MATS BERGGREN
Onsdag kväll strax före sju
opal
Mats Berggrens tidigare ungdomsböcker: Orent ackord, 1987 Kalsonger med gröna älgar, 1991 Trosor med röda rosor, 1995 Blåögd, 1999 Behå med vita spetsar, 2000 Sent ute, 2001 (tills. med Bawer Coskun)/pocket 2014 Det finns inga skridskor i öknen, 2002 En enda kväll, 2006 Sista berättelsen om oss, 2008 Språkresan, 2011/pocket 2013 Jag ljuger bara på fredagar, 2013 Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com
www.opal.se © Mats Berggren, 2014 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook AB, Falun, Sweden 2014 ISBN: 978-91-7299-647-2
Enligt polisens förundersökning hade pojken
som låg på gångvägen stuckits i hjärtat med ett vasst före mål. Det var mindre än hundra meter från Alsta centrum. Han hade inte legat länge när han hittades strax före sju av två tjejer, som skulle till den där musikfesten som det hade varit så mycket jidder om. Den mörka fläcken av blod på den svarta t-shirten växte fortfarande. Den ena av tjejerna bara skrek rakt ut, skrek och skrek, men den andra samlade ihop sig tillräckligt för att få fram mobilen och slå 112. Pojkens liv gick inte att rädda. Han var femton år.
Svenskalektionen med Irene, av eleverna döpt till
Irene Desperation, gick mot sitt slut. Ingen, absolut ingen, höll längre på med grammatik uppgifterna hon hade gett dem. Nästan alla pratade med varandra i små grupper. Hon skrek inte för att överrösta dem, talade i stället extra lågt. ”Nästa gång ska vi se en film”, sa hon. Ljudnivån sjönk till ett uppmärksamt mummel. ”Det är en svensk film”, fortsatte hon. ”Utvandrarna. Den är lång, men vi slår ihop svenskan och SO:n och sen får ni ledigt på tisdag morgon.” ”Jag gillar inte svenska filmer”, hojtade Daniel. ”På 1800-talet och i början av 1900-talet utvandrade över en miljon svenskar till Amerika. Filmen handlar om det – om varför dom gav sig av och om hur det var att komma till det nya landet.” ”Den är ju fett gammal. Varför ska vi se den skiten?” stönade Ville. ”Det är en klassiker. Den bygger på en roman av Vil helm Moberg, en berömd svensk författare. När vi har sett filmen kommer vi att prata om den. Om ni vill ha bra be tyg får ni gärna läsa lite i boken också.” ”Kan vi inte kolla på Scarface i stället?” föreslog Daniel. ”Det är också en klassiker.”
9
”Den har du väl redan sett hundra gånger”, sa Rakel. ”Fattar ni inte? Filmen handlar ju om oss”, sa Jamila. ”Det gör Scarface också”, påstod Daniel. ”Han är poli tisk flykting och jobbar som diskare, precis som din farsa.” ”Politisk flykting?” sa Jamila. ”Han är ju gangster.” ”Ingen av dom handlar om mej. Jag har inte utvand rat”, sa Ville. ”Jo, från grisbönder i Småland. Det är som att komma från månen”, tyckte Rakel. ”Hela din släkt är haram”, sa Jamila. Alla skrattade utom Nalin – som såg förväntansfullt på Ville – och Abdi, som satt längst nere i vänstra hörnet och läste i en tjock ordbok. ”Håll käften, jävla fitta”, sa Daniel. ”Snacka inte skit om min brors familj.” Irene högg direkt. ”Daniel! Inga såna ord!” Daniel låtsades att han inte hade hört. ”Jag har inte heller vandrat”, sa han. ”Men dina föräldrar har”, sa Jamila. ”När slutar man vandra då? Jag är född här. Fast jag vill inte bli som nån jävla svenne.” ”Din bästa kompis är ju svenne”, påpekade Rakel. ”Det är en annan sak. Han är min bror.” ”En haramsvenne till bror. Vad äckligt”, sa Jamila. Daniel flög upp ur bänken. ”Jävla hora! Om du snackar skit om min bror en gång till dödar jag dej!” skrek han.
10
”Daniel! Du säger inte såna saker till dina kamrater!” Irene tittade på klockan. ”Som ni märker kommer vi att ha intressanta diskus sioner om den här filmen”, sa hon. ”Nu är det lunch. Lägg grammatikböckerna på hyllan vid dörren när ni går.”
11
Abdi hade bläddrat i ordboken under hela lektion
en, avskuren från allting omkring honom. Då och då hade han skrivit in ett rim i mobilen. Nu vände sig Daniel till honom. ”Vi gittar.” Abdi tittade upp och såg att klassen var på väg ut. ”Chilla”, sa han. ”Vad är det med dej? Vi ska ju käka.” Från katedern hördes Irenes röst. ”Abdi, kan du stanna en stund. Jag vill prata lite med dej.” Abdi gav henne en trött blick. Vad skulle hon gnälla om nu? Han letade i minnet, men kom inte på något han hade gjort som hon kunde klaga på. ”Ska vi vänta på dej?” frågade Ville. ”Nej. Jag kommer sen.” Ville och Daniel satte fart ut genom dörren. Abdi satt kvar med ordboken uppslagen. Vad var det för ord han just såg? Vokabulär. Ordför råd, ordlista. Det måste han skriva upp, det kunde han använda. Som rappare hade han en schysst vokabulär. Irene gick fram till honom. Han måste se ut som om han lyssnade, det var han bra på, att se ut som om han lyssnade, grymta lite och svara när han märkte att det behövdes. Vokabulär, det fick han 12
inte glömma. Han duckade över bänken och skulle just koppla bort henne när hon sa att hon hade läst hans upp sats, hon ville inte lämna tillbaka den förrän hon var klar med alla, men hon måste säga att hans språk hade utveck lats enormt. Hon hade gett honom F i åttan, men det var mest för att han hade varit borta så mycket, nu låg han på ett självklart E och om han ansträngde sig lite mera kunde det bli ännu högre till våren. Hon gjorde en paus, ville förstås att han skulle säga nå got, men han kunde inte få ur sig något mesigt tack frö ken, vad roligt fröken. Det var omöjligt att ge henne det efter allt som hade varit. Han nickade bara och tittade i boken, var stod det nu då, vokanånting. ”Du kan låna den, vi har många”, sa hon och gick till baka till katedern som tecken på att de var klara. Han hittade det, vokabulär, skrev in det i mobilen, stoppade den i fickan, slog igen boken, tog den i handen och gick. Genom hans huvud for bilder från alla gånger Irene hade skällt på honom och hans kompisar. Han hade alltid trott att hon var på dem för att hon var rasist. Kanske var hon inte det trots allt.
13
Daniel kokade.
De där smörande jävla fittorna skulle inte snacka skit om hans bror. Han satte armbågen i en sjundeklassare som stod längst fram i matkön, trängde sig förbi och slevade upp falukorv skivor och potatisar på tallriken. Med Ville efter sig släng de han sig ner vid första bästa bord och gick till anfall mot maten, tuggade hårt och fort. Han fortsatte att koka och det blev inte bättre av att Abdi sakta kom inglidande, satte sig hos dem med sin kycklingkorv och inte verkade bry sig. ”Vad ville käringen?” Abdi ryckte på axlarna. ”Inget viktigt.” ”Snackade hon skit om oss?” ”Nej.” ”Walla, brorsan, sa hon inget om jiddret på lektionen?” ”Handen på Koranen, hon gjorde inte det.” Daniel såg att Abdi dolde något. Det fick honom att koka ännu mera, men han fattade att det inte var läge att tjata. ”Hänger du med i kväll?” frågade han. Abdi skakade på huvudet. ”Jag ska repa.” ”Ey, brorsan, du hänger aldrig med, du ska alltid repa. Du har blivit fett tråkig.”
14
Daniel hade satt i sig all sin falukorv och ville ha mer. Han for upp ur stolen och rusade tillbaka till kön. Längst fram stod Juan, en töntig gangsterwannabe som gick i åttan. Han vägrade släppa förbi Daniel, gav honom en knuff i sidan och började ta för sig av maten. Daniel kände hur en vit glöd steg upp inom honom. ”Vafan gör du!” skrek han. Han klippte till Juan på axeln och han höll inte igen. Det ryckte till i Juans ansikte, det hade gjort ont men han ville inte visa det. ”Du tränger dej, maricon, vem tror du att du är?” sa han. Den respektlösa lilla skiten. Daniel kunde inte tänka klart längre, glöden flammade upp och tog över honom. Han slog Juan rakt i ansiktet så att han föll i golvet, ställde sig över honom och fortsatte slå tills Ville och Abdi tog tag i honom och drog bort ho nom från Juan. ”Det räcker”, sa Ville. Daniel gjorde sig lös och sprang därifrån, ut på gården och bort från skolan.
15
Biblioteket hade två ex inne av Vilhelm Mobergs
Utvandrarna. Jamila och Rakel lånade var sitt och sjönk ner i soffan de brukade hålla till i varje eftermiddag. Det här var deras frihetsstund. Den var deras egen, ett hål i tiden, efter alla timmar då de måste vara på rätt plats vid rätt klockslag, efter det att Rakel väntat medan Jamila förrättade asr i skolans bönerum, innan de måste gå hem för att ta hand om småsyskonen och hjälpa till med mid dagen. Föräldrarna hade inte koll på schemat, trodde att de var tvungna att stanna i skolan längre än vad de behövde. Ingen visste var de var, utom bibliotekarierna. I vanliga fall babblade de först av sig allt som hade hänt under dagen, men nu satt de tysta och koncentrerade, bläddrade fram och tillbaka i böckerna. ”Vad är det för ord?” suckade Jamila. ”Sovlet … brod den … åstundade … oförvägna … rotehjon … är det här svenska?” ”Det kanske är småländska?” trodde Rakel. ”Villes modersmål”, sa Jamila. De började fnittra. ”Han kanske kan lära oss?” föreslog Rakel. ”Ville, den nya vikarien. Det första han måste göra är att säga åt sig själv att hålla tyst.” Fnittret ökade och ville inte ta slut. Fnittren gjorde ofta inte det. 16
Den som inte kände dem kunde kanske undra varför två tjejer som var så olika satt tillsammans – Jamila osmin kad, i sjal och lång kappa som dolde hennes kropp; Rakel sminkad, med utsläppt hår, i jeans och linne – jackan låg vårdslöst slängd över soffkarmen. Den som såg dem fnittra förstod att de hörde ihop. ”Men seriöst”, sa Jamila när de hade lugnat sig. ”Menar hon verkligen att vi ska läsa det här?” De ville göra sitt bästa, sköta skolan och få bra betyg, men det här kändes omöjligt. ”Det kanske blir lättare när vi har sett filmen”, sa Jamila. De slog igen böckerna. ”Snart börjar dom öppna husen på gymnasierna” sa Rakel. ”Jag vill gå på naturprogrammet nånstans i inner stan. Mamma och pappa säger att skolorna är mycket bätt re där.” Hon såg på Jamila. ”Det skulle vara kul om vi kom in på samma ställe”, lade hon till. Jamila tvekade. ”Jättekul” sa hon sedan och försökte låta glad. Rakel var hennes bästa vän, men hon ville absolut inte tala med henne om det här. Som tur var ringde Rakels mobil. Hon svarade och talade med den i andra änden på suryoyo. Jamila förstod inte vad hon sa, men tyckte att hon fick något tungt över sig. Rakel lade på. 17
”Jag måste gå hem för att ta fram Gabriels fotbollsklä der.” ”Kan inte din brorsa … din storebror hålla reda på sina kläder själv?” ”Han kan tydligen inte ens ta fram dom om jag talar om var dom finns.” Hon himlade med ögonen. ”Du vet hur det är. Det är ingen idé att tjafsa, det blir bara jobbigt.” Rakel stoppade ner boken i väskan och reste sig.
18
Enligt polisens förundersökning hade pojken som låg på gångvägen stuckits i hjärtat med ett vasst föremål. Pojkens liv gick inte att rädda. Han var femton år. Daniel och Ville rånar folk i centrum. Abdi vill inte hänga med längre utan satsar på att rappa. Bästa vännerna Rakel och Jamila pluggar hårt och vill komma in på ett bra gymnasium – om bara Jamila får för sin pappa. Nalin är kär i Ville och märker att känslorna är besvarade. Sex ungdomar med olika bakgrund, i samma förort och samma skola, med sina vardagliga problem – och mitt i allt händer det otänkbara.
opal 211