Page 1


föror d: Vad det handlar om.

Varje människa har tre liv, säger vi. Mina är: 1. Mitt första liv – från befruktningen och fram till tjugo. 2. Mitt andra liv – från tjugo till femtio. 3. Mitt tredje liv – det som återstår.

Boken om mitt tredje liv finns redan, den heter Priset på vatten i Finistère. Efter det att jag skrivit Priset på vatten i Finistère och den hade kommit ut bestämde jag mig för att aldrig någonsin skriva ett enda ord om mitt liv igen. Aldrig mer. v


Inte ett ord. Och här sitter jag med Mitt första liv. »Det ena du vill, det andra du skall, så plägar det gå i dylika fall«, sa min mormor i Jämtland när jag var barn och det är orubbligt. Som gråberget sticker fram ur åkern ligger det fast. Att jag har varit sextio år på jorden ändrar ingenting. Så som min mormor såg världen, sådan är den. Allt annat är flams och högfärdighet. Det är inget fel på Mitt första liv, utom dem man kan vänta sig. Det handlar inte om rätt och fel. Vad det handlar om är att vad jag vill är att skriva en roman om någon som inte är jag. Någon som Maurice Lind, den bortskämde skådespelaren i min första roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Någon som Johnny i romanen om Johnny, den roman jag har färdig i huvudet och skulle ha skrivit om jag fått som jag vill. Någon som lever och har levt under andra villkor än jag, någon med andra tankar och annan natur, annat liv. Någon vars släktingar inte är mina, någon som jag inte behöver ta annat ansvar för än det skrivna. Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte in i mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks. När jag skrev Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån hade jag inga andra plikter än att skriva en så bra och sannfärdig roman som möjligt och hade jag det så försummade jag dem. För att uppfylla vad som krävs för att skriva en roman som den om Maurice Lind, eller den om Johnny, måste man kunna lämna sina vardagliga plikter och sitt ansvar mot närstående, man måste ha någon som tar hand om verkligheten. Man behöver en butler, en sekreterare, en förmyndare, ett vård- och stödteam, man behöver en fru. vi


När jag skrev Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån hade jag Kjell. Tack vare Kjell kunde jag sätta arbetet i första rummet, jag satt i första rummet i lägenheten där vi bodde, det ljusaste och vackraste rummet med bågfönster ända upp i taket och lindar utanför. Om lycka är att gå upp i något så mycket att man glömmer bort sig själv, var jag lycklig när jag skrev den romanen. Det finns annan lycka och den har jag också varit med om, jag har levt ett ovanligt rikt liv och ändå har det knappt börjat än. Att jag inte har tillgång till Kjell nu beror på att: 1. Han blev utsliten. 2. Jag flyttade till Finistère. Utan Kjell hade det inte blivit någon första roman, inte för mig. Det upprepar jag inte så här envetet bara för att jag är en kvinna av min generation ur min samhällsklass som inte tror att jag kan något själv. Även om det bidrar. Men utan Kjell hade det inte blivit någon Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Det är därför det ska vara en bild på Kjell här.

vii


Att jag flyttade till Finistère betyder inte att jag flyttade från Sverige. Var och en som levt så länge som jag vet att man aldrig flyttar ifrån någonting. Hur mycket man än flyttar till något nytt så följer det föregående med. Man lämnar inte sitt liv, man har det med sig. Man överger inte sig själv och i och med det inte sina närmaste. Min morfar i Jämtland kämpade hela sitt liv för ett samhälle där det inte ska hänga på en anhörig om en människa får vård och hjälp enligt behov. Att min roman om Johnny inte har blivit skriven fastän den finns, beror på att min tid och mina krafter har tagits i anspråk för det som min morfar stred för att samhället skulle hjälpa till med – att sjuka och på annat sätt behövande skulle få vård och hjälp, var och en efter sina behov. Romaner med manliga huvudpersoner som inte liknar mig, så vill jag ha det och att jag inte har det så nu är inte Kjells fel utan regeringens. Hade min morfar hört en minister sitta och blåljuga i TV om att var och en i dagens Sverige får den vård som han eller hon behöver, hade han hoppat upp ur graven och tagit moppen raka vägen till Rosenbad. Om var och en får den vård han eller hon behöver i Sverige år 2004 beror på slumpen och/eller att det finns en anhörig som ser till att det blir så. Att en anhörig inte skriver några stora romaner med män som huvudpersoner kan jag skriva under på.

Bodil Malmsten, Finistère, augusti 2004


Bjärme.

Byn där jag föddes heter Bjärme. Jag vet inte varför den heter Bjärme och jag tänker inte ta reda på det, jag är inte heller inne på att börja släktforska. Den förändring av läggning och intressen som ska komma i och med att man blir äldre har ännu inte hunnit i kapp mig. I CD-spelaren i bilen har jag fortfarande Rolling Stones samlade singlar och inte Julio Iglesias eller panflöjt. Min natur verkar lika oföränderlig som naturen i byn där jag är född, lika omöjlig att påverka utifrån, lika stenig och lika bestämd. Den sommar när fjällvindarna håller sig bortom trädgränsen finns det ingenting så vidunderligt som en by i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter och av alla de vidunderliga byar som finns i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter är byn där jag föddes mest vidunderlig. Det är inget påhitt av en överhettad författarhjärna, alla som har sett den byn tycker det. Bjärme ligger överst på krönet av tre uppförsbackar med storskog i ryggen och fri utsikt – tio, femton mil. En klar dag kan man se till Åre. Ingen kan passera byn utan att lägga märke till hur vackert den ligger och alla som bor där lägger märke till det varenda dag. Det är inte som turister från stora städer tror, att man måste åka till Venedig för att bli hänförd. Det behövs inte ett enda palats, inte en kanal. Himlen i Bjärme är som ett hammarslag i skallen, himlavalvet är 11


högre, norrskenet vildare och stjärnorna fler än någon annanstans på jorden. Vägbelysningen i skymningen gnistrande som avenyerna i de stora städerna om nätterna, Champs Elysées i Paris. Men Paris har ingen utsikt över Näkten – sjön med 365 öar – en för varje dag på året och en egen lyster för varenda dag. Och om det regnar småspik eller piskar snö och när november krymper dagarna till smala streck och när tön sörjar sig och tinar och fryser och smälter framåt april och om det åskar eller västan blåser snål från fjällen genom märg och ben – vädret är ändå alltid vackert i Bjärme. Vackert. Som en tavla. Men det är ingen tavla, inte för den som drar sin plog eller kör sin slåttermaskin på en stenig åker vid blindtarmskurvan, inte för den som sliter med stängslen och plogningen. Inte för de snoriga ungar som alltid hade tappat vantarna, men som en gång om året klädde ut sig och gick från gård till gård och sjöng Päningan å krusa. Päningan å krusa, päningan å krusa, päningan å krusa är det beste mä vejt

Sedan köpte vi godis för pengarna, päningan och åt upp kakorna, krusa, sedan blev det vardag igen. Men det var inte som om vi inte lade märke till det till vardags, vi visste inte om det, men vi såg det och hur det såg ut från Bjärme, sådan såg verkligheten ut och det kommer den alltid att göra. Allting annat är tillfälligt och fel. Bjärme är en ovanligt vacker by med ovanligt vackert väder. Det finns inget att tillägga till det. Men fast vi inte tänkte på det såg vi det till vardags, vi visste inte att vi märkte det, men det gjorde vi och det är sant – Bjärme är en 12


ovanligt vacker by med ovanligt vackert väder. Och som det ser ut i Bjärme, som det såg ut där jag var barn sådan ser verkligheten ut, där är hemma.

13


Såsom snigeln.

Jag hade tänkt att den här boken skulle heta:

Det blev inte så. Inte för att jag inte menar det, men dels är det för långt som boktitel och dels kräver det en förklaring som finns i Priset på vatten i Finistère, boken om mitt tredje liv. Detta visar att förutsättningen för Mitt första liv är fel. Det går inte att skilja på sina liv. Varje människa har inte tre liv utan cirka tretusen och liven följer inte staplade på varandra – ett, två, tre och så vidare i en allt skröpligare stapel. Kroppen ljuger om åldrandeförloppet. Varje ålder är inte bara sig själv utan också alla andra och har aldrig något att göra med den ålder som personnumrets sex första siffror anger. 14


I så fall skulle jag vara sextio och det faller ju på sin egen orimlighet. En människas ålder pendlar oavbrutet mellan hundra och ett och ett halvt. Bara i förhållande till föräldrarna står det still. I förhållande till sina föräldrar är man alltid i trotsåldern. De olika åldrarna ligger och snurrar som roulettkulor i rouletthjul och vilken ålder hjulet stannar på vid ett visst tillfälle är det ingen som styr. Häromdagen hittade jag ett skrivhäfte med dikter jag hade skrivit när jag – enligt det som då kallades prästbetyget – var tretton år.

Häftet innehåller ett antal dikter som alla handlar om åldrande, död och förgänglighet, skrivna med gammaldags handstil och på ett högtravande ålderdomligt och uppstyltat språk. Dikterna är sorgliga på alla sätt. 15


Att göra sig lustig över dem vore enkelt, lättköpt och billigt skulle det vara och respektlöst mot den seriösa och lillgamla diktaren. En tid i mitt liv hörde jag inte annat än människor i min ålder som gjorde sig lustiga över sig själva som unga. Det var när min generation fyllde femtio och tog avstånd från sina studentuppror på kårhustrappan 1968. Eftersom jag inte har tagit studenten har jag aldrig behövt ta det avståndet och för varje dag som går känner jag mig närmare de ideal som de där borgarbarnens uppror befläckade och som mina generationskamrater nu på ett lättköpt och billigt sätt tog avstånd från. Där satt jag och mina jämnåriga på femtioårskalasen i välbärgade villaförorter till Stockholm och åt kycklingsallad på papperstallrikar och skålade med vitt vin i plastmuggar och hörde på tal som bestod av protokoll från upprorens -68, där dagens femtioåring försäkrade sin solidaritet med det arbetande folket och jordens förtryckta. Varpå alla skrattade så mycket de kunde innan alla blev för fulla. Eftersom jag är i Finistère nu så vet jag inte vad mina generationskamrater skrattar åt innan de blir för fulla på sina fester, men det oroar mig. Man lämnar som sagt aldrig sitt fädernesland, man bär det med sig. Såsom snigeln släpar på sitt hus bär jag mitt Sverige på ryggen. Och vart jag går i Finistère, i min trädgård, på kuststigen längs klipporna vid Atlanten, på marknaden i staden, lämnar jag ett klibbigt och glänsande spår efter mig. Ett tydligt och avläsbart spår som ingen kan missa. Där går hon som är från Sverige, står det skrivet där jag går fram. Där går Madame de la Suède.

16


17


Svaga människor.

Min morfar var socialdemokrat. Praktiserande. Han skrev inga partiprogram och var inte medlem av riksdagen, han var med i Hackås kommunalfullmäktige. Om han var ordförande eller om det bara var jag som tyckte det, är jag inte säker på. Själv varken skröt eller ljög han. Min morfar verkade i det vardagliga och gjorde vad han kunde för de i socknen hjälpbehövande. Han slogs inte för det som kallas folkhem eller välfärdssamhälle – min morfar slogs inte. Han hade nog med att hasta runt socknen för att se till att ingen ensam sjukling for illa eller låg och dog. Att behöva hjälp var inte att vara svag, enligt min morfar. De svaga i samhället var inte barnen, de gamla, de arbetslösa, sjuka, vettvilla, glesbygdsboende, bidragsberoende, spritberoende eller narkomanerna. Svaga människor, det var sådana som de stackare till direktörer som inte kan stå emot frestelsen att belöna sig själva med bonusar på belopp som ingen i Jämtlands län kan omfatta med tanken än i dag. Mänsklig svaghet var inte främmande för min morfar. Men att det är en annan sak att vara gammal, sjuk eller efterbliven än att vara svag, att ålder och sjukdom inte har något med svaghet att göra var självklart för honom. Min morfar visste att socialt elände är ett arv och ingen egenskap. Han skulle aldrig ha kunnat tro att det en dag skulle komma en socialdemokratisk elit som kunde stå och utbreda sig om att vi 18


måste hjälpa de svaga i samhället utan att: 1. Göra det. 2. Ha tänkt igenom begreppet svaghet. Det är som det här med etik och moral, jag är tvungen att slå upp det varenda gång som jag hör statsministern uttala sig om etik och moral. Etik är allmän och moral är privat. Eller om det är tvärtom. Min morfar använde aldrig ord som etik och moral, empati eller solidaritet. Det kan bero på att de orden inte finns med i det jämtska språkets vokabulär – där finns inte ens ordet vokabulär – det kan också bero på att han tyckte det var onödigt. Att han for runt i socknen och förkroppsligade de där orden var vad han gjorde och ingenting som han bara sa.

19


Bakom morfarsnovellerna.

Det finns tre noveller om min morfar. Om det finns fler så är det inte jag som har skrivit dem. Hade det funnits fler hade jag vetat det för det finns ingen som läser så mycket som jag. Mina morfarsnoveller kom till när FiB-boken skulle återupplivas på åttiotalet, ett folkbildningsprojekt enligt gammal god modell. Kvalitetslitteratur skulle säljas genom bokombud på arbetsplatser i påkostade utgåvor och till låga priser. Det arbetande folket skulle komma i åtnjutande av kultur. Man uttryckte det inte längre så, men det var idén. Gick det på femtiotalet borde det gå på åttiotalet, tänkte de som satte igång projektet. Att åttiotalet inte var något folkbildningens decennium, tänkte de inte på, därför att de själva var åttiotalsmänniskor. Förutsättningarna för folkbildningen hade förändrats, samhället där kvalitetsböckerna skulle produceras var inte detsamma som när Moa och Harry Martinson, Eyvind Johnson och Lars Ahlin trycktes i stora upplagor som lästes av det då så kallade arbetande folket. Man skulle kunna anklaga socialdemokratin för folkbildningens förfall, men eftersom den själv är så förfallen är det inte fair play. Och anklagelser leder bara till försvar, vill man resa de fallna får man ge konstruktiv hjälp. Mitt bidrag till den kulturella u-hjälp som dagens socialdemokrati är i behov av är morfarsnovellerna. Men för att de skulle duga i dagens läge, för att passa in här och nu, måste de putsas, revideras och uppdateras, de måste formas om 20


för att smälta in i den nya helhet som den här boken är. Morfarsnovellerna måste harmoniseras. Det var bara det att det inte gick. Hur jag än försökte uppdatera och revidera morfarsnovellerna så rådde jag inte på dem. De vägrade låta sig formas om. Kapade jag en rad så haltade helheten, lade jag till ett resonemang tippade totaliteten. Novellerna var som en gammal traktor – bara man inte ändrade på något så fungerade den, men tog man sig för att byta fläktrem eller däck var det bara att skrota ner. Värre än så – morfarsnovellerna var som vädret, som Åreskutan och Oviksfjällen. De var omöjliga att påverka och göra något åt, lika onyttiga och jämfört med en traktor inget att ha. Någon harmonisering av morfarsnovellerna gick inte att få till stånd.

21


Morfar 1

Morfar och spriten.

Min morfar var helnykterist. Han var godtemplare i Logen Lyran, Näs socken, Hackås kommun, Jämtlands län, länsbokstav Z, länsdjur älg. Han hade en ordförandeklubba som han fått på femtioårsdagen med namn och datum i silver. Reservoirpenna hade han, räkneapparat och skrivbord med grönt underlägg i läskpapper, men där satt han aldrig, utan flängde som en tätting mellan förrättningar på sin moped. Aldrig var han hemma, alltid for han bort och tog hand om socknens arma eller satt i sammanträden. Alltid såg jag honom framför mig – han satt samman i trädet med en massa andra gubbar, de såg ut som domherrar.

22


Min morfar satt i kommunalfullmäktige och fattigvården, han tog hand om menlösa barn och gamla; han såg till den som liten var, till invalider, svagsinta och alkoholister. I vår landsända var det vinter för det mesta, mörker, snödrivor höga som skyskraporna i Amerika dit morfars bröder emigrerat, den ene blev rik, den andre religiös. I vår by ven västan isig, vinden pinade från Trondheim, jordmånen var mager, landet kargt. Gråberget stack fram i åkern, plogen körde fast i sten. Livet i vår by var hårt, lindring eller tröst var det inte tal om. Ifall ens liv var hårt, så var det för att livet så skall vara. Ingen i den byn tog sig någonsin ett glas vin till middan – vi åt inte middag, vi åt kvällsmat. Ingen hade ändå tagit sig ett glas vin till maten på den tiden morfar var godtemplare i Logen Lyran. De som drack på byn drack brännvin och det brännvinet dracks inte ur små ynka fyra centiliters nubbeglas på små ynka nubbeglasfötter, de som spritade på byn tog sig rejäla supar ur rejäla senapsglas, Slotts senap. I vår by hade ingen hört talas om salongsberusning, snålberusning, frökenaktigt korsetterad. Den som drack på byn drack med ett större mål – att bli dyngrak, fullare än full, bortanför allt, bortom byn. Alkoholister hade vi inte på byn. Alkoholister satt på alkoholistanstalter utanför stora städer, alkoholister hade gråa barn som grät i hyreshus med råttor, alkoholister hade alkoholisthustrur i köpta nålfilthattar. Alkoholister fanns inte hos oss. Fullgubbar hade vi ett par tre stycken och så Påkerspöjkan. Påkerspojkarna var fyra bröder, legendariska från Orrviken till Hackås för sin oregerlighet och sina fyllor. Var och en var över 1,98 och när yngste brodern ställde sig på 23


axlarna till äldsten mätte de minst fyra meter. Äldsten hette Karl, hade vitt hår, svart mustasch. Ingen av de fyra Påkerspöjkan hade någonsin setts med en kvinna, de höll hushåll åt sig själva. Bodde på Påkersgårn, ett torftigt hemman fullt av tomflaskor och grovsnus, prillor täckte tak och väggar. När de ätit plogade de ner besticken i en låda, det var dagens sanning, sades det på byn, där ingen tordes hälsa på hemma hos Påkerspöjkan utom min morfar som skötte deras självdeklarationer. Påkerspöjkan drack sitt brännvin direkt ur flaskan utan inblandning av andra redskap när de festade till stora helger – nyår, påsk, midsommarafton, lördagskvällar. I vår familj, där morfar var överhuvud utan att dra några växlar på det, drack vi svagdricka till helg och söcken, vi drack svagdricka till barndop och begravning, surströmming och älgkött, svagdricka till jul och födelsedagar. Svagdrickan beställde morfar från bryggeriet, den kom hemkörd på en bryggerilastbil i stora bruna glasflaskor med trähandtag och bygel med porslinspropp. Svagdrickan var söt av sackarin, ljusbrun och skummande av gräddigt skum. Måste hällas upp försiktigt för att inte jästen som låg lättrörlig i botten skulle komma med i tillbringaren från vilken sedan morfar hällde upp den – sakta. Sakta som en irländare häller upp en Guinness stout i Dublin, där Dublinborna dricker Guinness litervis och bär sig åt, spelar tennflöjt, sjunger. Guinness-stouten smakar getpiss jämfört med min barndoms svagdricka, källarkall. Vår familj drack aldrig rusdrycker, rusdryckerna gick åt ändå, lita på Påkerspöjkan. Påkerspojkarna försörjde sig på att hugga skog, minus fyrtio grader kallt på vintern, djupfryst tall och granskog, usla motorsågar eller ingen motorsåg alls, kalla klingor. När midsommarn kom till 24


Påkerspöjkan måste all den stora kölden tinas bort ur kroppen och till det dög bara brännvin. Alla fyra bröderna for in till bolaget i Östersund och köpte ut, när de åkte hem med landsvägsbussen var de redan på fyllan, ingen satte sig bredvid dem. En midsommar, det var den midsommaren innan jag skulle börja första klass i skolan Bjärmelund, den midsommaren hade morfar rest ett tält på gården åt oss ungar. I det tältet skulle vi få sova eller vaka utan vuxna hela den midsommarnatten och där låg vi, bara det där tunna tältet, älvor dansade omkring det. Vi drack svagdricka och rapade i kapp, min kusin Kurt vann. När det blev fistävling vann lille Stig, sedan skrattade vi nästan på oss. Då kom Påkerspöjkan. Jättar, buskiga med rotvältslabbar, armar greniga åt alla håll och kanter, de kom farande som rallare på brännvinsforsen, kunde inte böja knäna, föll som furor. Reste sig som älgtjurar på alla fyra benen, råmade när tjälen gick ur deras strupar och det hettade av äkta renat brännvin när de dånade ut sin midsommardröm utan sju blomster under någon kudde – drömmen om kvinnan, kvinnorna. Karl ställde upp sitt svarta gap på vid gavel och skrek ut midsommarvrålet, full hals: »Nu jävlar tar vi hit en busslast luder ifrån Stockholm.« Hundralappar daskades i backen, femtiolappar kastades åt oss ungar. Som om snorungar som vi skulle kunnat uppfylla Påkerspojkarnas midsommarönskan, som om vi skulle gjort det om vi kunnat. Karl rev en femtiolapp i flingor och lät singla över lille Stig. Sedan hällde han en brännvinsliter kluckande i en rabatt där det sedermera kanske växte upp berusad tusensköna. Sedan tog han fram en oöppnad brännvinsliter ur en ficka och bet av kapsylen. Vi sprang in och skvallrade för morfar, lille Stig pep som en 25


lämmel, Kurt bad morfar ringa landsfiskalen och rikspolisen. »Tok då«, sa morfar. Drog ut drängsoffan i köket, bäddade åt oss med vaddtäcket efter Sofiamoster. Travade oss ungar som små vedträn i utdragssoffan. Sa ingenting om Påkerspöjkans luder, ingenting om deras brännvin – drucket eller uthällt. Försökte inte få med Påkerspojkarna i Logen Lyran heller, inte vad jag vet i alla fall. En gång åkte vi till en person i Hackås som morfar måste hjälpa med något viktigt, jag fick följa med för att jag var så envis. Det visade sig att personen var ett fruntimmer, en kvinna som var inflyttad från Karlshamn, ett magert och målat elände. Den kvinnan bjöd min morfar på ett grönt glas punsch, Carlshamns Flagg – aldrig att jag glömmer bort den etiketten, kvinnan med sina nylonben som hon filade elektriskt mot varandra under bordet. Klackskor på en torsdag. Punsch. Morfar hade glimt i ögat när han sa nej tack till punschen, sedan är jag säker på att han förförde Karlshamnskvinnan, tvärtom, hon förförde honom – dränk henne i punsch. När mormor fick höra om det där med punschen, resten höll jag väldigt tyst om, blev det ett elände, klagande och herreminjé. Komma och dra ner mig, arma barn, och morfar, stackars karl, i sprit och förfall, huvvaligen, aldrig mer. Att sånt kunde hända i våra trakter, att morfar och jag skulle behöva frestas med orígier, sa hon. »Spritorígier.« Morfar sa ingenting om några spritorígier, men från den dagen 26


hjälpte det inte hur envis jag var, följa med på fler förrättningar fick jag inte. Orígier. Än i dag tycker jag det är konstigt att det faktiskt heter orgier. Än i dag har jag inte varit med om några orgier, inte vad jag har märkt.

En sommar långt senare, när jag kommit in på konstskola i Stockholm, for jag hem till byn på sommarlov med mitt bohemgäng för att måla utsikten och leva konstnärsliv i skitig islandströja och en massa Vino Tinto. Morfar kom varje kväll över stock och sten genom kohagen på moppen med posten – vare sig vi fått någon eller inte. När han kom gömde jag Vino Tinton. Inte för min morfar inte skulle klarat av att se en eller flera Vino Tinto, det var jag som inte kunde, inte klarade, som inte klarar av 27


det, skuld och skam – var kommer den ifrån? Från själva byn och gråberget i åkern tror jag. Från morfar är den inte, jag ser honom framför mig i himlen när jag korkar upp ett slottsvin, morfar häller upp svagdricka sakta och försiktigt så skummet inte ska skumma över, han ler mot mig och skålar och dricker ur sitt glas med sin glimt i sina sneda ögon. Sedan tar han fram mopeden och far som ett jehu i himlen som på jorden, det är ingen skillnad. Morfar bjuder Påkerspojkarna på svagdricka och deklarerar och från Stockholm har han skickat efter en hel busslast kvinnor till Påkerspöjkan eller varsin till att älska hela heta evigheten, hett som renat brännvin, sånt kan min morfar.

28


Släktingars vrede.

Första gången Morfar och spriten publicerades hade jag inte bytt ut namnet på bröderna som i novellen kallas för Påkerspöjkan. Det blev ett liv i lokalpressen, avlägsna släktingar till de – enligt mig – med inlevelse och värme porträtterade bröderna, släktingar som dittills inte setts till, skrev uppretade insändare om min oförskämdhet. Jag blev vettskrämd och det är jag fortfarande och jag ser ingen lösning på det. Utom den att aldrig skriva om någon människa som finns eller har funnits, att uppfinna allt, skapa nya himlar och en ny jord, nya människor. Men för det krävs – om man inte är gud – tid och en koncentration som jag för tillfället inte har tillgång till. Min avsikt när jag skriver är inte att reta upp någon, varken Påkerspöjkans släktingar eller någon annans. När jag skriver förlorar jag förmågan att bedöma avståndet mellan minne och lögn, det skrivna blir sin egen historia med sina egna krav som verklighetens Påkerspöjkar och deras släkt inte kan göra något åt. När jag skriver om Påkerspöjkan är det inte de Påkerspöjkar jag som flicka hade sådan fasablandad respekt för, de är nyskrivna Påkerspöjkar, deras torp är ett nytt torp i en ny by på en ny jord som jag skapar. Varför jag gör det har jag ingen aning om och medan jag gör det glömmer jag konsekvenserna – släktingars vrede, kritiker, läsekrets. Jag förstår mig lika litet på skrivandet som på levandet, om möjligt ännu mindre. Att jag existerar som biologisk livsform går att 29

Profile for Smakprov Media AB

9789174991208  

9789174991208  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded