__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


de n osy nli ge v äk ta re n


Dolores Redondo

Den osynlige väktaren Första delen i Baztán-trilogin

Översättning från spanska: Manni Kössler

K r im inal roman


DOLORES REDONDO, Den osynlige väktaren ORIGINALTITEL El guardián invisible El guardián invisible © by Dolores Redondo Meira, 2012 By Agreement with Pontas Literary & Film Agency TRANSLATION © Bucket List Books, 2016 öVERSäTTNING Manni Kössler omslag Jonas Rahm OMSLAGSFOTO Pelle Seth FöRFATTARFOTO © Alfredo Tudela TYPOGRAFI OCH SäTTNING Ateljén Arne Öström TRYCK Bulls Graphics, 2016 isbn 978-91-87969-16-4 Första upplagan, första tryckningen BUCKET LIST BOOKS AB Hallandsgatan 40 118 57 Stockholm info@bucketlistbooks.se www.bucketlistbooks.se


Till Eduardo, som bad mig skriva den här boken och till Ricard Domingo, som såg den medan den ännu var osynlig. Till Rubén och Esther, för att ni får mig att skratta så jag gråter.


Att glömma är en ofrivillig handling. Ju mer du vill lämna något bakom dig, desto mer hänger det dig i hälarna. William Jonas Barkley Men kära flicka, det här äpplet är inte som andra, det här äpplet är förtrollat. Snövit av Walt Disney


Längst bak i boken finns en ordlista (s. 433) och ett persongalleri (s. 435).


I Ainhoa Elizasu blev det andra offret för el basajaun, även om pressen ännu inte kallade den så. Det kom först senare när det läckte ut att man runt de döda kropparna hade påträffat djurhår, rester av hud och eventuellt mänskliga spår, alltsammans arrangerat i något slags dyster reningsceremoni. En ond, tellurisk och ålderdomlig kraft föreföll ha satt sin prägel på de mycket unga flickornas lik, med sönderslitna kläder, bortrakat könshår och händerna uppåtvända i en gest som förde tankarna till jungfru Maria. Varje gång kommissarie Amaia Salazar kallades till en brottsplats i gryningen gick hon igenom samma ritual: hon stängde av väckarklockan för att den inte skulle störa James, gjorde ett bylte av sina kläder och telefonen och tassade ner till köket. Hon klädde på sig medan hon drack kaffe med mjölk och skrev en lapp till sin man, satte sig sedan i bilen med huvudet fyllt av röriga tankar, ett vitt brus som alltid upptog henne när hon vaknat så tidigt och sedan följde henne likt efterdyningarna av en oavslutad vaknatt, trots att det tog över en timme från Pamplona till platsen där ett offer väntade. När hon körde genom en alltför snäv kurva tjöt däcken och hon blev medveten om hur disträ hon var. Alltså tvingade hon sig att fokusera på den slingrande vägen uppåt och in i de täta skogarna omkring [ 9


10 ]

Elizondo. Fem minuter senare bromsade hon in vid ett blinkande farthinder och konstaterade att doktor San Martíns sportbil redan var på plats, liksom domare Estébanez jeep. Amaia steg ur bilen, öppnade bakluckan och tog ut ett par gummistövlar som hon höll på att dra på sig när inspektör Jonan Etxaide och kommissarie Montes kom fram. – Det ser illa ut, chefen, det är en flicka. Jonan tittade i sina anteckningar. – Tolv tretton år. Föräldrarna anmälde henne försvunnen när hon inte hade kommit hem elva på kvällen. – Lite tidigt för att anmäla ett försvinnande, påpekade Amaia. – Ja. Tydligen ringde hon till sin storebrors mobil vid tio över åtta för att tala om att hon hade missat bussen till Arizkun. – Och han sa ingenting förrän vid elva? – Du vet: ”Aitas kommer att slå ihjäl mig. Snälla, säg inget. Jag ska kolla om min kompis pappa kan köra mig.” Han höll tyst och spelade Playstation. Vid elvatiden, när systern inte hade kommit hem och mamman hade börjat jaga upp sig ordentligt, berättade han att Ainhoa hade ringt. Föräldrarna tog sig till polisstationen i Elizondo och hävdade envist där att deras dotter måste ha råkat ut för något. Hon svarade inte på mobilen och de hade pratat med alla hennes väninnor. Det var en polispatrull som hittade henne. Där vid kurvan fick poliserna se flickans skor vid vägkanten, sa Jonan och visade med ficklampan mot ett ställe där asfalten slutade och ett par svarta lackskor med låg klack stod och glänste, exakt parallellt bredvid varandra. Amaia böjde sig fram och tittade närmare. – De är väldigt ordentligt uppställda. Är det någon som har rört dem? undrade hon. Jonan såg på nytt i sina anteckningar. Amaia tänkte att den unge kriminalinspektören, som dessutom var antropolog och arkeolog, hade en effektivitet som var en gåva i besvärliga fall som detta.


– Nej. De stod så, parallellt och liksom vända ut mot vägbanan. – Säg åt teknikerna att komma hit när de är klara, och att de ska titta efter fingeravtryck inuti skorna. Man måste stoppa in fingrarna för att ställa upp dem så där. Montes, som hade stått tyst och betraktat spetsarna på sina italienska märkesskor i mocka, lyfte snabbt på huvudet, som om han vaknade ur en djup sömn. – Salazar, sa han lågt som hälsning. Och så började han gå mot vägkanten utan att vänta in henne. Amaia gjorde en förbryllad min och vände sig mot Jonan. – Vad är det med honom? – Inte vet jag, chefen, men vi åkte i samma bil från Pamplona och han har inte gett ifrån sig ett knyst. Jag tror han har druckit lite. Ja, det trodde hon också. Efter skilsmässan hade det gått snabbt utför med kommissarie Montes, inte bara om man dömde efter hans nyväckta intresse för italienska skor och färggranna slipsar. Hon tyckte att han varit extremt tankspridd på sista tiden, inåtvänd, kylig och avstängd, nästan autistisk. – Var finns flickan? – Vid floden. Man måste ta sig ner för strandbanken, sa Jonan och pekade mot flodfåran med en ursäktande gest, som om det på något vis var hans fel att kroppen låg där den låg. Medan Amaia klättrade ner för slänten som låg inträngd under klippan vid den tusenåriga floden, såg hon på håll strålkastarna och avspärrningsbanden som omgärdade polisens arbetsområde. På ena sidan stod domare Estébanez och pratade lågt med rättssekreteraren medan hon sneglade bort mot kroppen. Runt henne avfyrade två fotografer från kriminaltekniska sina blixtar från alla håll. Intill liket knäböjde en av teknikerna från Navarras rättsmedi[ 11 cinska institut och såg ut att mäta levertemperaturen.


12 ]

Amaia konstaterade nöjt att alla närvarande personer respekterade in- och utgången som de först anlända poliserna hade märkt ut med band. Trots det tyckte hon, som alltid, att där fanns för många människor. Det var en närmast absurd känsla som kanske härrörde från hennes katolska uppfostran, men när hon måste komma nära en död kropp uppfylldes hon varje gång, utan undantag, av samma behov av intimitet och inre stillhet som överväldigade henne på gravplatser. Hon upplevde att denna känsla kränktes av den yrkesmässiga, distanserade och främmande närvaron hos de som nu rörde sig runt liket, förgrundsgestalten i en mördares verk och ändå stum, tystad, lämnad därhän i sin fasa. Hon gick långsamt närmare, granskade platsen som någon hade valt åt döden. Närmast floden hade en strand bildats av gråa runda stenar, säkerligen ditförda av förra vårens högvatten, en torr och ungefär nio meter bred tunga utsträckt så långt hon kunde se i gryningens svaga ljus. Strandbanken på andra sidan, knappt fyra meter bort, försvann upp i en djup skog som tätnade ju längre in man kom. Kommissarien väntade några sekunder på att rättsteknikern skulle bli färdig med bilderna av liket. Sedan gick hon fram, placerade sig vid flickans fötter och sin vana trogen tömde hon huvudet på alla tankar medan hon betraktade kroppen vid floden och mumlade en kort bön. Först därefter kände hon sig redo att se på den döda som en mördares verk. Ainhoa Elizasu hade haft vackra bruna ögon, som nu tittade ut i en ändlös rymd med ett uttryck av förvåning. Huvudet var lite bakåböjt så att en bit grovt rep inpressat i halsens hud nästan inte syntes. Amaia lutade sig över kroppen för att se bättre. – Det är inte ens knutet, bara åtdraget tills flickan slutade andas, viskade hon som för sig själv.


– Det är någon som måste vara stark, en man? föreslog Jonan bakom henne. – Förmodligen, men flickan är inte lång, cirka en och femtiofem, och väldigt smal. En kvinna skulle också ha klarat det. Doktor San Martín, som dittills hade stått och pratat med domaren och rättssekreteraren kom bort till dem sedan han tagit adjö av den kvinnliga domaren med en sirlighet som påminde om en handkyss. – Kommissarie Salazar, alltid ett nöje, om än under dessa omständigheter, sa han muntert. – Detsamma, doktor San Martín. Vad anser du att vi har här? Läkaren tog emot anteckningarna som teknikern räckte fram och tittade snabbt igenom dem. Så satte han sig på huk vid kroppen efter att ha gett Jonan en uppskattande blick i vilken han räknade in dennes ungdom och kunskaper. Det var en blick som Amaia mycket väl kände igen. Några år tidigare hade hon varit den unga kriminalinspektören som skulle invigas i dödens hemligheter, ett nöje San Martín, som den framstående lärare han var, aldrig lät sig gå ur händerna. – Kom närmare, Etxaide, så kanske ni lär er något. San Martín drog på sig ett par kirurghandskar han tagit ur läkarväskan i läder och kände försiktigt på flickans käke, hals och armar. – Vad vet ni om rigor mortis, Etxaide? Jonan suckade lätt innan han började tala i en ton som måste likna den han använt under skoltiden när han besvarade frågor från läraren. – Jag känner till att den börjar i ögonlocken cirka tre timmar efter dödens inträde, sprider sig över ansiktet och halsen ner mot bröstet och sedan ut över hela bålen och extremiteterna. Under normala omständigheter uppnås full stelhet efter tolv timmar, och den [ 13 börjar försvinna i motsatt ordning efter ungefär trettiosex.


14 ]

– Inte illa. Och vad mer? manade doktorn på. – Den utgör en av de viktigaste markörerna för att göra en uppskattning av tidpunkten för dödens inträde. – Och tror ni det går att göra en uppskattning genom att enbart utgå från graden av rigor mortis? – Njaa …, tvekade Jonan. – Nej, absolut inte, sa San Martín strängt. Graden av stelhet kan variera utifrån den dödes muskelskick, temperaturen i rummet eller utomhus, som i detta fall, extrema temperaturer som kan få tillståndet att likna rigor mortis, till exempel när det rör sig om kroppar som utsatts för höga temperaturer eller drabbats av likspasmer. Vet ni vad det är? – Jag tror det kallas så när musklerna i extremiteterna spänns så hårt när döden inträder att det blir svårt att lösgöra ett objekt som personen hållit i. – Just så, och därför faller ett stort ansvar på rättspatologen. Det går inte att avgöra fakta utan att ta med dessa aspekter i beräkningen och så, naturligtvis, hypostasen … Blekheten post mortem, kort sagt. Kanske har ni sett dessa nordamerikanska serier där rättsläkaren lägger sig på knä vid liket och efter två minuter exakt kan avgöra dödsögonblicket, sa han med teatraliskt höjt ögonbryn. Tilllåt mig upplysa om att det är ren lögn. Analysen av mängden kalium i ögonvätskan har inneburit stora framsteg, men först efter obduktionen går det att fastställa en mer exakt tidpunkt. Nu, och med det jag har tillgång till här, kan jag säga följande: tretton år, kvinnligt kön. Med tanke på leverns temperatur skulle jag vilja påstå att hon har varit död i två timmar. Ännu ingen likstelhet, bekräftade han genom att på nytt känna på flickans käke. – Det överensstämmer med tidpunkten då hon ringde hem, och med föräldrarnas anmälan. Ja, knappt två timmar.


Amaia väntade tills han stod upp och tog då hans plats på knä invid flickan. Jonans lättade blick när han slapp undan läkarens granskning undgick henne inte. Den dödas tomt stirrande ögon och den halvöppna munnens häpna uttryck, eller om det var ett sista försök att få luft, gav ansiktet ett barnsligt och förvånat uttryck, som hos en liten flicka på födelsedagen. Alla kläderna verkade ha rivits itu i ett enda drag, från halsen ner till ljumskarna, och plaggen hade förts åt sidorna som om de vore en makaber presentförpackning. Den lätta brisen från floden lyfte flickans raka lugg en aning och Amaia uppfattade en doft av schampo blandad med den mer beska av tobak. Hon undrade om flickan rökte. – Det luktar tobak. Vet ni om hon hade en väska? – Ja. Vi har inte hittat den än, men jag har folk ute som söker i området en kilometer nedåt härifrån, sa kommissarie Montes och visade med armen i riktning mot floden. – Fråga hennes väninnor var de befann sig och med vem. – Så fort det blir morgon, chefen, sa Jonan och rörde vid armbandsuret. Hennes väninnor är väl också runt tretton och ligger säkert och sover. Hon betraktade händerna som låg utmed kroppens sidor. De såg vita ut, obefläckade, och handflatorna var vända uppåt. – Har ni lagt märke till händernas position? De ser ut som om någon har placerat dem på det viset. – Jag håller med, sa Montes, som stod bredvid Jonan. – Fotografera dem och se sedan till att täcka dem så fort som möjligt. Det kan hända att hon försökte försvara sig. Även om naglarna och händerna ser rena ut kan vi ha tur, sa hon vänd till kriminalteknikern. Läkaren böjde sig åter över flickan, mittemot Amaia. – Vi måste invänta obduktionen, men jag slår vad om att strypning var dödsorsaken, och med tanke på kraften med vilken repet [ 15


16 ]

dragits åt och in i huden, skulle jag vilja säga att det gick fort. Skärsåren på kroppen är ytliga och tycks ha orsakats när klädesplaggen skars sönder. Det gjordes med ett ytterst vasst föremål, ett rakblad, en mattkniv eller en skalpell. Det får jag återkomma om senare, men när det skedde var flickan redan död. Det finns nästan inget blod. – Och det på blygden? avbröt Montes. – Jag skulle tro att mördaren använde samma kniv för att raka av könshåret. – Kanske för att ta det med sig som trofé, chefen? sa Jonan. – Nej, jag tror inte det. Titta hur det ligger slängt på marken vid sidan av kroppen, sa Amaia och pekade ut några små högar med tunna strån. Snarare ville någon ha bort det, och ersätta det med det här. Hon visade på en liten gyllene och klibbig kaka som placerats på flickans venusberg. – Det jävla svinet. Varför måste de göra sådana saker? Räcker det inte med att döda ett barn? Hur fungerar en person som gör så här? utbrast Jonan med äcklad min. – Det är din uppgift, unge man, att gissa dig till hur svinet tänker, sa Montes och vände sig till doktor San Martín. – Blev hon våldtagen? – Det skulle jag inte tro, men jag är inte säker förrän jag gjort en ordentlig undersökning. Iscensättningen har en uppenbart sexuell prägel … Skära sönder kläderna, blotta brösten, raka könshåret … Och så den där kakan … Det ser ut som en bit sockerkaka, eller … – Det är en txantxigorri, bröt Amaia in. Ett bakverk typiskt för trakten, men den är mindre än de brukar vara. Men en txantxigorri är det, inga tvivel om saken. Smör, mjöl, ägg, socker, jäst och stekt fläsksvål, ett mycket gammalt recept. Jonan, se till att den läggs i en påse, och var så snälla att inte sprida informationen om bakverket,


sa Amaia och riktade sig till alla. Den går vi för tillfället inte ut med. De nickade. – Vi är klara här. San Martín, hon är din. Vi ses på rättsmedicinska. Amaia kom på fötter och betraktade flickan en sista gång. Sedan klättrade hon upp för flodbanken och satte sig i bilen.


2

18 ]

Den här morgonen hade kommissarie Montes valt en iögonfallande slips i mörkrött siden, säkerligen dyr, och en lilafärgad skjorta; det hela gjorde ett elegant intryck men hade en anstrykning av Miamisnut som var aningen stötande. Detsamma måste poliserna ha tänkt som åkte i hissen tillsammans med dem. Det undgick inte Amaia att de såg på varandra med höjda ögonbryn när de steg ur. Hon tittade på Montes, eftersom han också borde ha sett blickarna. Men han bara stod där och gick igenom anteckningarna på handdatorn, insvept i ett moln av Armaniparfym och till synes omedveten om vilket intryck han gjorde. Dörren till mötesrummet var stängd, men innan hon hann röra vid handtaget öppnades den inifrån av en uniformerad polis som tycktes ha stått och väntat på deras ankomst. Han flyttade sig åt sidan och de steg in i en stor ljus mötessal där Amaia såg fler människor än hon hade väntat sig. Polisintendenten satt vid huvudänden och till höger om honom stod det två tomma stolar. Han gjorde ett tecken åt dem att komma dit och medan de gick genom rummet passade han på att presentera de närvarande. – Kommissarie Salazar, kommissarie Montes, ni känner redan kommissarie Rodríguez från krimlabb, och doktor San Martín. Inspektör Aguirre, från narkotika, inspektör Zabalza och kommis-


sarie Iriarte från stationen i Elizondo. Av en tillfällighet befann de sig inte i Elizondo i går när kroppen hittades. Amaia tog i hand och vinkade åt dem som hon redan kände. – Kommissarie Salazar, kommissarie Montes, vi har samlats därför att jag har en misstanke om att fallet Ainhoa Elizasu kommer att få ännu värre följder än förmodat, sa intendenten medan han satte sig igen och visade att de skulle göra detsamma. I morse tog kommissarie Iriarte kontakt för att delge oss ett par uppgifter som kan få betydelse för utredningen av fallet i fråga. Iriarte lutade sig fram och lade ett par nävar värdiga en aizkolari på bordet. – För en månad sedan, den femte januari för att vara exakt, sa han och tittade i en liten anteckningsbok med svarta skinnpärmar som nästan försvann i hans stora händer, hittade en herde från Elizondo, när han förde ner sina får till floden för att dricka, kroppen efter en sjutton år gammal flicka, Carla Huarte. Hon var försvunnen sedan nyårsnatten efter att ha besökt diskoteket Cras Test i Elizondo tillsammans med vänner och sin pojkvän. Vid fyratiden på morgonen gick hon därifrån med honom och trekvart senare kom pojken ensam tillbaka. Han berättade för en vän att de hade grälat och att hon hade blivit arg, stigit ur bilen och gått därifrån. Vännen övertalade honom att leta efter henne och de åkte tillbaka till platsen en timme senare, men hittade inga spår av flickan. De säger att de inte blev särskilt oroliga, för området var fullt av unga par och flummare. Dessutom var flickan både känd och omtyckt där, så de utgick från att någon hade kört henne hem. Vi har hittat hårstrån från flickan i pojkvännens bil och ett axelband från en behå med silikon i. Iriarte drog ett djupt andetag och tittade på Montes och Amaia [ 19 innan han fortsatte:


– Och här kommer det som kan vara intressant för er. Carla påträffades i ett område cirka två kilometer från platsen där Ainhoa Elizasu hittades. Strypt med ett paketsnöre, och med kläderna uppskurna från halsen och ner. Amaia gav Montes en bestört blick. – Jag minns att jag läste om fallet i tidningen. Var blygden rakad? frågade hon. Iriarte såg på Zabalza, som svarade: – Saken är den att hon saknade blygd, hela området såg ut att ha slitits bort av bett från ett djur. I obduktionsrapporten anges tandavtryck från minst tre olika djur, och hår från vildsvin, räv och något som tycks vara björn. – Men herregud! Björn? Amaia log klentroget. – Vi är inte säkra, utan har skickat avgjutningar av betten till Pyreneiska institutet för forskning om hälgångare och ännu inte fått svar därifrån, men … – Och kakan? – Det fanns ingen kaka … eller det gjorde det kanske från början. Det skulle förklara betten just där, djuren kan ha dragits dit av en söt och för dem främmande doft. – Fanns det bett på andra ställen? – Nej, inga fler bett, däremot märken efter klövar eller hovar. – Och könshår utstrött intill kroppen? undrade Amaia. – Inte det heller, men tänk på att Carla Huartes kropp delvis låg i floden, från fotlederna upp till höfterna, och att regnet vräkte ner dagarna efter hennes försvinnande. Om där fanns något, spolades det bort av vattnet. – Var det här något du tänkte på i går när du undersökte flickans kropp? frågade Amaia rättsläkaren. 20 ]


– Naturligtvis, bekräftade San Martín, men det är inte uppenbart, där finns bara vissa likheter. Vet ni hur många döda jag ser på ett år? Det finns ofta likheter utan att man hittar några samband. Hur som helst tänkte jag förstås på det i går, men innan jag uttalar mig skulle jag vilja gå igenom anteckningarna från obduktionen. Vad gäller Carla pekade allt på sexuellt våld från pojkvännens sida. Flickan var full av droger och alkohol, hade ett antal sugmärken på halsen och ett bitmärke på ena bröstet som stämde överens med hans tandavtryck. Dessutom hittade vi misstänkta hudrester under naglarna som stämde in på ett djupt rivsår han hade på halsen. – Hittade man sperma? – Nej. – Vad sa pojken? Vad heter han förresten? frågade Montes. – Han heter Miguel Ángel de Andrés. Och han sa att han hade snortat kokain och ecstasy och att han hade druckit. Aguirre log. – Och jag tror honom. Vi grep honom på trettondagen och då var han också fullproppad. Testade positivt för fyra olika droger, inklusive kokain. – Och var finns den lilla guldklimpen nu? frågade Amaia. – I häktet i Pamplona, i väntan på rättegången där han anklagas för våldtäkt och mord, och utan borgen … Han fanns i brottsregistret, för droger, avslutade Aguirre. – Jag anser att vi bör avlägga ett besök i häktet för ett nytt förhör med Miguel Ángel de Andrés. Kanske ljög han inte när han nekade till mordet på flickan. – San Martín, kan ni ge oss rapporten från Carla Huartes obduktion? frågade Montes. – Självklart. – Vi är framför allt intresserade av fotografierna som togs på [ 21 platsen.


– Dem ska jag se till att ni får. – Och flickans kläder bör nog gås igenom en gång till, nu när vi vet vad vi ska leta efter, påpekade Amaia. – Kommissarie Iriarte och inspektör Zabalza hade hand om fallet i Elizondo. Salazar, sa intendenten, ni är därifrån, inte sant? Amaia nickade. – De kommer att ge er all den hjälp ni behöver, sa polisintendenten och avslutade sammankomsten genom att resa sig upp.


Profile for Smakprov Media AB

9789187969164  

9789187969164  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded