9789132167492

Av Becca Fitzpatrick har utgivits Black Ice Ljug för mig I serien Fallen ängel Fallen ängel Förlorad ängel Noras val Änglarnas kamp

BECCA

F I T Z PAT R I C K

LJUG FÖR MIG

Översättning: Carina Jansson

Den här är till mina barndomsvänner

www.wahlstroms.se Text copyright © 2015 by Becca Ajay Fitzpatrick All rights reserved, including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Jacket design © www.blacksheep-uk.com Originalets titel Dangerous Lies Sättning RPform Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16749-2

1 En ilsken knackning fick motellrumsdörren att skallra. Jag låg blickstilla på madrassen, klibbig av svett. Reed drog mig närmare intill sig.

Så gick det med de tio minuterna, tänkte jag.

Jag försökte låta bli att gråta när jag pressade ansiktet mot Reeds varma hals och tog till mig varje liten detalj, lade ögonblicket på minnet för att kunna återvända till det långt, långt efter att de hade fört bort mig.

Plötsligt fick jag en nästan obetvinglig lust att fly med honom. Det fanns en gränd intill motellet, synlig från rummet de låst in mig i. Tankar på var vi skulle gömma oss och hur vi skulle undvika att hamna på botten av Delawarefloden med betongblock fastbundna vid fötterna fick mig att stå emot den impulsen.

Knackningarna blev högre. Reed tryckte sitt huvud mot mitt. Han försökte memorera mig också. ”Rummet är förmodligen avlyssnat.” Han sa det så lågt att det nästan lät som en suck. ”Har de talat om vart de tänker föra dig?”

Jag skakade på huvudet och hans ansikte, som var strimmigt 5

av skärsår och svullet över kinderna, blev bedrövat. ”Inte mig heller.”

Eftersom även kroppen var blåslagen rullade han försiktigt upp på knä och trevade längs huvudgaveln. Han drog ut lådan i nattduksbordet och undersökte Bibeln. Han letade under madrassen.

Ingenting. Men självklart var rummet avlyssnat. De vågade inte ta risken att vi skulle prata om den där natten, även om mitt vittnesmål var det sista jag tänkte på. Efter allt jag hade gått med på att göra för dem kunde de inte ens ge mig tio minuter i ensamhet med min pojkvän innan de tvingade oss åt varsitt håll. ”Är du arg på mig?” kunde jag inte låta bli att viska. Det var mitt fel att han hade hamnat i den här röran – min mammas fel. Det var på grund av henne som hans liv och framtid slagits i spillror. Måste han inte känna bitterhet även mot mig?

Hans tvekan fyllde mig med en djup, gränslös vrede mot min mamma.

Sedan sa han: ”Sluta.” Mjukt, men bestämt. ”Säg inte så.

Ingenting har förändrats. Vi ska vara tillsammans. Inte nu, men snart.”

Min lättnad kom snabbt och med övertygelse. Jag borde inte ha tvivlat. Reed var den rätte. Han älskade mig, och han hade än en gång visat att jag kunde lita på honom.

En nyckel skrapade i låset. ”Glöm inte phillies-kontot”, viskade Reed hetsigt i mitt öra.

Under sekunderna som följde kommunicerade vi utan ord, och jag nickade för att visa att jag förstod.

Sedan kramade jag honom så hårt att jag hörde hur han tappade andan. Jag släppte honom just när vicesheriff Price 6

slängde upp dörren. Två svarta Buick gick på tomgång på parkeringsplatsen bakom honom.

Han flackade med blicken mellan oss. ”Dags att åka.”

En annan polis, en jag inte kände igen, ledde ut Reed. Reed kastade en blick över axeln och såg mig rakt i ögonen. Han försökte le, men bara ena mungipan drogs upp. Han var nervös.

Mitt hjärta började slå hårdare – nu gällde det. Sista chansen att fly. ”Reed!” ropade jag, men han satt redan i bilen. Jag kunde inte urskilja hans ansikte bakom den tonade rutan. Bilen svängde ut från parkeringsplatsen och ökade farten, och tio sekunder senare hade den försvunnit ur sikte. Det var då mitt hjärta började skena på allvar. Det här hände faktiskt.

Jag grep hårt om väskans handtag. Jag var inte redo. Jag kunde inte lämna den enda plats jag kände till – mina vänner, mitt hem, min skola … och Reed. ”Första steget är alltid det svåraste”, sa Price och föste mig mot dörren med ett mjukt grepp om min armbåge. ”Försök se det som att du får en chans att börja ett nytt liv, att göra om dig själv från början. Tänk inte på rättegången nu. Du kommer inte att behöva se Danny Balando på flera månader, kanske år.

Hans team kommer att trassla till utredningen så mycket de bara kan. Jag har sett försvarsadvokater skjuta upp rättegångar med alla tänkbara ursäkter, från ett borttappat vägtullspass till trafiken på Schuykill Expressway.” ”Skjuta upp?” ekade jag. ”Uppskjutna rättegångar leder till frikännanden, i allmänhet. Men inte den här gången. Ditt vittnesmål kommer att placera Danny Balando bakom lås och bom.” Han kramade min arm med övertygelse. ”Juryn kommer att tro dig. Han 7

kommer att få livstid utan möjlighet till villkorligt, även om de överklagar.” ”Och han kommer att vara fängslad under hela rättegången?” frågade jag oroligt. ”Ingen borgen. Han kommer inte åt dig.”

Efter att ha suttit instängd i tre dygn, i väntan på att min mammas knarklangare skulle åtalas för mord och flera fall av droginnehav och människohandel, kände jag mig som en fånge.

De senaste tre dagarna hade jag stått under konstant polisbevakning. Två vakter på morgonen och förmiddagen, två andra på eftermiddagen och ytterligare ett nytt par för kvällsoch nattpasset. Jag fick varken ringa eller ta emot samtal. Alla mina elektroniska prylar hade beslagtagits. De enda kläder jag hade var några illa matchade plagg som en av poliserna hade hämtat från min garderob. Och nu skulle jag, nyckelvittnet i ett federalt brottsmål som skulle leda till rättegång eftersom Danny Balando hade förklarat sig icke skyldig, förflyttas till min slutliga straffanstalt. På okänd ort. ”Vart tänker ni föra mig?” frågade jag.

Price harklade sig. ”Thunder Basin, Nebraska.” Det fanns ett visst ursäktande tonfall i hans röst, och det sa mig allt jag behövde veta. Jag var på väg till en riktig håla. Jag skulle hjälpa dem att spärra in en farlig brottsling, och som tack förvisade de mig från civilisationen. ”Och Reed?” ”Du vet att jag inte får tala om vart han ska.” ”Han är min pojkvän.” ”Det är så här vi skyddar våra vittnen. Jag vet att det är jobbigt för dig, men vi gör bara vårt jobb. Det var inte lätt att ge 8

er de där tio minuterna ni bad om, men vi gjorde det. Det sista domaren vill är att en av er ska påverka den andras vittnesmål.”

Jag tvingades lämna min pojkvän, och han ville att jag skulle vara tacksam? ”Mamma då?” Rättframt, känslolöst.

Price rullade min resväska till bagageluckan och var noga med att undvika min blick. ”På väg till en rehabiliteringsklinik.

Jag kan inte avslöja var, men om hon kämpar hårt kommer hon att kunna göra dig sällskap i slutet av sommaren.” ”Det vet vi båda två att jag inte vill, så lägg ner.”

Price var smart nog att lägga ner.

Solen hade inte ens gått upp än, ändå kände jag mig varm och klibbig i mina shorts och mitt linne. Jag undrade hur Price orkade gå runt i jeans och långärmad skjorta. Jag tittade inte på pistolen i hans axelhölster, men jag kände dess närvaro. Den var en påminnelse om att faran inte var över. Det kanske den aldrig skulle vara.

Danny Balando skulle inte sluta leta efter mig. Själv satt han visserligen inspärrad, men resten av hans drogkartell var på fri fot och vem som helst av hans kumpaner kunde ha fått betalt för att gå hans ärenden. Hans enda hopp var att hitta mig och döda mig innan jag hann vittna.

Price och jag satte oss i bilen, och han gav mig ett pass med ett namn som inte var mitt. ”Du kan aldrig återvända, Stella. Aldrig.”

Jag rörde lätt med fingertopparna vid fönstret. När vi körde ut ur Philadelphia strax före gryningen passerade vi ett bageri.

En kille i förkläde höll på att sopa utanför dörren. Jag trodde att han kanske skulle titta upp, följa mig med blicken, men han bara fortsatte sopa. Ingen visste att jag var på väg därifrån.

9

Det var själva poängen.

Regnet hade gjort de folktomma gatorna glänsande svarta.

Jag lyssnade till ljudet av däcken som rullade genom vattenpölarna och försökte behålla självkontrollen. Det här var min stad. Det enda hem jag någonsin haft. Att åka härifrån kändes som att avstå från något lika avgörande som luft. Plötsligt undrade jag om jag verkligen skulle klara det. ”Jag heter inte Stella”, sa jag till slut. ”Vanligtvis låter vi vittnen behålla sina förnamn, men ditt är för ovanligt”, förklarade Price. ”Som en extra säkerhetsåtgärd har vi bytt det också. Men ditt gamla namn och det nya låter ganska lika, så du borde vänja dig ganska snart.”

Stella Gordon. Stell-a, Stell-a, Stell-a. Jag rabblade det nya namnet i huvudet tills stavelserna hakade fast i varandra. Jag hatade det.

Bilen ökade farten, svängde ut på motorvägen. Snart såg jag skyltarna för flygplatsen, och i den stunden grep smärtan tag i bröstet på allvar. Mitt plan skulle lyfta om fyra timmar. Jag hade svårt att andas – luften ville inte glida ner i lungorna, utan pressade sig mot mig som om den haft solid form. Jag torkade av handflatorna mot låren.

Det här kändes inte som en ny början. Jag sträckte på nacken för att inte tappa Philadelphias ljus ur sikte. När de slutligen försvann bakom oss kändes det som om mitt liv var över.

10

2 Solen skimrade över Nebraska, glödde i sprakande rosa och guld bakom en molnbank vid horisonten. Den var på väg att gå ner, och landskapet som bredde ut sig framför mig bestod bara av oändliga majsfält som här och där bröts av siluetten av en väderkvarn eller fodersilo.

Borta var de eleganta, glittrande skyskraporna, Main Lines gamla tegelhus med alla färggranna affischer och förorternas frodiga, välskötta trädgårdar och vindlande gator. Här trängdes inga människor för att hinna med ett tunnelbanetåg och inga bilar tutade irriterat i den allt tätare trafiken.

Price och jag åkte förbi boskap som betade längs den ödsliga landsvägen, viftade bort flugor med svansarna och lyfte sina stora, trekantiga huvuden för att titta nyfiket på oss, vilket fick mig att undra när de sett en bil senast. Jag rullade ner rutan.

Luften som strömmade in luktade grönt och levande och obekant. Tre killar utan tröja, magra som stickor, gick barfota längs vägkanten med metspön balanserade på sina solbrända axlar.

Jag kunde höra min bästa kompis Tory Bells röst i huvudet.

De har skickat dig till Children of the Corn. Glöm italienska knarkkungar – jag ger dig max ett dygn på det här stället.

11

”Det är sommarlov”, sa Price. ”Så du kan göra precis vad du vill. Tur för dig.” ”Tur för mig”, ekade jag. ”Du är trygg här.”

Han väntade på ett svar, men vi visste båda två att jag inte var trygg. Varenda morgon skulle jag vakna och undra om det här skulle bli dagen då Danny hittade mig. ”Du ska bo hos en kvinna som heter Carmina Songster.

Pensionerad polis, väldigt skicklig. Hon vet sanningen om dig, och hon vet vilken roll hon ska spela.” ”Tänk om jag inte gillar henne?” ”Alla gillar Carmina.” ”Och hon ska skydda mig?”

Price vred på huvudet, riktade sina Ray Ban-skuggade ögon mot mig. ”Du ska få ett gott råd. Hur den här sommaren blir är helt upp till dig. Den kan bli eländig eller helt okej. Fan, den kan till och med bli bättre än okej. Jag vet att du är arg på din mamma …”

Jag stelnade till. ”Dra inte in henne i det här.” ”Carmina kan ringa henne när du känner dig redo. Hon har numret till kliniken.”

Jag spände blicken i honom. ”Jag vill inte prata om henne, sa jag.” ”Du har all rätt att känna dig sviken och sårad, men din mamma kommer att bli bättre. Det är jag övertygad om. Du får inte ge upp hoppet om henne nu, när hon behöver dig mer än någonsin.” ”När jag behövde henne då?” snäste jag. ”Jag slutade vänta på att hon skulle bli bättre för länge sedan. Det är hennes fel att jag är här, i stället för hemma med mina vänner i en värld jag faktiskt förstår mig på.” Rösten stockade sig lite.

12

Price satt tyst i flera minuter. ”När jag har presenterat dig för Carmina måste jag åka tillbaka”, sa han sedan, ”men hon har mitt nummer. Du kan ringa när du vill.” ”Hon är inte min familj. Du är inte min familj. Så lägg ner det där också.”

Han blev väldigt stilla, och jag visste att jag hade träffat en öm punkt. Han riskerade livet för att skydda mig och det minsta jag kunde göra var att visa lite tacksamhet. Men jag hade sagt sanningen. Jag var bara ett jobb för honom. Han tillhörde inte min familj – jag hade ingen familj. Jag hade en frånvarande far som tackat nej till erbjudandet om att göra mig sällskap i vittnesskyddsprogrammet. Jag fick aldrig ta kontakt med honom igen. Och jag hade en mor på rehab som jag inte ville ha någonting mer med att göra. En familj skulle stå för kärlek, omsorg, solidaritet. Ett liv tillsammans, åtminstone.

Vi åkte vidare under tystnad. Jag vände mig bort från Price och såg solen smälta över horisonten. Jag hade inte insett att solen kunde ta så stor plats. Här ute, där inga byggnader, skogar eller berg skymde sikten, var solen inte bara ett klot – den tycktes rinna ut som en skimrande, gyllene vätska, ett brett penseldrag på himlen. Det var en lika bländande som främmande syn.

När det hade mörknat svängde Price in på en liten grusväg.

Dammoln yrde upp utanför fönstren och jag vred på mig i sätet när vi skumpade fram över den gropiga marken. Höga, knotiga popplar reste sig på båda sidor av vägen och jag undrade som hastigast hur det skulle kännas att klättra uppför de tjocka, lutande grenarna, hela vägen till toppen. Som liten hade jag drömt om en egen trädkoja med en däckgunga, men nu var jag för gammal för att önska mig sådana saker.

13

Snart kunde jag urskilja siluetten av ett tvåvåningshus längre fram. Det var omgivet av den största gräsmatta jag någonsin sett och fler höga träd reste sig över taket. Gräsmattan gränsade till öppna fält, och bortom dem syntes ingenting annat än en stjärnbeströdd, safirblå himmel.

De enorma vidderna var nästan överväldigande. Jag kände mig fullständigt ensam. Jag hade rest till världens ände – det var här allt tog slut. Några steg till bara, så skulle jag ramla över kanten.

Tanken gjorde mig så illa till mods att jag rullade ner rutan igen för att få lite frisk luft, men vinden var klibbig av fukt.

Insekter surrade i en mjuk, monoton rytm, men annars var det tyst på ett kusligt och tomt sätt som inte liknade något jag tidigare hört. Plötsligt längtade jag efter de välbekanta ljuden hemifrån. Jag skulle aldrig vänja mig vid det här stället.

Price saktade farten vid brevlådan, dubbelkollade numret och jämförde det med papperet i sin hand. När han konstaterat att vi kommit rätt svängde han in framför huset, som var pampigt och vitt med liggande panel.

Huset hade en veranda på bottenvåningen och en balkong på övervåningen, två vita räcken som löpte över hela framsidans bredd. Från balkongen hängde en stor amerikansk flagga som vajade mjukt i vinden. Flera mindre flaggor som tryckts ner i gräset bildade en gångväg från verandatrappan till uppfarten som löpte parallellt med huset. Drivor av färgglada blommor prunkade i whiskeytunnor vid slutet av uppfarten. ”Framme”, sa Price och stängde av motorn. Han öppnade luckan till bagageutrymmet, där mitt bagage väntade.

Jag visste att jag måste kliva ur bilen, men benen ville inte lyda. När jag tittade upp på huset kunde jag inte föreställa 14

mig att jag skulle bo där. Jag tänkte på mitt riktiga hem. Förra året, som födelsedagspresent – eller rättare sagt som en ursäkt för att hon glömt anmäla mig till körskolan eftersom hon haft fullt upp med bli hög, men tillfällena hade råkat sammanfalla – hade mamma anlitat en inredare som gjorde om mitt sovrum. Jag fick själv vara med och välja. Vita bokhyllor, en antik kristallkrona, tiffanyblå väggar och ett viktorianskt mahognyskrivbord som vi köpt senaste gången vi varit i New York. Min dagbok låg fortfarande kvar i översta lådan. Hela mitt liv var kvar där.

När jag slutligen klev ur bilen reste sig en kvinna ur hammocken på verandan och gick nerför trappan. Sulorna på hennes röda cowboystövlar smällde mot brädorna. ”Ni hittade”, ropade hon. Hon bar jeans nerstoppade i stövlarna och en denimskjorta som var uppknäppt i halsen. Det platinablonda håret nådde henne till axlarna och hon såg på oss med skarpa, blå ögon. ”Jag sitter bara här och dricker lemonad och lyssnar på cikadorna. Vill ni ha något att dricka?” ”Det kan jag inte tacka nej till”, sa Price. ”Stella?”

Jag flackade med blicken mellan dem medan de iakttog mig med spända, vaksamma leenden. Det började snurra i huvudet och jag blinkade några gånger, försökte få världen att stanna igen. Kvinnans röda stövlar flimrade som ett kalejdoskop och jag visste att striden var förlorad. Plötsligt var jag tillbaka i Philadelphia, såg en man förblöda på golvet i vårt bibliotek.

Väggen bakom honom var fläckig av blod och mänsklig vävnad. Jag kände tyngden av mammas huvud i mitt knä medan märkliga, hysteriska snyftningar slet i min strupe. Jag hörde ljudet av sirener utifrån gatan och min egen puls som dånade i öronen.

15

”Du kanske vill se ditt rum, Stella?” frågade kvinnan och ryckte mig tillbaka till nuet.

Jag vinglade till och Price tog tag i min arm. ”Det är nog bäst att vi går in, i alla fall. Vi har rest länge. En god natts sömn kommer att göra underverk.”

Jag lyckades samla mig lite och drog mig ur hans grepp. ”Sluta.” ”Stella …”

Jag spände blicken i honom. ”Vad vill du att jag ska göra?

Dricka lemonad och låtsas att något av det här är normalt?

Jag vill inte vara här. Jag har inte bett om det här. Mitt liv är över och jag … jag kommer aldrig att förlåta henne för det här!” Orden rann ur mig innan jag hann tänka efter och hela min kropp kändes stel och slipprig. Jag gnuggade mig ilsket i ögonen och vägrade gråta. Det fick vänta tills jag var ensam och kunde kosta på mig att bryta ihop. Jag borrade in naglarna i handflatorna för att styra om smärtan från bröstet till en plats där jag kunde hantera den.

Innan jag släpade upp mitt bagage till huset såg jag kvinnan – Carmina – pressa ihop läpparna, och jag såg Price ge henne en ursäktande grimas som för att säga att det inte gick att värja sig mot trotsiga tonåringar. Jag struntade i dem. Om de tyckte att jag var självisk och besvärlig hade de förmodligen rätt. Och om jag förpestade hela den här sommaren för Carmina skulle hon kanske låta mig flytta till en egen bostad tidigare än planerat. Det var ingen dum idé.

Price gick uppför verandatrappan för att hålla upp dörren åt mig. ”Vi kanske ska vänta till i morgon med att gå husesyn”, sa Carmina. ”Sängen är nog ett bättre val just nu.”

16

”Jag är nog inte ensam om att vara helt utpumpad”, instämde Price genast.

Jag var inte trött, men eftersom jag längtade efter att få stänga en dörr om mig protesterade jag inte. Det spelade ingen roll om jag framstod som medgörlig. Carmina skulle snart märka att även om justitiedepartementet hade försett mig med en ny identitet och ett nytt liv, tänkte jag inte låtsas som om jag accepterade någonting av det här.

Inne i huset luktade det rosenvatten. På väggarna hängde flagnande, blommönstrade tapeter och jag såg en skymt av sofforna i vardagsrummet – trådsliten blå manchester. Ovanför öppna spisen hängde något slags hornprytt hjortkranium. Jag hade aldrig sett något så smaklöst.

Carmina visade vägen uppför en nött trappa, och jag lade märke till att det fanns spikhål i väggen men inga tavlor. För första gången undrade jag vem Carmina egentligen var, varför hon bodde här ensam, om hon haft en familj och vad som i så fall hänt med dem. Jag sköt genast de frågorna ifrån mig. Den här kvinnan betydde ingenting för mig. Åklagarmyndigheten hade utsett henne till ersättare för min mamma tills jag fyllde arton i slutet av augusti och fick laglig rätt att bo ensam.

Carmina sköt upp en dörr ovanför trappan. ”Här är ditt rum. Det ligger rena handdukar på byrån och det finns tvål, tandkräm och sådant i badrummet vägg i vägg. I morgon kan vi åka och köpa allt annat du behöver. Frukosten serveras prick klockan sju. Något särskilt jag behöver veta? Du är väl inte allergisk mot jordnötter?” ”Nej.” Hon nickade. ”Då ses vi i morgon bitti. Sov så gott.”

Carmina stängde dörren och jag sjönk ner på kanten av 17

den breda sängen. Fjädrarna knarrade. Fönstret stod öppet och släppte in en varm, kvav bris, och jag undrade varför luftkonditioneringen inte var på. Hon tänkte väl inte lämna fönstren öppna hela natten? Var inte det farligt?

Jag stängde fönstret ordentligt och drog för de blå bomullsgardinerna, men det blev genast kvävande hett i rummet. Jag lyfte håret för att svalka nacken innan jag drog av mig kläderna och lade mig ner.

Rummet var litet, knappt stort nog för sängen och ekbyrån bredvid. Snedtaket fick det att kännas ännu mindre. Jag lät blicken vandra över mönstret av blåaktiga rektanglar där affischer som nu var borta hade bevarat den ursprungliga färgen. Blå målarfärg, blå gardiner, blå lakan. Och en dammig basebollhandske på översta hyllan i den öppna garderoben.

Det måste ha bott en kille här. Jag undrade vart han hade tagit vägen. Åkt långt härifrån, förmodligen. Så fort jag fyllde arton skulle jag också åka långt härifrån.

Jag öppnade ytterfacket på resväskan och tog upp en liten bunt med brev. Smuggelgods. Jag fick egentligen inte ta med mig någonting från mitt gamla liv, bevis på att jag var från Philadelphia, och den här lilla överträdelsen fick det att pirra till i kroppen – trots att den varit oplanerad. Kalla mig sentimental, men den senaste tiden hade jag tagit Reeds brev med mig överallt. Ju mer oberäkneligt mitt liv hade blivit, desto mer tröst hade jag fått av dem. När jag kände mig ensam påminde de mig om att jag hade Reed. Han brydde sig om mig. Skyddade mig. Fram till för tre dagar sedan hade jag haft breven i min handväska, men jag hade flyttat dem till resväskan för att de inte skulle bli hittade. Vissa av breven var ganska nya, men 18

andra var skrivna för över två år sedan, när Reed och jag just hade träffats. Jag bestämde mig för att ransonera dem, så jag tog det översta och lade tillbaka de andra.

Estella Jag vet inte om du någonsin har fått en lapp under vindrutetorkaren förut, men det kändes som något du skulle tycka var romantiskt.

Minns du den där kvällen på tåget, första gången vi träffades? Jag har aldrig erkänt det, men jag fotograferade dig i smyg. Det var efter att du hade glömt din telefon på sätet och jag sprang efter dig för att ge den till dig (som den hjälte jag är). Hur som helst låtsades jag skriva ett sms för att du inte skulle märka något. Men jag fotograferade dig. Jag har fortfarande bilden kvar i telefonen.

Jag älskar dig. Gör mig en tjänst nu och förstör den här lappen så att jag inte förlorar all min värdighet. x Reed Jag tryckte brevet mot bröstet och andades lite lugnare. Snälla, låt mig få träffa honom snart igen, bad jag tyst. Jag visste inte hur länge jag skulle klara mig med bara breven. Men i kväll hade de gjort sitt jobb – ensamheten rann av mig och ersattes av en djup, fysisk utmattning.

Jag rullade över på sidan och räknade med att somna direkt.

I stället blev jag bara alltmer medveten om den tysta stillheten.

Det var ett tomt, ihåligt ljud som väntade på att fyllas. Min 19

fantasi började genast hitta på förklaringar för de knarrande ljuden från väggarna, som långsamt krympte när de svalnade, eller de enstaka dunsarna i golvet, och jag kunde inte göra mig av med bilden av Danny Balandos mörka ögon innan jag så småningom försjönk i en rastlös sömn.

20

3 Smattret från en gräsklippare hördes genom sovrumsfönstret, som jag öppnat mitt i natten efter att ha vaknat genomblöt av svett. Ljudet av motorn kom närmare, passerade strax nedanför fönstret och dånade vidare till bortre änden av gräsmattan.

Jag gläntade på mina trötta ögon och hittade klockan på nattduksbordet.

Irritation och ilska blossade genast upp inom mig. Jag sparkade av mig täcket, stack ut huvudet genom fönstret och ropade: ”Hallå! Vet du vad klockan är?”

Killen som körde gräsklipparen hörde mig inte. Jag slog igen det rangliga fönstret, men ljudet dämpades knappt alls.

Jag gav killen fingret. Han såg det inte. Det första gryningsljuset lyste upp tusentals pollenkorn och knott som surrade likt en gloria runt hans huvud medan han sköt gräsklipparen framför sig. Tårna på hans boots var grönfläckiga av gräset och han bar en brun cowboyhatt nerdragen i pannan. Han hade hörlurar i öronen och jag såg att han sjöng med i någon låt.

Jag drog på mig ett nattlinne och gick ut ur rummet. ”Carmina?” Jag tassade till andra änden av hallen och knackade på hennes sovrumsdörr.

21

Hon gläntade på dörren. ”Vad är det? Har det hänt något?”

Det var så mörkt där inne att jag inte kunde urskilja hennes ansikte, men jag hörde oron i hennes röst och att hon trevade efter något på golvet, förmodligen kläder. ”Det är någon som klipper gräsmattan.”

Hon släppte kläderna och rätade på sig. ”Och?” ”Klockan är bara fem.” ”Väckte du mig för att tala om vad klockan är?” ”Jag kan inte sova. Det låter för mycket.”

Madrassfjädrarna knarrade när hon lade sig igen. ”Chet Falconer”, sa hon med en uppgiven suck. ”Bor längre ner på vägen här. Han vill gärna passa på innan det blir för varmt – och jag förstår honom. Har du ingen musikspelare? Sätt på en låt så hör du ingenting annat.” ”Jag fick inte ta med min Iphone.” ”En Iphone är inte det enda man kan använda för att lyssna på musik. Titta i nedersta byrålådan. Gå och lägg dig nu, Stella.”

Hon lutade sig ur sängen och slog igen dörren rakt framför näsan på mig.

Jag gick tillbaka till mitt rum och kastade en ilsken blick ut genom fönstret, just när Chet Falconer vände gräsklipparen.

Ur den här vinkeln kunde jag inte se hans ansikte, men han hade en svettfläck på framsidan av sin vita t-shirt och när han gjorde en paus för att torka sig i ansiktet åkte tröjan upp och blottade en hård, platt mage. Hans armar var solbrända och muskulösa, och ena tummen trummade mot gräsklipparens handtag i takt med musiken han lyssnade på. Han måste ha börjat morgonen med en hel kanna kaffe. Eftersom jag inte kunde säga samma sak blängde jag bara på honom. Jag var 22

frestad att öppna fönstret och skrika något oförskämt, men med tanke på hörlurarna och oväsendet från gräsklipparen skulle han ändå inte ha hört mig.

Jag slängde mig på mage på sängen och lade kudden över huvudet. Det hjälpte inte. Gräsklipparen fortsatte surra som en ilsken insekt. Jag mindes vad Carmina hade sagt, drog ut nedersta lådan i byrån och brast nästan i skratt.

En Sony Walkman med radiomottagare och kassettbandspelare. Jag blåste bort dammet från den och tänkte att jag inte hade rest till Nebraska – jag hade rest till ett annat århundrade.

Jag rotade igenom kassettbanden på botten av lådan och läste de handskrivna etiketterna. Poison, Whitesnake, Van Halen, Metallica.

Hade Carmina en son? Hade det här varit hans sovrum innan han – klokt nog – lämnat Thunder Basin?

Jag valde Van Halen eftersom det var den enda av kassetterna som inte behövde spolas tillbaka. Med de tillhörande hörlurarna i öronen tryckte jag på play, kröp ner under täcket och skruvade upp volymen tills jag inte längre kunde höra Chet Falconers gräsklippare.

Vid tiotiden släntrade jag ner till köket och följde doften av bacon och ägg. Jag kunde inte minnas när jag senast ätit bacon och ägg. Tillsammans med Musse Pigg-formade pannkakor på Disneyland, förmodligen, när jag var sju år gammal. Tanken på att äta en måltid vid ett bord dukat med riktigt porslin var nästan ofattbar, särskilt med tanke på att någon annan lagat den åt mig. Min frukost bestod vanligtvis av kaffe latte och fullkornsmüsli från Starbucks, och jag brukade äta den i bilen på väg till skolan.

23

Men när jag kom in i köket var bordet avdukat och maten borta. Genom nätdörren som ledde ut till baksidan såg jag att Carmina låg på knä i ett grönsaksland och rensade ogräs. Att döma av den stora högen bredvid henne hade hon hållit på ett tag.

Jag gick ut till henne. ”Jag missade visst frukosten”, sa jag när jag närmade mig. ”Du gjorde visst det”, svarade hon utan att titta upp. ”Sparade du något åt mig?” ”Bacon och ägg smakar inget vidare när det har kallnat.” ”Okej, jag fattar. Morgonstund har guld i mund, typ”, sa jag med en axelryckning. Om hon trodde att hon hade något att vinna på att svälta mig, måste hon vara ganska oerfaren som förälder. Jag klarade mig fint på en mugg kaffe. ”När äter vi lunch?” ”När du har kört en sväng och fyllt i sommarjobbsansökningar.” ”Jag vill inte ha något jobb.” ”Skolan har redan slutat så de bästa platserna är tagna, men någonting ska vi nog kunna hitta”, fortsatte hon. ”Jag vill inte ha något jobb”, upprepade jag med mer eftertryck. Jag hade aldrig jobbat. Min familj var inte förmögen – vi bodde inte i någon pampig villa och jag kunde inte utan vidare klä mig som Jackie Onassis – men vi levde inte precis ur hand i mun heller. Mamma hade tillhört societeten i Knoxville, och även om hon bränt slut på det som kunnat kallas hennes hemgift var det viktigt för henne att hålla skenet uppe. Det gick helt enkelt inte för sig att skicka ut mig i arbetslivet. Pappa var chef på ett riskkapitalbolag, och när han skiljt sig från mamma för över två år sedan hade hon fått tillräckligt mycket pengar för 24

att klara sig utan att jobba. Fram till för några dagar sedan hade jag bott med mamma i ett vackert, grått stenhus i förorten, i slutet av en lång, trädkantad återvändsgata. Kort sagt hade jag aldrig känt varken behov eller intresse av att slita ut mig för minimilön.

Och jag var definitivt inte van vid att låta någon annan bestämma över mig. Mamma var mer som någon jag delade hus med än en förälder, och vi såg rätt lite av varandra. Ingen hade försökt tala om för mig vad jag skulle göra på flera år.

Carmina lyfte huvudet och såg mig rakt i ögonen. ”Och vad har du tänkt göra hela sommaren? Sitta här och tycka synd om dig själv? Inte under mitt tak. En tjej i din ålder måste kunna ta hand om sig själv.”

Jag drog tungan över tänderna och vägde mina ord. Om Carmina ville bråka var jag inte den som backade. Men om hon, som var vuxen, försökte göra mig förbannad misstänkte jag att det berodde på att hon hade en baktanke. Om jag bara fick skrika och vråla och få utlopp för all min smärta trodde hon kanske att jag skulle bli en ny människa. En som ville stanna i Thunder Basin över sommaren. En som ville göra livet lätt för Carmina. ”Okej”, sa jag och tvingade mig att låta lugn. ”Vilket slags jobb tror du att jag kan få?”

Hennes förvånade reaktion bevisade att jag hade gissat rätt.

Hon hade räknat med och hoppats på att jag skulle bli arg och tjafsa emot. Men den pensionerade polisen hade tydligen tappat stinget med åren – hon kunde inte läsa mig, och det kändes som en stor seger. ”På en restaurang, kanske”, sa hon eftertänksamt. ”Jag har hört att Sundown Diner behöver serveringspersonal. Eller så 25

kan du jobba på majsfälten – de letar alltid efter folk. Men det är ett hårt, svettigt arbete med långa dagar, och lönen är inte så rolig.” ”Okej”, sa jag, fortfarande lugn och samlad. ”Jag tar en dusch och gör mig i ordning.”

När jag väl gått uppför trappan till mitt rum hade jag ändrat uppfattning om sommarjobbet. Jag skulle förmodligen hata det, men det kunde inte vara värre än att dra omkring i huset med Carmina hela dagarna. Och eftersom jag misstänkte att hon väntade sig att jag – en bortskämd, stöddig tonåring – inte skulle klara av kroppsarbete, ville jag bevisa att hon hade fel. Hur svårt kunde det vara? Att steka hamburgare var rätt äckligt, men inte precis raketforskning. Och om jag fick jobbet på den där dinern skulle det åtminstone finnas luftkonditionering. Nog måste väl Nebraska ha tagit till sig den moderna bekvämligheten.

Det var lite ironiskt att jag, som vuxit upp som en prinsessa, hade tvingats in i den roll som passade mig sämst – den som fattig, hårt arbetande tjänsteflicka. Jag undrade om Price och hans kollegor hade planerat det här för att förödmjuka mig.

De tyckte säkert att det var roligt. Visst, killar, skratta så mycket ni vill. När det här är över kommer ni fortfarande att gå runt i billiga kostymer och jobba med jordens avskum. Men så fort myndigheterna släpper spärrarna på min familjs bankkonton kommer jag att få mina pengar tillbaka, och den här sommaren blir ingenting mer än ett avlägset minne.

En halvtimme senare kom jag ut från badrummet med fuktigt hår och doften av billig tvål klibbande mot huden. Jag hade dragit på mig avklippta jeans och en enkel, vit t-shirt och hoppat över sminket, med undantag för lite färgad fuktkräm 26

och läppglans – fast luftfuktigheten var så hög att jag egentligen klarat mig utan det också.

Carmina hade gått till framsidan av huset, där hon låg på knä över rabatten vid ena änden av uppfarten och slängde ogräs i en hink. När dörren slog igen bakom mig tittade hon upp under sin bredbrättade stråhatt. ”Vad hoppas du få för jobb i de där kläderna?” frågade hon och gungade bakåt på hälarna för att granska mig. ”Jag bryr mig inte.” ”Med den attityden kommer du att få nöja dig med bottenskrapet.” ”Någon måste väl göra det också.”

Hon himlade med ögonen. ”Okej, hoppa in i bilen då.”

En gammal pickup med flagnande blå lack stod parkerad på uppfarten, och jag bände upp den tunga passagerardörren och hoppade in. Båda dörrarna var sönderrostade och sätena hade spruckit så att stoppningen vällde ut. Handskfacket var öppet och jag försökte stänga det, men låsmekanismen måste ha varit trasig för luckan for genast upp igen. Jag himlade med ögonen och undrade om nästa överraskning skulle bli en råtta som kilade över mina fötter. ”Jag hoppas verkligen att det är det här vraket jag ska få låna”, sa jag sarkastiskt när Carmina hade satt sig bakom ratten. ”Köp din egen bil. Det är sådant man har sin lön till.” Hon pumpade gaspedalen och vred om nyckeln, och motorn mullrade igång. ”Jag köpte den här pickupen när jag fått mitt första jobb. Det kändes skönt att vara oberoende, och jag vill ju inte beröva dig den tillfredsställelsen.” ”Vad är det för årsmodell?” ”Sjuttionio.”

27

Jag visslade lågt. ”Du är äldre än jag trodde.” ”Jaså, det är jag?” Hon skrattade hjärtligt. ”Är det ingen som har talat om för dig att man är så gammal som man känner sig? Att döma av din missnöjda uppsyn är det inte jag som har mest att oroa mig för.”

När vi rullade nerför grusvägen som ledde till den asfalterade gatan som så småningom skulle föra oss till stan passerade vi ett tvåvåningshus med röd tegelfasad i skuggan av en poppeldunge. Det hängde blomkrukor på verandan, och den charmiga arkitekturen förde tankarna till ett lantligt pensionat.

Just då kom Chet Falconer gående runt ena hörnet av huset med en rostig verktygslåda i ena handen och en stege i den andra. Jag kunde fortfarande inte se hans ansikte, men jag kände igen den nerdragna cowboyhatten och den vita t-shirten. ”Hur gammal är han?” frågade jag. ”Nitton.” I nästa sekund sneglade Carmina på mig, som om hon drabbats av en plötslig insikt. ”Åh nej, bara glöm det.

Inbilla dig ingenting. Den där killen har nog med problem ändå.” ”Vilken sorts problem?” ”Det finns bara en sorts problem – den sorten man undviker”, svarade Carmina på ett sätt som fick mig att förstå att hon inte tänkte avslöja mer, hur jag än försökte pressa henne.

Inga problem. Jag kunde vara tålmodig. Vad hon förmodligen inte insåg var att hon genom sin tystnad bara gjorde mig ännu mer nyfiken på vår mystiske granne.

Jag tittade på Chets armmuskler när han ställde upp verktygslådan på verandan och lutade stegen mot husväggen. En sak var säker – han hade snygg kropp. Killarna här ute på landet visste kanske hur man höll sig i form.

28

”Han verkar jobba rätt mycket med huset för att bara vara nitton”, sa jag. ”Hans föräldrar måste vara riktiga slavdrivare.”

Carmina gav mig en ogillande blick. ”Hans föräldrar är döda. Huset är hans. Om han inte tar hand om det gör ingen annan det heller.”

Det verkade otroligt att han hade hela huset för sig själv.

Om tre månader kunde jag vara som han. Bo ensam i en stad jag hade valt själv. Jag kunde inte flytta tillbaka till Philly, men det fanns andra ställen jag tyckte om. Boston stod överst på listan. ”Var ska han gå på college till hösten?” ”Det ska han inte.” ”Ska han stanna här i Thunder Basin och klippa gräsmattor resten av livet?”

Hon släppte vägen med blicken för att titta på mig igen och jag såg någonting glimta till i hennes ögon. Ilska, sorg. Smärta. ”Har du något problem med det?” frågade hon kyligt. ”Ja, det är ett idiotiskt val. Han borde åka så långt härifrån som möjligt och skaffa sig ett riktigt liv och ett riktigt jobb.”

Carmina vände sig framåt igen och svarade inte, men jag visste att hon hade uppfattat förolämpningen. Att jobba som polis i en håla som Thunder Basin var inget riktigt liv. Men det faktum att hon bara satt där och tog emot gliringen utan ett ord fick mig ändå att känna att hon hade vunnit den här ronden.

Vi ägnade de följande två timmarna åt att besöka snabbmatsrestauranger och flottiga kaféer i de sju kvarter som utgjorde Thunder Basins centrum. De flesta av byggnaderna var antingen vitrappade eller av rött tegel. Ett lökformat vattentorn och några fodersilor utgjorde resten av stadskärnan. I ett fönster 29

hängde en handskriven skylt med texten KLIPPNING 7,50.

Jag brukar ge min frisör tre gånger så mycket bara i dricks, tänkte jag torrt.

Jag fyllde i jobbansökningar överallt och gav dem till cheferna. Jag uppgav mitt falska namn och mitt falska personnummer, som stämde med uppgifterna i mitt falska pass, och Carmina hjälpte mig med adressen och telefonnumret till huset. Servitris, diskplockare, värdinna – jag bockade för alla rutor och struntade i vilket jobb de gav mig. Jag visste redan att jag skulle hata det. De närmaste tre månaderna skulle jag göra det jag måste, sedan skulle jag dra. ”Något som verkade intressant?” frågade Carmina när vi var på väg tillbaka.

Jag stirrade ut genom fönstret på det gröna landskapet som susade förbi. Den spikraka vägen sluttade varken uppåt eller neråt någonstans, där fanns inga kullar eller dalar så långt ögat nådde och himlen var som en stor, blå kupa. Jag kände mig som en myra under ett förstoringsglas. Stekhet, hopplös, dödsdömd. ”Nix.” ”Du borde ha tagit på dig långbyxor och en blus.” ”Ingen säger långbyxor längre.” ”Det skulle ha sett bättre ut än avkapade jeans som visar halva benen.”

Jag drog förföriskt fingrarna över låren. ”Mer än halva, Carmina. Mycket mer än halva. Dessutom försöker jag inte imponera på någon.”

Hon vände sig mot mig och spärrade teatraliskt upp ögonen. ”Det menar du inte!”

30