9789177410508

Page 1

FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

Mona Liljedahl är leg. gymnasielärare i svenska och engelska och arbetar som specialpedagog. Hon föreläser på temat särskilt begåvade barn och är en av författarna till Skolverkets handledningsmaterial Att arbeta med särskilt begåvade elever.

Förordet är skrivet av leg. psykolog Anita Kullander, grundare av Filurum, nätverket för särskilt begåvade.

ISBN 978-91-7741-050-8

9

789177 410508

Mona Liljedahl Särskilt begåvade barn

Särskilt begåvade barn, eller särbegåvade barn, har en exceptionellt hög inlärningsförmåga och borde stormtrivas i förskolan. Men alla gör inte det, vilket kan bli en utmaning både för barnet och verksamheten. Denna bok är en pedagogisk handledning i hur man upptäcker och arbetar med särskilt begåvade barn i förskolan. Författaren berättar om vilket stöd dessa barn behöver i sitt lärande och hur man kan främja deras psykiska välmående. Boken bygger på verkliga röster från förskolans värld – barn, pedagoger och föräldrar – som författaren har mött i arbetet med särskild begåvning. Vi får också ta del av ett särbegåvat barns egen berättelse, när Lanny, nio år, skriver om sin förskoletid. Hennes erfarenheter och tankar ger oss insikt, inspiration och djupare förståelse för särskilt begåvade barn. Boken vänder sig i första hand till yrkesverksamma inom förskola och pedagogisk omsorg men kan med fördel läsas av personal inom barn- och elevhälsa, föräldrar och förskollärarstudenter.

Mona Liljedahl

Särskilt begåvade barn

förskolans utmaning och möjlighet



Särskilt begåvade barn – förskolans utmaning och möjlighet


© 2018 Mona Liljedahl och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7741-050-8 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Redaktör: Karolina Moe Omslag, inlaga och illustrationer: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Författarporträtt: Marcus Gustafsson Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2018 Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se


Mona Liljedahl

Särskilt begåvade barn

förskolans utmaning och möjlighet



Innehåll Förord........................................................................ 7 Inledning.................................................................. 12 Disposition .................................................................13 Begrepp ..................................................................... 14 Del 1. Fakta om begåvade barn Vad är särskild begåvning?..................................... 18 Intelligens och IQ .................................................... 20 Kognitiv annorlundahet.............................................22 Varför ska man upptäcka begåvade barn i förskolan?................................24 Rättvisefråga.............................................................. 25 Könsfråga...................................................................27 Negativa följder av särbegåvning.................................28 Tecken på särskild begåvning................................30 Spädbarn.................................................................... 31 Förskolebarn.............................................................. 33 Checklista – så känner du igen ett särbegåvat barn......................................... 60 Drillar föräldrarna barnen?.................................... 61 Diagnoser – Twice Exceptional (2E)..................... 66


Pedagogiskt ABC....................................................68 Acceleration.............................................................. 69 Berikning...................................................................73 Coachning................................................................. 75 Del 2. Berättelser om begåvade barn Berättelser med utmaningar och möjligheter.....80 Min förskoletid – ett särskilt begåvat barn berättar..............................................82 Varför rymmer Pippi?.................................................87 Varför drar sig Ferdinand undan?.............................. 97 Varför tramsar Emil? ................................................105 Varför gråter Liisa? ...................................................117 Tankar på vägen.................................................... 124 Nätverk och hemsidor ......................................... 127 Källor...................................................................... 128


Förord Äntligen kom den! En sedan länge efterlängtad bok om särskilt begåvade (särbegåvade, lättlärda, snabbtänkare, högbegåvade) barn i förskoleåldern. Mona Liljedahl har med sitt färgstarka och rättframma språk skrivit en bok med vilken hon ”lånar ut sina glasögon” så att läsaren också kan få upp ögonen för detta fenomen. Som psykolog inom skolan så har jag självfallet träffat på ”smarta” barn men inte riktigt förstått vidden av det och naturligtvis inte kunnat ge adekvat stöd till vare sig elev, familj eller pedagoger. År 2008 snubblade jag över begreppet särbegåvad och fick många aha-upplevelser. Det blev en dramatisk vändning för mig, som psykolog, som förälder och som person. För cirka fem år sedan var det en person som sade: ”Men Anita, har du inte förstått att du är särbegåvad!” Svar: Nej, det hade jag inte men kanske är det så. Jag skulle dock aldrig våga göra Mensas test – fast jag fick deras pris 2013. År 2009 startade jag en grupp för särskilt begåvade barn i Rättvik – ett rum för filurer – Filurum. Detta utvecklades till en Facebookgrupp och ett nätverk av föräldrar med särskilt begåvade barn. Det grundläggande syftet är att särskilt begåvade barn ska hitta jämlikar att umgås med. Med tiden har Filurum också utvecklats till ett nätverk där kunskap om särskild begåvning sprids. Föräldragruppen har i nuläget (maj 2018) 2 200 medlemmar över hela Sverige, samt några från våra grannländer Finland, Norge och Danmark. Därutöver har vi grupper för olika kategorier, Filurum Vuxen, Filurum Psykolog, Filurum Hälsa (läkare och sjuksköterskor), Filurum 7


Förskola, Filurum Gymnasium, Filurum Pedagog och Filurum Young (barn och ungdomar). Sedan 2013 har Filurum ett sommarläger för familjer där barnen umgås under en vecka. Dessa läger har gett både mig och föräldrarna många insikter vad gäller barnens förmågor. När man kommer ny till lägret så är de allra flesta barnen försiktiga, kanske till och med misstänksamma, den första dagen men det ändras ganska snart. De andra barnen tar på ett naturligt sätt kontakt med dem och ber dem komma med. En mamma sade: ”Min son har hängt mig i kjolarna under alla år – nu har jag knappt sett honom på fyra dagar!” En kille svarade på min fråga om vad han tyckte om lägret: ”Det är så skönt att inte veta allt bäst hela tiden!” Varje år på den sista lägerdagen har barnen uppvaktat mig och sagt att de vägrar åka hem om jag inte lovar att ordna ett läger nästa år också. För mig är det ett tydligt bevis på att social samvaro är viktigt, samt att de särskilt begåvade barnen fungerar alldeles utmärkt tillsammans med jämlikar. För att inte tala om hur föräldrarna har hittat varandra, kunnat prata om sina barn och deras förmågor och även kunnat visa sin stolthet, något som är otänkbart annars. I Horndal, Avesta kommun, finns nu Filurumcenter, en lokal som är tillgänglig året runt, dit föräldrar och barn är välkomna för social samvaro. En liten kille på tre år kommer och är naturligt blyg och försiktig till en början. Han har napp i munnen och trots att han tar ut den så är det svårt att förstå vad han säger. Det kommer ytterligare ett par pojkar, några år äldre. De sätter sig i soffan med varsin surfplatta. Den lille treåringen sätter sig mellan dem med sin surfplatta – utan napp. Så sitter de i nära en timme och vi vuxna låter dem vara där. Det hörs lite småprat men oklart från vem. Sedan fikar vi tillsammans och då är treåringens tal helt plötsligt begripligt. 8


Han visar mig vilka saker han haft med sig, berättar om vad han gör på sin surfplatta med mera. Föräldrarna berättar då att pojken pratar helt rent med fullständiga meningar hemma men personalen i förskolan tror inte på dem. Själv säger pojken att han pratar ”bababa-språket” i förskolan. De flesta treåringar kan förvisso prata, men vad pojken menar, är alltså att han har anpassat sig efter de andra barnens enklare språk. Det är otroligt viktigt att så tidigt som möjligt upptäcka, uppmärksamma och uppmuntra barns särskilda begåvning. Om man har ”rätt glasögon” så kan man se subtila tecken på begåvning redan hos spädbarn: en särskilt vaken blick, ett lyssnande, ofta mindre sömnbehov med mera. Redan tidigt börjar alltså barnens hjärna att krypa och gå för att sedan springa – om man ska använda Monas metafor ”spring i hjärnan”. Vikten av tidig upptäckt kan inte nog poängteras. Alldeles för många barn känner sig inte accepterade som individer, och risken finns att de drar sig undan eller döljer sina förmågor – leker kameleonter – eller till vår förskräckelse agerar ut, spelar pajas, klättrar på väggarna, rymmer till de äldre barnens avdelning med mera. Yngre särbegåvade kan ofta uppfatta det som att andra inte vill förstå dem. De förstår ju faktiskt inte att andra inte förstår. Det behöver de hjälp med. De äldre särbegåvade barnen har egentligen inte sociala svårigheter, tvärtom förstår de andra bättre tack vare tidigt utvecklad mentaliseringsförmåga. De har också oftast en högre utvecklad empati, moral och etik. När särskilt begåvade barn umgås och socialiserar sig med intellektuella jämlikar så märks inga sociala svårigheter. Självklart passar inte alla smarta barn med varandra; de är lika olika varandra som alla andra barn. Vi människor vill hjälpa – om ett barn redan kan så vänder vi oss till det som ännu inte kan. 9


Hela samhället är fokuserat på ”normalvariationen” och det minsta lilla ett barn avviker från detta så blir man bekymrad, oavsett åt vilket håll avvikelsen pekar. Det vanligaste är då att man fokuserar på avvikelsen och ser den som ett fel, något som måste korrigeras. Asynkron utveckling är mycket vanlig bland särskilt begåvade barn (även bland lågt begåvade barn). Hos begåvade barn märker man vanligtvis de intellektuella förmågorna men också att den emotionella/sociala utvecklingen ligger efter. Om förskolan är orolig för ett barns utveckling så är det viktigt att inte försöka ställa diagnos utan tillsammans med vårdnadshavarna bedöma om man behöver ta en professionell kontakt, till exempel med en psykolog. När något inte blir som barnet tänkt eller om någon fuskar, bryter mot regler och så vidare, så kan de reagera med kraft och impulsivt. Frustrationstolerans och impulskontroll är därför ett viktigt tema i boken. Barn som har snabb inlärning och som inte behöver repetition och därmed sällan möter utmaningar, får alltså inte adekvat träning i dessa funktioner. Det är viktigt att ”lära sig att lära sig” som Mona skriver, för det utvecklas sedan till studieteknik. Det är också viktigt att lära sig att vi alla är olika och kan olika saker, att människovärde inte mäts med intelligenskvot. Många vuxna särskilt begåvade berättar att de haft lätt för sig i skolan men när de kom till högskola eller universitet så tog det stopp. Eftersom de inte kunde allt på första försöket så trodde de att de var ”dumma i huvudet” och hoppade av studierna. De hade inte lärt sig hur man stryker under det viktigaste och att man kanske måste läsa boken både två och tre gånger. Mona skriver om inkludering vilket inte är detsamma som integrering. Integrering betyder att individen anpassas till omgivningen medan inkludering betyder att individen re10


spekteras som den är och att olikheter ses som en berikning, en tillgång. När omgivningen vill korrigera deras beteenden letar barnet fel på sig självt. ”Med en stark perfektionism kommer också en stark självkritik”, som Mona skriver. Inkludering är därför ett nyckelord vad gäller särskilt begåvade barn. ”Dessa barn är experter på att läsa av sin omgivning och analysera men de kan inte alltid dra korrekta slutsatser eftersom de är barn”, skriver Mona. Detta illustreras bland annat i följande utdrag ur boken: ”Det är inte ovanligt att särskilt begåvade barn väljer att agera annorlunda på förskolan än hemma. De kan också ha andra personligheter, eller roller om man så vill, på andra ställen, såsom i fotbollslaget, på barnkalas, i teatergruppen, med mormor och så vidare. Oftast känner de in vilken roll som passar bäst i sammanhanget och använder den. De kan också välja att inte passa in om de känner att deras egenskaper inte välkomnas.” Monas bok fyller ett stort behov av en lättläst, lättillgänglig och lättsmält bok både för professionella och föräldrar. Gratulerar till valet av denna bok! Du har nu att vänta en intressant, inspirerande och informativ läsning och ”nya glasögon”. Anita Kullander Leg. psykolog Grundare av Filurum

11


Inledning ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.” Lpfö 98, rev. 2016, sid. 5 Den här boken handlar om något som ofta väcker känslor och ibland en viss skepsis. Tanken är förstås varken att uppröra eller provocera, utan istället att bidra med kunskap om en hittills bortglömd behovsgrupp – de särskilt begåvade barnen. De finns och kommer alltid att finnas. Frågan är hur vi ska se till deras behov i våra pedagogiska verksamheter. Kunskapsområdet är under ständig utveckling tillsammans med skolpolitik, styrdokument och samhällsströmningar. Exakta mallar för att arbeta med särskilt begåvade barn i sin verksamhet finns inte, men det går att ta del av befintlig kunskap och erfarenhet från länder och verksamheter som har kommit längre i det här arbetet. År 2017 färdigställde jag boken Särskilt begåvade elever – pedagogens utmaning och möjlighet om högbegåvade elever i grundskola och gymnasium. Jag valde att spara särskilt begåvade förskolebarns utveckling till en egen bok. Förskolans insatser för särbegåvade barn är alldeles för viktiga för att avgränsas till ett enda kapitel i en bok om äldre barn. Små barns begåvning och förskolans arbete för dem behöver en egen arena. Men områdena flyter förstås ihop. Små förskolebarn blir snabbt stora skolbarn som har med sig sin förskoletid i bagaget. 12


Boken utgår från studier och forskning om särskilt begåvade barn i förskoleverksamhet samt utifrån berättelser från föräldrar, pedagoger, förskolechefer och från särskilt begåvade barn själva, och är tänkt att fungera som ett diskussionsunderlag i förskolans verksamhet. Jag har även gjort verksamhetsbesök i förskola under skrivandet och kunnat observera och diskutera temat. Där har jag även inspirerats ytterligare till berättelserna i bokens andra del. Oavsett vilken uppfattning eller vilka känslor man har kring temat särbegåvning kommer de här barnen alltid att finnas i våra verksamheter. Trots att Sverige är ett land som hyllar innovation, framsteg och kreativa uttryck, inte minst genom nobelpriset, går det sällan så väl som det borde för särskilt begåvade barn i våra pedagogiska verksamheter. Det är få som klarar sig lika bra som Einstein, trots att han kal�lades obildbar av sina lärare. Barn från hem med svårigheter eller som bär på sårbarheter av olika slag, har ytterst svårt att behålla lusten för lärande i pedagogiska verksamheter som inte ser dem. Merparten av särskilt begåvade barn blir nämligen aldrig upptäckta och har inte heller någon som för deras talan. Men de befinner sig i förskolan just i detta nu, och därför kan förskolan vara den plats där särskilt begåvade barn utvecklar sin kraft att blomma i sin egen rätt. Bara de får synas och höras. Den här boken är skriven för deras skull; alla de särskilt begåvade barn som behöver en röst. Välkomna att lyssna.

Disposition Boken är uppdelad i två delar, en faktadel och en berättande del. Del 1 är en kunskapsöversikt med information och fakta 13


om vilka de särskilt begåvade barnen är, hur man kan upptäcka dem samt vad de behöver i sin pedagogiska verksamhet. Den består av ett personligt urval av forskning, studier och beprövad praktik från världens olika hörn om särskilt begåvade barn utifrån det vi vet just nu. Del 2 består av berättelser om fyra särskilt begåvade barn: hur de beter sig, uppfattas, verkar må, hur vuxenvärlden ofta tänker och reagerar på dem och hur vi kan hjälpa dem. Barnen är fiktiva, men baseras på alla de barn jag har träffat på i arbetet med särskild begåvning. Varje berättelse följs av en reflekterande text där jag lyfter fram några av de frågor som uppstår kring barnen samt diskussionsfrågor. Boken kan läsas på vilket sätt som helst – i delar eller i sin helhet. Någon kanske börjar med berättelserna i del 2 för att sedan konsultera faktadelen, medan andra nöjer sig med att läsa första delen. Tanken är att boken används och läses utifrån behov, intresse och situation.

Begrepp I boken förekommer två begrepp: särskilt begåvade och särbegåvade barn. Begreppet särbegåvad myntades av professor Roland S. Persson i avhandlingen Annorlunda land – Särbegåvningens psykologi år 1997, för att beskriva barn med en mycket hög teoretisk förmåga. År 2015 kom Skolverket ut med handledningsmaterialet Att arbeta med särskilt begåvade elever, där man valde att kalla dessa barn för särskilt begåvade. Efter detta används oftast begreppet särskild begåvning, men rapporter, avhandlingar och andra offentliga dokument blandar ofta begreppen. Även här i boken blandas begreppen och betyder samma sak. 14


Likaså finns olika begrepp internationellt. Mitt favoritbegrepp kommer från Kina där särskilt begåvade barn kallas för ”supernormala”. I USA använder man begreppet ”gifted”, i Kanada ”exceptional” och i Storbritannien ”most able learners”. Det är alltså barnets lärande som kännetecknar begåvning i den brittiska kulturen. Det här är intressant, för oavsett vilka de här barnen är så förenas de av en oerhört hög förmåga att lära sig. Därför bör de också gå att upptäcka i sin lärandemiljö, såsom förskola och skola. I följande avsnitt ska vi titta på olika kännetecken på särskild begåvning, både framsidor och baksidor.

15


Varför ska man upptäcka begåvade barn i förskolan? De flesta barn har en kritisk period mellan ett och tre års ålder då grunderna för barnets lärande utvecklas. Särskilt begåvade barns kritiska period börjar tidigare. Deras hjärna består av en neural plasticitet som vi ännu inte begriper. Vi vet dock att den är extra receptiv och känslig för intryck. Därför gäller följande vid leverans till förskolan: Hanteras varsamt! Kan inte barn bara få vara barn på förskolan? Måste deras intellektuella begåvning ta plats även där? Räcker det inte med att de kanske läser, skriver, räknar, musicerar eller sysslar med andra intellektuellt krävande aktiviteter hemma? Dessa och liknande frågor uppstår ofta när man pratar om särskilt begåvade barn. Men det handlar inte bara om barn som har färdigheter utan det handlar om barn som tänker mer abstrakt och komplext än jämnåriga och därför behöver vuxnas hjälp att förstå sig själva och omvärlden. Särskild begåvning inverkar inte så mycket på vad barnet gör utan mer på barnets sätt att tänka, prata och förstå sin omgivning. Det handlar också om barnets logik, glädjeämnen, sätt att leka, och om barnets humor, för att nämna några områden. Att bli förstådd har en avgörande inverkan på barnets självkänsla. Det här gäller i allra högsta grad även särskilt begåvade barn, i synnerhet eftersom de är en kognitiv minoritet och samtidigt analyserar sig själva och omvärlden hela tiden. Om ett särskilt begåvat barn kommer till förskolan och aldrig får 24


leka intellektuellt, aldrig får springa av sig i hjärnan, utan alltid måste anpassa sig till kamraternas kognitiva förmågor och behov, då börjar en nedslitande process inom barnet. Dessa barn är experter på att läsa av sin omgivning och analysera men de kan inte alltid dra korrekta slutsatser eftersom de är barn. Om ingen förstår dem eller uppmuntrar dem att vara som de är, då får de ju inte ”bara vara barn”, åtminstone inte på sina egna villkor. Barn från en trygg, stöttande och bejakande hemmiljö med föräldrar som ser och bekräftar barnet, kan förstås klara sig ändå, men för andra barn kan förskolan vara avgörande. På frågan om barn inte bara kan få vara barn i förskolan, alltså ha en plats som är fri ifrån pedagogiska krav och förväntningar, är svaret nja. Särskilt begåvade barn vill inget hellre än att lära sig. De föds med en våldsam kunskapstörst och en enorm kapacitet för lärande. Det är deras grundkonstruktion, helt enkelt. Och särskilt begåvade barn har rätt att vara barn på sina egna villkor, inte andras. Förskolan behöver därför kunskap och modeller för att bemöta detta.

Rättvisefråga Särskilt begåvade barn finns i alla varianter och i alla miljöer. Samtidigt visar det sig att begåvade barn som faktiskt upptäcks är pojkar utan diagnos, födda in i socioekonomiskt starka och etniskt svenska hem, med engagerade föräldrar som kan tala för sitt barn. Andra särskilt begåvade barn har nästan ingen chans alls att upptäckas eller att få sina pedagogiska behov tillgodosedda. Det händer att pedagoger och andra menar att särskild begåvning är en elitistisk fråga. Jag skulle vilja säga att det både 25


är rätt och fel. Det är rätt såtillvida att så länge vi ignorerar att de här barnen finns, är det en elitistisk fråga. Följden blir nämligen att nästan bara barn från socioekonomiskt starka hem upptäcks och kan utveckla och få nytta av sin begåvning i en pedagogisk miljö. Med pålästa, engagerade och drivande föräldrar som vet sin rätt och som kan tala för sitt barn, får barnet större möjlighet att utveckla ett gott pedagogiskt självförtroende och självkänsla. Andra barn har inte samma tur. Särskilt inte om de saknar det svenska språket, inte har resursstarka och akademiskt skolade föräldrar, eller några föräldrar alls, eller om de är flickor, som upptäcks mer sällan. Har barnet dessutom funktionsnedsättningar eller andra svårigheter är chansen till upptäckt minimal. Nyanlända barn i socioekonomiskt utsatta miljöer löper därför störst risk att gå under radarn. Innan vi pedagoger lär oss om särskild begåvning, är det således en elitistisk fråga som endast gynnar de resursstarka. Övriga riskerar att aldrig få en undervisning som de lär sig något av. Det innebär att de alltså kan sitta av en hel skolgång. Hur man mår av att sitta av tiden år efter år, är lätt att föreställa sig. Om andra omständigheter dessutom är ofördelaktiga blir understimulans ett ännu tyngre ok för barn att bära. Eftersom särbegåvade barn alltså föds in i alla könstillhörigheter, familjer, miljöer, kulturer och länder, med eller utan sjukdomar och funktionsnedsättningar, angår frågan alla. Oavsett vilka de särbegåvade barnen är eller vilka deras omständigheter råkar vara, har de rätt till en pedagogisk miljö som gagnar dem. Undervisning är en rättighet för alla barn, även de särbegåvade.

26


Könsfråga Särskilt begåvade flickor har en tendens att dölja sin intelligens och lida av ” impostor syndrome” (bluffsyndromet), alltså att de tvivlar på sig själva och tror att deras förmågor beror på ren tur. Flickor är mer öppna med sina förmågor i förskolan men döljer sin begåvning ju äldre de blir. Förskolan har därför en gyllene möjlighet att se flickors begåvning och lära dem att tro på sig själva. Särskild begåvning är dessvärre också en könsfråga. Särskilt begåvade flickor tenderar nämligen att dölja sina förmågor och uppfattas därför inte som begåvade av pedagoger. Det här börjar redan på förskolan och förstärks ju äldre barnet blir. På högstadiet upptäcks särbegåvade flickor mer sällan än pojkar. Flickorna har då i regel utvecklat strategier för att inte verka ”för smarta”, för att passa in i sitt sociala sammanhang. Dessutom vänder ofta flickor sitt mående inåt, så att de imploderar snarare än exploderar, vilket gör att deras lidande inte märks utåt på samma sätt. En lång historia av brist på uppmärksamhet och ihärdig anpassning till omgivningen tar förstås ut sin rätt och får i regel flickor att må mycket dåligt i tonåren. Det är inte ovanligt att särskilt begåvade flickor drabbas av dåligmående, självskadebeteende och ångestproblematik framåt årskurs åtta, men då kan det vara för sent att rädda en havererad motivation för skola och lärande. Särskilt begåvade barn framstår som mer androgyna i sin personlighet än andra. De är ofta ointresserade av kön, huruvida de är pojke eller flicka. Tidigt kan de också ifrågasätta könsroller och tycka att det är konstigt att det görs skillnad mellan flickor och pojkar. Särskilt begåvade små pojkar kan gärna komma till förskolan utklädda till Pippi Långstrump 27


och kräva att få måla sina naglar, medan begåvade flickor kan hävda att de är Batman, Zorro eller liknande, för att i nästa stund klä sig som en prinsessa. Normer överhuvudtaget framstår ofta som ointressanta eller konstiga för särskilt begåvade barn. Deras värld är större än så. Om man frågar, svarar de ofta att de är en människa, inte ett kön. Så småningom kan de även ifrågasätta om de ens är människa, eftersom de inte tycks passa in i världen. Men det kan förskolan hjälpa dem med redan från början.

Negativa följder av särbegåvning Färre än cirka en procent av de särskilt begåvade barnen upptäcks i förskolan. I många fall syns bara deras understimulans eller känsla av ”annorlundahet”. Ofta grubblar de tidigt över varför andra inte ser på världen så som de gör och tror därför att det är något fel på dem. Om vi inte upptäcker dem och bekräftar deras inlärningsförmåga, kan de utveckla ett ”pedagogiskt handikapp” för resten av livet. Särskild begåvning är naturligtvis en väldig tillgång, ändå kan det verka som att de negativa aspekterna ofta hamnar i fokus. Anledningen är att de här barnen så sällan upptäcks. De negativa följderna blir att särskilt begåvade barn ofta ger uttryck för understimulans, utanförskap och vad vi vuxna kan uppleva som bristande social förmåga. Det här skapar en felaktig bild hos barnen själva, vilket kan sitta kvar resten av livet. Inte bara kan de få för sig att det är något ”fel” på dem, eftersom de inte är som alla andra, utan de kan även gå miste om möjligheten att lära sig att lära. Om de varken får träna på att överkomma hinder eller upptäcka strategier för att nå 28


längre, utvecklar de ett pedagogiskt handikapp. Skillnaden mellan deras inre förmågor och yttre färdigheter blir för stor. Deras egen tolkning kan bli att de helt enkelt inte förmår, eller att de har svårigheter av något slag med sin inlärning. Dessutom kan särskilt begåvade barn som inte får träffa likasinnade bli ensamma, isolerade och må psykiskt dåligt. För många leder det till dålig självkänsla och en livslång ”mental exil” med känslan av att vara separerad från andra människor. En del (oftast flickor) vänder sig då inåt medan andra blir utåtagerande och utvecklar beteenden som liknar diagnoser. Många riskerar därför att feldiagnosticeras och felmedicineras, samtidigt som barnets begåvning döljer svårigheter så att verkliga diagnoser går under radarn. Det är ett högt pris att betala för både individ och samhälle. Ett sätt att upptäcka särskilt begåvade förskolebarn är därför att faktiskt titta närmare på eventuell förskoleproblematik. Särskilt begåvade barn som inte blir upptäckta eller förstådda, utvecklar ofta ett helt stenröse av mer eller mindre tung problematik. Men om man lyfter på de här stenarna så kan det fullkomligt krylla av oupptäckt kunskapstörst, kapacitet och förmåga. Med rätt glasögon kan därför även förskoleproblematik utgöra goda kännetecken på särskild begåvning.

29


FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

Mona Liljedahl är leg. gymnasielärare i svenska och engelska och arbetar som specialpedagog. Hon föreläser på temat särskilt begåvade barn och är en av författarna till Skolverkets handledningsmaterial Att arbeta med särskilt begåvade elever.

Förordet är skrivet av leg. psykolog Anita Kullander, grundare av Filurum, nätverket för särskilt begåvade.

ISBN 978-91-7741-050-8

9

789177 410508

Mona Liljedahl Särskilt begåvade barn

Särskilt begåvade barn, eller särbegåvade barn, har en exceptionellt hög inlärningsförmåga och borde stormtrivas i förskolan. Men alla gör inte det, vilket kan bli en utmaning både för barnet och verksamheten. Denna bok är en pedagogisk handledning i hur man upptäcker och arbetar med särskilt begåvade barn i förskolan. Författaren berättar om vilket stöd dessa barn behöver i sitt lärande och hur man kan främja deras psykiska välmående. Boken bygger på verkliga röster från förskolans värld – barn, pedagoger och föräldrar – som författaren har mött i arbetet med särskild begåvning. Vi får också ta del av ett särbegåvat barns egen berättelse, när Lanny, nio år, skriver om sin förskoletid. Hennes erfarenheter och tankar ger oss insikt, inspiration och djupare förståelse för särskilt begåvade barn. Boken vänder sig i första hand till yrkesverksamma inom förskola och pedagogisk omsorg men kan med fördel läsas av personal inom barn- och elevhälsa, föräldrar och förskollärarstudenter.

Mona Liljedahl

Särskilt begåvade barn

förskolans utmaning och möjlighet