Issuu on Google+

ISBN 978-91-27-12023-5

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA.indd 1

2009-10-19 09.31


NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_n채stanklar.indd 6

2009-10-19 09.40


Innehåll Förord...............................................................................................9

Upptakt........................................................................................... 11 En valp som heter Borderline.......................................................... 25 Första månaden med Zelda.............................................................41 Andra månaden med Zelda 1 – och Zelda 2.................................... 63 Tredje månaden med Zelda............................................................. 81 Fjärde månaden med Zelda.............................................................99 Femte månaden med Zelda........................................................... 117 Sjätte månaden med Zelda............................................................ 133 Sjunde månaden med Zelda.......................................................... 149 Åttonde månaden med Zelda........................................................ 165 Nionde månaden med Zelda......................................................... 185 Tionde månaden med Zelda......................................................... 203

Slutord, augusti 2009..................................................................... 223 Det här har jag läst........................................................................ 226 Tack.............................................................................................. 228 Om de medverkande..................................................................... 229

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 5

2009-10-19 09.40


Förord

Det sägs att det alltid finns utrymme för ytterligare en kärlekssång. På samma sätt hoppas jag att det finns plats för ytterligare en bok om en hund. Bäst att säga det direkt: Den här boken handlar inte om hur det går till att forma en valp till den vuxna hund vi vill ha, eller hoppas få. Sådana böcker finns det gott om. Många är utmärkta, och framför allt är de skrivna av människor som kan mycket mer än jag. Den här boken gör i stället ett nedslag i hundens och människans märkligt sammanvävda liv utifrån snävaste möjliga perspektiv: en specifik hund – Zelda, och en specifik människa – jag. Boken har tolv kapitel. Det första handlar om hur jag kom att bli mogen för Zelda. Det andra om hur jag valde henne. De följande kapitlen sammanfattar våra tio första månader tillsammans. Boken har två utsiktspunkter: min egen, som framgår av texten, och Ulla Montans, som framgår av bilderna. Bokens tema är en fråga: Vad är egentligen meningen med att ha hund? Den har varit rolig och utvecklande att skriva – hoppas att den blir rolig och utvecklande att läsa! Åsa Nilsonne augusti 2009

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 9

2009-10-19 09.40


Upptakt

”Att äga min första hund gjorde mig till en medveten, kännande person (våldsamt försvarande det som var mitt, ängsligt vaksam).” Edith Wharton, amerikansk författare Så länge jag kan minnas har jag saknat en hund när jag inte haft någon. Saknat den som om det vore en arm eller ett ben som fattades. Som om min omvärld inte varit fullständigt belyst ifall den inte innehöll en hund. Jag har ibland längtat så mycket att jag nästan har manat fram en hund för mig själv där ingen fanns, bara genom att tänka på den kontinuerligt. Antagligen liknade jag sådana barn som jag nu träffar med jämna mellanrum. Små människor som sitter i sina vagnar och spanar och som blir som elektrifierade när de får pejl på en hund. De fixerar den med blicken, spricker upp i förbehållslösa leenden, viftar med knubbiga händer och piper eller skriker av förtjusning. Hade de kunnat, hade de lyft som små ballonger och flutit fram genom luften för att närma sig den fyrbenta magneten. De fylls av upptäckarglädje. Deras händer försvinner in i varm underull, lång päls tvinnar sig runt deras utforskande fingrar. De känner på lena öron och styva morrhår, lägger en liten fingertopp mot en sval nos och sedan mot en varm kind. De blir extatiska när hundens heta, fuktiga tunga nuddar vid deras hud. De har en imponerande och obegriplig förmåga att förstå att taxar och boxrar och cocker spaniel tillhör samma art. Hundarna (om de inte är rädda för barn) blir lika förtjusta – de står med sakta svängande svansar och låter sig undersökas, tillbes, av de små. De slickar varsamt där de får, eller kommer åt. 11

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 11

2009-10-19 09.40


De här barnen har inte nödvändigtvis hund hemma, de har inte nödvändigtvis föräldrar som är särskilt intresserade av hundar. Snarare är det som om deras hjärnor är förprogrammerade att söka information om hundar, att börja bygga upp en erfarenhetsbas som kommer att göra dem tvåspråkiga. De drivs av glädje och nyfikenhet och sensualitet. De använder redan hunden som kraftkälla, den är sin egen belöning. Hur som helst misstänker jag att varje promenad när jag var riktigt liten innebar en njutningsfylld förväntan: Kanske kommer vi att hitta en hund! Fast det minns jag inte. Det jag däremot minns tydligt är hur jag längtade i fem–sexårsåldern när vi hade flyttat från Stockholm till Oslo. Då hade jag börjat söka upp hundar aktivt. Jag frågade vad de hette, om jag fick klappa dem. Jag upptäckte hur olika de är. Jag hittade tillgängliga hundar, ovilliga hundar, ointresserade hundar, översvallande hundar. Jag förfinade mitt sätt att umgås med dem allteftersom. Jag försökte locka fram den blyga, osäkra hunden, försökte möta den stora burdusa hunden utan att bli rädd. Mest av allt, under den tiden, önskade jag att vi hade en hund i familjen, en hund som jag kunde umgås med varenda dag i stället för att vara hänvisad till lösa och osäkra kontakter. Jag skrev HUND längst upp på varje önskelista inför jular och födelsedagar. Jag dekorerade bokstäverna, färgsatte dem i rött och guld, klistrade på paljetter. Alla andra önskemål skrevs med små bokstäver, blyertsgrå. Mina föräldrar som var diplomater väntade på att flytta, det var inget bra tillfälle att skaffa hund, sa de. Till slut, senare än väntat, kom flytten: det blev till Beirut. Där bodde vi först i en tillfällig lägenhet mitt i staden medan min far upprättade den första svenska legationen (ett snäpp under ambassad). Till och med jag insåg att det inte var läge att skaffa hund just då. Inte heller passade det när vi flyttade till en mer permanent bostad – en lägenhet med hala marmorgolv, många badrum och havsutsikt. Ingen i huset hade hund. Och vi skulle ju snart flytta igen. 12

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 12

2009-10-19 09.40


Jag kompenserade genom att läsa. Min engelska skola hade ett litet lånebibliotek där jag bland annat hittade Enid Blytons Fem-böcker, Famous Five (21 titlar), vars huvudpersoner är fyra barn och en stor hund som heter Timothy. De lever ett liv där vuxna bara dyker upp i periferin – de serverar lunch ibland och gratulerar barnen (och Timothy) varje gång bankrånet klaras upp eller tjuvgömman hittas. Jag var inte särskilt intresserad av mysterierna, men desto mer fascinerad av relationerna barnen emellan, och framför allt av Timmy. ”Timothy” kallades han bara när han hade gjort något otillåtet – då kröp han ihop och tittade ner i marken. Vanligen var det ”Timmy” som gällde, men ibland, när det var bråttom eller krisartat, blev det bara ”Tim”. (Bra litterärt grepp.) Timmy tillhörde George, en pojkflicka som blev oerhört sur om någon kallade henne Georgina, som var hennes egentliga namn. Timmy följde henne vart hon gick, han lyssnade när hon talade, han brukade få sista tuggan av henne smörgåsar, sista slicken på hennes glass. Han sov vid fotändan av hennes säng. Han kunde krypa i underjordiska tunnlar, varna när det började bli farligt, hämta sådant som saknades, och tillkalla hjälp ifall krisen blev akut. Mina krav på litterär gestaltning var inte stora och jag stördes inte det minsta av att Timmy var sig exakt lik i bok efter bok. Kanske var det en trygghet – jag var vid sju års ålder inne på min tredje skola. Det fanns inte många hundar att umgås med i Beirut, men skolvaktmästaren hade en stor och gammal svart/vit/brun blandras som mest liknade en berner sennen. Vi flickor flockades runt hunden, vi undrade oroligt om han var ordentligt vaccinerad, avmaskad och kloklippt. Om han fick i sig de vitaminer han behövde. Om han fick hjälp att bli av med fästingar och loppor. Vaktmästaren skrattade åt oss och låtsades inte förstå. En dag låg hunden bland soporna vid vägkanten – han hade dött och hans kropp hade slängts som ett tomt cigarettpaket. Själv levde jag i smyg med min egen inre hund. Jag kunde känna den ibland som en tung närvaro längst ner i min tomma säng, höra hans 13

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 13

2009-10-19 09.40


NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_n채stanklar.indd 14

2009-10-19 09.40


Jag verkar ha legat i hårdträning inför mitt liv med den hund som fanns som en navigeringspunkt på horisonten. Där, i Addis Abeba, hände det till slut. Hunden kom. Inte en möjlig hund, inte en leksakshund, utan en levande, äkta valp. Till mig! Han kom från en svensk som tagit med sin schäfertik till Addis Abeba. Tiken hade fallit för en oidentifierad lokal hund och resultatet blev sex valpar av mycket olika utseende. Hur tikens ägare lyckades få mina föräldrar att ta den sista valpen i kullen vet jag inte, men en dag var han plötsligt där. Han var liten och ullig och hade sylvassa minimala tänder. Han luktade mjölk och valp, och jag älskade honom omedelbart – från hans blanka, kalla, svarta lilla nos till de sista stråna på hans vibrerande svansspets. All min uppdämda kärlek bröt loss. Jag såg på honom, präntade in varje detalj av hans rovdjurskropp. Jag lyssnade, kände, snusade på hans mångfald av dofter. Jag gick in i min första fritt valda kärleksrelation. ← Ulla: Det första som slår mig är överklass … och jag vet att det är Afrika, då blir det ännu mer överklass … Och så undrar jag vad det är för färg på bilen … Åsa: Det jag först tänker på är att det finns så oerhört få bilder från min barndom. Jag undrar vad det var för särskilt med just den här dagen … Ur ett klassperspektiv hamnar diplomater i en värld av lånta fjädrar – i den mån en person blir överklass genom att bli ambassadör, slutar hon eller han då vara överklass när tjänsten tar slut? Afrika har ju erbjudit en omedelbar klassresa för européer, men diplomaten befinner sig utanför klasstrukturen i det land där hon eller han verkar. Etiopien har sin egen adel, sin egen överklass som en gästande diplomat bara får en flyende kontakt med … Så för barnen blir det ingen tydlig klasstruktur i vardagen. Mest är man ”utlänning”, en klassöverskridande beteckning, i alla fall i Etiopien som aldrig koloniserats. Ulla: Sedan slår det mig – vilken lycka att ha en hundvalp, det är kanske den största man kan få … Åsa: Jag ser en liten familj långt borta från alla vanliga sociala strukturer … Och en i grunden helt olämplig liten hund …

15

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 15

2009-10-19 09.40


Jag döpte honom till Shadow, efter den rättrådiga och trofasta hunden i Shadow the Sheepdog (fortfarande Enid Blyton). Shadow – skugga. Min skugga. Det var min beställning. Han skulle vara med mig, följa mig pålitligt, överallt och alltid. Jag tog hand om Shadow efter bästa förmåga, en förmåga som trots alla mina ansträngningar inte riktigt räckte till. Det är ingen liten uppgift för en tioåring att uppfostra en schäferkorsning i en hundovan miljö. Han växte snabbt. Jag såg förtrollat på medan hans ben förlängdes som genom magi. Hans öron reste sig, hans nos blev längre och hans mun fylldes av stora glänsande vuxentänder. Han läste aldrig Enid Blytons sedelärande berättelser för hundar, så han gjorde en hel del saker som Timmy eller Shadow, the Sheepdog aldrig ens hade övervägt. Han vägrade exempelvis ofta att göra som han blev tillsagd. Han rullade sig i obeskrivligt motbjudande sörjor och morrade när jag skulle bada honom. Han gav sig iväg hemifrån på dagarna och kom hem med mängder av loppor som kröp på hans mage. Shadow gav mig min första riktiga lektion i relationen mellan litteraturen och verkligheten, eller författarens ansvar gentemot sina läsare. Jag älskade honom ändå. Han var ju min. Min hund, i vått och i torrt. I medgång och i motgång. Största besvikelsen var att han inte ville inta platsen längst ner i min säng, den som jag hade reserverat åt honom i så många år. Han hoppade visserligen upp på kommando och lade sig resignerat ner, men så fort han trodde att jag hade somnat smög han ner igen, ibland så långsamt att rörelsen nästan var omärklig. Det var en sorts flytande hemlig förflyttning som kanske hade lurat en katt, men som var bortkastad på mig som människa med min konturkänsliga syn. Jag fick acceptera han inte ville sova i min säng, på samma sätt som jag fick acceptera att det var jag som älskade mest. Att jag ville vara med honom mer än han ville vara med mig. Att jag ville klappa honom mer än han ville bli klappad av mig. Att jag ville ha honom tätt intill mig men att han föredrog att ligga litet avsides. 16

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 16

2009-10-19 09.40


Men alla relationer är dynamiska, och allteftersom jag blev äldre och klokare blev vårt förhållande mer jämlikt. Jag fick mer att säga till om, han fogade sig litet bättre. Jag blev även starkare, vilket underlättade. Shadow och jag skildes åt fyra år senare när jag började på internatskola i Sverige, och resten av familjen (inklusive Shadow) flyttade till Bangkok, och sedan till Berlin. Under resten av hans liv träffades vi några korta sommarveckor varje år. När jag började studera var det dags för nästa egna hund. Det blev Viktoria, en miniatyrbullterrier på drygt fem månader som blivit kvar osåld på sin kennel. Hon kostade 400 kronor, var mörkbrun/svarttigrerad med vita tecken, och vi var lyckliga tillsammans. Vi levde studentliv i Lund, hon var där jag var, hon åkte i min cykelkorg och fungerade perfekt om hon bara fick gå tre varv i Stadsparken varje morgon vilket tog drygt trekvart. Hennes smärttröskel var så hög att jag var allvarligt orolig att hon skulle skada sig rejält utan att lägga märke till det. Hennes käkar var så starka att det gick att lyfta och svänga henne av och av när hon hade bitit sig fast i en gren eller en leksak. När hon tyckte att hon hade hittat en pinne att leka med var det vanligen ett litet träd hon kom stretande med. Men kanske börjar den här boken på riktigt under sensommaren 2007. Då dog Nestor, min stora återanvända hund vid nästan elva års ålder. Han var en korsning schäfer/varghund/labrador, och han hade höjt min livskvalitet och förgyllt mitt liv varenda dag sedan vi hämtade honom från Hundstallet när han var sex månader gammal. Saknaden och tomheten var förutsebara, men mitt i sorgen dök det upp något annat, något som började intressera mig som människa, som psykiater, som författare. Det var min intensiva längtan efter nästa hund. Någonting gör ett liv utan hund nästan omöjligt för mig. Frågan är – vad är det? Den här boken är ett försök att finna ett svar. Jag har också varit ny17

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 17

2009-10-19 09.40


fiken på processen – hur tar vi oss från ett liv utan hund till ett liv med hund? Hur många små steg ska till, och hur ser de ut? Även det vill den här boken belysa, utifrån ett enda fall – mitt eget. Nestor var borta, men jag visste säkert att han inte skulle bli min sista hund. Jag ville få uppleva ytterligare en outforskad värld – den som varje ny relation öppnar för oss, om vi vill och vågar stiga in. Min hundradar hade varit på ända sedan Nestor blev sjuk. Jag hade börjat mildra vetskapen om att vårt liv tillsammans var på väg att ta slut med vetskapen om att han skulle få en efterföljare, ungefär som intresset för en ny partner kan vakna innan den gamla relationen fått sin formella avslutning. Två hundar hade givit massivt utslag under den tiden. Först en tung, muskulös, korthårig, ljusgrå hund som gick bredvid sin ägare med sådan trygg pondus och sådan lätthet i steget trots sin kraftfyllda kropp att jag blev alldeles förhäxad. Jag tänkte ”Låt detta vara en ras så att det finns fler likadana, och inte bara en lycklig slump, som Nestor.” Jag gick fram, frågade, fick reda på att detta var en cane corso, en ny ras för mig. Tiken lät sig klappas, men hade inget behov av att vare sig imponera eller blidka. Hennes blick var fylld av självförtroende. Ägaren var stolt över sin hund, glad över att ha henne med sig. Precis så vill jag känna mig när jag visar min hund för någon annan. Jag gick hem och läste på. Cane corso visade sig vara en lätt mastiff, lämplig för det mesta man kan vilja göra med en hund. Atletisk, lättränad, men i behov av mycket utbildning och aktivering för att komma till sin rätt. Den andra hunden som kändes i hjärtat såg jag när jag var i Uppsala för en fotografering. En kollega till ”vår” fotograf var väg upp till sitt kontor på övervåningen, och med sig hade hon en liten vit hund som knappast verkade nudda marken. Jag kunde inte låta bli att fråga om detta verkligen var en kinesisk nakenhund när de gick förbi. Det var det, fast varianten med päls. Den kunde varit en ängelhund i en film 18

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 18

2009-10-19 09.40


där den gled fram i halvmörkret med sin skinande flygiga vita päls som gjorde konturerna aningen oskarpa. Den var betagande. En sådan hund skulle jag kunna tänka mig. Tänkte jag. Jag hade planerat att vänta minst ett år med att skaffa nästa hund, men det verkade som om det inte skulle bli så. På senvintern 2008 hade Nestor varit död i ett halvår. Jag upptäckte att jag hade börjat titta litet förstrött på Blocket, ett av de ställen där oönskade hundar samlas, under rubriken ”hundar, omplacering”. Så här brukar annonserna se ut: Tyvärr måste jag nu sälja min ögonsten. Zorro/Maja/Poppe. Hon/han är sju månader gammal, en korsning mellan rottweiler och schäfer/dobermann. Säljes helst till landet, till någon som har mycket tid för honom/henne. Hon/han är absolut inte någon problemhund, men behöver träna på att gå i koppel och att umgås med andra hundar. Han/hon kräver mycket motion och en fast hand, hundvana ett måste. Eller: Blandrasvalp 6 månader säljes pga att jag inte hinner med henne pga heltidsarbete. Snäll, nästan rumsren. Mitt hjärta brast inte direkt av de här annonserna, det blödde inte, det krossades inte, men jag sörjde över Zorro/Maja/Poppe. Jag kände ett diffust ansvar. Jag visste att jag skulle kunna ta mig an dem, och att det med största sannolikhet skulle gå bra. Så småningom blev det vår, och det började hända oroväckande saker. Min frisör passade en liten blandras med stora ögon och spretig päls åt en kompis. Jag visste omedelbart att den här lilla hunden skulle jag kunna leva med. Han var terrierlik, med en alert och sanslöst rolig uppsyn, och 19

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 19

2009-10-19 09.40


han utstrålade glädje och intresse för omvärlden. Det var omöjligt att inte bli på gott humör bara av att se på honom. Jag frågade litet försiktigt om frisörens kompis var nöjd med hunden, om han tänkte behålla honom. Kompisen hade inte tappat intresset, visade det sig. Men jag var beredd att ta hunden direkt och lösa alla praktiska problem allteftersom. Det blev värre. Litet senare såg jag en hund på gatan som vagt påminde om en collie. En tunn grå och vit tik med halvlång päls och en sned, flytande trav. Hon verkade förvirrad och stressad, drog hit och dit, tittade osäkert på den unga kvinnan som fanns i andra änden av kopplet. Hunden visade sig vara en ung blandras som inte hade det bra hemma, därför hade kvinnan med kopplet tagit sig an henne under några dagar, berättade hon. Tiken var förtjusande. Hon sträckte fram en elegant nos och hälsade vänligt, hon kunde fokusera på en ny bekantskap trots stressen, hennes långa plym till svans viftade sakta. Jag lämnade impulsivt mitt nummer, bad dem ringa ifall hunden skulle placeras om. Sedan väntade jag med spänning. Jag har alltid tyckt om att lämna beslut till ödet. De ringde aldrig. Samtidigt blev jag bekymrad över mitt beteende. Ragga hundar på gatan? Uppenbarligen klarade jag inte det hundlösa livet längre. Jag fattade då två beslut: det första var att inte vänta längre, utan att se till att skaffa min nya hund innan sommaren så att jag skulle ha semestern på mig att lära känna den. Det andra beslutet var att fatta ett klokt beslut. Det finns alltid en uppsjö av hundar som behöver nya hem. Stökiga unghundar vars ägare har givit upp. Saktmodiga kapplöpningshundar som har tävlat färdigt. Hundar av alla de slag vars ägare blivit sjuka eller dött. Det kryllar alltid av hundar på horisonten. Men nu skulle jag välja med både hjärta och hjärna. Eller kanske ska jag säga hjärna och hjärta, eftersom mitt hjärta brukar få fritt fram, med varierande grad av framgång. 20

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 20

2009-10-19 09.40


Jag läser annonser, tittar in på kennelhemsidor där de ibland vill placera ut en avelstik som gjort sitt eller en hund de fått i retur. På Valborg slår det plötsligt till: en ungefär ettårig colliekorsning ligger i sin korg och tittar förtröstansfullt på den som håller i kameran. Han är omdömeslös som alla hundar när det gäller tillit, hur ska han kunna tro att hans ägare just nu vill avsluta deras relation? Jag ser ett ansikte jag skulle kunna tänka mig att möta varenda morgon de kommande tio–tolv åren. Öronen ligger litet bakåt, hållningen är mest avslappnad, men han verkar ändå ställa en fråga: ”Finns det något jag kan göra för dig just nu? Något du vill mig? Säg bara till.” Han är ljusgul med vit bläs, benen är långa och han verkar ha en lätt vågig, glänsande päls. Jag tycker att han är vacker på ett litet okonventionellt sätt. Vad kunde vara bättre? Det är sent, det är Valborg. Ingen människa impulsköper väl en hund på Valborgsmässoafton? Jag bestämmer mig för att ringa nästa morgon. Under tiden placerar jag honom i min våning i fantasin. Han är nog betydligt mindre än Nestor, gissar jag, och han ser ut att röra sig med lätta steg. Jag ser framför mig att hela hans kropp svänger när han viftar på svansen, i motsats till Nestor som stod stadigt med rak rygg. Jag gissar att han kommer att välja ungefär samma ställen att ligga på som Nestor – mitt i lägenheten, med uppsikt över alla rum, så mycket vallhund är han nog. Nästa morgon när jag ska ringa är annonsen borta. Någon annan har hunnit före, eller så har ägarna ångrat sig. Jag tror inte att det är sant. Jag tittar efter om och om igen, på samma meningslösa sätt som när man letar efter någonting på ställen där man vet att man redan har letat. Den gula hunden är och förblir borta. Jag ringer i stället litet halvhjärtat på en ung välutbildad schäfertik, en vacker, oproblematisk hund vars ägare har fått arbete utomlands. Men något saknas, jag grips inte av längtan efter henne, trots alla hennes förtjänster. 21

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 21

2009-10-19 09.40


Sedan försöker jag koppla på hjärnbarken. Jag måste få mer kontroll över situationen. Jag måste fatta ett genomtänkt beslut. Vilken typ av hund vill jag egentligen leva med under det närmaste decenniet? Cane corso? Blandis? Kinesisk nakenhund? Stor hund? Liten hund? Ska jag leta aktivt eller låta hunden komma till mig? Praktisk hund? Hund som liknar Nestor? Hund som inte liknar Nestor? Cane corso? Blixtkärlek? Resonemangsparti? Cane corso? Egentligen för stor, för krävande. Nakenhund? För liten, fånig ras. Blandis? Ja, men vilken? Konflikt. Välja eller väljas? Planera eller överlämna åt ödet? Känsla eller förnuft? Om jag inte riktigt vet vad jag vill ha, eller ens om det är viktigt vad jag tror mig vilja ha, så vet jag i alla fall vad jag inte vill ha. Jag vill inte ha en jakthund. En elegant pointer eller vorsteh är bland det vackraste jag vet, men det liv en sådan hund upplever som gott kan jag inte erbjuda. Inte heller en spaniel, jag har aldrig tyckt om deras tunga öron. Inte en hund med extrem fysik, så där försvinner raser som shar-pei, pekinges eller mops. Och på det mer personliga planet: ingen hund som är opålitlig med barn eller vuxna. Förnuftet påpekar att om jag skaffar hund redan nu, innan jag går i pension, kommer det att ställas särskilda krav på den. Den måste kunna trivas med att bo mitt i Stockholm. Den måste kunna fungera på ett hunddagis eller hos en dagmatte. Jag måste kunna lämna den ifrån mig utan att förgås av oro. Så kanske ska jag pröva något nytt? Kanske ska jag för en gångs skull välja något enkelt i stället för något svårt. Kanske ska jag låta mig ledas av det som skulle vara bra för mig, inte bara det som skulle vara bra för Zorro/Maja/Poppe? Zorro/Maja/Poppe hade varit ett alternativ ifall jag hade bott på landet och/eller inte arbetat. Som det ser ut just nu måste de tyvärr väljas bort. 22

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 22

2009-10-19 09.40


Cane corson, som på många sätt är drömhunden, väljs också bort, av samma anledning. Även olyckliga men karismatiska hundar väljs bort, trots att de har så stark dragningskraft på mig, en yrkesskada kanske? Återstår den kinesiska nakenhunden eller en liten blandis. Jag hittar ingen liten blandis som verkar rätt. Kanske finns det en pälsförsedd nakenhund som behöver placeras om? Det gör det inte, men det finns valpar till salu. En valp? Från en riktig kennel? Jag? Tanken hade inte ens fallit mig in, så självklart har det alltid varit att ta en litet äldre hund. Men kanske ändå … Även valpar behöver ju ett hem. Jag bestämmer mig för att ringa. Meningen med att ha hund är … Om vi startar från början tror jag faktiskt att belöningssystemet i min hjärna är särskilt uppkopplat så att det aktiveras av hundar, på samma sätt som en spindelfobikers hjärna är snabb att reagera på allt som liknar en spindel. Jag mår helt enkelt bra av att ha hundar i min närhet. Sedan har vi nyfikenheten och upptäckarglädjen – en del människor vänder sin undrande blick mot rymden och blir astronomer. Andra funderar över termodynamikens lagar och blir fysiker. Själv har jag alltid tyckt att levande varelser varit det mest intressanta som finns, och mest spännande för mig har alltid varit hunden, människans ständiga följeslagare. Djuret som självmant vänder sitt intresse mot oss och erbjuder oss sitt sällskap. Mina tidigare hundar har givit mig ett överflöd av glädje, självinsikt och kunskap, abstraktioner som nu ska konkretiseras. Vilken glädje? Vilken självinsikt? Vilken kunskap? Om detta handlar resten av boken.

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA_inlaga_nästanklar.indd 23

2009-10-19 09.40


ISBN 978-91-27-12023-5

NOK_MONTAN_NILSONNE_ZELDA.indd 1

2009-10-19 09.31


9789127120235