9789129676440

O_DenskrackslagnestekelORIGINALutfall.indd 1

10-05-21 10.01.01

I_Den skrackslagne.indd 3

2010-11-08 10.54

Läs mer om Annalena Hedman på www.rabensjogren.se

Tack till Klara och Elvira Holmström för pepp och goda råd, Olof Barr för hjälpen med insekterna och Knutte Wester för konstnärlig inspiration!

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Annalena Hedman 2011 © Omslag och kapitelvinjett: Lena Sjöberg 2011 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67644-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Den skrackslagne.indd 4

2010-11-08 10.54

Kapitel 1

låg på rygg på golvet i ladan.

Vi tittade upp mot de glesa brädorna i taket. Mellan dem såg vi blå himmel och lätta moln som svävade ovanför.

I ljuset som strålade in genom springorna såg man allt damm som virvlade runt i ladan.

Det var sommarlov och jag hade kommit till min mormor och morfar i Istermyrträsk bara en och en halv timme tidigare.

Det första jag gjorde, efter att jag hoppat av bussen och kramat om mormor och morfar, var att springa över till Antón. Det första jag och Antón gjorde tillsammans var att ringa till Nadja. Det första jag, Antón och Nadja gjorde tillsammans var att cykla ner till ladan.

Jag får använda en ful rostig gul cykel som min egen Jag, antón o ch nadJa

Kapitel 4

Kapitel 10

5

I_Den skrackslagne.indd 5

2010-11-08 10.54

Kapitel 13 när jag är i Istermyrträsk, och det är jag nästan vartenda lov.

I ladan har vi vår hemliga klubb, Spindelklubben. Vi döpte om den till Nya rekordklubben ett tag när vi försökte slå världsrekord i allt möjligt.

Men sen döpte vi tillbaka den igen, för Spindelklubben låter bättre.

Nu låg vi alltså där på plankgolvet och var äntligen tillsammans.

Vi tävlade om vem som kunde berätta den äckligaste och vidrigaste historien om insekter och andra kryp. Jag ledde nog, för jag kunde så många: den om termiterna som åt upp en säng där en tant låg och sov, och sen började gnaga på själva tanten. Och den om gubben och flugan som råkade byta huvud och arm med varandra och ropade ”help me, help me!” med pipiga röster.

Den hemskaste var ändå den om tjejen som hade en blåsa på halsen. Jag hade kommit till slutet: – När hon plötsligt tappade kammen på blåsan så sprack den, och ut krälade en massa små spindlar!

Plötsligt kände jag hur det liksom kröp över hela kroppen och jag flög upp från golvet. Antón och Nadja

Kapitel 14

Kapitel 15

6

I_Den skrackslagne.indd 6

2010-11-08 10.54

Kapitel 20 satte sig upp och blinkade förvånat mot mig.

– Alltså … jag måste hem nu, sa jag och ryckte till mig min jacka som jag haft som huvudkudde. Jag skakade den väldigt noga innan jag satte på mig den.

– Va? Men nu är det ju min tur. Jag har en jättebra historia, sa Antón surt.

– Vi har ju nyss kommit hit, sa Nadja besviket.

Men jag kunde bara inte vara kvar, trots att jag egentligen ville. Jag kände små, små insektsfötter klampa omkring på halsen, på benen, innanför jackan. Jag tyckte plötsligt att jag såg elaka spindlar hänga och dingla i sina spindeltrådar överallt. Jag bara måste ut!

Kapitel 23

Kapitel 27

När jag trampade hemåt tänkte jag på förra sommaren.

Då blev det likadant, det där med insekterna.

Jag bor med min mamma i Umeå, och med pappa och Maja ännu längre in i centrum varannan långhelg. I stan är det ganska insektsfritt, men Istermyrträsk ligger två timmars bilfärd från stan. Mamma brukar säga till sina vänner i stan att Istermyrträsk ligger mitt ute i ingenstans, men det gör det inte. Det ligger mitt ute i skogen.

Där finns det förstås massor med myggor, flugor, 7

I_Den skrackslagne.indd 7

2010-11-08 10.54

Kapitel 29 spindlar och andra onödigt små djur. Speciellt många finns det vid ladan, eftersom det går kor och betar i en hage intill och de drar till sig flugor.

Flugor gillar skit. Så smarta är de.

Jag brukar glömma insekterna efter ett tag, men den här gången kändes det som om jag aldrig skulle vänja mig mer.

När jag kom hem till mormor och morfar ville jag ta ett bad, för nu kröp det över precis hela kroppen. Mormor började genast fylla badkaret med vatten. Jag ville hälla i diskmedel för att få bra skum, som min kompis Kevin i stan brukar göra. Men mormor tyckte att det var konstigt, så jag fick ta lite schampo i stället. När jag skulle klä av mig fick mormor gå ut, för jag är ju ingen treåring längre. Tre gånger tre plus ett år är jag.

När jag låg i karet fick mormor komma in igen. Hon satte sig på toastolen med en kaffekopp i handen.

– Har jag nåt i håret? frågade jag.

– Vad skulle det vara?

– Kryp!

– Ska du börja med det där nu igen, sa mormor med en liten suck. Få se …

Kapitel 30

Kapitel 31

8

I_Den skrackslagne.indd 8

2010-11-08 10.54

Hon petade runt lite i mitt hår och sa att förutom de tre elefanterna och en lemur såg hon inget som levde där.

När jag skulle gå och lägga mig lite senare ville jag att mormor skulle kolla sängen efter insekter innan jag kröp ner. Hon gjorde det, även om hon suckade och stånkade som för att visa hur onödigt det var. Men när jag bad henne kolla väggarna, golvet och skåpet också tog det stopp.

– Men Abbe, insekterna måste också få leva. Vad skulle fåglarna annars äta?

Mormor lät irriterande lik min lärare på rösten.

– De får väl äta frön eller banan, eller nåt annat som inte kryper på mig!

Nu var jag så trött på allt krälande att jag faktiskt började grina. Mormor la sig bredvid mig och strök mig över håret.

– I morgon är det du och jag som går och hälsar på Sven, sa mormor när hon steg upp efter en stund. Sven Stekelsamlaren. Han kan nog hjälpa dig.

När mormor hade gått ut ur rummet använde jag dagens sista krafter till att plocka fram guldboken. Den 9

I_Den skrackslagne.indd 9

2010-11-08 10.54

låg och väntade på mig under madrassen i alkoven, som är mitt lilla sovrum i Istermyrträsk. Guldboken fick morfar gratis när han köpte lantbrukarnas femårsalmanacka.

Han ville inte ha boken, så han gav den till mig och sa åt mig att skriva in stor-orden i den. Han sa aldrig vilka de var, så det fick jag tydligen bestämma själv. Jag visste att jag hade hört ett stor-ord i kväll, fastän jag inte hade en aning om vad det betydde. Jag skrev in ordet ”stekelsamlare” i guldboken, stängde den och somnade som en myrstack i november.

10

I_Den skrackslagne.indd 10

2010-11-08 10.54

Kapitel 2

skåning som jobbade på samma bibliotek som mormor, skulle kunna befria Istermyrträsk från alla insekter, det var mer än jag kunde begripa. Men när mormor har bestämt sig för nåt är det inte så mycket man kan göra åt saken, så jag frågade ingenting. Efter frukosten lämnade vi disken åt morfar och gav oss i väg. Han satt och tuggade på en bryta och märkte knappt att vi gick. ”Bryta” är tunnbröd som man bryter i bitar och stoppar ner i en skål med mjölk och häller lingonsylt över.

Jag har aldrig träffat nån annan än morfar som gillar den rätten.

Medan vi gick försökte mormor förklara hur Sven skulle kunna hjälpa mig. hur Sven, den Skäggige

11

I_Den skrackslagne.indd 11

2010-11-08 10.54

– Sven är entomolog. Han samlar på insekter.

Jag stannade tvärt, som om det legat klister på vägen.

– Ska vi hem till nån som samlar på kryp?

Jag hörde att jag nästan skrek och försökte lugna mig lite.

– Typ exakt var har han insekterna han samlat ihop?

– Hemma hos sig, i ett särskilt rum, sa mormor.

Det var allt jag behövde veta. När vi kom fram till Svens lilla gula hus satte jag mig på trappan och vägrade gå längre.

– Vill han prata med mig får han komma ut, sa jag, och försökte låta som mormor brukar göra när det inte går att säga emot henne längre. Jag lyckades kanske, för mormor suckade och klev in i huset.

– Tjenare, Abbe! Vill du träffa min lille kompis?

Det var Sven som efter en stund kommit ut bakom mig på farstubron. Jag ville vända mig om, men vågade inte riktigt. Jag ville gärna veta om den där kompisen till exempel var en skåning med skägg på motorcykelsemester, eller en brun, luden spindel, stor som min handflata.

– Han heter Kalle. Som Kalle Stropp, du vet, i sagan?

12

I_Den skrackslagne.indd 12

2010-11-08 10.54

Jag hade aldrig hört talas om nån sån saga, men Kalle lät inte som ett spindelnamn. Jag vände mig sakta och misstänksamt om.

– Kalle är en gräshoppa, sa Sven, och höll försiktigt fram sin vän för att jag skulle få hälsa.

Jag flög upp från min plats och backade undan. Jag tänkte inte skaka tass med nån gräshoppa.

– Är han inte fin? sa Sven stolt.

– Jag har sett snyggare djur, sa jag och backade ännu mer. Och större!

Jag tror att jag hörde mormor ropa ”akta!” innan jag kände benen vika sig över en kant som jag plötsligt hade bakom knävecken. Jag tippade baklänges och kunde inte annat än att sätta mig med ett plask rakt i Svens blomvattentunna.

– Det står en tunna bakom dig, Abbe, sa Sven, ungefär tusen sekunder för sent.

Bakom honom stod mormor och såg ut som om hon skulle flyga i luften.

Jag hann precis undra vad mormor var arg över innan hon exploderade — av skratt. Munnen stod på vid gavel och hon skrattade så tårarna rann. Hon försökte sluta, 13

I_Den skrackslagne.indd 13

2010-11-08 10.54

men när hon nästan lyckats snarkade hon till med näsan och satte igång igen.

Jag kände hur jag själv var på väg att explodera, men inte av skratt. Att mormor och hennes tantkompisar skrattar när de själva gör bort sig struntar jag i. Men ingen, utom möjligtvis jag själv, får skratta när jag gör nåt pinsamt.

– Hjälp mig upp! röt jag.

Mormor lyckades äntligen stänga munnen någorlunda. Hon skyndade fram och drog upp mig ur tunnan.

– Jag hämtar ett badlakan, sa Sven.

Innan han försvann in genom dörren vände han sig om och såg plötsligt sorgsen ut.

– Kalle hoppade visst i väg. Jag tror du … skrattade bort honom, Ingrid.

– Oj, förlåt, sa mormor och såg ut som om hon fick bita tungan blodig för att inte börja skratta igen.

– Det gör inget, han klarar sig nog i denna värmen, sa Sven allvarligt och stängde försiktigt dörren efter sig.

På gräsmattan stod jag och droppade med shortsen.

– Jag går hem och hämtar torra kläder åt dig, sa mormor och var snabbt på väg.

14

I_Den skrackslagne.indd 14

2010-11-08 10.54

Jag tror ändå att hon skämdes lite för att hon skrattat så mycket när jag var arg. Och det var inte mer än rätt.

Själv ville jag inte stå kvar och se ut som om jag hade kissat på mig tio liter, så det fanns bara en sak att göra: jag var tvungen att gå in i insektshuset.

15

I_Den skrackslagne.indd 15

2010-11-08 10.54