrum, upptäckte jag att jag låg i fel körbana, och denna slump fick mig att bestämma mig för att köra söderut i stället för mot norr. Jag följde en skylt där det stod Thalwil – Zug – Luzern och körde ut till höger om Züricher See. 16

Vägen var rak och sjöng i den milda kvällsluften. Många hus gled förbi, men mest var det platta breda fält som gled förbi och förvandlades till berg långt ute i halvmörkret, där regnet förmodligen också hade upphört och det osynliga skimrade under lyktorna. Jag vevade ner fönstret och sjöng i den milda kvällsluften.

I Luzern minns jag särskilt floden…………………… som sjöng i den milda kvällsluften.

Jag skulle ha stannat i Luzern, men hade inte lust att sova än och körde därför vidare genom ett landskap som långsamt steg och sjönk i mörkret ner mot ljusen i Brienz, där regnet för länge sedan hade upphört, och från mitt hotellrum såg jag på ljusen runt Brienzer See och kom ihåg ljusen runt Vierwaldstädter See och ljusen längs en annan sjö, vars namn jag inte kunde komma ihåg, men som sjöng i den milda kvällsluften. Där låg jag och drömde för öppna fönster.

Nästa morgon upptäckte jag att jag hade kommit för långt västerut i förhållande till Passo S. Gottardo 2109.

Jag körde därför i rakt motsatt östlig riktning upp över Sustenpass 2224, men när jag äntligen kom i närheten av Gotthardområdet, förvirrades jag så mycket av utsikter och raviner, broar och tunnlar, glaciärer och smältvatten, minnesmärken över generaler, troligen av rysk härkomst, och av kor på vägarna, av blommor, så kallad alpflora, mellan stenar, och i Andermatt även av trafikpoliser att jag körde över Oberalppass 2044 i stället för över Passo S. Gottardo 2109 och var tvungen att fortsätt ner genom Tschamut och Sedrun med den begynnande Rhenfloden djupt under mig, tills jag kom fram till den lite större staden Disentis/Mustér 1133, där jag stannade för att fråga om vägen och fick veta 17

att jag skulle svänga i rakt sydlig riktning upp över Passo del Lucomagno 1917, vilket jag därefter gjorde, så att jag äntligen i Biasca 293 kom in på den väg jag mycket snabbare hade kommit in på om jag kört över Passo S. Gottardo 2109, Biasca 293, där det frodiga Tessin, dalen med floden och vinbergen, öppnade sig ner mot Bellinzona 214, med en doft redan av Italien, som närmade sig via Lugano 334, och sedan slog igenom helt i det varma torra kryddlandskapet omkring gränsen Chiasso och Como 201. Och nu är jag som du ser i Rom. Och min käraste Katarina, jag vet att du varken blir ledsen eller arg när jag skickar dig mitt brev om hur jag kom över Xenias brev, som jag likaledes skickar till dig; du känner mig ju !

Och du känner Xenia.

Du gav ju henne en gång en bukett brokiga tulpaner.

Själv har jag här på hotell Rom, Via Napoli 3, tel. nr.

484.409 – 471.565, läst igenom Xenias brev flera gånger grundligt och kommit fram till den personliga övertygelsen att det är lite för välskrivet för att ha så mycket med sanningen att göra.

Xenias brev borde nog, om sanningen ska fram, kallas Randis brev; hon har ju alltid haft så lätt för att ljuga; jag menar Randi; som menar Xenia.

Men om sanningen äntligen ska fram, så kan det inte finnas mer än en mening om saken: I går var jag nämligen tillsammans med Azorno här i Rom. Det var den första söndagen i maj och middagstimmen var otroligt varm.

* 18

Det var den första söndagen i maj och luften var ovanligt kylig. Jag hade precis tagit avsked av Azorno och var osäker på vart jag skulle gå nu när jag var ensam, och mot bakgrund av tre dagars oavbruten samvaro med Azorno, som alltid bestämmer vart man ska gå, var jag i synnerligen hög grad ensam om att bestämma, avgöra, bli säker på, hur söndagen skulle gå och vart jag själv till slut skulle gå, efter att ha tagit avsked av Azorno nere på perrong 2 och nu stod utanför centralstationen och betraktade affischerna i resebyråns fönster, den blå färgen på havet och himlen, särskilt på havet som var en sjö kantad med hus, vita hus som låg i allt det överväldigande gröna, detta gröna som med sina breda saftiga mattor framhävde de lysande bokstäverna i Tessin, Lugano, Bellinzona, blommorna, blommorna, blommorna.

Luften var ovanligt kylig, tiden stod ovanligt stilla, själv var jag hungrig och gick till korvkiosken vid Tivolis huvudingång, två grillade. Inne i trädgården hade folk börjat promenera ner mot sjön och runt den. Här och där stannade de väl till och kommenterade trädgårdsmästarens vision. Eller de uttryckte högljutt sin förundran och besvikelse över den tysta fontänen. Inte heller detta kunde jag se. Biljett-kontrollanterna bakom spärren bakom kvinnan med det korvfärgade håret som sålde kokta och grillade till en hel rad människor, som tillsammans med andra rader av människor ställde sig i kö framför spärren framför biljettkontrollanterna framför Tivoli med den tysta fontänen, som jag därför inte kunde se och alltså inte heller ska kommentera.

Däremot kommenterar jag gärna den förra meningen: det är ingen mening.

19

Kvinnan med det korvfärgade håret sa att hon själv aldrig äter korv.

På tillbakavägen köpte jag en bukett brokiga tulpaner, som sedan dess har stått här i vardagsrummet och sträckt sig och brett ut sig åt alla håll. Jag trodde egentligen de skulle stå alldeles stilla, eftersom jag ju aldrig låter någon ljusstråle störa mig i detta rum, där jag flera gånger om dagen sitter och mediterar medan jag äter.

Jag började på detta brev så snart jag hade ställt tulpanerna i vatten.

Jag städade först upp efter Azorno, cigaretter och morgonrock, hans tidningar, en bok. Så ställde jag tulpanerna i vatten.

Jag började alltså omedelbart på detta brev. Först började jag ändå med att meditera för att hitta en lämplig början på detta brev. Jag började alltså meditera utan att äta samtidigt.

När jag efter ett tag upptäckte att jag mediterade utan att äta samtidigt, insåg jag det olämpliga eller åtminstone för mig ovanliga och därför kanske riskfyllda i situationen och gick omedelbart ut och gjorde en kopp kaffe och två skivor bröd med hallonsylt och tog med allt in hit i rummet på en liten vit bricka som jag alltid använder när jag är ensam för att sedan omedelbart börja på detta brev.

Vid det laget hade tulpanerna stått i vatten ett tag och några hade redan sträckt sig och brett ut sig åt alla håll, trots att jag aldrig låter någon ljusstråle störa mig här i rummet, där jag flera gånger om dagen sitter och äter medan jag mediterar.

När jag hade ätit de två brödskivorna med hallonsylt, började jag omedelbart på detta brev.

20

Det är nu flera dagar sedan jag började på detta brev och jag borde omedelbart ha berättat för dig, att det var just denna bukett brokiga tulpaner som fick mig att omedelbart börja på detta brev.

Efter att jag till slut hade köpt dem på tillbakavägen.

Efter att jag hade ställt dem i vatten.

Det är nu flera dagar sedan och medan jag växelvis har skrivit och ätit, samtidigt som jag har mediterat, har de sträckt sig och brett ut sig åt alla håll och jag har rannsakat mitt minne för att komma på om jag någonsin har gett dig en bukett brokiga tulpaner.

Men jag har ju inte ens gett dig någon bukett enfärgade tulpaner.

Jag har ju aldrig någonsin gett dig någon bukett av något slag.

Och min käraste Xenia, du kan känna dig helt trygg, jag kommer heller aldrig att göra det.

Har jag över huvud taget någonsin gett dig något ?

Nej. Jag vet ju att du är allergisk mot presenter. Tål inte blommor, men vissnar själv, bleknar, insjuknar, faller, och jag förstår dig så väl. Tro mig, jag förstår dig så väl.

Jag har nu kastat bort tulpanerna och borde egentligen börja om från början på detta brev, men jag tror det skulle leda för långt, och kanske har dessa inledande rader trots allt fyllt en viss funktion.

Vågar jag hoppas att de har fått dig att förstå att jag inte vid någon tidpunkt har trott att du någonsin skulle komma på att skriva den för övrigt mycket vackra berättelsen om den unga damen med den vita hatten, som Azorno möter på Tivoli och som visar ett lite ovanligt intresse för tulpanrabatter.

21

Löjligt att det skulle vara du. Löjligt. Bara en människa som aldrig har känt vare sig dig eller hela din ytterst allergiska framtoning kan hitta på något så löjligt. Tro mig jag känner dig för väl för att gå på något sådant. Tro mig jag känner dig för väl.

Och ser alltså ingen anledning att rädda dig.

Däremot kunde jag tänka mig, nu när tulpanerna är bortslängda sedan länge, att vi kunde träffas här hos mig och gemensamt dryfta vad vi kan göra för att rädda Louise.

Du känner henne inte, om jag förstått saken rätt, men redan hennes beskrivning av bilfärden genom Alperna kommer att säga dig att något inte står rätt till. Så kör bara en människa som vet att hon senare kommer att skriva ner det.

Eller så skriver bara en människa som inte längre vet hur hon kör.

Jag fruktar kort sagt att hon driver omkring.

Jag fruktar att hon inte längre vet vad hon skriver om och vem hon skriver till.

Tro mig jag vet hur farligt det är att drömma om Azorno.

Tro mig jag vet hur farligt det är. Jag har ju känt Azorno tillräckligt länge för att veta att det inte är drömmarna som går i uppfyllelse.

Men självklart skriver jag först och främst till dig för att försäkra dig om att jag mycket gärna håller dig underrättad om dessa rykten och deras eventuellt fortsatta förlopp.

Detta förlopp kan man naturligtvis bara gissa sig till. Att Louise säger att Randi säger att du själv min käraste Xenia har satt dem i rullning, ska du inte bry dig om. Verkligen inte. Louise har ju alltid haft så lätt för att ljuga.

Andra faktorer kan självklart ha spelat in och kanske 22

kan du med din ingående kännedom om sådana symptom avgöra huruvida det i Louises brev finns något som kan tyda på att hon skulle vara allergisk mot solen.

I så fall skulle vi väl komma närmare sanningen genom att förlåta henne allt. Man skulle ju bara behöva antyda det, t. ex. genom att i sakliga vändningar låta efterlysa henne.

Jag tror det skulle låta vackert och kärleksfullt på italienska: hon har som sagt slagit sig ner i Rom där man kan frukta att hon driver omkring med solsting.

* Kära Bet Sampel, efter att således ha låtit Er läsa igenom dessa maskinskrivna brev eller enligt min åsikt rättare sagt detta maskinskrivna brev, känner jag faktiskt stor lust att presentera mig, men inser genast att det redan är överflödigt och dessutom vill jag inte verka påflugen. Så kalla mig bara Xenia !

Jag är mycket stolt över att ha hittat Er adress. Så vackert det måste vara där Ni bor !

Jag tror också jag uttrycker många läsares åsikt när jag påstår att det är av största vikt för litteraturen att Er man kan tillåta sig att bo så vackert och ha en sådan vacker fru som sin sekreterare.

Er skönhet är ju något mycket centralt i denna sak.

Tusentals läsare längtar efter att få de föreställningar de gör sig bekräftade, t. ex. när de läser beskrivningen av den kvinna Azorno möter på sidan åtta i Sampels senaste roman, att dessa mycket intensiva föreställningar svarar mot något i verkligheten, att skönheten verkligen finns, att Sampels vackra fru är Sampels vackra sekreterare som är Sampels vackra älskarinna (för att inte tala om Azorno), en älska23

rinna som helt enkelt är Sampels dröm om en kvinna, en drömkvinna i det vackra huset med den vackra utsikten i det vackra Schweiz vid den vackra sjön, vars vackra namn hålls hemligt för att Sampel ska kunna odla sin vackra rosenträdgård ifred.

Jag hoppas Ni förstår mig rätt, jag är ju själv skönhetsdyrkare och tycker mycket om att uttrycka min upplevelse, min förståelse av en bok, tycker om det i största allmänhet och inför vanliga människor, men i synnerhet tilltalar det mig naturligtvis att uttrycka mig inför författaren själv, då vecklar mitt tal ut sig som en ros, eller om det av olika orsaker är omöjligt för författaren själv att närvara, då vecklar det ut sig – som en bukett brokiga tulpaner skulle man kunna säga – inför författarens ständigt närvarande sekreterare, som också brukar kunna ge fler och mer utförliga svar än författaren själv hade kunnat göra om han hade varit närvarande, och om det över huvud taget hade funnits något att fråga om.

I föreliggande fall rör det sig åtminstone inte om frågor av litterär karaktär.

Som vi säkert kan komma överens om är det verklighetens hårda intressen som står på spel. Således är det uteslutande för att lokalisera sanningen och hitta en plats där den rätteligen hör hemma, som jag över huvud taget skriver till Er, som jag alls för det första åtog mig det enorma arbetet att hitta Er adress, som jag i samband med detta fick stå ut med en tillfällig förläggares oförskämda närmanden med hänvisning till att det rörde sig om utlämnande av hemligheter, samt som jag för det andra och tredje var tvungen att använda mängder av så kallad dyrbar tid för att granska och tänka igenom bifogade maskinskrivna brev för att 24

kunna ge Er bästa tänkbara information om Er situation, så som den åtminstone kan betraktas, och som den kanske också bör betraktas.

Det skulle glädja mig om resultatet av mina många ansträngningar tillsvidare är att Ni nu ställer Er en fråga av yttersta vikt: Har han varit mig otrogen eller har han inte varit mig otrogen ?

Jag har själv intagit flera övertygande ståndpunkter. För det första har jag utgått från som något givet, det vill säga jag har antagit att det i detta fall existerade ett intimt samband mellan författaren och hans huvudperson, ett olösligt samband, infiltrationer rakt igenom. Författaren är inte en och huvudpersonen en annan, Sampel och Azorno är, när man kommer till realiteter, bara Sampel, även om han hela tiden kallas Azorno, vilket ska förstås på så sätt, kära fru Bet, att detta brev som jag självklart är olycklig över att ha i min ägo, inte enbart omnämner Er man med hans eget namn, Sampel, utan också och oftast omnämner honom med huvudpersonens namn, Azorno, och det sista kunde ju vid flera tillfällen stämma till eftertanke. Till exempel lade jag märke till, att Katarina först städade upp efter Azorno, cigaretter och morgonrock, hans tidningar, en bok.

Först därefter ställde hon blommorna i vatten.

För det andra har jag utgått från att Katarina, åtminstone när det gäller denna sak, har talat sanning. Förvisso har hon så lätt för att ljuga, men jag har olika anledningar till att tro henne på just denna punkt.

Det visar sig nämligen att hon på en rad punkter antingen gjort riktiga iakttagelser, hon har nämligen alltid haft intuition, eller att hon har handlat begripligt och klokt utifrån sina egna intressen.

25

Först och främst insåg hon med en gång att jag aldrig någonsin kunde ha skrivit den delen av brevet som tillskrivs mig. Jag har över huvud taget varken känt Azorno eller någon annan man, och det skulle inte vara svårt men kanske lite omständligt att bevisa.

Dessutom tror jag att Katarina har haft mycket starka skäl att omtala både Randi och Louise som ivriga mansslukerskor. Hon är nämligen själv inte intresserad.

En kväll när hon satt och drack här ute hos mig och efterhand blev rätt överförfriskat melankolisk, sa hon plötsligt att hon skulle förföra Sampel, hon lovade det, hon avlade ed på det, hon fick mig att bistå som vittne och blev helt nykter och allvarlig när hon reste sig och svor på att hon skulle förföra Sampel. Resten av kvällen talade vi lätt och obesvärat om helt andra saker. Och nu är jag verkligen övertygad om att hon har gjort det.

Och egentligen inte är intresserad. Tro mig, hon är inte intresserad.

Om Ni således vill ta emot sanningen vänligt och låta den få husrum i Ert vackra hus – och jag ska säga Er, Ni gör mig verkligen lycklig om Ni befriar mig från den – så ska jag i gengäld vara Er behjälplig med all information Ni kan önska, t. ex. med de nämnda kvinnornas vistelseorter, särskilt Katarinas adress så klart, allt detta naturligtvis avhängigt av om Ni först vill ta på Er det enorma arbetet att hitta min adress och i samband med detta eventuellt stå ut med en tillfällig förläggares oförskämda närmanden med hänvisning till att det rör sig om hemligheter angående Er Xenia.

* 26

Sampel hade rest sig och svept sin morgonrock kring sig.

Sidenet var blankt. Han sa att han hade hört något, hade jag inte hört något, att han kunde höra något, kunde inte jag höra något, att han hörde något nu, hörde jag inte något, att han hörde någon nu, någon, någon på stentrappan, på terrassen, vid dörren, på kakelgolvet, i vardagsrummet, i rum efter rum, i matsalen, i dagrummet, i uppehållsrummet, i rummet mot trädgården, i salongen, i tesalongen, röksalongen, den litterära salongen, i biblioteket och tillbaka igen, i salongerna, i rummen, på kakelgolvet, kakelgolvet vid foten av trappan, när som helst vid trappan, i trappan, på trapporna, och här vid dörren till sovrummet, där vi låg, hade legat, där jag låg samtidigt som Sampel, som nu hade rest sig och svept sin morgonrock kring sig. Sidenet var blankt.

Han tog den av sig igen. Han lade sig bredvid mig igen.

Han lade handen på mitt bröst, vars bröstvårta stack ut mellan hans pekfinger och långfinger. Han andades djupt.

Det var den första söndagen i maj och luften var behaglig.

Luckorna stod öppna, så att ljuset kunde röra sig in och ut genom de höga fönsteröppningarna, men inte fullständigt fritt, aldrig fullständigt fritt. Ett av fönstren var så grönt att det svartnade, var täckt av blad, var utifrån förseglat med vildvin och murgröna, vars bleka klängfötter kunde anas på rutan, som fastklistrade fåglar, anas på rutan bakom en klängros våldsamma blommor och blad, som längs ett tätt hoprullat ståltrådsliknande skelett sträckte sig upp från golvet, i vilket plantans rötter var nedsänkta. Sträckte sig och stod och fjädrade som troll på spiraler. Och täckte fönstret inifrån nästan mer fullständigt än det täcktes utifrån, så att det inifrån blev alltmer svårt att ana de påklistrade fågel27