Page 1


DANS PÅ GLÖDANDE KOL


Av Anna Jansson har tidigare utgivits: Stum sitter guden 2000 Alla de stillsamma döda 2001 Må döden sova 2002 Silverkronan 2003 Drömmar ur snö 2004 Svart fjäril 2005 Främmande fågel 2006 Pojke försvunnen 2007 Inte ens det förflutna 2008 Hantverkarsvett är dyrare än saffran 2008 Först när givaren är död 2009 Drömmen förde dej vilse 2010 Alkemins eviga eld 2011 När skönheten kom till Bro 2012 på andra förlag:

I stormen ska du dö 2002 Dömd för mord 2003 Etiska dilemman i vården. Hur skulle du ha gjort? (med Agneta Blom) 2005 Etiska dilemman i vård och omvårdnad (med Agneta Blom) 2007 Åtta böcker i serien om Alex och Mia 2007 Klasskassan 2010 Silverskatten 2010 Riddarnas kamp 2010 Bankrånet 2010 Förbjudna sopor 2011 Ficktjuven 2011 Skeppets gåta 2012

isbn 978-91-1-304733-1 © Anna Jansson, 2013, enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Helena Hammarström Tryckt av ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Man kan inte räkna dem alla sägner och sånt man hör … Det säjs att en stjärna ska falla var gång när en människa dör – Lyhörd i nätternas kyla och vindarnas frusna musik hundarna hörde jag yla, som hundarna yla för lik, änkorna hörde jag skrika och barnen snyfta för bröd – – Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död. Nils Ferlin ur En döddansares visor, 1930


1 Septembersolen flödade över Visby. Det var vindstilla och varmt som en sommardag. Ovanför hamnen, intill ringmuren, hade gänget samlats. Fyra stora killar från åttan och två femteklassare. Det var friluftsdag och de hade tagit sig friheten att skolka. ”Ska du vara med oss håller du käften och gör som vi säger!” Hillevis ögon var hårda och munnen bara ett smalt streck. Leo lät dem binda hans händer på ryggen med ett hopprep. Han var rädd, men han tänkte inte visa det för dem. Aldrig tidigare i sitt elvaåriga liv hade han känt sig så utlämnad och ensam. De tyckte inte om honom, han såg det i deras ögon. Det fanns inget snällt hos någon av dem. Ofta använde de honom bara för att ha någon att jävlas med på rasten. Men han fick hänga med dem om han gjorde som de sa. Det var ännu värre att inte ha någon att vara med. ”Ska du hänga med oss måste du visa att du inte är en mes.” Hillevi var lika gammal som han själv, men mycket större till växten. Hon hade bröst. Ibland kunde hon ställa sig alldeles nära och tutta upp sig så att han måste titta åt ett annat håll. Hon viskade något till de stora killarna och väntade på deras gillande. De skrattade rått. Någon spottade på marken precis framför Leos sko. En kundvagn rullades fram. ”Nu jävlar ska du få en present”, kacklade den störste killen med målbrottsröst. Det var han som bestämde. Hillevi försökte få Leo att 7


klättra i vagnen. Det var svårt när han inte kunde hjälpa till med händerna. Hans ben hade ingen styrsel. De vägrade lyda. Kroppen förstår ibland bättre än hjärnan vad som är farligt. Hillevi började lyfta och fick hjälp av killarna att häva honom över kanten på kundvagnen. ”Sätt dej ner på botten!” kommenderade hon och vände sig sedan till de stora grabbarna. ”Den lille skiten har faktiskt födelsedag på riktigt.” ”Grattis på födelsedagen!” kom det från flera håll. Leo hörde hånet bakom orden. En värdelös skit som han borde inte få ha födelsedag. Men vad kunde han göra åt det? Antagligen skulle de skjutsa honom i en helvetes fart tills han blev rädd och skrek. Men Leo tänkte inte låta dem få det nöjet, hellre skulle han tippa med vagnen och slå sig fördärvad. Hopprepet skar in i handlederna. Hillevi greppade vagnen. Leo stirrade ner i marken när hjulen började rulla fram över trottoaren. Donk, donk nerför gatan. Han vände på huvudet och såg upphetsningen i åttornas ansikten. ”En råtta i bur! Vi har fångat en råtta!” De hejade på Hillevi att öka farten. Hon började springa, men Leo såg en skugga av rädsla och obeslutsamhet i hennes blick. Och han förstod att hon också måste göra som de coola sa. Hon tänkte offra honom. Leo såg den branta backen närma sig och kände rädslans nålstick i händerna och ut i hela kroppen. Hon tänkte väl inte skicka ner honom för backen? Det var ju livsfarligt. ”Släpp vagnen då! Släpp den, Hillevi!” utmanade killarna henne med hetsiga röster. Backen stupade rakt ner mot den trafikerade gatan och hamnen. Nu såg han vattnet. Han kunde inte simma så bra, vågade inte riktigt på det djupa. Vagnen skulle tynga honom mot botten och han skulle dö som en fisk i nät. Hillevi sprang bakom för att öka farten. Nedförsbacken var brant. Vagnen skenade fortare än hon orkade springa. ”Släpp, Hillevi! Låt råttan dö!” 8


”Gör det inte!” skrek Leo när han såg bilarna och hamnbassängen bortom dem. Nu var han riktigt rädd. Men hans röst var alldeles för svag. Han kände något varmt och vått sprida sig i byxorna. ”Snälla gör det inte”, vädjade han, men rösten drunknade i skramlet från vagnen. Det bästa vore om han slog ihjäl sig så att han slapp vakna mer. Döden och sedan – ingenting mer. Vagnen krängde snabbt och vingligt. Hillevi snubblade till och tappade greppet. Nu såg han rädslan tydligt i hennes ansikte. Hon försökte resa sig igen och springa efter vagnen, men avståndet ökade förskräckande snabbt. Skeppsbron närmade sig. Han såg bilarna. De skulle aldrig hinna stanna när de inte var beredda på att han skulle komma uppifrån backen. Leo prövade att svänga åt sidan med vagnen, för att få den att välta innan han kom ner. Han försökte resa sig på vingliga ben, men det gick bara inte. Asfalten rusade fram under de gnisslande hjulen. Närmare och närmare den korsande gatan. En röd bil. Under bråkdelen av en sekund såg han in i förarens skräckslagna ansikte. Då kastade sig Leo åt sidan med all sin kraft. Vagnen ställde sig på två hjul samtidigt som den tippade över trottoarkanten och välte ut i gatan. En bedövande smärta i knäna och huvudet. Han hörde bilens bromsar skrika och väntade på den oundvikliga smällen. Kände den i hela kroppen innan det svartnade för hans blick. Kanske hade han varit avsvimmad, eller så hade han bara blundat för att slippa vara där. Det stod en ring av människor runt honom och stirrade. Han hörde ambulansen. En polis som liknade mamma stod böjd över honom. Hennes skräckslagna ansikte gungade in och ut ur hans synfält. Det smakade blod i munnen. ”Hur gick det? Lever du?” frågade Maria Wern. ”Ja.” Han försökte kravla sig upp. Det gjorde ont i huvudet och ena axeln och knäna. ”Maria, heter jag. Jag är polis.” Hon log snällt och sorgset på samma gång. ”Ligg helt stilla tills ambulansen kommer. Du kan ha 9


skadat nacken.” Hon tog mjukt om hans panna, precis som mamma brukade göra. ”Ligg bara stilla.” ”Nej!” Det tänkte han inte göra. Han tänkte inte ligga här och låta alla se att han hade pinkat på sig. Leo försökte sätta sig upp. ”Vad fan glor ni på! Stick härifrån!” skrek han med pipig röst. Polisen som hette Maria förstod vad han menade. Hon bad folk skingra sig och gå därifrån. ”Var har du mest ont?” Hon såg på honom med vänliga ögon. Han höll på att bli mjuk och ledsen. Måste skärpa sig. Inte gråta. ”Lägg av”, sa han fast huvudet värkte. Det kändes som om han skulle behöva kräkas och små vita blixtar dansade framför ögonen, men han stålsatte sig. ”Det är nog bäst att du följer med ambulansen till sjukhuset i alla fall”, sa hon allvarligt. ”Jag vägrar! Ni kan inte tvinga mej!” ”Har du telefonnummer till pappa eller mamma?” frågade hon. Leo försökte tänka efter, men han kunde inte komma på något telefonnummer. Det var helt borta. ”Vilka var de andra, de som sprang?” Leo skakade på huvudet. Polisen som hette Maria försökte få honom att skvallra om saker som det var dödsstraff på att berätta. ”Förstår du att det var en livsfarlig lek?” ”Ja.” Det var klart att han begrep det. Men han hade knappast fått välja. Ambulanspersonalen närmade sig med en bår. Leo blev rädd. Med en enorm viljeansträngning reste han sig upp när polisen såg bort och sprang allt vad han orkade från platsen. ”Låt mej vara ifred!” vrålade han till Maria som följde efter honom. ”Låt mej vara!” Leo visste att han var snabb. Hon vågade inte jaga honom när det kom bilar. Han var vindens son med vingar på stövlarna och fyra extra liv som i ett dataspel. 10


Kriminalinspektör Maria Wern hade tagit passet i yttre tjänst med Jesper Ek den här eftermiddagen för att Haraldsson hastigt hade behövt ledigt. De hade parkerat i hamnen där det varit stökigt en tid. Polisens närvaro hade ofta en lugnande inverkan. På håll hade hon sett den skenande kundvagnen. Hon hade kastat sig ur bilen och rusat till undsättning. Men inte hunnit fram. Pojken med det rödlockiga håret måste ha haft änglavakt. Bilen hade inte mosat kundvagnen, men väl flyttat den flera meter längs gatan. Kvinnan som kört på vagnen var i chock och behövde föras till sjukhus omgående. På ett ögonblick hade pojken försvunnit. Han var liten, mager och väldigt kvick i benen. Maria hade sökt igenom hamnområdet och frågat om någon sett honom, men han hade på ett otroligt sätt uppslukats av jorden. Pojken var mindre till växten än hennes egen Emil, men troligtvis i samma ålder. Livet är så skört och barnens värld är inte alls så skyddad som man vill tro. Ek hade rusat uppför backen för att få tag i de andra barnen, men de hade hunnit undan. Maria skakade inombords. Förstod de att de utsatt sin kompis för livsfara? Maria tänkte på sina egna barn, Emil och Linda. Hon tog upp mobilen och ringde hem för att höra att allt var väl. Hon tänkte be dem låsa porten om sig. Signalerna gick fram men ingen svarade. Hon försökte med deras mobiler. Inget svar där heller. När skiftet var slut kände hon fortfarande oron krypa i kroppen. En vag men otäck magkänsla. Emil hade inte svarat på mobilen, inte Linda heller och när hon kände på porten var den olåst. Maria skyndade sig in i trädgården och uppför kökstrappan. Ytterdörren var också olåst. En främmande doft slog emot henne i den mörka hallen. En tung, söt parfym. Maria tog trappan till övervåningen för att komma upp till sina barn. Efter ett par steg blev hon varse en rörelse bakom sin rygg. Någon kom ut ur vardagsrummet. Hon vände sig hastigt om och stirrade på inkräktaren. ”Vad gör du här?” Maria kände igen kvinnan sedan personalfesten 11


i Tallunden i somras, men förstod inte vad hon gjorde här, i hennes eget hem. De hade inte talat med varandra, kände inte varandra. Brandmannen Björn hade gjort slut med Liv och sedan hade han dansat med Maria resten av kvällen … ”Rara barn du har. Men är de inte lite små för att vara ensamma hemma så här sent?” Kvinnan sträckte fram handen till hälsning utan att le. ”Liv Ekdal”, presenterade hon sig. ”Vad vill du?” Maria backade långsamt upp i trappan. Redo att skydda Emil och Linda. Liv sa inget. Med sin ena arm på trappräcket blockerade hon vägen ner. Långsamt steg hon upp på första trappsteget. ”Vad vill du oss?” ”Jag vill anmäla att min far har blivit mördad!” Liv tog ytterligare ett kliv uppåt. Maria stålsatte sig för att stå kvar. ”Varför kommer du hem till mej? Varför kontaktar du inte larmcentralen?” Maria visste fortfarande inte om Liv kände igen henne sedan personalfesten där hon ofrivilligt blivit vittne till att Liv blev dumpad. ”Min far dog på lasarettet, av en överdos. Du utreder mord!” sa hon gällt. Livs förklaring verkade milt sagt skruvad. Hon var forcerad och högljudd. Kanske drogad. Barnen var på övervåningen. Maria våndades varje gång hon tvingades lämna dem utan tillsyn på kvällen. Hade Liv varit uppe hos barnen? Tanken fick musklerna i kroppen att gå i försvar. Maria steg långsamt och stelt nerför trappan och Liv backade. Maria insåg att det gällde att gå varsamt fram. Tala lugnt och bestämt för att få ut Liv ur huset och sedan låsa. ”Om det har skett ett misstag i vården är det en sak för Socialstyrelsen att utreda. Anser du att ett brott har begåtts finns möjligheten att anmäla. Men inte hemma hos mej och inte nu. Det är fel plats och fel tid. Jag ger dej gärna telefonnumret till polisen.” Nittiotusen personer dör varje år i Sverige. Tretusen dör av miss12


tag i vården. Knappt trehundra mördas. Fast så utförligt kunde hon inte förklara det för Liv, som inte var mottaglig för tvåvägskommunikation överhuvudtaget. ”Vi kommer att ses”, väste Liv mellan hårt sammanbitna käkar. Ögonen smalnade fientligt. Hon dröjde sig kvar ännu ett ögonblick innan Maria kunde stänga ytterdörren och låsa. Efteråt kändes mötet rent surrealistiskt. Hade Liv verkligen kommit för att ta reda på hur saken skulle anmälas eller var det ett svepskäl för att ta sig en titt på Maria som dansat alltför många danser med Björn i Tallunden? Var det i svartsjuka vreden bottnade eller låg det något i det hon sa hade hänt hennes far?

13


2 Det skulle bli födelsedagsfirande för Leo hos farfar Ole i När. Pojken hade ordentliga skrubbsår och blåmärken när han kom. Svea plåstrade om honom. Hur blessyrerna uppkommit var inget Leo ville tala om. Han hade väl varit i slagsmål, tänkte Ole och nöjde sig med det. Grabbar får skrubbsår. De grabbar som inte slåss har mask i levern och blir odugliga som vuxna. Man måste försvara sig för att få respekt. Det visste han av egen erfarenhet. Ole själv var utomordentligt förbannad där han satt vid sitt köksbord och stirrade ut på nybygget som skymde hans havsutsikt. Pettsonkärringen och hennes högfärdige karl hade inte behövt klämma in sitt hus mellan honom och stranden. Det var rent förbannat onödigt. Att förstöra havsutsikten och sedan anmäla honom till polisen för förargelseväckande beteende var en oförlåtlig provokation. Pettsonskärringen hade inte behövt glo åt hans håll. Att ostörd få stå på sin förstukvist och pinka i det fria är en rättighet man tar för given när det alltid har varit så. Vad kunde hon ha sett på tjugo meters håll? Ole Nilsson tänkte nedslaget att det inte kunde ha varit så mycket att förarga sig över. Åttahundra kronor i böter skulle han få betala. Åttahundra av sin magra pension för att hon tyckt sig se en skymt av klockspelet. Pengar som skulle ha blivit en bättre begagnad cykel till sonsonen. Den gamla cykeln var för liten, styret skevt och kedjan brukade hoppa av. Leo behövde en bättre cykel nu när skolan hade börjat för hösten. 14


Ole blundade när han kände tårar av vrede svida bakom ögonlocken. Som grädde på moset hade svaret från byggnadsnämnden kommit i dag. Han hade knölat ihop det försenade avslaget på protesten tills det blev en hård boll. Genom köksfönstret såg han Pettsons nyuppförda skrytbygge av modultyp, som hade blivit ditfraktat och hopmonterat på ett ögonblick. Blomsterkransen triumferade på taknocken. Avslaget hade varit undertecknat av ordföranden i byggnadsnämnden, Simon Fredman. En partibroder och förtroendevald som Ole hade sett upp till. Besvikelsen var stor. De vänner som på kvällskvisten kom för att gratulera Leo på elvaårsdagen var förutom Oles syster Svea, som arbetat hela livet i åldringsvården, Egon, en god vän och före detta målare som på äldre dagar blivit något av en dataexpert, och hans fru Tilly som varit skadereglerare i försäkringsbranschen tills hon efter många turer fick sjukpension för sin dåliga rygg. Leos pappa var musiker. Han hade en spelning på fastlandet och skulle inte hinna hem. Ole hade gjort vad han kunde för att ordna ett födelsedagskalas. Han hade till och med köpt sugrör och ballonger och en liten flagga som han spikat fast över köksdörren. Leo sa att han inte behövde något barnkalas, att han var för stor för sådant, men Ole tänkte att pojken innerst inne gillade det ändå. Trots festförberedelserna hade vreden över grannens bygglov inte velat stilla sig. ”Jag litade på Simon Fredman”, sa Ole till sina gäster. ”Jag trodde att han var en av oss. Jag hörde honom själv i Almedalen när han citerade Per Albin Hanssons ord om folkhemmet. Ole harklade sig och upprepade de kända orden: ”’Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage …’” Han nickade mot Leo som satt uppkrupen i kökssof15


fan. ”Pettson är rik som ett troll, jag är fattig som en kyrkråtta. Det är skillnad på skit och pannkaka.” Den gamle mannen tog kniven och skar en tjock bit av tårtan som Tilly hade haft med sig och strök sedan med sin stora näve över ögonen för att hejda en vilsekommen tår. ”Jag är så jävla besviken på han! Se här …” Ole tog fram dagens tidning och visade dem bilden på Simon Fredman och hans hustru. Mingelbilder från en fest i Donnerska huset dit Turistbyrån flyttat. Invigning och champagne. Svea såg medlidsamt på Ole och torkade bort tårtsmulor han drällt på sin rena skjorta. ”Jag förstår det inte, jag förstår det inte alls. Du pratade ju med Fredman själv. Han sa att strandskyddet här gäller tvåhundra meter från vattnet.” ”Jag har varit ute och kontrollmätt. De ligger precis på centimetern innanför gränsen för strandskyddet med sitt bygge. Jag påpekade det, men de fick bygglov ändå. Byggnadsnämnden gick efter sin egen mätning. Nu skymmer de jävlarna min havsutsikt och inkräktar på mitt privatliv. Vi har bott här i sju generationer, enligt hävd är marken nedanför vår. Det handlar om sunt förnuft. Landhöjningen har centimeter för centimeter gjort marken nedanför till allmänning.” ”Det som luktar mest mögel är väl att Pettson också är politiker”, sa Egon. ”De har blivit kompisar över partigränserna och glömt bort oss vanliga blåbärsplockare. De kohandlar säkert – ett byggnadslov mot ett vindkraftverk. Konstigare saker har väl hänt.” Tilly ville inte riktigt hålla med. ”Jag tycker Fredmans verkar rejäla. Jag har träffat hans fru i affären. Hon är så rar.” Egentligen hade det inte med saken att göra … men ändå. Tilly kunde inte riktigt förstå vad byggnadsnämndens ordförande gjort för fel om han följt de regler som fanns. ”Så du tror att Simon Fredman har blivit mutad, Egon?” Ole rynkade pannan så djupt att ögonen blev till smala springor. Han la in en redig pris snus och begrundade saken. Det skulle kunna vara en 16


förklaring. ”Jag tänker på ordet förtroendevald. Vald i förtroende …” ”Den där nya Porschen Simon Fredman kör omkring i. Den måste ha kostat penningar, den.” Tilly såg först på Ole och sedan på sin man för att få bekräftelse. Det började kännas obehagligt att ha en avvikande åsikt. Hon fick offra sina sympatier för Fredmans. ”Ja! Hur har han råd med den?” Egon lutade sig ivrigt fram över bordet. ”Något lurt är det.” Tilly kände att gemenskapen tätnade nu när de hade en gemensam fiende. Egon tryckte upp en påse snus under läppen, han med, och lutade sig tillbaka. ”Pettsons pappa var bilhandlare. En kvinnokarl och bilskojare – körde samma förförelsetaktik över hela linjen. Fy fan, jag släppte aldrig dit Tilly ensam. Han sålde bara flotta bilar, Mercedes och Porsche.” ”Jag blir så förbannad!” sa Ole och drämde näven i bordet. Egon sänkte rösten dramatiskt. ”Jag har sett Simon Fredman stå och hångla upp sin nya bil. Den är hans älskarinna. Han speglar sej i lacken och smeker henne över motorhuven. Han är dödligt förälskad i sin Porsche. Det är ingen tvekan om den saken.” Svea blev alldeles skär om kinderna. ”Jag bor mitt emot Fredmans. Det är sant som Egon säger. Bilen är hans ögonsten.” Medan de andra pratade hade hon tänkt ut en åtgärdsplan. Idén gick i stora drag ut på att placera höns i Simon Fredmans bil, även om hon inte hade lyckats lösa alla detaljer ännu. De skulle behöva bryta upp Porschen. Den var säkert larmad. ”Om man kör in en skruvmejsel i baklyktan kortsluts det elektroniska systemet”, sa Ole tankfullt. Idén tilltalade honom. Just i stunden kände han det som sin plikt att uppfostra partikamraten som sviktade i sitt uppdrag och omdöme. En pojkspoling var han och inte riktigt mogen sin position. Här behövdes en markering. Leo lyssnade på dem utan att säga något där han satt uppkrupen i kökssoffan med de magra armarna runt knäna. Skrapsåren efter 17


vansinnesfärden i kundvagnen sved och huvudet gjorde ont. Han hatade Hillevi. ”Jag vet ett bättre sätt.” Egon Svenssons ögon lyste av iver. ”Vi skaffar en frekvensmätare. Jag tror att jag kan få låna en.” Alla i köket kunde gissa var. Egons söner var inte alltid på lagens rätta sida, men omöjliga mot släkten hade de aldrig varit. ”När Simon Fredman låser bilen sitter jag på Tillys rollator och ser ut att vila mej medan jag tar upp frekvensen som nyckeln sänder. Sen när det blir folktomt smyger vi fram och öppnar bilen med hjälp av sändarens inspelade frekvens. Vi släpper in hönsen och låser sen snyggt och prydligt.” Tilly skrattade högt av förtjusning. Tårtsmulorna stänkte om munnen. Här kunde hon bidra med sin yrkeskunskap från försäkringsbranschen. ”Det förnämliga med att använda frekvensmätare är att Fredman inte får ut något på försäkringen när det inte finns någon yttre skada på bilen, inga tecken på inbrott. Det finns ingen försäkring som gäller för skador inuti en bil orsakade av egna husdjur.” Det utbröt en allmän munterhet när man tänkte på att höns nog inte skulle ha varit Fredmans förstahandsval när det gällde sällskapsdjur. Fast nu skulle han ju inte få välja. Alla var eld och lågor. ”Coolt!” Leos fräkniga ansikte blev rött av iver. Fredman som ägde Porschen var Hillevis pappa. Nu skulle de få igen. Det här var den bästa födelsedagspresent han kunnat få, till och med bättre än löftet om en ny cykel. Fast kikaren och gummimasken från Butterick’s, med ett rynkigt och uråldrigt ansikte, var bra saker de med. Ole rufsade om i hans lockiga hårsvall. ”Jo, du pojk. Man måste visa var gränsen går. Man måste stå på sej, annars gör andra det. Trampar på en.” Svea erbjöd sig att ordna med hönsen, om det dög med fem vita leghorn kunde hon säkert få köpa några av en kusin. Leo kunde knappt bärga sig, det här skulle bli den ultimata hämnden. 18


3

Efter några dagar av förberedelser hade det blivit dags att sätta planen i verket. Det var verkligen uppiggande att se vad fem välmatade hönor kunde göra med inredningen i en ny Porsche. Först, när Svea släppte in dem, hade de gått runt ett varv och kacklat förnärmat. Miljön var ovan och kanske lite skrämmande. Men redan efter en timme hade de acklimatiserat sig så väl att de i stället började intressera sig för den inbördes rangordningen. De ystra pullorna slogs så att fjädrar och hönslort yrde upp på rutorna och ett nyvärpt frukostägg krossades mot gaspedalen. När den formaliteten var avklarad var det dags att se sig om efter något att äta. Sätenas fina läderklädsel skulle aldrig mer bli vad den varit sedan hönsen pickat hål och dragit ut långa textilmaskar. Framåt dagen skulle ammoniakångorna nå hälsovådliga koncentrationer i sommarvärmen. ”Och inget får han ut på försäkringen när bilen inte är uppbruten”, sa Ole och myste för sig själv där han satt med sin kikare och spanade ut från Sveas köksfönster. Strax före åtta på tisdagsmorgonen ekade ett vrål från en privat uppfart på Ölandsgatan. Svavelosande eder och kacklet från vettskrämda hönor drog snart till sig en mindre folksamling. Gotlands Radio och journalister från båda tidningarna dök snart upp. Polis kom till platsen. Det gjordes en anmälan som aldrig skulle komma att vand19


ra vidare eftersom ingen gärningsman kunde knytas till dådet. Dagen därpå var nyheten om Simon Fredmans ofrivilliga hönseri förstasidesstoff i båda Gotlandstidningarna och på teve kunde man i närbild se den sista lilla hönan motvilligt lämna den ockuperade bilen.

20

9789113047331