9789147097586

GÖRAN THERBORN

En inledning

GÖRAN THERBORN

Världen En inledning

Översättning: Sten Andersson och Gunnar Sandin

Innehåll

Förord till den svenska upplagan........................................................................................................5 Prolog: I begynnelsen finns … .............................................................................................................8 Inledning: Mänskligheten och dess värld.................................................................................10 Kapitel 1. Varför vi är som vi är: En sociokulturell geologi för dagens värld................................................................................................................................................14 Civilisationernas klippgrund....................................................................................................................16 System av familj–kön–genus..................................................................................................................36 Avlagringar från sex globaliseringsvågor........................................................................................44 Vägarna till modernitet..............................................................................................................................63 … och deras arv..............................................................................................................................................78

Kapitel 2. Global dynamik: den mänskliga ­evolutionen och dess drivkrafter.......................................................................................................................................94 Former för livsuppehälle: kapitalismens upp- och nedgångar och det övriga..................................................................................................................................................97 Befolkningsekologi och den moderna ekologiska frigörelsens slut............................100 Erkännandets och respektens etniska, religiösa och sexuella dynamik...................103 Den kollektiva maktens politik: statens krön ..........................................................................106 Kultur: modernismen globaliserad, accelererad och luttrad...........................................111 Operationskanaler......................................................................................................................................115 Globala processer........................................................................................................................................115 Nationella processer..................................................................................................................................131

Kapitel 3. Den nuvarande världsscenen...................................................................................136 Scenografin: det globala rummet.....................................................................................................137 De stora aktörerna......................................................................................................................................138

3

Inne hål l

Kapitel 4. Vår stund på jorden: levnadsbanor...................................................................156 Födelse och överlevnad..........................................................................................................................157 Barndom............................................................................................................................................................162 Vuxenliv.............................................................................................................................................................180 Ålderdom..........................................................................................................................................................209 En idealisk levnadsbana på tjugohundratalet...........................................................................219 Döden och sedan........................................................................................................................................219

Sammanfattning: Hur kom vi hit, och vart är vi på väg?.........................................221 Hur kom vi hit?.............................................................................................................................................222 Vart är vi på väg?........................................................................................................................................228

Litteratur................................................................................................................................................................241

4

Förord till den svenska upplagan Till minnet av Gunnar Sandin

Författare med offentligt erkännande är många, men översättarna är få.

Gunnar Sandin är en av de få, stora. I fyrtio år har han varit den svenska vänsterns översättare. När en svensk upplaga av denna bok blev aktuell var det självklart för mig att be förläggaren fråga Gunnar Sandin. Med kort varsel var Gunnar vänlig nog att omprioritera sina arbeten och ta itu med denna bok. Tyvärr hann han aldrig bli helt färdig, förrän han drabbades av en fatal cancer. Sten Andersson, en annan beprövad översättare av progressiv litteratur, var vänlig nog att fullfölja arbetet.

Gunnar Sandin är en gammal vän från studenttiden i Lund i mitten på 60-talet. Han var med i redaktionen för tidskriften Zenit, en av dess tre stöttepelande Gunnar, Gunnar O(lofsson), Gunnar P(ersson) och Gunnar S. Han var en drivande kraft i flera av det röda Lunds institutioner och initiativ. Inte minst var han initiativtagare till och organisatör av vänsterns våroch höstpromenader genom det skånska landskapet, med en röd fana och en picknickvagn i täten.

Med sin självuppoffrande, tillbakadragna egensinnighet och originella begåvning blev Gunnar Sandin en av lundavänsterns mest respekterade profiler, också efter studenttiden. Gunnar blev Lund trogen.

Den här boken skrevs 2010, varefter följde det dramatiska 2011. I vissa delar har den här upplagan uppdaterats och fått en mer svensk anknytning.

Konkreta händelser är hart när omöjliga för en samhällsforskare att förutse. Men den frågan är legitim; ligger vad som hänt det gångna året inom eller utanför bokens ram? Med tal i egen sak vill jag hävda att både årets öppningar och dess begränsningar faller inom analysens ram. De skikt av historia som boken också handlar om, bär vi fortfarande med oss, och kommer att göra så en lång tid framöver.

Facebook-mobiliseringens potential och dess anknytning till den sociala krisen i Egypten och mera allmänt i Västasien och Nordafrika var uttryckligen förutsagd, likaså den islamistiska terrorismens tillbakagång och inom­

5

Förord t il l de n sve nska upp lag an

arabiska konflikter mellan sekularism och religiös fundamentalism. Men inte Mubaraks fall eller bombkriget mot Gaddafi, Tony Blairs charmerande värd för inte så länge sedan. Europas nedgång var skriven i stjärnorna, liksom EU:s ständiga problem med folkvilja och demokrati, men inte sjabblet i eurozonen. De sociala konflikterna i Kina har skärpts, med kapitalismens dialektik, samtidigt som landets globala uppgång fortsätter, som förutsett.

Modernitetens undertryckta existentiella frågor, framför allt mellan ursprungsfolks kultur och industriell utveckling, speciellt i olja, gas och gruvor, har ytterligare aktualiserats under året, om än inte kvalitativt förändrats.

Också under progressiva regimer, som i Bolivia, Ecuador och Peru, har konflikter tillspetsats. Under konservativa, som i Colombia och Guatemala, råder regional terror, och i Indiens stora skogsbälte rasar ett allt intensivare krig.

Kapitalismens legitimitet har skakats av den nordatlantiska finanskrisen.

De finansiella pokerhajarnas och falskspelarnas hänsynslöshet och girighet har väckt avsky långt in i medelklassen och borgerligheten. I en amerikansk opinionsundersökning i oktober 2011 där man tillfrågades om man skulle vilja att ens barn blev bankir på Wall Street eller aktivist i Occupy Wall Street, var marginalen knapp i bankirernas favör. Nästan lika många föredrog att deras barn blev anti-Wall Street-aktivister.

Men utgången av 2011 bekräftar tyvärr förutsägelsen att kapitalismen, trots sin kris, består – ännu ett tag. Ingenstans, med ett litet undantag för Island, har krisens politik ännu lett till någon progressiv utväg. Europa fortsatte sin vändning åt höger, trots de stora och innovativa protesterna i Grekland, Spanien och annorstädes. Bara i Argentina 2001–2003 kunde den militanta proteströrelsen mot den nyliberala krisen få en politisk regeringseffekt center–vänster, med det lyckosamma valet av en föga känd provinspolitiker i den stora, heterogena peronistiska rörelsen, Néstor Kirchner.

Sydamerika fortsätter sin kurs, flera grader åt vänster av den globala mittlinjen, med de stora brasilianska och argentinska skeppen liksom med de mindre men mer radikala från Venezuela, Ecuador och Bolivia, följda av progressiva regeringar också i Uruguay, Paraguay och Peru. Den chilenska militärdiktaturens nyliberala ekonomiska arv är för första gången sedan diktaturens fall allvarligt ifrågasatt i landet.

USA:s söndervittrande hegemoni fick en vacker illustration i lanserandet av CELAC, Gemenskapen av Latinamerikas och Karibiens stater, en amerikansk organisation fri från USA och Kanada. Ett mästerdrag av Hugo Chavez, som fick alla regionens statschefer till Caracas, för en organisation som i

6

Förord t il l de n sve nska upp lag an

första skedet ska drivas av Chile (med en konservativ regering), Kuba och Venezuela.

The World Social Forum, en samlingsplats för världens förhoppningar utanför kapitalismens grottekvarn, hade ett mycket lyckat forum i Dakar, ett uttryck bland flera för Afrikas växande roll i världen.

Medan Natoländernas ekonomier stagnerar eller går bakåt, fortsätter tillväxten i Afrika, Asien och Latinamerika. De mellan-nationella klyftorna minskar, medan de inom-nationella ökar, utom i Latinamerika. Vi är på väg mot klassernas återkomst, i nya former och konstellationer. Det är temat för nästa bok.

Ljungbyholm i april 2012 Göran Therborn

7

Prolog:

I begynnelsen finns …

De flesta av oss är nybörjare i mänsklighetens planetariska terräng. Vi är mycket mer bekanta med vårt eget land, ibland med vår egen kontinent oavsett om det nu är Afrika, Europa, Latinamerika, Nordamerika eller en del av Asien, men vi känner sällan till helheten. Och vi är alla nybörjare i tjugohundratalet, ett århundrade som utlovar åtminstone en sak: att det kommer att skilja sig markant från det föregående. Därför är detta en nybörjarguide, skriven för alla oss som är nyfikna på den här världen, vi som inte redan vet allt vad vi vill veta, som inte vet allt vad vi behöver veta om det onda och det goda i denna värld och om dess frälsning. Det som presenteras här är inte en grundbok i etablerat klokskap, utan en enskild forskares vision, formad av ett halvt sekels samhällsstudier och buren av hans personliga lidelse för mänsklig frihet och jämlikhet och för empiriska belägg.

I boken finner ni en sociokulturell geologisk världskarta, en kompass som i grova drag anger samhällets grundläggande drivkrafter och en specifikation av hur de opererar i dagens värld, en bild av den nuvarande världsscenen med dess viktigaste aktörer. Ni inbjuds till en världsomspännande resa utmed människans levnadsbana, från födsel till livet efter döden. I en annan bemärkelse är detta en nybörjarguide med ögonblicksbilder som aldrig har visats förr (utanför mina föreläsningssalar i Cambridge), om än sammanpixlade från den mänskliga forskningens och erfarenhetens väldiga arkiv.

Detta är en guide till världen efter att ”globaliseringens” stjärnstoft har lagt sig och när de globala perspektiven har klarnat. Det som öppnar sig är en ny rymd av sociala föreställningar, inte längre enbart nationell, inte längre den nordatlantiska regionen uppförstorad till universums format av en första eller andra, fast eller flytande modernitet eller postmodernitet. Det är en begränsad planet med en enorm mångfald, där det råder ömsesidigt beroende och interkommunikation. Denna nya värld är en pluralistisk värld av civilisationer, alla med sin levande historia, och inte den binära värld som

8

Prolog: I b e g y nne ls e n finns …

presenterades av gårdagens nordatlantiska ledare som ställde civilisationen (vår) mot barbarerna som hotade den. Det är en värld av framväxande krafter och återuppstående kulturer, inte bara av globala marknader, utan en värld av alternativa möjligheter och skilda levnadsbanor.

Intellektuellt kan detta vara det rätta ögonblicket för en global sociologi, uppfattad som en vetenskaplighet öppen för såväl mångfald och begränsningar som samband, och utan det politiska docerandet. För ett halvsekel sedan kom jag till Lunds universitet i syfte att studera politik och ekonomi.

Men i detta sammanhang kom jag i kontakt med sociologin som en mer vetenskaplig ansats, något som kan ha återspeglat lokala omständigheter mer än en universell sanning. Senare, i Nederländerna, hade jag en lärostol i statsvetenskap. Politisk ekonomi har alltid varit viktigt för mig, även om mina vetenskapliga favoritskribenter oftast har varit historiker som kombinerat lärdom med stilistisk förmåga. Ändå tror jag att sociologin ger den bästa utgångspunkten för en förståelse av världen som helhet, att den på en gång kan fånga både det förflutna och samtiden. Den är öppen för olika expertkunskaper och discipliner och är i sig pluralistisk, driven av en gränslös nyfikenhet som inte är paradigmatisk, samtidigt som den strävar efter att sammanfoga så många belägg och skiftande mänskliga kunskaper som möjligt.

Men akademiska ämnen är trots allt bara en akademisk fråga, av betydelse enbart inom de små universitetsområdena, och den här boken handlar om världen där utanför. Den har skrivits av en forskare-medborgare till andra medborgare i världen. Plötsligt har vi, utöver allt annat som vi är, blivit grannar på en planet och medlemmar av mänskligheten.

Slutligen några tacksamhetens ord. Jag är en sociologisk hantverkare, varken fåtöljteoretiker eller forskningsdirektör. Det mesta av det empiriska material som boken bygger på har jag grävt fram med mina egna händer, och glupskt och tacksamt har jag plockat frukter från såväl institutionella datainsamlare som vetenskapliga kolleger inom många discipliner. Samtidigt vill jag rikta ett stort tack till min student Maruta Herding som bistått mig i det kulturella utbytet. Jag vill vidare tacka alla mina studenter i Cambridge för en högst utmanande och stimulerande undervisningserfarenhet och för interkulturell kunskap. Min redaktör och kollega professor John Thompson är jag också tack skyldig för hans både skarpsinniga granskning och generösa stöd.

Cambridge och Ljungbyholm Göran Therborn

9

Inledning:

Mänskligheten och dess värld

Människans samhälle och människans historia kan bara förstås genom deras motsättningar. 1900-talet var folkmordens sekel, det värsta sedan 1500-talet och den europeiska erövringen av Amerika – liksom det var toppen på världens demografiska nettotillväxt. Det skapade världens mest fruktansvärda rasistiska folkmord och gav oss i arv en medvetenhet om att vi utgör en enda mänsklighet som lever i en gemensam, ändlig värld.

Mänskliga rättigheter, Internet, ”globalisering” och Kyotoprotokollet – alla produkter av det förra århundradets sista fjärdedel – har öppnat en ny horisont av social förståelse och socialt handlande, det vill säga för människan och hennes värld. Samtidigt som vi fortsätter att vara kineser eller amerikaner, muslimer eller hinduer, arbetare eller bankirer, afrikanska kvinnor eller europeiska män, unga eller gamla så har vi också blivit medlemmar av en gemensam mänsklighet och intressenter i samma planet.

Det var ett unikt sammanflöde av händelser. FN:s postfascistiska Förklaring om de mänskliga rättigheterna var länge en avantgardistisk publikation av föga betydelse. Dess försäkran om rätten att ingå äktenskap (eller ej) överträddes exempelvis systematiskt i större delen av Afrika, Asien och USA (rasöverskridande giftermål), ofta i det övriga Amerika och i Östeuropa, även om lagstiftningen där åtminstone formellt hade befriat ungdomarna från föräldrarnas kontroll. Mänskliga rättigheter började tack vare Amnesty International framträda som en allvarlig fråga på 1960-talet, men nådde den geopolitiska huvudfåran först i mitten av 1970-talet. Västmakterna fick dem infogade i 1975 års Helsingforsavtal som erkände Europas efterkrigsgränser, vilket var centralt för polackerna och de flesta andra östeuropéer oavsett om de var kommunister eller icke-kommunister. Även i Amerika blev mänskliga rättigheter en viktig fråga under 1970-talets andra hälft. I Latinamerika blev

10

Inle dning: Mänsklig he te n oc h dess vär ld

de ett försvar i nederlaget sedan alla försök till progressiv samhällsförändring (utanför Kuba) hade krossats av militärdiktaturer. I USA fanns det för ovanlighetens skull ett positivt gensvar under Carteradministrationen. Den helt oförutsedda kopplingen mellan det kalla krigets diplomati och USA:s erkännande av mänskliga rättigheter i Syd- och Nordamerika gjorde det omöjligt att avlägsna mänskliga rättigheter från den internationella politiska dagordningen, vars kränkningar till och med erkändes av Reagan och de båda Bushadministrationerna.

Segment av mänskligheten har länge stått i världsomspännande eller åtminstone transkontinental kontakt. Det fanns handelsförbindelser mellan det antika Rom och Indien för omkring två tusen år sedan och mellan Indien och Kina. Alexander av Makedoniens räd in i Centralasien för 2 300 år sedan omvittnas av British Museums Buddhaskulpturer med grekiskt utseende. Det nya är den massiva kontakten, och kontakten mellan massorna, massturism och individuell kommunikation i masskala. Globala tevesatellitsändningar blev en bred rutinföreteelse på 1980-talet. Internet blev offentligt 1991. Globala chattforum och bildutväxlande klubbar uppträdde på 2000-talet och fick snart tiotals, nej hundratals miljoner medlemmar över hela världen. Nätet och satelliterna når nu nästan alla planetens hörn, medan man mitt under min yrkeskarriär (på 1980-talet) knappt kunde korrespondera med kolleger i Italien på grund av den italienska postens usla förhållanden.

När kalla kriget tog slut blev ”globalisering” det populäraste sociala begreppet, med en användning som exploderade på 1990-talet. Det fångade tidens stämningar, i pluralis, därför att det hade både goda och dåliga vibrationer. I båda fallen syftade det i första hand på en global utvidgning av sådant som redan existerade, framför allt kapital och marknader, men även kulturer. Samhällsförändring upphörde att ha ett strukturellt eller kulturellt innehåll, utan övergick till att bli ett rumsligt begrepp. Men vilka kritiska synpunkter man än kan ha på globaliseringsdiskursen var den riktig genom att fästa uppmärksamheten på människornas nya ömsesidiga beroende via kapitalflöden, varukedjor, utländska intrång på inhemska marknader, växande migration samt ett intensifierat och korsbefruktande kulturellt utbyte.

Människosläktets miljö på vår planet hamnade första gången i rampljuset 1972 i och med Tillväxtens gränser, utgiven av ett litet och rätt aristokratiskt organ vid namn Romklubben. Den fick stort genomslag på grund av oljekrisen 1973–74 efter USA:s räddning av Israel i det egyptisk-israeliska ramadan/yom kippur-kriget 1973. Förenta nationerna tog snabbt upp miljöhotet, med konferenser i Stockholm 1972 och i Rio 1992 och genom sitt försök till

11

Inle dning: Mänsklig he te n oc h dess vär ld

global lagstiftning i 1997 års Kyotoprotokoll. Till följd av USA-kongressens vägran att medverka kom det inte ut särskilt mycket konkret av Kyoto, men medvetenheten om hotet mot människans gemensamma miljö från en klimatförändring som vi själva orsakat ökade under 2000-talet. Även FN:s försök december 2009 i Köpenhamn var till stor del misslyckat om man ser till det praktiska handlandet, men det rådde ett nästan universellt samförstånd om att vi är en enda mänsklighet som står inför ett världsomspännande miljöproblem.

Detta är en ny situation i människornas historia, ett massmedvetande om en gemensam mänsklighet, elektroniskt direktkopplad och ett gemensamt mål för satelliternas kommunikationsstrålar, förenad i en enda global ekonomi, i en och samma planetära miljö. Inom intellektuella eliter har visionerna om världsgemenskap en historia. Just inom den europeiska traditionen finns Immanuel Kants och upplysningens ”världsmedborgarperspektiv” (weltbürgerliche Sicht), och redan dessförinnan Dantes medeltida universalism och 1500-talets försvar av de indianska människorna från Bartolomé de Las Casas (se Bartelson 2009). Men detta var enstaka intellektuella visioner, och Kants förhoppning om en ”evig fred” följdes av masslakten under Napoleonkrigen, den sista fasen i det fransk-brittiska världskriget.

Världen som annanhet har en lång historia av massfascination för upptäckter och erövringar. Vi står alla i skuld till det både intellektuella och fysiska modet hos de stora geograferna och kartograferna alltifrån Strabo och Mercator, hos de stora resenärerna och upptäcktsresandena alltifrån Ibn Batuta, Marco Polo, Zheng He, Fernão de Magalhães, James Cook till Alexander von Humboldt och andra. Och vi har också ett mer tvivelaktigt arv av stora erövrare, från Alexander den store till Djingis Khan och Hernán Cortés och deras senare efterföljare.

Den nya utmaningen är att förstå och förmå oss att agera utifrån denna nya gemensamma människovärld. En högst elementär början är att inse att gemensamhet inte nödvändigtvis innebär vare sig identitet eller jämlikhet.

En riktig förståelse av dagens mänsklighet bör snarare vara beredd på dess mångfald och ojämlikhet, som a priori inte är mindre än godsägarbyn, plantagen, det indiska kastväsendet eller dagens ”globala stad”, som alla förmodas manifestera ett gemensamt samhälle. Men detta förhållningssätt är bara en försiktighetsåtgärd mot att alltför enkelt likställa gemensamt medvetande om existensvillkor med identitet eller jämlikhet. Det är nu den verkliga uppgiften börjar.

För att få ett grepp om mänskligheten och dess värld, både för handlingens och förståelsens skull, behöver vi veta något om följande saker. Varför är

12

Inle dning: Mänsklig he te n oc h dess vär ld

vi det vi är? Varifrån kommer våra egenskaper, vår kunskap och vår okunskap? Det kan hävdas att dessa frågor kräver att vi använder oss av en sociokulturell geologi, av en lång, skiktad historia där vi ser på de varaktiga effekterna av antika civilisationer, mängden av globaliseringsvågor och olika vägar till modernitet. Vår syn på världen, våra grundläggande föreställningar, estetiska smakriktningar, våra språk, våra sätt och seder att inter­ agera socialt, vår politik och våra idrottsgrenar kan alla återföras på vår historiska formation.

Och varför handlar vi och andra som vi gör? Jag tänker hävda att det hos mänskligheten finns fem oreducerbara drifter som skapar världens dynamik.

Enbart dessa konstituerar förvisso inte människans villkor men de driver fram den sociala världen. Vart de för oss vet varken Gud eller forskarna, men de kan förstås och utnyttjas.

För det tredje har vi världsscenen av geopolitik och geoekonomi, men också av mediernas bländande värld. Även om världsidoler och kändisar verkligen är ett betydande inslag i dagens människovärld, kommer vårt fokus här att primärt ligga på det lilla antal stora kollektiva aktörer som dominerar det globala maktfältet.

Så har vi det mänskliga levnadsloppet, vår begränsade stund på jorden. Vi lever våra liv på nästan sju miljarder olika sätt, men vi är alla underkastade en förprogrammerad levnadsbana, förkortad eller förlängd, med dess olika stationer, karakteristiska utmaningar och rites de passage, från födelse och barndom till ålderdom och död. Detta levnadslopp, med dess skiftande sannolikheter på olika delar av planeten och i skilda sociokulturella miljöer, är åtkomliga för social förståelse och analys. Pågående mänskliga levnadsbanor utgår från den mänskliga historiens geologiska grund, och de drivs fram – eller blockeras – av dynamiken på dagens världsscen.

Till slut ska vi göra ett bokslut över varför vi kommit dit där vi är och pröva några svar på den omöjliga frågan: Vart är vi på väg?

13

Kapitel 1.

Varför vi är som vi är: En sociokulturell geologi för dagens värld

När vi träffas som medlemmar av mänskligheten behöver vi, för att rätt kunna interagera och förhålla oss till varandra, förstå våra skillnader – inte bara de påtagliga, som att vi ser olika ut och talar skilda språk. Våra grundläggande värderingar och smaker är olika, våra världsuppfattningar och förväntningar på livet skiljer sig åt, liksom vår känsla för kropp, kön och familj.

Fastän ingen samhällsvetare eller psykolog någonsin kommer att kunna förstå den mänskliga individualitetens oändliga variationer, tenderar våra skillnader att vara historiskt och geografiskt strukturerade och därmed förståeliga.

Som människor kommer vi från olika historiska kulturer och erfarenheter. Vår första uppgift när vi ska förstå mänsklighetens värld är att få grepp om denna historiska härstamning och erfarenhet. Den mest lovande, fast hittills knappast använda, ansatsen är därför att betrakta dagens samhällen och konfigurationer ur ett sociogeologiskt perspektiv. Den sociokulturella gjutform som gett oss vår skepnad är ingen produkt av gårdagen. Den bör snarare förstås som skiktad genom olika sociala processer av skiftande ålder.

En skiss av konturerna till dagens globala sociogeologi bygger på världshistorien, för vilken Felipe Fernández-Armestos (2008) ”kortfattade” världshistoria på cirka 1 300 sidor ger en underbar start. Men jag försöker här varken snylta på den eller konkurrera med den. Detta är en bok som betraktar historiens sediment ur nuets speciella synvinkel. Vårt fokus ligger inte på det historiska skeendet utan på det historiska dna som vi bär på i vår sociala och kulturella utstyrsel.

14

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

I denna geologiska åder har jag funnit tre tjocka lager av mänsklig samhällsbildning – bland myriaden av lokala skikt – som jag anser särskilt relevanta. Det äldsta kan vi, i enlighet med en stor del av det aktuella vardagsspråket, kalla ”civilisationer” i pluralis. Det är rumsligt förankrade kulturella konfigurationer av varaktig betydelse, med ”klassiska” språk, texter och/eller muntliga traditioner, föreställningar om livet och livet efter detta, skönhetsuppfattningar, familje-, köns- och genusbegrepp.

För det andra finns det globala sociala och kulturhistoriska mönster som formats på ett beständigt sätt av transkulturella, transpolitiska, transkontinentala processer som vi kan kalla ”globaliseringsvågor”, även om de före 1492 inte bokstavligen var globala. Dessa vågor som uppstod genom långväga resor, kommunikation och utbyte har förvisso inte alltid varit primärt ekonomiska i sin dynamik och betydelse. Religion och politik har också funnits i förgrunden. Vågorna har dessutom gett upphov till två viktiga hybridartade system av familj–kön–genus, närmare bestämt i Sydostasien och i Amerika.

Det tredje lagret är ”moderniteten”: den moderna världen. På samma sätt som konstmuseer numera skiljer mellan samtida och modern konst bör vi skilja den samtida världen från den moderna. Den senare är av två skäl ett viktigt historiskt skikt i vår formation. Det ena är att moderniteten kämpade sig fram till kulturell dominans längs olika vägar och med olika konstellationer av förespråkare och motståndare. Dessa vägar har påverkat hur stor vikt vi i dag lägger vid religion, ideologi, klass och språk. För det andra innebar den moderna världens födelse också etableringen av den nuvarande klyftan mellan vad som med en förskönande omskrivning kallas ”utvecklade” länder och ”utvecklingsländer” alias ”underutvecklade” länder. För de allra flesta av oss har det gjort en enorm skillnad att födas i den ena eller i den andra kategorin. Varför denna klyfta öppnade sig och nu i två århundraden har delat världen utgör ämnet för en till synes ändlös kontrovers. Hur det gick till är något mindre kontroversiellt. I den här bokens geologiska perspektiv uppstod klyftan genom sammanstrålningen av vägarna till moderniteten och den fjärde vågen av historisk globalisering.

Vi är alltså vad vi är på grund av den civilisation och det system av familj, kön och genus i vilka vi uppfostras, på grund av vår hemvist i de återkommande, ackumulerade globaliseringsvågorna samt slutligen på grund av vårt samhälles erfarenheter från kampen för och mot moderniteten. Individualisterna har inte fel när de tillägger att dessa gjutformar kan spräckas och förkastas, men de är naiva om de tror att inflytandet från dem kan önskas bort.

15

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

Civilisationernas klippgrund Det geologiska perspektiv som vi här utgår ifrån både fokuserar och begränsar vår syn på civilisationerna, vilka kan betraktas på en rad olika sätt (se Braudel 1963/87, Fernández-Armesto 2000, Huntington 1996, International Sociology 2001). Jämförande studier av (eurasiatiska) civilisationer hade blivit en skön konst redan i 800-talets Bagdad (Chaudhuri 1990:67). Vad som intresserar oss är stora, varaktiga kulturella konfigurationer med relevans för vår samtida värld. De har historiskt sett formats av geopolitiska eller geospatiala krafter – Braudels första grammatiska regel i frågan lyder: ”civilisationer är rum” – vilket kan ha undgått dagens icke-specialister. I sådana konfigurationer förväntar vi oss finna en kosmologisk och moralisk världsuppfattning, ett mönster av symboliska bilder samt, i litterata civilisationer, ett eller flera klassiska språk och en klassisk kanon av kosmologi, etik, politik och estetik. Eventuella kollisioner eller dialoger mellan civilisationer ligger utanför vårt fokus just här. I vad mån de påverkar dynamiken i dagens värld kommer att framgå av den följande behandlingen.

Vi kan för vårt syfte identifiera fem antika stora civilisationer av varaktig betydelse. Detta är inte avsett som någon uttömmande lista. Mitt enda krav har varit att det inte ska finnas någon annan av lika stor eller större vikt om man ser till antalet människor som civilisationen omfattar. Det bör påpekas att vi här inte eftersträvar någon kort historisk sammanfattning av civilisationerna, eller av något annat skikt i världens sociokulturella geologi, utan vi vill förstå nyckelelementen utifrån deras aktuella betydelse.

Den siniska Den siniska civilisationen är den största. Den utvecklades och hade sitt centrum i Kina, men spreds långt utöver han-kulturen till Korea, Japan och Vietnam. Adjektivet ”sinisk” används i civilisationsanalyser just för att förmedla denna större konfiguration. En forskare har nyligen (Fogel 2009) kallat den för ”sinosfären”. Dess kinesiska kärna, utvecklad kring och mellan Yangtzefloden och Gula floden, är den äldsta av dagens alla stora civilisationer. Som den enda av de stora antika flodcivilisationerna, däribland dem kring Eufrat och Tigris, Nilen och Indus, har den lyckats överleva utan avbrott. Det är en tättbefolkad civilisation där människorna livnär sig på sump­ris och hirs, styrd av ett stort politiskt organisationscentrum som bara undantagsvis varit uppdelat på skilda härskare. Det är en bofast civilisation som för mer än två tusen år sedan uppförde världens största byggnadsverk, kinesiska muren, till försvar mot ”barbariska” nomader.

16

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

Det mest utmärkande inslaget i den siniska världsuppfattningen är en icke-transcendental moral- och samhällsfilosofi utan Gud eller gudar, vanligen sammanfattad som ”konfucianism”. De kinesiska kulturcentra som nu sprids över världen har namn efter Konfucius (som dog 470 f.Kr.). Den siniska civilisationen är markant inomvärldslig utan några heliga texter med gudliga berättelser och uppenbarelser. Människolivet följer släktlinjer som det är en moralisk plikt att upprätthålla och vörda. De altare som finns i hemmen är inte ägnade åt gudar utan åt ens förfäder. ”Sonlig vördnad”, en sons kärlek till och respekt för sin far, är den främsta sociala normen.

Visst har traditionen erkänt utomvärldsliga och upphöjda företeelser: kejsaren var Himmelens Son med ett himmelskt mandat. Men denna himmel var nebulös och hyste ingen befallande patriark som den judisk-kristnemuslimske Guden, inga gudliga dramer och personifieringar som i den hinduiska världen, och inte heller någon utomvärldslig afrikansk animism. Kejsarens mandat kunde gå förlorat, men inte på grund av att någon gudomlig lag hade kränkts. ”Himlen ser som människor ser, Himlen hör som människor hör”, förklarade Mencius, Konfucius paradigmatiska lärjunge (Tu 1990:119). Mästaren hade själv etablerat detta inomvärldsliga fokus: ”Hur ska man kunna göra sin plikt mot andarna om man inte kan göra sin plikt mot människorna?” – ”Hur ska du kunna förstå döden så länge du inte förstår livet?” (Bodde 1981:321). Denna moralfilosofi gav ett frikostigt utrymme åt skilda konfessioner – buddhism och taoism utgör tillsammans med konfucianism Kinas ”tre läror” – och åt allsköns magiska föreställningar och riter. Men alltid vid sidan av, som om kristendom och islam hade förblivit en folklig undervegetation till en förhärskande aristotelisk filosofi i Europa och Västasien. Åt dagens värld har konfucianismen lämnat ett arv av sekulariserad politik, meritokratisk betygsfixering i undervisningen och patriarkal familism. Även om en begriplig stolthet över forntida ära och makt har underbyggt en konservatism, har sinosfärens politiska moderniserare aldrig behövt möta någon stark religiös reaktion – inte 1800-talets förvästligare av Japan, inte de kinesiska, nordkoreanska eller nordvietnamesiska (de sydvietnamesiska var annorlunda) kommunisterna och inte heller de barnbegränsande kapitalistiska militärerna i efterkrigstidens Sydkorea och Taiwan. Det märkliga mandarinska undervisningsväsendet som formellt rekryterade ämbetsmän på en meritokratisk grund av klassisk bildning – ett system som inte var fullt institutionaliserat i Japan men omfattade Kina, Korea och Vietnam – satte högt värde på utbildning, och en utbildning som i princip var tillgänglig för var och en. På 1900-talet uppträdde massutbildning som ett trumfkort i den

17

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

östasiatiska utvecklingen. Det nedärvda och reproducerade familjesystemet kommer vi snart att återvända till.

För den siniska civilisationens arvingar är språket ett nyckelelement – det vill säga skriftspråket, de ideografiska kinesiska skrivtecknen. Detta skriftspråk är den här civilisationens klassiska språk. Det var det gemensamma språket för bildad kommunikation i hela regionen åtminstone fram till andra världskriget, trots att de talade språken är ömsesidigt oförståeliga och trots att särskilda skriftspråk hade utvecklats i Japan, Korea och Vietnam.

Kommunikationen med dessa klassiska kinesiska skrivtecken kallades ”penselsamtal” (Howland 1996:44 ff). Bildtecknen kunde förstås av bildade människor oberoende av nationsgränser över hela civilisationen, ungefär som siffror och matematiska symboler mellan exempelvis engelska och ryska. Japaner och koreaner utvecklade sin egen, enklare stavelseskrift som kom att bli den dominerande på 1900-talet, och det sena 1800-talets franska missionärer lyckades omvända vietnameserna – som också hade producerat ett eget lågkulturellt skriftspråk – till det latinska alfabetet, kompletterat med en uppsättning diakritiska tecken.

Kinesiska skrivtecken, kanji, ingår fortfarande i det japanska skriftspråket och är en del av den östasiatiska klassiska bildningen. Efter krav från sina viktigaste donerande företag kräver ett ledande privatuniversitet i Seoul, Korean University, där jag undervisade 2007, att antagna studenter ska känna till minst två tusen kinesiska tecken. Skriftspråket har även gett upphov till en särskild konstform, kalligrafi, som också utövas i den islamiska civilisationen, även om den inte har någon unik ställning, vilket däremot är fallet i den siniska civilisationen. Huvudmonumentet på Himmelska fridens torg i Beijing, före det stora Maomausoleet, var en kolonn rest till ära för ”folkets hjältar”. Dess ursprungliga inskription var ristad efter Maos kalligrafiska handstil, och texten intill med premiärminister Zhou Enlais.

En klassisk utbildning i sinisk kultur är nu för tiden normalt lika fragmentarisk, både intellektuellt och socialt, som en klassisk utbildning i Europa, men mina kinesiska studenter i Cambridge har studerat Konfucius. En riktig klassisk sinisk utbildning omfattade framför allt Konfucius Analekter [Utvalda bevarade fragment] samt de fem klassikerna: Dokumentens bok (om rättvis styrelse), Poesins bok, Sångernas bok (om känslor), Riternas bok (om sociala relationer) och statskrönikan Vår- och höstannalerna (Tu 1990:123 ff). Dessutom fanns de kanoniska Förvandlingens bok och Musikens bok (Poceski 2009:37).

Byggnadskonstens klassiska former konsoliderades under Tangdynastin (600–900-talen e.Kr.), men de klassiska principerna för stadsbyggnad är

18

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

mycket äldre. De dominerar fortfarande centrala Beijing, den förbjudna staden och dess omgivningar, stadsplanen i Kyoto och centrala Seoul, och de kännetecknar det konfucianska tempelkomplexet Van Mieu i Hanoi, numera ofta kallat Litteraturens tempel (Logan 2000:26 ff). Dagens östasiatiska skyskrapor med deras i grunden internationella stil har ofta ett tak som refererar till Östasiens kanon – en uppochnedvänd reverens eftersom den klassiska siniska arkitekturen var lågbyggd och horisontell – och de brukar beakta de geomantiska principer som ligger till grund för feng shui. Regionala och nationella varianter har utvecklats över hela Östasien, men en ”nyklassisk” byggnad där skiljer sig än i dag märkbart från exempelvis den sydasiatiska eller europeiska nyklassicismen.

Den siniska civilisationen i Östasien är ett tättbefolkat område som fortfarande till stor del behärskas av gamla normer om plikt och harmoni. Brott och familjeupplösning är mer marginella än i den övriga världen. Politiken må vara auktoritär och repressiv mot oliktänkande, men social harmoni och beslut i samförstånd förblir viktiga normer. Gamla historiska traditioner hålls vid liv som i Japans kejsarritualer, Seouls nutida museer, Hanois nya monumentalitet och i den aktuella konfucianska beklädnaden av den kinesiska staten. I Pyongyang – i 1900-talets början kallat ”Österns Jerusalem” på grund av skotska presbyterianers framgångsrika missionsverksamhet – är brytningarna med det (framför allt det icke-koreanska) förflutna kanske starkare, men i Kina var Mao stolt över och använde sin klassiska utbildning i historia, poesi och kalligrafi. Han hade flera gånger läst de 24 dynastiska krönikorna som omfattar alla Kinas kejsare från 221 f.Kr. till 1644 e.Kr. och diskuterade dem ivrigt med sin läkare och med privata samtalspartner. Inför sina frekventa sexuella möten gav han ofta flickorna en klassisk daoistisk sexhandbok med gamla sällsynta skrivtecken som han ville att de skulle läsa (Li 1984:122 ff, 358).

De identiteter som denna civilisation producerar är inte jagcentrade utan sociocentriska eller kontextuella. Språken i området har flera olika ord som motsvarar svenskans ”jag” och används alltefter det sociala sammanhanget.

När man på vietnamesiska talar till sina föräldrar och refererar till sig själv bör man absolut undvika första person och i stället använda uttryck som ”er son/dotter”. (Detta har jag lärt mig av min vietnamesiska stjärnstudent Pham Van Bich; om kinesiska, japanska och koreanska, se Nisbett 2003:51 ff, 178.)

Från det antika Grekland till dagens Euroamerika finns en fokusering på och en upptagenhet av den handlande individen, aktören och dennes begränsningar – återvunnet som förhållandet mellan aktör och struktur i 1980-talets sociologiska debatter. Den östasiatiska motpolen är ett intresse

19

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

för ömsesidiga relationer, totalitet och den helhetens ”harmoni” i vilken alla individer och grupper har sin rätta plats, likt en lyckad blandning av örter och kryddor i en god maträtt. Och ”harmoni” är i dag den kinesiska regeringens uttalade policymål. Mot det euroamerikanska motsatsförhållandet mellan rätt och fel ställs den östasiatiska anpassningen och undvikandet av splittring. Detta är det civilisationsarv som ligger bakom exempelvis Japans politiska beslutsfattande och bolagsstyrning liksom beslutsfattandet inom ASEAN. Att dagens kinesiska beslutsfattande på toppnivå framstår som dunkelt eller ogenomskinligt bör inte tas till intäkt för ogrundade exemplifieringar. Det finns emellertid en annan aspekt av detta som är synlig. Det är det långa perspektiv som karakteriserade Meiji-Japans modernistiska politiska planering på 1800-talet och som utmärker Kinas socioekonomiska reformer under epoken efter Mao. I ett imponerande arbete – som använder en bred uppsättning hårddata från den antika kinesiska och grekiska filosofin till dagens jämförande studier om barns utveckling, om psykologi och företagsledning via tvärkulturella försök med studenter – har den amerikanske psykologen Richard Nisbett demonstrerat hur den siniska och den europeiska civilisationen har genererat skilda sätt att betrakta och lära känna världen. Skillnaderna fanns bland de stora filosoferna för 2 500 år sedan, och de återfinns även bland 2000-talets föräldrar, småbarn, studenter och direktörer. Skillnaderna är förstås sannolikhetsfördelade och inte inskrivna i varje kines, japan, europé eller amerikan av europeisk härstamning.

Européer tenderar att se världen i analytiska kategorier, östasiater i ett nät av relationer. Ett enkelt exempel som Nisbett använde i sina experiment – som även avslöjade undertecknad som eurocentrisk när han hade garden nere – är att fråga människor vilka två fenomen i en triad som hör samman; i en av versionerna är det en panda, en apa och en banan. Européer tenderar att föra samman pandan och apan som tillhörande samma kategori, nämligen djur. Östasiater anser däremot oftast att apan och bananen är relaterade till varandra, eftersom apor äter bananer. Européer och amerikaner tenderar att uppfatta världen i antingen–eller-kategorier, medan östasiater oftare betraktar världen som bestående av dialektiska motsatser, av både x och icke-x.

Mao Zedong var kanske inte den stora tänkare som hans beundrare en gång påstod, men hans bidrag till marxismen var just hans kinesiska känsla för dialektik.

Dagens siniska civilisation hyser en enorm kulturell stolthet över sin rika, gamla och kontinuerliga civilisation som, efter dess förfall och intellektuella förkastelse i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, ännu finns där i

20

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

moderna blomstrande eller snabbt växande länder. Denna stolthet är mest utbredd i Kina (jfr Jacques 2009, kap. 7–8), civilisationens centrum, medan den i Japan, Korea och Vietnam inympas på nationella kulturtraditioner.

Den stora historiska svagheten har varit dess självcentrering, som slutligen ledde till att man avskärmade sig från världen i övrigt, något som i sin tur orsakade en stagnation inom vetenskap, teknologi och ekonomi, som i mitten av 1800-talet hade blivit närmast livshotande. Dess viktigaste starka sidor är förmodligen traditionen av storskalig kollektiv arbetsorganisation, medborgardisciplin, hög värdering av utbildning och kunskap samt den sekulära ram som lämnar föga utrymme och grund för religiös konservatism och religiösa stridigheter mellan olika läror.

Den indiska Indien och det indiska härstammar, liksom det hinduiska, från floden Indus i dagens Pakistan, men inget av dem har något känt direkt samband med Indusdalens civilisation som försvann för cirka 4 000 år sedan. Den indiska civilisationen började uppstå 500–1 000 år senare och utvecklades av folk som kom från nordvästra Iran och Centralasien, ”arier” – varifrån Irans nuvarande namn härstammar – genom dagens afghanska bergspass och in i femflodslandet, Punjab. Från sitt ursprung i nordväst spred sig den indiska civilisationen österut, utmed slätten kring Ganges – som har blivit hinduismens heliga flod och där man också kan återfinna denna polycentriska tros kanske viktigaste religiösa centrum, Varanesi (eller Benares) – för att långt senare nå södra Indien.

Indisk (tydligare på engelska, Indic) har en liknande relation till Indien som sinisk har till Kina. Den indiska civilisationen sträcker sig utöver det egentliga Indien, åt söder och öster, till dagens Sri Lanka, till Bali och Java samt till det som numera är Myanmar/Burma, Thailand, Laos, Kambodja och delar av södra Vietnam. Den växte också norrut, in i och över Himalaya, in i Nepal och Tibet vars lamanism är en utlöpare av den indiska buddhismen. Det europeiska uttrycket ”Indokina” fångar mötesplatsen mellan sinisk och indisk civilisation. Det är den sydvästra änden av kinesiska skrivtecken, byggnadsformer och ätpinnar, liksom fastlandets östra ände av inskriptioner på sanskrit och av skulpturala indiska tempel, som nådde Angkor Wat, Laos och södra Vietnam på Champarikets tid under första hälften av vårt kristna andra årtusende. Det utgör gränsen för läsandet av de stora indiska eposen Mahabbarata och Ramayana som fortfarande ingår i Thailands kungliga riter (Coedès 1966, 1968)

21

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

Kognitionspsykologer har upptäckt att det finns vissa likheter i kausal attribution mellan öst- och sydasiatiska kulturer – där man understryker sammanhanget mer än aktörens disposition – till skillnad från euroamerikanska (Nisbett 2004:144 ff). Det kan också finnas andra likheter, till exempel en holistisk världsuppfattning där individerna betraktas som inbäddade i större sammanhang (Singh 2002:32 ff). Båda civilisationerna har på olika sätt lyckats tolerera och hantera religiös pluralism, även om denna tolerans i bägge fallen stundtals har kränkts av bigotta härskare. Den sekulära konfucianska traditionen av etisk och politisk filosofi har gett utrymme för skilda personliga trosföreställningar och riter – daoistiska, buddhistiska, shintoistiska och kristna. Den oändligt polyteistiska hinduismen kunde för sin del lätt samexistera med jainistiska, buddhistiska, judiska, kristna, muslimska och sikhiska gudar och föreställningar.

Men det indiska och det siniska är också i vissa avseenden motsatta civilisationspoler, trots deras geografiska närhet och deras buddhistiska kulturella utbyte för 1 500–2 000 år sedan Medan den siniska civilisationen är övervägande inomvärldslig och sekulär, är den indiska genomdränkt av religion. Indiernas religiositet var beryktad redan i den hellenistiska världen och åtminstone apokryfiskt i det antika Grekland. En biskop berättade i början av 300-talet följande anekdot. En indier bad Sokrates definiera sin filosofi och fick svaret: ”Det är studiet av människans verklighet.” Varpå den indiska besökaren utbrast i ett hånfullt skratt: ”Hur kan man studera den mänskliga verkligheten och samtidigt strunta i den gudomliga!” (Braudel 1963/1987:66).

Det mest utmärkande för den indiska civilisationen, och som den har gemensamt med hinduismen och buddhismen, är nog begreppet transmigration eller återfödelse och idén att inkarnationernas liv bestäms av handlingarna i ett tidigare liv. Detta gav en fast och djup grund åt en hierarkisk social uppdelning, varna, som ursprungligen inte skilde sig särskilt mycket från liknande uppfattningar i Östasien och Europa. I den indiska versionen finns det fyra stora nivåer: högst upp de brahminska prästerna, sedan härskaroch krigarkasten kshatriya, därefter de jordbrukande eller handelsdrivande vaisya samt längst ner tjänarna och arbetarna sudra. Under de senare uppstod ett skikt av ”oberörbara” till vars plikter hörde de smutsigaste uppgifterna, som att tömma latriner eller flå döda djur. Successivt utskildes ett stort antal ärftliga yrkeskaster eller jati. Kastmedlemmar var tvungna att gifta sig inom sin kast, och den sociala interaktionen mellan kasterna styrdes av religiöst förankrade regler om renhet och förorening. En brahmin kunde

22

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

inte ta emot mat eller dryck från lägre kaster, en oberörbar måste hålla sig ur vägen för alla andra, aldrig låta sin skugga falla på dem och så vidare.

Mycket av den rigida kasthierarkin och dess ”smutstabun” har nu urholkats. Det självständiga Indien har gett missgynnade, ”registrerade” kaster prioriterat tillträde till offentliga arbeten. Den demokratiska politiken har lyft fram prominenta, tidigare oberörbara dalitiska politiker – alltifrån den briljante dr B.R. Ambedkar, en av landets grundlagsfäder, till Uttar Pradeshs mycket populära premiärminister Mayawati, som även om hon blivit demokratiskt vald (hittills tre gånger) inte är så olik en plebejisk karibisk caudillo på 1800-talet. Tidigare oberörbara får nu komma in i eller närma sig många om än inte alla bybutiker och många bybrunnar. Även om kontaktannonserna i Delhis tidningar när jag studerade dem för några år sedan ännu var grupperade efter kast, fanns det också i slutet en liten sektion under rubriken: ”Kasttillhörighet inget hinder”.

Men kasthierarkin, som även spreds till Sydasiens muslimer, är fortfarande ett viktigt arv i den indiska civilisationen. Trots att dess hierarki har eroderas genom politikens majoritetsregler, utgör kastidentitet och kastorganisationer uppenbara måltavlor för politisk mobilisering. Det är även så att ens namn avspeglar vilken kast man tillhör, något som är uppenbart för alla. (Litteraturen om Indiens kaster är enorm. Bland de nyare viktiga arbeten som jag konsulterat hör Yadav 2006, Rao 2009 och Thorat & Newman 2010.)

Mahatma Gandhi var en extraordinär inkarnation av denna kultur och en extraordinär ledare för sitt folk. Han var inte statistiskt representativ, men ett viktigt modernt förkroppsligande av indisk civilisation, vilket framgick av hans ikonoklastiska försök att få medlemmar av högre kaster att tömma Kongresspartiets latriner. Med sin starkt symbolladdade politik, hans förkastande av det industriella utvecklingstänkandet och hans dramatiska kroppsliga asketism skulle han ha varit otänkbar – eller avfärdats som en knäppgök – i varje annan del av världen.

Indien är fortfarande en scen av märkliga religiösa demonstrationer, av nakna kringvandrande sadhu eller heliga män, av prostituerade devadasi som (av fattiga föräldrar) sedan barnsben helgats åt sitt kall genom tempelceremonier, och här finns tantriska uppväckare av andar från dödskallar och många andra – aktörer som inte har mycket gemensamt med affärslivets, filmens eller medicinens mer välbekanta moderna värld (Dalrymple 2009).

Indien förkroppsligar verkligen allt, inklusive dess motsatser. Även ateismen har en betydelsefull plats i den övergödda vegetationen av indiska trosföreställningar. Ett stort regionalt parti, DMK i den sydliga delstaten Tamil

23

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

Nadu, har varit ännu mer militant sekularistiskt än den franska statens laïcité eller den turkiska kemalismen. Det har inte bara bannlyst gudar och gudinnor från skolor och offentliga inrättningar, vilket hände 1967, utan det har även ordnat konferenser om ”vidskepelseutplåning” (Smith 2003:147).

Den kultur som vördar sina många asketer har också producerat världens mest berömda erotiska handbok, Kamasutra, och byggt världens sexuellt mest explicita tempel, Khajuraho. Men religiösa riter, såväl i hemmet som i templen eller i den heliga floden Ganges, förblir viktiga inslag i det indiska livet. Subkontinenten och dess insulära bihang Sri Lanka är också, trots all sin mångfald, platser för religiöst våld mellan olika befolkningsgrupper, underblåst inte bara av hindutva-militanter utan även, i Sri Lanka, av nitiska buddhister och, i Pakistan, av inre islamiska konflikter.

De östasiatiska mandarinerna behövde tävla om sin ställning som kunskapens väktare i världens första meritokratiska system, medan brahminerna ärvde sin kunskap, vilken var ouppnåelig för icke-brahminer. Indien och Sydasien har fortfarande en hög grad av analfabetism vid sidan av ett mycket utvecklat system för högre utbildning som spottar ut massor av ITtekniker liksom mängder av intellektuella.

Den siniska civilisationen hade ett enda politiskt fokus: kejsaren och hans imperium. Den indiska har aldrig haft något etablerat imperiecentrum. Den nuvarande Indiska unionen var aldrig politiskt förenad före 1947, och subkontinentens största politiska enheter leddes alla av icke-hinduiska härskare.

Ashoka (tredje århundradet f.Kr.) var buddhist, 1600-talets stora mogulhärskare var muslimer av turk-mongolisk härstamning – och deras brittiska efterträdare på 1800- och 1900-talen var kristna. De stora mogulhärskarna dominerade subkontinenten, men enade den aldrig och var aldrig oomstridda. Det brittiska väldet kombinerade områden av direkt kolonialstyre – centrerade kring Calcutta, Delhi, Bombay och Madras inklusive det mesta av dagens Pakistan och Bangladesh (och det nuvarande Burma) – med ”beskyddade” furstestater av vilka Hydarebad, Mysore och Rajputana var de viktigaste. Det var ett komplex av religiösa föreställningar om livet, och om tillvaron före och efter livet, med dess dharma plikter och dess kama dåd och ritualer, som polyteistiskt höll ihop den indiska civilisationen genom brahminerna som hade rituell prioritet över härskarna, sina tempel och sin kunskap om heliga regler och riter, förmedlade på det subkontinentala elitspråket sanskrit.

I dag härrör nog de flesta av den indiska civilisationens bestående drag från den brahminska hinduismen, och det finns en stark politisk strömning som för några år sedan blev regeringsbildare och som hävdar sin hinduiska

24

1. Var för v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

karaktär. Men att ersätta indisk civilisation med hinduisk skulle vara ohistoriskt. Civilisationen är inte bara polyteistisk, den är polyreligiös på ett komplext, sammanvuxet sätt som hinduismen som ensam religion aldrig skulle kunna hantera. Buddhismen liksom jainismen och sikhismen växte fram ur hinduismen. Judiska, kristna och parserminoriteter har en mer än tusenårig närvaro i Indien. Det starka muslimska styret i Indien inleddes i början av 1000-talet under Mahmud av Ghazni (i dagens Afghanistan), följdes vid 1100-talets slut av Delhisultanatet och blev dominerande på 1500-talet med mogulerna. Det har uppskattats att en fjärdedel av subkontinentens befolkning konverterade till islam, främst personer ur lägre kaster, medan den muslimska eliten tenderade att komma utifrån, från Afghanistan, Persien, Centralasien (Singh 2002:66 ff). Kastväsendet genomsyrade Indiens islam, och sufismen attraherade hinduiska intressen, medan konverterade muslimer tenderade att behålla sina förislamiska matvanor och festseder. Men det avgörande i detta specifika sammanhang är inte den historiska mångkulturalismens ställning. Det är den kvarvarande betydelsen av ekumenisk religiositet, från den buddhistiska kejsaren Ashoka, som symboliskt åberopas i den 2 300 år gamla indiska flaggan, via den ”goda muslimska” mogulhärskaren Akbar för fyra hundra år sedan till 1900-talets moraliska och intellektuella förebilder, Tagore och Gandhi, en tradition som det självständiga Indiens Nehru–Gandhi-dynasti alltid har visat sin respekt (jfr Sen 2005, kap. 13).

Sanskrit är den indiska civilisationens klassiska språk, både kulturellt och religiöst, på motsvarande sätt som grekiska och latin, och likt de senare ett nästan dött språk – med ett par lokala undantag (Goody 2010:161). Men för närvarande undervisar man i sanskrit på indiska universitet, och vid millenniets början gynnades det, tillsammans med andra inslag i den hinduiskt tolkade indiska civilisationen, av den dåvarande federala BJP-regeringen. Även om språket främst hålls vid liv av brahminkasten som ett exklusivt heligt språk, har ”sanskritisering” blivit ett begrepp i den moderna indiska sociologin där det betecknar ett slags kollektiv kastmobilisering uppåt genom imitation av högre kasters seder och riter (Srinivas 2002, kap. 12–13).

De indiska klassiska skrifterna sammanställdes för 2 500–3 000 år sedan, men ingen vet egentligen när och dateringen är fortfarande starkt kontroversiell bland både historiker och ideologer. Till skillnad från den siniska och den europeiska innehåller den indiska civilisationen ingen omfattande historieskrivning. Dess klassiker bildar en väldig corpus, från Vedasångernas hymner och liturgier, de filosofiska Upanishaderna, Manus lag med dess invecklade familjenormer, ekonomiska och erotiska manualer till de populära episka skildringarna Ramayana och Mahabbarata – där den senare sägs vara

25

1. Var fö r v i är s om v i är : En s oc iokult ure l l geolog i för dage ns vär ld

”Indiens motsvarighet till Iliaden, Odysséen och Bibeln, sammanbakade till en helhet” med femton gånger Bibelns längd (Dalrymple 2009:90) – samt de mytologiska och genealogiska Puranas. Dagens skolundervisning verkar nyckfull när det gäller den klassiska litterära bildningen, men epikerna utgör en utbredd kulturell referens och många av deras verk gick i början av 1990talet på indisk teve inför en hänförd och rekordstor publik.

Den klassiska indiska byggnadskonsten, framför allt i form av tempel, uppstod under Guptadynastins period (300–500-talen e.Kr.) och tycks ha nått sin höjdpunkt på 1000- och 1100-talen (Harle 1986/1994 del II, Speir 1973:458 f, Keay 2000:212 ff). Taj Mahal och andra spektakulära gravbyggnader skapades av mogulhärskare ett halvt årtusende senare och gav de persiska och centralasiatiska modellerna en magnifik blomstring.

Den västasiatiska Den västasiatiska muslimska civilisationen är mer begränsad än hela Dar-ulIslam (Islams hus) med sina många troende från andra civilisationer, inte olikt den europeiska civilisationen och dess relation till kristendomen. ”Västasiatiskt” svarar mot siniskt och indiskt, och det tycks inte finnas någon motsvarande härledning från arabiskan. Den västasiatiska civilisationens ursprung och kärna är den arabiska halvön med islams heliga städer Mecka och Medina. Men den bildade ett mycket bredare kulturellt område med sina norra noder i Damaskus och längre fram även Istanbul, och etablerade betydelsefulla västliga kulturcentra i Córdoba i dagens Spanien, i det marockanska Fez, i Tunis – alla nu helt försvunna eller sedan länge av ringa betydelse – och i Kairo. Åt öster blomstrade den i Bagdad, i det persiska Isfahan, Shiraz och vidare till Bukhara samt senare Samarkand i dagens Uzbekistan, numera rätt sorgliga skuggor av sin forna existens, väntande på turister. Öknarna och oaserna, stadsköpmännen och beduinnomaderna och karavanerna som förband dem, utgjorde den ekologiska grunden för denna civilisation, på ett sätt som liknade de täta risodlingsområdenas roll för den siniska. En dialektik mellan nomadisk ökenkultur och bofast stadskultur karakteriserade länge Central- och Västasiens kända historia och står föga överraskande i fokus för regionens största samhällsforskare, Ibn Khaldun, som hävdade att ”öknen är civilisationens och städernas bas och källa” (1377/1967:93). Öknarna, de smala flodloppen genom vissa av dem (Nilen, Eufrat och Tigris, Amu-Darja och Syr-Darja), de kala bergen, oaserna, städerna med sin specifika kultur – alla finns där fortfarande och ligger till grund för kulturen, från Marocko, Makhzen (Västern) för de infödda, till

26

Världen: En inledning ISBN 978-91-47-09758-6 © 2012 Författaren och Liber AB Originalets titel: The World: A Beginner’s Guide © Göran Therborn 2011 This edition is published by arrangement with Polity Press Ltd, Cambridge Förläggare: Emma Engdahl Översättning: Sten Andersson och Gunnar Sandin Redaktör: Anders Drangel och Mia Ljunggren Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Omslagsbild: © iStockphoto Kartor: © Polity Press Layout: Catharina Grahn/ProduGrafia Upplaga 1:1 Tryck: Sahara Printing, Egypten 2012

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

Världen

En inledning

Hur ser 2000-talets värld ut, nu när det inte längre är självklart att mittpunkten ligger i Nordatlanten, mellan Västeuropa och USA? Hur byggdes våra dagars samhällen och kulturer upp, och hur formades banden mellan dem? Vad är det som driver dagens samhällen?

Kort sagt: Hur är läget i världen i dag när vi går in i 2000-talets andra decennium?

Detta är den första boken som tar upp vår planets mänskliga samhällen som en helhet. Det är en inledning till världen, sedan västvärldens hegemoni utmanats och globaliseringens stjärnstoft har lagt sig.

Boken blottlägger världens sociokulturella geologi, dess stora civilis ationer, dess historiska globaliseringsvågor, dess familj–kön–genus-system och dess vägar mot modernitet. Författaren spårar de olika livsbanor som män och kvinnor på alla kontinenter har följt, från födsel och barndom till ålderdom, begravning och vidare mot deras föreställningar om livet efter detta. Boken riktar sig till alla som, även med viss erfarenhet, har behållit nybörjarens nyfikenhet på världen – till alla som inte redan anser sig veta allt om världen utan har en önskan om att lära mer.

Göran Therborn är professor emeritus i sociologi vid University of Cambridge.

Han är också affilierad professor vid Linnéuniversitetet i Växjö/Kalmar.

”Det finns böcker som ger svindel. Läsaren hissas upp i ett torn varifrån perspektiven förlängs och fördjupas. Ens egen tid och plats krymper och man får syn på utvecklingskurvor så långa att man under sitt liv inte märker av deras verkningar. Oftast är det starka diktsamlingar och romaner som inger den känslan, men ibland också en essä och undantagsvis även ett vetenskapligt arbete. Ett exempel är Göran Therborns nya bok.”

Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

Best.nr 47-09758-6

Tryck.nr 47-09758-6-00