__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Av Sara Lövestam: Udda  I havet finns så många stora fiskar 

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN ----

© Sara Lövestam  Utgiven av Piratförlaget Omslag Nina Leino PdeR®

Omslagsfoto Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell 


Kapitel 1         här dagen, som får påbörja Hannas berättelse, var en mycket speciell dag. Ja, man skulle nog kunna drista sig till att kalla den livsomvälvande. Om man kan se vissa dagar som tydliga vändpunkter i någons liv, så skulle det för Hanna Johansson vara dagen efter den här dagen. Men just den här var alltså ganska ordinär, rentav typisk. Den började med att någon grymtade bredvid henne, högre och högre tills grymtandet utvecklades till hela ord. ”Hanna för fan, stäng av!” Hanna trevade med handen längs golvet, tills hon hittade mobilen som låg och tjöt. Underligt nog vaknade hon lätt av grymtningar, snarkningar och ljud från grannlägenheterna, men var helt immun mot alarmet. Det malde mot hennes drömmar som en envis mygga, frätte på hennes medvetande men väckte henne aldrig. Mot sina egna bens vilja vred hon dem utåt och placerade fötterna på golvet. Det var kallt, som förväntat. Hon klippte med ögonen mot badrumsspegeln. Sömnsvullna ögon under en gardin av mellanblont hår, eller bara färglöst. Halvöppen mun, torkad saliv i mungipan. Hon gjorde en ansats till leende. Spegelbilden grimaserade fult mot henne och hon släppte mungiporna samtidigt som paniken slog till, lömskt som en magsjuka. Hon var inte förvånad, verkligheten kom alltid i full fart just vid den här delen av morgonproceduren. Hon svalde och slet tag i ena ögonlocket, balanserande en kontaktlins på höger pekfinger. Handen darrade så att hon missade linsen igen. Hon behövde koffein.




Stärkt av fyra deciliter Coca-Cola kom hon tio minuter senare ut på gatan, och klockan var redan för mycket. Hon kände magen snörpa ihop sig, men det kunde inte hjälpas. Det viktigaste var att hon inte förlorade jobbet. ”Taxi”, ropade hon så svagt att ingen taxichaufför i världen hade kunnat höra det, men de såg hennes uppsträckta hand. Med taxi gick tiden äntligen i lagom takt. Hon hann in på personalrummet, slängde av sig jackan och fäste sin namnskylt på bröstet, i precis rätt minut för att ingen skulle ha något att anmärka på. Du ljuger, var den första klara tanke hon hade på hela dagen. Det var vid dagens första samtal, en man vid namn Fredrik som log lagom tragiskt åt sin egen situation och förklarade att han verkligen hade försökt sedan deras förra möte. Men det är ju så, med alla svartjobb som tar över och han vill vara ärlig, inte ta sån skit, det förstår hon väl? Du ljuger, tänkte hon och nickade för att få tyst på honom. Hon behövde äta något, en vaniljmunk från Pressbyrån? ”Men jag försöker verkligen”, log Fredrik uppriktigt. ”Det verkar finnas en öppning på företaget där jag var förra månaden. Det känns ljust faktiskt, jag tror inte vi behöver boka en ny tid på ett tag nu.” Ljust hade det verkat för Fredrik i fjorton månader. Hanna godkände utan vidare att han skulle få fortsatt a-kassa tills situationen förändrades, noterade hans dämpat belåtna flin när han reste sig och med lätta steg spatserade ut från Arbetsförmedlingen och lämnade henne kvar. Hon kände sig tung i huvudet. Solen hade flyttat sig så att hon fick den i ögonen. Vid bordet bredvid Hanna jobbade Annika. Hon led av vanföreställningar och hade fått för sig att hon faktiskt kunde hjälpa människorna som kom till Arbetsförmedlingen – som om det faktum att de kom inte i sig betydde att de var bortom all hjälp. Gång på gång begick hon misstaget att bry sig om sina besökare. ”Kan ni tänka er”, kunde hon säga mitt i lunchen, ”att Masoud är matematiker i Irak men här kan han inte få ett jobb som diskare!” Kan




du tänka dig, tänkte oftast Hanna, att jag jobbar åtta timmar om dagen och tvingas ändå lyssna på jobb under hela min lunch. Och om jag skulle behöva en diskare skulle inte jag heller anställa en matematiker. Sedan var det Krysztof, som hade blivit inkvoterad som invandrare och som hade svarta fläckar i tandraden. Han stämplade alla sina stämplar exakt på millimetern och log artigt och oengagerat mot alla sina klienter. Varför man nu ska le när det är tydligt för alla att man bara gör det för att inte få sparken, tänkte Hanna. Varför man nu ska le när man skulle göra världen en större tjänst genom att dölja sina halvruttna gaddar. Den fjärde arbetsförmedlaren var Gun, en rest från forna tider som mest satt och försökte lära sig datorsystemen de fick nya för tre år sedan. Hennes it-tekniska resonemang med de arbetssökande låg som en ständig ljudmatta över arbetsplatsen. ”Sedan skriver du ditt namn i den här … nej den här rutan … men varför går det då inte? Javisst, jag glömde att klicka. Så … och klick! Nu kan vi skriva namnet här. Men varför stängde sig allting nu då? Det är bäst jag ringer Helpdesk.” Som en rumpnisse i dataåldern. Så var det på Hannas arbetsplats. De gula gardinerna och plastpalmen vid ingången behöver inte ens nämnas, så designade för anonymitet var de. Och så kom det förstås folk hela tiden, de som trodde att de kunde få jobb och de som ville ha pengar. Mahmoud Q var av den förra kalibern. Hanna såg den oroväckande glöden i hans ögon redan vid första mötet, och efter ett års arbetsmässig relation hade den ännu inte falnat. Han kallade henne Schana, med ett sje-ljud långt bak i munnen. Det gick säkert hem i Afghanistan eller Polen eller var han nu kom ifrån. Där föll de säkert som furor när medelålders män kallade dem Schana. ”Schana, om du tittar nu, jag har funderat och jag har tänkt väldigt mycket realistiskt, du vet. Jag har tänkt, jag kan inte komplettera hela min utbildning, jag har sju år på universitet i mitt hemland, det blir för mycket att komplettera, jag blir för gammal.” Han skrattade hjärtligt, till synes oberörd av hennes tydligt hopsnörpta läppar.




”Jag blir pensionär innan jag gör färdigt min utbildning! Nej nej, tänkte jag, nej det går inte. Men jag har funderat, kanske jag kan starta eget?” Hanna fick hålla i sig för att inte himla med ögonen. Starta eget, då skulle de behöva ha möten dubbelt så ofta och han skulle aldrig sluta peppra henne med frågor. Om hon aldrig hade pluggat företagsekonomi, då hade hon kunnat slussa honom vidare. ”Jag funderar på olika förslag, kanske jag och min son kan starta en liten affär tillsammans. Vad tror du, Schana?” Vad jag tror, tänkte hon. Herregud Mahmoud, gå hem och ät en jävla baklava eller nåt. Det här behöver bara ta fem minuter för dig och fem för mig. ”Det krävs väldigt, väldigt mycket arbete för att starta eget”, sade hon med övertygande röst. ”Väldigt mycket. Det är så mycket byråkrati. Många papper.” Mahmouds leende avtog en aning, men han tänkte tydligen inte ge upp än. ”Kanske vi gör såhär: Jag går hem och funderar lite mer, gör ett förslag tillsammans med min son. Du tänker om du tror att det är en bra idé. Vi träffas nästa gång, vi har mer information.” Hanna tog fasta på hans två viktigaste ord, nästa gång. Bra Mahmoud. Nästa gång. Inte nu. ”Så kan vi göra”, sade hon och lade ihop papprena i en prydlig hög. Ett tecken till honom att han borde vika ihop sin kalender, klä på sig rocken och gå därifrån. Det tog honom fem minuter och ytterligare svada att förstå vinken. På eftermiddagsrasten ringde mamma. Hon ville bara försäkra sig om att allt var bra, sade hon. Hon ville bara försäkra sig om att Hanna var lagom plågad av sin omgivning, och om hon inte var på riktigt rätt nivå så kunde hon absolut tänka sig att hjälpa till. Hanna öppnade plasthöljet till en delicatoboll och studerade kokosflagorna som föll mot bordet. Mamma pratade om hur mycket de hade att göra med det nya huset och att Filippa minsann hade varit där och hjälpt till att spackla.




”Men du har visst för mycket för dig du”, sade hon och skrattade ihåligt. ”Mm”, svarade Hanna och koncentrerade sig på sin boll. ”Med ditt viktiga jobb. Det är konstigt, ägnar ni verkligen hela helgerna också åt att sitta och nöta på kommunens stolar? Du måste vara väldigt oundgänglig.” Det gick sällan att svara på mammas frågor. Till det yttre såg de ut som frågor, men de var stenar i skorna och stickor i fingrarna. ”Men det är väl roligt”, fortsatte mamma. ”Att du har ett jobb. Det hade man svårt att tänka sig när du var liten och …” ”Min rast är slut”, bröt Hanna av. ”Jag bara menar”, fortsatte mamma i snabbare takt, ”du som nästan fick gå i särskola.” Hennes mamma skrattade igen. ”Det gick ju bra ändå, nu sitter du där och har så viktiga saker för dig att du inte ens har tid att hälsa på din gamla mor.” ”Jag måste faktiskt gå tillbaka till jobbet nu.” ”Ja, du säger det. Ha det gott då, gumman.” ”Du med, mamma.” Hon tryckte bort sin mor i den varma luren. Ägnade de resterande fyra minuterna av rasten åt att plocka upp alla överblivna kokosflingor med ett vått pekfinger och räknade till fyra dagar sedan hennes mamma senast nämnde särskolan. Bara för att hon inte var helt kommunikativ som barn, bara för att hon inte svarade på dumma, retoriska frågor. Pippi Långstrump fick en kappsäck med guldpengar, Hanna fick en remiss till barnpsykolog. ”Tycker du att jag är smart?” frågade hon när hon kom hem. Mannen mitt emot henne hette Johan och han såg på henne som om hon verkligen var dum i huvudet. Han drog på ena mungipan och ryckte på axlarna. Stoppade in ett lass ketchupdränkt spaghetti i munnen. Det var svaret på hennes fråga, ett frenetiskt tuggande av spaghetti. ”Men tycker du det då?” Han svalde och drack fem klunkar mjölk innan han svarade.




”Varför frågar du det? Du är väl … Äh. Du borde sluta jämföra dig med folk.” ”Jag har väl inte jämfört mig med någon?” ”Varför frågar du då?” Hon visste att hon inte skulle komma någonvart, och att svaret ändå inte skulle bli särskilt positivt. Bekräftelsebehovet rann henne plötsligt ur händerna och ynkligt rakt ut i luften. ”Tycker du jag är snygg då?” ”Ett jäkla frågande idag.” Han drog på munnen och tyckte antagligen att han var charmig. ”Ät spaghetti”, sade han. ”Var som folk.” Hon stoppade in en gaffel med snurrade spaghettitrådar i munnen. De smakade lågprisketchup och mjöl. Han åt upp allt på tallriken och lade ifrån sig besticken med ett slammer. ”Det viktigaste är dessutom inte hur man ser ut”, sade han när han gick ut ur köket. Medan han duschade tog hon en lokaltidning och ett gammalt vykort och placerade ovanpå brevet i pappersinsamlingen. Kuvertet stirrade ilsket på henne, med hennes namn prydligt skrivet på framsidan, innan det försvann under det nya skräpet och nästan var borta. Hon tryckte ned tidningen lite extra och tog ett glas Coca-Cola innan hon gick in till sängen. Försökte ta tre djupa andetag enligt gängse rekommendation, men det första fastnade halvvägs och det andra fastnade i en tanke om hur djupt ett andetag egentligen behöver vara för att räknas som djupt. Huvudsaken, tänkte Hanna till slut, är ändå att man får tillräckligt med luft för att överleva.




Kapitel 2     ett tåg på andra sidan perrongen och in i Lises ögon. Hon blinkade och drog in stockholmsluften för ett par sekunder – ungefär så lång tid som det tar för tjugotvå andra passagerare att formulera arga blickar att slänga på den jänta som inte kliver av tåget när dörrarna öppnas. Ömsom visslande, ömsom gäspande – hon hade inte fått mycket sömn på nattåget från Oslo – följde hon instruktionerna hon fått i mobiltelefonen. Hon blev tvungen att fråga en stressad stockholmare i morgonrusningen om vägen till tunnelbanan, men väl inne i systemet av röda och gröna linjer hittade hon själv. I en liten gränd nära Mariatorget fanns en dörr som man nästan missade om man inte var uppmärksam på gatunumren. När Lise gick in plingade det ovanför hennes huvud, och efter några sekunder kom en kvinna i femtioårsåldern fram bakom ett draperi. Hennes hår var grått och utsläppt över axlarna och hon log. ”Du är här för att hämta klänningarna, förstår jag.” Lise nickade. ”Jag har ett referensnummer, vänta …” Kvinnan var redan försvunnen bakom draperiet. De tre gröna klänningarna hon kom tillbaka med var inte fullt så förfärliga som Lise hade befarat. ”Den skulle gå fint med de här skorna, eller vad säger du?” sade hon och plockade fram damkängorna ur plastpåsen. ”Säkert”, svarade kvinnan med ett tonfall som visade att hon hade varit försäljerska i många år. ”Om du vill kan du ju prova! Om du har tid. Det finns ett provrum här bakom.”




Lise såg på klockan. Det var ännu fem timmar tills hon skulle vara tillgänglig och redo i Mariakyrkan, Sigtuna. Hon nickade glatt. Om vi höjde blicken en aning från den lilla studio där Lise provade sin gröna brudtärneklänning. Om vi lyfte blicken långt ovan huset där hon svassade runt i den en stund, klädde om till sina vanliga kläder men behöll skorna på. Ovanför Maria Magdalena kyrka, ungefär dit de flygtokigaste måsarna letade sig för att få lite svängrum, där skulle vi befinna oss. Om vi sedan blickade åt söder och hade en riktigt ordentlig synförmåga, skulle vi skymta auktionsförrättare E. Kihlbergs Renault svänga in på gården där han skulle förrätta sin :e auktion. I hans bröstficka låg ett par stålbågade glasögon och över Norrköping sken solen lika starkt som över Mariatorget. Tyvärr var auktionen inställd, något han inte fått veta förrän han klappat en katt och pratat med en arrangör. Hade han bara haft en mobil, sade människan och ryckte på axlarna. Mobil, fnös E. Kihlberg. Tacka visste han en rejäl kobra, med röd knapp i mitten och tung underdel som hans fru innan hon gick och gick bort. Tacka visste han bakelittelefoner med nummerplatta. Han satte sig på en bänk och funderade på vad han skulle göra nu. Han var ändå såpass långt norrut. Lise behöll alltså skorna på. Detta berodde på att hon var så förtjust i känslan de gav henne, att hon helt ignorerade den smärta de snart skulle förorsaka henne. Med klänningarna i en svällande plastpåse med förstärkta handtag, klapprade hon nedför gatan mot Mariatorget och in på Hornsgatan. Ungefär när hon korsade Timmermansgatan, började det ömma i hennes tår så att hon inte kunde ignorera det. Två korsningar senare satte hon sig på en bänk och såg olyckligt på sina fötter. Hon skulle inte klara det. Hon skulle stappla sig igenom sin bästa väns bröllop på grund av ett par skor som inte gick att släppa ifrån sig. Ju mer hon tänkte på det, desto argare blev hon. I andra änden av bänken satt en kvinna. Hon ignorerade Lise




och hennes humör så gott hon kunde, men Lise bestämde sig ändå för att dela sitt tragiska öde med henne. Möjligen kunde de åtminstone skratta åt saken. En ovanlig konversation följde. ”Jag ska på bröllop idag och det här är skorna jag ska ha på mig.” Kvinnan vände lojt huvudet mot henne, tycktes först inte koppla att det var henne Lise talade med. Hennes blekblå ögon såg uttryckslöst på Lise. ”Jaså”, svarade hon efter en stund. ”Men de gör så ont att jag vill gråta. Jag kan inte gå på bröllop och bara tänka på smärtan i mina tår. Vad skulle du ha gjort?” Kvinnan såg besvärad ut. Hon strök en slinga ljusbrunt hår bakom örat. ”Jag vet inte”, sade hon. ”Vara jättesnygg i de här skorna men inte kunna röra på mig på hela kvällen? Eller vara social och flirtig i fula skor, och dra uppmärksamheten från skorna med en push up-bh?” Hon skrattade till åt sin egen formulering. Kvinnan drog knappt på munnen. Hon satt och tittade på skorna. ”Så snygga är de inte”, sade hon. Man fick ändå beundra kvinnans ärlighet. Eller om det var missunnsamhet. Bitterhet, kanske. Ett infall fick Lise att ta av sig skorna och se rakt på sin nya bänkkamrat. ”Vad har du för storlek?” Svaret kom motvilligt. ”Trettiosex.” ”Prova dem!” ”Varför då?” Lise drog ett djupt, tålmodigt andetag. De var inte lätta, svenskarna. ”För att jag är rekvisitör”, svarade hon. ”Jag trivs när rätt sak är på rätt plats, och det stör mig gruvligt att rätt plats inte tycks vara mina egna fötter. Prova dem nu, så luftar jag mina tår så länge.” Det syntes på kvinnan att hon knappt förstod hälften av allt Lise sade. Och då talade hon ändå svenskvänligt. Hon försökte sig på en uppmanande min istället. Den gick hem.




”Inte för att jag förstår vad det ska vara bra för”, muttrade den synbart irriterade kvinnan bredvid henne, men började i alla fall dra upp sina egna skosnören. Hennes avoghet retade Lise. Såg hon inte de fantasieggande linjerna, anade hon inte ynnesten i att få prova ett par så fulländade skor? ”Om de passar så får du dem.” Är du inte klok, frågade hon sig själv samtidigt som hon uttalade orden, men utmaningen i att få kvinnan på bänken att älska skorna gav det hela en viss balans. Dessutom skulle hon aldrig, hur hett hon än önskade det, få sina egna fötter att magiskt krympa en hel storlek. Kvinnan gled ned i skorna som vilken askunge som helst. I hennes ansikte syntes att hon inte var helt missnöjd, inte på långt när så missnöjd som hon försökte påskina. ”Ja, passar gör de i alla fall”, sade hon med en sned blick på Lise. I nästa ögonblick krockade en bil med en cyklist mitt på Hornsgatan. Cyklisten flög i en båge över motorhuven och landade på andra sidan, hans två handväskor dunsade mot gatan lite längre bort och bilföraren tvärbromsade så att däcken tjöt. En kvinna skrek, ett barn ropade upphetsat och elva personer tog upp sina mobiltelefoner ur fickorna. Lise och kvinnan med fötter i storlek trettiosex stirrade båda på förödelsen. Olyckan skedde ungefär fyra och en halv meter ifrån dem. Bilden skulle aldrig raderas ur Hannas minne. Alldeles nyss satt hon och tvingades dela fotsvett med en glättig norsk turist medan hon funderade på var hon snabbast kunde få tag i en kexchoklad. Sekunden senare var scenen förändrad. En orörlig cyklist på asfalten, en handväska som fläkts ut framför deras fötter, en bil som parkerat sig tvärs över gatan. Föraren satt blick stilla, först trodde hon att han hade dött men sedan såg hon att han satt käpprätt upp med chock i ögonen. Han var gammal. ”Jag kan HLR!” skrek den norska kvinnan och kastade sig över cyklisten. Runt dem tog elva personer bilder med sina mobilkameror, och




väskkopian framför Hanna hade kräkts ut allt sitt innehåll. Två pennor, en nagelsax, en stor puderdosa, ett läppstift, en plånbok, en fickkalender och en gammal skollinjal. ”Ring ambulansen, jävla svenskar!” pustade norskan mellan andetagen hon försåg cyklisten med. ”Jag har ringt, ju”, mumlade två personer i tjugoårsåldern samtidigt. Hanna tog upp linjalen och vände på den. Den passade inte in bland det övriga väskinnehållet, den var av trä och från en annan värld. ”Kolla chauffören!” hojtade norskan till henne medan hon knådade cyklistens bröst. ”Säg åt honom att sitta stilla.” Varför just jag, tänkte Hanna invända men reste sig ändå på de svarta klackarna och gick mot bilens framdörr. Det var en Renault med flak, passagerardörren satt ganska högt upp och hon fick ta i för att öppna den. Mannen vid ratten gjorde en rörelse med armen. ”Sitt stilla”, förmanade hon enligt norskans instruktion. ”Det är precis vad jag gör.” Han pratade småländska. ”Det är inte första gången jag varit med om en krock”, förklarade han och plirade mot henne. ”Och att jag minns den saken tyder på att jag åtminstone inte råkat ut för någon hjärnskakning.” Från Mariatorget hördes redan sirener. ”Men mitt hjärta är det si och så med”, fortsatte den gamle mannen. ”Och min knodd skulle inte förlåta mig om jag åkte härifrån utan vidare. Så jag tror jag avvaktar.” Hanna stod kvar på fotsteget till passagerarsätet. ”Det är i alla fall en stor bil”, sade hon för att poängtera den lilla skaderisken. Mannen reagerade med en rörelse. ”Ja, hur gick det för pojken? Han kom svängande ut i en enorm fart, jag hade inte en chans, och jag …” Bakom Hanna hördes fler och nya röster, när ambulansen avancerade och norskan klev av cyklisten. ”Han klarar sig”, svarade Hanna så övertygande hon kunde.




Två personer ur ambulanspersonalen lyfte över cyklisten på en bår, och en tredje öppnade dörren till den krockade bilens förarsäte. En polisbil stannade en bit bort, och två poliser kom springande. Det var dags att dra sig ur och slinka ned i tunnelbanan. ”Stanna!” röt en myndig röst och hon blev hängande i sitt eget steg. ”Lise här borta säger att ni såg hela olyckan, stämmer det?” Hon suckade. Nu skulle hela dagen, kanske hela veckan gå åt till det här. Trots att hon redan gjort sin medmänskliga gärning för dagen. Kom ihåg, tänkte hon för sig själv: sköt dig själv och skit i andra. Hon drog sig in i passagerarsätet och satte sig på den vadderade sitsen. Skulle hon bli förhörd skulle det åtminstone ske på bekvämast tänkbara ställe. Polisen tog hennes namn och personnummer. Hon var frestad att uppge ett falskt, men hur irriterad hon än var på detta ovälkomna avbrott i vardagen så förstod hon att det skulle vara gravt oetiskt och framför allt olagligt. Polisen nickade och harklade sig. Han var runt trettiofem och, slog det Hanna när han böjde sig fram mot henne, inte helt ful. ”Kan du säga något nu direkt, om hur du uppfattar att det hela gick till?” Gubben i förarsätet sneglade på henne. På andra sidan bilen stod en ambulansvårdare och pratade med honom. ”Cykeln kom runt hörnet, tror jag”, svarade hon. ”Det såg ut som om den kom väldigt snabbt.” Hon skymtade ett leende i den gamle mannens rynkiga mungipa. Tänk om det inte var som han hade sagt. Tänk om han kört på cyklisten med flit. Tänk om det var mord. ”Bröstfickan får du rensa så gör vi en snabb undersökning först”, sade ambulansmannen från andra sidan. Den hjärtklene mannen plockade upp en reservoarpenna och ett par glasögon. Han trevade för att lägga dem på passagerarsätet, de hamnade i Hannas knä. ”Då hör vi av oss”, informerade polisen och backade iväg från bilen. Glasögonen var klotrunda, och hade smala bågar som var lite




sönder. Gubben måste vara kvar i artonhundratalet. Dessutom hade han redan ett par på näsan, ett par som snarare var kvar på -talet. ”Hade du fallit annorlunda hade de där skurit in i bröstet på dig”, påpekade ambulansmannen innan han steg ned för att be den gamle komma med till sjukhuset. ”Gillar du dem?” frågade han Hanna utan att bry sig om ambulansmannens kommentar. Hon svarade inte, torkade dem bara fria från lite smuts. De var söta, tänkte hon. Passade i alla fall inte en gammal benig gubbe. Han lutade sig mot henne innan han tog sjukvårdspersonalens utsträckta händer. ”Ta hand om dem så länge.” Det var en underlig uppmaning. Inte förrän hon kom ut ur hytten, kom hon att tänka på att hon fortfarande höll i den gamla trälinjalen. Resten av väskinnehållet hade samlats ihop av någon rådig själ, och guccikopian syntes inte till. Hon stoppade linjalen i sin plastpåse tillsammans med glasögonen. Senare kunde hon slänga dem. Ja, kanske inte glasögonen. Lugn och ro, tänkte hon. Nu behöver jag lugn och ro. Och en chokladbiskvi. ”Nej, säger jag ju!” skrek en trotsig barnröst från trottoaren som om hennes bön nått ut bland allmänheten och genast skulle motarbetas. ”Nej, nej, nej, nej, nej, neeeeej!” På varsin sida om sig hade barnet en förälder. De bar på kassar och var röda i ansiktet. ”Nu lyssnar du på mig! Du fick klätterskor. Du fick wienerbröd. Du fick till och med den där hiskeliga broschen! Nu räcker det!” ”Jag vill inte ha brorsan och wienerbrödet, jag vill titta på polisen!” ”Kom nu, nu orkar jag snart inte mer. Förstår du det?” ”JAG VILL TITTA PÅ POLISEN!” ”Lyssna på mamma, hon får snart ett sammanbrott. Och det får jag med. Det räcker med allt du ställde till med för att få köpa broschen. Det här är en time-out, så fort vi kommer hem. Hör du det?”




”Jag vill inte ha brorsan, jag skiter i brorsan, jag vill stanna och titta på polisen och ambulansen!” Barnet, som på nära håll såg ut att vara i femårsåldern, drog upp något mörkt och glittrande ur fickan och kastade det på marken. Det landade på trottoarkanten. ”Vad har vi sagt om att använda såna ord?” Pojken såg argt ned i marken. ”Jag struntar i brorsan”, fnös han motvilligt innan rösten höjdes igen. ”Jag vill se på polisen!” ”Tjena killen”, bröt en röst av och någon satte sig på huk framför honom. Det var samma polis som just tagit Hannas vittnesmål. Han var verkligen inte ful alls. Hans hår var mörkt och gick hela vägen fram i pannan. Inte direkt som Johans. ”Vad heter du då?” ”Ro-bert.” Han sade det med betoning på båda stavelserna. ”Jaså, det var ett bra namn. Du, Robert, vet du vilka killar som blir de allra bästa poliserna?” Robert tvekade ett ögonblick. ”De starkaste.” ”Ja, bara de starkaste. Men också de som lyssnar på sina föräldrar när de är barn, och gör som de säger.” Robert tycktes inte riktigt tro honom. ”Det är viktigt, för man måste lära sig att ta order. Som en riktig polis. Skulle du bli en bra polis tror du?” Robert nickade hopbitet. ”Vi får väl se”, svarade polisen, som verkligen inte var ful på minsta sätt. ”Får vi se om mamma och pappa säger något, och om du kan göra som de säger.” Tacksamheten vällde över honom från de tärda föräldrarnas blickar. ”Kan du gå hem med oss nu?” frågade mamman. ”Och vara snäll hela kvällen?” lade pappan snabbt till. Robert tog ett tveksamt steg framåt, med blicken på polisman-




nen. Polisen såg mycket imponerad ut, så han fortsatte gå och på det viset försvann den ilskna familjen långsamt ned i tunnelbanan. Polisen blinkade åt Hanna, en blinkning som sade ”barn är lustiga, tycker du inte det”. När han blinkade var han på inget vis, och ur ingen aspekt alls, ful. När polisbilarna hade lämnat platsen och någon kört iväg med den gamle mannens Renault, var det bara hon kvar. Hornsgatan såg ut som den alltid gjort, den norska kvinnan var borta och folk stressade omkring för att hinna med både vaxning, museibesök och storhandlande innan lördagen var över. På trottoarkanten låg broschen kvar, hon plockade upp och synade den. Sedan lät hon den slinka ned i påsen, den också. Sina egna skor vid bänken glömde hon kvar.




Kapitel 3       arg. Hon var förbannad. Runt hennes snabba fötter vaknade jorden långsamt, doften av liv berusade nyss hemkomna fåglar och inspirerade dem till häpnadsväckande arior, medan hoprullade knoppar på marken sträckte sina lemmar för att om bara några dagar veckla ut sig i all sin prakt. Inget av detta märkte Signe. Brevet hon klämde i handen ville hon helst knöla ihop och slänga i sjön. Det skulle kännas skönt för stunden men inte vara till någon hjälp i världsordningen. Dessutom var avsändaren en förfärligt viktig person. Hon stannade och läste det igen, bara för att flämta indignerat precis som när hon först fick informationen. Inte bara var den absurd, den var ett hån.

Fr Signe Sivander

Stockholm 11.05.1906.

Jag skrifver, af den anledningen, att jag vid mitt besök i Upsala berördes af ert intresse för lönefrågan. Ni slår mig som en innerlig och engagerad kvinna, hvarför det plågar mig att förse er med detaljer om utvecklingen. Fridtjuf Berg, som ju i öfrigt visat prof på sådana företräden, har nyligen drifvit igenom det förslag, i vilket lagstadgade lönepåslag för lärare uppgå till 450 kr medan motsvarande för lärarinnor blifva 300. Dessa 150 kronors skillnad må ha en betydande inverkan på lärares och lärarinnors vardagliga lif, men större än den praktiska (o)nyttan af (bristen på) pengar är den syn, hvarpå detta beslut är grundadt. Utföra ej lärarinnor samma arbete, som de lärare hvilka vid lönepåslag tjäna långt mer? Göra 


de ej samma insats? Svaret, behöfver jag ej ens nämna, är i regeringens ögon: ”Nej”. Jag ämnar ha vägarna förbi Tierp under sista veckan i juni, då jag hoppas råka er och samtala en stund om dessa förskräckliga, men icke alls oväntade, nyheter. Högaktningsfullt Brita Löfstedt Istället för att kasta brevet i protest, sparkade hon hårt på en trädstam. Först en gång, sedan en gång till, och till det sista lade hon till ett morrande ljud. Här får ni, pompösa riksdagsgubbar och högröstade lärare! Här får du, Fridtjuv Berg! Hon tänkte en sekund och lade samvetsgrant till: Det enda du gjort bra är stavningsreformen. ”Det där trädet måste ha gjort något riktigt otrevligt för att förtjäna en sådan behandling”, grymtade en road röst bakom henne. ”Låt oss begrunda vad det skulle kunna vara.” ”Anders”, svarade hon och brydde sig inte om att spela förskräckt påkommen. ”Vad gör du här?” ”Kanske”, började han utan att lägga någon vikt vid hennes fråga, ”gav den oförskämda björken fröken Signe en riktigt förolämpande kommentar.” ”Du är fånig.” ”Kanske lade den krokben för fröken Signe, just som hon skulle till att ta ett danssteg genom skogen.” ”Kanske spekulerade den så raljant kring hennes fullt berättigade ilska att tålamodet till slut började tryta”, svarade hon. ”Det är förstås möjligt”, medgav mannen generöst. ”Låt se vad min flicka hittat att förarga sig över.” ”Sen när är jag din flicka?” ”Du har alltid varit min flicka. En dag kommer du att förstå det.” Signe höjde på ögonbrynen, det fick vara svar nog. Efter ett ögonblicks tvekan räckte hon fram brevet för Anders att läsa. Han var ändå inte som de andra. Anders flinade till när han kom till underskriften. ”Brita Löfstedt på min ära”, sade han med outgrundligt tonfall.




”Vad menar du med det?” ”Kära lilla Signe. Är det här vad du går och eldar upp dig själv över?” ”Du får det att låta som en petitess.” ”Om du ska jaga upp dig över inbillade orättvisor hela livet, kommer det att sluta i förtid.” Signe stirrade på Anders som om hon såg honom för första gången. Den långa hakan, de stadiga ögonen, och bakom dem en hjärna som ibland fungerade mycket väl. Ibland inte alls. ”Inbillade? Se här, läs, etthundrafemtio lagstadgade kronor i förmån för lärare gentemot lärarinnor, var ser du inbillningen?” ”Inbillningen, söta Signe, ligger i att rättvisa inte kan mätas på det sättet. Du vet mycket väl att en man har utgifter och omkostnader som en kvinna knappt kan föreställa sig. Vad hjälper hundrafemtio extra kronor då en man försörjer både fru och barn? Vari ligger rättvisan då?” ”Åh ja”, svarade hon upphetsat. ”Alla dina barn, och din osynliga fru. Jag glömde visst bort dem och alla deras omkostnader.” ”Så fort du blir min fru ska du se hur dessa hundrafemtio kronor gagnar oss. Och hur de ändå inte är tillräckliga för en man och hans familj.” ”Ingen hindrar dig från att inbilla dig vad som helst, men tro inte att det är väl använd energi. Du har fortfarande inte svarat på min fråga vad du gör här.” ”Ser efter skogen förstås. Ser till att folk inte går omkring och sparkar sönder träd hur som helst. Följer du mig till torget?” Anders tog långa, bestämda steg med fötter som skrapade högljutt mot gruset. Det retade henne. Hans händer som svängde längs sidorna retade henne, sättet han kallade henne ”kära lilla Signe”. Skulle det inte föreställa nya tider? Hon såg upp mot trädkronorna istället för hans avlånga ansikte medan han pratade. Hon sög i sig av den fria luften istället för hans ord. Vad talade han förresten om? ”Då hela familjen Jönsson har flyttat till Stockholm, blir de ju en man kort. Så vem frågar de?”




Hon bläddrade snabbt igenom huvudets kartotek av möjliga samtalsämnen. Arbetet? Nej, varken på hennes eller Anders skola hade någon Jönsson förflyttats till Stockholm. Partiet? Ja, det kunde röra sig om partiet. Anders exploderade av triumf: ”Mig! Eftersom Ante spelar nyckelharpa och jag dragspel blir det då två dragspel istället för två harpor, men de säger att det nog kan låta bra. Jag får förstås ta den lätta delen, och Sven tar de svåra partierna.” Naturligtvis. Samtalsämnet var midsommar. ”Åtta veckors övning”, fortsatte han entusiastiskt. ”Det ska nog räcka mer än väl. Fyra skolveckor kvar nu, sedan blir det dragspel för hela slanten. Du kan dansa och förse mig med kvinnlig fägring under tiden.” Hon vispade honom i ansiktet med hatten. Tidpunkten då han valde att utse henne till sin musa kunde ha varit bättre. Bekymmersfritt fortsatte han att svänga med armarna, nu visslade han till och med. ”Då kan jag vara riktigt gla”, gnolade han och hans fötter knastrade sönder luften omkring dem. Hundrafemtio extra kronor om året var han värd, den trallande mannen bredvid henne, i egenskap av man. På beslut av regeringen. Anders tog ett lekfullt hopp över en grop i vägen. ”Då har jag fått den jag vill ha, ibland de flickor alla!” Signe vände åter blicken mot molnen. De liknade små ulltussar som spritt sig över hela skyn. De var högt upp och de var fria. När hon andades tyckte hon att hon kunde smaka deras frihet, och ljudet av tjocka mansfötter mot grus var fastlimmat mot jorden. ”Gå i förväg du”, sade hon så vänligt hon orkade. ”Jag behöver ta igen mig lite.” ”Det kan jag också behöva. Ska vi stanna till en stund?” ”Du förstår inte. Jag behöver ta igen mig för mig själv, i min ensamhet.” Hon ackompanjerade informationen med en menande blick, och han tycktes plötsligt förstå. Förvånansvärt ofta gick det bra att på det där sättet referera till det mystiskt kvinnliga för att män




skulle visa all möjlig hänsyn. Såvida, förstås, det inte handlade om lön, arbete eller verkligt inflytande. Anders fortsatte med spänstiga steg längs vägen. Själv gick hon tvärt ut i gräset, först bara några steg, sedan tillräckligt långt för att inte synas från vägen. Där lade hon sig ned. Grästopparna vajade högt ovan hennes ögon som vimplar, och det var Signe och jorden. Hennes tankar, även om de spred ut sig, skulle inte kunna fångas upp och sägas emot, de skulle bara sträcka sig uppåt och blomstra med maskrosorna. Hon var tjugofyra år och hade mer i sitt bröst än sju kyrkokörer tillsammans. Molnen, ulltussarna, var närmare henne nu, och kring dem en blå som ingen kunde måla. Det är något med tingen och varandet, tänkte hon, som fyller oss först när vi gör oss fria från andras anspråk på desamma. Hon ansträngde sig för att inte glömma formuleringen, hon tyckte att den var riktigt bra. Sedan somnade hon.



Profile for Smakprov Media AB

9789164203847  

Omslag Nina Leino PdeR ® Omslagsfoto Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell  © Sara Lövestam  Utgiven av Piratförlaget ISBN -...

9789164203847  

Omslag Nina Leino PdeR ® Omslagsfoto Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell  © Sara Lövestam  Utgiven av Piratförlaget ISBN -...

Profile for smakprov