Mannen hade störtat från hyreshusets tak, ett fall på säkert nio meter. Snön på trottoaren hade mildrat ned slaget något, och döden inträffade inte omedelbart. Kanske hade hans liv gått att rädda. På Claudias röst i telefon hör jag att hon gråtit. Claudia vill att en journalist ska skriva om olyckan. Den döde var en ung bolivian som levt i Sverige utan tillstånd och arbetat som snöskottare. Hennes berättelse är fruktansvärd, ändå är händelse förloppet logiskt. Snöskottarens arbetskamrater lyfter in honom i förmannens bil och kör till akuten. Men när sjuk husreceptionisten frågar efter personnummer uppstår förvirring. Den unge mannen som ligger under en filt i baksätet saknar siffror. På pappret finns han inte. Om vårdpersonalen ringer polisen? Då riskerar också arbetskamraterna att bli upptäckta och avvisade ur landet.
svart notis_pocket.indd 7
09-09-09 14.36.52
Vännerna tvekar. Efter en stunds diskussion beslu tar man sig för att vända och åka hem. Den skadade läggs på en sammetssoffa i ett vardagsrum i Norsborg. Gardinerna dras för fönstren. Kanske borde man ringa till snöskottarens familj i Bolivia? Han ska ha en fru och en liten dotter där. Men den skadade är trött och jämrar sig knappt. Bättre att vänta till nästa dag. Det var på en sammetssoffa i ett vardagsrum i Nors borg som snöskottaren dog. ”De grävde ner honom någonstans. Kanske på Järva fältet.”
svart notis_pocket.indd 8
09-09-09 14.36.52
Cornelia Det är redan mörkt när vi träffas. Cornelia vill inte bli sedd. För att inte väcka uppmärksamhet har hon klätt sig helt i svart ikväll: svart täckjacka, matchande byxor, skor i läderimitation. Med sig i ryggsäcken har hon plastkassar att bärga bytet i. Den här gången hop pas hon på tomater. Och potatis. – Är du trött? frågar hon. Jag skakar på huvudet. Cornelias långa, blanka hår är samlat med en klämma i nacken och skuggorna i ansiktet är djupare än vanligt. Hon ser sliten ut, men det var hon som insisterade på att träffas sent på kväl len. På bussen från stan ser hon mig i ögonen. – Lova att du inte berättar om detta för någon! Inga fler får veta om stället. Vi är redan tillräckligt många. Cornelia Vargas är kortvuxen men atletiskt byggd. Alltid prydlig, med håret uppsatt och med noggrann
svart notis_pocket.indd 9
09-09-09 14.36.52
manikyr. Nu vid arbetsdagens slut är nagellacket bort frätt av rengöringsmedel. Hon brukar ta bussen ut till det hon kallar ”stället” två gånger i veckan. Förutom latinamerikaner kommer ofta några öststatare dit ut. Hon tror att de är ukrainare. Den senaste gången, föregående torsdag, blev hon tvungen att jobba över och hennes yngsta söner fick rycka in. De kom hem med stora mängder lök. Vis serligen kunde Cornelia koka soppa på den, men hon hade behövt tomater så hon hade kunnat göra sås till pasta. Barnen tycker om pasta, och hon vill att de äter ordentligt. Bussen stannar vid ett bastant förortscentrum, byggt i mitten av 60-talet. Mat- och klädaffärernas neonskyl tar bildar ett färggrant virrvarr som reser sig högt över oss. Längs hela betongkomplexets baksida går en last kaj dit varuleveranserna anländer varje morgon för att slukas av butikerna. Vi sneddar förbi ett parkeringshus och klättrar i mörkret upp för grässlänten till lastkajen. Cornelia går först, lätt framåtböjd. Hon är smidig och rör sig snabbt i mörkret. En ensam glödlampa lyser över ram pen, ackompanjerad av en blinkande röd liten lysdiod som avslöjar var larmanordningen sitter. Jag ser mig omkring. Var är de frikostiga gåvorna jag fått höra så mycket om? Cornelia skyndar fram 10
svart notis_pocket.indd 10
09-09-09 14.36.52
mot en rad soptunnor som står uppställda längs tegel väggen. Hon lyfter på locket till den tunna som står närmast. – Titta! Tomater! utropar hon. Stanken av förruttnelse slår emot oss. Lukten är söt och kväljande, men när jag böjer mig fram ser jag några fina, röda tomater bland de omogna och halvt ruttnade. Soptunnorna är fyllda till brädden. Stora bifftomater, tomater på kvist och små babytomater. Lätt krossade med spruckna skinn, svartfläckiga eller omoget gröngula. Nästa tunna innehåller rädisor, gammal sallad och sötpotatis. Vi hittar vita långsmala paprikor av hyfsad kvalitet, ättiksgurka, vanlig gurka och lök. Druvorna som glänser av fruktsaft skiftar redan i brunt, men under dem ligger flera omogna bananer och ett stort antal äpplen som ser ätbara ut. Cornelia försäkrar att hon tvättar allting ordentligt när hon kommer hem. – Vad är det här? undrar hon och håller upp en fläckig kronärtskocka mot det skarpa lampskenet. Hur ska man äta den? Jag försöker förklara, men trasslar in mig i receptet på vitlökssmör. Cornelia har redan tappat intresset och pekar i stället upprymt mot en tom plåtcontainer. – Där brukar det finnas bröd! Morotslimpor, sådana som kostar tjugofem kronor att köpa! Ibland finns det mjölk som datumet gått ut på. 11
svart notis_pocket.indd 11
09-09-09 14.36.52
I Bolivia var Cornelia Vargas sjuksköterska, specialise rad på vård av för tidigt födda barn. I Sverige är hon städerska hos en familj där mannen har en hög chefs position inom en känd hotellkedja. Tre dagar i veckan städar hon Lidingövillans tio rum, tre badrum och hemmaspa. Eftersom hon också sköter hemmet hos familjens släkting som bor i en våning i Stockholms innerstad samt städar hotellkedjans kontor på Öster malm blir arbetsveckan 45 timmar. Men trots att Cor nelia köper sitt sl-kort till halvpris (ungdom och pen sionär), och trots att hon är stenhård mot ungarna, har familjen inte råd att både köpa mat och betala hyran med hennes lön. ”Stället” har blivit deras räddning. En kväll i somras hittade hon stora mängder pota tis. Femtiofem, kanske sextio kilo. Stora fina potatisar, inget fel på dem. Hon ringde till sin make Alejandro som kom med påsar och en barnvagn. Tillsammans släpade de hem potatisen hela vägen till lägenheten i Alby. I två månader levde familjen huvudsakligen på potatis. Cornelia handlar det minsta möjliga i affären. Yog hurt behöver de, barnen måste ha kalcium. Glass köper hon någon gång när det är extra festligt. I kyr kan i Hökarängen får de ofta ost och korv som är nära utgångsdatum. Men familjens huvudsakliga livsmedel – basvaror som bröd, mjölk, pasta och grönsaker – hittar de bland det som livsmedelsbutikerna ratat, i 12
svart notis_pocket.indd 12
09-09-09 14.36.53
soptunnorna bakom ett av Stockholms största förorts centrum. Det var en bekant, också han bolivian, som tip sade henne om stället. De hade träffats i kyrkan, och hon hade också sett honom när kapucinermunkarna i Stockholmsförorten Fisksätra delade ut konserver på torsdagarna. Han kände till att Cornelias make inte hade något arbete och att familjen hade det svårt ekonomiskt. Parets 17-årige son Simon hade erbjudit sig att leta efter diskjobb, men Cornelia hade sagt nej. Hon ville att han skulle gå i skolan. Annars vore livet i Stockholm förgäves, då kunde de lika gärna resa hem till Bolivia. Det var slumpen som avgjorde att de hamnade just i Sverige. Cornelia hade arbetat på barnsjukhus i La Paz i mer än tio år när den långvariga ekonomiska krisen nådde nya bottennivåer under 1990-talets sista år. Finansiella reformer ledde till våldsamma protester som möttes med tårgas och skarpa gevärsskott från polisens sida. Som nybliven arbetslös kände Cornelia Vargas på sig att hon hade bättre förutsättningar än de flesta att lyckas utomlands. Hon hade universitetsexamen och sjuksköterskor var efterfrågade i den rika världen. Tillsammans med sin make har Cornelia fyra söner och två döttrar. Döttrarna och de två äldsta sönerna 13
svart notis_pocket.indd 13
09-09-09 14.36.53
hade redan flyttat hemifrån. De två yngsta sönerna Simon och Jorge var nu tretton respektive tio år gamla, tillräckligt stora för att Cornelia skulle kunna resa. Allra helst ville Cornelia jobba i usa, men Alejandro hade invändningar. De hade båda sett på nyheterna hur illegala invandrare i usa greps och sändes tillbaka till sina hemländer. Så gick makens taxibil sönder. Varje månad kom nya betalningskrav för banklånet på den nya taxin. När inkomsterna från Alejandros taxiverksamhet inte längre räckte för att försörja familjen började även han bläddra bland annonserna för jobb i utlandet. Tidningarna var fyllda av reklam för ”säkra” resmål. Resebyråerna bakom kampanjerna garanterade lagligt arbete, goda bostäder och riktiga papper i Europa. Män kunde arbeta inom byggindustrin och med städ ning. Kvinnor var eftersökta för att ta hand om barn och gamla. Bredvid resebyråernas annonser gjordes reklam för de många låneinstitut som vuxit upp som svampar ur jorden under krisen. Genom att belåna sitt hus till en hög ränta kunde även de som inte var rika sända en familjemedlem utomlands. När Cornelia besökte resebyrån var hennes huvud fullt av frågor. En sak visste hon – till Spanien ville hon inte. Många sydamerikaner åkte dit och hon hade hört att kampen om jobben var stenhård. Reseförsälja 14
svart notis_pocket.indd 14
09-09-09 14.36.53
ren höll med henne och talade sig i stället varm för ett annat land. Upprepade gånger sa han att Sverige var den bästa destinationen för en ensam kvinna. Och hon hade tur berättade han. För 600 amerikanska dollar kunde försäljaren via en bekant ordna ett ”helt äkta” invitationsbrev som skulle ge henne laglig rätt att leva och arbeta i landet. Cornelia lät sig övertygas. Resan kostade 2 500 dol lar och boendet de första tio dagarna gick att ordna för 200 dollar. Det var mycket pengar, men försäljaren argumenterade för att kostnaderna i Sverige var höga eftersom levnadsstandarden var god. Så snart Corne lia börjat arbeta skulle hon lätt kunna tjäna ihop till hyran. Två landsmän som var resebyråns kontaktmän i Sverige skulle möta upp på flygplatsen och ta henne till en lägenhet där hon kunde bo de första veckorna. De skulle också hjälpa till att ordna ett arbete. Tanken var att Cornelia skulle vara borta i två år. Om allt gick bra skulle hon sända hem pengar varje månad och sedan återvända hem. Om läget i Bolivia var fortsatt svårt kunde familjen komma efter. Försäljarens ord lugnade henne. Den säkra tonen också. I början av december 2004 landade Cornelia på Arlanda. Som researrangören lovat möttes hon på flyg platsen av två män i trettioårsåldern som visade vägen 15
svart notis_pocket.indd 15
09-09-09 14.36.53
till en liten lägenhet i Trångsund utanför Stockholm. Där bodde redan åtta andra kvinnor och män – alla nyanlända från Bolivia – som lockats till Stockholm med löften om arbete och möjlighet att försörja sina familjer i hemlandet. Väl framme i Sverige tycktes flera av dem ha drabbats av tvivel. Det verkade inte vara så enkelt att hitta ett lagligt jobb som reseförsäljaren i hemlandet förespeglat dem. Lägenheten var en genomfartsplats. Under de tio dagar Cornelia stannade där kom och gick hela tiden nya människor. Hon inkvarterades i vardagsrummet tillsammans med två systrar som ägnade all sin vakna tid åt att söka arbete samt att ringa långa samtal hem till sina släktingar. Redan under hennes första vecka hade resebyråns kontaktmän ordnat ett jobb. En familj i Farsta strand behövde hjälp med barnpassning och städning. Kvin nan i familjen gjorde från början klart för Cornelia att arbetsveckan omfattade fler timmar än en heltidstjänst. Hon skulle vara tillgänglig från klockan sex på morgo nen till tio på kvällen. Lönen betalades direkt i handen en gång i månaden. Men efter bara någon månad för klarade arbetsgivaren att hon hade ont om pengar och bad att få skjuta på lönen ett par veckor. Den första tiden i Sverige blev en studie i rättslöshet. Efter de första dagarna i Trångsund hittade Cornelia 16
svart notis_pocket.indd 16
09-09-09 14.36.53
en bostad i Skärholmen. De var elva personer i en tvåa, som låg i källarplan och luktade mögel. Alla hyresgäs ter betalade 1000 kronor i månaden för en madrass på golvet. Cornelia försökte desperat hitta någonting annat, och fick höra om en svensk medborgare med bolivi ansk bakgrund som hyrde ut ett rum i sin lägenhet i Norsborg. Hon gråter när hon talar om hur mannen behandlade henne. Han kom ofta in i hennes rum när hon just hade duschat och inte hunnit klä sig. – Han sa att han hade rätt att vara där, att om jag gick till polisen så skulle de kasta ut mig, inte honom. Under sin första tid i Sverige hade Cornelia börjat åka till en kyrka söder om Stockholm där man varje ons dagskväll delade ut matpaket till hemlösa och personer utan uppehållstillstånd. Här träffade hon en bekant som tipsade henne om att syndikalisternas fackförening sac börjat ansluta papperslösa invandrare. Cornelia tog kontakt med Ruben Tastas-Duque, spansktalande medlem av sac. Han bjöd på café och lovade att göra vad han kunde för att kräva igen lönen från familjen hon jobbat hos. Fackets ansträngningar ledde ingenstans. Efter två månader utan lön lämnade Cornelia familjen i Farsta strand. En väninna arbetade som städerska på ett av de stora hotellen nära t-centralen i Stockholm. Många 17
svart notis_pocket.indd 17
09-09-09 14.36.53
av medlemmarna i städlaget var papperslösa och när en av städerskorna slutade fick Cornelia Vargas hen nes plats. Den nya lönen var bättre än på det första jobbet: 45 kronor i timmen. Tjugotvå rum skulle klaras av på åtta timmar. De fast anställda på hotellet hade mer än dubbelt så mycket betalt och städade arton rum under en arbetsdag. När städförmannen utan förvarning meddelade att Cornelia måste sluta tog hon kontakt med facket igen. Ruben Tastas-Duque sökte själv upp arbetsgivaren och hotade med att göra stor sak av att det kända hotellet anställt papperslösa städare. Han planerade att kon takta medier och att hålla demonstrationer utanför hotellentrén. I ett slag såg Cornelia sin lön höjd till 86 kronor i timmen, med en stor summa innestående som skulle betalas ut i efterhand. Plötsligt hade Cornelia pengar. Alejandro sålde famil jens tillgångar och tog ett nytt lån för att kunna betala sin och de två yngsta sönernas biljetter till Sverige. Julen 2006 kunde Cornelia ta bussen ut och möta dem på flygplatsen. På Arlanda grät de alla fyra. Efter två år av sporadiska telefonsamtal kunde de äntligen vara tillsammans. Familjen flyttade in i en andrahandslägenhet i Alby. Kvinnan som har kontraktet är medlem i en stor fri 18
svart notis_pocket.indd 18
09-09-09 14.36.53
kyrkoförsamling på Södermalm och accepterade hyresgäster utan uppehållstillstånd eftersom Cornelias familj också är frireligiös. Hyran är hög – sju tusen kronor i månaden för en tvåa. Hyresvärdinnan har gjort oanmälda besök när Cornelia och Alejandro inte varit hemma. Hon har anmärkt på städningen och hotat att vräka familjen. Alejandro hoppar då och då in på ett företag som sköter byggstädning. Ibland rings han in som diskare på någon restaurang. Allt sker via kontakter, arbets givaren ringer på mobilen samma morgon. Den enda stadiga inkomst familjen har är Cornelias lön från städningen. Efter konflikten med städchefen kunde hon inte stanna kvar på hotellet i stan. En tidigare arbetskamrat tipsade om familjen på Lidingö. I dag tjänar Cornelia nio tusen kronor i månaden. Cornelia är nöjd med sin nuvarande arbetsgivare. Till en början kontrollerade de henne. Lyfte på dukar, tittade efter fusk och smuts. Med tiden blev det bättre. – De är alltid vänliga. Och de reser mycket. Spa nien, Italien, Tyskland, Amerika – överallt far de. Det är intressant att höra om. När Cornelia anländer klockan åtta på morgonen ligger kläder och prylar i drivor på golven. Cornelia tvättar, diskar och stryker och brukar vara färdig sent på eftermiddagen. Till en början var hon fascinerad av hur mycket 19
svart notis_pocket.indd 19
09-09-09 14.36.54
krämer och burkar kvinnan i familjen har. Trots att flera garderober står fyllda med kläder går hon ofta omkring nästan naken hemma. Cornelia blev generad den första gången kvinnan ropade in henne i badrum met och stod där – i trosor som bara hade en liten tråd i stjärten. – Hon tränar mycket. Man kan inte se att hon fött tre barn. Men att gå omkring så! Som sjuksköterska har Cornelia själv hjälpt andra papperslösa. En bekant från Ecuador som jobbade på samma byggfirma som Alejandro fick ett djupt jack i armen när han föll från en byggnadsställning. Cornelia sydde ihop honom hemma i badrummet. Hon tycker att det svåraste med att sakna uppehålls tillstånd är osäkerheten om vad som ska hända om någon i familjen blir sjuk. En annan oro är att barnen behöver gå till tandläkaren. Varje månad åker Corne lia till växlingskontoret X-change i centrala Stockholm för att sända 400 dollar till den bolivianska banken. Eftersom familjen fortfarande betalar av resan och lånet på Alejandros taxibil är den aktuella skulden nu uppe i 15 000 dollar. Ändå ångrar Cornelia inte resan till Stockholm. Hon tror att en bättre framtid väntar här för hennes barn. Kanske kan de på något sätt studera vidare. Helst vill hon att de blir läkare eller något inom polisen. 20
svart notis_pocket.indd 20
09-09-09 14.36.54
– I Bolivia räckte de pengar vi tjänade knappt till mat. Vi kom hit för att söka ett bättre liv för våra barn, säger hon. Cornelia Vargas är medveten om att fattigdom inte räknas som skäl för att få flytta till den rika världen. Hon förklarar att många landsmän säger till Migra tionsverket att de är förföljda av regimen i Bolivia. – Men jag är inte förföljd av president Evo Mora les. Det här handlar om en ekonomisk situation. Jag har sex barn och vill ge dem ett bra liv. Det är också viktigt. Mörkret har tätnat omkring oss, vi ser bara ljuskäg lorna från bilar som kör på motorvägen intill. Lukten från tunnorna ligger som en motbjudande filt över last kajen. Det har blivit dags för mig att ta bussen hem, tillsammans med sena veckohandlare och ett gäng glada gymnasieungdomar på väg ut i natten. Cornelia ser orolig ut. Återigen får jag lova att inte berätta för någon var stället ligger.
21
svart notis_pocket.indd 21
09-09-09 14.36.54
svart notis_pocket.indd 22
09-09-09 14.36.54
Programledaren Gabriel Palenque tar emot mig i sin radiostudio. Gråskäggig, klädd i jeans och vit t-shirt rör han sig försiktigt i det minimala utrymmet för att inte fastna i det gytter av mikrofoner och sladdar som hänger ned från tak och väggar. Jag är här för att höra den appell som Radio Boli via, den bolivianska föreningens radiostation, gick ut med strax efter olyckan. Appellen sändes upprepade gånger i inte mindre än nio spanskspråkiga närradio kanaler i Stockholmsområdet. Ett stort antal lyssnare hörde av sig. – Min kollega Adolfo fick bekräftat från polisen att man påträffat en kropp med latinamerikanskt utse ende. Vi bestämde oss för att gå ut i alla spansksprå kiga föreningar – det var bråttom att få fram informa tion. Gabriel klickar på en ljudfil på datorn. Mansrösten 23
svart notis_pocket.indd 23
09-09-09 14.36.54
som dånar fram är mörk och har ett uppmanande ton fall: ”Till alla bolivianer bosatta i Sverige. Vi ber er att höra av er med information om en landsman som avli dit till följd av ett fall från arbete på hög höjd. Offret var en papperslös person. All inkommen information behandlas med strikt konfidentialitet. Vårt uppsåt är humanitärt: att identifiera kroppen för att kunna underrätta mannens familj i Bolivia, samt att säker ställa att mannen får en värdig begravning. Mejla in till oss eller ring. Tack för din hjälp.” Appellen sändes under mars månad och väckte starka känslor hos Stockholms spanskspråkiga befolkning. Många lyssnare ringde bara för att uttrycka sin sorg och bestörtning över att olyckan kunnat inträffa. Andra undrade om de kunde hjälpa till på något sätt. Gabriel Palenque berättar att flera personer som hörde av sig lämnade samstämmiga uppgifter. De efter lyste alla en man i trettioårsåldern som enbart ska ha vistats i Sverige i tre månader när han försvann. Man nen ska ha bott inneboende hos en familj i Vårby, och som många andra papperslösa bolivianer i Stockholm ska han ha haft sitt ursprung i staden Cochabamba. – Fyra gånger trodde jag att jag fick napp. Då ringde personer som sade sig vara säkra på vem den omkomne 24
svart notis_pocket.indd 24
09-09-09 14.36.54
var. Men de ville alla vara anonyma och uppgifterna var svåra att kontrollera. En person som sa sig ha varit nära vän med den för svunne stämde möte med Gabriel vid en kyrka i Hökar ängen. Gabriel väntade vid kyrkan hela kvällen, men mannen kom inte och hörde aldrig mera av sig. – Jag såg på radiostudions nummerpresentatör att det var ett telefonnummer till en lägenhet norr om stan. Jag ringde tillbaka flera gånger men fick inget svar. Trots uppgifterna om vilken stad snöskottaren kom från har man inte lyckats komma i kontakt med den nes familj. Gabriel Palenque ser flera möjliga förkla ringar. – För det första kanske familjen inte kan betala kostnaderna för att få hem honom, för det andra kan ske de inte vågar höra av sig. Det händer att männis kor tappar kontakten med sina familjer, särskilt om de lever utan uppehållstillstånd. Palenque beklagar att han inte vet namnet på den polisman Radio Bolivia var i kontakt med efter olyckan. Hans kollega Adolfo har polismannens tele fonnummer nedskrivet hemma hos sig. Men just nu befinner sig Adolfo på resa och är svår att nå.
25
svart notis_pocket.indd 25
09-09-09 14.36.54