9789152635575

Låt berättelsen leva! Om barnet och bibeln

Bibeln är en bok som man bara måste läsa! Sören Dalevi berättar varför och hur bibeln är relevant för barn och unga och varför berättarens egen relation till bibelns texter är viktig.

Författaren leder oss g­ enom de svårigheter som kan uppstå när vi ska välja text och barnbibel till våra barn. En bärande tanke i boken handlar om barnets egna perspektiv och frågor kring bibelns texter.

Boken avslutas med en kort guide till evangelierna.

Sören Dalevi är präst, f­ orskare och lektor vid Karlstads universitet.

Författaren har disputerat på en avhandling om hur barn möter bibeln.

ISBN 978-91-526-3557-5

VERBUM

9

789152 635575

Låt berättelsen leva! barnet

Om och BIBELN

SÖREN DALEVI Verbum

Låt berättelsen leva!

Om barnet och bibeln

 Sören Dalevi

verbum

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 1

2012-10-21 10.44

Innehåll Kapitel 1: Är bibeln viktig? 4 Den arga damen i Tyskland 4 Varför bibeln? 6 Bibeln på svenska 11 Jesus och barnen i översättning och parafras 13 Jesus och barnen hos Markus, Matteus och Lukas 21 Vad kan texten betyda idag? 24

Kapitel 2: Är bibeln viktig för barn? 29 Jesus på soptippen 29 Nya ting att prioritera? 31 Låt berättelsen leva! 34 Vad är ett barn? 40 Barns utveckling 43 Att läsa bibeln med och för barn 46 Att berätta för barn 48

Kapitel 3: Vad i bibeln ska barn läsa? 52 På studiebesök i Djurgården 52 Intresset: all kunskaps utgångspunkt 53 Biblar för barn 57 Vilken barnbibel ska jag välja? 62 Finns det texter som är olämpliga för barn? 66 Vilka texter kan jag läsa för barn? 68 Hur kan jag berätta bibelns berättelser? 70 Bibeln och andakten 72

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 2

2012-10-21 10.45

Kapitel 4: Kan man tolka bibeln hur som helst? 74 Pär mä hanna 74 Jesus dop 76 Lika men ändå så olika 80 Kan man tolka bibeln hur som helst? 83 Kunskap är relation 85

Evangelieguide 88 Markus evangelium 90 Matteus evangelium 96 Lukas evangelium 102 Johannes evangelium 106 De glömda evangelierna 110 Läsguide till bibeln 113 Litteratur för vidare läsning 116 Tack från författaren 121

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 3

2012-10-21 10.45

Kapitel 2

Är bibeln viktig för barn?

Jesus på soptippen Egypten, Muqattam, juni 1993.

Muqattam är en sopstad utanför Kairo. Det är skitigt, ­smutsigt, det stinker när vår bil åker allt längre in i ghettot.

Vi går ur bilen, stanken attackerar oss, jag raglar baklänges.

Jag ser mig om, på de smutsiga barnen som leker med några kapsyler, på de trasor de har på sig, på flugorna som kryllar runt omkring dem, på människorna som går omkring i denna ofattbara stank och i denna ofattbara miljö. Hit skickas soporna från miljonstaden Kairo, jag ser hur en lastbil full med avträde passerar, det luktar förfärligt, vägen är ojämn, en blaja ramlar av flaket och slår ned precis bredvid mig, stanken, stanken …

Vi går längre in i sopstaden, runt om mig dessa vänliga och smutsiga människor, ja det är vad som slår mig, de är smutsiga men så levande, det glänser i deras ögon. Barnen som sitter i smutsen utstrålar något, en närvaro, och jag ­börjar inse vad Jesus menade när han stod där på berget för en sisådär 2000 år sedan och sa de där Orden …

29

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 29

2012-10-21 10.45

vidare, vidare, in mot hjärtat av sopstaden, jag trampar på en sylvass spik med mina sandaler, av ren tur går den inte rakt igenom min fot, jag tittar på alla de hundratals barn som leker här, hur farligt det är, jag tänker ”ja, jag kan besöka er värld, men kan ni besöka min?”. Naturligtvis inte, de kommer aldrig härifrån, de flesta av dessa barn kommer aldrig ut ur detta ghetto, de får aldrig någon utbildning, aldrig någon chans, dör de inte i någon av alla de sjukdomar som härjar här slutar de som lycksökare på soptippen; ”kanske kan jag hitta en guldring i soporna”. Plötsligt är vi framme vid vårt mål.

Här, i hjärtat av sopstaden, finns en koptisk kyrka. ­Prästen här lär vara älskad av hela sopstaden, och det ska inte vara någon överdrift. Han säger att sedan han börjat tjäna människorna här i Muqattam har de där Orden som Jesus sa på berget fått en helt ny innebörd, och nu efteråt kan jag säga att det blivit så för mig också. Han sa: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. (Matteus 5:2, 3, 8)

Det är först nu efteråt som jag insett att det var Jesus själv som jag såg när jag tittade in i ögonen på barnet som lekte med kapsylen, på mannen som satt uppe på en sophög och letade efter något värdefullt, på kvinnan som satt på marken med massor av barn springande runt omkring sig.

Jag är inte riktigt densamme efter tiden i Muqattam.

30

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 30

2012-10-21 10.45

Nya ting att prioritera?

På Geijerskolan där jag undervisar finns även en klass som läser upp sina gymnasiebetyg. Och jag har dem i religionskunskap. Jag brukar ha prov, och när jag gör ett prov försöker jag alltid ha en förstafråga som jag vet att de kan. På så sätt kommer de in i provet. När jag har prov på judendomen brukar den första frågan handla om att beskriva någon judisk symbol, till exempel den sjuarmade judiska ljusstaken Menorah, något som jag har gått igenom så mycket på ­lektionerna att de bara inte kan missa att klara av det. När jag har kristendomsprov brukar frågan vara ”Varför firar de kristna jul?”. Det är en fråga som känns så enkel att alla ­deltagare borde kunna svara på den. Den frågan har jag dock blivit tvungen att sluta med. Det är nämligen inte en fråga som alla längre kan svaret på.

För några år sedan fick jag svaret ”För att det är Kalle Ankas födelsedag”. Eftersom satir och svart humor är ganska vanligt förekommande hos deltagarna på allmänkursen, inte minst var det så detta år, tog jag för givet att detta var ett dåligt skämt. Jag tog ett samtal med deltagaren, men hans reaktion var inte den förväntade. Jo, han skämdes, men inte av det skäl som jag trodde. ”Nej, just det, det har du rätt i, det är ju Jesus födelsedag, det är ju därför vi firar jul”. Slarv, dålig koncentration och okunskap i en kombination, men ett talande exempel. Häromåret fick jag förslaget att vi firar jul eftersom Sankt Nikolaus föddes då. I en bisats lade deltagaren till att vi firar nyår eftersom Jesus föddes just på nyårsafton. Måhända talande exempel som säger mer om hur det står till i ödemarken i Värmland än något annat, men ändå exempel som belyser det som är min poäng.

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 31

31

2012-10-21 10.45

vi kan i mötet med barn och ungdomar inte längre förvänta oss eller ta för givet att de ens har en grundläggande kunskap om kristen tro eller om de bibliska berättelserna.

Vi måste utgå från grunden. Göran Tunström, som för övrigt verkade i samma värmländska ödemark som jag själv, uttrycker det väl i sin tankebok Under tiden: ”Min son kom hem en dag och frågade vad de fyra evangelierna var för något. Och jag kunde svara honom – han är inte dum – att han tillhörde den första generationen på tvåtusen år, som inte fått detta magasin av erfarenheter med sig ut i livet.

Det var inte hans ouppmärksamhets skuld – om man nu skall tala om skuld – det handlar om att en ny tid har nya ting att prioritera.”

Denna utveckling är i och för sig inte speciellt anmärkningsvärd. Vi har under hundratalet år haft en situation där den svenska skolan skött bibel- och kristendomsundervisning åt oss. Kristendomskunskap var långt in på 1900-talet skolans viktigaste ämne, och så sent som i läroplanen från 1980, Lgr 80, hade kursen i religionskunskap en tydlig ­kristendomsprägel redan från lågstadiet. Den innehöll detaljerade angivelser av vilka bibelberättelser som kunde anses centrala och viktiga att lära ut. Den som studerat läroplaner från de senaste hundra åren slås också av hur ambitiös inte minst bibelundervisningen varit. Skolan försåg helt enkelt kyrkan med en gedigen, konfirmandförberedande kristendomsundervisning. Skolforskare har också påpekat att den svenska skolan långt in på 1900-talet i mycket påminner om de så kallade koranskolorna i Pakistan och norra Afrika, som man ibland hör talas om i media. När jag själv gick på mellanstadiet i slutet av 1970-talet hade vi till exempel andakt och bön varje fredag mellan klockan åtta och tio. Vi sjöng

32

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 32

2012-10-21 10.45

psalmer ur 1937 års psalmbok (en psalmbok som alla elever fick av skolan redan i årskurs ett), lyssnade till söndagens texter som läraren läste för oss och samtalade sedan om dem.

Sessionen avslutades med att läraren bad en fri bön, och klassen bad sedan kommande söndags kollektbön unisont.

Men religionsämnet idag är inte längre ett kristendomsämne, och det är inte heller skolans viktigaste ämne, som det ju var långt in på 1900-talet. Det har minskat betydligt i timtilldelning, samtidigt som det stoff som lärarna ska ta upp inom ämnets ramar ökat ofantligt. Nu ska man som lärare hinna med inte bara kristendomen, utan samtliga världsreligioner och dessutom sekulära åskådningar samt ett rejält pass i etik och livsfrågor. Bläddra i en vanlig religionskunskapsbok för skolan, och se efter själv. Och de två timmar långa fredagsandakterna med bön och psalmsång som var min verklighet för cirka 30 år sedan, skulle idag ­förmodligen anmälas till skolinspektionen, och också fällas av densamma.

Nya tider har helt enkelt nya ting att prioritera. Att elever som kanske inte är helt på alerten då missar varför de kristna firar jul är inte så konstigt. Det man möjligen kan förvåna sig över är att kyrkorna i Sverige verkar ha blivit tagna på sängen av denna situa”Att föra bibelberättelserna tion. Läroplaner och vidare faller därför i allt timtilldelning har ju större utsträckning på de trots allt varit tillgängliga kristna själva” i öppna och offentliga dokument, dokument som alla har kunnat ta till sig.

Det pedagogiska uppdraget att föra bibelberättelserna vidare faller därför i allt större utsträckning på de kristna själva. Och eftersom Svenska kyrkan är en luthersk kyrka,

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 33

33

2012-10-21 10.45

där bibelberättelsen står i centrum, är detta en viktig fråga.

Ska vi i mötet med barn och ungdomar släppa bibelberättelsen och fokusera på annat? Eller ska vi fokusera på bibelberättelserna? Svaret bottnar i en annan fråga, som också är rubriken på detta kapitel: Är bibeln viktig för barn?

Låt berättelsen leva!

Den bibliska berättelsen är central i den lutherska kyrkan.

Men varför är den också viktig för barn? 1979 gavs den judiske psykologen Bruno Bettelheims bok Sagans för-­ trollade värld ut på svenska. Boken handlar om folksagor, men mycket av det Bettelheim skriver om folksagan går att ­överföra på berättelser generellt, även bibelberättelsen.

34

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 34

2012-10-21 10.45

Berättelser och sagor är enligt Bettelheim ett sätt för barn att hantera en komplex verklighet. Men vi vuxna vill enligt Bettelheim gärna invagga barn i en falsk säkerhet: världen är god, alla är snälla. När jag i min forskning fördjupat mig i barnbiblar har jag också tydligt kunnat se att barnbiblar sedan 1990-talet betonat och strävat efter vad som i en säljfolder för en barnbibel kallas för ”en ljus Gudsbild”.

En sådan ”ljus Gudsbild” innebär i många barnbiblar att Jesus ser ut som en amerikansk B-skådespelare: ständigt leende, snygg, harmonisk och solbränd. I urvalet väjer man dessutom allt som oftast för de ”svåra” texterna. Kain och Abel, Abraham och Isak, Hagar och Ismael … det är ju inte helt enkla texter. Så dessa tenderar att väljas bort, något som jag i och för sig förstår. Som min då 4-åriga dotter sa, med gråten i halsen, efter att jag hade läst Mose i vassen för henne i en av de få barnbiblar som inte väjt för den texten: ”Pappa … man gör inte så med barn”. Jag minns att jag skämdes efteråt, hur kunde jag läsa en ”Pappa … man gör sådan hemsk berättelse för mitt barn? inte så med barn” Det var bara det att nästa kväll ville hon läsa just berättelsen om Mose i vassen igen.

Detta är enligt Bettelheim just en av poängerna med folksagor, bibelberättelser och andra berättelser som inte är alltigenom okomplicerade: just det att de är komplexa, svåra, rymmer en hemlighet. Det är nämligen just det som är en viktig poäng med dem. Sagor och berättelser, och speciellt hemska sagor och berättelser (och hur många sagor och berättelser är inte hemska), fyller nämligen en livstolkande funktion för barn. De blir en spegel att spegla sina egna känslor och upplevelser av tillvaron i, de blir ett språk, ett livstolkande språk. Barn och ungdomar söker efter levande

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 35

35

2012-10-21 10.45

ord och berättelser som på ett adekvat, livstolkande sätt speglar deras verklighet, en verklighet som ofta är betydligt mer komplex än vi vuxna vill inse eller medge.

Sven G. Hartman, den svenska forskare som förmodligen sysslat mest med barns livsfrågor, uttrycker det så här: ”Barn och unga orienterar sig i omvärlden och arbetar med att göra sin tillvaro begriplig. De söker meningsfulla bilder av livet, eller om man så vill, de arbetar med sin livstolkning”. ­­ Jag menar att bibelberättelserna, även de komplexa bibelberättelserna, är just sådana meningsfulla bilder av livet, som under årtusenden hjälpt människor ”Bibelberättelserna, att tolka livets och tillvarons är just sådana k­ omplexitet. meningsfulla På så sätt kan berättelsen om bilder av livet” Kain och Abel spegla den tabukänsla som det innebär att vara arg och avundsjuk på ett syskon, rentav vilja döda det. Vilka syskon har inte någon gång känt så? Och hur många barn kan inte känna igen sig i Hagars utanförskap i öknen? Att inte få vara med, utan få ägna rasten åt att sparka på en kotte? Hoppet i dessa berättelser, som ju på många sätt är berättelser om hopplöshet, är ju att det finns räddning ur hopplösheten, att det finns förlåtelse, räddning och hopp. Gud bryr sig! Även för den som gör grovt fel (Kain) finns förlåtelse, även i den mest utsatta situation (Abrahams offer av Isak) finns en vändning, även ute i öknen – dödens plats (Hagar och Ismael), finns närvaro och räddning. Kort och gott: det finns hopp, det finns förlåtelse och Gud vill oss väl, även om vi inte är några helgon.

Det är vad dessa berättelser står för i min värld.

Bibelns berättelser handlar inte primärt om moral eller om att vi ska lära oss veta hut eller om att vi ska vara

36

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 36

2012-10-21 10.45

­ räktiga, fromma och uppblåsta. Bibelns berättelser handlar p om det mänskliga liv du och jag lever. Bibelns berättelser tröstar oss, utmanar oss, hjälper oss att göra vår tillvaro begriplig.

Detta blir också det som för Bettelheim utmärker den goda berättelsen: den hjälper barnet att bearbeta livet, som barnet intuitivt förstår som komplext, samtidigt som barnet vet att sagan och berättelsen alltid slutar lyckligt. När vi då, i all välvilja, väljer bort ”hemska” berättelser, och ersätter dem med en ständigt leende Jesus, vad är det då vi lurar barnen på? Är verkligen vår teologi så platt, att vi bara kan tala om snällhet? Vad händer då när Gud gör ont?

Eftersom jag själv har tre barn har jag noterat att när vi sviker barnen på detta område, fylls detta vakuum av annat.

För inte bara bibelns berättelser kan vara livstolkande. För några år sedan gick BBC-serien Dinosauriernas tid på tv.

Jag noterade att många små barn såg serien, trots att den innehöll ganska många brutala scener. Vissa scener var till och med för mycket för mig själv att se på. Men ändå vet jag att många barn fick se serien med föräldrarnas goda minne.

Det var ju ”sant”, man ”lärde sig” ju något. Och Dinosauriernas tid sa också något om livet: det är den starkes överlevnad på bekostnad av den svage som gäller, en lärdom vår kultur alltmer har gjort till sin. Tv-spel och tv-serier kan på samma sätt ge existentiella bilder av livet, erbjuda bilder av livet.

Sviker vi i att ge barnen bibelns livstolkande berättelser inhämtar de berättelser på annat håll.

Janusz Korczak, den judiske barnläkaren vars tankar inspirerat FN:s Barnkonvention, konstaterar: ”Vad är det för förberedelse inför livet att intala barnen att allt är riktigt, rättvist, förnuftigt, välmotiverat och oföränderligt?”.

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 37

37

2012-10-21 10.45

Tror vi verkligen själva att världen är så tillrättalagd? Astrid Lindgren konstaterar i ett sammanhang: ”Barn måste få veta att livet också bjuder både sorg och ondska och nöd, att livet inte bara är ett litet glättigt ställe”. Ett skäl till Astrid Lindgrens popularitet är ju också att hennes böcker handlar om livet. Folk dör i Astrid Lindgrens böcker. Vissa har problem med alkohol. Någon är ledsen, någon är glad, någon är tokig; det är helt enkelt karaktärer som speglar upplevelser av livet som barn kan tänkas känna igen. Hennes berättelser är med andra ord livstolkande. Vad händer med Astrid Lindgrens berättelser om vi konsekvent skulle ta bort alla texter i ­hennes berättelser som handlar om ”svåra” saker? Om vi skulle ta bort alla komplicerade och omoraliska karaktärer?

38

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 38

2012-10-21 10.45

Vad ­händer då med Pippi Långstrump, Karlsson på taket och Emils pappa? Kvar blir i värsta fall en censurerad version av Bullerbyn.

Problematiska och svåra texter kan tvärtom, som jag visat ovan, vara värdefulla. Och frågan måste också ställas: för vem är en text problematisk och svår? Finns det över huvud taget texter som inte är problematiska och svåra för någon eller några? Och om den texten finns: hur kul är den att läsa?

Avideologiserade och politiskt korrekta texter tillhör ju inte det roligaste att läsa för oss vuxna. Är det roligare för barn med sådana texter? Snarare ställer oss den svåra texten inför frågan om vilket förhållningssätt vi själva har inför bibeln.

Vårt förhållningssätt till texter är nämligen avgörande för vilka texturval vi gör och hur vi använder texter. Och min erfarenhet är att när vi väljer bort svåra texter är det för att vi själva, som vuxna, har svårt för dem. ”När vi väljer bort Utmaningen blir då att arbeta med svåra texter är vår egen text- och tolkningsförståelse det för att vi själva, som vuxna och inte att reflexartat som vuxna, har ta bort alla texter som vi själva har svårt för dem” svårt för. Om vi som vuxna ledare rutinmässigt tar bort alla svåra och motsägelsefulla texter, fråntas barn och ungdomar tillfällen till såväl existentiell bearbetning som möjligheter till kritisk reflektion och textkritik.

Bibeln är en bok att brottas med. Dock finns naturligtvis texter som är rejält svåra, texter som urklippta ur sitt sammanhang berättar om övervåld och hat, texter som barn inte ska behöva möta. För sådana texter finns. Bibeln är inte bara gyllene regeln och texter om kärlek. Bibeln är också Femte Moseboken 20:16–18 eller Josua 6:21 eller Hesekiel 16:36–42

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 39

39

2012-10-21 10.45

eller Apostlagärningarna 4:32–5:11. Texter som vi ju till vardags inte kommunicerar till vare sig barn eller vuxna. Men det är inte dessa texter jag talar om här, utan om de ganska många bibeltexter som haft stor betydelse genom kyrkans och kulturens historia, men som numera tenderar att sorteras bort eftersom vi vuxna av någon anledning har svårt för dem.

Bibelns berättelser är viktiga för barn eftersom de ­berättar den kristna historien, och för en kristen är den berättelsen viktig. Bibelns berättelser är viktiga att känna till för att bottna i den egna kulturen. Men bibelns berättelser är framför allt viktiga för barn eftersom de är livstolkande.

Vad är ett barn?

Den amerikanska teologen Bonnie J. Miller-McLemore har beskrivit hur synen på barnet ur teologiskt perspektiv har utvecklats sedan medeltiden. Hon beskriver tre olika sätt att se på barnet: en förmodern, en modern och en postmodern syn på barnet.

Den förmoderna, medeltida, synen på barnet bygger enligt Miller-McLemore på tanken att barnet går ut i världen märkt av arvsynden, och förälderns uppgift blir därmed att kväsa och kontrollera barnets medfödda ondska. Barnet föds ofullkomligt till en fallen värld enligt denna förmoderna syn, och en viktig funktion i uppfostran blir därför att bryta barnets medfödda onda vilja. Framför allt är lydnaden central i denna barnsyn.

Med upplysningen, och nu rör vi oss runt 1700-talet, uppstår den moderna synen på barnet, där barnet ses som ett oskrivet blad, en tabula rasa. Barnen kom i denna barnsyn att

40

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 40

2012-10-21 10.45

ses som sociala och goda, och de föddes oskyldiga och inte med någon arvsynd. Barnen var inte ofullkomliga, utan ­perfekta, och problemet var att de föddes in i en ofullkomlig värld. Uppvisade ett barn ett dåligt beteende handlade det snarare om dålig uppfostran än om något som var medfött.

Uppfostran kom mer och mer att kretsa kring att skydda barnet samt att bejaka dess oskuldsfullhet. Denna syn kom mer och mer att ta över den förmoderna synen, även om fragment av den förmoderna synen finns kvar på många håll ännu idag.

Miller-McLemore menar att det idag går att beskriva ännu en barnsyn, nämligen den postmoderna. Detta är en tid när vi förvisso bejakar barnets goda sidor, men också börjar inse att barn är kapabla till hemska, rentav onda handlingar.

Barnet är i denna barnsyn inte enbart perfekt, utan också ofullkomligt och dessutom potentiellt labilt, och det föds till en ofullkomlig, labil värld. Denna syn på barnet blir mer nyanserad, där barn i likhet med vuxna är komplexa varelser, och leder till att man tar barn på större allvar, enligt MillerMcLemore.

Jag tror inte någon av oss har någon av dessa barnsyner renodlat i oss, utan ofta i en kombination. Men det är viktigt att känna till att kyrkan under lång tid drev den förmoderna barnsynen. Vad som också är viktigt att känna till är att forskare från många olika områden oberoende av varandra och på ett övertygande sätt, visat att den förmoderna barnsynen under århundraden legat till grund för att legitimera och berättiga misshandel av barn. Eftersom barnet var märkt av arvsynden var det förälderns och andra vuxnas skyldighet att kväsa och bryta ned barnets medfödda onda vilja. Detta nedbrytande gjordes på många olika sätt, men vi kan inte

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 41

41

2012-10-21 10.45

bortse ifrån att det gjordes även med hjälp av bibelläsning, katekes och bön. Även om den förmoderna barnsynen och dess lära om arvsynden naturligtvis inte var enda anledningen till detta hårda sätt att uppfostra barn, var den ändå en starkt bidragande orsak. Resultatet blev en syn på barnet som någon som hela tiden skulle tuktas och vars onda vilja skulle brytas. Istället för att ställa barnet i centrum som en förebild och som ett ideal, som Jesus gjorde, kom barnet att hamna i utkanten som ett objekt som skulle veta sin plats.

42

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 42

2012-10-21 10.45

Den moderna barnsynen, som helt klart är en reaktion på den förmoderna barnsynen, har å sin sida anklagats för att vara naiv och orealistisk, samt för att inte ta barn på allvar.

Alla som haft med barn att göra vet att de inte alltid är några änglar, och att barn kan göra riktigt svinaktiga saker, inte minst mot varandra. Kanske kan man säga att den postmoderna barnsynen erbjuder en mer realistisk syntes mellan de båda tidigare barnsynerna?

För mig blev Bonnie J. Miller-McLemores distinktioner en hjälp att förstå hur barnbiblar kunde se så olika ut under olika tider av historien. Den bild vi har av barnet styr helt enkelt vad och hur vi kommunicerar. Hur ser vår barnsyn ut idag? Hur ser din barnsyn ut?

Barns utveckling ”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land” heter det i Beppe Wolgers dikt från 1956, en dikt som Olle Adolphson senare satte musik till. Dikten är fantastisk, men jag håller inte med om att barn skulle vara ett eget folk!

Tvärtom: barn är människor, precis som du och jag. ­ I Wolgers dikt är det förvisso barns förmåga till fantasi och drömvärldar som lyfts fram, och barn har ju också en ­fantastisk förmåga på detta område. Men på många grundläggande sätt är de som vi – människor. Risken med att alltför mycket betona barn som ett gåtfullt folk är att vi inte tar dem på allvar. Barn blir något sött och exotiskt. Jag har alltför många gånger stött på vuxna som infantiliserat kring barn; ”Kom, låt oss bli som barnen”. Gemensamt för de flesta som håller på så är att de inte arbetat med barn, eller haft speciellt mycket med barn att göra. Visst kan vi ­fascineras

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 43

43

2012-10-21 10.45

och lära av barns fantasi och inställning till livet, och visst finns det teologiska lärdomar att dra av barn (något som jag också försökte lyfta fram i kapitel 1). Men det finns en fara i att alltför mycket betona barns annorlunda-skap och annorlunda-het.

Barn har av naturliga skäl inte vuxnas livserfarenheter och kunskaper. Som vuxna har vi mer erfarenheter, mer kunskaper och mer vana av livet än vad barn har. Barn och vuxna är helt enkelt inte jämlikar, vilket medför att den vuxne måste anpassa sig till barnets nivå, ”Den vuxne måste höja sig upp till barnets nivå. Detta är anpassa sig till inte helt enkelt, och många av de barnets nivå” utvecklingspsykologiska teorier som finns kring barn, barndom och lärande försöker att förstå denna skillnad mellan barn och vuxen. Tråkigt nog kom flera av dessa utvecklingspsykologer att beskriva vägen från barndom till vuxenhet som en hierarkisk stege, där den vuxnes utvecklingsfas hamnade högst upp.

Oavsett detta finns det kunskaper och insikter hos till exempel Piaget, Eriksson och Fowler som man har nytta av i mötet med barn och ungdomar. Det har exempelvis noterats att man i mötet med en konfirmandgrupp ofta har sju olika mentala mognadsåldrar framför sig. De mest omogna ­killarna kan mycket väl vara på en tioårings nivå, medan de mest mogna flickorna kan vara på en 17-årings nivå. Att hantera detta är en grannlaga uppgift för en konfirmandledare! Väljer vi enbart resonerande och intellektuella ­­­frågeställningar i våra konfirmandpass, ja, då kommer ­grabbarna på tioåringens utvecklingsnivå att kasta in ­handduken direkt. Och de kommer inte bara att kasta in handduken, risken är att de börjar kasta andra saker också.

44

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 44

2012-10-21 10.45

Förmodligen kommer de att bli stökiga eller prata med ­varandra. Och varför inte? De förstår ju inte ett skvatt av det vi tar upp.

Många utvecklingsteorier har också en gräns runt tolvårsåldern, som kan beskrivas som gränsen mellan konkret och abstrakt. Liknelsen om det förlorade fåret kan läsas för en konfirmandgrupp. Men att sedan kunna diskutera liknelsen på ett abstrakt plan, och förstå att berättelsen vill säga något mer än att bara handla om ett förlorat får, kräver att barnet har utvecklat en förmåga att tänka abstrakt och logiskt, något som många kan i 14-årsåldern, men inte självklart alla. Detta sätter Piagets och Eriksons teoribildning ord på. Piaget menar att barnet i åldern 6–12 år befinner sig i vad han kallar den ”konkret– operationella” fasen, en fas där man inte kan tänka abstrakt, och att det först är i den ­”formal–operationella” fasen, från 12 års ålder, som ett barn börjar kunna tänka abstrakt, och därmed kan tänka i abstrakt logiska processer. Om vi i en genomsnittlig konfirmandgrupp har mognadsåldrar från 10–17 år, innebär det, utifrån Piagets sätt att tänka, att vi alltså har två helt olika kognitiva grupper framför oss. Oavsett om man köper Piagets fas-­ tänkande eller inte finns här en insikt som man har nytta av.

Jag stod själv som nybakad präst på mitten av 1990-talet inför en grupp konfirmander i Grums och försökte få dem att tolka liknelser. Piagets teorier hjälpte mig att förstå varför detta var ogörligt och varför vissa av grabbarna längst bak ganska snart började kasta suddigum …

På detta kommer den självklara följdfrågan: ska man alltså inte berätta liknelser för barn eller för personer som är i den ”konkret–operationella” fasen? Det självklara svaret är: jo, man ska visst berätta liknelser för barn, men man ska som

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 45

45

2012-10-21 10.45

ledare ha insikten att det först är under tonårstiden som vi kan utgå ifrån att barnet fullt ut kan ”förstå” att en liknelse inte bara handlar om det som berättas i den yttre handlingen. Att kunna resonera kring vem den förlorade sonen är (är det verkligen den förlorade sonen som är den förlorade sonen? Är det kanske rentav den hemmavarande sonen som är den förlorade sonen? Är vi kanske alla den förlorade sonen?) kräver rent utvecklingspsykologiskt att man gått in i den fas där dessa förmågor utvecklats. Samtidigt påpekar andra utvecklingspsykologer att vi som människor (och barn är som bekant människor) behöver utmaningar för att utvecklas. Och en viktig del i utmaningen är att få ta del av ord och begrepp och berättelser som stundtals kan vara på gränsen för vad vi kan förstå eller klara av.

Att läsa bibeln med och för barn Människans normaltillstånd under årtusendena och århundradena före 1800-talet har varit det talade ordet. De få som kunnat skriva under historiens gång har gjort det utifrån ett talspråkligt perspektiv. Den romerske skalden Cicero skriver till exempel ett brev till en vän och ursäktar sig för att han inte svarat på länge. Men det beror på att Cicero varit förkyld, och därför inte kunnat läsa. Man läste med andra ord högt, och eftersom Cicero varit hes kunde han alltså inte heller läsa vännens brev. Långt in på 1900-talet läste man också högt när man läste en text. Detta att läsa tyst, som vi gör nu, är en nymodighet och ett undantag sett ur ett ­historiskt perspektiv. Men detta att vi läser tyst gör att vi stundtals tappat bort det muntliga berättandet, och de ­tekniker som är förknippade med det.

46

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 46

2012-10-21 10.45

I bibeltexten, däremot, ser vi ofta att ett muntligt, upprepande, berättande förutsätts. Tittar man i de hebreiska och grekiska grundtexter som vår bibel är skriven på, kan man tydligt se att upprepningar fyller en central funktion. I berättelsen om Abrahams offer av Isak återkommer exempelvis orden ”Se, här är jag” tre gånger i den hebreiska texten (tyvärr förstört av de flesta bibelöversättningar). Detta står förmodligen för ett muntligt berättande, där upprepningar kring vissa ledord och ledfraser är viktiga.

På samma sätt upprepas vissa ord och händelser tre gånger i evangelierna, även här visar upprepningen på något viktigt. Tre gånger återvänder Jesus till de sovande lärjungarna i Getsemane, och tre gånger ber Jesus till sin Fader i samma berättelse. Tre gånger förutsäger Jesus sitt kommande lidande. Som muntlig berättelse gör sig upprepningar väl, eftersom upprepningar gör att den åhörare som kanske missat något får en chans att höra det igen, men också för att signalera att ”detta är viktigt, därför upprepar vi det”. I vissa manuskript av skapelseberättelsen återkommer orden ”Och Gud såg att det var gott” sju gånger. Sjunde gången står det dessutom att ”Gud såg att det var mycket gott”. Och sju är som bekant ett heligt tal inom judendomen. I berättelsen om Kain och Abel nämns ordet ”bror” sju gånger, och signalerar därmed vikten att ta hand om sin bror. Kains fråga ”Ska jag ta hand om min bror?” får därmed sitt indirekta svar: Ja, Kain, du ska ta hand om din bror. På samma sätt gör jag när jag undervisar: det som är viktigt skriver jag upp på tavlan, och betonar det upprepade gånger. Den rollen fylls i bibeltexten av upprepningen. Många bibelöversättningar har tyvärr haft för vana att inte översätta dessa upprepningar, något som till exempel ledde den judiske litteraturvetaren

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 47

47

2012-10-21 10.45

Robert Alter till att göra egna översättningar av Gamla ­testamentet, översättningar där de flesta upprepningar finns bevarade.

När vi berättar bibeln för barn och ungdomar ska vi ­därför inte rädas att berätta muntligt eller att ha högläsning.

Dessa texter är nämligen från början tänkta att kommuniceras på just det sättet. Och i muntligt berättande är upprepningen viktig, som ett sätt att få med lyssnaren på spåret.

Att berätta för barn Viktigt vid högläsning och berättande är dessutom att inse att hur jag läser/berättar en text visar hur jag själv tolkar den.

Om jag läser en text som jag inte förstår själv, avslöjas det i högläsningen. Läser eller berättar jag en text som jag själv har svårt för, skäms för, tycker är pinsam, ja, då märks det i berättarsituationen. Jag måste sålunda göra texten till min egen innan jag läser den eller berättar den för andra.

Jag skrev ovan att mänsklighetens normaltillstånd har varit talspråklighet, men att vi sedan 1900-talets mitt blivit alltmer skriftspråkliga. Nu håller SMS, twitter och internet på att vända trenden, och vi börjar bli mer och mer talspråkliga även i vårt skrivna språk. Vi tenderar dessutom att alltmer uppskatta det muntliga berättandet. Stå-upp-komik är bara ett av många exempel på det. Det finns liksom en speciell kraft i det muntliga berättandet. Och här är barn inga undantag.

Samtidigt har vi idag tappat mycket av de egenskaper som är viktiga i det muntliga berättandet, som förmågan att lära in utantill. Bara några generationer tillbaka lärde sig

48

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 48

2012-10-21 10.45

våra mor- och farföräldrar många saker utantill, exempelvis psalmer. Jag minns själv hur imponerad jag kunde bli av min mormors utantillkunskaper, hur hon kunde hur många ­verser som helst utantill av vissa psalmer. Själv har jag svårt att lära in verser utantill av psalmer som jag egentligen kan och sjunger var och varannan dag. Jag har liksom inte övat in mig från början på utantillinlärning, texten står ju ändå där

K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 49

49

2012-10-21 10.45

i psalmboken. I utpräglade talspråkliga kulturer har dock forskare noterat att man kan lära in rejält långa texter utantill. Mycket talar till exempel för att en del judar under Jesus tid kunde stora delar av de fem moseböckerna utantill. Vill vi bli bra berättare måste vi öva upp detta igen, vi måste bli bra på att memorera och minnas berättelser, på samma sätt som med stå-upp-komiker eller skådespelare som lärt in det de ska säga utantill.

Och berättelsen som vi väljer att berätta måste bottna i oss själva. En stå-upp-komiker som inte tycker att han själv är rolig kommer inte att uppfattas som rolig. Ställer jag mig upp och berättar en bibelberättelse som jag har svårt för eller inte tycker är bra själv, är risken för platt fall överhängande.

Det är därför det är så viktigt att de texter jag väljer att berätta för barn är texter som jag själv tycker om. För tycker jag om en text, är det betydligt större chans att jag kan kommunicera den. Bottnar berättelsen och budskapet i mig, då kan jag vara en ganska så tafflig berättare, och det gör inget, berättelsen och budskapet kommer ändå att gå fram på något sätt.

När någon är intresserad av något, oavsett om det är ishockey, stickning eller bibeln, smittar det liksom av sig.

Det sker en osynlig kommunikation. Man skulle i detta sammanhang kunna låna in ett begrepp från dansken Søren Kierkegaard, som brukade tala om det han kallade för ”indirekt meddelelse”. Den direkta meddelelsen är enligt detta sätt att tänka de ord jag säger. Men den indirekta meddelelse är de omedvetna signaler jag sänder när jag kommunicerar.

Jag brukar ta Moder Teresa som exempel. Jag såg en gång en film där hon talade. Eftersom jag läst en hel del om retorik och sålunda är intresserad av retorik tänkte jag att det kunde

50

LÅT B ERÄTTELS E N L EVA !

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 50

2012-10-21 10.45

vara intressant att studera henne. Jag blev förvånad. Rent retoriskt var hon en katastrof. Hon talade utifrån en lapp hon höll i handen, och läste innantill. Stakade sig. Dessutom hade hon dålig ögonkontakt med sin publik. Tittade mest på sin lapp. Men jag blev så himla berörd. Varför? Jo, därför att den direkta meddelelsen – de ord hon sa – täcktes upp av hennes indirekta meddelelse – det liv hon levde. Låt oss säga att jag lärde in de ord Moder Teresa sade, och låt oss säga att jag skulle framföra dem på exakt samma sätt (så gott det nu går). Skulle då folk bli berörda av det jag sade? Jag tror inte det. För Moder Teresa bottnade i det hon framförde. Hon levde de ord hon kommunicerade. Det skulle inte mina ord göra. Jag skulle sakna den indirekta meddelelsen, även om den direkta meddelelsen – de ord jag sade – skulle var desamma.

Jag tänker att det är likadant med det mesta som har med det kristna livet att göra. Våra handlingar är helt enkelt goda komplement till de ord vi säger.

För hur löd de där Orden Jesus sa på berget? Jo, han sa: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”



K A PI T E L 2 – Ä R B I B E LN VIKTIG F Ö R B A R N ?

526-3557-5_barnet_och_bibeln_inlaga.indd 51

51

2012-10-21 10.45