9789113021614

Anette Nyman

TERAPEUTEN

EN AVSLÖJANDE HISTORIA OM HUR DET KAN GÅ TILL INOM DEN ALTERNATIVA TERAPIN

isbn 978-91-1-302161-4 © 2009 Anette Nyman Norstedts, Stockholm Omslag: Sofia Fotinos Tryckt av WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

FÖRORD Jag föddes på nytt i en svettig lokal på Läketorpets kursgård. Längs det knallröda, illaluktande plastgolvet kravlade jag mig ut genom födelsekanalen som bestod av Ingrid Westmans två, tjocka, motspänstiga lår.

Med armarna utefter sidorna, brölandes från ett djup ur mitt inre jag aldrig tidigare varit i kontakt med, stånkade jag mig vidare framåt, framåt, ut i livet. I mitten av lokalen gav jag upp ett sista vrål som säkert höll i sig bortåt en minut. Likt ett spädbarn som just vädrat lungorna föll jag sedan i en slags hemtrevlig dvala, övertygad om att jag just hade hittat hem. Hem till mig själv, hem till min sanna familj, hem till min plats på jorden.

Fem genomsvettiga, till viss del nedblodade krakar låg vi på golvet. Med trosorna i knävecken och t-shirten som enda skydd rann tårarna och sminket nedför kinderna.

Ansiktet kändes annorlunda. Avskalat. Rent. Är det så här det känns att vara upplyst? Aldrig tidigare hade jag mått så bra. Det var häftigare än att dyka, skönare än en orgasm, roligare än att vara full.

Förmodligen när de flesta av oss en längtan efter något som vi inte riktigt vet vad det är. Man undrar: Var det så här livet blev? Blev det inte mer? Det är som om vi skapar fantasibubblor av drömmar om barn och kärlek, karriär och status. Och när drömmarna går i uppfyllelse spricker bubblorna. Och sedan då?

Det är då vi börjar i terapi, om man är av den känsligare sorten vill säga. Många nöjer sig inte heller med detta. Sigmund Freud och 9

C.G. Jung känns kanske dammiga. På marknaden finns ju modernare, alternativa terapier, till exempel kroppspsykoterapi som bygger på att kroppen minns allt som sinnet har förträngt och att gamla trauman kan förlösas via andning och rörelse. Sedan finns ju frigörande dans, frigörande andning, aurahealing, tidigare liv-terapi, psykosyntesterapi, familjekonstellationer med mera …

När jag skriver in personlig utveckling, kursgård och alternativ terapi i min dators sökmotor får jag i skrivande stund fler än tio­ tusen träffar. Här finns kursgårdar, centra för personlig utveckling och olika sorters terapiformer i mängder av varianter för den hungrige att pröva på. Och på Adlibris nätbokhandel dyker inte mindre än 5 017 olika titlar upp på böcker, skrivna i den alternativa terapins tecken.

Men vad är det då vi letar efter? Och vem ska leda oss rätt? Hur stor är egentligen tilltron till auktoriteter och experter? Dessa terapeuter, mentorer och andliga vägledare som kommer in som ett slags nya mammor och pappor och lovar oss att hjälpa oss att knyta kontakt med alltifrån det ”inre barnet” till ”vårt högre jag” och den ”universella kärleksenergin i kosmos”. Äntligen någon som kan fylla det hål av längtan efter kärlek och frihet som vi burit på sedan barnsben!

Men är det en kravlös kärlek vi får? Räcker det med att betala kursavgiften eller finns det krav på andra motprestationer inbyggda i systemet? Är terapeuterna i sin tur klara i skallen – ödmjuka, kärleksfulla och kan skilja på klientens behov och den egna längtan efter makt, pengar och tjusningen i att predika?

Vår tids predikanter får ett oerhört ansvar. Kursdeltagaren, som kanske ägnat en vecka åt avancerad kroppspsykoterapi, lägger nu hela sitt liv i auktoritetens händer, vad händer då?

När jag kom till Läketorpets kursgård i mitten av nittiotalet visste jag att här ville jag vara, gå alla kurser och sedan själv arbeta som terapeut. Äntligen hade jag uppnått frid och hittat hem. Här fanns 10

gelikar som hade samma tro som jag – tron på meditationen och kroppspsykoterapin som nådebringare. Och kursledaren, honom upplevde jag snudd på som självaste Gud. Jag hade alltid ifrågasatt det mesta, skrivit högar av artiklar för att ge röst åt flyktingar, hivpositiva och andra utsatta grupper, i största allmänhet varit driftig och så kallat självständig samt haft gott om väninnor som vetat var skåpet ska stå. Att jag skulle dras in i en sektliknande sammanslutning och så sakteliga helt ge upp mig själv – mitt vanliga liv i Stockholm, med pojkvän, vänner, arbete och fritidsintressen – det hade jag väl aldrig trott. Men så blev det.

Kanske kan man skylla på att jag var desperat. Med en havererande kärleksrelation och en tumör på livmodern sökte jag hjälp. Men jag vet inte. Kanske hade det hänt ändå.

11

1 TOMRUMMET Läketorpet 1999-05-27 Hej, Anette!

Varje gång som jag får ett svar som det du nu har gett mig blir jag jätteglad. Det behövs duktiga tjejer på Läketorpet. Du har fattat att det känns fel för mig att ha kursassistenter som inte har bearbetat sin panik. Jag är övertygad om att vi framledes får ett utmärkt samarbete och att du snart gör massor av nytta på Läketorpet. Då har du samtidigt fått ett roligt, meningsfullt och välbetalt arbete som terapeut. Det kan finnas plats i julikursen men det är inte säkert. När du fattat ditt beslut får du höra av dig.

Stor kram från Viktor Jag skrattade högt. Äntligen hände det något. Jäklar anamma, nu skulle jag gå in till chefen och säga upp mig. Jag älskade kompromisslösa människor. Och att få säga ja till någon som verkligen ville något med sitt liv, och med andras också förresten, kändes underbart. Själv kände jag just nu ett enda stort ja till hela livet. Och det tyckte jag var på tiden.

Hade jag i denna stund den minsta tanke på att mitt beteende 12

var, milt sagt, en aning överilat? Ägnade jag en gnutta hjärnverksamhet åt att fundera över att Viktors och min överenskommelse innebar att jag satsade en hel del pengar – utan några som helst garantier? För att inte tala om att jag dessutom var tvungen att säga upp mig från jobbet för att kunna fullfölja planerna.

Nej, tänkte var det sista jag gjorde. Däremot kände jag – intensivt och passionerat. Jag var upp över öronen förälskad i idén om att börja jobba på Läketorpet. Det var en plats där allt var möjligt, det visste jag ju. Hade jag kanske inte fått allt stöd i världen och även sett mirakel ske med andra kursdeltagare? Så hos mig fanns varken tvekan eller eftertanke när Viktor ville att jag skulle gå ytterligare en kurs för att sedan flytta dit och börja jobba på hans kontor.

På jobbet blev de konfunderade. ”Är du säker på att du ska säga upp dig? Varför inte ta tjänstledigt en tid för att känna efter om det är rätt?” undrade chefen och arbetskamraterna.

Jag framhärdade. Jag ville ha allt eller inget. Jag hade jobbat som journalist i tolv år och skulle något hända som förde mig framåt och utvecklade mig som person på djupet var det lika bra att säga upp sig. Allt annat skulle bara vara halvmesyrer och kompromisser. Inte tillräckligt ”rak energi” helt enkelt. Att jag använde mig av Viktor Kleins favoritterminologi störde mig inte. Han hade ju rätt. Kompromisser ledde ofta bara till att allt blev snurrigt och nu ville jag satsa totalt, för en gångs skull.

Den enda som fick mig att tillfälligt dra efter andan och tänka efter var Anna, min äldsta väninna, som lugnt och sakligt påpekade att jag hade en mycket välbetald halvtidstjänst på en tidning, en tjänst jag nästan kunde leva på om jag snålade. ”Vore det inte smart att behålla halvtidsjobbet? Kan det inte räcka med att du säger upp dig från ströjobben och lägger ned frilansverksamheten? På så sätt skulle ju den där Viktor faktiskt kunna få dig till närmare 60 procent, eller mer om du räknade in helgerna”, påpekade hon och 13

tyckte att jag skulle lägga in ett motbud om inte annat så bara av ren princip. ”Varför ska du som redan har betalt runt sextio–sjuttiotusen kronor för dina kurser dessutom säga upp dig från jobbet och arbeta gratis på hans kontor utan några garantier för att du sen verkligen får bli terapeut? Håll med om att det är magstarkt”, resonerade hon och muttrade något om sektliknande beteende där borta på Läketorpet.

Anna var kristen. För tjugonio år sedan hade vi gått i söndagsskola tillsammans. Hon hade lagt pengarna i kollekthåven medan jag istället stoppat dem i fickan för att köpa godis, som vi i och för sig delade på efter gudstjänsten. Var det redan där och då våra vägar skildes? Hon följde Gud och jag revolterade. Och var det just för att hon var kristen som jag så envetet vägrade ta till mig hennes argument här och nu? Men jag visste ju att hon inte var dum, snarare väldigt skärpt. När hon första gången fick se Läketorpets kursbroschyr och ett antal timmar senare gjort en grundlig genomläsning av Viktor Kleins program, var hennes analys klar: ”Säkert bra om man vet vad man ger sig in i. Men den där Viktor utger ju sig för att vara Gud och sätter dessutom helt egna lagar i himmelriket Läketorpet.”

Jag skrattade och ruskade på huvudet. Jag hade svårt att förstå Annas totala skepsis mot New Age, friare terapier och det mesta som inte var rekommenderat av kyrkan eller Socialstyrelsen. Mellan varven hade vi häftiga diskussioner om den fria viljan, människans uppgift på jorden och vad som utvecklade en person – medgång eller motgång? Det hände att vi rök ihop, det var obehagligt. Anna blev kall och uteslutande och jag blev rädd och kröp till korset, fjäskade en smula genom att säga något självironiskt om mitt eviga sökande. Anna förlät och bjöd på kaffe. ”Bäst att passa på innan du går över till koffeinfritt också, nu när du till och med slutat att äta kött”, sa hon. Vi skrattade igen.

Jag undrade vad Anna skulle säga om hon visste att det i mitt och 14

Viktors avtal även ingick att jag skulle gå ytterligare en kurs, till det facila priset av tjugosextusen femhundra kronor. Något jag med­ vetet avhöll mig ifrån att berätta. Istället sa jag: ”Ja, visst verkar Viktor Klein galen. Men han är också ett geni.

Han är en jävel på att läsa av folk och se vilka de är innerst inne.

Och han är den enda människa jag någonsin har mött som ser min absolut högsta potential. Så bara man vet att han är galen och hanterar honom därefter, är det ingen fara på taket.”

Jaha, och nu skulle jag börja jobba hos ”Tokiga Viktor”. Självklart anade jag att han var en slavdrivare och en sanslöst dominant person. Jag visste också att han var ute efter min kompetens. Eftersom jag var journalist och han var affärsman hade han säkert tänkt använda mig till mer än kontorsarbete.

Nu var det två år sedan jag deltog i hans omtalade steg-1 kurs.

Den hade skakat om hela mig. Det var det absolut mest kraftfulla och underbara som hade hänt i mitt liv. Jag skulle kunna göra reklam för Läketorpet i tv-shop, så nöjd var jag med kursen. Att jag faktiskt hamnade på akutmottagningen efteråt hade jag förträngt. Jag fick en fruktansvärd magvärk och tvingades uppsöka sjukhus eftersom jag varken kunde ligga eller stå utan att vrida mig i plågor. Viktor trodde att det kunde ha att göra med mitt myom, en god­artad tumör, som växte i min livmoder. Han misstänkte även borrelia, då jag under Läketorpets paradnummer Dödsövningen hade dragit på mig tre fästingar, vilket jag upptäckte först efter fyra dagar.

Nu – tio år senare – är jag benägen att tro att jag redan då var sönderstressad och så full av prestationskrav att jag helt enkelt vred hjärnan arton varv runt sin egen axel samt vände ut och in på varenda cell i min kropp för att finna ut hur jag skulle bete mig för att kunna vara terapeuterna till lags. De var de enda som äntligen hade SETT mig och MÖTT mig och låtit mig få VARA NÄR­ VARANDE med alla min känslor. Sådant kan ge magknip.

15

Kära Viktor!

Jag har beslutat mig för att ta till mig ditt råd och gå steg 1 ytterligare en gång – i juli – om det finns plats. Jag har också anmält mig till Basmedicin 1, på Axelsons institut i Stockholm. Jag kan läsa in hela första kursen via en intensiv variant i augusti. Det bygger på att jag tar ledigt från jobbet i en månad. Men det känns som att det är värt det.

Jag har tre månaders uppsägningstid från redaktionen, men de är villiga att släppa mig redan efter två. Därmed kan jag först läsa in medicinen och sedan börja hos dig 1 september så som vi tänkt.

Hoppas du mår bra.

Många varma hälsningar och kram, Anette Nyman Så – klappat och klart! Det enda som oroade mig en smula var pengar. Jag hade väl alltid levt en aning bohemiskt och allt som oftast satt mitt engagemang som journalist före inkomsten. Genom åren hade jag lagt ned massor av tid och kraft på att göra research inför artiklar om utsatta grupper. Reportagen om flyktingar, psykiskt sjuka människor och andra vingbrutna existenser hade inte givit mycket pengar, men de hade gjort gott för själen och självklart njöt jag av att se mitt namn i tidningen. Allra roligast var det såklart i de större tidningarna.

Jag var visserligen inte typen som planerade strategiskt, å andra sidan hade jag en jädra ordning på pengar och papper. Närmast tvångsmässigt ordnade jag mina inkomster och utgifter i vita pärmar med snygga etiketter. Blotta tanken på att missa en större utgift som hyra, el eller telefon fick mig att svettas. Och nu skulle jag plötsligt inte ha någon inkomst alls.

16

Innan jag sa upp mig från jobbet på tidningen ringde jag både försäkringskassa och a-kassa. Försäkringskassan klargjorde att jag fick behålla min sjukdomsgrundande inkomst från redaktionen så länge jag var arbetslös. A-kassan hade först svårt att förstå att jag faktiskt skulle säga upp mig från en fast anställning som journalist. Kvinnan sa att deras policy var att rekommendera alla att behålla jobbet, då det var knepigt att få ett nytt journalistjobb. Jag hummade något om att jag visste det men att jag troligen hade ett annat jobb på gång. De meddelade att jag i vilket fall inte skulle få någon arbetslöshetsersättning de första 45 dagarna, vilket var karenstiden om man själv sa upp sig. Det verkade ju rimligt, tyckte jag.

Nåväl, någon a-kassa skulle jag väl ändå inte behöva. Vid de korta tillfällen jag hade varit arbetslös och stämplat hade jag lärt mig att det krävdes ohyggliga mängder rätt ifyllda blanketter. Dessutom var byråkratin gräslig om man lyckades frilansa på halvtid och ville stämpla de dagar man var arbetslös, så att anlita a-kassan var inte målet med den här aktionen. Men det var ju alltid bra att veta vad som gällde.

Viktor Klein visste att min mamma precis hade dött. Fräck som han var hade han frågat mig om jag hade ärvt några pengar. Och det hade jag. Etthundratvåtusen kronor hade jag och min syster fått vardera. En enorm summa, tyckte jag som aldrig haft mer än trettiotusen kronor på bankkontot.

Viktor hade erbjudit mig fri mat och logi samt tretusen kronor i månaden. Sedan skulle jag utbildas – naturligtvis. Jag skulle få vara med på alla kurser. Sitta med och lära då han talade samt få tillgång till alla terapeuter på kursgården, det vill säga att få vara med när de jobbade med klienter. På så sätt skulle jag läras upp i terapeutyrket.

De tretusen kronorna i månaden var närmast att betrakta som ett utbildningsbidrag.

Viktor menade att jag faktiskt fick mer än vad jag i det här läget 17

kunde ge. Han ansåg att för att kunna få någonting alls måste man först ge. Jag minns att han på min första steg 1-kurs använde ett vattenglas som en slags metafor. Han höll i ett glas fullt med vatten och från en karaff fortsatte han att fylla på. Naturligtvis rann vattnet i glaset över. ”Ni ser! För att kunna fylla på med någonting nytt måste du först tömma ur. Detsamma gäller människans energisystem. Töm ur dig själv – det vill säga GE! Ge av dig själv och du kommer också att få”, dundrade han och fortsatte, då han ställt ned karaffen. ”Människor måste lära sig att släppa taget och att ge ut till universum. Man kan ge tid, smärta, pengar. Ge någonting av dig själv – och du kommer sedan att få. Du kan inte fylla på vattenglaset som redan är fullt.”

Och det var ju sant, kände jag. Det är först när man själv är villig att offra något som det brukar rinna till. Halvhjärtade försök att intervjua någon fungerar sällan. Kärleksrelationer fördjupades eller avslutades då man valde att föra fram sig själv tydligare och satsa rejält. Om man verkligen spänner bågen, går in för något helhjärtat och slutar kompromissa – så funkar saker ofta. Och om de inte gör det, ska man väl göra något annat. Det måste ju vara så idrottspsykologer arbetade, tänkte jag och såg inget underligt med Viktors resonemang.

Men som sagt, vad som oroade mig – dock bara en aning – var att jag nu skulle gå över till en, ekonomiskt sett, fullständigt strukturlös tillvaro. Nåväl, jag är vit, jag är högutbildad, jag lever i välfärdslandet Sverige. Vad skulle kunna hända?

18