9789177853954

SLAGET OM SOMA

Tidigare utgivna: DÖDENS SKVADRON Vägen till Amdoria 2017 Lärlingen 2018

DÖDENS SKVADRON MORGAN HÖGBERG DEL 3

SLAGET OM SOMA

©2018 Morgan Högberg, https://morganhogberg.jimdo.com Förlag: BoD – Book on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Book on Demand, Norderstedt, Tyskland Omslag: Caroline Johansson ISBN: 978-91-7785-395-4

Prolog

A

ram Trasher vandrade muttrandes genom den öde korridoren.

Han var inte glad över att bli kallad tillbaka till Harash. Vem visste vad demonerna skulle göra när det inte fanns någon som kunde styra dem. Han visste att Drashin nästan hade kommit fram till Soma nu, han kanske rent av redan befann sig i ökenriket.

Båda bakhållen som han ordnat hade misslyckats. Trasher hade varit mycket nöjd med planeringen av det andra. Han visste att de skulle använda drakriddare som spanare ju närmare dem kom Soma.

Allt hade gått som planerat. Drashin hade blivit slagen till marken av explosionens kraft. Han hade varit så yr att han inte kunnat stå på egna ben. Demoner anföll från båda sidor, för att uppehålla soldaterna och drakriddarna. Sedan kunde en liten grupp ostört göra slut på honom. Men så hade den där kvinnan dykt upp.

Trasher morrade ofrivilligt. Han hade känt igen henne. Han hade träffat henne helt kort för två år sedan, när han vandrat norrut med narkierna. Han ångrade att han inte hade dödat henne då.

Trasher stannade utanför dörren in till Asharaks rum. Han kunde inte förstå varför den fallne ängeln valt att gömma sig i den här förbannade ruinstaden. Han knackade på dörren och klev in utan att vänta på svar.

Rummet var ett av få i det gamla palatset som fortfarande hade tak och en fungerande eldstad. Trots värmen ute brann det en liten brasa i den. Trasher fann ängeln lugnt sittandes i en stor fåtölj framför elden och läste. Förutom fåtöljen fanns det ett litet bord och två stolar i rummet. Det var allt. Trasher hade aldrig listat ut var ängeln sov någonstans, om han sov alls. Asharak såg upp från sin bok. ”Ah, Aram”, sa han lojt, satte ett litet bokmärke i boken och slog igen den. ”Där är du ju. Hur går det med ditt lilla uppdrag nere i Soma?” ”Det går framåt”, svarade Trasher irriterat. ”Men vi kan ha fått ett litet problem på halsen. Drashin har undkommit alla mina fällor på vägen.

Han använde en portöppning i Garatur ner till Fakari. Det tog mig nästan en hel vecka att ta reda på vart han tagit vägen.” ”Så den där mannen lever ännu”, sa Asharak och smackade tankfullt med tungan. ”Det är en aning irriterande.”

5

”Han kan mycket väl redan vara i Soma i detta nu. Varför kallade du mig hit? Är ditt lilla projekt klart? Har han vaknat?” ”Inte ännu”, sa Asharak med viss irritation. ”Att du fann fingrarna har skyndat på processen, men det går långsammare än jag trott. Kroppen verkar ha svårt att acceptera verkliga fingrar.” ”Kommer den att se ut som honom?” ”Det verkar inte så. Tydligen kan jag inte skapa honom så som han en gång såg ut. Men vi kan trösta oss med att han kommer att ha samma styrka som innan.”

Trasher undrade om han skulle ha samma sinne som innan. Asharak försökte återuppliva Marish. Fick varelsen, som skulle bli denne fruktade man, samma sinne som han haft förr så skulle det bli fruktansvärt svårt att kontrollera honom. Kanske till och med omöjligt.

Trasher hade inte varit med om några av krigen mellan Drashin och Marish. Men vad han hade hört om det senaste så hade den senare nästan varit fullkomligt galen mot slutet. Kunde dem kontrollera en galning?

Han gick mot det inre rummet. Han stannade i dörröppningen och såg mot saken som låg på bordet där inne. Nu gick det att se att det var en människa, en man. Vissa delar, som armar och ben, var fortfarande dimmiga. Hans blick föll på den vänstra handen. Tre av fingrarna var bara ben. Det var dem han hade hittat och gett till Asharak. Dem var nyckeln för att väcka Marish till liv igen. ”Så varför kallade du mig tillbaka hit?” frågade Trasher igen och vände sig mot ängeln. ”Jag kommer behöva dig här under processens sista tid”, svarade Asharak och lyfte sin bok igen. ”När han vaknar kommer jag att behöva dig för att få honom att förstå vad vi behöver honom till.” ”Så han är på väg att vakna.” ”Snart. Jag vill att du ger dig ut och försöker hittat några människor som vi kan offra. Jag behöver blod till honom.” ”Det kan jag ordna. Men det kan ta några dagar. Vi kan inte tömma alla byar runt omkring. Det skulle avslöja var vi finns någonstans.” ”Du gör som du finner bäst”, sa Asharak med en axelryckning.

Trasher lämnade honom med en morrning. Ängelns nonchalanta agerande skulle mycket väl kunna avslöja deras gömställe vilken dag som helst. Han förstod inte vidden av att vara försiktig.

6

Så nu var han tvungen att ta fångar också. Nå, om han tog en familj här och en där skulle ingen kunna spåra honom till Harash. Han vandrade vidare i den tomma korridoren och planerade hur han skulle kunna ta så många fångar som möjligt utan att avslöja var han befann sig.

Asharak slog igen boken med en smäll. Den där arrogante fånen. Om det inte hade varit för att han behövdes så skulle Asharak dödat honom för flera år sedan.

Han reste sig upp och gick in i rummet där den halvfärdiga kroppen låg. Att han behövde blod till den var bara halva sanningen. Han ställde sig i höjd med huvudet och synade det otydliga ansiktet. Han var inte helt säker på hur Marish hade sett ut. Vad han hade hört så skulle han varit en spegelbild av Drashin, fast mörkare hår och ögon. Han hade sett Drashin en gång och saken framför honom liknade inte alls mannen på långa vägar. Dels verkade det som om den skulle bli kortare än Drashin.

Nå det spelade inte någon roll. Marishs uppdrag skulle bli att störa Drashin och göra det lättare för Asharak att ta över världen. Misslyckandet med narkierna och angreppet mot Terabelle var bevis nog att något måste göras mot denne drakriddare. Marish hade stört honom innan, två gånger till och med.

Asharak gick runt bordet till ett lite mindre med en mängd flaskor och burkar. Han plockade lite med dem och började blanda ihop olika pulver och vätskor med varandra. Han höll upp en liten flaska och såg hur innehållet i den blev till en svart vätska.

Han vände sig mot kroppen igen. Försiktigt droppade han några få droppar på dess läppar. Genast flimrade hela kroppen till, armarna och benen blev en aning solidare ett kort ögonblick. Han vände sig mot sina flaskor igen. Det var inte riktigt rätt, men han var på god väg nu.

Han hörde ett svagt klickande. Han lade huvudet på sned och lyssnade. Han undrade vad det kunde vara som gjorde ett sådant ljud. Sakta vred han på huvudet och såg på kroppen. Han kisade mot den högra handen. Rörde den sig? Klickandet fortsatte och han sträckte försiktigt på halsen för att kunna se den vänstra handen. Han började le. Fingrarna rörde sig och det klickande när benen slog mot det hårda bordet.

Han ställde undan den lilla flaskan med det svarta innehållet. Det verkade som om han hade upptäckt något som väckte lite medvetande i kroppen. Klickande slutade och handen blev stilla igen.

7

Kanske skulle han använda sig av Marish för att göra sig av med den irriterande plågan Aram Trasher. Marish skulle vara mycket mer användbar än den där ynkliga människan. Nå, just nu behövdes Aram Trasher, så han fick leva ett tag till. Kanske, bara kanske, skulle mannen få leva så länge så att han fick se när Asharak steg upp på världens tron.

Dånet var öronbedövande när eldkloten exploderade mitt bland demonerna och kastade dem högt upp i luften. Salaam Najdjin svingade desperat sitt svärd från hästryggen. Allt för att hålla monstren borta från honom. Inte långt från honom stred Jarom Strom och dvärgdraken Varsk.

Jarom stred till fots så att draken kunde röra sig utan att bli störd av sin ryttare. Även om de två stred var för sig var dem aldrig långt från varandra. Varje rörelse den ene gjorde följdes av den andre. Två olika individer som stred som en. Spjutet i drakryttarens händer virvlade och var nästan omöjlig att följa. Svärdsklingan som utgjorde dess spets slet upp djupa sår i halsar, bröst och bukar på demonerna. ”Varsk!” röt Jarom och pekade med spjutet. ”Eld, full kraft!”

Draken vände sig genast åt det håll han pekade. Han drog in luft och blåste sedan ut sin eld med ett dån. Med höga tjut dog tjogtals med demoner av drakens eld. Salaam hade sett det många gånger tidigare, trots det kunde han inte låta bli att rysa. Vilket fruktansvärt sätt att dö på.

Salaam drev svärdet genom huvudet på en stor demon med tjurhuvud som sträckte sig efter Jarom. När han drog tillbaka det skar han upp ett djupt sår i halsen på en best med tre gula ögon.

Sand och jord regnade över honom när en grön blixt slog ner inte långt från honom. Delar av demoner flög åt alla håll tillsammans med kroppar från redan döda män.

Salaam undrade desperat var överste Manros var någonstans.

Drakriddaren hade tagit Dödens skvadron lite längre norrut och vandrat ensamma ut i öknen. Han hade sagt att han ville vara så nära Hamapasset som möjligt om Drashin skulle komma. ”Dem är alldeles för många!” ropade Jarom över larmet. ”Vi kommer inte kunna besegra dem!” ”Kan vi hålla dem kvar?” ropade Salaam tillbaka och högg huvudet av ytterligare en demon med tjurhuvud. ”Tveksamt!” svarade Jarom. ”Vi kanske kan hålla dem en timma till.

Men då kommer vi alla att ha dött.”

8

Salaam skrattade glädjelöst. En timma! Dem hade redan stridit i över två, kanske tre timmar, utan uppehåll. ”Du ska få en timma, Jarom av drakryttarna” sa Salaam och flinade. ”Jag ska till och med ge dig två! Framåt lejon! Krossa dem!”

Med ett vrål kastade sig soldaterna sig in i en ännu vildare strid. Jarom skrattade kort och skakade på huvudet. Han drev sitt spjut in i bröstet på en fyrarmad demon. När han drog ut det höjde han det över huvudet. ”Framåt drakar!” vrålade han. ”För familjen!”

Ett plötsligt skrik mitt bland deras soldater fick Salaam att rycka till.

Det var en kvinna, nej, det var två kvinnor. Han drog sig tillbaka och lät sina soldater ställa sig mellan sig själv och demonerna. Sedan såg han sig omkring. Det skulle inte finnas några andra kvinnor i den här armén än drakryttarnas.

Salaam sökte med blicken över slagfältet. Där! Två unga kvinnor, inte ens tjugo ännu, stod mitt bland soldaterna och stirrade skräckslaget omkring sig. Var hade dem kommit från? Den ena var klädd i en svart klänning med silverblixtar, runt livet fanns ett svart bälte. Det långa svarta håret hängde fritt nerför hennes axlar. Den andra var aningen kortare och hade sitt långa svarta hår tillbaka hållet med ett rött band. Hennes klänning var blå med röda ärmar och hade gula blad runt livet och fållen. Dem två höll förskräckta i varandras armar och stirrade på striden runt dem. ”Var kom dem ifrån?” ropade Salaam och vände sin häst mot kvinnorna. ”Vet inte, ers nåd”, svarade en ung sergeant. ”Helt plötsligt stod dem bara där.” ”Vi måste få bort dem!” röt Salaam. ”Vi kommer inte klara det och strida mot demonerna”, sa Jarom och klättrade upp i Varsks sadel. ”Vi kommer att dö här, Salaam av Soma”, fortsatte han när Salaam öppnade munnen. ”Vi och flickorna. Vi kommer inte kunna rädda dem om inte Drashin kommer.”

Innan Salaam hann svara lyckades tio demoner slingra sig emellan soldaterna. Dem fick syn på de försvarslösa kvinnorna och med vilda tjut började dem rusa mot dem båda. Med en svordom satte han hälarna i sidorna på hästen.

9

Men innan den hunnit ta två steg, lyfte kvinnan med den svarta klänningen sina händer. En pelare av eld sköts ut från dem och brände demonerna till döds. Så snart demonerna var borta grep hon åter den andras armar igen. ”De hade varit en tillgång i den här striden om dem inte hade varit så skräckslagna”, sa Jarom allvarligt.

Innan Salaam hann svara hördes en lång hornstöt från väster. Han bytte en förbryllad blick med drakryttaren och vände sig sedan om. Under höga tjut kom tusentals ryttare, i röda och vita uniformer, stormandes in i demonhorden från väster. Salaam gapade stort när han fick syn på det vita baneret med den röda slingrande draken som fladdrade i täten.

Amdorianer! Ännu en hornstöt hördes, denna gång från öster. När han vände blicken ditåt fick han se ännu fler ryttare, i gröna och silvriga uniformer, som dundrade fram. I täten fladdrade ett grönt baner med en silverlilja.

Moskier!

Demonerna blev förvirrade av dem nya angriparna och Salaam såg plötsligt en chans. ”Omgruppera!” röt han. ”Fall tillbaka och omgruppera!” ”Drakar tillbaka!” röt Jarom. ”Drakar tillbaka!”

Ett svagt hopp tändes hos Salaam. Kunde han ha kommit? Var Drashin här i Soma? Han grep tag i Isham, sin son. ”Ta med dig femtio soldater”, sa han. ”Skydda flickorna med ditt liv, pojk.” ”Ja, far”, svarade Isham och bugade kort i sadeln. Han började genast kalla till sig sin personliga vakt och dem ställde upp i en järnring runt de två rädda kvinnorna. Salaam nickade bistert, det var allt han kunde göra nu.

Han red upp i täten för sina soldater och stannade sin häst jämte Jarom och Varsk. Han såg sig om mot soldaterna som stod bakom honom.

Han uppskattade till att nästan femtontusen fortfarande var stridsdugliga.

Han kunde se ett visst hopp i deras ögon nu när amdorianerna och moskierna kommit.

När han vred på huvudet igen hördes ett tredje horn ljuda, nu från norr. Det var Alram Manros mässingshorn. Han hade hört det flera gånger under den gånga veckan. Han höjde blicken och kunde inte låta bli att le.

10

Från norr tågade drakriddarna mot striden. Inget baner vajade ovanför deras huvuden, men det behövdes inte. Drakriddare var dem enda som någonsin gick till fots in i strider. Däremot blev himlen mörk ovanför dem när den fylldes av drakar. Det var första gången Salaam sett dem sedan den första striden tillsammans med Mira och resten av drakryttarna. Dem vilda hade kommit tillbaka. ”Dem är här”, hörde han någon viska bakom sig. ”Drashin har kommit!

Drakriddarna är här!”

Salaam såg sig om över axeln och såg på sina soldater. Hänförda leenden syntes i deras ansikten och vissa hade tårar i ögonen. Äntligen hade Drashin och drakriddarna kommit till Soma. ”Döden har kommit till Soma”, sa Jarom lugnt.

Salaam såg frågande mot honom. Drakryttaren log skevt när han mötte furstens blick. ”Drashin”, sa han kort. ”Drashin är Döden. Och nu har han kommit till Soma med sina krigare.” Han kastade en blick över axeln och skrattade kort. ”Jag trodde aldrig att jag skulle se den dagen då män gråter av glädje över att Döden kommer.”

Salaam grymtade och skakade på huvudet. Amdorianer var underliga.

Han såg åter bort mot drakriddarna som sprang mot striden. Han rynkade förbryllat på pannan. Det verkade vara fler än dem borde. ”Det är inte bara drakryttare”, mumlade Jarom. ”Vilka mer har han med sig? Dem ser stora ut.”

Salaam hann inte svara för nu hördes ytterligare ett horn, inte det mässingshorn som Manros använde, utan en mycket dovare ljud hördes. ”Vid alla gudar!” flämtade Sira Osan och kom upp jämte Jarom på sin drake, Irasa. ”Det är omöjligt!”

Salaam behövde inte fråga vad hon menade. Över hundra med gyllene ringar bildades på himlen ovanför drakriddarna och drakarna. Han gned sig i ögonen och stirrade på synen framför sig. Det var nomra spjut! ”Han skulle behöva ha med sig flera hundra magiker för det där”, viskade Sira. ”Mira sa något om att han mycket väl kunde få med sig någon speciell på resan ner”, sa Jarom lugnt. Inget verkade förvåna den mannen. Han var den egentlige ledaren för drakryttarna, men det var Mira som gav alla order.

Salaam kunde inte låta bli att gapa när spjuten for iväg från ringarna och över himlen. Demonerna hade lämnat tillräckligt många för att hålla 11

tillbaka soldaterna och rusade mot drakriddarna. Ljusspjuten landade mitt bland demonerna och tusentals av dem dog. Kroppar kastades högt upp i luften. Så snart alla spjuten var borta flög enorma eldklot i bågar över himlen. Blixtrar i alla möjliga färger slog ner bland monstren. ”Bakom dem”, sa Sira och grep hårdare om den stora sadelknappen. ”Dem som styr över kloten och spjuten befinner sig bakom drakriddarna.”

Hon kröp ihop och gjorde sin drake redo att lyfta från marken. Jarom lade ena handen på hennes arm och hon vred på huvudet och stirrade på honom. ”Det här berör inte oss, Sira”, sa han lugnt. ”Men…” började hon. ”Jag är säker på att Mira vet vad som händer”, fortsatte Jarom. ”Jag har en känsla att Mira misstänkte att han skulle ha med sig den här kraften ner till Soma. Det kan vara en av anledningarna för att hon lämnade oss. Hon ville få det bekräftat.”

Sira bet ihop käkarna och stirrade åt det håll som eldkloten kom ifrån.

Salaam kunde inte klandra henne. Han ville också veta vilka det var som kunde göra allt det där. Han drog sitt svärd igen. ”Drashin och Mira kommer att tala om det för oss om de tycker att vi behöver veta, mor Osan”, sa han och log mot Sira. ”Det enda vi kan göra nu är att gå till strid och nedkämpa dessa demoner.” Han höjde svärdet ovanför huvudet och satte hälarna i sidan på hästen. ”Framåt lejon! För Soma och det röda lejonet!”

Med ett ordlöst vrål stormade dem somiska soldaterna och drakryttarna in i striden igen.

Hiram satte sig ner i gräset utanför sin lilla stuga. Bredvid henne i gräset stod ett krus med fint vin och ett fat med skuren frukt, i handen höll hon en skål med en mustig grönsakstuvning. Hon åt väldigt sällan kött nu för tiden. Av någon anledning så lockade det henne inte lika mycket längre. Ända sedan Drashin satte henne att vakta dalen så hade hennes måltider mer och mer bestått av frukt och grönsaker.

Drashin… Hon undrade förstrött vad han gjorde just nu. Det kom aldrig några nyheter hit till dalen. Givetvis kunde hon enkelt ta reda på vad som hände i världen utanför. Det fanns en damm alldeles på insidan av dalen som hon brukade använda för att ta reda på vad som hände.

Hon hade inte träffat honom på över ett år nu, då han plötsligt dök upp i dalen. Då hade han frågat henne om nyheter. Sedan hade han begett 12

sig tillbaka till Terabelle. Hiram hade hela tiden haft en känsla av att han hade bråttom till staden.

Hon mindes när hon besökte staden för två år sedan, då hon gav honom Asharaks verkliga identitet. Då hade hon som hastigast träffat på hans blivande lärling. Men det hade varit den andra kvinnan som intresserat henne. Diriska.

Hon log av minnet där de suttit i Drashins arbetsrum. De hade inte trott att någon skulle märka, minst dem själva. Drashin och Diriska hade nästan bara haft ögon för varandra. Så snart hans blick vilat mot Hiram hade den andra kvinnan stirrat, nästan avundsjukt, på honom. Han hade gjort likadant så snart hennes blick gått till någon annan i rummet. Änglar hade inget speciellt luktsinne, det var mycket likt människors, men hon hade nästan kunnat känna doften av nyfikenhet och begär mellan dem två. Hiram hade nästan kunnat ta på känslan i luften. Hon undrade lite förstrött om deras nyfikenhet till varandra hade lett dem till varandras sängar ännu. Hon kunde inte låta bli att skratta åt tanken.

Hon ställde undan den tomma skålen och tog en klunk av vinet. Hon drack direkt från kruset. Vem behövde bry sig om bägare här i dalen?

Dessutom var det ju bara hon här. Hon plockade förstrött av frukten.

Kanske skulle hon gå till dammen för att se hur det gick för dem två.

Hiram tittade upp mot himlen. I dalen stod solen högt nu, det var varmt, men sval bris dämpade värmen en aning. Det var riktigt skönt här i kanten av dalen. Hon undrade vilken tid det var på andra sidan av bergen. Ibland kunde det vara mitt på dagen i dalen, men mitt i natten på andra sidan av grottorna. Ibland kunde årstiderna vara olika mellan dalen och världen utanför. Hon visste att det var sommar utanför dalen och andarna närmast gränsen tänkte faktiskt på sommar just nu. ”Åh, upp.” Hiram grep tag i kruset och reste sig smidigt upp. Hon hade bestämt sig. ”Låt oss se vad ungdomarna hittar på där ute”, sa hon glatt och började gå mot dalens gräns.

Hon stannade som hastigast vid randen av sten som markerade gränsen. Hon lyfte kruset i en hälsning mot de andar som hon såg nära gränsen. Hiram tog en klunk och korsade den osynliga gränsen. En lätt rysning genomfor henne. Det var det enda som visade att hon nu var i de dödas rike.

Hiram strosade runt lite och betraktade flera av andarna som passerade henne. Hon rynkade förbryllat på pannan och synade dem. Det var nya andar. Hon såg hur åtta nya andar dök upp ur tomma luften intill 13

henne. Det var mörkhyade unga män. Somiska soldater? Var det oroligt nere i Soma? Lite längre bort skimrade luften till och en drakryttare och drake kom gåendes sida vid sida. Vad var det som hände? En amdoriansk soldat kom rusandes förbi hennes högra sida och en moskier på hennes vänstra. Var Amdoria och Mosker i krig igen?

Hon fick en obehaglig känsla i bröstet. Hon tog ännu en klunk och skyndade bort mot dammen till vänster. Väl där sjönk hon ner på knä tog upp lite sand i handen. Hon tvekade, skulle hon se vad som orsakade alla nya andar eller vad han gjorde? Hiram misstänkte att oroligheterna hörde samman med honom. Hon kastade ut sanden i dammen. ”Visa mig Döden”, viskade hon. ”Visa mig Drashin, visa vad han gör.”

Dammen blev alldeles svart innan den blev klar igen. Bilden av en man till häst i ett skogsparti blev synlig. Bandet runt huvudet och kisharan vid hans högra sida visade att det var en drakriddare. Hiram fick bilden att rotera runt mannen. Hon suckade lättat när hon kände igen ansiktet.

Det var Drashin. Han spanade vaksamt in mellan träden framför sig.

Hiram roterade tillbaka speglingen och drog den tillbaka en aning. En liten bit bakom Drashin stod flera ryttare och väntade. Det var tusentals med soldater, både amdorianer och moskier. De red tillsammans? Och klipptroll? Vart var de på väg? Hon fick syn på en kvinna med ljusblå klänning och mörkblått hår som såg intensivt mot generalen framför. Hiram lät spegelbilden röra igen och såg in i Diriskas oroliga blå ögon Plötsligt spärrades dem upp och hon sträckte fram en hand. Snabbt lät Hiram vattenspegel rotera tillbaka. Drashins häst låg död på marken och generalen själv låg på marken. Han rörde sig och försökte ta sig upp på fötter igen. Hiram såg hur demoner stormade soldaterna från sidorna.

Flertalet kastade sig efter Drashin som ostadigt stod på alla fyra. Hiram stirrade förskräckt på scenen.

Så stod Diriska plötsligt mellan honom och demonerna. Diriska rörde vänster handen i en vid cirkel och fyra av demonerna slets itu. Hon lyfte höger handen och den femte dog tjutande i ett klot av eld. Den sista fångade hon upp i den vänstra handen i strupen och slet loss ett stort stycke av halsen med ett ryck. Hiram gapade och tappade kruset i marken. Ännu fler demoner kastade sig mot generalen, som nu lyckats ta sig till sittande, och kvinnan framför honom. Så bildades de gyllene cirklarna för nomra spjut i luften. Men det var alldeles för många för en människa att skapa. Vad var det för en kvinna som Drashin hade kommit i lag med?

14

Marken exploderade när spjuten landade. Sedan blev dammen svart igen.

Hiram stirrade ner i det svarta vattnet. Sakta blev vattnet åter klart och hon såg på sin egna spegelbild. Det kunde förklara till viss del varför det fanns så många nya andar av soldater i dalen. Men Diriska… vad var hon för något?

Hiram tog upp en hand med sand och kastade ut det i vattnet. Åter blev vattnet svart innan det blev dunkelt. Det tog Hiram en kort stund innan hon insåg att det var kväll. Hon misstänkte att det var kvällen efter angreppet, vilket betydde att den första synen måste vara några dagar gammal.

Hon såg Drashin och Diriska stå ensamma en liten bit från deras läger och samtala. Drashin hade på sig en vit skjorta, svarta byxor och sin kishara. Diriska hade på sig samma ljusblå klänning som vid angreppet.

Plötsligt kastade sig kvinnan gråtande mot hans bröst. Han lade armarna om henne och verkade viska tröstande till henne. Kort där på backade hon undan lite.

Hiram skulle just dra handen över vattnet för att ta bort bilden, men stannade upp i rörelsen. Drashin hade lagt ena handen på Diriskas kind och lutade sig sedan framåt och kysste henne. Hiram log mot dem två.

Hon betraktade dem en stund till. Hon såg hur kvinnan sjönk ner på knä framför honom. Det förbryllade henne en aning, men när Drashin lade sin högra hand på Diriskas huvud förstod hon. Han hade gjort samma sak med henne när hon svor sig att bli en del av Dödens skvadron. Hade han verkligen tagit kvinnan till sig och gjort henne till en av sina krigare? Hiram blinkade till. Drashin gjorde plötsligt en smärtsam min och sjönk ner på knä mitt emot kvinnan. Det hade inte hänt när Hiram svurit sig till honom. Diriska slog undan hans hand och stirrade oroligt in i hans ögon. Han log matt mot henne.

Så fick Hiram syn på hennes klänning. Den ljusblå var borta. Istället hade hon en kjol i en lite mörkare blå färg, den övre delen av klänningen var röd. Längs hennes armar slingrade sig gula rankor och runt livet löpte ett gult skärp som var knutet så långa band löpte ner vid hennes högra sida. Det var en mycket vacker klänning. När Diriska såg den verkade hon skratta förtjust och snurrade runt i den. Han sa något till henne och hon neg djupt för honom. Sedan skrattade Diriska, gick fram till honom och slog armarna om honom.

15

Hiram lät dammens vatten svartna igen. De verkade komma bra överens, men vem var kvinnan egentligen? Det var något som hon fick ta reda på. Hon tog upp en näve sand igen. ”Visa mig idag”, viskade hon.

Hon kastade ut sanden över den klara vattenytan. Åter igen blev vattnet svart innan den visade henne ett ökenlandskap. Hon såg Drashin marschera längst fram för flera hundra krigare, både drakriddare och klipptroll. Ovanför hans huvud gled dvärgdrakar fram i luften. Han hade slutligen samlat ihop hela Dödens skvadron. Hiram synade leden. Hon kunde se Tirasine, Krashak, alv bröderna, Ranin, Meeko och Norek. Till och med flickan Liana fanns med i leden. Hiram såg att även hon bar en kishara, så hon hade blivit en drakriddare nu. Men ingenstans fanns Diriska.

Hon lät handen glida över spegeln och flyttade bilden längre bak. Där fann hon henne. Sittandes på sin häst, ledandes nio andra hästar och omringad av femtio klipptroll, som vaksamt spanade åt alla håll. Drashin hade valt att hålla henne utanför striderna. Hon flyttade handen lite till och bilden susade förbi drakriddarna igen. Hon stirrade vantroget på vad hon fick se. Tusentals av demoner fanns framför krigarna. De reagerade på något ljud och vände sig mot dem ankommande drakriddarna.

Sedan kom nomra spjut farandes in bland horden. Hundratals av dem.

Hiram blinkade till. Genast for bilden tillbaka mot Drashin. Hon såg hur han såg upp mot himlen och skrattade. Hon såg hur flera av drakriddarna förvirrat stirrade först på himlen och sedan honom. Hon kände sig lika förvirrad. Hon skickade bilden tillbaka mot Diriska. Kvinnan satt på sin häst med en koncentrerad min. Hon rörde sina händer fram och tillbaka över himlen. Det var hon som framkallade alla spjuten. Med en nästan nonchalant gest viftade hon med högra handen. Sedan lyfte hon båda händerna mot skyn, med vickande fingrar lät hon dem sakta falla ner igen.

Hiram lät bilden dras tillbaka så hon fick se hela stridsfältet. Ridandes soldater stormade demonerna från öst, väst och syd. Drakryttare anföll från syd. Från norr kom Dödens skvadron, drakriddare och de vilda drakarna, tillsammans med klipptrollen. Hiram hade svårt att hålla ordning på alla, men uppskattade att kanske tjugotusen soldater angrep demonerna från alla håll.

Från söder flög enstaka eldklot ner bland demonerna och orsakade mindre hål i horden. Men det som kom från norr var otroligt. Från drakriddarna kastades eldklot och blixtrar rakt mot demonerna, men från längre 16